Senaste kommentarerna i forumet

...vem pratar för oss???
Alla måste ju se om "sitt" så den/de som funnits här, vilket jag förmodat varit mest på frivillig basis (Magnus), måste ju rimligtvis tappa intresse och fokusering.
Statistiskt sett så hjälper ju forumet inte någon just nu. Det står dessutom på deras sida att forumet inte är aktivt längre, inte att det är tillfällig stängt pga omstrukturering.
Jag bara undrar?!

...mår du? Hur går det? Pratat med någon från berendemottagningen?
Tänker på dig

...jag blir också förbannad över okunskap som generellt så ofta slår sönder saker som fungerar.
Undersökningar och statistik kan ju vinklas för att få de svar man önskar.
Ofta ofta har jag ifrågasatt och stått som en slagpåse i mitten av olika åsikter. Det har jag inget emot men det som kan reta gallfebern på mig är när gemene man "pratar" åt mig. Pratar i "man", " alla tycker" osv
Då blir jag motfalls just för att försöka provocera fram tankar hos vederbörande. Jag är öppen och glad men envis och ger mig sällan, till mångas förtret men igår kom en kollega fram och gav en kollegial kärleksförklaring som gick rakt in i själen. "Jag älskar dig för din vänliga rakhet"! Härligt höra och bara en parentes.

Jag kommer inte lämna detta forum men naturligtvis kommer det dö ut av sig själv om den där göken inte öppnar upp sina ögon.
Tror som du Adde att det sitter någon och tittar på siffror och får sig tilldelad den info vederbörande behöver och önskar.
Det goda här är just anonymiteten. Det utnyttjas ju nu till vår nackdel. Vi är osynliga och hörs inte på deras möten, om de nu överhuvudtaget minns oss längre!

...läste just dina ord i din tråd.

Jag kan bara göra antaganden över vad som kunde hänt/ inte hänt om jag inte hamnat här.
Vad jag vet är att det har varit ovärderligt att veta att jag alltid och när som helst över dygnet kunnat ta mig in här och läsa eller skriva.
Det kan aldrig någon annan instans stå till tjänst med. Just att det alltid varit tillgängligt och att det, innan det stängdes, alltid var någon mer inne på forumet, gav mig en samhörighetskänsla som varit min trygghet när ensamheten varit outhärdlig. Efter ett antal veckor lärde jag mig vissa mönster hos medmänniskorna här, tex att du mulletant, ofta smiter in tidigt på morgonen och ofta lämnar kloka ord efter dina besök.
Jag kan bara spekulera men jag är inte säker på att jag hade orkat vara kvar i helvetet om jag inte hittat hit.
Jag vet att min kunskap om hur alkoholisten känner och tänker inte kunnat bli lika tydlig utan alla som kämpar och skriver här inne.

Du mulletant, tillsammans med alla andra här inne, har hjälpt mig orka, hjälpt mig förstå, hjälpt mig vänta, hjälpt mig våga tro och hoppas.
Tack alla!
Åh, nu rinner tårarna....tacksam tacksam och nykär i mannen som numer varit utan alkohol i över 4 månader. De sista veckorna har varit en vändpunkt, lite att likna vid de första veckorna utan alkohol. Tiden mellan var en berg o dalbana liknande den i det aktiva missbruket men med en avgörande skillnad, hade farandet varit pga av mer sprit hade jag inte varit kvar. Nu är jag kvar och hoppas kunna säga som du, mulletant, om ytterligare ett år, två och sen alla resterande år i mitt liv...

Kram till dig, min ledstjärna och medsyster

hyser ju en förhoppning om att vi fortsätter med inlägg som betyder något för oss och andra så får byråkraterna svårt att bara döda forumet. Jag har svårt att se att något som regeringens egen missbruksutredare i klartext rekommenderade och tom ville utöka så lättvindigt och utstuderat kan tillåtas försvinna. Min egen tro är ju att det i vanlig ordning sitter nån gök utan större kunskap om allas vår belägenhet (och som inte har läst eller satt sig in i hur forumet funkar) och enbart glor kortsiktigt på en summa pengar.

För övrigt hatar jag alla sk projekt !!! För de tar slut och sen försvinner all kunskap med folket som drar till annat som kostar pengar. En stad hade ett projekt som var mycket bra när det gällde att stötta kriminella som ville hoppa av gängtillhörigheten. Det funkade jättebra och man trodde väl att det skulle fortsätta. Näe'rå....helt plötsligt ökade soc-kostnaderna motsvarande de man hjälpt bort från gängen, de var ju självförsörjande inom gänget, och då lade man huxflux ner projektet.
Nu startar man ett nytt projekt som ska göra samma sak fast med ett klientel som yngre och inte så beroende av gänget för sin försörjning. Och projektpengar är ju självklart bara tilldelade under en viss tid. Och sen ? Hur tänker de som ytterligare en gång blivit svikna av samhället ?? Ger de nån vinst sen ?

Kör på alla vänner här så ska vi nog hålla forumet flytande ! Det är nog inte PK att lägga ner det !

läser min tråd så ser du att vi/våra tankar/våra erfarenheter/våra utmaningar är sammanflätade både gällande forumet och äktenskapet. Ser att du är inloggad så jag vinkar till dig:) Kram på dig medsyster / mt

...har det förflutit några dygn utan att jag skrivit här. Jag har varit inloggad och läst de få inlägg som kommit ner på pränt. Med undertryck på FÅ! Det är sorgligt att forumet dör ut, att något som fungerar får tillåtas att hamna i skuggan av byråkrati och det dessutom tigs ihjäl. Det är ynkligt!
Jag hoppas att de/någon har förstånd nog att skämmas!

Mitt nuvarande liv!
Jag mår bra.
Vi mår bra och har varandra. I morse låg jag och räknade månader, veckornas antal har jag tappat liksom de "normala" dygnens antal.
Det är sunt, känns nästan overkligt och tankar som "har jag missat något" far genom huvudet ibland. Tack och lov är mitt liv utformat så att grubblerier inte ligger överst på dagslistan ;) Jag är en tänkare så de hade nog kunnat göra mig tokig.

Jag märker att tårarna trycker på emellanåt. Saker som har hänt sårar mig och har inte fått tid eller plats förut.
Det gör ont, förskräckligt ont, att veta att maken har ljugit och betett som som ett svin, med eller utan sprit.
Jag kan bara välja hur mycket jag vill tillåta det onda ta över när det händer. Jag låter det värka, jag gråter, jag vänder och vrider. Tankarna/känslorna hamnar ju alltid på samma punkt. Orkar jag leva vidare i detta förhållandet med den ryggsäcken?
Svaret är alltid detsamma: Tiden vill visa!
Nu mår vi bra och jag vill leva så. Jag gör vad jag kan för det ska fortsätta vara så här.
Jag går inte runt och väntar på något återfall men är väl medveten om det kan hända. Den känslan/tanken är ju bara min och med tiden kommer den bli mindre frekvent. Just nu mår jag bra och det där "just nu" innefattar idag veckor tillbaka och veckor fram. Tidigare var " just nu" ibland indelat i timmar och ibland i minuter.
Det är bättre och blir bättre!

Tacksam jag blev tilldelad denna plats!
Just detta forums varande ligger inte i min makt att få igång.
Eller?

...på väg, en bra och befriande väg.
Fortsätt i en takt som passar dig, samla in tankar och händelser, forma och känn in vad och när.

Just det där med att möjliggöra för pappan var det jag höll på med också. På andra sätt än din situation eftersom mina barn var äldre, men kommer aldrig glömma barnens skräck i ögonen när överlämningarna var. Det var innan de rymde till mig en efter en. Vi hade många mil i bil och ibland i olaglig fart eftersom hans raseri var omåttbar om vi skulle vara sena. Att vi ofta fick vänta på honom ställdes aldrig som jämförelse.
Han var sjuk, hela situationen var så sjuk. För andra, soc eller andra, kunde inte se det och trodde att resonemang och samtal var lösningar.
Jag förstod att det är bara handling, att hamna i skottlinje, som var enda vägen.
Att jämföra med det din samtalskontakt sa, låta bli övertala. Det i nästa steg kan ju leda till att det blir barnet som får ta en stor smäll, en smäll som är nästan orimlig att acceptera som mamma. Hon blir ju föremål för förändringen i din och pappans icke sunda relation, ett beteende hos ditt ex som du inte har makt att förändra. Din makt ligger hos dig och i förlängningen bygger en förändring,som den nämnda, upp förtroendet mellan dig och barnet. Knepigt men så blir det. Du säger ju saker du inte menar egentligen, som du skrev, du övertalar till något du inte vill själv.

Förbered dig inför nästa överlämning, kanske behöver du inte övertyga för att barnet förstår eller märker att den tiden med gråt är lönlös, kanske vill hon verkligen inte och pappan tar upp stridsyxan. Förbered dig så du orkar stå upp för dig själv, helst så du kan undvika bli svag i ögonblicket.

En sak i taget ;)

Kram

i juni 2013. Är också nyfiken på vilka dina drömmar är idag:) / mt

läsning flygcert! Bara att fortsätta... Kram / mt

Vad drömmer du om för framtid idag?

Lägg alla måste-tankar åt sidan, blunda och se vad du önskar dig av din dag?

Varm kram!

Igår ringde en vän och sa att hon var lite ensam - jag, som numera försöker ta vara på stundens ingivelse om positiva saker, kastade mig iväg och vi fikade och myste i ett par timmar innan jag åkte hem till lugnet - mitt gryt där ingen ibland blir arg för att jag är borta för länge, där ingen kommenterar vem jag träffar, där ingen tycker att jag flirtar för att jag är artig mot en medmänniska.

Jag känner mig stark idag. Idag igen!
Igår kom lite sorg tillbaka - var på samtal och pratade om hur överlämningarna blir: ofta vill inte stora flickan åka till pappa. Jag vet att det kan bero på massa saker - att barnet skulle känna att jag inte vill, att hon har hört och sett saker som hänt osv, men jag står aldrig och visar barnet att jag inte vill att de ska åka - jag tror att det är bra att de är med pappa, bra att jag har lite tid att sortera mitt liv nu osv.
Men pappa är snabb med att skyla över att "det beror då inte på mig, för så säger hon om dig ibland också" (men aldrig har jag behövt övertyga barnen att de ska åka med mig; de kommer alltid springande), och sedan övertalar/övertygar jag henne om att hon kommer få det bra, lockar med saker jag vet att de kommer göra hos och med pappa, och till slut släpper hon taget om mig och tårarna rinner, men hon sätter sig ändå i pappas bil - allt medan pappa sitter i bilen och väntar...
Min samtalskontakt frågade vad som händer om jag helt enkelt låter bli att göra så, bara finns där men låter honom locka med barnet, och det bara kom över mig att jag vet hur arg han blir på mig om jag inte gör så. Hon sa då "Fast arg det blir han ju ändå, det vet du ju inte när det kommer så det kan ju komma oavsett".
Så nu har jag en plan om att nästa gång så ska jag krama om och finnas där för mitt barn, men jag ska inte försöka övertyga henne om att åka till något som jag själv inte vill åka till. Blir han arg så får han bli det, men det är upp till honom att få barnen att vilja vara med honom.

Jag ska bli lycklig. En dag i taget.
Ska tänka på dina ord Tekla!
Och jag tänker på dig och dina ord framtidsdrömmar - var rädd om dig!

Ville bara kika in och ge dig en kram. Ser hur du kämpar och hur du mår- följer dig .
Sköt om dig!

Vill bara skriva lite om det du funderar över med dina barn.

Ta dej tid att vara med dina barn och hitta på "billiga" saker, picknick i skogen, bullar och saft ute på nåt mysigt ställe.
Det betyder mer för barnen än en massa prylar, jag vet av egen erfarenhet.

Det är jobbigt att höra om alla prylar som "alla" andra har men jag vet att när jag pratar med mina barn så är det dom små sakerna vi gjorde tillsammans, som inte kostade så mycket som de minns.

Ge dem av din tid och fantasi så har du vunnit mycket.

Ta hand om dej.
En dag i taget.

Kram från tekla.

Tack Markatta. Du har nog rätt - när man accepterar sina känslor så blir det lättare och bättre. Jag är inte där ännu, tror jag inte... Men jag är på väg dit!

Kanske har du rätt: jag känner mig inte riktigt bitter över att exet har pengar, men kanske att jag är det ändå - jag kommer aldrig att ha råd att göra de saker som han kan göra och det är lite jobbigt. Men just i denna situationen så är jag inte så bitter utan just mer rädd att barnen ska uppskatta pappa och hans familj mer än mig... Med hans familj är det mycket äta ute, åka på dyra utflykter, få dyra saker, och med mig är det liksom "ta med lunchlåda och egna bullar och åka till stranden och plumsa stenar". Å ena sidan känner jag som du skriver - jag brukade också tälta ute på gräsmattan och det var ju fantastiskt, men jag hade inte valet "rik vs fattig förälder" utan de levde ihop - mina barn kommer ju se vad de kan få på ena stället och inte på andra... Och det är jobbigt...

Kramar

Så kände jag också. Känner fortfarande ibland och det måste få vara så. Jag tror vändpunkten kom för mig när jag insåg att jag nästan var glad för att jag var ledsen, för att jag fullt ut accepterade mina känslor och insåg att utan dem skulle jag inte komma någon vart, att om jag förnekade mina känslor så förnekade jag också verkligheten.

Det låter så fint det du skriver om barfotaungar som plockar blommor. Redan där beskriver du ju en härlig sommar med barnen. Försök att inte jämföra dig med exet där, att han kan ta med dem på sådant som kostar en massa pengar. Innerst inne vet du väl att det inte är sådant som spelar roll, utan att du gör ditt bästa för att vara en bra mamma? Med risk för att trampa dig på tårna här så låter det som du blivit lite bitter över att exet har mer pengar än du nu och att det inte känns rättvist. Barn kan säga saker som att "pappa är mycket bättre för hos honom har jag en xbox" men det speglar ju varken kärlek eller trygghet, bara att barnen tar till de medel de har för att få sina viljor igenom.

När jag var liten så tältade vi ibland i trädgården. På ett barns sätt så skapade vi där en magisk värld och det hade inte spelat någon roll om vi så var på Bahamas och tältade, det var spännande och annorlunda och ett fint minne.

Kramar

Bra att du hört av dig till en beroendemottagning för din skull. Hoppas verkligen det blir en bra kontakt för dig. Ibland tar det ju ett tag innan man hittar rätt person så ge inte upp om det inte funkar nu. Har du varit på al-anon möte någon gång? Det har hjälpt mig mycket att lyssna på andra, prata och lära mig att förstå mitt eget beteende. För tyvärr är det ju så att du bara kan ändra på dig själv och hur du hanterar ditt liv.

Det där att han säger han gör saker med vilje så du ska tröttna och slänga ut honom, känner jag igen. Min nu nyktra pappa berättade för mig hur han tänkte då jag bröt kontakten med honom(p.g.a. alkoholen) när jag flyttade hemifrån. Han tyckte det var skönt att slippa ha kontakt med sin egen dotter, trots att jag bara var 18 år gammal. Han kunde ju fortsätta dricka då utan någon som försökte kontrollera honom, bråka och skrika på honom. Så stark är alkoholens makt.

Han hade ännu inte nått sin botten då. Det tog två år innan han insåg att han bara kunde välja mellan att ta sitt eget liv eller söka hjälp. Han valde AA.

Det är nödvändigt som anhörig att acceptera verkligheten som den är, inte gilla den, bara acceptera att så här ser det ut; jag lever i en vardag där jag är orolig konstant, sover dåligt,
där jag själv inte får något utrymme i mitt eget liv för allt kretsar kring alkoholisten. Jag har skrikit och gråtit men det funkar inte, blir bara värre. Hur kan jag göra annorlunda för att jag på lång sikt kan må bra i mig själv? Om jag inser att jag inte kan förändra alkoholisten, vad kan jag då göra för mitt liv ska bli så bra som möjligt?

Kram

Känner en mix av sorg och lycka. Nästan svårt att ta på.

Har cyklat mycket under de senaste dagarna - fantastiskt vackert nu: doften av tång, fågelkvittret, allt det gröna, solglittret på vattnet, sol och värme, åska och regn, vackra blommor, allt är fint. Jag har vackra syrener och liljekonvaljer på bordet, barnen plockar maskrosor och smörblommor! Och maskrosorna börjar bli bollar och sprida sina frön - barnen och jag blåser på kapp! Vi blåser såpbubblor och leker på gräset, vi går barfota och tittar på insekter, fjärilar, nyckelpigor, getingar och humlor, vi äter glass och bullar och... har det gott!

Men: har inga pengar: har fått betala dubbelt och jag har inte råd med det... Sambon som är ombytlig och så mina jobbiga tankar - jag vet att jag gör rätt, men det är huvudet som vet, men hjärtat är inte med alltid, eller jag vet inte - är det halva huvudet som är med och halva inte?
- Semestrar vi gjort: när vi alltid varit ovänner, men vi har ändå kunnat åka (nu har jag ju inte råd, men det har han...). Jag vill också kunna åka iväg, men jag försöker tänka på om jag ska åka själv när han har barnen, men det kan inte kosta mer än kanske några hundra kronor.
- Ensamheten: ensamheten - jag var ju ensam även i förhållandet, men det är jobbigt. Jag försöker prata med kompisar och berätta och en del är snabba med att bjuda in till saker, men jag har svårt att fortsätta "tjata". Och samtidigt uppskattar jag ju ensamheten och framför allt lugnet: ingen som kräver att jag ska göra/vara på ett visst sätt.

Barnen kommer få en härlig sommar med pappa och hans familj - semestrar och upplevelser, och ni vet ju hur jag är nu: jag är rädd att de kommer att gilla allt med pappa bättre. Jag kommer inte ha råd att göra så många saker, utan hoppas att jag kan ge barnen det sommarlov som jag själv uppskattade så mycket: åka och bada, fiska krabbor, picnic, ha det lugnt, träffa kompisar, få vara hemma och inte stressa iväg på saker... Vill göra det bästa...

Igår läste jag ett citat och tyvärr sparade jag det inte. Det handlade om att våga ta chansen när du får den, att alltid våga välja det nya - det gamla vet du redan hur det är, men det nya kanske blir bättre. Och jag sak försöka tänka mer på det.
En dag i taget.

Han har ju flyttat hem igen.....under den tiden har det verkligen varit berg o dalbana....upp o ner med känslorna o hans humör är inte bra.Han gör inte ett skit här hemma.Jag gör ALLT....Nu mår jag skit igen.....Tror jag fått panikångest? Varför kan jag inte vara själv,klarar inte att bryta upp igen,fast jag mår så dåligt tillsammans med honom.Han säger till och med att han gör saker så att jag ska tröttna o slänga ut honom.Är det ett enkelt sätt för honom att slippa känna ännu mer skuld o ångest?Jag fattar inte hur han funkar längre,känner inte igen han alls,är så förändrad...
Jobbade i helgen o plötsligt fick jag en känsla av att någon höll på att strypa mig.Varit en skitjobbigt tid nu,han dricker i snitt fem dgr i veckan.Kan börja dricka när jag åkt till jobbet kl 21.Han är sur hela tiden,vill inte ha närhet mer än när vi har sex.Känner mig i sådant behov att få vara älskad,omhändertagen och att bli sedd.Just nu kretsar allt bara kring honom.Jag oroar mig från det att jag vaknar till det är dags att sova,nätterna har jag mardrömmar.Vaknar av att jag har så ont i tänderna för att jag pressat dem för hårt.Väntar på att telefonen skall ringa,fick nummer av en arbetskamrat till en beroendemottagning så att jag kan få stöd och prata m någon.Hoppas hon ringer upp idag.Jag har sjukskrivit mig en vecka nu till en början.

Hej igen!

Du... Du är inte dum. Det är inte absurt att göra som du gör.

Du gör, känner och reagerar på precis det sätt som alla andra skulle göra i din situation. Det är det som är medberoendet.

Kram!
/H.

klassas inte som sjukdom. Tyvärr. Utan att ha konspiratoriska tankar, ja, ok lite dårå....så finns det ju ett stort statligt spelbolag som drar in groteskt stora slantar till vår gemensamma (?) välfärd.

http://www.spelbehandling.se/page.asp?id=1

Ps Och så läste jag precis nu att den 27/5-13 så klassas spelberoende just som beroende i en notis på ovanstående hemsida !!! Hoppas att fler än jag noterar det då :-))) Ds

gillar, gillar! / mt

Har övat på att sätta gränser, säga ifrån och att ställa rimliga krav med god framgång. Jag känner mig stärkt i den positiva responsen och samtidigt lite förvånad över att det kunde räcka med att, på ett vänligt men tydligt sätt, framföra vad jag vill för att få just det jag vill. Jag är också glatt överraskad över hur säker och bestämd jag kan låta när jag inte tvivlar på mig själv eller mitt värde. Det här har varit ett problem för mig, inte bara i kärleksrelationer och kring alkoholrelaterade saker, utan också i arbetsliv, vänner, kontakt med myndigheter, läkare o.s.v. men med en sak i taget så verkar det rulla på. När jag började försöka ändra mönster och beteenden kring mitt medberoende så påbörjade jag också en förändring i mina tankemönster och attityd även mer generellt i mitt liv.

Just idag gillar jag mig själv. Ovant men häftigt.

http://www.ystadsallehanda.se/ystad/article1896703/Datorspelande-tonari…

...precis som Mulletant säger. Du kan bara förändra det som ligger i din makt.
Ensamheten efter en separation är påtaglig och det tar tid att vänja sig.
Vissa saker kommer aldrig mer tillbaka men många saker ersätts av nytt.
Jag väntade inte utan satte mig på fik, biografer, pubar ensam. Ibland påminde det ännu mer om ensamheten men jag gav mig tusan på det skulle bli bättre. Det blev det också. Med tiden hittade jag mig själv i min nya situation.
Ge det tid och tvinga dig själv en smula. Att sörja ett äktenskap är smärtsamt. Jag har tyckt det är enklare sörja dödsfall, de är ju definitiva.

Du vet du har gjort rätt!
Var stolt över din styrka!
Nu reagerar kroppen med uppgivenhet. Ställ det i relation till alla år du levt skrämd och parerat skottsalvor. Det tar tid att ändra invanda mönster och rutiner.
Ensamheten kan ibland vara skrämmande men du var ju ensam i ert förhållande också, gömd i rädsla.
Njut ditt gryt, livet och dina sunda barn.
Du är bra precis just för att du är du!

Kram