Senaste kommentarerna i forumet

och prata. Kanske har han en plan för hur han ska göra nu. Hoppas det.

Känner mig ganska lugn faktiskt. Det fina med livet och relationen försvinner inte pga det här återfallet.
Det känns i alla fall inte som om vi börjar om från början, om ni förstår vad jag menar.

Kram

trist. Bara så trist - men du såg tecknen. Det gjorde jag också - i efterhand - på den tiden återfallen kom, även om de var "små och korta" (några GT/öl under några timmar) MEN jag tror inte jag kunnat hejda dem. Ansvaret måste ligga hos honom.
Ta hand om dig, kloka fina du. Kramar! /mt

Tråkigt! Var det länge han hade hållit upp? Har inte något bra svar på din fråga, men kan tänka mig att det är bäst att avvakta lite. Skulle vara intressant att höra era erfarenheter kring detta.

Styrkekramar
Miss K

bara skänka dig styrka med en stor kram och jag tror att du har svaret inom dig. Du är den viktigaste personen i ditt liv och du måste vara rädd om dig själv.

Kram ♥

Hur gör jag nu? Han ligger däckad på ett golv, inte mitt golv. Jag lämnade honom där. Kollade att han inte var död, för han såg död ut, sedan gick jag.
Men sen då? Imorgon och alla andra dagar.
Har bestämt att absolut inte prata med honom i morgon även om han söker upp mig. Orkar inte med något meningslöst bakissnack och ågren.
Det värsta är att jag nästan kunde se det komma i.o.m. en ökad stress och motgångar på andra plan. Jag kunde se det jagade i hans blick redan igår. Hade jag kunnat hade jag dragit i hans nödbroms. Han måste också sett det komma men valde bort nödbromsen.

Kan inte tänka just nu. Börjar jag om med ultimatum eller bara avvaktar på hur han själv ser på det?

Känner just ingenting. Ska försöka sova och fundera imorgon.

Jag har lämnat min man, för en kombination av alkoholist och narcissism(?). Jag har små barn och jag trodde inte jag skulle våga/kunna lämna - främst av rädsla för att inte få vara nära mina barn varje dag och oro hur de skulle ha det hos honom... Men allt blev bara värre och efter månader av bearbetning så fanns inget annat val än att lämna.

Idag har han slutat dricka, men alla hans anklagelser, påhopp, arga ord, saker han påtvingar barnen osv - det är döden ibland, men jag har valt livet. Jag skulle ha förintats om jag stannat. Jag överlever utan barnen - det som gör mest ont är när jag märker hur han "bearbetar" barnen - "Här får du ett halsband, det ska du ha på dig för att visa att du tänker på pappa", "Du vill väl visa pappa att du villv ara med mig? Då ringer du till mig varje dag när du är hos mamma"...

Jag kämpar - och jag har kämpat: det finns hjälp att få! Jag vet inte hur ni har det, vad exakt som pågår runtomkring Miss Li och anonymatjejen, men det finns hjälp:
- ring AA och prata med en nykter alkoholist, bara för att få lite stöttning i oro/tankesätt och få råd från någon
- gå på AlAnon-möte
- prata med kvinnojouren för stöd/samtal
- kontakta kommunens kvinnomottagning för samtal
- prata med socialtjänsten bara för att informera om läget och höra er för om möjligheter och vad de säger (de sa i min kommun att om pappan är alkoholist så kan det bli så att han måste lämna prov för att visa att han är alkoholfri för att få ha barnen)
- kontakta kyrkan: en del erbjuder stöd/samtal
- ring Bris vuxentelefon för att få råd för barnens bästa
- ring Familjerätten i er kommun (de erbjuder samarbetssamtal vid en separation, men jag hade många, många samtal med en kvinna i min kommun och det stöttade mig oerhört)

Man måste inte lämna sin alkoholiserade man, men man kanske måste lämna för att ta bort möjliggörandet för att få honom att vakna och ta hjälp. Så länge man stannar, hotar, bönar och ber, skäller, gråter osv osv, men ändå stannar, så ser de ju att det är ju bara tomma hot.
Varma kramar

jag känner igen mig i din situation. har 3 små barn. kan inte prata med nån. De flesta ja känner är upptagna med jobb m.m .
skriv gärna till mig. vill gärna prata med nån så här

jobba på men ta det lugnt. Det kommer:)
Kram, sov gott! / mt

Ja, tack Mt, jag har jobbat med Nilsonne idag. Oj, det är ett jobb det, men jag känner hur jag tar till mig, försöker lära om mitt tänkande.

Jag blir ledsen när jag blir beskylld för att inte tänka på våra barn.
Jag blir arg när någon säger att jag är den som gör påhopp och inte är samarbetsvillig.
Jag blir upprörd när jag blir beskylld för att försöka ställa till saker av hämndlystnad.
Jag försöker att känna känslorna, sätta ord på dem och sedan fokusera på det som får mig att må bättre...

Jag observerar, beskriver, dömer inte och jag deltar...

"det är okej att vara ledsen och det är så ledsen jag är då, men det går över." Hoppas du gillar Nilsonnes bok. Den andra, Anna Kåvers bok, har underrubriken "om acceptans" och handlar om att acceptera sina känslor och sen släppa taget, låta dem fara sin väg - ungefär så.
Önskar och hoppas att du har en underbar dag! Kram, kram / mt

Jag har e-lånat Nilsonnes bok och hoppas att det ska ge mig lite nystart i mitt tänkande.

Nu har jag precis blivit beskylld för att jag är sjuk, att jag inte klarar att ta hand om barnen, att jag säger nej till allt, att alla hans vänner och familj anser att jag är sjuk, att jag desperat vill hålla kvar honom i mitt liv och därför terroriserar honom med mail, sms och samtal samt att jag "krånglar" med bodelning och barn bara för att få ha kvar honom i mitt liv: "men det är ju kört nu eftersom han insett att han inte kan leva med en person som är så sjuk, har betett sig så illa att han tappat all tillit till henne".

Så sant, så sant: jag vill så gärna vara nära honom... Ehh? Åh, blir galen. Jobbar hårt med att tänka på mig och mitt - jag vill inte ha honom i mitt liv, han är inte i balans och idag ska jag ha en bra dag!!!!! Jag ska mysa, läsa och ta hand om mig. Jag ska njuta av utsikten, av hantverkarnas vackra saker, jag ska unna mig en god fika, njuta och försöka känna harmoni.

Jag blir ledsen och upprörd, och det är okej. Jag minns inte om det var Sorgsen som skrev till mig för länge sedan att jag inte ska döma mig så hårt när jag blir ledsen; det är okej att vara ledsen och det är så ledsen jag är då, men det går över. Och det har jag med mig. Jag låter mina tårar flöda och känner ett lugn i att jag blir så ledsen och när jag gråtit en stund så går det över. Jag får vara så ledsen, det är itne så illa - det är skönt att låta det komma (och inte bli besviken på mig själv för att jag är ledsen) och det går över. Jag har också lugn många stunder.

tipsar om två böcker som jag haft nytta av och som jag tror kan passa: Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne och Att leva ett liv inte vinna ett krig av Anna Kåver.
Kram / mt

Jag har det emellanåt riktigt härligt på min semester, men emellanåt kommer det över mig, sorgen. Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka- när exet säger eller gör saker som stressar mig, hur ska jag tänka? Jag har i några dagar försökt tänka att jag blir ledsen och så låter jg mig vara det en stund och sedan försöker jag peppa mig skälv att en dag i taget, allt löser sig.

Men just nu är en sån stund när jag är såååå ledsen, över att vårt liv inte funkade, att barnen inte får den där idealiserade kärnfamiljen, att vi inte kan enas ens om hus och lösöre, att han försöker få med mig på samtal till en kvinna vi träffat tidigare- som utan att veta något om oss eller varför vi separerar sa att vi bör dela 50/50 på barnen eftersom vi verkar vara två sunda indicier... Jag vill inte gå på samtal med honom, men jag är rädd att han använder det emot mig, men jag vill inte sitta ner med honom, jag vill inte sitta med någon som inte känner oss å tror att hon kan hjälpa oss- han som betedde sig så att familjerätten inte tyckte att vi var rätt forum...

Är sååå ledsen och kämpar, men känns inte tillräckligt nu...

Tänk om vi bara kom överens om det jävla huset med innehåll och "bara" hade barnen att vara oense om.

skrev den 23 juni om att man har lättare för att vara ärlig mot sej själv här på forumet stämmer bara så bra, tror att mycket av det jag skrivit här aldrig någonsin skulle blivit sagt till någon annan, inte ens vårdpersonal med deras tystnadsplikt...

Kram, en solig en!
/MB

snart dags att byta namn på den här tråden till Både medberoende och före detta alkoholist. Eller nykter alkis.

Då återstår ju egentligen bara ett problem:
min drickande sambo.
Han blir varken odräglig eller elak, bara snällare och tjatigare när han blir full, så det behöver jag inte hänga upp mej på. Jag är mycket noga med att inte påpeka att han dricker för mycket och för ofta, för jag har ju läst här, och förstår ju mycket väl vad som händer i hans huvud om jag skulle börja tjata på honom, det blir skygglappar, öronproppar och förberedande av försvarstal från hans sida.

Så vad gör jag nu? Jag vill inte att han ska behöva rasa lika långt ner som jag gjorde innan han begriper själv vad som är bäst för honom. Finns det nåt jag KAN göra, eller ska jag bara ha is i magen och sitta still i båten?

Kramar!
/MB

En vecka kvar till semester...Lite rädd för hur vi ska lyckas sysselsätta oss 3 veckor. Min sambo har fortfarande inget jobb och det blir nog svårt att hitta något innan hösten. Vi sticker ut på utflykter ofta eftersom vi lätt blir rastlösa hemma.

Jag längtar efter omväxling, skulle gärna flytta härifrån. För många år på samma ställe. Vågar jag verkligen satsa på ett nytt boende? Min sambo kan tänka sig flytta, men har inte så bra ekonomiska möjligheter. Jag vill gärna att vi köper något gemensamt, gärna nära havet. Skulle kunna sälja min lägenhet. Är samtidigt livrädd för så stora förändringar. Synd att det är så svårt att hitta bra hyreslägenheter.
Sen är det kanske inte så klokt att flytta innan vi vet var han kommer att jobba. Jag står på gränsen till att ge upp mina jobbytartankar. Känner mig så feg, vågar inte heller ta tag i kontaktskapandet.

Nu vet jag att jag låter negativ igen. Kan bero på att jag slutat ta mina tabletter... Vaknar klarvaken allt tidigare på morgonen och tankarna surrar. Är i alla fall stolt över att jag slutat.

Det går bra annars för min sambo. Kontakten med föräldrarna är bra och ett av hans barn ska vara här ett par veckor. Snart ett halvt år utan A! Tiden går fort och jag börjar glömma hur det var förut.

Sommarhälsningar
Miss K

dina ord. Framför allt blir jag glad över att du nu skriver utifrån dig själv, sätter ord på dina känslor, tankar och nu även dina styrkor. Häftigt Flygcert, snart kan du flyga!

Önskar dig den bästa av semestrar och att du får fortsätta njuta av dina nya upptäckter om dig själv.

Kramar!

Just nu känns allt ok. Det är lugnt hemma........tror jag.. Jag jobbar natt. Vi har haft en bra dag i solen. Jag tycker bara att allt känns så oäkta. Vet inte hur jag ska beskriva det..?! Det bara känns så. Jag försöker iaf att göra det jag mår bra av och det gör mig till en gladare människa just nu.
Kram

Vilken kämpe du är. Jag beundrar dig så! Ha nu en jättemysig och trevlig semester för det är du värd.
Kram

läsning!
Nu är du påväg att bli fri.
Jag har följt din resa, slitits mellan oro
Och att jag varit fly förbannad på exet och kexet.
Vet att det är fel väg att gå, men ibland vore det bra att lära sig hur man beter sig av någon utomstående.
Huvudsaken är att du tar dig tryggt och säkert ur den där avskyvärda relationen.
Du är stark, duktig och helt fantastisk.
Det är du som är vinnaren.

Kvar finns den sjuka förloraren.

Önskar dig all! Lycka till, du ÄR den bästa!
Grattis/A

är så underbart att läsa om din frigörelse och dina fantastiska framsteg så jag blir tårögd av glädje !

Kram och lycka till på din framtida väg och tack för att du delar med dig av ditt liv. Jag hoppas naturligtvis att du fortätter att hjälpa andra, och mig, genom att skriva här om dina framgångar !

Mt, precis det du skriver om projicering är det som min samtalskontakt pratar om. Och som sagt: jag går sönder varje gång. Jag tar ju åt mig såå mycket. Jag vet att du har så rätt: jag kan inte ändra honom, jag kommer aldrig förstå. Det är lätt att säga, som du skriver, men inte så lätt att efterleva. Men jag kämpar - och det är viktigt för mig som brukar bli beskylld av exsambon för att vara så negativ, inte vilja utvecklas osv. Jag utvecklas, jag är inte den han beskyllt mig för att vara.

Tack för dina parenteser -
jag gjorde mer än jag förmådde, det var ju därför jag bröt ihop.
jag kan inte bli annorlunda, och jag vill inte heller - jag känner ju nu hur jag växer in i den jag är. ***
jag kunde inte vara så som han önskade och jag vill inte heller!!
Detta är saker jag är väldigt säker på och ska försöka ha med mig när han stressar upp mig igen.

***Var på middag igår, med två par, varav ett par jag aldrig träffat innan. Hade det varit under tiden jag levde med exsambon så hade jag pratat en del med kvinnan som jag inte träffat förut, men inte "för mycket" och inte för glatt, inte berättat så mycket om mig själv, och absolut inte pratat med mannen mer än ett enkelt "hej" och kanske några artighetsfraser om han skulle fråga mig eller tilltala mig på något sätt. Det var "fri placering" och förut skulle jag ha suttit bredvid kvinnan jag känner eller kvinnan jag nyss träffat och som sista alternativ mannen som jag känner sedan tidigare, och helst inte mittemot mannen jag inte träffat innan... (Hjääälp - jag förstår itne att jag kunnat hålla så mycket tankar i huvudet på vad jag får säga, göra, hur jag ska bete mig osv osv, men det är tydligt nu, men var inte tydligt då).
Igår kunde jag vara den jag är: jag råkade hamna mellan männen. Jag pratade med alla! Jag frågade det nya paret var de kom ifrån, vad de arbetar med osv, vanliga artiga frågor, men det framkom att mannen hade ett jobb jag aldrig tänkt på/hört talas om - och jag kunde fråga mer, jag frågade om allt möjligt - och ingen sa någonting om det!!!!!!!! Det var LYCKA!

Jag har blivit nertryckt på många sätt, men jag har också växt under vårt förhållande: jag har fått ansvara för husbygge med allt från offerter, söka upp leverantörer, sköta överenskommelser gällande material, priser osv, jag organiserade/planerade stora fester för sambon och hans familj vid några olika stora högtider, och jag har ju blivit äldre och växt lite i det också - men detta är egenskaper som jag förvärvat och jag ser hur jag nu i frihet kan utveckla dessa än mer. Jag mår så gott i det - jag är ju i normaltillstånd en glad, skrattande, leende, öppen och nyfiken person, som frågar mycket och vill veta mer om saker/människor/platser jag träffar på!
Och inte minst så känner jag mig ibland oerhört stark av mitt livs svåraste beslut - att lämna honom.

TACK mt, jag har tagit mitt språng och mitt ansvar. Emellanåt är jag ledsen - men ååh, så lättad jag är i många, många stunder!!
Jag har läst din länk om Projektion och blir ju sååå ledsen - det är ju som tagit ur mitt liv - och samtidigt: så här sjuk(?) är jag - jag tänker att "det är ju inte alltid han gjorde så, det var ju inte varje gång/situation"... Min samtalskontakt säger ofta att just det är något som gör det ännu värre: hade jag vetat att han alltid blev arg för tex att jag träffade vänner så hade jag i alla fall vetat det och då menar hon att då är det större chans att man ifrågasätter, men istället så blev han det ibland och ibland inte, och då drog jag ju mig självmant undan och undvek allt oftare att träffa vänner.
Men oj, många saker i den texten är så slående lika - stycket som handlar om otrohet är som hämtat ur vårt liv, på pricken...

Markatta - jag menade inte att en separation tar 20 år att komma över - jag tänkte mer att vi kommer ha kontakt i många år framöver och när han håller på med allt sitt mot mig så fattar jag inte hur jag ska orka med sådana situationer i så många år framöver...
Bra-iga jag har äntligen gjort slag i saken i de råd jag fått förut, minns inte av vem - jag har skaffat en ny mail - vilken frihet!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Nu har jag en mail som han mailar på, och som jag kan öppna när jag känner att det passar, att jag kan ta lite skäll, och så har jag en mail som jag kan öppna när jag vill utan oro för att det ska ligga arga mail från honom och bara vänta på att få försöka såra mig. Bra, bra! Det var så lätt fixat, men ändå så svårt...

Jag försöker alltid svara på endast det jag behöver svara på, jag har tagit råd av en advokatvän som säger att det är bra om jag då och då tydliggör att jag vill inte att han mailar om sådant utan bara nödvändiga saker, jag lindar aldrig in mig i konstiga/långa utläggningar, men det spelar faktiskt ingen roll - det tycks alltid komma olika nya saker från honom. Men nu kan jag välja när jag ska öppna och se...

Jag tar till mig av dina ord - jag har redan börjat jobba med dem. Igår fick jag en del ilska av honom och jag blev ledsen, men försökte också tänka att "så här ledsen är jag nu, men han får stå för sitt och jag står för mitt - och jag har gjort rätt, nu ska jag vara ledsen, men jag vet att jag kommer må bättre senare idag, igen!!"

Idag - Today is the first day of the rest of my life!
Idag är en stor dag - idag åker jag på semester! Jag är lite smånervös och lite pirrig, men jag vet att jag kommer klara det bra, jag tror att jag kommer att få det bra och jag ska göra allt för att försöka ha det gott!!!! Jag har laddat med böcker och sommarpratare!

Vram kram till er alla, nästan till hela världen faktiskt! Men extra go'a till bästa er, som betyder så oerhört mycket för mig!

En hälsning från mej till den som vill läsa.
Jag mår bra nu, mycket bättre än jag har gjort på länge.
Jag har funderat och nu kommit fram till vad JAG vill.

Jag vill ha en egen lägenhet där jag kan ha mitt eget liv.
Jag kan inte göra något som får min gubbe att sluta dricka, så nu vill jag ha ett eget boende på mitt sätt.

Jag sa till honom för två veckor sen att jag inte mår bra när han dricker varje helg.
Då får jag dricka mindre, fick jag till svar men verkligheten har visat något annat och jag vill inte ha det så.

Tyvärr kan jag inte göra något mer än vända ryggen till och hoppas att han själv vill ta tag i sitt liv.
Väldigt tråkigt men så sant, har jag upptäckt nu.

Ikväll var jag och sonen vid en sjö och grillade. Satt bara och njöt och det är så jag vill ha det.
Inte vara orolig hela tiden när jag inte är hemma och sen orolig för vad jag får se när jag kommer hem.

Ha en fin helg alla och ta hand om er!
Kram från tekla.

lever livet med gamlingen ?? :-))

på pricken så tror jag det är, som markatta skriver: "Kanske är det så att så länge som du försöker förstå och tolka honom så flyttar du fokus från dig själv, ditt eget mående, dina gränser, ditt liv, dina processer, till att fortfarande ha en tankeverksamhet som kretsar mycket kring den här mannen, precis som när du levde med alkoholisten." Kunde inte låta bli att understryka och kopiera. / mt