Senaste kommentarerna i forumet

Jobbar han inte? Jag blir så apatisk när min man super och är helt borta, jag orkar och vill ingenting. Finns noll och ingen energi.
Tycker du är fantastisk som orkar umgås med vänner och göra egna saker. Bra för dig!
Nu är min gubbe äntligen nykter, vi sitter och tittar fotboll och äter popcorn med bubbelvatten och juice i glasen. Nu är jag trygg med det för jag vet och känner att han inte ljuger. Jag kan inte vara normal mot honom än, är så arg, besviken, ledsen, äcklad och gud vet alla känslor jag känner. Jag svarar på tilltal och pratar allmänt men tittar inte på honom och han får absolut inte röra i mig. Det lär väl släppa efter nån dag men det känns annorlunda. Jag har bestämt nu att vi ska sälja villan. Då har han några månader på sig att bevisa vad han går för. Då vet han att det är allvar från min sida och sluttramsat. Klarar han inte det så är det över. Jag hoppas att han kan välja mig och livet.
Önskar att din man kunde göra detsamma.
Kram på dig och kämpa vidare

Fy vilka veckor det har varit... Jag har varit så trött så jag inte ens orkar vara ledsen längre. Sambon full i stort sett hela tiden. Jag har försökt hålla mig borta från vårt hem så mycket som möjligt. Undrar hur långt det är till den där "botten" som alla pratar om...om det ens finns. I går kändes det plötsligt som en liten vändning, han vill ha hjälp igen och kan till och med tänka sig behandlingshem. Jag fick även lite oväntat stöd från hans familj som annars lyst med sin frånvaro så fort det blev problem här hemma. Kändes som en lättnad att de oxå visade vilja till handling så jag inte är ensam i detta. Men jag märker att jag inte längre blir naivt glad och tror att nu, denna gång, blir allt bra. Prat om förändring betyder inget, endast handling kan få mig att våga känna framtidstro. Funderar mycket på min roll. Om jag som sambo hjälper, stjälper eller helt saknar möjlighet att på något sätt påverka hans ev tillfrisknande åt något håll. Nu ska jag tillbaka till fokus på mitt liv, vad jag vill ha och vad jag kan påverka. Har unnat mig fina dagar med vänner denna vecka. Det ger kraft.

Läser här i forumet varje dag. Så mycket stöd och värme det finns här! Tack mt, flygcert, kastellen, suzyQ m.fl. för att ni tar er tid att läsa och stötta.
Kram!

kommit tillräckligt långt ner i drickandet så går det att dricka "igenom" antabusen. Det finns också vanliga hushållsingredienser som neutraliserar effekten.

Antabus är ett tvångsmedel och finns inte vilja att sluta hjälper inte det.

jag vill bara skratta av glädje över den resa du gjort !! Det är underbar läsning och visar så fint på att det finns en lösning på de flesta jobbiga situationer.

Jag är så uppriktigt glad för din skull och känner att du visar vägen på det sättet som bara de som upplevt skiten kan göra.

Massor av kramar till dig ♥

Jag känner med dig och förstår nog ganska väl hur du mår, hur du blir behandlad och hur dina tankar går.
Vi sitter i samma båt. Vi får aldrig ge upp, kämpa kämpa. Även om det inte blir skilsmässa så kan man ju bo i eget hem för att se hur det är innan man tar beslut. Jag har bestämt att vi ska sälja villan nu och det kommer ta några månader innan det är klart så tills dess vet jag om han tänker hålla sig nykter och ge mig kärlek och trygghet eller inte.
Vi håller kontakten! Tack gode gud för detta forum:-)
Kram

...jag har läst det du skrivit men inte kommenterat förut.

Vill bara säga att jag ser dig, känner med dig, förstår dig.

Tid, det tar tid...låt det ta tid...tårarna kommer komma liksom känslor, ge det tid och var inte för hård mot dig själv.
Var tacksam över att du har några väl utvalda vänner. Du gör säkert redan små enkla, realistiska, positiva saker för din egen skull varje dag. Ge dem fokus och väx med dem. De små tingen i det stora gör skillnad.

Kram

...samvetet skaver och ger skuldkänslor, det är mänskligt.

Försök hitta en väg som är realistisk utifrån dina möjligheter i nuläget.
Ni/vi är alla fångar i missbrukets grepp men på olika sätt. Sök hjälp där du bor för din egen och barnens skull. Mannens missbruk kan han bara själv ändra.
Du kan ge honom informationer om vilka möjligheter det finns men han måste ta sig ur det själv och för sin egen skull.
Jag förmodar du har gjort som de flesta av oss här, läst och tagit in av alla vägar som finns.
Det är en lång kamp för alla men du har ju redan kommit en bra bit på väg eftersom du hittat hit.

Kram, du är inte ensam!!!

Ja, jag är glad att jag till slut lämnade. Det var en lång process och jag skulle ljuga om jag påstod att det varit lätt. Det är inte lätt nu heller, jag är ju inte fri från honom ännu eftersom han satt såna spår i mig. Och mitt mål är att jag ska bli fri från honom helt och att jag ska hitta mig själv. Den jag var kan jag ju aldrig bli igen. Men jag vill kunna känna igen. Oavsett om det är glädje, sorg eller ilska. Jag är i något slags neutralläge konstant. Förutom den jobbiga ångesten som blossar upp i tid och otid och stannar alltför länge. Jag kan längta efter att bli arg. Är inte det konstigt? Jag vill gråta ibland, men kan inte. Jag har inte fällt en tår sedan gud vet när. Det var någon gång på slutet av relationen, när han hade sina trevliga små pratstunder med mig om vilken hora jag är, att ingen kan tycka om mig, hur kan jag leva med mig själv osv osv...

Jag har ingen som jag kan prata med om det här. Det är det som är så skönt med den här sidan. Här kan man berätta allt. Hela den osminkade sanningen. Jag känner nu vilket behov jag har av det, men jag har undvikit att skriva här. Har inte orkat eftersom det har gjort för ont att prata om det. Men jag har läst nästan varje dag och följt er andra här, och det har också känts som ett stöd även om jag inte deltagit själv.

Jag tänker inte på honom längre, men får ångest så fort en tanke på honom poppar upp, eller om någon säger hans namn. Jag älskade honom. Hur kunde jag göra det? Vi hade så fina stunder ibland, det är sant. Men de stunderna byggde sällan på ömsesidighet eller ärlighet. Det var fasad och spel. Konstgjort. Det kunde handla om de stunder när han "tröstade" mig efteråt. Det kändes fint, tryggt och bra trots att orosklumpen i magen fanns kvar. Det är så märkligt. Vad var det som hände egentligen? Var det mitt liv? Vad hände med mig? Vem var jag? Jag vet att jag tidigare beskrivit mina skuld och skamkänslor. De finns kvar. De påverkar mig så att jag rakt igenom känner mig som en sämre människa än alla andra. Vågar inte handla i vår lokala mataffär, inte gå på lokala festligheter, inte gå på släktkalas. Jag träffar bara min familj och några väl utvalda vänner. Jag kan inte säga att jag saknar det andra, det är inte det som är problemet, utan problemet är min upplevelse av mig själv i relation till andra. Jag skäms och känner mig skyldig. Som en dålig mamma. Som på något sätt trots alla mina ansträngningar lever ett låtsasliv, som inte är på riktigt. Vem tror jag att jag är? Vem skulle vilja umgås med mig, jag som är en psyksjuk hora...

...så fint du skriver och beskriver, jag blir alldeles varm inuti över dina ord men också över hur olikt det är vår första kontakt här.

Du ska se att mannen du pratar om kommer ge tydliga signaler när/om det blir seriöst.. Han lever förmodligen inte helt så fri som han kanske tror, det är aldrig detsamma att säga man lever som ensam när man har en partner, oavsett hur det ser ut med känslor dem emellan. Ta det inte för allvarligt men njut av euforin.

Ta däremot ditt nya liv, din torkvinda, dina barn, din spinnande katt, din hjälp från din pappa, ditt hem och allra mest dig själv, på allvar. Allt du har runt dig nu har du skapat själv, alldeles på egen hand. Var stolt! Det är jag över dig, jag är så stolt och tacksam jag får del av ditt liv. Tack vännen!

Jag gläds med dig, av hela mitt hjärta!
Visst är det en underbar känsla att kunna sitta i lugn och ro i rent och tryggt hem, mjuta av ett glas utan att ha ett elakt fyllo runt benen. Åhh vad jag längtar efter det...har bestämt att vi ska sälja villan nu vilket kommer ta några månader innan det är klart, och tills dess har jag fått bevis på om min man kommer att hålla sig spik nykter eller har tagit fler återfall. Så får vi se om kärleken har överlevt.
Kram till dig <3

Det är så härligt att läsa. Ja, jag tycker att du ska unna dig att känna, leva och våga igen. Det låter så fint det du skriver. Du är klok och medveten om det du upplever. Bra att du är rädd om dig, bara du inte blir för rädd om dig så att det blir ett hinder...det är ju alltid en risk när man en gång har blivit så illa tilltygad ända in i själen. Det är alltid en balansgång. Njut av att han är fin och god mot dig, du är värd allt det! På riktigt! Jag förstår ditt dilemma om att vara "den andra kvinnan" och kanske bli orsak till en splittrad familj. Men du vet ju att de redan hade problem som tidigare har förorsakat en separation.

Ja dessa känslor, sviterna efter exförhållandet som hela tiden gör sig påminda. Ilskan man känner över hur man blivit behandlad och låtit sig bli behandlad. Och precis som du beskriver, så kan det komma när någon gör något snällt för en, när man inser hur det KAN vara. Vad man har gått miste om. Tilliten till andra människor är allvarligt skadad, det kommer man inte ifrån. Även om insikten finns att våra ex är undantagsfall från den stora massan. Man kan veta det rent intellektuellt, men känslan då? Oron och rädslan att det ska upprepas? Jag tror att man måste vara öppen med hur det ligger till, hur man känner och att ta det försiktigt för att bygga upp det igen.

Blir så glad när du berättar om ditt lilla hus, din katt och berget på tomten! Du riktigt strålar genom raderna och jag kan ana glittret i dina ögon. Då ler jag och glittrar tillbaka :) På något underligt sätt, men ändå så enkelt och självklart, så är ni mina vänner härinne. Är glad för det! Riktigt glad. Och tacksam.

Kram

Hahaha, ja, SuzyQ - det är en go' känsla... Känner mig lite elak när jag skriver det - men det känns så bra: jag har varit som ett asplöv när han är med. Jag har inte vågat prata med någon annan, inte vågat titta så mycket på andra, inte skrattat åt andras roligheter osv - allt i rädsla för att han ska tycka att jag flirtat med andra, att jag inte är nöjd med att vara med honom osv. Vi ses ju sällan eller aldrig på samma ställen, men vid enstaka tillfällen och då så förstår jag allt mer att jag är mer och mer den jag var innan: jag är glad och öppen, pratar ganska gärna med olika människor, är inte översocial, men pratar utan problem med de flesta. Men han är numera den som inte pratar så mycket (även om han fortfarande tar chanser att trycka till mig genom att säga saker som att "grannarna vill gärna prata med mig nu för tiden, till skillnad från när du bodde här" - men när jag möter dessa grannar så säger de att de inte pratar med honom, frågar om han varit mycket arg på mig osv - jag blir starkare för varje gång!)
Ja, SuzyQ - jag darrar lite inombords, är lite rädd vad han ska ta sig till nästa gång, är lite rädd att han kanske haft rätt ändå (att han är trevlig och omtyckt, men att folk talar illa om mig, att han är enkel och bra, men jag är tråkig, oflexibel och lite svår...) men jag jobbar hårt med det, väldigt hårt - jag har lärt mig av en vän att jag ska låtsas gå i min dräkt som skyddar mot alla hans påhopp och så drar jag upp (låtsas)dragkedjan ända upp över huvudet, som en rymddräkt, och tar ett djupt andetag, och så kommer allt han säger/gör studsa tillbaka!

Åh, Sorgsen - du, min vän! Jag tror att du kanske slagit huvudet på spiken, fast jag inte förstod det förrän du skrev ner det: det är kanske enklare än någon som är singel...
MEN: jag vill inte vara vare sig "den andra kvinnan" eller den som bryter upp en familj.
MEN- han säger så fina saker, han är så snäll - och det skrämmer livet ur mig: är det möjligt att någon är så snäll????? Jag vänder ut och in på mitt huvud - finns det någon som är så snäll? Någon som kan vara så snäll mot mig??? Åh, vad det gör ont att känna så - att jag har blivit så trampad på, att jag lät någon trampa på mig så, att jag blivit så sårad att jag sitter här och misstror allt han säger, att jag är så inställd på att jag är tråkig och bara fel så att jag nästan försöker tala om för honom att han inte inser att jag är fel... (så jag kanske inte helt tar in att det skulle kunna finnas kärlek för mig?!)
Och när han säger fina ord om en möjlig framtid tillsammans så är jag som en sköldpadda som snabbt drar in huvudet i sitt skal: så gjorde exet: var snabb med att "fråga" om vi skulle flytta ihop, förlovning, hus, barn osv och om jag visade minsta tveksamhet (oavsett tvekan pga att jag tyckte det var för snabbt eller av rädsla för hans ilska) så bröt helvetet lös - och nu är det nästan en principsak att jag inte ska säga ja utan sätta mig på tvären bara för att testa... kommer han bli vansinnigt arg? Kalla mig saker? Hota mig? Men näe, han säger bara "om du säger så till mig så blir jag lite ledsen" och så frågar han hur jag menar... och jag undrar nog mest om det är något fel på honom, vad det är jag missar?
För jag tänker fan inte acceptera några dumheter, inte en gång till. Bästa Lottis ska få agera domare och godkänna den dagen det blir aktuellt med förhållande ;-) Hon har röntgensyn när det gäller typer som exet!
Ja, jag är mycket påverkad av denna man, lite förhindrat förälskad: jag känner mer än vad jag vågar säga, och stoppar mig ju lite pga situationen. Den som lever får se hur det blir...
Ibland tänker jag att jag inte ska ha någon kontakt alls med honom, i mitt tingsrättsröriga liv, och samtidigt tänker jag att vi kan ha lite kontakt så att jag får lite distans till mitt liv, och (ironiskt:) det enda lilla molnet är: detta är emot alla mina principer, på alla plan.

Åh, Mulletant, så fint du skriver! "Du flyger så fint på egna vingar nu så jag tror du klarar det galant:)"
Ja, som synes ovan så är jag inte odelat positiv, men det är verkligen fantastiskt fint att jag vågar känna. Och - jag är noga med att tänka att "att jag säger till någon att jag tycker om hans sällskap kan aldrig vändas till min nackdel - att tycka om någon är fint!" men jag vill inte bli sårad nu igen så jag är lite passiv.
Du har sån värme Mt, "Jag läste nyligen att när man lyssnar till någon ger man en dyrbar gåva, man ger sin tid. Tänk så mycket tid vi givit varandra här. Så mycket liv vi delat med varandra. Det djupaste och mest sårbara. Det är stort, det är ömsesidigt och dyrbart. Vi har för alltid en plats i varandras hjärtan."

Känner mig ju på flera sätt så lycklig - pirrig och bara lätt till mods. Och samtidigt så kom det över mig när jag skrev nu - att jag ska känna att jag inte vågar tro på en snäll man känns så befängt, och jag blir så ledsen, för då kommer det också över mig hur rädd jag faktiskt också är att han en dag skulle kunna skrämma mig så att jag ligger inlåst på badrumsgolvet, igen.
En dag i taget - allt löser sig!
Och - idag har jag hängt upp tvätt på min nya torkställning som kära far satt upp i berget, i berget som är på min tomt, i min trädgård, vid mitt lilla underbara hus, och här i soffan bredvid mig ligger lilla katten och springer i sömnen, och jag ska snart ta en halvtimma för att plocka iordning lite, dammsuga av lite och sedan njuta av lite Baileys (för det kan jag nu för tiden :-) )
Jag har lyckan, jag har min egen lycka. Så skönt att min ledsenhet nu för tiden är så kort, att jag låter den komma, accepterar den och sedan låter den lämna mig!
Tack för att ni finns här!
Kramar!

..."befriande" använde jag själv igår. Tyckte samtidigt det inte riktigt beskrev min känsla och fyllde på med "lösande" eller "betungande" men i alla fall "annorlunda".

Jag har känt att uppgörelsen kommit närmre för var månad och nu är det nära. Att det därmed vore över vore ju naivt att tro, men en ny språngbräda får jag att stå på. Min alldeles egen dessutom. Med det menar jag inte nödvändigtvis skilsmässa, en sån är ju mest ett tecken på ställningstagande rent byråkratisk när allt annat är förbi. Det där "allt annat" som involverar handlingar med känslor är ett gissel!!!

Min välvilja, styrka, kärlek har kastats tillbaka rakt i ansiktet, gett mig sparkar och slag rakt i solarplexus. Jag är nu antagligen så blåslagen att nya slag inte känns för jag är van. Heltäckande är det inte däremot, han lyckas fortfarande såra långt in i själen. Vad är det tecken på???

att vara lite småförälskad och kär i kärleken, gläds åt att du kan och vågar känna. Ta samtidigt vara på alla dina (dyrköpta) erfarenheter - en inte alldeles enkel kombination. Ge dig tid, ge barnen tid, ge förälskelsen tid - du har tiden för dig! Och - Du flyger så fint på egna vingar nu så jag tror du klarar det galant:)

Tack för dina värmande ord i min tråd ♥ Jag läste nyligen att när man lyssnar till någon ger man en dyrbar gåva, man ger sin tid. Tänk så mycket tid vi givit varandra här. Så mycket liv vi delat med varandra. Det djupaste och mest sårbara. Det är stort, det är ömsesidigt och dyrbart. Vi har för alltid en plats i varandras hjärtan. Kram fina du ♥ / mt

det låter inte märkligt alls. Det låter befriande och på något sätt självklart. Du har gjort en sammanfattning av den långa, vindlande resa som du (delvis) delat här. Både för oss som följt dig länge och för en "ny" som läser din sammanfattning tror jag att "blankt och betydelselöst" är ett ganska naturligt tillstånd efter den långa kamp du befunnit dig i. Länge. Nånstans tar inte "bara" kärleken utan också energin slut. Nånstans ger man upp och släpper taget. Allt det bästa önskar jag dig! Kram, kram / mt

....känns tryggt veta jag inte är ensam i helvetet.

Jag har så mycket vara tacksam över och jag är en positiv människa. Har jättetrevligt i mitt arbete med härliga levnadsglada kollegor. Mina barn är positiva och starka, mina syskon många och omtänksamma. Jag har ett fantastiskt boende med grannar och vänner som bryr sig. Massor av glädje och ombytligheter att blanda mig med och är alltid välkommen överallt.

Det känns så oerhört märkligt att mannen bara pratar skit på ren svenska! Jävla massa dynga och kämpar verkligen med att försöka få mig förstå hur mycket fel det ör på mig. Att jag valde studera, skiljas och flytta när barnen var små var ett av de senaste slagen under bältet. Han försökte få mig känna jag övergav och prioriterade bort de mina. Visst, till stor del var det ju så, men det är längesen och kvittot jag har nu är fyra väletablerade, glada ungar med egna familjer. Mina syskon står med öppen famn var gång vi ses, likadant med vänner och kollegor. Så, något rätt måste jag ju göra och ha gjort. Kanske är det just det som stör honom att hans ensamhet blir så tydlig? När jag är hemma händer saker hela tiden, när jag är borta blir det tyst och tomt. Han är lika välkommen i min familj som jag men han mpste ju bjuda till själv. Ingen kommer och drar ut honom ur ensamheten han menar är mitt fel och jag är onormal. Det får vara hur det vill med det där. Jag är lika lycklig var gång jag får bilder på barnbarn och vi håller kontakt även utan ord och fikastunder var vecka.

Nej, jag vill inte leva såhär, aldrig velat och det måste bli ändring inom snar framtid!
För mig/oss har det i stora drag sett ut såhär:

Alkoholen tar totalt över mannen!
Behandling med extra tid utöver grundbehandling.
I behandlingen fick mannen diagnos depression och medicinerades.
Från maj/juni förra året slutar han medicinera, ingen läkare följde upp detta vilket var mycket besynnerligt av gården kan jag tycka.
Tröttheten och likgiltigheten han visade släppte under sommaren, sexdrift och humor kom successivt tillbaka. Nu även nykter! Lycka!
Han hade svårt få vettigt jobb och självförtroendet sjönk i botten!
Ekonomin krisade för honom, vi är gifta men haft uppdelad ekonomi o varsitt boende men jag äger halva lägenheten som varit hans.
Han fick jobb i sept, de avgudade honom, han jobbade oerhört mycket och ville göra alla tillags, kämpade m självförtroendet. Arbetsplatsens chefer startade något nytt och ville ha in maken i ägandet. Både maken o jag var tveksamma, tack o lov! Osämja och konkurs blev ett faktum. Maken jobbade 3 mån och fick bet för en. Lackade och började dissa genom inet.
Detta beteende har fortsatt! Han har blivit polisanmäld!
Han gick till soc för få ekonomisk hjälp. Avslag såklart eftersom han är gift! Åh, så ont det tog i honom och vände det naturligtvis mot mig som hjälpt hela tiden! Hjälpen har varit förnedrande för honom trots att jag valt göra det på ett sätt så han inte behövt känna så. Han är i obalans men fortfarande utan sprit.
I oktober började han må psykiskt bättre och jag upptäckte han tagit sexkontakter på samma sätt som när han drack!
Där föll jag, djupt, och tappade förtroendet helt!
Inget har han ändrat i detta.
Senaste var det fejksidor som tex följde ex och en kvinnlig arbetskamrat som blivit hans "bästis". Jag tar kontakt med henne och föreslår vi ska ses alla tillsammans.
Hon blev tydligen "rädd" för mig och maken anser jag kontrollerar och handlade fel.
Jag står för det och nu har jag förstått hon har själv stora problem. Sist jag var hemma ringde hon 5-6 ggr mellan 3 och 5 på morgonen, aspackad!!!
Då fick jag nog!
Han får välja men jag ställer inget ultimatum! Han skäms men slutar inte. Jag tror faktiskt inte han gör något men vill få mig må dåligt och pratar inte öppet och ärligt utan hånar och kör sarkasm.
Han betedde sig vidrigt när en av mina barn inkl 7mån barnbarn hälsade på över påsk!
Nu kommer de igen och han sätter upp regler eller skaffar han annat boende i perioden. Det har han inte verkställt och vill få mig inte veta hur det kommer bli.
Jag tror han är livrädd för sina egna reaktioner men lägger över på mig. Jag har sagt det känns tryggt han har annan sovplats när fam kommer eftersom erfarenheten senast var viderlig!
Han har möjlighet sova i intilliggande hus tillsammans med sin son så vi inte stör deras arbetstider. Det vill han inte bekräfta och jag vet att det blir gap oavsett. Han vill ha bråket. Det får bli så nu! Känns befriande på något sätt att vi är vid vändpunkten men så barnsligt han inte svarar och väljer för mig att ha obefintliga kontakt och spelar samtidigt martyr. Jag mår ytterst dåligt utan kontakt, det vet han och utnyttjar. Hans "rådgivare" tycker jag är hemsk och förstår inte "hur han orkar" ha förhållande med någon som inte är "normal". Nåja, det handlar om små små ting jämfört med luv eller död men de små tingen kommer nu få avgörande verkning över hur framtiden ter sig. Jag vet vad jag vill, behöver och strävar efter men kan inte själv. Det har jag sagt i ett år nu och såg ljusningen men den har falnat och nu är det nattsvart!!!

I allt detta har mitt jobb tagit stryk men före jul lämnade jag arenan, som jag tidigare skrivit, men inte äktenskapet. Jag har inte lyckats få ihop alla trådar och allt har känts grumligt. Jag vill inte lämna om jag inte är säker på att det är uteslutet få en fungerande framtid. Jag har behövt tiden för pussla ihop styrka till mitt eget arbete och det har jag lyckats ganska bra med. Inuti har jag förändrats och det ger resultat. Kanske är det störande för mannen, han pratar ofta om mina stora problem och att mitt yrke har jag själv valt och får sköta utan honom. Jag vill omvänt, att vi tar stor del av varandra!!! Han vill inte, eller jag tror, vet inte hur man gör.

Han har aldrig delat sig med kvinnorna han levt med. Alltid levt dubbelliv och aldrig varit trogen och ärlig. Inget jag visste men misstänkt allt eftersom. Jag har ju varit idealisk för alkisen! Supa o leva loppan periodvis och vara make när jag är hemma. Sista 6-8 mån före behandlingen föll hans mask helt och sjukdomen tog över hela honom, det fanns inget kvar och han blev uppsagd en dag på stående fot.

Så, mycket har blivit mycket bättre men livet är ledsamt, tomt och utan kärlek, omtanke och respekt från mannen jag trott jag skulle leva resten av mitt liv med...

Nära uppgörelse nu...handlar snart om timmar...vet inte om jag ser fram emot detta eller inte. Känner mig trots det någonstans starkare när nu allt är blankt och betydelselöst inuti. Låter det märkligt???

...vinkling från mig.
Kanske kan vara så att en upptagen man känns enklare än en singel ;) kunna våga smaka på känslan utan krav och förpliktelser?

Säger det igen! Njut av att du vågar känna efter och ta in uppvaktningen!

Kram

Jag förstår precis hur du menar och det är speciell känsla att känna sig stark, även fast man darrar inombords, och visa sig sån inför en tidigare tyrann och se hur ynkligt liten han blir. HAHA, säger jag bara! Karljävel, vem har du nu att sätta dig på! Det är ju han som är liten och ynklig och har alltid varit, därför han försökt domdera över dig. Det får honom att känna sig bättre - kanske. Hundar beter sig likadant, biter och skäller för att de egentligen är rädda och osäkra.

Grattis än en gång till ditt nya liv! Lev väl!

Ni har så rätt: jag ska inte inleda något med en man som redan är i ett förhållande!!
Men - jag känner till stor del en skön styrka i att jag vågade vara öppen för lite kärlek, men jag har så mycket mer harmoni i mig nu att jag faktiskt mest tänker att jag är glad att jag vågar känna något för en man - trodde inte det var möjligt...!
Men det är klart att det finns en viss rädsla i att jag ska bli sårad, men oavsett: jag kommer inte bli så sårad som jag blivit tidigare! Vill dock inte vara "den andra kvinnan" så det får bli som det blir!

Yogi, jag förstår att man inte alltid orkar kommentera eller skriva egna inlägg - känner så väl igen det! Men jag blir glad av dina ord!!
Nä, det är verkligen så - den där tonen eller skiftningen som ingen annan riktigt kan förstå, men som alla "vi" förstår... Jag mötte exet idag - han är nog inte så nöjd med mig idag... haha - ursäkta, men jag kan inte låta bli att skratta lite åt det: jag kan inte förklara, men det känns lite som att jag har återfått styrkan och då blir han så "liten", nästan som ett barn, i mina ögon - han ser så ynklig ut, när han inte har mig att sätta sig på... Låter fånigt kanske, men någon kanske förstår?
Kändes i alla fall väldigt gott, att jag blir smånervös och stressad, men behåller lugnet, det är jag som är starkare nu!!
Kramar!!!!

Då fanns det bara fram till dec förra året?? Mystiskt. Men nu ser jag ju att du tagit dig ifrån den där hemska mannen! Ett stort grattis till det beslutet. Är så glad att det löst sig. Pengar och annat spelar ingen roll så länge man är trygg och har tak över huvudet. Trygghet och tillit är det viktigaste i livet.
Läste precis i en tidning att "När livet inte blivit som du tänkt dig, tänk om! Tänk nytt!" Och det har du gjort. Underbart!
Kram på dig

Känner så med dig!

Idag träffade jag en annan mamma på mina barns förskola, och jag hade hört att hon separerat så trots att jag inte känner henne så gav jag henne en kram och sa diskret att jag hört att hon separerat och att jag tänker på henne... Men då höll hon nästan på att börja gråta, och sa - "kan jag få ditt nummer, får jag ringa? Jag har det som du haft det..." och bara hennes blick sa allt - jag trodde att det hade varit en "vanlig" separation, men jag bara kände ända ner i tårna att vi har levt i ungefär samma sak, men jag har nog kommit längre i flytt och allt. Men - jag blir så ledsen när allt kommer över mig igen, samtidigt som jag kände sådan styrka att jag kommit ur det, sådan glädje att jag kanske kan ge henne lite tips och råd hur hon ska göra på vägen - jag vet ju vad jag borde ha gjort annorlunda och vad jag gjorde "rätt"...

Vi är många som lever, eller har levt i det, och det finns en väg ut - lycka till!
Stor kram!!!

Så bra att du får hjälp, och kan ta emot den!!!

Jag har ju gått på samtal i över ett och ett halvt år nu - började innan jag lämnade och har fortsatt ända sedan dess. Det hjälper mig otroligt mycket - precis det som du tar upp, om hur rädd du varit, det kommer över mig i bland och det är ovärderligt att få hjälp av utomstående att reda i det!!

Kram!!

Helt tyst i ett halvår?

När jag först hittade hit lusläste jag dina inlägg och även Izzys.
Men hur har det gått sen vännen...
Berätta.
Kram och trevlig helg

Du var bland de första som kommenterade mina första inlägg här och det känns otroligt skönt att ha stöd fast man inte vet vem personen är. Tack för det kära du.
Jag älskar ju min man oändligt mycket och kommer han hålla sig så är det ju underbart men hur vi tillsammans ska ta oss dit där jag kan känna mig trygg, lugn och säker hela tiden, det vet inte jag. Oroar mig och har ont i magen men han säger att han ska göra allt för att få behålla mig.
Hur har livet blivit för dig Yogi? Måste in och läsa din tråd....
Kram och tusen tack igen<3
Trevlig helg

...för jag ser hur ni båda kämpar. Men finns det ord till tröst i detta?
Visst är det en kamp jämställd med att slåss mot väderkvarnar... Och visst är det så att alkoholen står i centrum ändå, trots att den inte är närvarande. Det är märkligt, eller hur? När allt borde vara bra... När jag läser dina inlägg, Sorgsen, så tänker jag att det ändå till viss del kan handla om hans personlighet som blir tydlig och träder fram nu. Och om det är så, så måste du för din egen skull fundera över om du tycker att du ska stå ut med allt han säger och gör för att skada dig? Hur vill du att ditt liv ska se ut? Vad vill du ha i en familj? Och hur kan du gå tillväga för att uppnå det? Är det möjligt med den här mannen? Vill han göra sin del för att uppnå det tillsammans med dig? Älskar du honom?

Och när jag läser det du skriver, SuzyQ, så får jag rent fysiskt ont i magen av känslor som väcks från tiden då jag hade det precis som du. Den ständiga oron, osäkerheten, otryggheten, oförutsägbarheten...lyssnandet efter minsta tecken till förändring i sinnesstämning, tecken till att börja dricka, tecken till att fortsätta... Jag lider så med er. Ni är värda så mycket bättre båda två. Ni förtjänar att ha det bättre. Det måste inte nödvändigtvis innebära en separation, det finns ju de här på forumet som faktiskt har lyckats! Det FINNS hopp! Men "it takes twoo to tango"... Ni kan inte ensamma åstadkomma förändringen och det vet ni ju redan.

Hoppas att ni båda får en fin helg!
Styrkekramar
//Yogi