Senaste kommentarerna i forumet

... Hur du ska ta dig ur det på ett sätt du inte ångrar.
Men utifrån sett kan jag säga att så mycket och så länge som du kämpat så har du ingenting att ångra - du har gjort allt du kan. Att det inte räckt är sorgligt, men det beror ju på någon annan, någon som du inte kan påverka!!

Din ledighet och återhämtning är viktig, se till att ta dig den!!!
Kramar

....får vi se hur detta kommer gå vidare.

Katastrof i förrgår där jag höll ihop någorlunda och tyckte jag fick sagt några saker.
Inget kommer ändras däremot, tyvärr...

Tänker inte ha en somnar, min första längre lediga tid sen slutet av -90-talet, i smuts och obehag!

Hur kommer jag ur detta på ett sätt jag inte kommer ångra???

Håller med Adde.

Tyvärr är alkoholen viktigare för din sambo än kärleken till dig och sina barn. Jag har själv varit i din sambos situation. Jag tog själv initiativet till en separation från min fru. Jag var så trött på tjatet och gnatet av att jag drack för mycket. Jag erkände för flera år sedan att jag var alkoholist. Höll mig nykter på olika fester när min fru var med. Hemma så drack jag när varje tillfälle gavs. Jag nekade hela tiden när min fru frågade om jag drack. Utarbetade hela tiden olika strategier för "smygsupande".

När min fru och minsta son flyttade (de andra två hade redan flyttat hemifrån) kunde jag supa hejdlöst på fritiden. Jag drack även när jag hade min son hemma. Det var när han började fråga varför jag var så konstig ibland, jag tog mig i kragen. Jag höll mig nykter när jag hade honom. Därifrån började jag och min separerade fru diskutera vår förra relation. En relation där mitt drickande var i centrum. Varför kunde jag vara nykter de dagar jag hade sonen. När vi bodde ihop så struntade jag i sonen och min frus livssituation.

Min fru och jag började hitta tillbaka till det som förenat oss från början, kärleken och "pirret" av att vara i varandras närhet. Så höll vi på över ett år. Men fortfarande drack jag i smyg. Sådana är vi alkoholister, självcentrerade egoister ( i alla fall jag) . Vill både ha och spara kakan.

Trotts att jag visste att jag var alkoholist ljög jag för alla och mig själv. Jag trodde jag kunde sluta av egen kraft. När jag till sist insåg att det var omöjligt ringde jag till länkarna i min kommun. Till min förvåning hade numret ingen abonnent! Jag tog det som ett tecken att fortsätta mitt liv. Jag hade i alla fall försökt.

Efter ytterliga några veckor och fyllor gick jag ner på ett AA-möte. Vi var bara tre personer på mötet. Där kunde jag för första gången i mitt liv "bikta" mig för likasinnade. Fick höra livshistorier som jag kände igen mig i. Jag förstod att jag inte skulle klara av att bli nykter av mig själv. Jag fann en kraft större en min egna. En del kallar det för gud. Jag kallar den för kärleken. Kärleken till livet och mina medmänniskor.

Nu har jag och min fru en ny relation där jag är nykter och ärlig. Jag går på mina AA-möten en gång i veckan. Det räcker för att hålla egoisten inom mig i schakt. Vi bor ihop och är fortfarande man och hustru.

Som Adde skrev, du kan inte ändra på din sambos liv, det kan bara han. Ta vara på ditt egna.

Läs vidare här på forumet. Det finns mycket här som kommer att hjälpa dig till dina val i framtiden.

Yogi det gör dig till en helt normal människa med en medberoende problematik och som älskat någon djupt!
Att släppa taget om drömmen och det som en gång var är ett stort steg som kanske i praktiken inte bara är ett steg utan flera. Steget eller stegen tror jag måste komma i den takt man själv känner sig mogen för.
Du har ju redan tagit ett gigantiskt kliv, kanske är det du behöver just nu är tid att sörja. Min erfarenhet är att hur jäkligt det än varit så är en sorg att släppa taget om det man hoppades på, satsade på, stod ut med och drömde om.
Stryk dig själv på kinden, ge dig själv en kram och var snäll mot dig själv. Tillåt dig själv att känna det du känner, en dag i taget.
Kram

Usch, idag känns det riktigt jobbigt...är ledsen, gråter och längtar efter honom så det sliter i hela kroppen. Vill bara att han ska vara här, hålla om mig och säga alla vackra ord om att allt ska bli bra. Få mig att känna mig trygg. Hans starka armar och mjuka omfamning. Viskningarna i mitt öra som får allt annat att försvinna. Trots att jag innerst inne ändå vet att det är en falsk trygghet, ord som uttalas med tyngd och känsla men som i nästa sekund saknar betydelse. Hur kan jag sakna det? Hur kan jag längta så efter honom trots att jag vet att ingenting varit på riktigt, trots allt han gjort mot mig och så många andra? Hur är det möjligt? Vi har inte haft kontakt på länge, men igår vaknade jag av ett helt neutralt sms från honom med önskan om en glad midsommar. Bara så. Ingenting mer. Men bara det att han gör sig påmind gör att det river upp en massa känslor. Har tittat på foton, han ser otroligt bra ut. Vacker. Men farlig. Ändå längtar jag. Har läst våra gamla mail och sms, med så många fina kärleksförklaringar och luftslott, blandat med hot och elakheter. Min älskling. Han var ju det. Har aldrig älskat någon så intensivt. Undrar...hade vi kunnat få det att funka? Hade jag kunnat göra mer? Varför blev det såhär? Hur kunde det? Trots mina sorgsna tankar, saknad och längtan så finns en underliggande dov känsla som påminner om alkoholen, vansinnesutbrott, sönderslagna saker, hot, psykningarna, tystnaden, bakfyllan, tomma löften, hånfullheten... Ändå längtar jag efter honom. Vad gör det mig till?

Som verkar så himla snäll!
Han dricker inte för mycket och säger så himla fina saker till mig .
Man suger åt sig spm en svamp och har svårt att lita på det han säger.
Jag tänker inte inleda något för en det här är avslutat .
Men alltså känslan av att någon gillar en är svår att beskriva !
Kram

du ska se över ditt liv och se hur du ska kunna få det bättre. Du kan inte ändra på honom utan du måste ändra dig själv. Du förstör bara ditt och barnens liv genom att stanna i den där relationen.

Sök egen hjälp hos Al-anon, medberoendecentra eller Familjevecka hos något behandlingshem.

Du är den viktigaste personen i ditt liv så ta hand om dig själv först och främst !

Hej! Och En kram till dig från en som alltför väl känner igen sig! I allt du skriver hajar jag till och känner att ja så har jag det med..... Inklusive sex-biten, men som du skriver hur sugen är man efter att ha hört okvädningsord och tröttheten man mentalt känner hela tiden! Min oas är mitt jobb, men har inte andats en stavelse där om hur illa man har det på hemmaplan. Kram igen till dig!

... plötsligt så kommer den bara! SÅ skönt att jag åtminstone ibland kan vänta in magkänslan...

1. Allt är över med den upptagne mannen - jag började känna mer och mer för honom, och insåg mer och mer hur ledsen jag kommer kunna bli. (trots att jag hörde av en gemensam bekant att hans sambo sagt att de är nära att lämna varandra - jag är inte beredd på att leva i garderoben fram tills dess att det eventuellt skulle kunna bli vi) Jag sa till honom att vi inte skulle ses mer, åtminstone inte så länge han fortfarande lever med sin familj... Men så kom han ändå hem till mig igen, och vi hade en fantastisk kväll, men plötsligt kom känslan - det här kommer såra mig och det är inte värt det just nu, så jag bad honom ganska kallt att gå... och han gick och sedan har vi inte hörts av mer... och OJ, vad jag saknar honom :-( Hans lugn, mitt lugn när jag var med honom, humor, samtal, ingen ilska, sansade diskussioner, känslor, lycka, glädje...
Men - helt ok: nu är det över, jag känner mig lite ledsen, men inget som jag inte klarar av, och jag var ändå lite öppen för att träffa någon.
Svammel... Ja, Tråkigt att det inte blir något mer, men bra att jag står upp för mig. Jag har haft tillräckligt med hemligheter i mitt liv. Men - jag bara önskar att han ska höra av sig snart och säga att de separerat, varje gång jag får ett sms så hoppas jag att det ska vara han, likaså när det ringer... Men, det kommer inte bli så, och jag hoppas att det var det bästa... (Lustig känsla - detta känns så "litet" i mitt liv, jämfört med allt som hänt de senaste åren, och ändå så stort!?)

2. Förhandling i tingsrätten - inget interimistiskt beslut förrän om ca 10 dagar, men - ordförande (?) var bra, och gick en del på min linje (tror dock inte att jag får boendet i detta läget... :-( ), och mitt ombud var guld värd!
Otrolig stress i att möta exet så, och en del märkliga insikter, känslor och tankar: jag blir hyperstressad av honom. Men jag såg också att han var rätt ledsen - och jag föll in i gamla mönster och ville faktiskt bara gå fram och hålla om honom, trösta och säga "det ordnar sig, vi löser det här", som jag så många gånger gjorde under vårt förhållande...
Ok, ännu en del avklarad! Puh.

Nu ska jag skriva en seg utvärdering till mitt jobb, och sedan är det s e m e s t e r!!!!!!!!!!!!!!! Äntligen!
Trevlig midsommar!!
Kram

Tack för dina ord, känns skönt att höra.
Ja vi kommer att fixa det här på ett eller annat sätt!
Hoppas att du också får en lugn och fin midsommar.
Kram

Om vi glömmer de fina stunderna pga av allt som drickandet orsakat så är det inte vårt fel så du behöver inte ha dåligt samvete.
Härligt att läsa att du känner dig starkare. Det känns som vi skrivit förut att förändring är nära! Jag tror på oss :)
Hoppas du får en så lugn midsommarhelgen som möjligt! Kram

Visst har han väl haft sina bra stunder också annars skulle jag inte ha varit kvar så länge.
Det är bara det att de dåliga stunderna överväger därför minns jag inte de fina stunderna lika bra.
De bleknar liksom och nästan försvinner.
Jag gick och tänkte på det jag skrivit och fick så dåligt samvete :(

Ja visst är det konstigt !!
Nej han har inte varit elak hela tiden men nästan.
Han har alltid blivit det när han har druckit både mot mig och barnen.
Nej han säger aldrig att han älskar mig, det var många år sen.
Men ända verkar han vilja ha mig kvar!
Jag tror inte att jag älskar honom ens när han är nykter för det har hänt för mycket som har tagit död på känslorna.
Det var väldigt länge sen han gjorde nåt fint med sina döttrar, det kommer jag inte i håg ens.
Jag är också orolig för att tjejerna ska bli arga på mig en dag och visst har de varit det men vi har ändå en bra relation och kan prata om det mesta.
Fast de har rätt att vara arga på mig för det är ju jag som har låtit dem växa upp i det här.
De har ändå blivit så starka båda två och skulle nog aldrig låta någon sätta sig på dem, de vågar säga vad de tycker och står för det.
Jag är väldigt stolt över dem!!
Men självklart har de satt djupa spår som jag har otroligt dåligt samvete över!
Tack för att du tänker på mig!
Kram

Lycke att det enda rätta är att lämna.
Man hjälper honom bara att hålla sig ovanför ytan så han kan fortsätta att dricka.
Även fast man vet att det är så, så är det så svårt att verkligen göra det.
Han har sänkt mig så mycket att jag inte har trott att jag är kapabel att klara mig själv.
Jag har tänkt på att lämna honom under såå många år men först nu har jag börjat tänka att det faktiskt är möjligt att jag ska kunna bryta upp .
Var hos min kurator i går och hon sa att hon tyckte att det hade hänt mycket med mig.
Har gått hos henne under många år och i början var jag så rädd för allting och trodde inte att jag kunde klara av någonting.
Jag känner det själv också att jag är starkare nu än jag var då men det har varit en lång väg för att nå dit jag är i dag.
Men jag har en bra bit kvar än men nu känner jag i alla fall att jag inte är helt oduglig.
Det är aldrig ditt fel Lycke att din man dricker, det kan han inte skylla på någon annan än sig själv!
Jag har ju också känt att det kan vara mitt fel men de tankarna måste vi slå bort för innerst inne vet vi att det inte är så!
Kram

Att han kan inse att du och barnen är viktigast. Kram

Tack så mycket allihop!

Kan berätta att det gick över förväntan. Han var inte alls arg eller aggressiv, utan bad så mycket om ursäkt - dock inte det där tårdrypande förlåt som man vet inte går att tro på - och sa att han ska hålla upp helt med alkoholen fram till sin semester (dvs tre veckor) och även efter det måste han ha kontroll, sätta gränser för sig själv.

Jag blev så lättad att jag började gråta. Sedan vet vi inte om det funkar, att han klarar sig. Men det kändes att han hade en plan och det är det första genombrottet hittills.

Vi får väl se om jag sällar mig till skaran som hamnar i källaren igen efter nästa återfall, eller om det faktiskt är ett steg i rätt riktning...

Hoppas det går bra när han kommer hem och att det går att prata.
Jag förstår att du har ont i magen!
Det är så hemskt att inte veta vad som väntar en.
Värst är aggressiviteten och de hårda orden.
Du gjorde det rätta som visar honom att han inte kan hantera dig hur som helst.
Kramar

Starkt gjort, du lägger fokus på dig själv och vad Du vill!
Heja dig!

Bra, stå på dig! Om vi inte respekterar oss själva utan låter dem trampa över vår gräns, då kommer de fortsätta att tro att det det går bra och göra det. Du får visa vägen nu vad som är okej beteende och inte! De som gärna tar emot lastar andra på. Bekräftar man deras tycka-synd-om-känslor så växer de bara (känslorna). Lättare sagt än gjort, men jag försöker jobba med detta hos mig själv.

Skickade ett mail till honom idag på jobbet. Sa att jag inte tänker ta hans lögner och nonsens mot mig. Han måste söka hjälp! Skickade också med länkar och föreslog att han skulle flytta ut till vår gäststuga ett tag.

Han har inte hört av sig på hela dagen, inte ringt, inget mail- nada. Nu borde han vara på väg hem och jag har ingen aning om vad som väntar. Tårar, stor kram och förlåt? Eller hårda ord, aggressivitet och en ny fylla??

Har haft ont i magen och mått illa hela dagen, ändå är jag ganska säker på att det var rätt sak att göra. Gårdagens/nattens händelser var bara för mycket.

Men det hjälper tyvärr inte mot illamåendet och osäkerheten...

bara mer och mer.

Jag vet att jag egentligen inte borde, för min egen skull, men när han vaknade gick jag med på sex. Det var inte fantastiskt, om man säger så. Jag ville bara bli av med honom. Funkade det? Nej! Nu har han i stället fått för sig att jag är lesbisk och att det är därför jag inte vill ha sex med honom. (För honom kan det ju inte vara nåt fel på...) Och detta bara för att jag en gång sa att Katy Perry är snygg och att jag gillar serien Orange is the new black. Men det har ju ingenting med att vara lesbisk att göra!!

Men han kom in i sovrummet mitt i natten och skulle diskutera det här. Han hade uppenbarligen druckit ännu mer. Egentligen ville han ha sex igen, men jag lyckades avstyra det. Sa att jag måste få sova för att klara av allting som jag måste göra. Han hade nog inte klarat av det i alla fall.

Det blir bara värre och värre och han säger alla möjliga sårande saker och så ska jag hålla på och försäkra honom när det bara är nonsens. Jag vill lägga min energi på annat!

Vet inte hur jag ska få honom att fatta. Funderar på att skicka honom länkar hit och till andra ställen som kan hjälpa, men det fungerar säkert inte bättre än allt jag bönat och bett om hittills.

Tack för att ni svarar och är så förstående. Jag vet att det är för att ni har samma erfarenheter, men det betyder så mycket att veta att man inte är ensam och att man kan prata om det. För det är ju så tabu annars. Jag drog in hela hans familj i det här i våras när jag funderade på att lämna honom om det inte skedde en förändring, men var är de nu?? Känns som om de snarare undviker oss. Vad ska man göra?

...skriv! Sök mer former av hjälp som känns bra. Försök släpp så mycket och ofta du förmår av det dåliga samvetet.
Se dig själv och var rädd om dig!!!

Kram

...fransyskan, tack för dina ord och omtankar.

Dina ord om abstinens, frossa, arrogans, möteseufori, nya tag, de där turerna mellan himmel och helvete är påfrestande men ni har båda kommit igång i tankar och gärningar. Håll fast så gott ni kan, det tar tid, lång tid. Se det goda och vårda dig och ta vara på det positiva.

Jo, nu finns jag hemma. Det är spänt och tryckt, han är otrevlig men inte helt odräglig. Hans äldste son är här och jag har tålamod för hans skull, fan så fullproppad han är med skitprat!!! Stackars unge vuxne, som själv har problem och jag ser knaprar Atarax. Hans son nr 2 har också stora problem inkl exet som jag hade god kontakt men som plötsligt vände. Jag har ingen ovänskap till henne på något sätt men förstår att maken pumpar henne med goja också. Det får stå för dem, jag har pratat med henne och inte alls gått i sak utan bara sagt hon vet var jag finns om hon behöver prata någon gång. Äldste sonen kommer det inte dröja förrän han ser makens sanna ansikte när jag nu är hemma. Andre sonen går i terapi, även äldste tydligen. Gör som jag gjort när jag jobbade med ungdomar i kris, tar det lugnt och finns till. Öppningarna kommer komma där jag kanske kan hjälpa.

Mannen är otrevlig, kall och elak men gapar inte pga att det finns folk runt. Ett litet tillfälle fick han i em men jag bemöter det inte. Säger bara jasså, det känner jag inte till, eller, tråkigt du tycker så.

Funderade i em över att han ju faktiskt blivit värre exakt samtidigt som han började jobba med nya jobbet som sätter honom på prov. Han måste vara helskärpt och är ju såklart ovan vid detta. Utan alkohol att döva stress och press med för första gången i sitt liv. Han har lagt sin medalj på sitt nattduksbord såg jag. Det är dagens goda tecken från honom.

I övrigt så har jag varit barnvakt åt yngsta barnbarnet idag, mer äkta kärlek och större bekräftelse kan man inte få än ett litet barns helhjärtade joller, skratt och mys, känna hela det lilla knytet lägga sin vikt nära nära i famnen och somna där. Ett totalt oförstört litet människoliv, så haft en underbar dag som nu avslutas med svenska jordgubbar.

Det tragiska skjuter jag framför mig...hur länge? En vecka kanske? Månad? Inte en aning ikväll...

har du kommit fram dit vart du skulle flyga? Vill se ett inlägg snart för jag känner en oro....

Jag hette förut SuzyQ men har ändrat till fransyskan så ni vet;-)

Min man är nykter sedan i torsdags och han var på AA-möte igår kväll och höll ett långt gripande tal, s k delning. Många tackade efteråt och sa att det var den bästa delning de hört. Han inser på riktigt att han inte kan dricka så mycket som ett glas igen. Jag tänker hålla mig helt nykter med honom för efter att ha läst så mycket här inne så känner jag verkligen avsmak för alkohol och vill aldrig mer bli berusad eller full.
Ett enstaka glas då och då när jag är på annat håll kommer jag kanske men inte tillsammans med min man. Vi står enade nu igen. Fattar knappt att det kan gå så fort från hat till kärlek. Trodde det var helt över den här gången och det tog tre dagar innan han började bli frisk och idag är första dagen han är helt återställd. Förstå hur kropp och hjärna tar skada. Skrämmande.

Kram Sorgsen<3

att höra att ännu en medsyster sitter fast i en alkoholists skoningslösa grepp.
Men jag kan bara säga att med små barn med i bilden så måste du förklara för honom att det inte blir någon fortsättning på äktenskapet om han inte slutar dricka. Ta hjälp av din och hans familj, förklara hur det är. Barnen kommer ju först och det tycker ju förstås både mormor och farmor. Du ska inte skämmas, det är han som gör bort sig. Skämmer han ut sig på jobbet så är det hans bekymmer. Du ska gå med högt huvud ändå, inte låta dig tryckas ned och känna skam.
Jag vet exakt hur svårt det är med det, jag hatar just det att grannar, familj, vänner och jobb ska veta att jag är en idiot och är ihop med en alkis men jag har kommit till ro med det att det är faktiskt inte jag som är ansvarig över hans beteende, det är inte mitt fel och inte min sak att räta till hans misstag. Kan du ta hjälp av Alanon att få den styrkan så klarar du resten sen.
Och oroa dig inte över att behöva lämna barnen till honom om han är full, då kontaktar man soc och förklarar hur det ligger till. Man har skyldighet att se till sina barns bästa fick jag höra för 15 år sen när jag vägrade lämna mina barn till deras pappa pga fylla vilket innebar att soc ansåg att jag skulle hålla barnen hemma. Och så blev det.

Försök att bli av med känslan av att du är en idiot som är med honom. Så är det inte. Han är en alkis och det är inte ditt fel. Det har ingenting att göra med dig. Tro på detta och prata med dina nära och kära. ALla kommer att stötta dig. Kram kära du