Senaste kommentarerna i forumet

Tack alla bästa ni. Det är så skönt att få höra från er andra som varit i liknande situationer. Så svårt att förstå när man är mitt inne i det, och framförallt svårt att fortsätta tänka på vad som varit dåligt märker jag. Jag tänker bara på allt som är bra. Men nu är det gjort, jag har flyttat.
Ville inte träffa honom så jag bad honom hålla sig borta under dagen igår o så fick jag hjälp av pappa. Han smsade mig flera gånger under tiden o frågade varför det tog så lång tid, nästan som att han ville stressa mig, helt provocerande.
Jag skrev att jag vill inte att du kommer hit och jag tror inte du vill träffa pappa heller. Då svarade han mig "Varför då, det är väl ingen stor grej, vi har gjort slut, världen har inte gått under" alltså HELT känslokall. Sen skrev han att det var bra om jag fick bort alla saker eftersom han ska in med nya möbler.
Han la sen upp en bild på sociala medier att han drack öl och åt kebab ute. Efter att även ha postat en selfie på sig själv där han skrev om det fantastiska vädret.
Tror han egentligen mår väldigt dåligt o beter sig såhär för han inte orkar känna några känslor.
Imorse messade han mig klockan 05 för att fråga om jag hade råkat få med mig en vas... Den tiden brukar han liksom sova, så han kan inte må särskilt bra.

Tidigare i veckan bad han mig om att vi skulle "börja om" o hitta tillbaka till varann. Att vi bara måste respektera varann som vi gjorde i början av förhållandet. Jag var tveksam såklart. Sa att jag inte visste vad jag kände och att jag inte tolererar hans alkohol hela tiden. Han lovade att bara dricka 3x per vecka, jag sa att det lovade han mig redan i augusti och drack sedan 4x varje vecka ändå. Han fick panik av att jag var så osäker o att han inte fick något besked av mig, så till slut gjorde han sig arg över något jag gjort fel enligt honom, och sa själv att vi skulle avsluta allt.
Jag sa att om du inte kan kompromissa eller sluta med alkoholen så är det bättre du lever själv. Då kan du gå o dricka när du vill utan att någon bryr sig. Vi kom överens om att det var så det fick bli.

Nästa helg ska jag även tömma vårt landställe på grejer. Det känns nästan tuffast för då blir det så extremt definitivt. Jag har lagt ner hela min själ i det där huset. Jag har renoverat, inrett o slitit varenda helg. Det vet ju han med. Han lär ju bli påmind om mig hela tiden där.

Jag saknar den nyktra versionen av honom och tänker hela tiden på allt fint vi haft.

Om du går en 12-stegsbehandling som beroende eller medberoende så fokuserar du helt på dig själv. Ingen annan. Att vara med på en Familjevecka är verkligen att investera i sig själv.
Att få se likheterna med min sjukdom (jag är nykter alkoholist) är sannerligen en ögonöppnare ! Jag blir medveten om att mina funderingar och mina tillkortakommanden (som jag trodde var just mina) är så vanligt hos andra beroenden. Och det är lika hos medberoenden.

Både beroende och medberoende jobbar i de 12 stegen för att rensa ur sin tunga gamla ryggsäck och se sin egen framtid med nya fräscha ögon. Att sen gå på möten hos AA eller Al-anon ger ytterligare insikter om det liv jag levt. Att träffa de som har samma efarenhet som jag själv betyder så mycket för min egen utveckling, dels för att de vet exakt vad jag pratar om, de har ju upplevt samma, dels för att det inte går att ljuga i dessa sammanhang för alla lögner är använda.
Och viktigt : Det är ditt egna liv, ingen annans !
Prova Al-anon och ge det en chans !

God morgon @Flarran. En sak som är säker är att alkoholen inte är nödvändig för att vara kontrollerande och trycka ner andra. Det klarar min pappa även i nyktert tillstånd. Svårt att sia om hur det skulle varit utan alkoholen, men jag tror i grunden att det är självmedicinetande för andra psykiska problem, som det säkert är för de flesta. Sökt svar så länge på vad det kan handla om - narcissism eller kanske emotionellt instabilt personloghetssyndrom. Dumt att försöka vara hobbypsykolog men det är svårt att ta till något annat i försöken att förstå och hantera relationen när han inte tar emot hjälp. Fått höra från leg. psykolog att någon form av personlighetsstörning troligtvis ligger till grund. Ger väl både tröst och ökad känsla av hopplöshet. Att som du ha trillat dit i missbruk med en liknande uppväxtsituation och depression är förståeligt. Har även jag kämpat med depressioner sen tidig tonår men haft turen att ha intressen/fantasi att försvinna bort och hitta en paus i.

Kämpa vidare! En stund i taget.

@Kevlarsjäl62
🧡
Helt övertygad om att du tar dig igenom vad som än kommer.
Kanske måste du först få ha en tid av att vara 'liten' o inte starkast hela tiden.
Fortsätt ta hand om dig!
Tack för att du finns här!
🧡❤️🧡

@Snödroppen
Vill eg lite kort bara säga tack ❤️
Be inte om ursäkt för ditt svar. Du är rak, vill väl o ger så mycket.
Så klar är det mycket i min situation som spelar in i helheten, som inte kommit fram här (ännu). Allas liv, historia o relationer är komplexa. Men tar till mig av det mesta, annars sållar jag bara lite. Dina råd är så värdefulla!
Skriver mer annan gång, när ork finns.
Varm Kram tillbaka ❤️

@husnummer40
Hej.
Så bra att du vänder dig hit för att ventilera. Hoppas du känner att du får svar på det du funderar kring.

Jag undrar om jag förstått din fundering rätt, alltså vad som sägs på mötena hur man som beroende "bör" bli bemött av sina anhöriga under behandlingen? Vad människor med beroende bör förvänta sig av sina anhöriga för en lyckad behandling? Förstod jag dig rätt?

Jag har åtminstone förstått att mötena fokuserar på dem med beroende.
🌺 🌺

@husnummer40
Jag är både anhörig till alkoholproblem (föräldrar, syskon) och jobbar med mina egna problem. Jag har läst om dessa program, men har ingen egen erfarenhet. Men min första tanke är, att vad du behöver "tänka på och göra", är dig själv.
Det kan säkert vara bra att gå på anhörigprogrammet, men det ska du göra för din egen skull. Du behöver också tid och uppbackning.
Ni kanske kan stötta varandra på olika sätt, men åtminstone min erfarenhet har varit, att man kan inte hjälpa någon att bota deras alkoholproblem. Det krävs professionell hjälp för det.
Och som medberoende kan du också ha stort behov av riktig hjälp.

@sliten61 Tack för svar <3 Jag känner också så, sådan igenkänning i så många trådar här! Men så jobbigt med ditt hem! Bråkar han om det för att göra dig upprörd tror du, eller vill han verkligen ha det? Förstår verkligen att du inte vill lämna ditt hus! Det är ju som sagt inte lätt att behöva lämna sitt hem, i mitt fall beror det mycket på att detta är en gård där min pappa drev lantbruk när jag var liten/tonåring, mina föräldrar och vi syskon bodde aldrig här utan i ett hus lite längre bort i byn, men jag hade häst och spenderade all fritid här. Jag och min man tog över gården i början av 2000, har bott här sen 1998 och det är mest jag som fixat i huset och alla tre barnen är födda här. Så jag känner det som att jag ska kapa av en del av min historia under 40 år om jag ska lämna mitt hem.

Precis som din man kan svänga från morgon till kväll i attityd så kan min detsamma. Varje gång jag återigen säger att jag är klar med detta nu, jag tänker ta hand om mig själv, hitta mig själv igen, så kör han hela visan med att han ska söka hjälp. Men nej, han kommer inte göra det, för han tror inte på att prata sönder barndomen som han säger. Ibland undrar jag vad det är för fel på mig som tillåter mig själv att bli behandlad så här år efter år, att till och med ibland bli beskylld för att vara själva problemet eftersom jag inte kan "acceptera" att han dricker. Nu finns ju dessutom inte någon större kärlek kvar och vara rumskamrat med en som tillber alkohol, nja inte riktigt den lyckliga framtid jag vill ha. Ta hand om dig du också, kramar till dig!

Mamma har pratat med pappa om hans alkoholvanor igen - att hon tycker att han dricker för mycket och är rädd om hans hälsa. Slutsatsen av samtalet blev ungefär "sköt du ditt, så sköter jag mitt"... Dagen efter samtalet gick han till systemet och köpte öl. Känns omöjligt att nå fram till honom...

@Kevlarsjäl62 Åh så rätt du har, detta med att det bara slukar energi att se tillbaka på det man anser sig ha förlorat. Försöker tänka så, att de åren har trots allt innehållit bra och fina stunder också. Jag har ju gått och funderat på att lämna i tio år redan och som min syster sa, "vill du verkligen vara på samma plats om ytterligare tio år", nej jag vill ju inte det. Vet inte om det är medberoendet som styr mest eller om det är de där illusionerna om hur det "hade kunnat vara", trots att mina känslor för honom som äkta man inte finns kvar. Nu har han varit trevlig och skött sig bra i över en vecka, men jag går bara och väntar på att det fallerar. Klumpen i magen kommer som ett brev på posten så fort firmabilen rullar nerför infarten varje kväll i veckan. Har han varit och köpt öl? Hur länge sitter han kvar i bilen? Går han in i ladugården/garaget/vedboden innan han kommer in? Avskyr att jag inte kan hejda mitt kontrollerande som driver på en vidrig ångest. Jag tar till mig allt du skriver, tack för dina kloka tankar <3 Jag är snart 48 år och det är som du säger helt okej att inte spendera resten av mitt liv i detta. Vill också säga att heja dig för att du tagit dig ur och står fast i det samt kommit till insikt att ni är bättre på varsitt håll, men ändå kan umgås en del med din man. Kramar till dig!

@högkänslig
Hej, några dagar sedan du skrev. Hur är det nu?

Med tanke på vad du skriver uppfattar jag dig som väldigt medberoende, jag har också varit där. Mycket, eller snarare det mesta för mig kretsade till mannen med beroendet. Alla möjliga tankar och känslor. Det slutade inte bra, för att för min del så ledde allting till en kraschad själ. Tog länge att komma tillbaka.

Kanske jag missat något i det du skriver, kanske du gjort det redan. Men på ett ställe skriver du att du funderar på att prata med anhöriggrupper/anhörigstöd? Hur har det gått med det? Beroende är jobbigt, men det är även medberoende ...

Det är inte det lättaste, jag vet, men försök att rå om dig själv, att fokusera på Dig. Gällande beroende så går det inte att prata till den andres förnuft att få den att söka hjälp och all kärlek i världen gör inte att en person söker hjälp.
Det man kan göra då / om den dagen kommer är att vara ett stöd.

Sköt om dig.
KRAM!!

@Kameleont Så skönt att få ett tecken från dig 🧡 Jag vet hur det känns när man inte orkar skriva och då ska man inte det. Jag tänker fortsätta titta in här varje dag, så jag finns här när du vill utbyta tankar. Jag är som sagt ok, min man har varit nykter varje dag hittills, men något håller på att komma ikapp mig. Jag vet inte riktigt vad, det kommer nog att visa sig och jag tänker ta mig igenom det också.
Ta hand om dig ❤️

@Kevlarsjäl62
Tack underbara du! ❤️
Kommer en tår bara av att någon bryr sig o undrar hur jag mår.
En tår av lättnad att 'höra din röst' igen, läsa dina kloka ord. Det lugnar min oro. Ger tröst att jag gör något rätt.
Har inte orkat skriva.
Är så mycket som rumlar runt i våra liv, i mig. Tidvis 'kaos', tidvis lugnare, blandat med vardagen.
Kan skriva mer framöver...
Känner så stor tacksamhet att få det fina stödet här!
Funderar över hur du har det i livet nu. Hur det gått för din man o dig själv?
Ta hand om dig, se det vackra i dig själv!
Tack o stor kram ❤️

@JoYo Det är ju svårt för oss att spekulera men uppenbart mår han inte bra och kanske vill göra förändringar i sitt liv och ser en separation och flytta till eget boende som en nystart för honom att ta tag i alkoholen såsom du gjort. Eller så vill han bo själv för att kunna supa utan att någon lägger sig i och ifrågasätter.

Tack Tröttis!
Jag känner ju så att hans jobb är riskfyllt som det är, och detta körande i bilen utan att veta....

Men det var jobbigt och jag byggde upp så mycket runt detta att nu skulle saker hända, och inte ett skit hände han sa inte ens något till mig. Det enda jag märker att två 6pack folköl på vardagarna är bytt mot 1, och massa noll procentig öl.

Kram

God morgon Nor.Li!

Har läst lite på din sida och känner igen en hel del tankar och även familjebiten kring en jobbig och kontrollerande farsa med psykologiskt tungt inflytande över en, och detta trots att han var helnykterist. Men min bakgrund är ju annars lite annorlunda om man så säger.

Ha en fin dag!

@Grelod jag känner igen det där också. Misstänksamheten och svårigheter att lita på att andra vill en väl. Svårt att lita på att andra skulle tycka om mig om jag visade hela mig. Inte be om hjälp eller vara till besvär. Behöva vara till hjälp och nytta för andra för att känna något slags existensberättigande.

Att till exempel söka jobb, träffa nya människor eller prata inför publik är oerhört laddat och utmattade. Rädsla för att bli bedömd och någon skrämmande känsla av att bli genomskådad som trasig eller fel på nåt vis. Får ofta höra att jag framstår som väldigt lugn och trygg (helst när jag är som mest otrygg på insidan). Någon försvarsmekanism antar jag.

Jobbar med att testa att dela med mig av (mindre smickrande/smärtsamma?) delar av mig själv eller min bakgrund för några utvalda trots att det är obehagligt, det hjälper mig att stärka tilliten till andra om jag tar det i babysteps.

Trots det vi varit med om så finns det människor som vill väl och är kapabla till att ge genuin omtanke och kärlek. Det vore ju synd att gå miste om den kontakten. Jag önskar att vi båda vågar testa att släppa på garden lite mer, i lagom takt. Det måste ju ändå ses som fullständigt naturligt att vakta på sig lite extra efter att ha farit så illa. Någon som tidigare brutit benet sig inte ut och springer maraton det första den gör utan testar att stödja försiktigt i början. Rimliga förväntningar och små vinster här och där gör stor skillnad i längden.

Det är jättelätt att ramla tillbaka som du säger och det går fram och tillbaka hela tiden. Ska försöka påminna mig om att komma tillbaka på rätt kurs igen och låta den inre rösten bli starkare.

Ta hand om dig!

@Såless
Hej.
Bra att du talade med chefen.
För jag tänker så här, att om du inte skulle ha gjort något och något hade hänt ... 😳 Då avser jag inte bara honom utan också andra. Du vet ju hans svårigheter.
Det kan ju hända saker ändå, men då tänker jag att du nu gjort vad du kunnat.
Kram. 💜

@Kameleont Hur är det med dig? Undrar så 💛

@ChangedMe Jag går i samtal hos kommunens beroendeenhet och jag tycker att det är bra att tala med någon som inte känner oss och som har stor erfarenhet av både missbrukare och medberoende.
Än så länge har det fungerat att träffa min man ett par gånger i veckan. Vi brukar äta tillsammans och titta på någon serie. Ibland gör vi någon utflykt. Min man råkade ut för en olycka när han varit nykter nån månad, vilket innebar att jag bodde hos honom i några veckor. DET var inte lätt, men gjorde mig ännu mer säker på att vi gör oss bäst på varsitt håll. Vi har kommit allt för långt ifrån varandra.
Visst är det som du säjer att vårt liv styrts och styrs väldigt mycket av vårt medberoende och våra partners känslor. Jag har slutat att se tillbaka och fundera över alla "förlorade" år, det slukar bara energi och allt har inte varit dåligt, mycket har varit fint också.
Jag har precis passerat sextiostrecket, till min glädje ser jag att du är betydligt yngre. Du har mycket kvar av ditt liv. Jag önskar att jag lämnat tidigare, men de tankarna är det heller ingen idé att ägna någon tid.
Jag tror att du har väldigt mycket fint framför dig, men kanske inte i tvåsamhet med din man. Och det är ok. Det är helt ok.

@Åsa M Ja! Jag orkar inte köra detta ensam längre. Men tror också luften gick ur mig efter detta....är totalt dränerad.

Jag mår ganska bra faktiskt. Gör det när det är lugnt. Förstår inte vad alkohol kan göra med en människa, total personlighetsförändring. Men resten av helgen blir lugn.

Mitt ex chef såg till att han fick hjälp. Sen har det inte gått jättebra för honom ändå. Men jag tänker ändå att eftersom jag larmade så tog nån hand om det. Förstår helt hur du känner. Det är skönt att dela bördan med någon.

@Kevlarsjäl62 Tack för det du har skrivit här <3 Har varit inne i din tråd nu och läst lite och så mycket likt min situation, och vad du har fått och får kämpa! Men ni är riktiga kämpar här inne har jag sett och jag känner att jag hittat stöd här trots att jag varken skrivit eller svarat, bara genom att se att här finns (tyvärr) fler som har det som jag. Det ger en konstigt nog både tröst och styrka i att finna andra som kämpar mot samma slags monster. Min man kunde inte hålla sig ifrån drickat den här gången heller och inte har han sökt hjälp, för "han kan själv".... Han har inte druckit varje dag och inte lika mycket men druckit har han, erkände det också för en gångs skull. Detta trots att han i samma andetag håller med om att han måste ge upp alkoholen helt om det ska gå att bli frisk och helt nykter. Jag tror inte han vill faktiskt, han vill inte sluta dricka helt. Han tycker att eftersom jag ändå vill lämna så kan det kvitta. Har försökt förmedla att han har tre barn att tänka på som inte vill annat än att deras pappa ska sluta dricka. Jag vill inte leva i detta längre men vill ju precis som du beskriver här ovan kunna ha en vänskapsrelation om det är möjligt, det är ju 30 år som inte bara går att radera ut, vill inte det heller. Vissa dagar mår jag så dåligt, bara gråter och har sån ångest, för att nästa dag känna mig fridfull och stark. Upp och ner hela tiden. Har varit hos psykolog en gång och ska dit igen om en vecka. Kände att jag behöver opartisk hjälp med mitt medberoende, men kanske skulle behöva gå till någon som är inriktad på just det egentligen. Jag har så motstridiga känslor, på ett sätt vill jag att han ska falla dit för att det ger mig legitimitet att lämna typ (konstig tanke jag vet) samtidigt som jag blir så besviken varje gång för att det känns som att jag och barnen inte betyder någonting eftersom han väljer monstret över oss. Alla gånger jag har fått höra att "nu" minsann ska det ske en förändring. Känns som jag lever i limbo, känner ingen större glädje inför jul. Försöker mest ta mig igenom varje dag. Vet inte hur vi ska göra med huset, nu har han fått för sig att han vill plugga till nytt yrke och då kommer han behöva flytta istället på grund av utbildning på annan ort, men ska typ hjälpa mig så jag kan bo kvar tills han antingen tar över eller vi säljer. Känns väldigt snurrigt just nu, vet inte om det bara är ett sätt att hålla mig kvar. Men jag kommer ändå titta på fler lägenheter för lämna detta så kallade äktenskap ska jag. Det måste jag för min egen skull.

Har du tagit någon hjälp med ditt medberoende? Förstår av det du skriver ovan att du nog precis som jag styrs känslomässigt av hur din man beter sig, att det påverkar oss mer än vad vi borde tillåta egentligen. Det är ju inte vårt ansvar, det behövde jag höra från någon annan även fast jag vet det egentligen. Kram till dig och tack igen för att du svarade <3

@fyfarao
Skönt att höra.
Hur mår du?
Kram