Senaste kommentarerna i forumet

understryka det markatta redan skrev. Jag har rört mig på forumet snart tre år och hunnit ta del av många berättelser med samma tema. Det du kan göra är att ta hand om dig och ditt eget liv - det kan du ta makten över. Din man kommer du inte att kunna påverka. Jag undrar av vilket skäl du stannar kvar? Läs här i olika trådar så kommer du att känna igen mönstret. Fortsätt skriva här också. Det har hjälpt många. Du är inte ensam i din situation. / mt

Min man blev arbetslös när vi hade träffats och gift oss efter ett halvår, han har efter det inte sökt nytt jobb själv då akassa fanns, han blev senare erbjuden ett arbete som han tackade nej till, då kunde han ju vara hemma fast han sa att det var ett kanonjobb först på heltid. Han drack och smsa att han tackade nej till detta utan att ringa ens. Själv har jag jobbat heltid hela tiden och jag blev jättebesviken. Inga jobb har direkt passat han men han har sagt att han vill absolut jag inte ska jobba heltid, jag har trott på allt men den dagen har fortfarande inte kommit efter 3 år, vad han har gjort är att han vill leva livet dag för dag, dricka gå på krogen, vill jag inte gå med efter jobbet kan han bli riktigt sur, han säger till mig att vi tar bara en öl, så har det inte blivit en ända gång. Han köper hem öl till mig med varje dag, efter två öl slutar han och övertalar mig oftast att gå med. Jag orkar inte längre dricka som han då jag jobbar heltid. Senaste gången blev det massa tjat och jag försvann två dagar o drack vidare av ren frustration, kände att ngt inte stämmer, vaknade upp med minnesluckor delvis, och trodde jag skulle dö så dålig var jag. Jag låg två dagar i sängen i grät, han brydde sig inte när jag sa att alkoholen förstör vårat liv, inga planer, inget sparande samt kroppen är kaputt. Jag har sagt till han att inte köpa öl hem då tar jag med, han sa att han kan köpa till sig bara o gömma dem för mig, alltså fattar inte hur dåligt jag mår! Men dan efter köpte han 8 öl, drack dem i köket som jag ändå såg, dag två 6 öl, dag tre 6 öl dag 4 6 öl framför mig, jag sa till han igen att jag inte får ta en öl till och det ska inte du heller sa jag, svaret jag bestämmer över mitt liv jag är 50 år, jag svarade att jag är 41 år och vill leva ett långt liv samt vill behålla mitt jobb, det har nu gått en vecka och efter mitt arbete sitter han i köket och knäpper upp ölen ännu, jag har inte tagit en ända öl och försöker komma på en lösning vad jag ska göra härnest. Det slutade innan då vi drack att jag fick mig en smäll som jag polisanmälde, detta hände på fyllan, han hamnade på förhör och är riktigt irriterad på mig då öken tar slut varje kväll och tycker jag och poliserna kan dra, fyllesnack anser jag nu när jag ser hans beteende när han druckit sina öl, han uppnar inte munnen förrän ölen kommit i, han vänder bort huvudet när jag pratar om mitt jobb, där jag tillbringar den största tiden , han säger att han inte är intresserad av att höra om mitt jobb! Han talar knappt med mig nu när jag inte vill dricka pust!

och välkommen hit!

Vi är många här som har varit/är i liknande situation som du, även om du inte skriver så mycket. Det är svårt och tar oerhört mycket energi av en som nära anhörig. Jag vet det.

Du berättar inte så mycket men kanske har du läst i övriga trådar här och kan känna igen dig? Återkommande är att man inte kan tvinga/tjata en alkoholist till att sluta dricka. Viljan till att lägga ner och förändra sitt liv måste komma från alkoholisten. Så hårt och så svårt är det. Visst kan man berätta för alkoholisten hur man känner kring hans/hennes drickande, komma med alternativ, AA, beroendecentrum, forum, behandlingshem m.m. men finns inte viljan till förändring så finns det inget man kan göra.

Det du kan göra är att se till hur du vill leva ditt liv, se till att du mår så bra som möjligt. Uppenbarligen så respekterar han inte din vilja att han ska låta bli att dricka i ert gemensamma(?) hem. Ens hem ska vara ens trygga plats men är den inte det kanske du kan åka bort själv i några dagar, för att samla tankarna? Jag vet av erfarenhet att det är svårt att fatta de där stora besluten när man är mitt uppe i ett kaos.

Fortsätt skriv och läs här, bolla tankar med andra och med dig själv. Bara att du har skrivit här nu visar på att du påbörjat en process mot ett annorlunda och bättre liv.

Skickar en styrkekram till dig

för att gå på möte för din skull. På al-anon pratar man inte om alkoholisten eller hur man ska få denne att sluta dricka. Tvärtom så utgår man där ifrån sig själv, de känslor man har och också de beteendemönster man lagt till med som medberoende (ofta omedvetet). På samma sätt som många alkoholister följer liknande mönster så följer också de anhöriga medberoende liknande mönster. Skam och skuld är vanligt, oro, ångest, låg självkänsla, svårt att sätta gränser, svårt att göra saker "bara för sin egen skull", svårt att släppa kontrollen m.m. Allt det här försvinner inte bara för att min inte längre träffar "sin alkoholist", inte om det är invanda mönster. Självklart finns det många andra sätt än al-anon, forum här t.ex. Själv har jag tyckt det har varit väldigt bra att gå på alanon-möten, att få dela med mig av sådant jag burit som en hemlighet inför en "riktig" person som inte dömer mig, har hjälpt mig och jag har kunnat släppa på mycket.

Var och en hittar sin väg i livet men det är aldrig för sent att göra saker som är bra för en själv.

När man öppnar sig som mest får man den bästa feedbacken.
Det är svårt för andra att sätta sig in i den bakomvarande historian om man inte får all data.
och kanske där mest känslorna som du vidarförmedlar.
Det är dem jag "lyssnar" på.
För alla triggar på olika upplevelser och hur de upplever det tror jag är det viktigaste att kunna förmedla och också kunna känna empati för.

vi som är en beroende personlighet har ju också känslorna på ytan av huden,
det är nog därför vi försöker dämpa bort den med alkoholen.

Berra

som ni skriver i alla delforum och det hjälper verkligen att få perspektiv. Gläder mig att läsa de positiva inläggen hos dem som jobbar med att sluta och att se att det finns de som klarat det! Men också viktigt att skruva ner det eländes hoppet, att kanske ge upp på riktigt. Svårt!
Har inte varit på något möte - känns lite försent nu när det är slut ändå...

Raderade mitt inlägg då jag skrev i affekt och egentligen skrev för detaljerat för att skydda hans och min integritet. Visste inte hur jag skulle skriva om så det blev till att radera.

Tacksam för att du hann svara dock. Du har ju rätt. Jag vet och känner det också. Fallhöjden var i det här fallet oproportionerligt kan jag tycka, men kan ju inte göra något åt det. Han kommer bli helt återställd har vi fått höra. Vi får ta det som det kommer och såklart det viktigaste först. Lite har vi kunnat prata och trots smärtan så tycker jag han är klarare än någonsin. Jag ser det i alla fall som ett återfall och inte som att det börjar om igen. Att jag hanterar det som ett återfall gör också att jag själv har lättare för att inte gå in i samma gamla mönster av gråt och skrik och tankegången att nu går det åt helvete igen. Jag känner mig lugn och samlad.

markatta. Så helt rätt! Kram / mt

Jag tror inte vi anhöriga kan förstå alkoholistens agerande på annat sätt än att det är en sjukdom, där handlingarna inte alls följer samma logik som för en frisk. En alkis logik är helt anpassat för att passa in på att just kunna fortsätta att dricka. Jag tänker på mina år med en alkoholiserad sambo när du skriver, "däremellan har vi också kunnat prata normalt om problemet". Många var samtalen där jag trodde att nu kommer det vända, nu fattar han att han måste ändra på sig. I backspegeln ser jag att många av de här "bra" samtalen vi hade, hade vi då han var bakis, hade ågren och var skör. Då gick han med på nästan allt jag sa utan att egentligen tänka över vad det var det innebar. Förmodligen för att han var för skör då för att orka bråka med mig.

Att vara medveten om att man är alkoholist behöver inte heller innebära någon medvetenhet om behovet av förändring. Tvärtom så gömmer många alkisar sig bakom orden "jag är alkoholist" som om det skulle betyda samma sak som att de aldrig kan ändra, har ansvar för sitt beteende och också ett sätt att flytta över fokus till den anhöriga. Som att säga, "du visste att jag drack så här mycket när vi träffades så du har ingen anledning att bråka på mig nu".

Vi anhöriga vill gärna tro att om vi säger till vår alkoholist att vi kommer lämna så kommer de förstå att alkoholen får stora konsekvenser och därför vilja sluta. Tyvärr är det inte alltid så. Den insikten, om vilka konsekvenser drickandet får kan vi tyvärr inte tvinga fram.
Jag har ett exempel på det. Jag växte upp med en pappa som drack. När jag flyttade hemifrån så bröt jag kontakten med honom helt och gjorde klart att det var p.g.a. hans drickande. Visst hoppades jag då på att han skulle sluta dricka men jag var också vid den tidpunkten redo på att jag inte längre skulle ha en pappa. Han var liksom död för mig. Men han valde alltså att fortsätta dricka framför att umgås med sin egen dotter. Det tog två år innan han själv kom till insikt om att han inte ville leva sitt liv så och att han måste göra något åt det själv. Nu har han varit nykter i flera år. Han har förklarat för mig vad han kände då när jag bröt kontakten med honom, att han inte kunde förstå hur han kunnat få en så elak dotter, att han tyckte det var skönt för han skulle kunna dricka ifred.

De beslut alkisen fattar är inget vi kan styra över. Vi kan bara försöka leva våra egna liv såsom vi vill ha det. Ibland innebär det att vi måste bryta upp med människor vi älskar då de på verkar våra liv så mycket i en negativ riktning. Det är ingen lätt sak att göra och självklart kommer det en massa känslor och tankar. Det är viktigt att inte fly dessa känslor, fortsätt sätta ord på dem genom att skriva här och om du kanske har någon att prata med också. Jag rekommenderar al-anon om du inte varit där.

Kram

och verkligen bli nykter kan vara en lång process.

Min man blev nykter, det som kallas med vita knogar, då jag lämnade honom. Han ville verkligen bevara äktenskapet men egentligen inte sluta dricka... det var ett tvång. Under det första halvåret var det ett antal jobbiga konfrontationer med önskan och tjat att vi skulle dricka vin till maten ibland, fira med champagne ibland, dricka planerat (något lite) på fest osv. Efter två försök insåg jag att det inte fungerar och satte kravet "noll". Efter det första kämpiga halvåret kom ett lugnare år med några korta återfall (några öl/GT som jag oftast upptäckte direkt och då avbröt han) - under början av det året sov han massor och humöret var inte på topp. Ett och ett halvt år efter "gränsen" kom ett återfall då han drack sig berusad och därmed hans egen insikt. Han började då på AA och efter ytterligare ett par månader hade han en "inre upplevelse" då han liksom "såg" alkoholen i relation till allt han hade och har kvar.

Efter ännu ett år, alltså nu denna sommar, har hans "bild" av sig själv som alkoholist fått ännu en dimension och djupnat - på ett sätt jag upplever gott.

Förutom hans långa resa gäller att ett förändrat liv även innebär en förändringsprocess i och för relationen.

Under hela denna tid har jag haft enormt stöd av att läsa och skriva på forumet. Jag har haft lika mycket stöd och lärt minst lika mycket på missbrukarsidorna som på anhörigsidan.

De svar du fått av MB och Adde stämmer helt med min bild av alkoholisten som ännu inte insett sin situation "på riktigt". Så länge det är så kan du troligen inte nå fram till honom - hur konstigt det än låter i skenet av det du berättar. Terapeutens råd att trappa ner låter totalt knasigt, inte trovärdigt överhuvudtaget. Dessvärre finns både läkare, företagssköterskor och terapeuter som är djupt okunniga om missbruk.

Ta hand om dig och ditt liv! Det enda du har makt över. Kram / mt

och kommentarer och givetvis har ni rätt. Det känns bara konstigt att vi för två månader satt och skulle få hjälp med en ambulant terapi och att han ville sluta då, och så denna attityden nu. Naivt kanske, men jag trodde att man väl kommit till insikt att man måste sluta, att den liksom skulle sitta kvar... Inte att det för den skull skulle funka att sluta dricka, så menar jag inte. Det är klarrt att det är en lång väg att gå. Men nu är det som han inte tycker det behövs längre. Att inget spelar någon roll...
Känner mig förbannad på hans terapeut som satt och sa att det inte är någon vits att lägga av helt om man inte tror att man klarar det själv, utan att man ska börja med delmål som man säkert klarar av. Det blev plötsligt legitimt att dricka två dl vodka om dagen bara för att det var en förbättring... Men det kanske hade blivit likadant ändå och det är ju som det är.
Grinig och tjatig har jag väl inte precis varit - visste om hans problem när vi började träffas och har egentligen aldrig krävt att han ska sluta dricka. (ja utom för två månader sen att han skulle med till rådgivning iofs) Men visst har jag blivit sur när han inte hållit sig till reglerna när vi har täffats och visst har vi bråkat då. Men däremellan har vi också kunnat prata normalt om problemet och det kan ju i och för sig vara manipulation från hans sida, men han är fullt medveten om att han är alkoholist och egentligen aldrig kommer att kunna dricka "normalt". Däremot tror jag som du säger, Adde att han älskar vodkan för mycket. Han har haft en grym tur också, och sluppit många konsekvenser som egentligen borde kommit vid det här laget. Finns alltså för lite anledning att sluta.

har så rätt !!

Han har ingen insikt alls om sin sjukdom utan lägger allt ansvar på andra. Hans enda kärlek finns i flaskan och den skyddar han med allt han förmår och du står bara i vägen för den kärleken.

Mina känslor, de riktiga, kom tillbaka fullt ut mellan ett halvår till ett år in i nykterheten. Svårt att sätta nån gräns eftersom jag glömt hur det var att känna naturliga känslor. Jag var fullständigt bedövad i över 15 år och OM det var något som hände, exvis föräldrarnas död, så kvävdes alla försök till att känna känslor omgående med rikliga mängder sprit. Alkoholen tog över allt, lämnade inget kvar för mig att själv bestämma.

Du gör helt rätt som tar hand om dig själv och väljer ditt eget liv. Du är värd det.

inte är jag rätt person att råda dej, jag är ju alkis själv. Men om jag tänker mej in i hans ställe, så skulle jag kunna tänka mej att du är en grinig, tjatig en som står i vägen för flaskan. Han var nykter när du träffade honom, men det kan ju vara så att hans enda tanke var typ "kan hon inte gå nu så jag kan få dricka i fred".

Jag vet inte, jag känner ju varken dej eller honom, så det kan ju vara helt fel. Men om jag vore du, så hade jag nog gett upp honom, skulle det vara så att han lyckas sluta dricka, så kanske han hör av sej, men jag hade inte hört av mej. Men det är jag.

En varm kram till dej!
/MB

det blev worst case scenario... Han tycker att det är bra att vi gör slut, han har ingenting att ge mig säger han. Och det stämmer ju i och för sig men alla hans känslor var borta! Känns nästan som om han planerat det här för att slippa göra slut själv? Han var givetvis inte heller ett dugg mottaglig för prat om sitt alkoholproblem, den dörren är stängd igen och han är övertygad om att hans problem sitter ngn annanstans. Han ville inte ens erkänna att hans beteende för tio dagar sedan var onormalt utan menade att sånt händer och att han gjort likadant mot vemsomhelst utan att tveka. Orkar inte ens bli arg utan känner mig bara ledsen och värdelös.
Förklarade för honom hur ledsen allt detta gör mig, och hur svårt det är för mig att det måste ta slut. Han svarade att han varken var ledsen eller arg, att inget spelar honom någon roll längre. Hur kan man inte ta det personligt när man försvinner ur hans liv och han inte ens bryr sig? För mindre än två veckor sedan hade vi två fina dagar tillsammans med hans dotter, och då fanns det kärlek i hans ögon... Nu fanns ingenting där, inte ens medkänsla. Kan verkligen spriten göra allt detta??? Idag var han ju fortfarande nykter när vi sågs, kommer inte eventuella känslor tillbaka då? Jag kanske bara ska vara glad att det inte finns några kvar, så att jag slipper vela hit och dit, men det gör ont!
Mycket självömkan idag, sorry!

... vad mycket energi jag lägger på att försöka styra mina tankar nu. MEN- det går ibland att faktiskt styra och ju mer jag lär mig, desto mindre energi kommer jag behöva lägga på det... Hoppas jag!

Ja, jag behandlas som ett barn, eller som en mindre begåvad, mindre intellektuell människa, och ibland som lite sjuk - så när jag får "bodelningsförslag" osv så är det skrivet lite som "nu ska du få se här lilla gumman, vi tänker minsann på dig så att du ska kunna klara dig här i livet.... ja, du kan ju inte få så mycket pengar för sakerna för de är ju så gamla, men det är bäst att de är kvar i barnens födelsehus... ja, vårt gamla hus är ju knappt värt någonting, men för att vara snälla så kan vi väl enas om några miljoner så drar vi av lån och kostnader osv så får du några tusen lilla du... och du har ju lite svårt att klara dig så vi kan stå för advokatkostnaden om vi använder vår advokat..."

Och jag är iskall, eller - försöker vara det - och svarar inte mitt i ilskan och förnedringen utan skriver ett utkast, sparar det och sedan låter jag energin gå till att försöka fokusera på annat. Och när jag känner mig redo så ska jag svara på ett bra sätt, hårt mot hårt.

Tack, men nej tack. Fy faaaaan, jag måste bara upprepa mig - han är såå störd. Tänk att han fortfarande tycker att han gjorde allt för att underhålla vårt förhållande och att jag inte gjorde någonting (och jag kanske inte gjorde tillräckligt, det tycker vi ju olika om, men det var han som var full, så grymt elak, har slagit mig vid några tillfällen, ignorerade och hotade mig och barnen, försvann ibland, hade sexkontakter med andra kvinnor osv... Är det att underhålla ett förhållande????)

Ja, ni hör kanske lite bitterhet (som jag försöker sååå mycket att vända!) - är lite småledsen, och lite ensam så här under semestern när alla vänner är uppbokade med sina familjer, men jag har det ändå bättre än någonsin, jag arbetar på att känna och förstå det i hela kroppen.
Jag har varit på min semester - jag var grym!!!!!!!! Jag gjorde det jag ville, såg saker jag ville, gick ut och åt själv och var nöjd, njöt av lugn och harmoni och lät ledsenheten komma över mig ibland.
Jag lär mig att göra saker som jag är lite smårädd för - jag övervinner mina rädslor och hoppas att mitt liv ska bli bra. Jag drömmer om mitt egna hus, och låter drömmarna komma, men försöker också njuta och vara nöjd i mitt lilla underbara gryt.

Jag valde livet - för jag hade dött, bit för bit, om jag hade stannat.
Jag är nästan osäker på om det hänt - att han blev arg för att han tyckte att jag flirtade med en kollega och sedan hotade med att ta livet av sig och när jag inte sprang efter så lämnade han mig och tog in på hotell för att jag inte räddat honom från att ta livet av sig...? Att han blev arg för att jag träffade vänner på vad han tyckte var fel plats - han undrade om jag skämdes över honom eller om jag skulle träffa någon annan än vad jag sagt. Han lämnade mig vid förlossningen/kejsarsnittet för att jag verkade så glad för att narkosläkaren stannade hela operationen (pga ett tidigare hemskt operationstillfälle) och anklagade mig för att vilja ligga med läkaren, mitt under operationen.
Men det är sant - det är min upplevelse.

Jag läste att Dompa tacka för sig nu. Jag är glad att han uppnått sitt mål, och jag har väl kanske också uppnått mitt mål, men jag behöver stanna ett tag till - jag behöver er sååå väl, om ni bara visste. Sorgsen, Mulletant, Lelas - om jag kunde så hade jag sänt er de vackraste blommorna, den godaste chokladen, de finaste orden, den största lyckan och allt annat gott som finns, varje dag. Mitt eviga tack - tack för alla ord, all stöttning!!!!

och prata ut i nyktert tillstånd. Det blir väl till att utväxla lägenhetsnycklar och de grejer vi har hos varann med - jag får ångest när jag tänker på det. Har också ångest att jag ska bli bevekad av hans omskrivningar och bortförklaringar och börja grubbla om jag överreagerar och borde ge honom och hans pseudobehandling en chans till...mest ångest har jag dock att han inte ens ska försöka utan bara godta att vi avslutar vår relation utan invändningar. Inte så moget, jag vet.
Vad jag också funderar på är ska man bryta kontakten helt? Eller vara där som en god vän, hur det nu går till? Vad som komplicerar saken lite grann är att vi jobbar tillsammans, visserligen skift så vi ses inte jämt på jobbet, men ändå...

För att han skulle nå sin botten...
Han som ropar att vargen kommer du vet. Till slut bryr sig ingen om honom.

Du ska inte behöva känna någon skuld i detta, hade han inte stunkit sprit så hade du kanske undrat hur han mådde. Men å andra sidan hade han varit nykter så hade han troligen inte heller varit misshandlad.

I båda fallen så var det alkoholen som den gemensamma nämnaren.
och ingen tvingade honom att dricka den. Alltså ligger ansvaret kvar hos honom.

så känn ingen skuld men uppmuntra honom att finna sin gemensamma nämnaren.

Men att slå i botten gör ont fallhöjden gör ju sitt också.

Berra

-

i tidiga timmen... Jag har läst dina senaste rader flera gånger och önskar dig ett liv som är mer än att det känns ok - och oäkta. Ett liv som är tryggare än att tro att det är lugnt. Gör gärna ett försök att beskriva fast du inte vet hur... till exempel kan du fortsätta på raderna
Det känns ok att....
Det känns oäkta när...
Det känns lugnt när...
Jag blir osäker när...
Fint att du gör sånt du mår bra av. Fortsätt med det! Kram, kram / mt

Captain C. Tyvärr är det inte mycket aktivitet här nu men det brukar vara så och bli mer rörelse igen.

Det gör ont djupt i hjärtat att läsa om din pappas resa utför. Dessvärre en mycket vanlig, eller den vanligaste beskrivningen här på forumets anhörigsida men oftast är det hustrun eller en sambo som skriver. Du vet säkert att du ingalunda är ensam och det är bra för din del att du flyttat. Precis som MB undrar jag vad din mamma säger - men hon är kanske, eller antagligen fast i medberoende som är en lika "fängslande" sjukdom som alkoholism. Kanske du skulle pröva att gå på ett Al-anon möte? Det finns också behandling som är till stor hjälp för anhöriga har jag förstått. Kolla Nämndemansgårdens hemsida.

Jag tycker att du ska berätta för din pappa vad du ser och vad det händer inom dig. Det har du rätt att berätta och han har rätt att veta. Berätta även för din mamma. Kanske bäst att du skriver så får du tänka igenom vad du vill säga och han/de får möjlighet att läsa flera gånger. Det du skrivit här är alldeles utmärkt så du kan ha det som grund.

Min pappa var alkoholist och dog av sina skador - men då var jag vuxen. För några år sen insåg jag att även min man var alkoholist. Efter en lång tid med mycket grubblande, många samtal, brev, böner, tjat och hot lämnade jag honom. Det blev hans och vår vändpunkt. Idag är han nykter och går regelbundet på AA. Genom det jag läst här på de sidor där missbrukarna skriver och genom det min man numera delar med mig inser jag verkligen hur maktlös en närstående är mot alkoholen. Alkoholisten måste göra sitt eget val att sluta.

Här på forumet skriver flera som i likhet med MB vänt väg och valt ett nyktert liv. Ännu fler som kämpar. De flesta som dricker vet innerst att det är fel och leder mot undergång men oftast behövs hjälp och då är den egna motivationen att söka hjälp avgörande.

Därför är det viktigt att din pappa får veta vad du ser och vad det betyder för dig. Det kan bli hans väckarklocka.

Jag klistrar in en länk till en ung anhörigs blogg som jag hittade häromdagen http://livetarlivsfarligt.blogspot.se/p/om-mig.html?m=1 där finns bra länkar också. Bloggskrivaren har medverkat i en bok: Jag är också viktig av Elina Sundström som handlar om att vara ung anhörig till en familjemedlem som är sjuk eller har funktionshinder. Om du är på facebook kan du kolla in ett par som skriver om alkoholism och medberoende. De heter Micke och Ulrika och har varsin sida, hans hittar du på Alkoholist, jag? och hennes på Medberoende, jag?

Kram, allt gott till dig och lycka till! / mt

vad din pappa går igenom, för den delen begriper jag eftersom jag är nu nykter alkis.
Vad säger din mamma? Har du pratat med henne om att pappa är alkoholist? Har hon sökt hjälp? För sin man OCH för sej själv?
Mvh MB

kan du göra, känna dej eländig och svag, men bara ett kort tag, för du har gjort vad du kunnat, mer kan du inte göra. Att stå bredvid en alkis och se på när det går utför måste vara hemskt. Man kan ju inget göra! Spelar nog ingen roll att man vet det, känslan av otillräcklighet finns nog där ändå.
Min sambo dricker fortfarande men bara helger och möjligen någon/ några kvällar i veckan, men jag märker ju tydligt att han byter samtalsämne fort om jag för det på tal, så vad jag kan göra är då bara att vänta tills han får samma aha- upplevelse som jag fick när jag kom på att jag var alkis... Bara att vänta, suck!

Fortsätt läsa och skriva, man mår gott av att få häva ur sej, här har jag skrivit sådant som jag inte ens skulle sagt till sjukvårdspersonal.

Kram/MB

för ditt svar - och jag vet ju att jag måste släppa...Men jag kommer sakna hans nyktra sida enormt och känner mig just nu bara eländig och svag!

som alkis så vet jag att allt som står emellan mej och min bäste vän flaskan är jobbigt.

För din egen skull- släpp honom. Läs här i anhörigtrådarna, det framgår ganska klart att du som anhörig inte kan rädda din alkis, för det måste han göra själv.

Läs och skriv, lite tyst just nu på forumet men det kanske beror oå att det är mitt i semestern för många.
Mvh MB

läsa och skriva här anonymatjejen. Det är "tyst" och stilla här nu men ju fler som skriver mer fart blir det.

Ta vara på flygcerts kloka råd - hon vet... Jag har själv lämnat och det blev den väckarklocka - eller larmsignal - som gjorde att min man vände väg. Det verkar som man måste komma till den punkten. Jag lämnade och han visade att han menade allvar i december 2010 och har varit helt nykter över ett år nu. Det finns hopp - men du måste i första hand ta hand om dig (och barnen)! Fortsätt skriva, vi är många som hittat styrkan och vägen till att förändra sitt liv med hjälp av forumet! Kram / mt