Senaste kommentarerna i forumet

Hej äppelknyte och välkommen hit! Vi är många som är eller har varit i liknande situation som dig och det är verkligen inte lätt! Själv har jag tillhört skaran som har druckit på tok för mycket och därmed också skadat min familj.
Jag är nykter sedan drygt fem månader tillbaka men min make fortsätter att missbruka alkoholen.
Självklart skapar det stora konflikter i vårt hem och jag finner mig numera istället tillhöra skaran av medberoende...
Jag har min tråd under "att förändra sitt drickande" om du vill läsa min brokiga historia.
Jag kämpar dagligen med hur jag ska hantera alkoholisten i vårt hem. Man pendlar mellan kärlek och hat, hopp och förtvivlan och fokuset hamnar alltjämt på missbrukaren. Eftersom situationen närapå knäckt mig Och våra barn så har jag sedan några veckor tillbaka börjat gå på al anons möten.
Mötena ger mig styrka och sinnesro vilket för mig är en livboj! Jag vill rekommendera dig att läsa på deras hemsida, överväga att prova ett möte och titta på deras litteratur på hemsidan. Just nu läser jag "en dag i taget i al anon " och den är till stor hjälp för mig. Kanske är detta något som skulle kunna vara till hjälp även för dig?!
Tanken är att flytta fokus från alkoholisten tillbaka till dig själv och med hjälp av de 12 stegen finna ro, energi och verktyg att kunna hantera situationen. Det är dessutom en fin gemenskap där man inser att man är långt ifrån ensam. Ingen dömer alla stöttar.
Var rädd om dig, kram!

Åh så sorgligt! De där lögnerna och nekandet till att de druckit trots att de sluddrar och stinker sprit .. Man kan bli galen för mindre.
Ville bara ge lite kraft här på nätet från en som vet hur det är att leva med en alkoholist. Försök göra saker som ger dig energi , sök egen hjälp och ta hand om dig och barnen. Många här verkar komma till en gräns då livet utan alkoholisten hur det än blir är ett bättre alternativ ... Jag hoppas din man kommer till insikt snart och vill ha hjälp.
Kram!

däckade han på soffan. Han som inte hade druckit idag. Jo, just det.

Han har jobbat hemma idag, för han hade "ont i ryggen". Märkte såklart att han hade druckit, trots att han blånekade. Försök inte ljuga, det blir bara värre av det. Sen kom förstås bråket och som vanligt handlar det om sex. Jag släpper aldrig till. Försökte förklara att om han inte var så ego och faktiskt hjälpte till lite så att jag inte är så trött och sliten jämt kanske det skulle bli bättre. Den tog inte... I stället började han ställa krav. Gjorde jag inte det eller det så skulle han inte hämta barnen eller laga mat ikväll. Så jag har hämtat och nu lagar jag mat, fast jag egentligen borde jobba. Det klagar han också på, att jag inte jobbar tillräckligt (är frilansare), men nu har jag tagit på mig mer än jag hinner med och han tycker ändå att han inte behöver göra något hemma.

Klarar inte detta mer! Men det gör mig så ledsen att börja förstå att vår relation snart är över. Och jag kan inte ens tänka mig hur det skulle bli att bo själv och ha barnen varannan vecka. Tänk om hans situation blir ändå värre?? Ska jag låta honom ha barnen då??

Nu börjar jag snart gråta och det hinner jag inte/kan jag inte visa för barnen igen.

FAN!!

Min man har gått och fått stöd i kommunen i olika omgångar, hos en beroendesjuksöterska och hos en socionom, men enligt honom gav detta ingenting så han slutade. I mars i år tog han kontakt med en privat terapeut och hoppet tändes på nytt. I dagarna pratade jag med terapeuten som sa att min man inte längre har någon kontakt med honom. Hoppet har återigen bytts mot förtvivlan. Alla gånger har han sökt hjälp för att lugna mig, tror jag, men inte gjort det för sin egen skull. Drickandet har delvis förändrats här hemma, han dricker i regel ingenting när jag är hemma (förutom i helgen), men passar på så fort jag ger mig av hemifrån, så istället så är det barnen som fått ta konsekvenserna. Mitt förtroende för honom är just nu inte så stort, även om han bedyrar att de svåra återfallen blir färre och färre...

hur människor kan supa och vara elaka men inte tycka själva att det är ett problem...och konstigt. Men älskar han dig, säger han det nån gång? Älskar du honom när han är nykter? När gjorde han något fint ihop med sina döttrar? Måste vara många år sen eller? Förlåt många frågor men känner så för dig. Verkligen, i mitt hjärta. Har ju träffat såna killar när jag var ung för 30 år sen som behandlade tjejer på ett sådant vidrigt sätt men ändå flockades tjejer runt dem...men hur är han när han är nykter? Han har väl inte varit elak mot dig och flickorna i 20 år? Låter helt förfärligt. Är rädd att dina flickor kan bli arga på dig en dag för att du stannat/stannar för så brukar det bli. Därför, om inte för din egen skull, så måste du lämna honom för flickornas skull! Du måste vara en förebild för dem. Vet att jag låter hemskt elak nu men vet att det kan bli så, att de stöter bort dig en dag för att de kan ju tycka att det är ditt fel att de tvingats växa upp med sin elaka pappa. Snälla du, hata mig inte, vill inte lägga mer börda på dig men tänk på flickorna nu. Kram och lycka till! Ge ditt liv en chans!

Lycke, hej och välkommen hit:-) Du skriver många kloka saker som jag tar till mig och känner igen mig i. Nu har ju min man äntligen fattat att han inte kan hantera drickandet längre och han vill själv vara nykter och stanna så. Det är jag evigt tacksam för eftersom jag älskar honom när han är nykter och vi har så himla roligt då. Frågan är ju bara om jag nånsin kan lita på honom igen?
Önskar av hela mitt hjärta att ni bägge också kunde få era män att förstå vad de gör. Annars lämna skeppet, låt honom sjunka själv. När han når botten så kanske han vill upp igen.
Har ni sett filmen "When a man loves a woman"? Omvända roller men iaf, situationen är densamma.
Finns det kärlek finns det hopp men man kan ju inte hoppas i oändlighet. Ett eget liv i egen bostad så kanske han kommer till insikt.
Lycka till tjejer!

Izzy, du ska absolut inte känna skuld för att du går och pratar med någon, tvärtom. I en grupp där jag varit med och pratat togs det just upp att man inte ska känna skuld över att man gör saker som får en själv att må bra, att det är helt okej att må bra och stärka sig själv även om någon annan (alkoholisten) inte mår bra. Men jag vet att det är lätt att säga, jag känner också skuld, känner mig som en förädare när jag söker hjälp och stöd. Men vissa människor kan man inte rädda. Eller så är deras räddning att man faktiskt slår sig fri, det kan bli deras personliga botten och få dem att inse att vågskålen med det nyktra livet väger tyngre än livet med alkohol. Jag har hört det sägas att anhöriga ofta älskar ihjäl sina alkoholister, gör det möjligt att fortsätta tills det eskalerar. Så länge man tror att man kan styra alkoholisten, så har det tydligen motsatt verkan. Drivkraften måste komma från dem själva, och den kraften kan de få först när de ser att nackdelarna med att dricka har tagit överhanden. Kanske vissa aldrig kommer dit, men då kan man ändå inte hjälpa dem i alla fall... Min man drack mycket i helgen, nu är han ledsen över det och sa precis till mig: "Synd att det ska bli så här mellan oss,varför kan vi inte ha det bra, vi måste reda ut detta." Tidigare har jag gjort det, varit med och rätt ut, eftersom jag känt mig medskyldig, men nu kände jag att jag inte ska behöva reda ut, andra eventuella problem kan bara redas ut en längre tid utan alkohol. Det är hemskt att känslomässigt bli indragen i någon annans missbruk, att känna att jag ska bära upp situationen åter igen... Ändå är det så lätt att hamna där. I helgen sa min man till mig att det indirekt beror på mig att han dricker. Även om man inte ska ta åt sig så gör man det...Det är därför det är så svårt att se klart och ställa krav, att lämna.

Flygcert i morgon ska jag äntligen till min samtalskontakt!
Det känns verkligen som att jag behöver det nu.
Ibland känns det som att jag sviker honom när jag pratar med någon om honom men om jag inte gör det så överlever jag inte.
Men när jag tänker efter så är det ju han som är den största svikaren.
Känner också ibland att jag får dåligt samvete för att jag skriver här även om ingen här vet vem jag är.

Välkommen hit Lycke och tack för att du läst min tråd.
Jag läste mycket i andras trådar innan jag vågade skriva själv.
Det känns så skönt att man inte är ensam och att man känner igen sig i det andra skriver.
Ja man funderar ju mycket på hur det ska gå om man lämnar,att man inte ska klara sig själv osv,men det kommer man att göra.
Jag har kommit till den punkt nu att jag ändå har börjat tro lite på mig själv .
Men det är nog en bit kvar än innan det blir av.
Fast jag är säker på att jag inte vill stanna så det kommer inte dröja allt för länge.
Visst kan vi få ett bättre liv, allt är bättre än det här. Fransyskan din man och min verkar inte vara så lika eftersom din vill ha hjälp och förstår att han har problem.
Min sambo förstår inte alls att han har problem utan tycker bara att vi är tjatiga på honom.
Han har visserligen gått till läkaren för att få antabus men det var för att vi tvingade honom.
Min dotter hade inte velat ha kontakt med honom annars.
Han lovar att van ska slita men ljuger oss tt upp i ansiktet och fortsätter som vanligt.
Han dricker inte öppet längre utan smyger med det. Har ingen riktig koll på hur ofta han dricker men var och varannan dag skulle jag tro .
Bär han dricker så blir han vidrig, spydig muckar gräl, höjer sig själv till skyarna och sänker oss.
Han har alltid druckit för mycket men det har blivit mer och mer.
När vi var unga i 20 års åldern var han också dum och otroligt svartsjuk och jag fick inte prata med nån kille när vi var ut utan att han kallade mig för hora och luder.
Minns en gång när han sa nåt till en kille jag pratat med att vad ser du hos henne som är helt dum i huvudet typ mm..
Han var riktigt dum redan då så jag förstår inte att jag var kvar.
Och nu har det gått över 20 år och jag är fortfarande kvar!
Hoppas din man menar allvar, jag håller verkligen tummarna för dig!
Det att ta med mig dottern och åka bort ett tag har jag prövat i 14 dagar utan resultat :(
Ta hand om er alla fina <3

Jag blir så rörd av din tråd, känner så väl igen mig och känner din smärta och förtvivlan. Förstår inte riktigt hur din man super..är det varje dag efter jobbet eller ligger han hemma hela dagarna och super?
Min man har haft flera återfall sedan han insjuknade i alkoholism förra hösten och det pga att han trott att han kan hantera det, att han inte är slav under sitt missbruk. Men nu efter en 16-dagars hård fylla som har inneburit att han inte skött sitt jobb utan bara legat hemma aspackad, så vaknade han i torsdags och sa att till och med han har fått nog. Och han är nykter än, har insett att han inte kan dricka mer, aldrig mer. Var på AA-möte ikväll och hade en lång och jobbig delning till de andra.
Nu mår han nästan helt bra igen och jag är så glad och tacksam.

Mitt enda råd till dig är att prata med honom när han är någorlunda nykter och förklara att nu tar du inte mer skit. Åk iväg någonstans en helg med din dotter kanske....så han får fundera över ett liv utan dig. Då ska du förstås inte vara anträffbar på mobilen. Det kanske kan få honom att fatta att du menar allvar.
Jag håller tummarna för dig och skickar positiv energi genom rymden:-)
Kram

Hej! Jag är ny här och har läst din historia ikväll, jag har det precis som du/ni och känner igen mig i det som skrivs här. Jag känner igen känslan av att vara handlingsförlamad och att ursäkta sin alkoholist, att tänka varje gång att nu blir det en förändring, trots att man ljuger lika mycket för sig själv som alkoholisten gör. Jag är också så rädd för hur det ska gå med ekonomin, med barnens kontakt med pappan, om jag överhuvudtaget hittar någonstans att bo (bor i en kommun där många står på kö). Många rädslor, men också hopp om ett bättre liv. Önskar ibland jag kunde flytta ihop med någon som haft det som jag, så att man kunde hjälpa varandra med ekonomi och barnvakt... Tankarna snurrar, men så skönt att man inte är ensam och galen... Fortsätt skriva, detta kanske blir vårt år...? :)

Känner viss oro över dig så snälla skriv här så snart du kan.
Varma kramar

... är det bara du som kan bestämma!

Försök att ta mycket hjälp: prata med många, samtalskontakter, socialtjänst, AA, AlAnon, vänner - allt för att få prata och höra högt hur du lever - så tror jag att du hittar mycket styrka!!

Kramar!

Tänk att det finns så fina människor här som ger av sin tid för att hjälpa och stötta andra!
Det är så fruktansvärt hemskt att det har blivit så här!!
Det kanske är som du skriver Yogi att min dotter kanske vill ta avstånd från honom och det är väl bra på sätt och vis att hon får utlopp för sina känslor istället för att hålla allt inom sig.
Det känns ändå jobbigt att höra att hon kallar honom fula saker men det är hans eget fel!
Jag håller med henne för han beter sig som ett svin och en idiot!
I går kom våran andra dotter hem på besök och kommer väl att stanna ett tag hoppas jag.
Vi har inte träffat henne på två månader och min sambo ringer henne aldrig och frågar hur det är och hur hon har det.
Hon är ju hans dotter!! Alltså vad är han för pappa igentligen?
Jag hade verkligen sett fram emot att träffa henne och längtat!!
Men han då, han beter sig så dumt som vanligt!
När hon kommer hem kommer han knappt fram och hälsar och frågar inget!
När vi äter säger han inget och innan vi ätit klart så går han från bordet och ner i källaren och tittar på tv'
Hur är han funtad , vill han inte ha kontakt med sina barn!
Han blir bara konstigare och konstigare!
Det känns som att jag kommer att lämna honom men när?
Kramar

Från en mamma till en annan så vill jag bara säga att jag känner med dig - ens barn är ju det finaste, vackraste och bästa man har och självklart vill man alltid skydda!
Jag har egentligen inte så mycket att säga, har ingen erfarenhet att dela med mig av och inga råd, men jag ville bara säga att jag känner med dig!
Och vad fint att du kämpar för din dotter, men frågan är hur mycket du kan göra - hon måste välja själv... Jag menar inget illa, och hopaps att du även kan ta hand om dig själv i allt detta!
Kram

Tack Adde för ditt svar.
Jag har precis börjat läsa här på denna sight, och skrev i min förtvivlan för jag fattar ingenting! Vet du vilken mat? Citroner vet jag, men inte något annat.
Det är svårt att se sin vuxna dotter fullständigt sabba hela sitt liv.
Hon är vacker, urgullig och omtyckt av alla. Ändå kan hon inte ta till sig allt positivt hon får höra, saknar fullständigt självkänsla.
Allt började när hennes sambo plötsligt tog livet av sig för ca fem år sen. Hans anhöriga lade, i sin sorg, all skuld på henne. Det höll på länge och resulterade i hennes egna skuldkänslor, ångest, självhat och succ allt mer självdestruktivt beteende. Matvägran och allt ökande vinkonsumtion. Flera destruktiva relationer.
Hon beter sig normalt, kanske litet omständlig och man tror det är lugnt, men så fort hon får en droppe vin så börjar det! Hon blir snabbt gråtmild, aggressiv, märker ord, lägger sig i samtal, grälsjuk och överhuvudtaget helt vidrig, så olik sig själv så det är fullständigt ofattbart. Hon har fått psykolog samtal, och en massa omsorg, men tydligen allt för mycket förståelse och kärlek. Som anhörig ser man inte alkoholen som problemet förrän det gått för långt. Man vill inte! Det är ju fortfarande min lilla flicka som man vill älska, förstå och skydda. Som mamma har man ju alltid dåligt samvete! Så många samtal och tröstningar!!!
Det har nu succ eskalerat, hon får antidepressiva, psykologsamtal och antabus. Trodde jag kunde känna lugn, men dagen efter hon fått sin antabus så har hon börjat dricka igen.
Trol får hon för låg dos el så har hon hittat knepen.
Jag fortsätter studera alla inlägg här och känner att vi är inte ensamma. Det är bara en dålig tröst när det är som jobbigast!
Det är bara att kämpa på, men snart är jag också helt slut.
Tack för att jag får skriva av mig!

Är du på väg hem nu? Träffar du maken idag?
All styrka till dig - du är värd allt gott!

Känner med dig, bästa du!
Kramar

...och snart på väg hem efter en avslutande, lång arbetsdag. Jag packar det sista och är så nöjd över sista halvåret, jobbet flyter på bra och jag är stolt över att jag orkat ta mig ifrån det som kunde slutat illa för mig i höstas och strax efter jul. Då dalade det bra hastigt, nu har det vänt och jag är på banan, faktiskt känner jag mig starkare än tidigare. Hur det är med den saken återstår att se efter sommaren. Mycket kommer hända och förmodligen inte allt kommer vara positivt. Jag kommer däremot göra allt jag kan för hålla fokus på det goda!
Med de orden går jag till sängs och sitter imorgon fm på ett flyg, förmodligen med dubbla känslor...men det kommer ordna sig, det måste det ju på ett eller annat sätt...

Tack kära ni här inne, jag tar era ord med mig och kommer läsa dem så ofta jag behöver....

Du är värd allt gott. Ta hand om dig!!!

Kramar

Oj, vad fina ni är mot mig!

Ja, Yogi - jag är rädd, men jag trodde att jag skulle vara ännu räddare. Nu försöker jag mest tänka att jag kan bli sårad, men jag kan ge en annan människa gåvan att jag tycker om den personen. DOck - inte på ett nära sätt, pga mina förbehåll (inte vara den andra kvinnan, inte splittra en familj!) Tack fina du - för dina ord till mig!

"Ditt inlägg andas livskraft och styrka!"
Precis så känns det för mig - jag känner mig så stark idag, jämfört med i förhållandet. Jag känner själv hur det strålar i mina ögon när jag sitter i och kring mitt hus, i min trädgård - tänk att jag kunde få det så här bra?!

Mitt fina hus, som är precis som jag vill ha det, mitt härliga liv! Jag har aldrig varit i sådan harmoni, att jag är så nöjd - trots tider av oro, sorg och rädsla och omsorg om barnen så är jag ändå så nöjd. En av de allra viktigaste sakerna för mig idag är hur jag hanterar min sorg: jag låter den komma när den bubblar fram, jag tar hand om den, vårdar mina tårar, uppmärksammar dem och efter en stund minskar de och så känns det lite bättre igen. Det känns så fint - för jag brukade ju mest få skäll när jag var ledsen, och jag skämdes alltid över mina tårar...

Tack Sorgsen, du är en ögonöppnare för mig - ja, tänk mina första ord här inne... Åh, jag blir tårögd av att tänka på det - jag orkar ju inte läsa igenom min tråd riktigt, men ibland läser jag ju i mitt första inlägg och minns att det är ändå en väldigt liten del, och även jämfört med allt som kom sedan... Och att läsa att jag ändå tänkte att jag försökte sätta ner foten, men att det var ju en droppe i havet jämfört med vem jag faktiskt är... och osäkerheten i avslutningen "Vad gör jag nu?" - jag ville ju bara att någon skulle "rädda mig". Och idag behöver jag inte bli räddad, för jag har min magkänsla ;-)
Ja, tänk, som saker ändras... tack och lov.

Adde, blir varm av dina ord - ja, vilken resa, va?! Jag trodde inte jag skulle överleva, jag satt vid motorvägen och ville bara hoppa ner, jag önskade att jag skulle bli krossad av en lastbil, för allt var så fruktansvärt jobbigt... Men jag har kämpat, som en j-a galning, och se; det ger utdelning!

Kramar!!

i alla lägen. Jag har ett sjuhelsikes humör och kan bli fullkomligt rosenrasande på mannen och det är ju förstås inte bra. Skäms alltid över mitt beteende efteråt. Att veta att han pratar illa om mig inför sin pappa och bror som är de enda han pratat med i fyllan skrämmer mig. För om han säger en bråkdel av det han vräker ur sig till mig så är det fruktansvärt. Jag är inte vatten värd, en loser som inte har gjort nåt enda vettigt med mitt liv, jag kan ingenting och fattar ingenting, och detta evinnerliga "vem fan tror du att du är". Inte konstigt jag sen kan bli förbannad när han äntligen är nykter. Då vill jag bara ge igen, berätta allt han sagt och gjort men jag försöker lägga band på mig. Det hjälper ju föga.
Men förundras över hur lite han verkar skämmas. Att han inte faller på knä och ber tusen gånger om förlåtelse. Dottern kommer hem, som har sett honom och hört honom i hans sämsta form, och han låtsas som ingenting har hänt. Vad är det för fel på karln?? Det gör mig också så jävla förbannad.

Nu är han febersjuk med frossa och det är ju så synd om honom. Jag frågade om han ville följa med ut och cykla men fick svar att, varför skulle han det, jag tittar ju inte ens på honom. Så problemet är jag. Det är mitt fel att han dricker och mitt fel att det inte bara är precis som vanligt efter en tvåveckors suparperiod. Herregud säger jag bara.

Sorgsen, är så glad att du inte är rädd och kuvad iaf. Du klarar det här. Vi ska klara det här! Lycka och välgång väntar runt hörnet. Bara att ta sig dit. :-)Tack för att du finns och delar med dig.

o

...mig så säker i mitt packande, både det realistiska och den inre "sammanfattningen" jag lyckats få någon form av ram runt. Den är inte hel och innehållet långt från definitivt eller strukturerat men det är mer samlat och inte lika grumligt längre.

Mycket kan hända när jag sätter foten i mitt hem imorgon. Jag både bävar och ser fram emot det.
Jag har förekommit, kanske för mycket, men förberett mina barn och, jag hoppas, mig själv, på det värsta. Om det inte i träffar tänker jag vänta med diskussioner till efter midsommar då den lille bebisen åker hem.

Jag ber till gudarna och mig själv över att behålla kontrollen och hålla mig samlad i ord och tankar oavsett vad som händer. Jag är inte rädd eller kuvad, det har jag aldrig varit, men ont gör det när beskrivning över vem jag är, hur jag beter mig och mina val skändas långt in i själen. Värst är att han lämnat ut mitt innersta till andra som ju naturligtvis njuter av detta eftersom alla vet vem jag är. Min familj vet allt som är sant, andra vet det de vill veta och gottar sig. Det bekommer mig normalt inte men oj så illa det tar när det initieras av den som borde stå mig allra närmast. Tänk att han är så lättpåverkad...tragiskt och tråkigt och tyvärr, avgörande för vår framtid.

AJ!

Känns tryggt ha er här, mina skyddslingar, tack för ni finns! Ni hjälper mig, tack....

Att ha lämnat och tagit sig vidare är en skön känsla, och en styrka, men som du skriver: det betyder inte att det varit lätt, är lätt eller att allt plötsligt är ok.

Jag känner mig väldigt träffad av dina ord och tänker på hur jag försöker hitta mig själv i den del av min personlighet som är på ett sätt (där jag anser mig vara glad, öppen och ganska framåt) samtidigt som det ska kombineras med hur jag påverkats av det jag levt i med exet. Du och jag har ju lite olika situation eftersom jag behöver ha fortsatt kontakt med exet pga våra barn, men för mig är det ovärderligt att ha kombinationen forumet, samtalskontakt och vänner: forumet finns tillgängligt när som helst, många stöttar varandra och man får ett fantastiskt stöd och jag kan efter hand se hur fint det är att få hjälpa andra, så som jag blivit hjälpt; men min samtalskontakt är professionell och ger mig en officiell och professionell syn på saken. Och inte minst mina vänner - jag blev ensam under vårt förhållande, och är ganska ensam idag också - vänner som inte bjuder hem mig eftersom jag är singel, har få vänner och det är inte så lätt att skapa nya kontakter - men jag jobbar på det. Allt detta ger mig styrkan när det kommer djupa dalar... Ta hand om dig - prata med många!! Jag stärks av att jag behöver inte skämmas - jag har inte gjort fel och min upplevelse är som den är - jag pratar ibland med kollegor, eller där det plötsligt kommer upp - och det känns lättare inombords för varje gång!!!
För känslan som du har "stunder när han "tröstade" mig efteråt", orosklumpen i magen fanns kvar... märkligt. Vad var det som hände egentligen? Var det mitt liv? Vad hände med mig? Vem var jag?"

Och att du fortfarande har kvar skammen och skulden gör att du inte låter dig gå vidare - han påverkar dig fortfarande så starkt att du "känner mig som en sämre människa än alla andra. Vågar inte handla i vår lokala mataffär, inte gå på lokala festligheter, inte gå på släktkalas. Jag träffar bara min familj och några väl utvalda vänner"...
Genom att jag pratar om det, ofta och mycket; här, hos samtalskontakten, med nya bekantskaper och gamla, gör att jag hör hur sjukt det var, att jag öppnar upp för att inse att jag gjorde inget fel och jag försöker lämna det bakom mig.
Jag var ingen "psyksjuk hora", men väl en "jävla torrfitta som behövde mentalvård" - men jag är inte det idag, lika lite som du int ekommer vara en psyksjuk hora! Du är bra, för den du är!

Låt sorgen komma, först är den ju så intensiv att man tror att den ska knäcka en, men sedan mattas den av och den kommer som en våg och sköljer över en ibland -ibland hastigt och överväldigande, ibland mjuk som en smekning, och ibland stannar den länge, ibland kortare, men den drar sig tillbaka - och ibland är det bara stiltje, lugnt och blankt som en spegel och harmoni fyller hela din kropp! Det går inte att mota bort sirgen, låt den komma och vårda den, och den kommer minska!

med de underfundiga dagsverserna har sagt det så fint

Ord
Ett ord som en människa fäster sig vid
kan verka i oberäknelig tid.
Det kan framkalla glädje till livets slut,
det kan uppväcka obehag livet ut.
Ja, det påverkar livet på jorden.
Så slarva inte med orden!

Underfund 1972 av Alf Henrikson

Du Sorgsen finns i mina tankar och mitt hjärta, styrkekramar idag / mt

... till någon annan, men den andre kanske aldrig glömmer de orden.
Jag känner så med dig när du skriver "Min välvilja, styrka, kärlek har kastats tillbaka rakt i ansiktet, gett mig sparkar och slag rakt i solarplexus. Jag är nu antagligen så blåslagen att nya slag inte känns för jag är van. Heltäckande är det inte däremot, han lyckas fortfarande såra långt in i själen. Vad är det tecken på???"
Det är så fruktansvärt att leva så, med osäkerheten, och saker som sägs suddas inte bort - de fastnar, i hjärnan och i hjärtat och äter upp kärlek och tillit...

Varm kram till dig!!!

Ja inte är det lätt att varken förstå eller leva med en alkoholist! Säger jag som själv har uppenbara problem med att hantera alkoholen för egen del, men det är ju i och för sig därför jag har valt att sluta dricka...
Idag glömde jag vartenda goda råd jag delat med mig av här på forumet och agerade helt mot min egen plan i full frustration...
Förb@ alkohol som förstör människor och så många liv runt ikring!
Jag hoppas verkligen att din man har kommit till sin punkt och nått sin botten nu! Min make har tyvärr inte ens insett att han sjunker...
All styrka till dig! Kram