Senaste kommentarerna i forumet

Det är bara bra för mig att få höra hur det är.
Jag förstår att han inte kommer sluta, jag har nog insett det nu.
Man vill ju ändå försöka tro på det de säger men men..
Nej jag orkar verkligen inte länge till, bryter nog ihop snart känns det som.
Det är verkligen skit här hemma nu, det kan inte bli sämre.
Värst av allt är att min dotter mår så dåligt av allt han säger och gör.
Jag måste göra nåt för hennes skull!
Hon är så arg och känner sån avsky mot honom och vill inte ha någon kontakt med honom när hon flyttar om ca 2 år.
Han har förstört hennes liv så mycket!!
Vet inte vad jag ska göra, känns som jag bara vill lägga mig ner och dö.
Jag har en tid hos min kurator på måndag men det är långt dit, jag behöver hjälp nu!
Finns det något nummer man kan ringa för att få stöd? Ni har säkert skrivit det förut.
Det har varit kaos här ikväll , dottern talade om för hans mamma och han skuldbelägger dottern för att hon sa nåt för farmor mår dåligt ändå av andra anledningar tyckte han. Skuld skuld hur mycket skuld ska hon orka bära min fina tjej som är så duktig och kämpar på så fast det är så här!
Jag svamlar mycket nu men måste skriva av mig för att orka lite till.
Många kramar

Han är ännu fullare idag....pratar i tungor, skriker, vrålar och är elak. Så jävla elak. Min dotter har sett honom idag och mår så illa och gråter när hon ser honom. Han spottar på golvet, sluddrar och är hemsk. Möte i morgon bitti med jobbet, det kommer inte att gå. Jag och dottern var och köpte pizza och den fick han ett utbrott över och svär fortfarande om innehållet.
Nu spottar han i soffan och säger en massa hemska saker....att jag är en idiot, att jag inte tjänar några pengar, att han är bäst och en riktig kung. Han kan knappt stå på fötterna och vinglar omkring, nu låste han in sig i sovrummet igen. Det gjorde han igår kväll också så jag blev tvungen att sova på soffan.
Orkade inte gå till jobbet i morse utan kände att jag ville stötta honom att bli nykter och han lovade att det var sista dagen. Och så gick han till barskåpet och drack upp en halv flaska grappa så nu är den slut. Sen tog han en annan sprit som jag är rädd om, spädde med vatten så att jag inte skulle märka. Men han har inga problem inte. Jag dricker för att plåga dig sa han häromdagen. Och det måste jag ju säga att han lyckas med.

Varma kramar!!!

Izzy, sedan jag läste ditt inlägg i lördags så har jag tänkt på dig och om jag kan skriva det jag nu kommer att skriva, men jag kan inte låta bli. Så nu kommer jag att låta jättehård, och jag vill verkligen inte såra dig, men jag vet att det hjälpte mig att få höra det när jag var i din situation:

i sitt missbruk kommer din man att säga precis vad som helst för att få dig tillbaka, han kan lova bot och bättring tusen gånger om, och när du kommer tillbaka utan att faktiskt ha sett förändringen så (omedvetet eller medvetet?) kommer han inte att förändra sig - han behöver ju inte, "för du kom ju ändå tillbaka".
Jag klandrar dig inte, för jag gjorde liknande saker, men jag vet också att det blir ingen förändring - så gör vi alla medberoende: vi hotar, skäller, letar gömmor, bönar, ber, gråter, döljer, (och en del kanske skriker, gapar, slår sönder saker...) för att visa att vi menar allvar. Men våra hot, böner osv är ju tomma... Jag trodde att exet skulle förstå att vi skulle kunna få det bra om bara OM inte fanns... typ... Nu svamlar jag, ursäkta.

Du skrev här ovan till mittendaliv:
"Men hur länge orkar du vara kvar och stötta honom, vill du ge det en chans om han slutar?
För min del vill jag nog inte det och det är jag nästan säker på.
Jag vill inte vara kvar i det här, jag måste bort härifrån innan jag går under.
...
Jag vet att det går att få det bättre men inte ihop med honom."

Hur länge orkar du? Vill du leva med honom om han slutar dricka?
Har du någon samtalskontakt i dagsläget?
Jag tänker på dig och önskar dig styrka och magkänsla!

Jag vill verkligen inte såra!
Kram

Nä, mt, jag minns att ni ofta skrev det till mig under den mest kritiska perioden, men jag har liksom glömt det, eller tryckt undan det - det känns så avlägset - som att det var någon annan som levde i allt det där.
Och nu vet jag ju att exet kommer tycka att jag bara smutskastar honom, när jag berättar min sanning, och ja, Sorgsen, jag kommer säkert få höra mindre trevliga saker och de kommer göra ont i mig, och jag är ibland osäker på om jag gör rätt - barnen vill faktiskt ganska ofta åka till pappa nu (han har ju alltid någon boende hos sig, som tar hand om alla grejer kring barnen så han får nog inte så mycket ilskeutbrott då, och samtidigt så är barnen helt förundrade över att de "får så många saker av pappa, fastän det inte varit födelsedag eller jul"...) - och ja, det är lugnare nu, men håller det i sig? Och när barnen pendlar mellan att vissa dag berätta om hur arg pappa varit, för att nästa dag bestämt prata om att "pappa är aldrig arg!!!"... Och jag tar aldrig upp det - men när de frågar om varför jag inte kan flytta till pappa igen så måste jag berätta om att jag inte ville leva så...
Men, nej, barnen träffar inte barnpsykolog - men jag undrar ibland om de skulle behöva det? Det är rörigt för dem tror jag...

Tack Izzy, jag hade en fin helg, hoppas att du också hade det?!

Sorgsen - tack för dina ord. Det betyder mycket att du varit med om det förr, att du ger mig lite "förhandsinfo" - så jag kan förbereda mig lite mer. Det känns nästan overkligt, men jag tar striden...
Känner mig stark och sund oftare nu, men det är virrigt ibland. Mina barn vet inte om att mamma och pappa är i en tvist om dem... Och den senaste tiden kommer de helt apropå och säger saker som "Mamma, jag ska bo halva tiden hos dig och halva tiden hos pappa", "pappa blev jättearg..." eller raka motsatsen "pappa blir aldrig arg" och vissa saker kan jag nästan höra exet intala dem, men samtidigt så vet jag inte, gör jag rätt...?!

Kram!

Tänker på dig och önskar jag kunde ge dig lycka...

Det låter som att du beslutat dig. Du är stark. Jag förstår att det är svårt, sorgligt och oerhört smärtsamt, men du behöver förändring.
Förstår att det är tungt... Hoppas att du kan ge dig tiden och platsen att sörja! Det är värt mycket att få sörja, det är först då det kan bli bättre (i alla fall är det så för mig).

Varma kramar till dig. Njut av det du kan njuta av, ta hand om dig!

Kram!

Av att läsa hur du har det! Vilket helvete du lever i! Är du helt ensam i detta? Har inte ord! Kära du kram

Vet precis hur det är, jag gillar också att dricka och festa men har inga begär, men min man blir värre och värre.Vet inte hur det ska gå men tror att det inte finns någon återvändo. Om jag inte slutar helt med vin, vilket jag inte vill. Jag vill ha ett normalt liv!! Hur ska jag göra, älskar min man så mycket, mår illa hur jag ska göra. fan fan fan....

Mår skit men det går väl vidare.....det där livet...

Det har varit så fantastiskt fint och underbart länge nu...men så är vi åter i helvetet. Dag 12 och han är fullare än nånsin.Jobb i morgon och jag vet ju innerst i hjärtat att det inte kommer att gå. Detta är katastrof. Han har ett megastort uppdrag som kommer generera enormt med pengar till vårt företag. Hur blir det med det? Kommer han förlora det?
Jag mår så dåligt så jag har känt mig tvungen att själv dricka för att orka. Jag blir ju givetvis inte som han, jag kliver upp på morgonen, kan jobba, köra bil och vara normal men ändå känns det ångestfullt. Jag mår så dåligt av alkohol och då pratar vi små mängder. Kanske det som gör att han inte kan sluta? Jag triggar honom. Gode gud. Hjälp.
Måste jag som inte har problem sluta helt för att få honom att sluta?? JA det är värt det! Jag älskar honom. Punkt.Men vill jag? Stora frågor? Men han ligger utslagen, helt borta, kvicknar till liv ibland och tigger om ett glas så att han inte ska må illa. Han är så rädd att börja spy. Det kommer till slut ändå.

...så är jag här och skriver några ord igen.
Hamnar ofta i en typ an "stand-bye"-läge.
Nu har jag kommit ytterligare ett steg närmre slutet på detta.
Min ork är slut, sen länge, men orkar inte vänta och för att komma vidare måste jag handla.
Idag har jag kommit ett steg vidare. Det ska bli skönt komma hem till familjen och samtidigt avsluta det destruktiva som aldrig kommer ändras.

Det är så sorgligt och orättvist att inte kunna nå fram och ideligen bli dömd och bedömd med negativa ögon av mannen jag fortfarande vill tro vill väl men inte vågar släppa gardet. Så tråkigt och tragiskt alltihop! När han menade jag är orsak till hans illamående finns ju ingen startgrop kvar...

Jag vill ingen illa, aldrig velat...

Tack för ordet och platsen!

Mår riktigt riktigt dåligt och måste ge mig tiden och platsen att sörja nu innan jag förgås...

..på dig nu, ofta och särskilt under förhandlingen. Det är en mycket obehaglig situation att befinna sig i.
Lita på din advokat!!! Lyssna på vad mannen säger men försök hålla det ifrån dig. Det är så smärtsamt se, höra och bli utsatt för allt det manipulativa. Att inte få möjlighet kunna framföra hur det egentligen varit och är. I det sammanhanget är det fakta och advokaternas arena.
Tråkigt nog ser domarna detta ofta och är oftast slipade och förstår mer än man tror trots att ritualerna känns omänskliga och, som jag upplevde, orättvisa eftersom det blir obalans i vad som ges huvudvikt i förhållande till verkligheten.

Håll huvudet högt och kallt så långt du förmår...

Du är stark och sund! Låt ingen annans ord få dig tvivla på det i trängt läge. I mitt fall var det ena slaget efter det andra rakt i maggropen de gångerna. Tanken på barnen höll ihop mig, de litade på mig och det gav oanad styrka!

Du är bra som du är just för du är den du är!

Kramar och styrka i mängd!

Finns det ingen öppenmottagning inom psykiatrin där ni bor. I min stad finns det och det är ju ingen
tvångsvård. Låter fruktansvärt det du beskriver och hjälp behöver ni ju ha. Kan ju vara knepigt för er
att få henne att gå med på en sådan sak. Akuthjälp finns ju på alla sjukhus, och där kan dom ju inte neka
att ta emot henne och kanske slussa henne vidare inom vården. Låter ju oxså som om hon inte äter utan bara
röker och dricker. Till slut kollapsar ju kroppen. Det är det enda råd jag kan ge dig.
Tänker på er i detta svåra
Konstnären

Hej hoppsan.
Som bekymrad och orolig närstående kan du prata med hennes läkare och berätta om din oro. Läkaren kan då i sin tur prata med din mamma och göra en bedömning baserat på den samlade info han fått in.
Läkaren har ju dessutom tystnadsplikt så du kan inte få någon återkoppling av honom.
Jag tänker också och undrar lite över hur din mamma egentligen mår efter sin hjärnblödning?
Kan det vara så att hon dricker i självmedicinerande syfte? Kan hon ha en depression, ångest eller trauma efter sin sjukdomstid?
Jag har förståelse för din oro och jag hoppas att du hittar hjälp för båda dina föräldrar.

Om jag vill vara kvar även om han slutar. Drickandet måste upphöra helt och vägen tillbaka till förtroende känns lång. Jag vet bara att jag inte vill vara kvar i detta och att en förändring måste till inom kort. Jag stöttar hans vilja att söka hjälp och planerar samtidigt min väg ut. Det svåraste för mig är att få tag i en lägenhet i Sthlm. Känns knäppt att jobba på två fronter samtidigt men samtidigt känns det rätt.
Det är nog helt omöjligt för oss att förstå varför de väljer alkoholen före livet. Till slut tar den där drycken över deras hjärna helt.
En ganska lugn och skön helg här. Hoppas du oxå har det!
Kram

Jag håller tummarna och hoppas verkligen att du får vårdnaden!!
Han verkar ha varit hemsk mot dig!! Var glad att du har kommit ifrån honom, det var modigt och starkt gjort av dig att gå!
Jag blir så ledsen när jag läser om det du varit med om men du är en kämpe som tog dig därifrån och en förebild för många som är i liknande situationer.
Hoppas du får en fin pingstafton för det är du värd!

Jag brukar fundera ibland vilka alla är som skriver här,hur ni ser ut osv...
Alla som skriver och stöttar varandra det är verkligen fint <3
Tråkigt Mittendaliv att du inte heller har det bättre men det verkar ändå lite hoppfullt att han är mottaglig för hjälp och inser att han behöver det .
Men hur länge orkar du vara kvar och stötta honom, vill du ge det en chans om han slutar?
För min del vill jag nog inte det och det är jag nästan säker på.
Jag vill inte vara kvar i det här, jag måste bort härifrån innan jag går under.
Han säger nästan ingenting och är bara irriterad och fortsätter att smygsupa.
Han ville ju att vi skulle komma tillbaka men han gör inget för att det ska bli bättre!!
Jag vill bara ta tag i honom och ruska om honom ordentligt och fråga honom vad han har tänkt!!
Om det bara ska rulla på så här om han är nöjd med livet som det är nu. Han är så svår att prata med och har alltid varit .
Han kan inte prata om känslor och är inte så bra på att visa dem heller.
Vad är det som har gått så fel att det har kunnat bli så här.
Åren går så fort och jag vill inte sitta här gammal och bitter!!
Jag vet att det går att få det bättre men inte ihop med honom.
Hoppas att din helg också blir lugn och fin Mittendaliv !
Kram

Jag har varit på ett samtal inför vår vårdnadstvist... Advokaten har påtalat att eftersom jag gått med på ett växelvis boende så är det oerhört svårt att ändra det, eftersom det inte finns några polisanmälningar på honom...
Men, hon anser ändå att det är värt att försöka. Så, det är vad jag gör nu: försöker få vårdnaden. Känns bra, att jag är stark och står på mig, står upp för barnen, och indirekt mig själv. Men - å ena sidan sitter jag och läser gamla mail från exet, och ser att måååånga mail är mycket trevliga, tillmötesgående och rent av snälla och omtänksamma, och däremellan kommer vassa, nedlåtande mail - men som för en utomstående nog verkar som att han bara är lite arg - jag tror inte att någon kommer förstå hur hans hot/skäll/ilska satt sådana spår i mig att när jag läser hans otrevliga mail i princip hör och känner hur han återigen står 20 cm ifrån mig, skriker mig rakt upp i ansiktet, eller bara väser till mig hur jävla vidrig jag är, falsk och känslokall, och vilken sekund som helst trycker upp mig mot väggen och fortsätter skrika att jag är en jävla torrfitta som han är så jävla äcklad av att han vill spy på henne, innan han därefter antingen (i bästa fall) tar bilen och åker iväg ett dygn eller så (då jag bara går omkring och är rädd för hur han ska vara när han kommer tillbaka) alternativt att han bara vänder på klacken, vägrar titta på mig eller prata med mig, och liksom ser rakt igenom mig, och då och då kommer och skriker åt mig eller kommer till mig efter 1 timma, eller kanske 15 timmar, och håller om mig och säger "nu glömmer vi det där, nu går vi vidare, jag älskar ju dig", och om jag inte besvarar hans kram så börjar det om igen - jag är en jävla äcklig slampa som inte ens kan ta på mig att jag gör fel, och inte ens kan ta emot hans kärlek...
Och när jag satt på ett samtal inför tvisten och fick berätta om varför jag inlett tvisten, så kom så klart många saker upp om mitt liv med honom, även om jag förstår att det han gjort mot mig inte alls är i fokus så finns det ju tecken på att han behandlar barnen på samma sätt i vissa situationer, som han behandlat mig. Och - det kommer ju över mig: jag hade glömt hur fruktansvärt rädd jag varit för honom. Jag var så rädd - han slog mig ju inte direkt, men han var ändå så fysiskt våldsam så att jag inte var säker - och jag var så fruktansvärt rädd ibland, så rädd att jag höll på att gå under... (Jag minns att jag ibland skrev om sådant här på forumet, men jag orkar helt enkelt inte läsa om det... Det känns inte som att det är jag - hur kunde jag tillåta det att hända? Jo, jag vet: en stor del av tiden var exet sååå fin, snäll, go' och omtänksam, det var bara det att jag inte visste när han inte skulle vara det...)

Är det den typen av rädsla som mina barn ibland känner en del av?

Hej, tänkte bara önska dig välkommen till forumet! Skriv gärna igen, det brukar många tycka är hjälpsamt. Kanske blir det tydligare för dig vilka val du gör och hur de fungerar för dig om du skriver av dig här under en lite längre period.

Alkoholhjälpen
Karin

Det betyder så mycket att få stöttning och inte bli dömd för att man gör fel val.
Jag vet att jag inte skulle ha gått tillbaka men jag var väl inte riktigt redo än.
Det kommer inte att bli någon skillnad och jag känner mig mest irriterad och trött.
Jag har ju märkt att han inte har kunnat hålla sig från spriten fast det var så nyss han lovade och sa att han visste att han kunde sluta.
Jag tror faktiskt och hoppas precis som du Mittendaliv att vi kommer att få det liv vi vill ha.
Det bara måste bli så!!
Hur går det för dig? Har det blivit något bättre?
Kram på er!

Känner igen det där med skam över att skriva här. Men det är då man verkligen ska göra det för att den känslan inte ska få vinna. Trist med ert samtal efter hans läkarbesök. Han får det att låta som att han går dit av tvång och inte av egen vilja att ändra sitt liv. Du ska inte känna skuld. Ta din tid och försök unna dig att göra saker som du mår bra av. Tids nog kommer det livet som vi önskar och är värda! Kram

Jag har inte skrivit på ett tag men har läst så många trådar där jag känner igen mig och hela situationen. Nu är jag hemma en förmiddag och kan i lugn och ro försöka att att sammanfatta vad det är som händer.
Förra sommaren var hemsk. Och fantastiskt fin! På dagarna sol och bad och umgänge med barn och barnbarn, hav och blommor och skratt. Så ser jag ( vi alla) hur mannen gör sig allt fler ärenden till förrådet och framåt sjutiden vet man hur kvällen kommer att utvecklas. Stegen blir vingligare, andningen blir tyngre, man kan inte möta blicken. Efter en stund har stämningen blivit så spänd att allt som sägs är fel. Framåt natten ökar agressiviteten och jag blir mer och mer förtvivlad. Inget fysiskt våld men hårda och oförsonliga ord. Det går ofta ut på att det är jag som har problem, jag sover ju dåligt och har haft en del tunga situationer att tampas med.
Om jag bara inte tjatade så skulle allt vara bra. En öl ska man väl kunna ta sig. Och jag har väl förstått att alkoholism är en sjukdom? Man ska väl inte slå på den som ligger?
Vi somnar i olika rum. Han vaknar med möda framåt tio elva och är sur och vresig. Det hände att han fick blackouts och tappade kollen fullständigt några nätter.
Det var då jag hittade Forum och läste trådar och fick bekräftelse på så mycket som jag upplevde. Det kändes som en tröst att läsa Mulletantens och andras berättelser om att livet kan förändras. Men det också tragiskt att se hur alkoholister följer ett så förutsägbart mönster. Ibland är det som om varje replik var hämtad från en mycket dålig såpa.
Missbruket fortsatte under hösten. Det finns hela tiden nya anledningar att skylla på, mörkret var så svårt och då blev mannen deprimerad. Så då måste han dricka för det. Jag tog till sist kontakt med vår gemensamma husläkare och sa som det var. Missbruket gör också mig sjuk. Han blev fruktansvärt krängt och sa att jag hade gjort ett stort misstag då jag hade svikit honom svårt. Sen dröjde det några veckor men till sist träffade han läkaren, som dock hänvisade till andra för behandling av missbruket. Nu har han kontakt med en kurator som han accepterar och han har också fått medicin mot alkoholsuget. Så visst har det blivit fler kvällar då det känns förhållandevis lugnt. Ibland känns det nästan som det var förr, innan oron fastande som en klump i magen. Då vi kunde småprata om stort och smått och lita på varandra.
Men fortfarande hittar jag tomma burkar på alla möjliga ställen och ser hur nivån sjunker i öppnade vinflaskor. Ja, visst har jag blivit en kontrollant och det är inte alls roligt att vara!
Jag har sagt att jag vägrar att tillbringa en likadan sommar som förra med honom. Du ska inte hota mig och ställa ultimatum …. det kommer att gå bra …. du ska lita på mig …..svarar han.
Men det gör jag inte tyvärr. Så just nu pågår tjatoffensiven: Har du ringt och fått ny tid? Hur många öl har du druckit i kväll? Gå upp före på morgonen och var lite vänlig! Kom med förslag om något roligt att göra!
Lova att du inte dricker på födelsekalaset på lördag!
Sluta tjata!
Jag kommer att tjata varenda dag tills jag ser en förändring och att du själv talar om hur du tänker göra, konkret, praktiskt!
Inte en sommar till som förstörs av detta evinnerliga drickande!

skämmas Izzy, det är helt rätt att du skriver som det är - framförallt för din egen skull så att du får "se" på dina handlingsval och tankegångar i text. Ingen annan kan säga vad som är det rätta för dig, det måste vara ditt val (så länge inga barn far illa). Det är ofattbart svårt att förstå hur insnärjd man kan bli - och blir - i sina (medberoende)mönster. Släpp inte taget och ge inte upp tanken på ett lugnt och gott liv! Kram / mt

till dig flygcert och en stor bukett sommarblommor! / mt

Du behöver inte skuldbelägga dig mer!

Hoppas att du har det bra. Känns det som rätt beslut?
Är på jobbet och hinner inte skriva så mycket, men var rädd om dig!!

Kram