Senaste kommentarerna i forumet

är det så svårt att släppa den förbannade nöten då?
Jag vet att jag sagt det många gånger förut, men jag orkar verkligen inte mer!! Känner mig helt utpumpad. Jag har svårt att se glädje i någonting. Det är jobbigt att gå upp om morgonen och ännu jobbigare att släpa iväg till jobbet.
Jag kommer snart att påbörja en ny anställning och jag frågar mig själv...hur ska jag klara det? Hur ska jag kunna var social och trevlig och klara av alla ansvarsuppgifter som kommer med detta jobb?
Det är det svåra med att arbeta i servicebranschen. Att hålla skenet uppe, le och vara trevlig, när man i själva verket blöder inombords. Samma gäller hemma. För barnens skull.

Jag har funderat mycket på att gå till någon för samtal. Jag inser att jag mår väldigt dåligt och känner verkligen att jag "sitter fast". Jag ska se vad jag kan göra på den fronten.

Vad beträffar lämna eller inte. Jag vill så gärna ha förändring, men har även insett vilka stora påföljder det innebär att separera. I vårt fall är det komplicerat och jag orkar inte gå in på detaljer just nu.

Det har varit mycket dåliga dagar på sistone. Jag fortsätter att sova på soffan. Det har varit urnsättning av sambons bror vilket medfört att sorgen legat tyngre i vår familj. Sorgen går i vågor och jag ser hur den tynger min sambo hårt. Det har blivit en del dricka och han ber mig bara att ha överseende för det..."låt mig bara får dricka just nu" osv.
Sorgen tynger även svärmor och jag vet att hon oroar sig mycket för den son hon har kvar. Hon har gråtit och bett min sambo att sluta dricka. Hon säger saker som: "Jag har förlorat en son. Du är det enda barn jag har nu. Låt mig få ha dig kvar!" Men det biter inte på honom. Än så länge fortsätter han dricka.
Mellan torsdag och söndag fick han i sig drygt en liter whiskey och tre liter vin.
Det jag känner just nu är besvikelse.

Fortsätter läsa era inlägg, försöker finna styrka, inspireras och skriver av mig då och då.

God natt!

...skönt att läsa du har det bättre.

I min historia vägrade barnen åka till sin far. I tvisten och tillsammans med soc erbjöd jag då att pappan kunde vara i min/barnens bostad för att kontakten skulle kunna "normaliseras". Han kom ett par gånger, när han hann. Samtidigt letade han fel hos mig men höll ansiktet och uppförde sig i mitt hem. Jag var naturligtvis inte där utan övernattade hos vänner.
Det blev så absurt alltihop och barnen ville inte åka till sin far trots detta. Han kom oanmäld till ett av barnens skolor, tog kontakt med rektorn till det äldsta barnets skola för få info om avslutningsdag. Barnen ville inte ha sin pappa där, de blev bara stressade.
Jag lät det gå alldeles för långt i min vilja att de skulle få en fungerande kontakt. Barnen blev osäkra, trots att de äldsta var långt upp i tonåren så påverkade deras historia med sin pappa och alla hans ologiska reaktioner så djupt.
Jag tog ett beslut att han får gärna umgås med dem om han vill men sa till mina barn att från och med då får han inte sätta sin fot innanför min tröskel. Som markering att jag inte accepterar hans beteende mot mig.
Det blev mycket lättare för alla! Barnen blev trygga i sitt hem, jag kunde inte förbjuda pappan komma till skolan eller avslutningen men minsta barnet gick hem när han kom till skolan. Vi kom överens om att hen skulle be om få gå på toaletten och sen bara dra! De små liven blev trygga, det yngsta barnet var rädd hen skulle bli kidnappad och sa att hen hellre tar sitt liv än är hos sin pappa. Jag fick henom att lita på att oavsett vad som händer så hämtar jag henom! Avslutningen för äldsta barnet var snabbt överstökad, ett hej och hejdå på skolgården. Mitt samvete var tungt och självklart blev det spänt och konstigt för barnet men pappan var inte bjuden på kalaset pga mitt beslut. Äldsta hade säkert stått ut men yngsta hade mått dåligt långt efter. Jag hade dem hellre lite irriterade på mig och mitt beslut, någonstans måste det ju pysa ut.
Så kan det gå, trots soc och alla möjliga terapeuter. Just att ingen av dem som barnen pratade i förtroende med trodde på dem gjorde dem mest illa. De litade på dem, första året!

Med detta vill jag inte hoppas dina barn känner samma stress med sin pappa, men vill rekommendera dig att inte låta ditt ex klampa in och påverka ditt nya hem negativt. Du har rätt välja vem du vill släppa in. Ditt välmående ger trygghet.

Att känna sig som femte hjulet på bjudningar, inte bli bjuden, inte hitta nya traditioner, allt sånt där levde jag med under en faslig massa år. Jag tror jag mådde sämst av det, som du skriver, vill ju ge barnen... Nu har jag ju förstått sen långt tillbaka att det var mina hjärnspöken, barnen tänkte inte så.

Fortsätt stalka ;) de lär sig att du vill och kan på det sättet. Det tar tid/år ändra rutiner, först för dig och ännu längre för omgivningen.

Du har kommit långt på kort tid, glöm inte det. Var stolt över dig! Det är jag!

Kram

Och kul att ni kommer iväg och kan ha roligt tillsammans också. Jag är glad för din skull.

Träning och kost går ju lite hand i hand, energiförbrukning och energiintag. Att röra på sig gör en också mer kroppsmedveten och jag tycker att när jag har fått rutin på träningen så respekterar jag min kropp mer och känner mer vad som är bra för den. Efter ett hårt pass är man ju inte sugen på chips direkt utan kroppen behöver riktig mat.

Kram

med er om det oftast fullständigt vansinniga i hur folk på Myndigheten behandlar sina medmänniskor :-((

Men....

egentligen vill jag tacka dig Markatta för ditt inlägg om ditt benzoberoende. Jag har sjäv tackat nej (gudskelov!!) till allt vad sånt heter men jag har flera bekanta som gått igenom proceduren att bli fri. Tyvärr är inte läkarna kunniga i hur förskrivning ska gå till utan skriver hejvilt till alla som vill ha. Det är väl ingen tvekan om att det är ett betydligt svårare jobb att bli av med tablettberoendet än alkoholberoendet. Info om det måste spridas !

Tack för era fina ord, hjälpande ord och stöttande ord.

Vilken j-a dag. Jag har det så mycket bättre, men jag kan inte ta bort hur han påverkar mig.
Har fått en del arga meddelanden på olika sätt de senaste dagarna (igen...), och idag dök han upp helt oanmäld... Han har ett så konstigt sätt... Och jag blir lika stressad varje gång, får total hjärtklappning och blir så påverkad av det...

Mår bättre, verkligen...
Men ibland är det ensamt - alla har sitt. Jag försöker bjuda in vänner, försöker bjuda in mig själv till saker och så, men många är redan upptagna, det är familjesammankomster, kalas, resa bort osv, och det känns som att jag "blir över". Vill att barnen ska ha ett hem där vänner kommer ofta, att de känner att jag vill bjuda in. Chanserna har ökat att det ska bli så sedan jag flyttade, men samtidigt inte - plötsligt känner jag mig rätt ensam.
Och å ena sidan så är det ok - jag uppskattar ensamhet; kunna göra det jag vill, ha det lugnt och skönt och ingen som hela tiden påverkar mig/vakar över mig osv, men som sagt: jag vill gärna att det kommer vänner på fika, på middagar, och leker med barnen osv osv... Börjar nästan känna mig som en stalker...

Hej Sorgsen, och alla andra. Ska försöka och bara skriva positivt idag.
Jag har varit långledig i helgen och känner mig nu utvilad. En dag var vi iväg på "musikafton". Det gick bra, jag vågade mig upp och dansa och han höll sig nykter. Jag gjorde ett försök att vara social och lyckades hyggligt. Min sambo är nu ledig ett tag framöver och vi kan umgås mer, vi har en fungerande bil och kan ta oss ut var vi vill.

Ser också fram emot en ledig vecka snart då vi kan fira hans dotters student och träffa hans föräldrar. Då har vi chansen att återgälda lite av deras gästfrihet (de har fått utstå en hel del pga alkoholen).
Jag har åter tagit tag i min diet när jag märkte att det gick tillbaka till det gamla igen. Jag hade gått ner 3-4 kg från början. Nu ska jag ha självdisciplin och tänker inte tillåta mig att bli tjock.

Känns så frestande att flika in små men.....Har du förresten något tips på hur man jobbar mer med steg 4?

Ha en bra dag!
Miss K

Vad härligt att höra!
Ta tillvara på de här dagarna :-)

Kramar
Miss K

Boxa på du! Lite för mig också. :)

Kram!
/H.

för kramen.

Jag skäms också för Sverige. Jag skäms över den politiska rasismen och jag skäms över ett Sverige där pengar är värt mer än människan.

Jag ska nog bara tillåta mig att vara riktigt arg idag. Tur jag har en boxningssäck i vardagsrummet när jag inte hittar något annat sätt att kanalisera ilskan.

Kram

Åh, vännen...

Jag ser liknande situationer genom mitt jobb. Även om jag inte har haft dem boende så nära mig, så känner jag ändå till dem.

För bara några dagar sedan hämtades en familj med fyra barn, alla födda här i Sverige, för att utvisas till ett land där barnen aldrig har varit. Jag blir så ledsen att jag bara vill gråta... Nu sitter de i Skåne i väntan på att planet skall lyfta. De vet inte när, inte hur, de vet faktiskt inte ens var de befinner sig just nu - för om de vet sånt så finns det en risk att de rymmer.

Jag skäms över Sverige. Men jag finner en liten tröst i att mamman sa till mig att hon vet att svenskarna inte är som Migrationsverket. Hon vet att vi vill att de skall få stanna. Hon tror inte att alla svenskar vill att de lämnar.

Fy sjutton... vad kan vi göra? Maktlöshet är ordet.

Kram!
/H.

Åh vad härligt! :)

Kram!
/H.

Det där är så fascinerande tycker jag... att man hittar kraften i att ge upp. Det var verkligen när jag gjorde det som jag orkade påbörja en förändring. Tänk att det skall sitta så långt inne - jag ville ju vara stark och kämpa genom att klamra mig fast och försöka lösa problemen. Men det var först när jag släppte taget som jag kunde förändra.

Jag har tidigare berättat om bilden av apan i någon tråd... Tänk er en apa som kommer till en bur. Inne i buren ligger en kokosnöt. Apan sträcker in handen genom hålet och tar tag i nöten. Men, med nöten i handen får han inte ut varken hand eller nöt genom hålet. Alltså: så länge han håller fast vid nöten kommer han att bli sittande vid buren. Men, om han släpper nöten är han fri.

Kram!
/H.

Ingen alkohol, alldeles för mycket kaffe, lagom med sällskap.

Kan det inte bara få vara bra så? Nej.

För tre år sedan flyttade en asylsökande familj in i mitt hus. Vi kom att bli goda vänner och har hållit kontakten även då jag flyttade. Jag har sett barnen växa, både på längden och mentalt allteftersom de blivit tryggare i språket, nya landet, fått nya vänner o.s.v. Nu kom då beskedet att de ska avvisas till landet de en gång flydde ifrån. De vet inte när, bara att det kommer att ske och de är livrädda.

Åter igen står jag och mer än någonsin vill hjälpa utan att veta hur. Det slutgiltiga beslutet är fattat. Jag känner mig så obeskrivligt arg, ledsen, frustrerad, så oerhört maktlös. Hur fan kan jag acceptera att detta står utom min makt, att det inte finns något jag kan göra när det handlar om barn?

...jag är så kär i denna fantastiska man.
Tack för ni läser.

Ps den där äckliga högen med levande organismer, den har jag inte tänkt på sen 2 veckor. Kom att tänka på högsamlandet :)

Kort och gott - Underbart! / mt

...dygnen har varit som ett litet underverk.
Jag frågar inte varför förändringen är så enorm, jag njuter och vi pratar om allt möjligt både viktigt och oviktigt.
Just nu är vår gemenskap just precis så som jag drömt om.
Det är som en saga, en sann.

Vill bara tillägga att just hur länge man ska stå ut gick i vågor för mig.
Jaghar tappat räkningen över alla gånger jag kände att "nu går det inte längre".
Det att jag "gav upp" själv gav mig ny kraft .
Jag bestämde att ge det en viss tid så inte varje enkel händelse drog ner mig.
Lät honom köra sitt destruktiva liv helt ensam.

Kram

...själv med kritiska ögon ;)

Jag håller också med i det Lelas skriver, att det måste vara extremt jobbigt att behöva ha så mycket yttre att behöva stå pall.
Men min erfarenhet var att jg var tvungen att agera ledare över projektet "rädda mig och mina barn" från ett liv i ständig ovisshet och hjärntvätt.
Ingen annan kunde förstå eller ville förstå eller kanske hade erfarenhet nog i detta. Det var ingen alkohol med men väl missbruk av förtroende som ju sekter handlar om, att bli toppstyrd i tankar och handling.
Jag handlade på intuition, jag var ju fortfarande flera år från 30 år när det började knaka. Kunskapen har jag samlat på mig under resans gång. Den är bara husbehovsutvecklad och jag kör fortfarande mycket på intuition/magkänsla. Sen får hjärnan jobba så gott det går ;)

Jag har följt dig flygcert, och inte uppfattat att det finns någon vilja till förändring hos ditt ex.
Då finns bara en räddning, att ta sig ur så helskinnad man kan av egen maskin. Även om maskinen måste jobba 24h per dygn.

I min kris och i alla samtal med terapeuter och andra som var insatta i krishantering var det ingen, absolut INGEN som såg, förstod eller insåg att exet var så sjuk i sina handlingar och tankar som han var. ALLA hade samma fras, "detta är övergående", eftersom det i deras utbildning och erfarenhet alltid varit så. Men det finns undantag, mitt ex var ett sånt undantag och Gud vet hur ensamt det blir när ingen tror det kan vara som det är.
Jag är övertygad om att det finns fler undantag och om min erfarenhet kan hjälpa dig inte känna dig ensam så har min historiska upplevelse i alla fall en liten gnutta positivitet. Att alla händelser är unika är sant men likheter finns oftast och det utan att det krävs särskilt mycket fantasi.

Flygcert, jag tänker på dig och lyfter oket från dina axlar just precis nu när du läser. Andas lite och tänk på något positivt.
Jag vill dig bara väl!

...precis!
När, vad och hur och ibland varför måste jag stå i detta och varför nu???
Inget går att förutse eller planera när det börjar rulla snett och till sist snurrar det så fort att det blir ogreppbart och allt blir bara här och nu.

Jag körde vidare på min bana, den jag börjat känna var en gemensam. Det blev mer ensamt än någonsin! Maken ville ju, det såg jag, men han förmådde inte. Inte där och då och då fick jag ju naturligtvis skit för att jag gick vidare. Allt tänkbart och otänkbart bubblade ur hans mun. Vi slutade prata, det blev ingenting som handlade om något väsentligt. Arg blev jag ibland, ledsen ofta, uppgiven i princip dagligen. Allt det där tråkiga fanns där men ändå gick ju mitt liv vidare och ibland hängde han på.

Nu dricker han inte mer och nu tror jag det börjar vända, hoppas jag. Det tar tid och kräver att alkoholisten själv vill ändras. Ingen lätt förändring och bara jag kunde betsämma om jag ville vara kvar i eländet. Jag gav det del mål, för min egen skull. Jag visste att om han inte tar hjälp går jag. Jag har fortfarande samma tid som mitt mål för att göra en stor genomgång för mig själv.

Vi är långt ifrån det som kallas stabilt men jag hoppas och ser förändringar.
Förutsättningen har alltid varit och kommer alltid vara att äktenskapet bryts om han väljer alkoholen igen.

För bara ett par veckor sen trodde jag inte han skulle kunna vara som han är just nu.

Precis nu, i skrivande stund fick sig hans stolthet en smäll, helt självförvållat. Får se om han klarar svälja stoltheten utan att det går ut över mig.
Känns som småpotatis jämför med hur det såg ut för ett halvår sen. En tid jag aldrig kommer leva i igen!

Målen ska du sätta upp för dig själv, hur var och när vet du bara själv, bara du vet vad som är viktigast för dig.
Skynda långsamt, då blir det bäst, så länge det inte handlar om våld och hot.

kram

att jag inte alls är kritisk till det Sorgsen skriver. Om det kan uppfattas så har jag uttryckt mig obetänksamt. / mt

dig Sorgsen.
Ingen annan kan förändra min situation än jag själv. Vilket är näst intill det enda som rör sig i mina tankar just nu. JAG MÅSTE! JAG VILL! Men frågorna för mig är hur och när?

Har också haft otaliga problem med ekonomin, då räkningar som min sambo skulle betalt och även hävdade att han betalt, visade sig inte var det. Jag har även varit den som försöjt oss under en längre tid...vad kan det vara nu...1 1/2 år tror jag, då min sambo varit hemma utan inkomst. Innan dess har sambon arbetat lite här och lite där. Han har alltid haft svårt att vara kvar på ett och samma jobb. Inte för att han får sparken, utan mer för att han är rastlös, tröttnar, vill göra något annat. Nu på senaste tid har han skyllt sitt missbruk på att han bara går hemma och att allt skulle bli bättre om han bara fick ett jobb. Nu har han börjat arbeta. Har varit på sin nuvarande arbetsplats i lite drygt en månad. Och jag kan bara säga...det har INTE blivit bättre. Han har dessutom börjat prata tvivelaktigt om sitt jobb redan. Jag känner igen mönstret. Kanske därför han ser sin chans nu, när separation kommer på tal igen. Att säga upp sig och skylla allt på mig.

Jag vet att ett jobb inte stoppar honom från att dricka. Jag vet att han på tidigare arbetsplatser smygdrack även på jobbet! Helt sjukt! Detta visste jag inte om då, men det har kommit upp i djupa diskussioner då min sambo erkänt sitt missbruk.

Ekonomin är det första jag måste gå igenom och reda ut när/(om) vi separerar (även jag börjar tvivla på om jag lyckas komma ur detta). Jag måste dela upp och lägga om gemensamt lån, be om en eventuell avbetalningsplan på sådant som halkat efter och jag inte orkat reda upp innan osv.

Planerna är i rullning. Vet bara inte om eller när. Hur länge ska man gå i ovisshet? Hur länge ska man stå ut? Hur länge ska man vackla fram och tillbaka? VAD HÅLLER JAG PÅ MED?
Vill bli FRI!

Kram!

...jag förstår dina huvudbry och oron.
Jag upplevde inte mycket logik i ord och handling från min make när han dök djupare och djupare ner i helvetet.

Jag hamnade i en situation där min make i missbruket glömde räkningar och brev bara försvann.
Tidigare var vi skrivna på samma adress men jag bytte adress för undvika att mina brev skulle försvinna.
Jag var däremot tvungen att bry mig om räkningarna rörande lägenheten, även om vi bestämt att han ska betala det löpande så bryr ju sig inte juridiken om det. Om det inte betalades så blev det ju bakslag för mig och min ekonomi.

ALkoholen är ett gissel och jag förmodar att din partner inte inser sitt problem, ännu.
Det är så smärtsamt att se men ingen annan än han själv kan ändra sin situation, liksom du din.

Många kramar och styrka

...längesen jag såg dig här. Trevligt läsa dina ord.

Naturligtvis är det som du skriver, att jag inte kan bedöma. Det är heller inget jag lägger energi eller grubblerier omkring. Jag lever det liv jag lever efter min egen förmåga. Hurjag reagerar och på vad är ju en blandning av många saker, de behöver inte hamna under någon rubrikeller diagnos alls. Jag är tacksam över att jag inte fastnat i det som återkommande beskrivs av just medberoende. Däremot är och var jag och kommer alltid vara, då jag aldrig medvetet kommer försöka jobba bort att jag är, en känslomänniska. Det kan säkert diagnostiseras om jag har lust. Faktum är att jag i mitt liv hittills (snart 50) har goda vänner, omtänksamma kollegor, sunda och friska barn, ett bra hem och bra jobb. Min make har nu snart varit spritfri 4 månader och om det håller i sig så har vi varandra för evigt, det är min önskan och mitt mål.
Ett förhållande behöver vårdas, det gör jag så gott jag kan, ibland kostar det mer och ibland flyter det.

Medberoende? Ja, förmodligen!
Mycket eller lite? Oväsentligt och den som bedömer gör ju det grundat på sina egna erfarenheter. Kan jämföras med att ingen är lite gravid eller lite alkoholist. Hur illa det tar beror ju på.

Kram på er

Hej igen, vännen!
Jag ser att du har det jobbigt, men jag anar ändå en styrka och en beslutsamhet hos dig. Bra!

Ja, du kan slänga ut honom. Se det som en fördel att det är du som står på kontraktet! För många andra är situationen den omvända, och det är sannerligen inte enklare.

Tala om för honom att han måste flytta. Ge honom lite tid att packa sina saker (kan du vara borta under tiden?) och sätt en tidpunkt för när det skall vara gjort och han skall vara ute. Kräv att få tillbaka alla nycklar, eller byt lås i dörren.

Vad han gör sedan är inte ditt problem. Vart han tar vägen, vad han hittar på, vem han flyttar hem till... är HANS problem och inte ditt.

Och hur det blir med barnen är en senare fråga. Det kommer att lösa sig tids nog, du behöver inte ha ett så långt perspektiv på det.

Kanske låter jag kall, men jag tror att du behöver raka svar. Jag vet att det inte är enkelt.
Kram!
/H.

Hej vänner!
Apropå att vara medberoende eller inte - och skalan däremellan...

Jag tror att man kan vara medberoende på lika många sätt som man kan vara beroende. En alkoholist är (som vi ju alla vet) makalös på att hitta argument för att h*n inte är alkoholist. "Jag är inte alkoholist, för jag dricker ju alltid ur fina glas."

En insikt för mig själv var att det inte är upp till mig att avgöra till vilken grad jag är medberoende. Det är snarare upp till dem jag möter i olika anhörig-sammanhang. När jag berättar för dem hur jag tänker och känner, så nickar de igenkännande. Jag minns särskilt en kommentar från en kille. Jag berättade hur jag hade reagerat när ett par vänner tog med sig maken hemifrån för att jag skulle få vila. Det ringde i mina öron av ljudet av skåp och dörrar som inte öppnades, av flaskor och burkar som inte smusslades undan, av steg genomytterdörren som inte togs. Killen i samtalet sa: "Haha, ja, du är ju inte så lite medberoende, du!"

Fram till den punkten hade jag tänkt att det inte var så farligt med mitt medberoende. Men efter det... inser jag att jag inte kan bedöma det själv.

Detta om detta. Kram!
/H.