Senaste kommentarerna i forumet

Det är så himla skönt att ha först hittat detta forum och sen hitta såna fina människor som du. Att livet med alkoholist är så lika, oavsett var i världen man finns. Håller verkligen med om att det ofattbart hur många ansikten en människa kan ha. När min man är nykter en helt underbar, rolig, social, snäll och omtänksam man. Full, ja då finns det många olika skepnader. Aspackad som vinglar omkring och säger så mycket elakt så hjärtat mitt går sönder, ledsen och gråter om allt och är så kärlekstörstande och öm, sover men pratar konstant om något där hans arma hjärna fastnat, pratar i timmar. Eller så ligger han helt utslagen för att i nästa stund rusa upp och leta sprit, bälga i sig och sen slockna igen, sitta och porrsurfa i timmar, slå i dörrar och skrika elakheter. Prata politik och gärna då helst invandring på ett mycket vidrigt sätt.
Själv vacklar jag mellan skräck, apati, sorg, ilska, hat och mera apati. Svårt att gå till jobbet, svårt att lämna honom när jag inte vet vad han ska göra. Vill vakta, kontrollera, försöka hjälpa honom ur skiten men den här gången har det gått 16 dagar, så länge har det aldrig tagit förut. Fattar inte. Nu tror jag att gränsen är nådd faktiskt. Men vi får se. När han är sitt fina underbara sig själv igen så blir det ju inte lätt att besluta om skilsmässa, sälja hus, leta lägenhet, berätta till alla vänner och familj.
Men hur ska jag nånsin kunna lita på honom igen? Han skyller på mig att han dricker, att han inte klarar av mig....ja men dåså. Bara att packa då. Bli ensam är väl inga problem men ekonomin blir inte rolig att ta hand om själv. Fast stanna pga det känns ju inte heller något vidare.
Han säger att han ska börja gå på flera AA-möten i veckan och gå de 12 stegen. Undrar ändå om han verkligen klarar det. Grabben min säger att det är bara att fatta att han aldrig kan dricka normalt igen. Det är noll, precis som för en knarkare, han kan ju inte knarka bara lite ibland inte. Det är samma sak med en alkis. Men kommer min man att fatta det om några veckor?
Ja du Sorgsen, är ändå glad att du finns här. Vi stöttar varandra. Kram och trevlig kväll

Jag har trott att jag kommit så långt. Allt är egentligen bra runt omkring mig nu, jag är rätt nöjd med så många saker, har lagat mycket av det som varit trasigt. Det är fortfarande en bit kvar, men det är på en god och målmedveten väg åt rätt håll. Och jag har inte känt någon större saknad efter ex-sambon, sedan vi nästan upphört med kontakt för ca en månad sedan. Han har gått vidare till nästa "prinsessa", som han antagligen sätter på piedestal nu till en början tills hon också är fast. Jag kan se mönstret. Jag får ont i magen när jag tänker på hennes lilla flicka som också hon kommer att utsättas för samma sak, samma uppvaktning, tills det vänder och han kommer att kalla henne bortskämd, otacksam, horunge osv med en hotfull röst på hög volym. Jag vet också med mig att det inte skulle tjäna något till att varna henne. Vad skulle jag kunna säga utan att uppfattas som en svartsjuk exflickvän? Jag vet ju hur jag själv tänkte när hans exfru försökte varna mig... Jag hade ju hört hur sjuk, störd och svartsjuk hon var, han hade förvarnat mig om att hon skulle försöka kontakta mig...

Det var det ena. Men det som gjorde mig chockad över insikten att jag inte kommit över allt var en händelse för ett par veckor sedan. I mitt jobb så träffade jag, tillsammans med en manlig kollega, en patients pappa för ett samtal. Något hos den mannen gjorde att hela mitt försvarssystem drogs igång. Samtalet gick bra, det var lugnt och sansat. Men min egen reaktion efteråt. En rent obeskrivlig ångest, hjärtklappning, yrsel och en känsla av ren skräck... Det handlade inte om mannen vi mötte, inte alls. Det handlade om mitt ex. Något hos mannen triggade igång hela registret av känslor från tiden med mitt ex. Jag såg i backspegeln och såg glimtar av hur rädd jag faktiskt har varit. Vilken ångest jag haft av minsta lilla skiftning i hans humör, ett sms med ett utropstecken för mycket...ja listan kan göras lång. Det där hotet som ligger i luften. Inte hot om fysiskt våld, men hot om allt annat våld i alla kategorier. Verbalt, materiellt, ekonomiskt, sexuellt, latent... Ångesten satt i flera dagar efter detta möte och har till och från kommit tillbaka. Jag har också haft flashbacks. Jag har fram tills nu trott att jag inte skulle behöva någon professionellt ledd bearbetning av mina upplevelser, men jag inser nu att jag hade fel. Jag behöver hjälp. Min underbara chef frågade mig förra veckan hur jag upplevt mötet med pappan, då hon anade att det skulle väcka saker hos mig. Jag sa precis som det var. Hon erbjöd mig då, till att börja med, fem samtal med en psykoterapeut. Hon har frågat flera gånger tidigare, men jag har tackat nej för att det inte behövts. Och jag tror inte att det har behövts tidigare heller, för jag har varit upptagen med så mycket annat som måste tas tag i i mitt liv. Jag har nog inte varit redo. Och nu när allt börjat stabiliseras runt mig så kommer reaktionen. Jag var inte beredd på den. Men jag borde ju ha fattat att det skulle komma. Men återigen så tänker man att "det var nog inte så farligt ändå", "jag överdrev nog", "om jag inte hade varit, gjort eller sagt si eller så så hade det aldrig hänt". Herregud, vad blind man är. Igen och igen halkar man dit.

Det knyter sig i magen på mig när jag läser din förtvivlan. Känner i hela kroppen hur det var att vara där du är nu. Jag tänker att din dotter behöver få distansera sig från honom, att det är det hon gör genom sitt beteende att låtsas att han inte finns och att kalla honom fula saker. Hon vågar. Låt henne våga. Det är han som bär skulden och ingen annan. Även hon är i ett medberoende, precis som alla vi andra här på forumet. Det vi gör när vi börjar våga se och att påbörja vår sk uppbrottsprocess, är att vi börjar skapa ett mellanrum i den starka bindning som vi har till den som är beroende.

Jag förstår dig så väl i dina funderingar och i dina handlingar. Ofta lämnar vi ju mannen flera gånger innan det är helt definitivt. Det är en del av processen. Döm inte dig själv för hårt. Låt det ta den tid du behöver, för du kommer att behöva den. Vad gäller beslutet om ett boende som du funderat över, så håller jag med mt om att det är DU som fattar det beslutet och ingen annan. För det här handlar inte om materiella värden över huvudtaget. Det handlar om frid. Det handlar i så fall om att ta sig ur en oerhört destruktiv tillvaro och inte om storleken på ett boende. Jag vet att boende kan vara nog så viktigt. Men för er finns det annat som är väldigt mycket mer viktigt. Och större.

Din dotter har på ett sätt rätt när hon säger att samtal med en psykolog inte kan hjälpa henne. Om det är så att hon mår dåligt på grund av situationen, så är det i sig en sund reaktion på en osund situation, om du förstår hur jag menar. Hennes situation blir inte bättre av att hon pratar med en psykolog. Och hon själv saknar all makt att göra något åt sin situation. Men det kan ändå kännas skönt att få prata med någon utomstående om hur man har det och på det sättet bli lite avlastad. Titta lite hur det ser ut i er kommun vad gäller t ex grupper för barn till alkoholmissbrukare, kurator/psykolog på t ex ungdomsmottagningen (kan ibland kännas bättre för en ungdom att gå dit och prata än till BUP), alanon etc. Kan du och dottern prata om det som händer? Hur öppna känner ni att ni kan vara i familjen? Många gånger kan det vara en så stor hjälp för barnen bara det att du som mamma kan bekräfta deras upplevelser, att de ser, hör och tänker "rätt", precis som du själv uttryckt det tidigare här och som det är för oss andra här; att det känns så skönt att få bekräftat att man inte håller på att bli galen, som man själv ofta tänker när det är som värst och i efterhand när man börjar tränga undan och hitta förklaringar och "det var nog inte så farligt egentligen". Våra barn upplever precis det som vi upplever.

Jag hoppas att du inte tar mina ord som kritik, för det är absolut inte min mening. Tvärtom. Jag förstår din ambivalens!
Varma styrkekramar till dig!
Yogi

...låter någon annan läsa och ta del av det som skrivits. Ingen annan kan fullt ut förstå alla undertoner, alla underliggande hot, tonfallet som vi (ja, jag säger vi) på riktigt kan "höra" i ett sms. Men förhoppningsvis kan man ändå förmedla en bråkdel av känslan, få dem att se systematiken i det och därigenom få andra att förstå åtminstone en del av omfattningen.

Jag har inte skrivit här på länge, då jag inte riktigt haft ork till det. Men jag har läst nästan dagligen och du är ju, som du redan vet, en av mina förebilder här på sidan. Jag blir glad i hjärtat när jag ser hur långt du har kommit, glad över att du hittat känslan av ett spirande intresse för en man igen. Jag blir såklart lite orolig också när du skriver att han är sambo, lite orolig för dig att du ska fara illa i det. Men du beskriver så väl och för ett så medvetet och klokt resonemang om det att oron dämpas och jag vet att du fixar det också. Men bara det att känna att man lever igen, att känslor finns där, oavsett för vem, är ju helt fantastiskt! Det inger hopp!

Kram kram!
Yogi

Det värmer.

Ser inte fram emot Spanien-matchen ikväll (han håller på Spanien). Det enda positiva är att den går så sent att barnen redan sover (förhoppningsvis!). Men jag lovar att om matchen går emot Spanien eller domaren gör bort sig som igår så blir det livat i stugan... Och som vanligt är det jag som får ta skiten.

Kan säga att äldste sonen missade sin första skolavslutning idag. Inte för att han ville gå, men det minskar inte mina skuldkänslor.

Det är svårt att se någon man älskar ha svårigheter. Här inne finns många som delar den upplevelsen och som du kan dela dina tankar med. Skriv gärna igen om det är så att du vill ha kontakt med andra som skriver här, det kan ta ett tag innan man får svar. För många är det också hjälpsamt att skriva bara för sig själva, lite som en dagbok.

Du är varmt välkommen åter hur du än vill använda forumet!

Karin
Alkoholhjälpen

...välkommen hit. Så bra du valde skriva om din situation.
Som du ju också redan sett här inne så är du inte ensam och i var tråd finns likheter mellan oss alla.

Inte ska du döma dig själv, allt har sin tid och nu är du här bland likasinnade.
Läs, skriv, ta hand om dig och barnen. Mannen behöver hjälp, den finns om han vill ta emot den. Men så länge han dricker blir inget bättre utan, som för alla utan undantag, sämre, bara sämre!

Fortsätt skriv och läs!

...jag känner så med dig.
Innan min man tog sig till behandlingen trodde jag han skulle dö. Han hade också gjort det om han inte slutat. Om inte av alkoholen i sig så av kombinationen mental hälsa och fylla, han hade tagit ditt liv eller sett till att olyckas.

Jag hade inga förväntningar på underverk eller förändringar men hoppades såklart på en öppen dialog, den hoppas jag fortfarande på, när nu spriten inte står i centrum. Nu är det ju så att samma sprit STÅR just i samma centrum, att han inte dricker av den nu är enda skillnaden.

Igår sa han även att det normala är att man pratar med sin partner och vädrar saker tillsammans, just det jag efterlyst alltid. Men, han väljer inte göra det med mig eftersom han alltid är ensam?! Jag menar att det väljer han själv, samhörighet har enligt mig inget med geografiska avstånd att göra. Om det så vore hade jag inte varken haft barn, barnbarn, syskon eller vänner som brytt sig.

Självklart finns vi här för varandra!!!
Förstår precis dina ord om grannar o Ica och alla känner alla. ...

Otrevligheter som mannen rapat ur sig tydligt under promenader i fyllan har jag sällan fått del av men absolut upplevt.
Det är svårt förstå hur samma människa kan ha så många ansikten och beteenden.

Jag förstår dig, känner igen och önskar du kan hitta en väg som passar dig i den nuvarande situationen. Inget blir bättre så länge han dricker, finns bara en riktning då och det är nedåt! Otäckt svart är det och oändligt djupt där nere. Följ inte med ner i den sörjan!!!
Kram

...njut av fjärilarna i magen. Det är sunt och ett säkert tecken på att du kommer längre och längre ifrån den där kvicksandsgropen.

När det gäller vederbörandes familjesituation så är det väl högst normalt att man gör allt för hålla ihop sin familj så långt det bara går. Det känner du ju inte minst igen från dig själv. Allt har din tid och måste så vara enligt mig och min erfarenhet.

Njut av din känsla och ta en dag i taget. Svaren kommer!

Lycka till med förhandlingar och förarbetet till dem. Det är smutsigt och jag förstår din osäkerhet, när distansen infinner sig till tidigare nedtecknade ord och fraser så ser de tomma ut. Lita på advokaten!

Kram kram

visst, jag är inte en offentlig person men det räcker med grannarna i vårt villaområde, centrumet som vi tillhör och den närmaste vänkretsen som har sett honom vingla omkring här och prata/skrika elakt om invandrare, kärringar och annat "löst" folk. Han gör allt för att plåga mig och han har faktiskt erkänt att han dricker för att plåga mig. Och sen vet jag också att allt elakt han säger om mig är egentligen det han tycker om sig själv. Dessutom är han avundsjuk på att jag kan göra saker, så som sy, måla, laga mat osv och han hatar att jag inte gör något av det. Han vill inte fatta att det är hobbies som jag har, inte något som jag ska leva på.

Jag har mitt jobb men ändå ska han skrika att "vem fan är du, vem tror du att du är, vad fan gör du, vem drar in pengar här, jävla idiot". Osv.
Jag känner förtvivlan. Vill bara att allt blir bra igen. Att han vill vara nykter. Men vi får se. Hur blir det? Kan han vara nykter resten av livet så vill jag vara med honom men hur vet jag det? Satans jävlar....sitter här nu och dricker ett glas vin. Det räcker med ett par glas så är jag nöjd sen. Då kan jag kanske sova sen. Bredvid ett sprattlande, skakande vrak till människa.
Gode gud hjälp mig.
Kan vi följas åt kära Sorgsen<3

...ja, vad finns att säga om din situation du inte vet själv?

Jag känner igen och kan bara säga att det är en plåga för alla involverade när alkoholen tagit över livet.
Tyvärr blir inget bättre, utan bara nedåtgående spiral, så länge inte han själv tar steget bort från missbruket.

I mitt fall har ju mannen varit spritfri 15 månader om jag inte missat om han tagit sig något återfall. Däremot är han odräglig, egoistisk och elak i samma utsträckning nu som innan. Faktiskt värre nu eftersom han aldrig har dåligt samvete.
Han lägger över sitt illamående på mig, gör allt han vet gör mig illa och spelar nu ut mig i sina kontakter, de få han har. Han är tydligen nära återfall och även där är jag huvudorsaken. Mitt yrke gör att folk gottar sig oändligt i att få prata oväsentligheter och nu orkar jag inte mer.

Det är oerhört frustrerande känna att jag inte tas på allvar i mitt mående utan nonchaleras. Att han nu använder mig för själv växa i det område geografiskt som varit min oas känns förnedrande.

Han har förnedrat folk över nätet och polisanmälts men lyckades undvika åtal.
Han har gapat och förnedrat mig under en flygresa i flyget.
Han har tagit stryptag.
Han har betett sig otrevligt gentemot mina barn.
Han har "väninnor", gamla ex och nya kvinnor som naturligtvis alla är singlar.
Han ljuger och förvränger och självklart mår han dåligt i detta, jag är ju inte den elake men det kan han ju inte ta tillbaka bara sådär, det övergår ju hans stolthet.

Nu står det här, svart på vitt!!!!
Jag behöver läsa det! Om och om igen!!!

Vill tillägga att jag är övertygad om att de han anförtror sig till aldrig fått veta om hans fejksidor på Facebook, att han har 24 add på sin mailadress på sociala sidor!
Jag har ingen aning om var och det kan kvitta.
Igår säger han att hans 20-åriga barn kan jag inte räkna med få medhåll från. Det sas när jag bad honom hälsa hen så gott, hem bor i oasen pga sommarjobb sen måndags. Stackarn har alltså blivit tilldelad sånt hen inte alls skulle behöva förhålla sig till.
Vilken sörja jag kommer hem till denna gång...
Pratat med min syster idag. Jag har en fantastisk familj...tänk vilken rikedom...de dömer eller bedömer inte utan första frasen är: hur mår du, hur kan jag hjälpa, orkar du jobba... Ingenting som är i närheten av skitprat runt mannen.

Kommer överleva detta....men ont gör det och onödigt känns det...

Min man är inne på sin 16 dag av supande, idag trodde jag faktiskt att det var slut, att han skulle stå emot och bli frisk tills i morgon....men hittade några av mina väl gömda småflaskor med whisky ( som jag sparat för att ge bort till vänner ) i sängen och runt lite här och var. Och så började han igen med sitt hånande, skrikande, yrande, elaka kommentarer och totalt förvirrat skitsnack.
Jag bröt ihop nu. Grät och skrek att han skulle gå och lägga sig igen. Han blev arg men vinglade iväg iaf. Nu är det tyst - en stund. Snart är han här igen med sin elaka tunga och sinnessjuka hjärna. Och käften går i ett när han väl börjar. Jag står inte ut. Längtar så vansinnigt tills han blir nykter igen och allt blir bra. Men frågan är om hans bedyrande om sin kärlek till mig kan läka dessa sår som den här omgången av fylla gett mig. Kan det byggas upp igen? Han säger att det är mitt fel att han smygsuper, för att han inte klarar av mig. Att jag kommer provocera honom så pass mycket att han kommer ta till flaskan igen fast han lovar att vara nykter. Känns ju inget vidare.
Han yrar om att jag slagit honom, knuffat mm när det är han själv som ramlat, vinglat och stött i och slagit sig rejält. Säger han det till folk också är min största oro. Vad tror då folk? Att han snackar fylleskit eller att jag på allvar gör honom illa? Vore så förnedrande och skrämmande.
Men ack, vad jag älskar och njuter av honom när han är nykter. Men hjälper det nu? Kommer jag gå? Lider tillsammans med dig och tror att vi har det ganska lika. Kram

för att man tror att barnen har det bättre så för det har de inte. De känner i hela kroppen att det inte finns kärlek mellan föräldrarna utan bara tomma skal. Det är direkt dåligt för barnens framtida liv. Vad ger man för signaler? Att kärleken inte är det viktigaste, vilket det är. Barnen mår däremot bra av att han två lyckliga föräldrar på varsitt håll. Att få se sina föräldrar glada och nöjda och till slut hitta någon de kan älska. Det är det finaste som finns, kärleken.
Däremot tycker jag inte att du ska inleda något med honom förrän han har valt att flytta till eget. Det blir bara så komplicerat annars. Men jag säger lycka till med livet! Om det inte blir han så blir det någon annan, nu är du dig själv igen!
Kram

Har precis lämnat in sms, mail och dagboksanteckningar i till advokaten - å ena sidan så är det ju inte ok med allt han skriver till mig, och han vänder på det jag säger, jag ber honom att itne kalal mig saker osv, men samtidigt - det låter inte så illa som jag kanske tyckt... Men faktum kvarstår, att jag varit så rädd. Han fick mig verkligen att anpassa mig på alla plan - jag skulle säga/tycka/göra på ett visst sätt, han hotade, skrek och kallade mig saker osv osv...
Ja, nu är det i alla fall hos advokaten, får se om hon kan se något som går att använda... Puh.

*Andas djupt*
Hemlis:
Jag har träffat en man som jag är lite småförälskad i... eller är jag kär i kärleken? Att någon är snäll och omtänksam? Någon som säger och gör saker utan att jag måste svara på ett bestämt sätt, någon som får mig att ligga sömnlös, som gör mig glad, som får mig att le bara jag tänker på honom.
Bara det stora problemet: jag har träffat hans sambo också...

Jag träffade sambon först - hon berättade att de varit separerade en tid, men flyttat ihop igen för barnens skulle, men är nära att separera igen, men försöker för barnens skull, trots att ingen av dem riktigt tror på det.
Sedan träffade jag mannen, och föll som en fura - vet inte att jag någonsin träffat en man som jag kan känna mig så naturlig med, som jag är avslappnad med, som försöker göra saker för mig utan att förvänta sig tusen saker tillbaka...?!
Men - min moral tillåter mig inte att inleda något med en man som lever i ett förhållande. Hade jag inte träffat hans sambo först så hade jag trott att han bara lurade mig, men nu har hon ju berättat sin version om dem först, men - han får bestämma sig om han ska stanna eller lämna. Jag vill inte vara en kvinna som pressar honom att lämna sin familj för någon annan, så jag säger "vänligt men bestämt" att han behöver välja först. Och: om han är en sådan som kan göra så mot sin familj - skulle han då kunna göra så mot någon annan (läs: mig) i framtiden?

Ja, ni hör mina tveksamheter - men det finns också lite lycka i att jag trodde att jag aldrig skulle kunna träffa någon ("för det finns ingen som vill leva med någon som är så kall och känslolös" enligt exet, och dessutom trodde jag att jag var för bränd för att överhuvudtaget känna känslor för en man igen...), och himla härligt att få tänka på något mysigt i hela tingsrättscirkusstressen nu... Men - det kan ju mycket väl bli att vi inte hörs mer, och det finns något väldigt fint i om han väljer att försöka med sin familj för sina barns skull (eller ska man inte stanna för att göra barnen lyckliga?)
Åh... jag är ute på hal is...
Kunde bara inte hålla mig från att skriva...

med Izzy. Läs runt här i olika trådar så kommer du att känna igen både ditt och din mans beteende OCH se åt vilket håll det är på väg. Och nej, det är inte ok att dricka som han gör, varken mängden eller smygandet. Han har antagligen utvecklat tolerans och "tål" hög promillehalt, inget att gratulera till. Du har växt in i medberoende. Fortsätt läsa och skriva här och läs gärna Carina Bångs utmärkta blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Bra tt du hittat hit! Ett första steg mot förändring! / mt

Jag känner så väl igen det där med att dricka i garaget och att gömma tomburkar!
Det verkar som att det är ganska vanligt att hålla till där.
Konstigt att det inte märks på honom om han dricker sådana mängder!
Men det är verkligen inte ok att dricka så mycket!
Välkommen hit förresten!
Kram

...din inre röst. Ibland är det många röster samtidigt och då blir det rörigt. Det är inte varken konstigt eller ovanligt för tänkande och känslofyllda människor.
Vid de tillfällena passar tanken "en sak i taget, viktigaste först" bra plocka fram. Kan ju vara så enkelt att en dusch räcker för bryta kakofonin. Själv har jag ställt upp saker till enkla ja eller nej/vill eller vill inte, och därifrån letat vägar.

Du har tagit dig långt och livet fortsätter vara en resa fylld av upp och nedturer.

Tänker på dig vännen och stor tack för din omtanke och värme.

för att ni hjälper mig! Jag ska försöka samla kraft och ta kontakt med något av alltenativen.
Som du skriver Flygcert så behöver man höra att man inte tänker helt fel.
Som det är nu är stämningen hemma hemsk! Han kommer inte hem efter jobbet och talar inte om vart han är.
När han kommer hem så säger han ingenting.
Dottern vill knappt se honom och låtsas som att han inte finns.
Hon kallar honom fula saker för hon tycker att det känns bättre då och hon är egentligen inte sådan.
Konstigt nog så blir han inte så arg på henne som jag trodde,
Ja det är nog så att han inte slutar dricka för än jag lämnar om han ens gör det då.
Jag ska försöka att få dottern att prata med en psykolog men hon är så bestämd och säger att de inte kan hjälpa henne.
Kram

I natt har han varit vidrigt jobbig. Sprungit omkring och yrat och pratat hela tiden. Jag la mig på soffan först men så kom han efter ett tag och sa att han lägger sig på soffan istället. Då hade han inte druckit på flera timmar så tänkte att det är väl lugnt. Men sen kom han till sängen och var helt redlös. Hittade en nästan urdrucken tequilaflask i soffan under kudden. Han skulle vara på viktigt möte kl 10 och behövde åka senast 9 men jag var på mitt jobb och han kom iväg halv 10 begriper inte hur det gått till men. Hela dagen fram till em gick utan att han svarade i telefon eller sms. Då kom det ett sms att han jobbat och var så trött, snart hemma och allt lugnt. Skrev till min son också att allt var bra.
Fick höra av sonen att på påsken då jag trodde han höll sig nykter hade sonen hittat en liten vodkaflaska på bildäcket.Så han smygdrack när jag hade hela släkten här.
Som mina barn säger, att en alkoholist kan tro att han kan dricka litegrann ibland, det är som att ge en knarkare en liten dos då och då. Det funkar inte! Jag tar inte det här längre. Mitt hem ska vara TRYGGT, rent, trevligt och trivsamt. Nu ser det ut som fan men kladdig soffa, nerspottade mattor och golv och hans kläder överallt. Han får städa själv sen om han nån gång blir nykter.
Undrar hur det gick med jobbet. Är verkligen orolig över det. Förlorar han det här stora uppdraget så går han under. Jag vill bli fri. Inga skulder, ingen fylla, inga problem, inga bråk och skrik, inget obehag eller klump i magen. FAN det är så jobbigt.

Det har jag förstått och han har även berättat att det är så. All frustation de känner, all ångest, panik, rädsla, oro osv Det kommer ut riktat mot mig. Jag kallar det som att han pratar i tungor för det är helt snurrigt det han säger och gud ska veta att munnen går i ett.Han fastnar i konstiga tankar som sen snurrar på helt utan kontroll och inget jag säger når fram och tyst vägrar han att bli. Det är det jobbigaste tillståndet, när han pratar konstant i timmar i sträck. Jag blir galen.
Jag har sån lust att lämna honom den här gången...vi får se hur det går med det.
Kram till dig i din kamp så kämpar vi väl på och möts här snart igen.:-)

Det har jag förstått och han har även berättat att det är så. All frustation de känner, all ångest, panik, rädsla, oro osv Det kommer ut riktat mot mig. Jag kallar det som att han pratar i tungor för det är helt snurrigt det han säger och gud ska veta att munnen går i ett.Han fastnar i konstiga tankar som sen snurrar på helt utan kontroll och inget jag säger når fram och tyst vägrar han att bli. Det är det jobbigaste tillståndet, när han pratar konstant i timmar i sträck. Jag blir galen.
Jag har sån lust att lämna honom den här gången...vi får se hur det går med det.
Kram till dig i din kamp så kämpar vi väl på och möts här snart igen.:-)

Att jag fick så oerhört fin stöttning när jag behövde det, det gör att jag tror/hoppas att mina ord kan hjälpa någon!

Jag har inte berättat att du nästan gav mig en knäckande chock, men väldigt bra tanke, för ett tag sedan - minns inte vem du skrev det till, men jag hade skrivit något om att "en dag hittar du styrkan att lämna" och du skrev ett inlägg om att "nä, alla lämnar faktiskt inte; en del går under i sin relation".
Det är ju så, det är verkligen så, men jag har liksom inte tagit in det - alla lämnar inte: en del krossas psykiskt och en del faktiskt dör i sina relationer... Jag har inte orkat inse det på riktigt, inte tänka det, men det var en väldigt viktig insikt för mig. Eller, som sagt - jag vet att det är så, men jag har verkligen inte orkat se det så. Och då, när jag läste ditt inlägg så berörde det mig så oerhört starkt - jag förringar ofta att jag lämnade; tänker att jag överdrev, att så många andra har det värre osv, men jag höll verkligen på att gå under MEN JAG LÄMNADE MIN DÅLIGA RELATION! Och jag känner mig så mycket starkare att jag glömmer ibland, och därmed också lättare förringar, men också därmed har lättare att se framåt!
Det hjälper mig fortfarande så mycket att skriva mina inlägg, att få respons, och inte minst att få skriva till andra!

Mulletant, jag har sagt det förut och jag säger det igen - tack, från mitt allra innersta, från mitt nu så levande hjärta; tack - det skulle ta mig många veckor och månader att visa dig hur tacksam jag är för alla dina ord, dina ord till mig och till så många andra! För mig så är du en oerhört fin människa, jag blir så berörd, så stärkt, imponerad, uppmärksam, fundersam, eftertänksam och så mycket mer medmänniska av dina ord och inlägg! När jag tänker på dig så fylls hela mitt hjärta av värme, mina ögon fylls med tårar - tårar av tacksamhet, för du har funnits här när jag varit så skör, så knäckt, så ledsen, på väg, och när jag stärkts, fallit tillbaka och rest mig igen! Tack, fina du!
Jag har gjort en bra resa, en viktig och fantastisk resa, och du har varit med mig - tack!

Jag har gjort iordning en rabatt och ett litet köksland i min trädgård nu. Jag har aldrig haft sådan lycka och harmoni i mitt liv att jag kunnat pyssla med sådant - med exet skulle jag hinna med stoooort hus, stoooor tomt, städa, handla, laga mat, ta hand om tv barn och en vuxen, vara "snäll, glad och tacksam", fixa i trädgården - och ingenting blev bra, jag hann aldrig och jag prioriterade bara att få undan så mycket som möjligt men det blev aldrig klart - nu gör jag som jag vill, när jag vill och allting går så mycket lättare. Jag har ett "normalstädat" hus (för att jag gillar att det är någorlunda städat, men utan att det verkar vara ett museum), jag har lite pyssel i trädgården (för att jag gillar det) och jag slappar i soffan (för att jag gillar det) och jag njuter, på så många sätt.
Det finns ingen som får mig att känna att jag måste försöka vara någon annan - jag är inte helt säker på vem jag är hela tiden, eller vad jag gillar (för jag glömde av , eller tappade bort, vem jag var under ett antal år), men jag har ingen som förväntar sig att det ska vara städat på ett speciellt sätt, att jag ska välkomna honom hem på ett bestämt sätt, att jag ska vara/säga/tycka på ett speciellt sätt - och framför allt: jag jobbar hårt med att inte låta någon annan påverka mig på det sättet, så att jag känner att jag måste vara någon annan.

Oj, nu blev det långt - igen...
Stor kram

vad du, flygcert, skriver till andra kvinnor blir jag varm inombords. Det är fantastiskt hur du tar tillvara dina svåra erfarenheter till hjälp åt andra. Kloka, fina, starka du♥ Kram / mt

det flygcert skriver. Hon vet. Från insidan, sin egen insida. Läs också Carinas senaste, 5 fällor för anhöriga http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Försök hitta några saker som du mår bra av, som gör dig gott. Gör det! Kanske din tjej kan gå till Al-a-teen och till någon professionell, hon behöver säkert ditt stöd och din hjälp att hitta någon utomstående - det kan du hjälpa henne med. Kram, kram / mt

Jag förstår att du mår dåligt, och att din dotter mår dåligt.
Innan jag lämnade så ringde jag allt möjligt - för att få råd, för att få höra att jag inte hade helt fel, för att jag inte visste vad jag annars skulle göra. Mitt första samtal gick till AA - jag beskrev situationen och den nyktre alkoholisten i andra änden sa ungefär "lämna honom! Du kan göra vad som helst; gråta, be, skrika, förklara osv, men det enda som eventuellt kommer hjälpa är att du lämnar, för då försvinner skyddet, han ser att du menar allvar. Han kanske fortsätter att dricka ändå, men då. Slipper du vara en del i det" och dessutom sa han att det är två sidor av saken- att vara alkoholist är i sig en sjölvcentrerande sak (alkisen tänker på sig, hur han ska kunna dricka osv) MEN att dessutom vara elak finns inget försvar.

Titta på http://www.roks.se/har-finns-hjalp/kvinnojourer så kan du ringa dit, ring AA, ring socialtjänsten i din kommun, ring din samtalskontakt och säg att det är akut...

Gör något du gillar idag. Du kan välja din framtid.
Stor kram till dig!!!