Senaste kommentarerna i forumet

- du har kommit alldeles rätt! Det stämmer som Mittendaliv skriver - du kan inte sluta dricka åt honom och det är inte ditt fel att han dricker. Även om han inte anser att alkoholen är ett stort problem så verkar hans missbruka göra mycket skada åt dig. Läs omkring här i olika trådar så kommer du att känna igen dig och fortsätt skriva! Skriv om allt det där du kanppt hittade ord för i början av ditt inlägg, om din ilska, frustration och sorgsenhet. Du är inte ensam! Jag klistrar in länken till en blogg som hjälpt mig mycket http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Kram, kram / mt

Du har kommit rätt. Det finns mycket stöd och hjälp att få här i forumet. Jag har inget bra svar på din fråga mer än att det är svårt att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt och inte inser att den har problem. Det rådet jag fått mest av alla kloka som finns här är att själv söka hjälp för att må bra. Den som dricker måste göra sin egen resa. Förhoppningsvis mot samma gemensamma mål om det är det man vill.

Det är så svårt att ge råd, vill helst inte, men efter att ha läst det du skrivit tycker jag att du och döttrarna är värda ett eget lugnt och tryggt hem. Han vill ju som du skriver inte ens ha hjälp, då blir det nog svårt att lyckas. Om han en dag blir den nyktra man som du vill leva med då finns det säkert en väg tillbaka om ni vill. Inga beslut behöver vara för evigt. Nu tycker jag bara du ska ha fokus på dig och döttrarna. Hoppas ni kan njuta av solen i helgen!

Min man dricker i smyg och jag känner igen dig i det du skriver. Jag hoppas du tog upp det med din fru och om... kan du inte berätta hur det gick och hur du gjorde. Jag har försökt men han bli bara arg och säger att jag har fel. Jag har till och med fel även om jag har hittat flaskor liggande... men enligt honom så är de gamla och det kommer aldrig hända igen.

Och jag måste snart bestämma mig om jag ska ta över lägenheten!
Den blir antagligen uppsagd till månadsskiftet.
Känner lite panik nu för jag vet ju inte hur jag ska göra.
Måste ringa och få en tid hos min kurator för att kanske kunna reda ut tankarna lite!
Det känns ju väldigt lugnt och skönt att vara ifrån varandra och tror inte jag vill tillbaka och känna den där stressen och klumpen i magen när vi är i närheten av varandra. Men samtidigt så har han faktiskt sökt hjälp nu men jag vet inte än om han går dit och han ser inte själv att han är beroende utan gör det för att inte mista kontakten med döttrarna. Inte för att han själv vill!! Tror också att han måste ha kontakt med en psykolog el liknande.
Ja ja vi för se hur det blir med allting!

Men samtidigt stark som vågade gå. Jag och min dotter bor fortfarande i den tillfälliga lägenheten, det är en vecka sen som jag/ vi gick och tankarna far runt i huvudet!
Ja har nog aldrig fått så många sms nu som under hela vår tid tillsammans.
Först var han spydig o dum när han skrev men nu har han ändrat sig och är så snäll så.
Min dotter har försökt prata med honom i telefon och talat om för honom precis hur hon känner. Hon gav honom ett ultimatum och det var att antingen fick han gå till läkarstation och ta antabus eller så mister han kontakten med henne.
Men han gav inte med sig så hon har varit ledsen arg besviken på honom!
Han tyckte vi kunde ge honom en chans till för han var helt säker nu att han kan sluta
Sa att han kunde blåsa i alkomätaren varje kväll kl 22:00!
Hör ni vad sjukt det låter?!! Vi ska vara nå slags poliser och hålla koll så han inte dricker!
Nej tack!! Han var även väldigt dum och skrek i telefonen till henne.
Min andra dotter har också pratat med honom för att hon blev så arg , men han var lika dum mot henne och skuldbelägger henne.
I går ville han att vi skulle komma hem och prata men dottern ville inte träffa honom så jag gick själv.
Nu talade han om att han gick med på antabus och har nu beställt tid hos läkaren nästa vecka!!
Alltså jag vet inte om jag vill tillbaka även om han slutar dricka. Han har förstört så mycket så bara för att han kanske blir nykter så kan inte känslorna komma tillbaka på en gång. Går jag tillbaka nu så är jag rädd att aldrig komma därifrån igen.
Är så villrådig!!

hittar du under Det vidare livet https://www.alkoholhjalpen.se/forum/det-vidare-livet/5747 dvs det är del 2. Jag tror du i något inlägg där hittar länk till del 1 som finns här på anhörigsidan - långt bak nånstans. Min man slutade dricka den dag jag lämnade men under mer än ett år var det en motvillig nykterhet som han dock "valde" själv i medvetenhet om att annars går jag. Ett återfall, då han drack sig berusad, för nu två år sen blev den definitiva vändpunkten då han kunde säga att han behöver hjälp. Idag har vi ett mycket bra liv. Jag har skrivit mycket och haft oerhörd hjälp av forumet. På din avslutande fråga kan jag svara att han slutade när jag lämnade. Inte förr. Dock var jag borta endast en (1) dag men jag hade bestämt mig och han såg det.
Lycka till / mt

Tack mt, för ditt svar.
Jag vet ju att det du säger är sant, jag kan inte ändra hans beteende, han måste göra det själv. Trots att jag vet att det är så har den insikten antagligen inte riktigt sjunkit in i mig ännu. Jag har så svårt att acceptera det.

Du säger att du har varit i en liknande situation. Hur löste det sig för dig?
Lämnade du den du var med eller slutade han/hon att dricka?

Regina

med ett behandlingshem som ev kan hjälpa dig med nån terapeut eller annan som kan komma hem till er, när hon är nykter, och prata med henne. De behandlingshem som jobbar efter Minnesotametoden har anställda som själva varit i skiten och det gör det svårt, omöjligt, att ljuga för dem. All lögner är liksom använda en gång. Även AA har folk som kan ställa upp för ett samtal.

Och sök hjälp själv för ditt medberoende ! Testa Al-anon ex.vis.

Ta hand om dig !!

flygcert !!

Så bra att du häver ur dig här och får ur dig dina känslor ! Jag vet ju själv hur viktigt det är att spöa upp trollen i ljuset !

Eftersom du ska stå "på scen" (eller är det över nu ??) så säger jag inte l**** t*** utan skickar dig en lyckospark där bak !

Kram ♥

Vi hade ett lugnare och ett bra samtal i flera timmar några dagar senare efter mitt utbrott. Han bedyrade att han inte vill leva som han gör, att han vill göra något. Dock säger han inte hur han vill göra något åt det... För mig är det ett försvar att inte berätta för att slippa erkänna att man misslyckats.
Han var till doktorn av andra anledningar och i samband med det så togs hans alkoholvanor upp av doktorn och det togs en massa prover. Nu när jag inte bor tillsammans med honom så har jag ju inte rätt att få veta vad som händer och sker och det känns så himla tungt. Jag är ju indirekt involverad i hur det går för honom då jag värnar om mina barn. Jag vet att det diskuterades samtalskontakt och medicinering vad gäller alkoholen. Jag tror inte på någonting innan jag ser det!!
I helgen har barnen varit med honom och igår så vet jag att han hade en gammal kompis på besök (suparkompis enl. mig). Jag vet ju inte om min fd sambo drack några mängder men fy vad dåligt jag har sovit i natt. Jag sade till min son att höra av sig om det var nåt som inte kändes bra- jag har inte hört något. Jag tänker mest att "det gick inte att hålla sig mer än en helg efter senaste jävla gången".
Hur ska jag någonsin få ro i min själ och kunna sluta vara orolig för då främst barnens hälsa i umgänget med honom men även hans hälsa. Åh, om jag bara kunde släppa allt som har med honom att göra.
Jag litar inte på honom ett enda dugg- jag tycker bara att han pratar en massa skit!

Åh, jag vet hur du känner! Fy vad vissa situationer och händelser kan göra ont. Ville bara säga att jag tänker på dig.

att det gör ont. Hoppas dagen idag blir en ljus dag.
De allra varmaste kramar, sol, fågelsång och valfria vårblommor från med till dej / mt

du har kommit rätt! Så bra att du skrivit och satt ord på din situation. Så många, många kvinnor som delat just "din" berättelse genom de år jag läst och skrivit här. Också jag har varit en av dem. Det du kan göra är att börja sätta fokus på dig och ditt liv - däremot kan du inte få honom att sluta dricka, det måste vara hans eget beslut. Läs här, du kommer du känna igen dig i många berättelser, och fortsätt skriva. Det hjälper mer än man kan tro. Jag klistrar in en länk till en bra blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Kram / mt

att ta upp det, rakt och ärligt. Många "Vera" har skrivit på missbrukarsidorna genom de år jag funnits här och många kvinnor har på anhörigsidan beskrivit den manliga motbilden till din fru, då brukar gömmorna vara i garaget. Lycka till idag! / mt

För att du delar med dig av din berättelse "från den andra sidan"!

I dag är det dags att berätta vad jag vet och känner. Ligger här i sängen och väntar på att frun ska vakna.
Tänkte att vi skulle ta en gemensam morgonpromenad med hunden och då ta upp det.
Hon är inte typen som blir argoch ljudligt upprörd så jag tror att det blir ett bra tillfälle att promenera och prata.

Och Vera71, önskar dig all lycka och hoppas du kommer till rätta med ditt problem!

Det är en hemsk känsla det där, när man kommer för att hämta saker och det i sig känns mycket sorgligt, men det är också en press att känna att det blir så uppenbart varför man lämnat. Svamligt kanske, men...

Håll ut, varm kram till dig!

... Det är när jag blir påmind om mitt misslyckade förhållande... Åh, trodde inte att det nu längre faktiskt gör så här ont.

Imorgon gifter sig en nära släkting - i den kyrkan som mitt ex och jag hade bokat för att gifta oss, med efterföljande bröllopsfest på den restaurang där vi hade bokat vår bröllopsfest. Och som om inte det vore nog - på den dagen (dock ett år senare...) vi hade bokat för att gifta oss. Ironi eller bara någon som vill testa mig?!
Det är länge sedan jag drog mig ur det ju, mitt eget bröllop alltså, men fy F-n, vad ont det gör. Jag trodde att jag hade förträngt det nästan, men... tydligen inte.
Jag har skrivit ett fint tal, men vet inte ens om jag kommer kunna hålla det. Jag känner mig så fruktansvärt självisk som bara önskar att helgen ska vara över... Vill inte börja gråta mitt i talet.

Jaa, märklig känsla - lättnad över att jag inte lever med exet längre, och oändlig sorg att jag inte kunde få "lyckliga äktenskapet" och ge mina barn en fungerande kärnfamilj, sorg över att jag lever ensam, sorg över att jag känner sorg...
Ja, det är allmänt mest stress för tillfället- stress på jobbet, stress med en hantverkare som är och fixar med mitt hus och jag kan inte bestämma mig riktigt hur jag vill ha det, stress över exet, stress över bröllopet... Åh, vad gnällig jag är. MEN - så här ledsen är jag idag och det får jag vara. Min ledsenhet kommer gå över; inte nu, kanske inte ikväll, kanske inte imorgon, men det går över.

Var till huset och hämtade lite grejer nyss!
Jag ville därifrån så snabbt som möjligt, kände panik och trodde jag skulle bryta i hop.
Han sa inte ett ljud till mig först men började prata lite sen men ingen ursäkt och dottern har inte pratat med honom på snart en vecka.
Det är så konstigt att han inte vill att det ska funka med barnen! Jag råkade säga nåt ord dom inte passade och då vart han irriterad på en gång. Så skönt att bara kunna gå därifrån. Jag tror inte att jag vill tillbaka dit och känna den där känslan igen.
Ja Mt det måste nog få ta sin tid det här och det är som du säger att jag vet inte om nåt annat för vi har vart tillsammans så länge.
Jag vet inte hur det känns att vara riktigt glad i ett förhållande och känna sig omtyckt.
Måste hålla ut och klara det här!! Det känns så bra att ha sånt stöd utav er här på forumet' Det betyder så mycket!
Kram❤️

Izzy! Ge dig tid. Du har levt så länge i kaos så det är det liv du känner. Det är helt naturligt att du är villrådig och osäker nu. Följ flygcerts råd, hon vet för hon har gått den vägen. Framtidsdrömmar likaså - hon är (jag ser för min inre syn) där emellan er på vägen. Sök stöd, professionellt stöd, på på Alanon möten och skriv här. Det hjälper. Kram, kram till dig och era flickor / mt

Om man gör rätt. På ett sätt känns det väldigt rätt, jag kan inte fatta att det är jag som har gjort det här! Jag gjorde det som jag har tänkt på i så många år.
Men samtidigt känns det inte alls bra! Jag vet ju att jag har så mycket jobbigt framför mig om jag går. Som jag skrev i början på min tråd så har jag aldrig bott själv utan flyttade direkt till honom. Han har haft hand om ekonomin och skött allt pappersarbete! Jag måste ju klara av det!!
Tack för alla fina blommor Flygcert !! Jag får också tårar i ögonen när jag läser vad du skrivit! Ja jag måste nog ge det lite tid men det är som du skriver aldrig ok att bli illa behandlad , så är det bara och skulle jag gå tillbaka nu skulle det vara lugnt ett tag sedan skulle han börja igen. Jag skulle kolla om det såg ut som han druckit, letat ölburkar osv. Han vill ju inte sluta heller, det har han sagt!! Jag tycker som du att allt är så förstört efter alla elakheter som vi har fått höra. Det går inte att bara sudda bort. Min dotter har nog blandade känslor för det här. Hon vill nog tror jag att vi ska kunna flytta tillbaka sen. Men hon är också så arg och ledsen på honom och vill inte prata med honom än i alla fall. Han ringer inte eller vill träffa oss! Tänkte att han borde vilja be om ursäkt till dottern och försöka prata med henne.
Han har bara skickat korta sakliga sms till oss.
Ja pellepennan det kanske vore bra med en vit månad från honom.
Det behövs nog lite tid för att kunna tänka ut vad man vill. Men jag känner mig stressad och det känns som att jag måste bestämma mig nu!
Kram

Kanske är det en idé att göra som den som har problem med drickat ibland gör och bestämmer sig för att ta en vit månad för att reda ut hur situationen egentligen är, och vad som är vad?

Du kanske nu bara ska ta en "vit månad" från ditt medberoende? Få lite distans till allt så kommer säkert en och annan insikt att ramla in på köpet. Starkt att du nu har taget steget och bestämt dig för att det ska bli en förändring. Om det utlöser förändring hos din "alkis" återstår att se.

All styrka till dig!

//PP

Varma kramar!!!
Och massa mys till ditt tillfälliga boende: här kommer fina blommor (gillar du syren, liljekonvalj och tulpaner?) och gott te (eller kaffe om du gillar det bättre!?), och lite god choklad!! Njut - du gjorde det!!!!!!!

Det är svårt att avgöra om man gjort rätt när man är mitt i det, men ge det tid!!
Jag sitter här med gåshud - när jag läser ditt inlägg så kan jag inte hålla tillbaka mina tårar, för det ger mig tillbaka så många av mina känslor från förra våren när jag lämnade. Precis som du så blev det lite uppskjutet någon dag, och det var osäkert in i det sista... Men jag gjorde det. Och det var sorgligt och tomt, men också en styrka och lättnad...

Ta tillvara på din osäkerhet:
- över om han kan komma till insikt över sitt missbruk SAMT
- över dina känslor för honom
- gå tillbaka och läs i din tråd!!!

Ingen av dessa saker går att lösa över en natt, ett par veckor eller så - och som Lelas skrivit många gånger: ungefär så här; för att bygga en relation måste det först finnas ett JAG, sedan ett DU och därefter kan jag och du jobba på ett VI.
Du behöver hitta dig själv efter en relation som på många sätt brutit ner dig; du behöver känna vad du vill, vad som är viktigt för dig och vad du vill/vill ha! Din sambo behöver ta ett eget, aktivt beslut om sitt liv; vad han vill och hur han ska nå dit...
Sedan kan ni kanske, om ni båda vill, försöka hitta tillbaka till varandra.

När jag börjat säga orden "jag vet faktiskt inte om kärleken finns kvar, jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka" - för mig var ju så mycket förstört genom hans beteende, ilska och hot så jag visste helt enkelt inte. Och så länge jag var kvar med honom så höll hjärnan på att koka över - jag fick ju ingen tid att tänka utan var kvar i "panik-tankarna" över hur jag skulle göra, att jag var tvungen att bestämma mig akut, att jag skulle anpassa mig för att han inte skulle bli arg osv osv. När jag hade flyttat fortsatte det att vara panik ett tag, men sedan lade det sig och jag kunde reda ut om jag skulle flytta tillbaka eller ordna ett eget boende.
Försök vila nu - gör saker du mår bra av, ta det lugnt, och träffa gärna någon att prata med; någon som på ett stöttande och bra sätt hjälper dig att reda i dina tankar.

Och - det är klart att det är tomt - för mig är det fortfarande på många sätt tomt, över ett år senare. Men - också så lugnt, avslappnat och jag kan tänka på mig, utan att behöva tänka på att anpassa mig.
Lättare sagt än gjort, men försökt att hålla ut. Om du ska flytta tillbaka så måste du ju känna en stark tilltro till att saker förändras, att saker blir som du vill ha dem.

Hur känner dottern?

Stor kram!

Men jag vet inte om jag har gjort rätt?? Allt känns så konstigt! Lägenheten som vi bor i är bara en tillfällig lösning, så vi kan inte vara kvar där så länge.
Vet inte om jag ska börja leta efter en lägenhet eller hur jag ska göra. Allt känns så nytt o främmande.
Jag tänker att han ska börja fundera kring sitt drickande nu när han sitter själv där hemma och kanske komma till insikt.
Fast som sagt jag vet ju inte om känslorna finns kvar ändå. Det måste ju till en väldigt stor förändring i så fall.
Tack Mittendaliv för att du stöttar mig! Jag tror också att han sa att det är definitivt för att skrämma mig. Ja får se hur det blir!
Känner mig förvirrad :(
Kram

Jag är så glad för din skull och detta stora steg. På nytt ställe kan ni få lugn och ro och skapa det liv som ni vill ha och mår bra av. Han säger ju att han inte vill sluta dricka och du vill inte leva med hans drickande...
Jag tror vägen tillbaka finns om du ångrar dig, att han sa definitivt är nog bara ett sätt för att få dig att inte våga ta steget. Jag hejar på dig! :)

Kram