Senaste kommentarerna i forumet

spara och bevara i hjärtat. "
Vi" - viktoria, vana och jag, spelade mycket Lisa Ekdahl (och Barbro Hörberg) här på forumet för länge sen (sommaren 2011...) Jag ger vidare en strof Ekdahl som jag själv fått en gång: "Passion av det slaget är en nåd som drabbar få. Det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå."

Du ska få en dikt också:) av Eeva Kilpi, en favoritförfattare och poet... naturälskare, livsfilosof och kvinna:

När mormödrarna dör
förvandlas de till blomsterängar och gräs
och farmödrarna blir träd
som susar ovanför barnbarnen,
skyddar dem mot regn och blåst
och breder ut grenarna över dem
till snöhyddor om vintern.

Men innan dess är de passionerade.

* * * *

Njut av allt gott! / mt

kan det att du stannar bidra till att han fortsätter (tillåts fortsätta)... Det är nånstans i just detta som "knutpunkten" ligger och det är mycket svårt att riktigt fatta. Den reaktion du återger: "Han säger bland annat att man kan inte kan säga åt någon att man ska ändra på sig..och "vad tänker du ändra på om jag slutar dricka"..."om jag ska skaffa hjälp så kanske du också skulle ta och göra det" och antyder på att jag skulle lida av psykisk ohälsa,..." har många, många av oss medberoende gått igenom. För min del kom den avgörande förändringen exakt i och med att jag lämnade. När han ställdes inför ett konkret och faktiskt val. Men det kan jag inte råda dig till - det måste du besluta själv när den stunden har kommit.

Han har för övrigt absolut alldeles rätt i att ingen annan kan säga åt en att förändras - förändringen, en hållbar, måste komma inifrån en själv. Du har absolut alldeles rätt i att ditt illabefinnande beror på situationen ni lever i.

Det är nästan obegripligt att fatta missbrukets makt över kloka, trevliga, godhjärtade människor... bland annat därför är det bra att läsa och skriva här. Det gör bilden så sorgligt tydlig men visar också å möjligheter.

Håll din linje, styrkekramar! / mt

...att jag läst mulletants inlägg så vill jag bara säga att jag bara vill dig väl. Jag önskar jag fanns nära, riktigt nära, och kunde hjälpa efter förutsättningarna du har. De vet ju inte jag. Därför kan mina ord låta brutalt rakt på sak. Sen är jag sån som person, tvingats dela upp mig och sortera bort känslor så gott det gått när jag stått i besluts-situationer. Min historia tvingade fram det, annars hade jag gått sönder, förmodligen både fysiskt och psykiskt.
Jag önskar jag kunde skydda dig från delar av din smärta flygcert. Jag hoppas att några av mina ord kan ge dig lite distans, det är syftet med mina ord.
Du är värd allt gott!!!

...mulletant, jag har ju också gjort den där resan i min historia, små barn, studerande, ovisshet men samma envishet ;-). Sen har jag levt, inte ensam och övergiven men oftast själv fast inte ensam, långsamt levt vidare och har inte bundit upp mitt liv på någon annan. Inte medvetet haft det som mål men det har bara blivit så. Nu är jag lite förbi halva livet och trivs med det som har varit, accepterat mina val och händelser. Jag lever mitt liv, helt utan massa orealistiska önskemål eller förväntningar. Njuter av både stort och smått och vet att vägen till mål eller delmål är det som är livet. Ibland kantras vägen av eufori, ibland sorg men mest allt där emellan.

Idag har varit en riktigt bra dag. Igår var också en sån, imorgon blir ytterligare en bra dag, det känner jag och vet jag.
Maken och jag har aldrig varit så nära som jag har känt dessa dygnen. Jag ser han njuter och....han har slutat med sina piller helt. Han är levande och full av humor, ögonen glittrar som jag minns dem. Livet har många avkrokar, dem är jag tacksam över eller lär mig acceptera och förlikar mig med. Det svåra är pest men visar värmen i det goda när euforin blossar upp.
Jag är så glad att vi hittat varandra här och nu, maken och jag. Jag hoppas det fortsätter så! Jag har i alla fall bestämt mig för att njut så länge det varar och gör allt för det ska vara.

kram på er alla

Jodå, jag gav honom brevet och reaktionen var väl som jag förväntade mig. Jag frågade om han läst brevet och fick svaret ja. Sedan har han ignorerat det och låtsas som om det regnar. Han har fortsatt att prata om olika framtidsplaner vi kan/ska göra tillsammans, som om inget hänt. När jag sedan frågat om det inte är dax att vi sätter oss ner och pratar igenom om oss och om vår framtid, så har han sagt "inte nu" eller något liknande.
Idag kom det iallafall på tal. Bad timing, kan man väl säga, eftersom han inte var nykter. Men det är å andra sidan enda gången jag får någon respons från hans sida. Det var ju "tack å adjö" bara. Precis som jag egentligen redan visste. Han säger bland annat att man kan inte kan säga åt någon att man ska ändra på sig..och "vad tänker du ändra på om jag slutar dricka"..."om jag ska skaffa hjälp så kanske du också skulle ta och göra det" och antyder på att jag skulle lida av psykisk ohälsa, vilket jag lugnt och sansat talar om för honom att det har du nog rätt i, men det beror på situationen jag lever i för tillfället. Detta retar bara upp honom ännu mer (vilket inte var meningen), vilket till slut leder till att jag avslutar diskussionen. Det leder inget vart.
Det enda jag ville förklara från början var att få fram att jag inte orkar leva så här längre. Att jag och barnen måste få lugn och att min enda önskan just nu är att han slutar dricka, så att vi kan få tillbaka den underbara människa som jag vet döljer sig där inne...eller har jag fel? Är den person borta för alltid? Har alkoholen hunnit sluka honom och kvar finns bara denna arga bittra människa? Jag tror inte det, för jag ser honom där då och då. Små glimtar av ljuspunkter.
Det är dem som hållit mig kvar,

Kram från mig!

sätta länken till dig - men gjorde det ändå... Känner igen mig i att inte riktigt passa in som "fullblodig" medberoende:) Till en del personfråga men också i friheten och oberoendet. Inga småbarn, ekonomiska möjligheter ger tveklöst ett annat handlingsutrymme. Även jag har separerat med ett litet barn och osäkerhet om hur jag skulle klara mig ekonomiskt. Gjorde intressanta tester på förhand för att kolla - t ex genom att äta ytterst spartanskt.

Fint att höra att ni har det gott i dagen och stunden:) Kram / mt

kloka inlägg. Dessvärre tror (befarar) jag att endast ett fåtal besitter den kombinationen av kunskap och styrka som du Sorgsen haft och har. I synnerhet i krisläge. Det är värdefullt att ta del av det du skriver (även om det inte berör mig personligen) och jag skulle önska att flygcert (och flera) skulle ha det stödet gestaltat i en konkret person som bistår när det blir så här och alla är i kris. Jag håller med om att advokat borde få vänta till ett senare skede... men endast du flygcert vet riktigt hur din verklighet ser ut och vilka möjligheter som finns.
Hoppas att din dag varit bra igen - det ger kraft, styrka och möjlighet att se och tänka klart! / mt

...bara läsa det du skriver och de orden vänder sig i min kropp med min personlighet och mina erfarenheter. Det jag skriver är varken sanningar eller uppmaningar, bara spontana reaktioner blandat med självupplevt från mitt liv.

Jag tar ju sällan ett nej för ett nej, särskilt om de kommer från enskilda i person. Sen säger du att "det förmodligen låter värre än det var".

Min reaktion
Jag hade inte levt kvar med "halvlösningar" eller " kanske"-svar. Det hade stulit för mycket energi från mig och min person och mitt liv som arbetstagare och mamma, syster och medmänniska. Jag hade inte varit stark nog att leva ett sånt liv.

Jag hade tagit mig till familjerådgivningen och pratat med chefen där. Sett till få samtal som är juridiskt giltiga. Väntat med advokat om jag inte känt mig färdig för en vårdnadstvist (Om tvisten varit mitt förstahandsval hade domstolen fått fram samtal, där båda föräldrarna är skyldiga närvara). Jag hade framfört tid till mitt ex och förväntat mig han skulle komma.

Samtal
Just sånt ska bestämmas i samarbetssamtal. Jag vet ju att det som bestäms ofta har mindre med verkligheten som man lever med att göra många gånger, det sker ju inga under, men det finns en bas och något att prata konstruktivt omkring på kommande samtal, vad som funkat eller inte.
I övrigt är det ju enkelt att skaffa ett cashnummer som han kan ringa för hålla tät kontakt med sina döttrar, dagliga samtal som inte handlar om sjukhusbesök, förskola, hämtningar behöver ju inte gå genom din telefon. De är små dina flickor, så telefon kanske låter som överkurs, men det är ju tydligt i mina ögon att det är dig han vill åt och inte flickorna. Det måste du som vuxen se till att lösa till en daglig situation som passar dig. Med ett extra telnummer visar du dessutom att du är angelägen om att det finns en regelbunden kontakt mellan dina barn och deras far. Svårare än så behöver det inte vara. Sen får du ju naturligtvis styra samtalen, typ, de sover från kl 21, vaknar kl8, är på förskola till 17, utifrån det föreslå en tid som passar bäst för kontakt och möjligheten att svara. I övrigt lovar du höra av dig direkt om något akut inträffar. Med ett sånt avtal så kan du stänga av din tel med gott samvete. Övertydlig med vänlig är alltid bäst, bådei samtalet med familjerådgivnngen och exet, ja, i alla samtal där man önskar förändring och resultat.

När mina barn var små och i vår kris fick de inte ringa mig när de ville för sin far och alla samtalvar avlyssnade och/eller spelades in. Det tyckte barnen var obehagligt och jag gav dem telefonkort. För det yngsta barnet blev det tragiskt den dagen hen tog sin lilla cykel för ta sig till tel, pappan tog kortet ifrån henom. Det ringde senare äldre barn och berättade och hen fick äldre barnets kort. Det var en extrem tid men övergående. Detta har inte gett övergripande men på barnen men självklart har yngsta tagit mest skada och är också den som inte har kontakt med sin far att tala om. En gång om året hos farmor, de första tio åren var hen "sjuk" den dagen.
Så kan det gå, det har pappan skapat helt själv.

Jag vill också tillägga att jag var för försiktig att visa min ståndpunkt, ville inte påverka barnen med min känsla mot exet. Det gick så långt att jag märkte de blev osäjra, då började jag förklara hur jag såg på situationen och min åsikt i sak. Flera år senare ville äldsta läsa korrepondens, det fick hen, hen var då vuxen. Alla dessa papoer är kastade och förhoppningsvis är alla papper återvunna till något nyttigare!

Låt ingen styra dig eller trycka ner dig. Jag skulle förmoda att alla gånger du tänker " kan det verkligen vara så" så är frågans uppkomst redan svaret " nej, så kan det inte vara"

...för länkn. Brukar smita in hos Bång emellanåt.

För mig är det och var det så att jag letat vägar men faktiskt inte klandrat mig själv för att makens alkoholism. Just därför känner jag mig inte helt hemma i medberoendediagnosen. Visst, de första smällarna i förhållandet, innan jag förstod att saker som hände hörde hemma hos alkoholisten så var jag ett stort frågetecken och kände mig sårad och kränkt. Därifrån till att tro det var upp till mig att "fixa" förändring är lång och där hamnade jag aldrig. Det betyder ju inte att jag varit skonad i helvetet men jag har alltid känt jag själv valt vara kvar och rent praktiskt kunnat lämna när som. Min tidsram ställde jag också för ett år sen ungefär.

Nu sitter maken några meter ifrån mig och vi mår utmärkt. Närheten är trevande, känns märkligt, men jag pressar inget, tidsramen bor i ryggmärgen numer ;) jag frågar inte, vi lever nu-idag-ikväll och somnar förhoppningsvis gott ikväll, igen. Imorgon är en ny dag, nya förutsättningar.

Kram alla kloka

Sorgsen delar jag Carinas blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/05/vi-kan-inte-stalla-allt-til…

Kramar / mt

av Carinas blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/05/vi-kan-inte-stalla-allt-til…

Kramar / mt

av Carinas blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/05/vi-kan-inte-stalla-allt-til…

Kramar / mt

av Carinas blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/05/vi-kan-inte-stalla-allt-til…

Kramar / mt

av Carinas blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/05/vi-kan-inte-stalla-allt-til…

Kram / mt

vilka råd får du från kontakten på kvinnohuset? Det här borde vara vardagsmat för dem? / mt

- gör det du ska och skriv igen. Att sätta ord på sina tankar är viktigare än man kan tro. Många gånger har jag känt att jag har "skrivit mig in i mig själv" och blivit klar över saker jag inte var medveten om när jag började skriva. Kom också ihåg "Det viktigaste först" - en av AA:s deviser, de fungerar också för oss medberoende. Jag klistrar in dem alla när jag nu kom att tänka på dem...

Ta det lugnt
Gör det enkelt
En sak i sänder
Det viktigaste först
Lev och låt leva
(Endast genom Guds försyn)

Kram och ta hand om dig. Släpp inte taget! / mt

Sorgsen, jag ser vad du skriver, men kan han kräva att han ska få ringa och att jag ska svara bara för att jag har barnen?

Du har så rätt: det blir ju inte bättre än så här. Men jag vet inte hur jag ska gå vidare... Vet liksom inget annat just nu.

Det låter nog värre än vad det var med att vi inte är välkomna tillbaka på samarbetssamtalen - han hotade en i personalen för att han tyckte att hon misskötte sitt jobb (ifrågasatte honom), och de tyckte nog inte att det framkom något som visade på att han inte skulle kunna ha barnen, men de anser sig inte kunna hjälpa oss att enas om det bästa för barnen utan menade då att vi skulle ta hjälp av advokater för att bestämma hur vi ska göra...

Ja, Mt, du har så rätt - det är såå skönt att skriva till andra. Då känner jag hur rätt mitt val är, hur jag faktiskt tänkt, reagerat och agerat. Det klarar jag knappt att se när jag bara är i min egen tråd!

Har haft en bra dag idag. Lugnt och skönt. Gjort det jag gillar: gått långpromenad, pysslat och umgåtts med bästa vännen! Tack för en bra dag! Hoppas ni haft en bra dag!

Kram till er.

Tack mt, har läst dina förståndiga ord. Jag återkommer inom kort, troligtvis senare i veckan måste göra lite nytta inför morgondagen nu.
*kram* dina ord betyder mycket för mig!

- inte är du misslyckad... men du ser var din begränsning finns. Blir jag fri någon dag... skriver du. Du kommer antagligen inte att bli fri - du måste antagligen göra dig fri och det är ett stort jobb för dig. Ett jobb som utmanar dig där du ser att du är svag. Hoppas du får precis rätt hjälp med det av kuratorn. Annars kan du också vända dig till nån annan. Fortsätt att skriva också, jag tror det hjälper dig att hitta till ditt innersta så att du vet vad som är rätt för dig - det kan nämligen ingen annan veta.
Kramar / mt

...vad händer?
Vi är inte många kvar här längre. Är det en taktik? Att låta forumet självdö?
Varför försvinner del efter del på sidan?
Ut med språket!
Ärlighet är alltid enklast att använda sig av.

...du är inte ensam om att känna dig misslyckad! Vi är många som känner detsamma.
Om sen känslan är rättvis i förhållande till de liv vi lever i vet jag inte.
Jag skulle mer beskriva oss som en hel bunt människor med vilja, mycket vilja. En stor mängd som vi inte vet var vi smartast ska koncentrera den på.
Därför harvi sökt och alla här funnit en kanal. Här delar vi med oss av våra erfarenheter för vår egen skull och därigenom hjälper vi varandra.
Det kallar jag styrka! Vi vågar lämna ut vårt inre i kris. Ofta så djup att allt är kaos och ogreppbart, men viljan har vi alla.
Det känns stort och ger styrka!
Vi är många, det känns tryggt i ensamheten.

Du var hos kuratorn!
Det är sunt och starkt av dig vännen!

Förstår din känsla av misslyckande, men du är inte misslyckad! Du behöver inte skuldbelägga dig själv - du har ju gjort framsteg: du har kontakt med en kurator!!! Du har alltså börjat prata med någon utomstående och berätta om din situation!! Bra jobbat!!

Ibland känns det skönt att tänka att man ska leva själv hela livet, men sådan tur - du behöver inte bestämma det idag ;o)

En dag i taget!

Sitter just nu i väntrummet, ska in till kuratorn och erkänna att jag inte gjort min hemläxa.....
Fy vad jag känner mig misslyckad. Försöker ändå plocka fram de små framstegen jag gjort förutom att lämna.... Har jag gjort några?? Tror inte det finns nån i hela världen som är så dålig på att handla som jag, iaf när det gäller i relationer. Blir jag fri någon dag så ska jag banne mig leva själv resten av mitt liv!

och så tungt! Jag minns att när min man varit nykter en längre tid kände jag att om det brister nu blir fallet högre... För min del blev det så att han tog ett återfall som också blev den definitiva vändpunkten till ett nu bra liv.

Du skriver att a-konsumtionen minskat... det kan vara så att din man inte fixar det, att dricka "lagom". Att det är det du behöver inse och ta ställning till, kräva "noll" (det gjorde jag och det var inte lätt). Det är bra att du skriver nu för det här är kanske den punkt där du ska göra ditt val för ditt liv.

Det ska du göra helt klart för dig själv innan du ställer ett ultimatum.

Det du kan göra direkt är att tala om för honom vad du ser och hör - dvs att "hans sätt att agera, är inte direkt full men har det där ilskna, helt sjuka beteendet" - gärna mer exakt vad det handlar om och att för din del betyder det att du blir "ledsen, nervös och jättebesviken" ... och att "den där tunga ledsamma känslan kommit tillbaka".

Kanske du också kan säga att så vill du inte ha det (men utan ultimatum) och att du funderar på det. Ni bör ju ha nån sorts grund för samtal efter den bra tiden? Eller... det är ju också så att när spriten talar så har förståndet runnit ut?

Fortsätt att skriva här så får du utbyta tankar med oss som vet vad det handlar om.
Du ska inte släppa taget nu, tvärtom det är nu du ska klargöra för dig var du står och hur du vill ha det. Kanske det här är möjligheten till en verklig förändring?! Det kan verkligen vara så!

Styrkekramar! / mt

och jag understryker Sogsens mening: Om ni nu inte är välkomna på samarbetssamtal så är det ju märkligt de inte reagerar över att barnen tillåts vara med en man som de anser vara så hotfull att de inte erbjuder sina tjänster. Låter obegripligt för mig att det är advokaterna ni blir hänvisade till och inte polisen?

Obegripligt!

För övrigt så ser jag din klarsynthet när du skriver till andra. Visst är det värdefullt och till hjälp att få dela andras erfarenheter - det ger perspektiv också på det egna livet.

Kramar i massor, stå på dig! / mt