Senaste kommentarerna i forumet

@bumblebee
Jag minns näs jag var i din situation och fick anhörigstöd.
Hon sa till mig att jag skulle fundera över vart min gräns går. Hur länge orkar jag, hur många återfall och utgå ifrån det för min egen skull. Jag behövde inte förmedla det till honom för den gränsen är något för mig och det hjälper sällan med ultimatum.
Det blir bara gränser som man åter går över och över och över.
Jag vet inte om det är en hjälp för dig men vart går din gräns?
Han har en allvarlig problematik med barn inblandade. Vart i allt är dina behov och gränser?
Det är inte alls lätt men det kan vara värt att fundera på det, för i slutändan handlar det här om ditt liv, dina behov och vad du behöver göra för att må bra igen.

@bumblebee
Jag minns näs jag var i din situation och fick anhörigstöd.
Hon sa till mig att jag skulle fundera över vart min gräns går. Hur länge orkar jag, hur många återfall och utgå ifrån det för min egen skull. Jag behövde inte förmedla det till honom för den gränsen är något för mig och det hjälper sällan med ultimatum.
Det blir bara gränser som man åter går över och över och över.
Jag vet inte om det är en hjälp för dig men vart går din gräns?
Han har en allvarlig problematik med barn inblandade. Vart i allt är dina behov och gränser?
Det är inte alls lätt men det kan vara värt att fundera på det, för i slutändan handlar det här om ditt liv, dina behov och vad du behöver göra för att må bra igen.

@bumblebee det låter som att du har kloka tankar kring vad du behöver, jättebra att du har stöd i samtal och din vän.

Jag förstår också din rädsla för hans reaktion eftersom jag känner lite lika.

Jag tänker: ett litet steg i taget💗

Jag har en samtalskontakt via företagshälsan. Jag ska dit imorgon igen. Även min bästa vän vet vad som händer och jag kan prata med henne om det. Det känns alltid lite bättre när jag fått prata med någon av dom och fått ventilera.

Jag skulle nog helst vilja ha lite tid isär, för att ställa ett mindre ultimatum. Typ "bli nykter/dricka mindre annars sover jag någon annanstans". Men jag känner mig konflikträdd. Det känns jobbigt att säga så, jag är nog lite rädd för hans reaktion, men också rädd för att han ska tolka det som och agera som om det är ett uppbrott. Jag kommer gärna tillbaka om han kan dra ned på drickandet/sluta helt. Vi har det ju bra i övrigt. Men jag vill inte gå runt i mitt eget hem och vara orolig och på helspänn.

Bra med boktips! Jag tror jag bär med mig medberoendet redan sedan barnsben då mamma är alkoholist, men numera nykter.

Tack för er styrka, det värmer. ❣️

@bumblebee du överreagerar inte! Du har rätt att känna som du gör, och hans drickande är sjukligt. Eftersom det blir bråk när ni pratar om det, kan du prata med någon själv om det? Kan du prata med hans chef eller socialtjänsten om din oro? Eller med någon vän? Det viktiga är att inte normalisera missbruket och att inte trilla i fällan att man accepterar det. Du mår dåligt av det, och för din egen skull behöver du fundera på vad du behöver för att må bra.

@bumblebee Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Och det är underligt hur mycket lättare det är att se på någon annans situation och se att det absolut inte är du som överdriver eller överreagerar! Detta är inte normalt!

Precis som du känner jag av stress i kroppen då min man dricker för mycket och tycker att jag inte har med det att göra (och att jag tjatar).

Han har lovat att dra ner, och blir sedan arg på mig när jag påpekar att det inte blivit som han lovat.

Det borde vara VI som blir arga!

Jag vet inte vad ditt nästa steg bör vara. Själv har jag fått tid hos kurator på vårdcentralen för att reda upp mina tankar och känslor. Kanske kan en samtalskontakt vara bra för dig med?

Vill också tipsa om boken ”Fri från medberoende” av Melody Beattie

Du har flera personer runt dig (arbetsplats, ex partners) som också reagerar på din sambos drickande. Din känsla är helt korrekt!

Styrkekram från en annan som också kämpar❣️

Min sambo sedan ca 1 år tillbaka dricker i stort sett varje dag. Mellan 5-7 dagar i veckan. Han gjorde inte det när vi började träffas eller när jag flyttade in, men nån gång under våren började det eskalera. Tidigare drack han bara några öl på helgen, men nu är det helst 2-4 starköl varje vardag och 6-8 starköl på helgen, och gärna starka groggar eller whisky också.

I början reagerade jag väl inte så mycket på det då jag också kunde ta nån cider till maten mitt i veckan och 2-3 på helgen. För ca en månad sedan fick han blåsa på jobbet, och blåste 0,26. Han fick en skriftlig varning samt slumpmässiga blåskontroller som följd. Sedan fick mamman till hans äldsta son reda på detta och bestämde att sonen inte fick komma till oss mer, han bor i vanliga fall varannan vecka. Det hanterade han genom att dricka hela veckan och hela helgen. Men efter att ha varit påverkad hela helgen så lessnade jag och vi kunde prata om det. Jag berättade hur jag upplevde det. Vi bråkar mer och om obetydliga saker, han blir spydig och smådryg och sedan irriterad på mig för att jag blir sur, vi kan inte hitta på spontana saker, vi får inte samma kvalitétstid och jag sitter ofta uppe på nätterna för att han druckit tills han somnar. Jag oroar mig för att han ska förlora jobbet eller köra påverkad när han ska träffa sina barn. Han har två stycken barn från två tidigare relationer.

Vi pratade om det och han berättade hur han kände sig som en usel pojkvän och förälder. Jag bet mig i tungan för att inte be om ursäkt för att jag tog det på tal och ta ansvar för hans känslor.

Sedan fortsatte han dricka varenda dag, om än något mindre. Det kommer på tal minst en gång i veckan och han tycker jag är tjatig. Ofta är det för att jag är spänd och orolig, och när han frågar så säger jag som det är att jag oroar mig för drickandet.

Han känner sig fruktansvärt stolt och mallig när han varit nykter ett par dagar, och då tycker han jag ska sluta oroa mig. Det är ju inget problem. Jag har sagt att oro inte går över på en natt bara för att han varit nykter två, tre dagar en vecka.

Jag tycker inte jag når fram och det börjar kännas jobbigt. Oron sätter sig liksom i kroppen. Det kan kännas som om jag bär runt på en sten i bröstet, jag är trött och vimsig och kan få svårt att tänka klart. Ömma och stela muskler och nacke och axlar och spänningshuvudvärk som följd.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill sätta gränser och visa att det inte är okej, men jag vet inte hur. Det har kommit på tal tidigare att jag funderat på att lämna om inget ändras, men jag har inte ställt något ultimatum. Jag oroar mig för att jag överreagerar, jag kanske inte har rätt att ställa något ultimatum. Det kanske är normalt och inte ett så stort problem trots allt.

Jag vill nog bra ventilera lite och kanske kunna få stöd och råd.

@Självomhändertagande
Tack ❤️

Hej @bumblebee! Kan du berätta lite mer?

@Snödroppen
God morgon. Jag har övat på att sätta mig in i andras situationer. Jag läser det du skriver här. Och jag kan tolka mellan raderna, men det gör jag utifrån mitt eget register. Vad jag själv upplevt och vad jag missat, vad jag var för snabb med osv...
Den enda som vet hur det egentligen är för dig just nu, är du.
Du skriver att han sa "Samtalet avslutas med att han säger att om jag ändrar mig eller vill ha en vän, någon och prata med så kunde jag bara kontakta honom".

Med det vill jag säga, bollen ligger på nog på dig.

Och jag tänker, han vill förstås träffa dig efter ett 6 h långt samtal.

Jag har haft flera såna samtal i mitt liv. Då var jag mellan 25 och 30 och ville träffa en man. Jag var riktigt feg att gå på dejt. Gillar inte dejtandet i sig.
Jag träffade 3 och alla var så fel. En hade jag kontakt med en tid, men det kändes lite konstigt. Vi pratade med varandra för att vi kunde. Inte för att vi klickade som vänner.

Oavsett vad du vill, så känner du när det är dags.

För mig hjälpte det, att skruva till mig själv, vilken relation som jag önskar och behöver. Jag skrev det liv jag ville ha, under ett par månaders tid. Och plötsligt så visste jag vem han var. Jag kände honom redan. Och jag gillade honom förr.
Så jag tog modet till mig och kontaktade honom. Nu vaknar vi tillsammans.
Men allt tar den tid det tar.

Lyssna bara inåt. Och var modig när du är redo för att vara modig.

Det gäller att vara rädd om sig. Och snäll. Och varsam.

Det är en process. Du är redan igång.

Jag tycker att du ska vara stolt över dig. Som är nyfiken. Och vågar möta blickar och ord

Bara det är stort. Efter en erfarenhet som du har.

Kram!

Hur man reagerar i ett sådant läge beror på så många olika faktorer. Jag var ju medveten om att jag drack för mycket och jag tycker att barn och man måste göra det som är bäst för dem i det här läget och det är att prata med någon. Ni behöver hjälp och stöd i er strategi. Och det också för din mammas skull. Hon behöver hjälp och stöd och nu kan hon få det.
Sen är det oerhört skamfyllt, men jag tror att jag hade svalt skammen och fokuserar framåt. Och jag hade velat att barnen gjorde det som fick dem att må bra och att hålla det där inom er gör att ni mår dåligt. Ni ska inte nära er mammas problem, det tror jag heller inte att hon vill.
Men det som kan hända är att hon känner sig hotad och hamnar i försvar. Nu hotar också hennes möjlighet att dricka och det kan göra henne arg och ledsen. Så hon kanske kommer att gräla, säga saker i ilska.
Det ni gör, gör ni av kärlek till henne. Alternativet är att låta det vara. Då mår du, din syster och din pappa oerhört dåligt och din mamma skadar sig ännu mer med alkoholen. Det är så skamfyllt att dricka och hon nekar, det kan vara så att hon upplever en enorm lättnad när det är på bordet. Då kan hon få hjälp och stöd. Beröm henne då och för den delen kan ni prata om alla hennes positiva sidor, när man känner sig minst i världen är det det man behöver.
Och det finns andra solskenshistorier härinne än den jag skrev om tidigare. Någon blev soc-anmäld. Kände sig i och för sig väldigt orättvist och dåligt behandlad, men slutade dricka. Och där hamnade nog fokus på att alla problem som fanns berodde på hennes drickande. Det är väl därför det är viktigt att se det andra och vara tydlig med det som är bra med din mamma.
Efter att ha läst hörinne mycket är jag övertygad om att de flesta medicinerar med alkohol av olika orsaker. Det finns en anledning till att hon dricker och alkohol är den sämsta medicinen. Om hon medicinerar ångest, skapar alkoholen mer ångest. Hon kan nu få hjälp och det behöver hon.
Och ni ska inte skämmas över att ni går och pratar med någon bakom hennes rygg. Även om hon blir arg över det, betyder det inte att ni har gjort något fel. Du och dina syskon ska inte bära den här hemligheten.
Och drickandets negativa effekter för din mamma är enormt stora, det kan jag nästan lova. Alkohol förstör det naturliga belöningssystemet, man blir avtrubbad.
Det kommer att komma något gott ur det här och som sagt, ni gör det av kärlek till henne. Lycka till!

@Självomhändertagande
Tack för att du ser mig med så snälla ögon.
Själv blev jag först arg på tills jag idag förstod vad det är som får mig att slå bakut, det går för fort. Jag är inte bekväm med att man vill träffas med en gång, jag behöver lyhördhet.
Att bygga upp känslan i samtalet i några dagar för att sen träffas.
Ja, han hanterade det fint men samtidigt så upplevde jag svaret som ett hejdå mer efter som det inte blev någon vidare fråga.
Jaja, jag lämnar nästa steg till honom.
Är han genuint intresserad så hör han väl av sig nästa gång.kram

@Snödroppen
Jag tycker att du är så modig!!!
Får plötsligt upp en bildsekvens framför mig. En fågel 🐦 som hoppar nyfiket fram och vill hälsa på en människa. För att sedan flyga iväg till en trygg plats. Och komma tillbaka med samma nyfikenhet.
Jag tänker att du kommer fram när du är redo.
Det låter som han låter dig få vara som du är. Fint. Mycket fint.
Kan ni ses dagtid över en fika. Ett uteställe kan kännas så dejtigt.
Bara en tanke.
Lyssna på dig själv. På vad du klarar. Just nu.
Och kom ihåg, att du är modig!
Varm kram

@Snödroppen
Jag tycker att du är så modig!!!
Får plötsligt upp en bildsekvens framför mig. En fågel 🐦 som hoppar nyfiket fram och vill hälsa på en människa. För att sedan flyga iväg till en trygg plats. Och komma tillbaka med samma nyfikenhet.
Jag tänker att du kommer fram när du är redo.
Det låter som han låter dig få vara som du är. Fint. Mycket fint.
Kan ni ses dagtid över en fika. Ett uteställe kan kännas så dejtigt.
Bara en tanke.
Lyssna på dig själv. På vad du klarar. Just nu.
Och kom ihåg, att du är modig!
Varm kram

Hej
Visst är det mycket kring flytt osv - det vet jag av erfarenhet, men ett liv framförallt ditt barns uppväxt med en aktiv alkoholist är ju inte ett alternativ.
Om det är så som jag tolkar det är du som förälder ansvarig för att skydda barnet tänker jag?
Eller hur går dina tankar?
Det praktiska är ändå mindre jobbigt än skadan i långa loppet..

@EloMa du är verkligen inte ensam om det, klokt att du skriver här. Har du läst runt i andra trådar här i anhörigforumet? Om inte så kan du nog hitta en hel del värdefulla erfarenheter där. Du får också gärna skriva lite mer och berätta om vad du funderar på, ibland behöver en skriva flera gånger för att få svar.

Livet efteråt...
Förra dejten slocknade eller jag tror aldrig den riktigt tändes för mig efter att vi möttes.
Det rann ut i sanden, jag hade inget att säga efter. Han drog sig undan.
I helgen pratade jag med en ny man; rolig, lite galet rolig, reflekterande, trevlig och ett 6 h långt samtal om livet. Över telefon, klockan hann slå 04:00 innan vi knappt kunde hålla ögonen öppna.
Kvällen efter skulle vi träffas för första gången på ett uteställe, jag fick panik och avstyrde allt. Han ringde upp och pratade, ville förstå och jag tryckte undan och bort dejten men han stog kvar och jag förklarade.
Samtalet avslutas med att han säger att om jag ändrar mig eller vill ha en vän, någon och prata med så kunde jag bara kontakta honom.
Jag skrev till honom idag att jag uppskattade vårt samtal och önskade honom God Jul.
Han svarade att det var trevligt att höra från mig och önskade mig en god jul tillbaka.
Jag har aldrig mött honom men översköljs ändå av paniken och vill fly.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Livet....

@Sisyfos du jag har en till fråga!
Idag fick min pappa ett samtal från skolans kurator, då har min lillasyster gått till kuratorn och pratat om mammas missbruk och hur dåligt hon själv mår utav det och att hur påverkas av det i skolan..
hon vägledde oss till ett möte med någon psykolog i kommunen som skulle göra upp en plan för oss, alltså jag, mina syskon och min pappa.
Vi ska alltså prata om hur vi ska på bästa sätt prata med mamma och hjälpa henne.
Hur skulle du känt om du var i den situationen, fått veta av att barnen och mannen går till någon för att prata om dina problem? Jag känner skuldkänslor över detta

@ChangedMe tack tack tack❤️

@Sisyfos Tack! För att du delar med dig! Det betyder jätte mycket för mig, speciellt att höra någon som varit i liknande situation!
Det här steget att våga samla alla igen och prata det är så stort och laddat för mig, nästan att jag får ångest när jag tänker på det.
Min morfar var en alkoholist och jag minns så väl samtalet mamma hade med honom där hon sa att ”nu får du välja på alkoholen eller mig och barnen” så valde han då alkoholen.
Jag kan inte fatta bara hur en människa som varit utsatt som ett barn till en alkoholist, själv kan bli en?

På Prata gärna med deras mamma också - de kanske kan bo där ett tag, förstod det som att de är hans sen tidigare,

skulle en liknande situation uppstå så måste du nog stanna hemma hos barnet eller ordna annan plats under dagen.
Lämna honom inte med en påverkad person.

Var rädd om dig kram

Du har som vuxen självklart ett ansvar att omgående anmäla!!!. Du måste hjälpa 11 åringen.
Så många barn växer upp o säger att många visste men ingen gjorde något. Snälla ta en första kontakt imorgon. Du får vägledning och de du pratat med kan sånt här o du behöver inte känna svan utan stolthet.
Primärt för barnets skull men även för din o vem vet i förlängningen kanske även för din sambos.
Återkoppla gärna sedan att du gjorde det ❤️

@nybliven.sambo Det är helt klart läge för orosanmälan, inte bara för barnens skull men även för hans egen! Har han arbete? Prata i så fall med hans chef. Chefer har ett stort ansvar för arbetsmiljöfrågor enligt lag och kan inte ignorera att en anställd har missbruksproblem.

Hej @asdffg!

Så jobbigt det låter 😔

Jag har precis nyligen börjat förstå att min man är beroende och inte ”bara” dricker för mycket.

Det har väckt en massa tankar och känslor! När jag läser ditt inlägg står meningen ”Han har slutat smygdricka nu, vad jag vet” ut.

Det är så svårt att förstå att man gradvis vänjer sig vid så konstiga saker att i alla fall jag själv märker att jag ofta, i tanken och till mina nära vänner lägger till ”vad jag vet”.

Trygghet, ärlighet och öppenhet har alltid varit viktiga värden i relationer för mig. Och nu befinner jag mig i ”vad jag vet” landet som är allt annat än tryggt, ärligt och öppet.

Det låter som även dina gränser har smygflyttats och att du hamnat på en plats du inte tänkt dig vara på alls.

Vet någon i din omgivning om hur ni har det? För mig har det känts lite som en livboj att jag vet att andra vet, eftersom jag blir lite rädd för mig själv och min önskan att allt vore annorlunda (och nästan försöker lura mig själv att det inte är så farligt).

Håller med @bella70 om att det viktigaste nu är att du ser till dig och barnens bästa. Sök hjälp, även om det just nu känns omöjligt att göra något annat än att stanna kvar❤️

Ja nu har ni ju barn som du måste skydda från detta direkt .
Har ni sökt hjälp? Har du?
Här på forumets kan du hitta en del vägar.
Kan du och barnen bo hos t ex dina föräldrar medan din man funderar igenom saker o ting?
Låt dem inte växa upp i detta❤️
Kram!!