Senaste kommentarerna i forumet

en separation tar inte 20 år för att läka. När ni väl har hittat/fått hjälp med att skapa en struktur för hämtning/överlämning av barnen så finns det ingen anledning att du skulle ha kontakt med honom varje dag. Går barnen på dagis eller liknande så ni kan hämta lämna där? Lägg på luren om han ringer om något annat än det som rör barnen akut. Du behöver inte lyssna eller diskutera annat med honom. Det att han inte anser han gjort något fel får du nog leva med, om du inte vill låta det dra in dig i diskussioner åter och åter igen om vem som har gjort fel.

Som mt skriver så kanske du inte måste kunna förstå hur han tänker eller varför han gör som han gör. Kanske är det så att så länge som du försöker förstå och tolka honom så flyttar du fokus från dig själv, ditt eget mående, dina gränser, ditt liv, dina processer, till att fortfarande ha en tankeverksamhet som kretsar mycket kring den här mannen, precis som när du levde med alkoholisten.

Kram på dig!

till dig från mig! / mt

- obs att det KAN vara - möjligt att han behöver dig för att projicera sitt eget illabefinnande på, sin egen otillräcklighet som han inte har förmåga att "se" och ta hand om hos sig själv. Inom psykologin kallas det projicerng (en försvarsmekanism) - och när den som blir utsatt för det tar det till sig eller på sig (som du gör) kallas det projektiv identifikation. Man tar till sig - identifierar sig - med det man får över sig. Alla vi mänskor "har" och använder försvarsmekanismer (det finns många och vi behöver dem) men sånt som projicering är meningen att man ska växa ifrån. Att en fyraåring som cyklar omkull sparkar cykeln och säger "dumma cykel" är som det ska men att en vuxen ser brister endast hos andra är inte sunt. Det här är ett sätt att se på saken.

Egentligen gillar jag inte att spekulera så här eftersom jag ju inte träffat honom/hört hans berättelse - men ta det som ett förslag. Diskutera med din samtalskontakt också. Oberoende om det är så eller inte, så är det viktigaste för dig att inse att du inte kan ändra på honom. Du kanske aldrig kommer att kunna förstå hur han tänker - och VIKTIGT: du kanske inte behöver förstå det heller? Släpp det och satsa på dig! Lätt sagt men jag vet att det är mycket svårt. Det är starka krafter - därför är det bra att du skriver av dig och talar med din kontakt.

Du är på en bra väg när du tänker "olika" - inte rätt/fel utan olika. Öva dig på att tänka - när han säger att du "inte visat honom tillräckligt med kärlek", att du inte stöttat honom: Ja, så kan det vara. Jag har försökt och gjort allt jag kan och förmår (mer än jag förmådde faktiskt) och jag kan inte bli annorlunda än jag är (vill inte heller). Jag kunde inte vara det han önskar och behöver (och vill inte bli det...?) På det sättet är det bra att vi är fria från varandra nu. (Parenteserna kan du fundera över:)

För visst är det väl så här från din sida sett?: Bra att du har ett eget hem, egen tid, frihet! Livsutrymme!
Du har tagit ditt språng och du tar ditt ansvar. Du har en vilja att se dig själv och din del. Att göra det bästa för flickorna - och för dig.
I mina ögon är du alldeles tillräckligt bra. Helt okej! Och det räcker. Du duger!

Hittade en rubrik "Projektion" på tuvaforum http://www.tuvaforum.se/projektion.asp Läs!

Kramar / mt

... igen.

Hur är det möjligt att vi ser saker så olika?
Han beskyller mig för att inte må bra, att vara på väg att bli sjuk, undrar om jag verkligen orkar ta hand om barnen... Påtalar att han verkligen försökt vårda vårt äktenskap och att det är jag som förstört allt...? Jag är nog ingen lätt människa, men jag har inte haft ett missbruk, jag har inte hotat, skällt, ignorerat, kontrollerat, haft kontakter med andra kvinnor osv. Men han anser inte att han gjort något av det - det han gjort fel har han gjort "för att jag inte visat honom tillräckligt med kärlek, att jag inte stöttat honom".

Jag försöker hålla vår kontakt strikt kring barnen, inte diskutera annat, men han beskyller mig för allt möjligt. Är så ledsen att jag bara vill ge upp. Kanske har barnen det bättre med honom, kanske att jag inte ska kämpa emot, kanske att jag bara är så jävla dum.
Är så less. Fy faaan, han kommer vara prövningen i mitt liv i 20 år... Han kommer aldrig ge upp barnen - han kommer kämpa sig blå. Och ja, å ena sidan är det bra för barnen att få ha en närvarande pappa, men å andra sidan så tar han alla chanser att hålla på med mig. Åååå, blir så ledsen - han beskyller mig så gott som varje dag för att jag bara tänker på mig själv och inte någonting på barnen - men barnen är ju allt jag tänker på. På många sätt hade det varit lättare om han bara hade fortsatt vara sitt vanliga, sovande och frånvarande jag.

Ledsen ledsen ledsen.

och sååå braaa att han inte är en större del av ditt liv längre. Så bra att du kan distansera dig och se och beskriva hur du ser det, vad som är jobbigt och vad du önskar - vart du vill komma. Det är dit du är på väg! Heja dig, var stolt! Kram / mt

Jag tänker på dig! Jag hoppas att du får styrka här - det har jag fått! Säger som Markatta - dina ord berörde mig så - när man känner att man gjort allt, men inget har ändå fungerat... För det enda som fungerar är att ta bort skyddet - i detta fall dig själv.

Kram och stöd!!

... så kommer min känsla av "jag-vill-bara-dö" tillbaka.

Jag är så oerhört osäker på om jag har rätt - när han kör sin växlande stil av världens-snällaste-världens-elakaste-världens-mest-omtänksamma-ledsna-arga-ensamma-glada människa så går jag sönder en bit. När han talar om att han är minst lika bra för barnen som jag så tänker en del av mig, precis som tidigare, att han kanske är bättre. Kanske att jag bara skulle låta honom ha barnen så mycket som han vill och så bara låta det löpa på?

Var på samtal idag: hon påtalade för mig att hur jag eller någon annan än gör så verkar exsambon alltid skylla allt på andra - han tar aldrig på sig att han skulle ha gjort fel... och han tycker ju att han är sååå bra med barnen. Och ibland är han det, men jag vet också att han kan vara väldigt elak. Inte så att soc skulle ingripa tror jag, men tillräckligt för att jag inte vill att han ska ha barnen ännu mer. Och han menar att jag har inget skäl att vilja ha barnen mer - men oavsett om jag skrev en hel lista på varför jag anser det vara bättre så skulle han aldrig säga att han gjort så med/mot barnen...

Är så glad för så många saker - men fy faaan, vad jag önskar att han inte behövde vara en del av mitt liv längre.

Har nyligen fått veta att en hel drös uttag jag hade trott var skimmade kort hade gjorts på mitt eget (riktiga) kort - runt 18,000 kronor totalt som hon har tagit ut och handlat för (inte bara alkohol, måste jag påpeka, men kanske 500-600 i veckan).

Hon säger att hon inte känner igen de uttagen och inte kan minnas att hon gjort några såna uttag. Det ligger lätt till att förmoda att hon ljuger - det vore inte första gången - men med hennes diverse psykproblem vore inte något dissociativt helt främmande. Vi ska till hennes psykolog i morgon, så vi får se. Och hon har lovat att betala tillbaka allt, så vem vet.

Välkommen hit!

Det första jag reagerar på är att du skriver "Vi - eller jag, det varierar - har testat lite av varje". Känner igen mig i det. Jag har också testat ransonering, förbud, allt möjligt. En gång sa jag till och med till min sambo att jag kunde vara hans antabus, att jag skulle gå varje gång som jag märkte att han druckit, vilket bara resulterade i att det inte var så ofta jag kunde vara hemma alls. Tyvärr så tror jag idag inte att sådant funkar.

Ansvaret för hennes drickande måste ligga hos henne själv, det gör det ju inte när det är du som tar fram alkomätaren, du som ransonerar och "bestämmer" hur mycket hon får dricka. Om du läser i trådarna här så ser du att det är väldigt vanligt att man som anhörig försöker med allt möjligt men att gränserna liksom flyttas fram hela tiden, t.ex. att man som anhörig säger att om du inte slutar dricka så kommer jag lämna dig-alkisen slutar inte att dricka-den anhöriga säger du får bara dricka på helgen-alkisen smyger i veckan-den anhöriga säger du måste berätta varje gång du druckit o.s.v. Alla de här "tricken" vi tar till leder just till ingenting så länge det inte blir några konsekvenser för alkoholisten, så länge de inte själva behöver ta ansvaret.

Din sista mening, "Ärligt talat, som det ser ut nu, så skulle jag skilja mig från henne om det inte vore för sonen. Jag vet att jag har varit alldeles för vek med henne, men jag vet inte vad mer jag kan göra", berör mig. Jag tror många här kan känna igen sig i det, den där uppgivna känslan av att man har provat allt och vad mer kan man göra. Kanske är det så att det faktiskt inte finns något du kan göra för att få henne nykter, att viljan och styrkan att be om hjälp måste komma från henne själv? Det finns inget som säger att man måste stanna hos en alkoholist bara för att man har ett barn tillsammans. Däremot finns det massa forskning och kunskap kring att barn far illa av att leva med en förälder som är alkoholist. Flygcert har skrivit mycket i sin tråd om att ha barn med en alkoholist, rädslan att lämna och processen dit och efter.

Fortsätt läsa och skriva här så kommer dina tankar och känslor förhoppningsvis bli lättare att sortera. Har du någon irl som du kan prata med om det här? Det tar mycket energi att leva med en alkoholist och det bästa vi kan göra både för alkoholisten och oss själva är att se till att vi själva mår bra och fundera ut hur vi själva vill leva våra liv.

Ta hand om dig!

för de varma orden i min tråd!
Ja, du är verkligen på väg - var stolt!
Jag önskar dig en härlig resa, en skön sommar och allt gott i framtiden! Du äger livet!
Kramar / mt

Hej, vänner!

Jag har inte varit inloggad på ett tag och ser att det har hänt mycket i flera olika trådar. Många olästa meddelanden.

Mitt liv handlar om så mycket annat nu, än om (o)nykterhet och medberoende. Forumet är inte längre en livlina för mig, på det sätt som det var när vi hade det som svårast, jag och maken.

Jag lyssnade på Katarina Gospics sommarprat förut. Hon ställde en utmanande fråga till mig som lyssnare: "Om du skulle dö imorgon, skulle du dö lycklig då?".

Mitt svar är ja.

För ett par år sedan hade svaret varit ett annat...

Kram vänner! Jag hoppas att ni kan njuta lite av solen mellan skurarna!
/H.

Jag förstår att det gör ont, jag förstår att du känner som du gör. Han borde fan varit död för länge sen. Jag har däremot svårt att förstå hur en så sjuk människa inte sitter på mentalsjukhus.

Det hjälper ju inte dig att jag talar skit om honom, men det finns inget i dina tankar som är hemskt eller fel.
Kan du inte ensam få vårdnaden om dina barn? Jag vet inte, men det verkar så sorgligt. Han kommer troligen aldrig att vakna upp heller, med tanke på det jag läst i din tråd.
Jag tror det kommer bli bra för dig snart, han kommer sluta hålla på med dig.

Stor kram från mig, försök vara stark.

LillPer

Ja, det är ju bara att det gör SÅÅ ont. Som ett brev på posten så är han sååå arg idag. Han smsar och skäller och jag går igång som det värsta. Jag vill svara arga saker tillbaka, men jag vet ju att om jag svarar så får jag bara ännu mer tillbaka.

Just nu håller han på med barnens framtid och jag vill bara säga kallt att då tar vi en stämning då, kör på bara. Men jag vet inte. Jag går sönder. Det känns som att varje gång jag börjar känna att det känns rätt ok, jag känner mig rätt stark, så är det tillbaka till ruta ett - han skäller och hotar och jag blir så himla rädd och så är allt ledsenstadie igen.

Fy fan, om han bara hade gjort allvar av alla sina hot om att ta sitt liv... Jag är sååå hemsk som känner så, men så känner jag. Om han bara hade slutat hålla på med mig...

Det är jättebra att du börjar få perspektiv på hur en god relation kan vara, en där man inte är rädd för varandra. När man är mitt uppe i det så är det svårt att se allt det sjuka då det sjuka är normalt just då. Nu är det inte så för dig längre och det är jag glad för.

Först när man lämnat den hotfulla situationen kan man bearbeta. Där verkar du vara nu. Det hjälpte mig mycket att skriva ner olika situationer då jag varit utsatt för psykiskt eller fysiskt våld eller bara varit rädd för att det ska hända, så detaljerat som möjligt. I och med att man gärna förtränger jobbiga händelser är det bra att plocka fram dem igen, läsa dem flera gånger tills man lärt om hjärnan till att förstå att minnena och känslorna de väcker i sig inte är farliga. Därför tänker jag att, hur ont det än gör att minnas nu det som kommer upp, så är det positivt just att det gör det. Man får välja mellan att möta sina demoner och se dem i ögonen tills de inte kan skrämma en längre eller ha dem flåsandes i nacken resten av livet och ständigt gå med oron att de ska komma ikapp.

... och ibland är jag så nöjd, men ibland är jag så ledsen ändå.

Jag har haft några mycket fina dagar. Jag har varit hos mina grannar som jag tycker så mycket om. Vi hade en så härlig kväll. Jag har träffat en gammal vän som jag inte sett på länge. Vi satt ute på en restaurang och det blev sent, riktigt sent. Jag har inte varit ute så sent sedan innan jag träffade exsambon (för om jag var ute sent så betydde det att jag inte ville vara med honom... hmm, inte mina ord). Och jag blir lika förundrad varje gång jag träffar vänner - ingen kommer kommentera att de stannar för länge hos mig, att jag är borta för länge, att jag är på restaurang istället för hemma osv osv. Jag tänker på det varje gång - och jag blir lika förundrad varje gång. Det känns knäppt, men det är så det är.

I veckan var jag hos en kollega. Hennes man skulle montera en möbel. När han var färdig säger min kollega "Men den är ju sned?!" och jag trodde att jag skulle trilla ner död på fläcken, jag såg framför mig att nu blir hennes man såå arg...Om jag hade sagt så till exsambon så hade han blivit så fruktansvärt arg. Jag var alltid tvungen att berömma många, många gånger och tala om hur fint han hade gjort, hur duktig han var som hade fixat det och hur bra det blev. Sedan, efter ett par dagar, så fixade jag i ordning det, eller kanske att jag kunde linda in typ att "men ser du, det verkar som det har blivit lite snett, tror du att den blev sned när jag flyttade den eller kan barnen ha gjort något?" annars var det fullständigt j-a kaos och strid på kniven à la "Hur f-n kan du säga att den är sned, gör det själv då din j-a.... Jag har stått här och kämpat och vad f-n har du gjort under tiden? Och så har du mage att säga att det blev snett......" och så kunde han i värsta/bästa fall åka iväg i bilen och spendera natten på hotell...
Fyy faaan, jag har varit så himla rädd så många gånger... och det verkar ju aldrig som att det lägger sig - jag tycker att jag får distans, men det bara kommer upp så himla många situationer och händelser hela tiden. Och det gör sååå ont. Jag försöker tänka att det komemr ta ett tag och jag måste få bearbeta under lång tid, jag har ju bara tryckt undan allt så länge, men det är en balansgång. Ibland är det så svårt att tänka att det inte gått så lång tid sedan jag flyttade - det känns som en livstid...

... var konstant under lång tid - oro över att de inte skulle få det bra, att jag inte skulle få med dem, att jag inte skulle överleva när jag inte skulle ha dem osv osv, jag har full förståelse för din oro, jag trodde ju inte jag skulle överleva allt det där så som sagt - jag har full förståelse!!
MEN - om jag önskar att jag hade gjort något annorlunda (jag försöker tänka att det är ingen idé att tänka så för gjort är gjort!!) men - då skulle jag ha gått direkt när jag började förstå att jag måste gå. Istället stannade jag flera månader och lät barnen utstå ännu mer.
Men - nu blev det som det blev och jag är fortfarande arg och ledsen ibland, men till slut gick jag och allt löser sig. Ibland är jag så ledsen så det är inte klokt, men jag gick. Jag är fortfarande lite rädd för honom, för hans ilska (han dricker ju inte längre men har ett väldigt narcissistiskt beteende) och jag trippar på tå, men jag jobbar mig framåt - jag står inte kvar och tar hans skit.

När exsambon hade skrikit åt barnen, slitit saker ur deras händer, slängt saker, förstört massa av våra saker, sagt hejdå till barnen och sagt att han skulle ta livet av sig mm mm mm INFÖR BARNEN så sa stora flickan taget ur luften en dag - "Jag gillar inte pappa när han blir så arg". Dagen efter flyttade jag. Jag hade trott/intalat mig att barnen inte förstod, att de skulle glömma, att de inte såg riktigt, att det ändå var bättre att ha både mamma och pappa med sig än en i taget osv osv, men så blev det så solklart - barnen bar ju detta med sig hela tiden, inte bara när det hände, de kände stämningen hela tiden, de hörde, såg och var nästan med i grälen...
Mina små vill inte alltid åka till pappa (och en gång har den stora inte velat lämna pappa för att åka till mig), den stora vill alltid att jag ska åka med när pappa hämtar, hon vill att jag ska komma och hälsa på osv, men det blir bättre. De har en mer deltagande pappa nu. Och jag kan ibland vara ledsen över att ingen annan ser den sidan han visar mig - jag vill ju ibland skrika ut till hela världen för att de ska förstå, och inte minst att barnen ska förstå varför jag lämnade - men jag håller fast vid samma historia till barnen när de frågar - mamma och pappa tycker så olika om saker att vi inte kan leva ihop. Till utomstående säger jag ingenting - bara till mina vänner eller när det passar sig. Jag jobbar mycket med att inte skämmas över nederlaget att jag inte klarade av att leva i nöd och lust hela livet... Jag stod upp för mig, jag arbetar hårt med att uppnå lycka och en dag tror jag att jag kommer lyckas

Ibland tänker jag att "man får inte mer än man klarar av" - Lelas har skrivit till mig att det är ett citat i Bibeln, men det spelar int så stor roll vart det kommer ifrån - det känns ofta skönt att tänka att jag prövas för att det finns någon eller något som vet att jag kommer att klara det (ibland är jag inte stark nog att tänka så, men ibland är jag det!!).
Jag lyssnade på Katarina Gospics sommarprat och hon sa att hon strävar efter att om hon skulle dö nu så skulle hon dö lycklig, eller något liknande, och så frågade hon typ "skulle du dö lycklig om du dog nu?". Mitt svar är inte solklart, men det är i alla fall så mycket mer positivt nu att jag inte har ord, jämfört med hur det var när jag gick i totalstress varje dag, fick så mycket skit och inte trodde att jag skulle överleva men ändå mitt i allt stannade för barnens skull (som ju måste ha känt att jag höll på att gå under?)

Ojoj,nu blev det långt, men jag hoppas det är ok!
KRAM

Tack för tipset, nu har jag fått ordning på mina kommentarer.

välja Rak lista utfällt läge (tror jag det står) och Nyaste först - du hittar valmöjligheter i små rutor under rubriken
Kommentarer
Alternativ för kommentarvisning

Bra att du klippt gräs och promenerat, vi måste alla öva oss för att hitta ett nytt sätt att leva och då får man börja med att göra - ibland även om man varken har lust eller ork. Mänskan är ju ett vanedjur som du vet:) Du har säkert följt flygcert och då känner du igen både hennes oro för barnen (och de är mindre än era skulle jag tro) och också jobbet med att skapa ett "nytt" och "eget" liv... Det är så. Håll din riktning och fundera över ett mål för dig själv.
Kramar / mt

Tänk hur det är.... När jag har alla familjemedlemmar runt mig och det ska lagas mat och aktiveras hit och dit, då längtar jag efter att få vara bara själv. Nu är jag själv- dottern är hos en kompis sen i onsdags och sambon och sonen åkte till sambons hemby igår. Nu när jag ligger här i soffan själv så är det så himla tomt- jag saknar framförallt mina barn. Det som gnager mest är att jag är orolig över sonen- han har det förhoppningsvis bra med pappa, farmor och alla där borta, men jag litar inte ett dugg på dem. Han och sambon har fiskat och gjort "grabbgrejjer" vilket känns kul, men jag kan ändå inte släppa tankarna på att sambon inte varit spiknykter vid dessa tillfällen. Min son är så lojal.. Tänk om han mår dåligt när han är där men inte törs ringa och säga det. Kanske är det bara jag som mår mest dåligt av att min sambo dricker och gör en alldeles för stor grej av det. Men som sagt; jag äger rätten till mina känslor och jag vet av erfarenhet hur livet i den lilla byn brukar te sig.
Hur ska jag göra för att bli kvitt min oro, jag kanske oroar mig helt i onödan??
Jag har klippt gräset och promenerat idag och snart ska jag iväg på jobbet.
Kram där ute.

Ps. Hur gör man för att få det senaste inlägget längst upp på sida nr 1? Ds.

Kul att se dig här Fia! Även män kan ju få bröstcancer så jag tror nog inte det hjälper att operera bort dem i förebyggande syfte.
Inte heller betala 150:- så du får nog lära dig leva med tuttarna haha

visst beter vi karlar oss som småpojkar i kortbyxor ibland :-)) Då kan det räcka med att "mamma" klappar oss lite på huvudet och säger att det blir bra igen :-)
Kram !!

varm och innerlig grattiskram till ditt fina besked ! Belöningarna trillar in :-)

Eller vad säger man? Känner i alla fall igen känslan. Var på mammografi i våras och när beskedet kom så kände jag mig så nöjd, så odödlig. Läste i skavllerpressen om att ett antal kändisar har opererat bort boobsen i förebyggande syfte. Jag skulle kunna tänka mig det. Har eller ska aldrig amma. Snyggt? Ja, kanske om man är en bröstfixerad mammagubbe. Men jag tror att det kostar. Man kan nog inte bara knalla in på vårdcentralen, betala 150:- och säga "ta bort dom". Så grattis till dina cancerfria!

Fia

Var på mammografi och ultraljud idag och det jag känt är bara förstorade lymfkörtlar. Skönt. Men. Jag blev faktiskt förvånad.
Fortfarande inställd på att när det känns bra så måste något dåligt hända, för det gör det alltid. Och kanske är det så, att dåliga saker liksom alltid kommer att hända. Oavsett hur mycket man kämpar med att vara så bra man kan mot sig själv och andra så sker olyckor, folk blir sjuka, dör, samhället är ibland orättvist, saker man faktiskt inte kan styra över.

Men desto bättre man mår i sig själv, ju bättre kan man ju hantera allt det där svåra som är livet och det behöver inte betyda platt fall och tillbaka till gå. Det man har åstadkommit försvinner ju inte bara för att man stöter på motgångar. Det är något jag måste påminna mig själv om när jag börjar tänka och bli rädd för att "allt kommer gå åt helvete". Länge har jag gömt mig bakom det tankesättet, att det inte är någon ide´ jag kämpar på för att det ändå alltid blir skit i slutändan. Jag ska fortsätta bevisa för mig själv att det inte är så, att det blir bättre även om dåliga saker skulle hända, kommer att hända.

Hela tiden jag väntade på sjukhuset hade jag den där Alanis Moirsette(?)låten Ironic på huvudet "it's like rain on your wedding day, a free ride when you've already paid..." och tänkte att vore det inte för jävla ironiskt att jag har gått hela livet med till och med en önskan om att dö och sedan när jag väl bestämmer mig för att jag kan, vill, ska leva så får jag en dödlig sjukdom. Ödets ironi liksom. Men så var det inte! Efteråt var jag glad men kände mig lite dum för att jag tänkte så.

Jag firade beskedet från läkaren med jordgubbsmilkshake. Färska jordgubbar är en sådan lyx!

Markatta-Destiny 2-0

...dagen med sura toner från maken.
Kanske är det vanlig trötthet, kanske är det nerver inför uppgifter, kanske är det sug, kanske något annat som skaver, ingen aning!
Jag valde avsluta samtalet, han var bara vresig. I min värld säger jag att jag är sur, arg, irriterad, trött, glad, ledsen...i hans värld låtsas han allt är bra i orden men är kort, näsvis och allmänt syrlig...gör mig bara förbannad. Jag är inte orsak till hans sinnesstämning, inte vad jag vet. Om jag skulle vara det anser jag det är det han ska framföra istället för nåt småtjurande som en förpuberterande tonåring!

Tack! Så fick jag ur mig den gallan!!!!! :)