Senaste kommentarerna i forumet

Men man ska väl kunna skriva om allt här utan att skämmas?
Jag är tillbaka igen i huset!
Hur länge vet jag inte och varför kan jag inte riktigt heller svara på!
I onsdags hade han tid hos läkaren och på kvällen frågade jag honom om han kunde komma och sätta sig och berätta hur det gick.
Han blev jätte närvös och sa att han inte ville/orkade berätta i dag men jag sa att jag måste ju få veta.
Han kom och satt sig men var irriterad och arg.
Han hade frågat läkaren om han kunde få antabus och läkaren sa att det kan de inte bara skriva ut så där, han ställde lite frågor om hans alkoholvanor och frågade bland annat om han haft mkt frånvaro från jobbet , om han hade åkt dit i nån nyckterhetskontroll och svaret blev ju nej.
Han hade berättat att han ibland gömmer öl men att orsaken var att han inte ens kunde ta en öl till travet pga oss.
Läkaren hade sagt enligt honom att antabus var nog inte rätt för honom.
De tog lite prover som han skulle få reda på om 14 dagar och så fick han telefonnr till samma kurator som jag går till.
Det känns inte bra om han ska gå till samma men jag tvivlar ju å att han tar kontakt med henne.
Jag blev så ledsen och arg och ifrågasatte honom för han hade ju inte berättat sanningen men då blev han jättearg och frågade vad han mer skulle göra för nu hade han ju gått ner dit och förnedrat sig!
Känner sådan press för lägenheten som jag har lånat ska antagligen sägas upp fr.o.m. 1 juni.
Jag kan bara inte bestämma mig så snabbt så jag får nog hitta på en annan lägenhet i så fall.
Usch det här blev rörigt men kände att jag var tvungen att skriva av mig lite.

Jag förstår att det måste ha varit jobbigt!!
, men du fixade det!!
Du verkar vara så modig och stark och har hjälpt mig så mycket med dina ord!!
Hoppas att det snart känns lättare för dig för det är du värd!
Stor kram

Bröllopet gick vägen- de sa ja, och mitt hjärta grät lite grann... Men jag tog mig igenom det!
Är inne i en allmänt mycket trött period...

Stora kramar till er!

...en tanke och en varm kram...

...inte behöver du ursäkta någonting.
Var av oss har en unik situation vi måste reda i på ett eller annat sätt.
Detta forum är mer värdefullt än jag tror vi själva förstår när det akuta skeendet sätts på pränt.
Saker vi måste få ur oss får en annan vinkel för oss själva. Att sen kanske få kommentarer och reaktioner från andra är både lärorikt och ger nya perspektiv.
Samtidigt är det svårt skriva så andra förstår precis exakt vad och hur det känns och är. Men, det är ju inte heller huvudsyftet, att skriva till, för, åt andra. Här är det absolut innersta tillåtet. Min erfarenhet hittills är att denna plats är mer personligt än något Al-Anon möte jag varit på. Där blir det gärna berättelser istället för "här och nu"-kriser.

Jag ursäktar inte mina känslor, accepterar inte några av utbrotten karln tar sig friheten uttrycka.
Det har jag aldrig gjort. Indirekt genom att vara kvar fysiskt kanske men jag bemöter det sällan med detsamma.
Det händer naturligtvis men det ger absolut ingenting.

Jag har lämnat arenan men inte äktenskapet. Om någon förstår vad jag menar. Lämnade i höstas och blev så trött, så trött...
Jag är fortfarande trött och fick en ny dundersmäll när mannen la över en diskuterad sjukdomsbild på mig från hans AA-möte och att efterbehandlingen sagt jag inte är bra för hans fortsatta nykterhet. Hur det ligger till har jag ingen aning om. Jag fick bara fadd smak i munnen och ont i magen.
Jag har sagt till honom att jag fått samma grund från samma ställe med samma program som han. Det hade visst gått vidare och använts, huruvida jag var aktiv eller ej. Svaret hade varit att om jag inte har någon sponsor så räknas jag inte. Till saken hör att mannen själv inte velat ha sponsor och har heller ingen fram tills dagens datum. Han har nu, som tillhörande "vinnarna"???, bett om hjälp att hitta en. Tror han blev rädd för ensamheten när nu efterbehandlingen är över och han inte går på AA i princip alls pga jobb och geografiskt läge.

Detta svamlade ut...var inte mkn intention.
Jag ser rädsla, ensamhet, osäkerhet. Det trampas runt runt runt!
Det kommer numer ofta tillbaka till att jo, men vi är fortfarande gifta! Varför har ingen av oss lämnat?
Jag har frågat om det handlar om 1 års regeln de har på gården, helst inga förändringar första året i behandling!
Återstår att se.
Jag är kvar för det är så grumligt. Klarheten är på väg, jag ser det, känner det och går mot det...

...stor kram....

... så låter jag så kall och hård i mitt inlägg till dig - jag ber om ursäkt, jag menade verkligen inte så, jag vill bara att du ska få ha det gott, utan jobbiga tankar/ord/elakheter...!

Jag förstår att ni har haft det gott och att det kan vara hans beroende som ger sig i uttryck i elakheter - men för mig känns det också igen i att mitt ex gjorde så (fast hela vårt förhållande!) och vi hade det ändå mycket härligt emellanåt (om jag passade mig för att säga fel saker...) - och kanske är det skillnaden för er: att ni haft det genuint bra emellanåt?!

I början försökte jag parera hans elakheter/hot/skäll: jag försökte lugna, jag försökte prata, jag försökte förklara mig, jag försökte hålla mig undan, jag försökte vara tyst, jag tror att jag försökte ALLT - men hur jag än gjorde så var det fel... Om jag bad om ursäkt så bad jga inte om ursäkt på ett ärligt sätt/jag menade det inte, om jag förskte förklara mig/lugn honom så vändes allt emot mig, om jag blev tyst för att inte skapa ännu mer skäll/hot så var jag en känslokall, kärlekslös j-a idiot, om jag hade svårt att bli ta emot hans kramar (...sex) när han tyckte att vi skulle vara vänner igen så var jag en j-a torrf***a...
Alla dessa elakheter och hårda ord åt upp en del av min kärlek för varje gång - det gick liksom inte att glömma dem, eller komma förbi dem allt eftersom att de blev fler och fler. Men du gör ju helt rätt, en dag i taget och inga beslut i stundens hetta!

Jag är så glad att du genom ditt jobb inte alltid är på plats i hemmet!
Stor kram och massa värme, jag menar inget illa och hoppas att du inte tar det så heller!

Hej Sorgsen! Jag har tänkt mycket på dig (Av någon anledning fastnade ju du och några till i den smet som är forum ) Har absolut inget vettigt att tillägga när det gäller din relation till fyllot/mannen men jag är glad över att du hörs av, tar dig ton.

Fia

...tack för din omtanke.
Jag gläds med dig och din styrka och envishet.
En sak i taget, det viktigaste först. Det går inte se helheter i en kris men de små besluten lägger var gång en liten pusselbit på plats.
Du är värd allt gott!!!

Jo, jag äter vad jag vill, sover när jag vill, och lever ett skapligt liv.
Min innersta önskan är att det dessutom skulle fyllas med värme och samhörighet med mannen.
Där är det däremot katastrof!

Han har gett sig själv ensamrätt att få vräka ur sig!
Om jag någon gång gjort detsamma så får jag det tydligt tillbakakastat vid var möjlighet.
Jag går inte in i det där. Sluta prata och vänta ut har varit ett dåligt alternativ med honom däremot.
Han vräker ur sig det mest otrevliga han kan hitta, gärna personligt och kränkande.

Han har gått för långt för längesen, med spriten involverad var det lätt ta till som ursäkt för mig.
Utan gör det ont! Djävulskt ont!

Jag har vänt, får fortfarande skit, men vänt.
Saker som att personliga ting är smutskastat i hans utbrott. Då tar jag bort det för honom så det inte kan användas om och om igen.
Det är ju inte bra i hans ögon såklart men vi är nära punkten där hans utbrott är tydlig grund i hans egen stress.
När det slutar i "jävla kärring" så tycker jag det är urvattnat och substanslöst.

Jag accepterar det inte och kommer inte acceptera varken gapandet eller kränkningarna.
Vad jag måste ge mig själv är nog tid för en stabil, genomtänkt handling som inte har sin grund i de uttömmande kränkningarna och elakheterna. De tror jag hör till sjukdomsförloppet. Jag har ju upplevt det gudomligt goda med samme man. Att skriva de sista orden och inte känna kontakt med hjärtat känns sorgligt men just nu finns jag inte på plats och någon skilsmässa per sms är inte tal om.

Kanske det finns en mening med det?
Tid! Tack för tiden...!

Kram på er

...så vill jag inte leva och har aldrig velat. Det är däremot förutsättningarna som de ser ut här och nu.
Det betyder inte att jag kuvats. Min person är densamma men jag går inte in i diskussioner till mitt försvar eller dementerar felaktiga påståenden. Det gräver bara fallgropar!
Jag lever i det men samtidigt inte.

Jag är så oerhört trött men är i en process. Det blir bättre! Långsamt bättre...
Jag dök och kunde inte själv se vad som stod för vad i höstas. Jag dyker fortfarande ibland men krälar inte runt i cirklar och min botten höjs var vecka.
Helgen var ytterligare en språngbräda i rätt riktning.

Jag har gett upp, kapitulerat, och ger mig inte in i förklaringar. Det är lönlöst.
När jag fick klart höra att mannens AA och efterbehandling berört huruvida jag är bra för honom eller inte, att min process ifrågasatts, då brast det mesta.
Att det berörs är jag fullt medveten om. Hur har jag ingen aning om och det har ingen betydelse för mig. Vad som är "sant", om det finns en sanning, spelar heller ingen roll. Det är inte konstruktivt, sanningar! Vems? För vem?

Jag vägrar konsekvent gå in i det där. Jag håller min linje och behåller min värdighet.
Exakt hur detaljer och generella riktningar ser ut, och kommer se ut, växer fram långsamt.
Jag har varit igenom kriser tidigare, det ser ju oftast ut så när man är förbi halvvägsstrecket i livet.
Vad jag inte vill ge mig själv är känslan att alla mina prioriteringar fram till nu har varit bortkastade.
Jag ifrågasätter inte mig själv men varför jag inte bara lämnat. Det finns egentligen inget som "tvingat" mig vara kvar.
Är det stolthet som har grepp om mig?
Är det i grunden kärlek?

Kärleken, den där omsorgsfulla, den har runnit ut.
Nu återstår att se om det kan fyllas på igen.

Hoppas att du har det okej idag!
Jag hoppas att du bestämt dig för att ta lägenheten...! Jag förstår att det är ett jobbigt beslut - när jag fick tag i mitt nya boende så var det en sorg och lite glädje, mycket tveksamhet och oro, osäkerhet och många tårar; plötsligt blev det ju så definitivt att jag faktiskt flyttat från exet och inte tänkte flytta tillbaka, att barnen inte skulle växa upp i en kärnfamilj, oro att jag inte skulle klara ekonomin osv, men det löser sig!!
Mitt boende är kanske inte optimalt för mina barn, men saker och ting fungerar - och faktiskt mycket bättre än tidigare! Din dotter kommer kanske inte ha ett optimalt boende, men hon kommer ha en förebild i sin mamma: en mamma som inte accepterar att bli trampad på, en mamma som fixar och gör det bästa hon kan i situationen som råder, en mamma som står upp för sig själv och lär sitt barn att förändra det som inte är bra!!!
Hoppas att du gör något för dig idag, och att du njuter!

Jag ska äta lite choklad och ta ett bad!
Stor kram

Grattis till lägenheten!
Jag förstår att det är tungt, att du har så mycket känslor kvar osv, men är det inte också en härlig känsla att slippa oroa dig för alla sakerna du oroade dig för innan?

Vad gott att du kan vara rak och ärlig med dina framtidsplaner!
Kramar

Tänker på dig!

Du är värd att få äta vad du vill, säga vad du vill, tycka vad du vill, känna dig uppskattad för den du är.
Att mannen skyller allt på dig är inte okej. Du behöver inte ta det.
Att han skriker, kallar dig saker, beskyller dig för saker och att du håller dig undan, inte frågar, inte delar, inget förväntar dig - är det så du vill leva?

Du har kämpat... Hur mycket till vill du kämpa?

Vad fint att du haft en fin tid med barn med sambo, det är du väl värd!
Stor kram och mycket omtanke!

...tilltalad vänligt, inte behöva tänka på ordval, andas fritt, jobba i ro, känna mig uppskattad för den jag är och det jag gör!
Existentiella grundbehov för leva ett fungerande liv i samvaro och där åsikter och delade meningar är grunden till utveckling och eftertanke.
Dessa saker har jag levt med största delen av mitt liv. Det är ok vara annorlunda, svag och fel! Det är ok! Så länge man inte sätter sig på någon annan eller utnyttjar varandra negativt. Det är ok vara den man är, ändra åsikt och smak. Ok vara spontan och göra bort sig totalt. Tycka bäst om gröt till frukost en dag och nästa nutella på vitt bröd! Det gör ingen skillnad!!!

Nu ikväll hade jag en fullständigt hysterisk karl skrikandes i mitt öra!
Hans stress är jag tydligen orsak till?!
Jag, "jävla kärring", driver honom till återfall som han aldrig varit så nära som nu...

Ja, vad säger man?
Jag sa: ingenting! Han har varit otrevlig, påstår jag är sjuk, nedvärderar...jag säger han har fått mig om bakfoten och att så länge han har negativ inställning kommer jag/vi aldrig få en chans. Går inte in i hans negativa spiral. Säger samma som alltid, innerst inne finns något annat, något äkta och fint.

Jag finns i annat land, håller mig undan, frågar inget, delar inget, pratar sällan, berättar sporadiskt, förväntar inget...aldrig är han nöjd. Aldrig!

Senaste dygnen har ett av mina barn besökt mig tillsammans med sin sambo. Denna helgen känns som vändningen.
Plötsligt var det okej vara, leva som jag varit van att leva: Fråga och bli tillfrågad, berätta och fylla in, förklara och inse, förklara och inte fatta, berätta gamla historier vi hört 100 gånger men ändå skrattar åt, äta gott, sova o låta bli gå upp när alarmet ringer trots det var vår intention när vi la oss. Så här vanligt och okomplicerat som det ska vara...eller???

Jag rör mig så smått framåt. Har första tjing på en fin lägenhet med inflyttning runt september. Måste bestämma mig i mitten av juli. Jag och fd. sambon hade ett snabbt samtal i går ang semestern och han möjligheter att ta över huset.... Jag förklarade att jag inte kommer att flytta tillbaka och mina planer med lägenheten.
Det gör så himla ont att såra honom, varför blir jag så berörd och känner mig som en stor skit!
Blandade känslor. Lycka över att jag förhoppningsvis har nåt nytt att flytta in i till hösten men sorg över att behöva såra människor runt omkring mig.
Livets hårda skola!

Så bra att du finns där för dina syskon och vill hjälpa dem och din mamma, och din pappa också. Du kan alltid kontakta socialtjänsten där du bor, det brukar finnas någon form av journummer att ringa. Där kan du få stöttning och råd hur du kan göra. Du kan också kontakta din lillebrors skolsköterska om han går i skolan, eller BVC, om han inte börjat förskolan än. Hon/han kan också hjälpa dig, och kan ta kontakt med socialtjänsten åt dig. Med tanke på att din lillebror är såpass liten, och din mamma inte klarar att ta tag i det nu så tycker jag att det är extra viktigt och bra att du känner att du vill börja göra något åt situationen för framför allt din lillebror. Lycka till,
/m

jag blir så illa berörd när jag läser om hur barn har det i vårt "upplysta" samhälle :-(( Du, eller dina syskon, är tyvärr inte ensamma i den sitsen.

Jag tycker du ska ta hjälp av soc för att rädda din lillebror från att växa upp i det du varit med om. Du vet hur det är och du har en väg att gå.

Samtidigt ska du själv ta hjälp för ditt fortsatta liv utan dina dysfunktionella föräldrar. Prova tex http://aca-sverige.org/wordpress/ , http://www.al-anon.se/ , möta andra som vet vad du pratar om : http://www.tryggabarnen.org/ , http://www.maskrosbarn.org/om-oss/

Det finns fler alternativ ute på nätet.

Fortsätt skriv här så du kan lätta din ryggsäck som tynger dig.

Kram !!

så bra att du söker hjälp! Så som du beskriver ska ingen ha det. Jag har inte mycket kunskap konkret om vad du ska göra men sätter en länk till UMO dit du kan vända dig http://www.umo.se/Att-ta-hjalp/socialtjansten/ och så kan du vända dig till BRIS http://www.bris.se/?pageID=41
Jag hoppas du får fler och lite mer matnyttiga svar under dagen. Kram, kram / mt

att möta din smärta och det som känns nästan som ett sönderfall. Jag fick en så tydlig bild av en springform (heter det så?) med lös botten och tänkte att du får krypa in i ringen, kanske den hjälper dig att hålla ihop. Fast hellre lindar jag varsamt men stadigt in dig i en rutvävd bomullsfilt - ena sidan, andra sidan, stoppar in under fötterna och lyfter lite så att fötterna har bekvämt rum. Och så sitter jag där, bredvid dig. / mt

...för platsen och ordet,
För förståelsen och medmänskligheten
För värmen och omtanken

Jag är så trött så trött och ändå känner jag att hoppet inte helt släppt greppet om mig.
Det gör ont, långt ner i avgrunden, in i djupaste benmärgen, i botten av var cell och por.
Hur kunde det bli så här?
Vem tillät detta hända?
Varför har t om behandlingsfolket lyckats snärjas in i makens grepp och ger honom uppfattningen det är jag som är problemet?

Hur kunde det gå så här galet?
Jag står med öppen själ och det känns som ondska genomborrar mina inälvor som fingrarna i en grislever...vätskan bara sipprar ut, hinnorna trasas sönder och allt faller ihop i en utspridd hög utan kant eller form.

Jag är så ofantligt trött och ledsen.....
Så onödigt allt varit...han tog allt ifrån mig...tom min tro...

och att du är ledsen, sårad, kränkt... ända ner i grunden av dig själv. I ditt innersta. Du har försökt så mycket, sträckt dig så långt - under lång tid. Jag hoppas du är omgiven av "de dina" och att du kan vara i det positiva som finns omkring dig även fast du själv är trasig och trött nu. Det är smärtsamt att möta sin vanmakt. Önskar att du hittar en plats där du är omgiven av godhet och klokhet och där du har möjlighet att möta ditt mest sårbara jag och börja läkas, helas. Kramar / mt

...skriva några rader....

Jag är så oerhört ledsen...
Jag har medvetet och omedvetet slagits mot sanningarna i mitt liv. Min välvilja är äkta kärleken djup. Mitt liv är fyllt av så mycket positivt att jag kan dela med mig. Ändå befinner jag mig under ytan. Jag är missförstådd, känner mig utnyttjad. Kränkt över att bli ifrågasatt, mitt innersta är ifrågasatt och smutskastas.
Vissa dagar är ett töcken och ibland önskar jag bara få försvinna. Bara förintas obemärkt och lugnt...

Ville bara bli sedd här lite...

Kram

det är en sån chans du inte ska missa! Kanske det är din dotter som får stå ut med att bo två år av sitt liv i lägenhet? Hon ska faktiskt inte ha vare sig makten eller behöva ta ansvar över ditt liv. Kram, kram / mt

Det är en sån chans jag inte får missa. Lägenheten är möblerad och klar och vi kan bara ta över den men när jag nu jar kommit så här långt så känns det inte så självklart längre. Min dotter vill inte bo i en liten lägenhet, hon är ju van att bo i hus och har bott där hela livet så jag förstår henne till viss del.
Hon känner att hon kommer inte bo hemma längre än två år till och tycker att jag kanske kunde stå ut den tiden att bo med honom. Jag har talat om att jag vet inte om jag har några känslor kvar för honom. Det känns som hon bara är arg på mig nu och jag känner mig så ledsen.
Det verkar som att hon vill flytta hem bara han slutar dricka men jag tvivlar på att allt blir bra då.
Tack Mittendaliv ! Hoppas att du också får en fin helg!

- du har kommit alldeles rätt! Det stämmer som Mittendaliv skriver - du kan inte sluta dricka åt honom och det är inte ditt fel att han dricker. Även om han inte anser att alkoholen är ett stort problem så verkar hans missbruka göra mycket skada åt dig. Läs omkring här i olika trådar så kommer du att känna igen dig och fortsätt skriva! Skriv om allt det där du kanppt hittade ord för i början av ditt inlägg, om din ilska, frustration och sorgsenhet. Du är inte ensam! Jag klistrar in länken till en blogg som hjälpt mig mycket http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Kram, kram / mt