Senaste kommentarerna i forumet

Midsommardagen är en märklig dag. Uppladdningen har nått sin kulmen, spänningar har släppts eller skapats på nytt. Den Store Fallosen står slokad och dess blommor har redan börjat vissna till. De få människor som rör sig ute är tysta och få blickar möts. Det blir en stark motpol mot gårdagens alkoholuppskruvade röster och yviga gester.

Jag vaknade tidigt, redan halv sex, och kunde inte somna om. Tassade upp för att inte väcka min älskade som sov en sömn, inte inducerad av alkohol, utan bara en sådan där fridsam sömn att jag måste till att kyssa hans panna innan jag går. Jag drog på mig regnkläderna(det behövs här), kopplade hunden, promenerade i några timmar. Staden var öde och tom. Stillheten får mig att se staden med andra ögon. Det känns som en helt annan plats, som en ny stad för mig att upptäcka, både något melankoliskt postapokalyptiskt över det och spännande att liksom ha en hel stad för sig själv. Det är ingen stor stad jag bor i, ändå hamnade jag i morse på gator jag aldrig gått på, såg områden jag aldrig tidigare sett. Bland annat hittade jag en vild örtträdgård, en plats jag genast kände mig hemma på. Där satt jag en stund och lät hunden nosa runt bland gräslök, timjan och pepparrotsblad. En plats att återvända till.

Skönt att någon gång klara av att bara vara, när det kommer så naturligt.

Jag fick också möjlighet att reflektera över min midsommar. Som så många andra högtider så blev det inte som jag hade tänkt mig. Och som så många andra högtider så berodde det på alkohol. Ett återfall, som tur var inte hos min kära som ännu jobbar på rätt väg, men hos en vän. En vän som skakar och svettas och som på midsommarafton säger han har fått nog och kräver vår hjälp i form av husrum, eller snarare ex sambons hjälp då vi är i hans hem. Han vill stanna där tills han kommit på banan igen, ha en plats att nyktra till på. Vi ska iväg, har inköpslistor och mat att förbereda, väskor att packa, planer.

Jag ser "min alkis" nu ta på sig rollen som medberoende för sin vän. Själv känner jag mig känslomässigt distanserad till vår gemensamme vän, har sedan länge deklarerat jag inte vill träffa honom onykter eller i dessa ångestfyllda bakistillstånd. Jag avvaktar och håller mig i bakgrunden men ser hur ex-sambon blir manipulerad av alkiskompisen till att få stanna där, till att bli servad mat och rena kläder, till att få ta allt utrymme fastän det var tydligt från början att han inte ville ha honom där.

Vi tar en promenad och pratar, lämnar alkisvännen sovandes på soffan. Jag känner igen så mycket, sorgen, uppgivenheten, vanmakten, ilskan, känslan av att ha blivit lurad och manipulerad, rädslan över vad som ska hända om man inte "hjälper". Jag försöker lyssna, ge råd och trycka på pausknappen ibland. Jag vill skrika; "Släng ut honom ur ditt hem! Du har inte råd i din egen nykterhet att hjälpa honom! Du kan inte hjälpa honom!" Men det fick ta den tid det tog och han fick själv komma fram till sitt beslut och efter otaliga känslomässiga utpressningsförsök från alkisens sida så fick han honom att gå.

Vi grät och höll om varandra. Jag kan inte med ord beskriva hur stolt jag är över att han lyckades komma fram till det beslutet själv. Jag vet hur oerhört svårt det är att brottas med det dåliga samvetet att "tänk om han går och super nu" eller den jobbigaste tanken av alla "tänk om han tar sitt liv nu" blandat med insikten om att det är alkisens egna ansvar och att man inte kan få någon annan nykter genom att de slipper ta konsekvenserna, slipper möta det jobbiga.

Vid det här laget var vi båda utmattade och tåget mot vår midsommardestination hade gått för länge sedan. Vi köpte fryspizza och läsk då ingen ork fanns att laga den där lyxiga maten vi planerat från början och konstaterade att det var stor skillnad på hur vi båda hanterade situationen nu mot hur det var förr. För ett år sedan hade jag, hur hungrig, trött och irriterad jag än var, ändå ställt mig och lagat tidskrävande och komplicerade rätter "för vi hade ju faktiskt planerat det och det är midsommar!". Nu blev det inte som vi ville men vi var ändå nöjda med våra fryspizzor, vi hade hållit ihop och stöttat varandra i det här svåra och vi gjorde så bra vi kunde utan att förvärra situationen.

På flera plan en kaosartad midsommar men med de insikter vi nådde och den bekräftelse jag fick på att vi har kommit väldigt långt båda två och i vår relation till varandra så kommer jag minnas den dagen som en av de bästa midsommrarna någonsin. Dagen som jag på riktigt fick smaka på "vi:et" i du-jag-vi. Stort.

Kramar!

usch vilken sorglig läsning. samtidigt oerhört glädjande att se att du har satt en tydlig gräns. lycka till!

Hej!

Vill bara titta in och ge er alla en midsommarhälsning!
Önskar att den blir så bra det går för er alla.

Jag ska göra vad jag kan för att min ska bli bra.
Oavsett hur min gubbe gör, det är hans val.
Blir det för jobbigt så åker jag iväg, jag kan ju det.

Ta hand om dig på bästa sätt.

Kram från tekla.

att du har din samtalskontakt! Jag delar åsikten att din fd man har psyksiska problem, han är inte sund. Det kommer ni naturligtvis fortsättningsvis att drabbas av och ha det tungt med flickorna och du... hoppas, hoppas att ni snart hittar fungerande former för umgänget.

Du kan leva ett bra liv med eller utan en ny partner! Ge dig tid att läka och hitta dig själv! Det är bara bra för flickorna också att inte behöva anpassa sig och "dela" dig nu den första tiden när de också har det jobbigt att hitta "rätt" med sin pappa. Självklart unnar jag dig kärlek - vuxen kärlek - men du hinner! Fortsätt att leva "En dag i taget" och lägg till "Ta det lugnt":)

Var stolt över att du tagit makten över ditt liv! Det är stort!
Trevlig midsommar, varma kramar! / mt

Ja, Sorgsen, du har ju rätt - men ibland ser jag inte det.

Tack Mt, ja, jag har kämpat!! Åh, det var några månader när jag inte hade varken ork, kraft eller tanke att göra slag i saken att lämna. Och sedan var det några månader när jag inte förstod hur jag skulle överleva. Och nu är det en tid när jag aldrig mår så dåligt som innan den här tiden, men vissa dagar känns härliga, andra är inte så härliga.
Det poppar upp massa saker i huvudet, i de mest oväntade situationer. Men två saker är samma hela tiden så gott som: 1 - jag förstår inte att jag stannat så länge, 2 - han fortsätter att fråga mig hur jag tänker, varför jag lämnat, vad han har gjort för fel...
Ja, självinsikten kanske inte är total hos mig, men hos honom verkar den obefintlig. Utöver elaka och hårda ord, hot osv, så var han ju med en annan kvinna - och inte ens det tycker an att det är riktigt hans fel - "jag kanske inte borde ha gjort så, men du gav mig ingen bekräftelse så jag sökte det hos någon annan, och nu är det ju upp till dig - du måste ju bestämma dig för att lägga det bakom dig, det är ju ditt problem om du inte kan det"?!
När jag går på mina samtal så när jag berättat vissa saker, saker som är så personliga att jag itne kan skriva här, så har hon sagt vid några tillfällen att det verkar som att han har psykiska problem på något sätt - och varje gång tänker jag att det måste vara fel, det är nog jag som har fel, det är jag som överdriver.... Men hans ord, beskyllelser och tankar i ovanstående säger ju en del, tror jag.

Idag träffade jag en gammal bekant. Hon hade hört att jag separerat och berättade att hon gjort det för en tid sedan också, att hon hade haft en stor sorg, men att hon nu är lycklig igen - med en annan man.
Och det är jobbigt: jag har börjat komma in i tanken att jag passar nog inte i ett förhållande och då känns det dubbelt jobbigt att så många runt mig verkar tycka att "bara du träffar någon...".

Men, ont - idag hämtade jag flickorna, och först var de glada att se mig, hämtningen drog ut på tiden, och sedan ville den största stanna... Jag försökte locka och vara stark, men fy faaaaan, efter vad som hände vid hans senaste hämtning när han korsförhörde henne om att hon hade ljugit om en sak (= sagt en sak till mig och en annan till honom, och barnen var så ledsna) och så ville hon ändå stanna hos honom... och sedan har jag fått massa sms om att han har pratat med henne om att hon ska ringa honom varje kväll så han väntar på hennes samtal - och när vi pratar om det så säger hon att hon inte vill... Åh, mitt hjärta blöder.

härligt att se vilken sund distans du har fått, eller arbetat dig fram till, på ändå relativt kort tid - fast en del av dina dagar varit långa och svåra.
Var stolt, och glad för din skull och för dina barns!
Kramar / mt

bara fint! / mt

...inte en enda fras eller ett enda ord du skriver är svammel. Det är verklighet och oavsett om proportionerna inte blir rättvisa för mig som läser i förhållande till dina upplevelser och tankar så är de sanningen. Jag kan känna igen så mycket, att skämmas över händelser, att reagera över saker som borde vara bagateller, att försöka förekomma och undvika situationer, allt som i skrift nästan ser fånigt ut och därför förminskar mitt självförtroende och känslan "jag överdrivet nog", "folk måste tro jag är knäpp" Allt det där levde jag i samtidigt som jag var mycket handlingskraftig i uppbrottet med barnens far. Allt kretsade om att rädda dem från en säker katastrof! Det såg jag ju, tack och lov! Det tog tid men blev bra till sist och ärren hjälper mig att inte upprepa samma misstag ;)

Kramar

Ja, vissa dagar... är härliga!

Att få arbeta med en manlig kollega och inte oroa mig för att bli beskylld för att "tända på honom", att sitta på en fest och dricka ett glas vin utan att tänka att jag inte kan dricka för att visa sambon att man minsann inte dricker så mycket som han brukade göra, att prata med en väns man utan rädsla för att bli beskylld för att flirta med honom, gå en promenad med en vän och veta att jag kan komma hem när jag vill - ingen kommer ifrågasätta hur länge jag varit borta, ha en heldagsaktivitet med bästa vännen och veta att jag är borta hur länge jag vill & hur sent jag vill, åka och handla och få ett infall och gå in i en annan butik på hemvägen och veta att jag måste inte vara hemma senast den tiden jag sagt... Det är nästan fånigt att läsa det, men det känns riktigt gott!!
Och som vanligt skäms jag lite - känns som jag överdriver: "för det var ju inte varje gång som han blev arg, det var ju bara ibland"...

En gång har jag använt samma taktik tillbaka, dumhet kanske eftersom han bara tycker att jag är dum/självisk/förstör och inte alls förstår att jag ger igen med samma mynt... Men det kändes gott att ha testat igen i alla fall, och se att reaktionen är som vanligt.

Min separation är min största sorg i livet, men också min största lycka. Igår glömde jag min mobil när en kompis skulle ringa - och när jag kom på det sprang jag tillbaka och hämtade den och skämdes som en hund när han hade ringt - jag ringde upp och bad om ursäkt och försökte förklara mig... Och insåg sedan att kompisen var inte det minsta arg... Men jag kände hur mitt beteende sitter djupt rotat.
Men det är också så att jag lättare pratar med nya människor nu - för det är ingen som kommenterar att jag skrattar på fel ställe, att jag sa fel sak, att jag pratar med fel person, att jag pratar för mycket med någon, att jag ser osäker ut... och jag behöver inte vara rädd för att säga en sak som personen skulle kunna berätta för sambon och han skulle bli arg för i efterhand...

När jag läser det jag skrivit så känner jag hur jag å ena sidan vill försvara sambon och förklara att han har ju mått dåligt i många perioder, att han haft det jobbigt emellanåt, att jag faktiskt kanske inte varit helt lätt att leva med emellanåt osv... Och jag har samtidigt svårt att förstå att jag faktiskt har levt i det - jag har fått lite distans och känner att jag inte vill ha det livet tillbaka, men barnen - barnen har det inte helbra nu... Det är inte på något sätt så illa att han inte bör ha barnen alls, men han gör många saker som inte är bra för dem... Fast det kanske jag också gör...
Svammel...

...forumsyster.
Jag är så glad för din skull.
Det tar tid att vända men det går, det är du ett bevis på. Är stolt över dig och din styrka och handlingskraft.
Först ska allt praktiskt skötas och sen lappa och laga själen. Några ärr är svåra leva med och endel smärtor släpper aldrig utan något att lära sig leva med. Så är det för mig i alla fall. Det går, det tar tid men det går!
Önskar dig en bra tisdag.
Kram och var rädd om dig, du är viktig!

...tack flygcert.
Hade någon frågat mig för en månad sen hade jag inte kunnat drömma om att det kunde kännas så här.
Nu är jag lycklig!

Önskar dig såå gott Sorgsen!
Stor kram

...som vet efter sängvältarförsöket är här med sin familj och spänningarna vid förra mötet med maken är som bortblåsta. Ville bara tillägga det! Är så glad och lyckligt lottad över min icke fördömande familj.

Ny kram

...kära ni.

Jag har haft min inställning och åsikt klar.
Lite som Adde att han får själv säga vad han vill/när/om. Jag har samtidigt sagt att om någon frågar eller situationer uppstår så kommer jag aldrig ljuga.
Svepande svar inför kollegor eller andra gör mig inget. Varken jag eller maken gräver ner oss i ingående förklaringar så det är och har alltid varit lugnt. Däremot nu när mina allra närmaste är här och umgås i flock över dygn så blev jag trängd när första kvällen blev semestersnack som vit lögn inför bekanta. Oförargligtoch oproblematiskt med dem men jag vill ju inte ljuga inför mina barn.

Inget mer har hänt och vi umgås och mår allihop så livet fortsätter på den ljusa stigen och vi njuter varandra.

Kram på er

min inställning klar från första början :

JAG skulle stå för all info om MIG själv !

Självklart fungerade inte det utan det snackades OM mig men inte MED mig och jag blev förbannad och skällde på berörda inom familjen.

Och det där är fortfarande viktigt för mig, JAG ansvarar för MITT liv och vill själva svara på frågor eller undringar om det. Jag behöver inte tolkhjälp !

Trots (eller kanske tack vare...) att jag är alkis så är jag ändå en människa som idag kan stå för mina handlingar och det stärker mig och min självkänsla. Och jag kan idag välja om jag vill svara på en fråga eller neka om jag tycker den är tokdum. Jag varken behöver eller vill ljuga så då är det enklare att säga som det är. I 99 fall av hundra är frågestunden över efter mitt svar :-)))

Grattis i förskott !! Kram ♥

Semester, det är du värd!
Vad du vuxit, sträck på dig.
Underbart att följa din tråd.
Kramar, för det är du värd!
/A

ditt dilemma. Vad säger maken? Kan ni planera tillsammans vad ni ska säga, hur ni ska förhålla er?
Kramar och allt gott/ mt

...nu mår jag sådär. Haft underbara dagar/veckor men igår kväll blev jag trängd!

Maken är hos mig, vi mår bättre än jag vågat tro.
Vi umgås mest med varandra utöver kollegorna. Med dem blir inte samtalen så personliga.
Igår kom min kusin hit och idag kommer fler nära.
Det som stör mig nu är något som jag själv har stor del i.
Jag har sagt att jag inte tänker ljuga om makens alkoholism.
Igår kom mer direkta frågor som "har du semester nu eftersom du kan vara här"
Inget som störde mig att det blev halvlögner från maken. Jag teg!
Det kan kvitta inför dem vi kanske träffar en gång om året. Men om några timmar dyker mina syskon och barn upp.
Jag vägrar ljuga in mig inför dem!
Jag vill inte viska i örat till dem heller, om hur det egentligen är!!
Hur f-n gör jag nu?
Maken är nykter, varm, snäll, omtänksam...allt gott...jag vill ju inte ställa mig framför honom och alla och peka finger åt honom.
Jag är så stolt över honom, vi har tillsammans börjat få ordning på samtal och öppenhet.
Ska jag bara släppa detta de få dagarna alla kommer till annat land för fira min födelsedag?
Vi mår ju bra och maken dricker inte och är fräsch och klar i huvudet...
Jag vill ju inte stå och peka finger åt mannen jag älskar. Han har ju precis vänt sitt destruktiva liv. Hur gör jag nu???

ser att du är inloggad. Hoppas livet är fortsatt gott.
Kram / mt

Du får så gärna skriva min tråd, men inte om det handlar om att kvinnor fastnat i fel tankar.

Kram

Jag är ledsen över att jag inte läste igenom dina tidigare inlägg innan jag lade in mitt eget. Jag gjorde bara en allmän reflektion utifrån min egen erfarenhet. Jag lovar att inte skriva mer på din tråd ;-)

Tack för kramen Adde, behövde den. Nej han har nog inte slagit sin botten och frågan är om han gör det eller fortsätter till döden.Det som är det värsta är att han kommer hem och börjar med att ljuga och lägga skulden utanför sig själv alltså skylla på min tillitsbrist, det är värre än själva återfallet. Om man nu kan kalla det återfall, tiden är väl för kort ändå för det. Ja jag har svaret, jag måste ta hand om mig själv nu, det här går inte!

...för era ord. De behövs. Jag ska berätta något. Det finns ingen, absolut ingen jag pratat med om det här. Har vänt och vridit på tanken om vem som skulle orka lyssna, men ännu inte hittat någon. Alla lever i sin egen vardagsstress. Hur skulle någon orka med min historia? Problemet är bara att jag så desperat behöver någon. Någon som lyssnar.

Jag vet varför det är så här dock. För tretton år sedan lämnade jag honom. Ingen stöttade mig. Ingen. Och jag vet varför. Jag sa inte sanningen. Jag sa inte att hans alkoholproblem redan då fanns och höll på kväva mig. Jag behövde luft, behövde fly ut. Jag gick tillbaka. Kommer jag någonsin våga lämna igen?

Jag ångrar det inte idag, vi har haft fina stunder. Vi fick fler fantastiska barn... Vi gifte oss. Det blev bättre. Sen blev det sämre igen. Nu är det värre än nånsin. Idag åkte jag och barnen iväg en stund. När jag efter några timmar pratade med honom på eftermiddagen hörde jag att han hade druckit. På väg hem ringde jag igen. Han hade lovat en sak som han givetvis inte fixat. Han svarade på femte samtalet. Sömndrucken med hes röst. Han hade somnat av sitt rus, klockan sju på kvällen... Jag frågade vad han gjorde och han sa att han var på väg till jobbet! Helt väck. Han sov i soffan. Väl hemma med hjärtklappning besannades mina farhågor.

Värst är barnens ömmande blickar mot mig. Mamma, vi ser och vi förstår, försök att inte bli arg. Andas mamma. Orden jag läser i mina barns ögon behöver de inte ens uttala. Han stank sprit. Jag dog lite till.

Idag skulle vi firat vår tolfte bröllopsdag....
Blev en hemsk dag,berättade idag för vår yngsta son att vi ska flytta isär igen.de äldre sönerna fick veta det i Fredags.
Nu är det fjärde ggn gillt.
Han har druckit sedan i onsdags nu.
Han kom nyss hem och tjafsade lite tog med mer öl ,men stack ut igen och klockan är 23:30 han ska ju jobba i morrn?
Vet inte var han sover men jag orkar inte bry mig heller.
Yngsta sonen frågar inte ens var sin pappa är,då är det väl något som är helt galet.
Jag får så ont i magen när han kommer hem.
Vill bara att han flyttar snarast så det blir lugnt här hemma.
Har känt av min ångest hela helgen,vikten bara går neråt.Nu väger jag som när jag var tonåring.
Det här är nog bara början på eländet ändå,han kommer bråka med mig ringa på fyllan o må skit.
Men en dag i taget....
Nu ska jag försöka sova om det går med alla tusen tankar.
Känns ändå skönt att jag berättat för barnen och dom förstod mitt val
Tur jag att är sjukskriven så att jag orkar med den här vidriga processen,den är hemsk....

efter vad jag förstår av dina åsikter ovan så ser jag nog gärna att du inte kommenterar i min tråd mer - genom dina inlägg så försvarar du att min sambo tagit sig rätten att misshandla mig psykiskt och även vid några tillfällen fysiskt; hota mig såväl som hota våra barn, förstöra/göra sönder mina och våra saker, kalla mig diverse saker, spendera alla våra pengar och försatt oss i ekonomiska trångmål,
och dessutom ha sexuella relationer med flera andra kvinnor, samt att överlåta sitt eskalerande alkoholmissbruk skyllas på mig.

Det är fakta - inte att jag har låst fast mitt tänkande.

Att du är bitter på din fru kan jag förstå, men det är ditt val att göra något åt det - och att göra något åt det är i mina ögon inte att trycka ner andra.

Ta hand om dig, Villervalle.
Och alla ni andra - ta hand om er!
Jag har haft några tunga dagar, men jag är glad idag.
Jag har varit på fest i helgen, jag har haft besök av bästa vännen, umgåtts med två nyfunna vänner, haft det lugnt och skönt, slappnat av, tränat lite. Snart är det semesterdags.
Jag har fått massa skäll av ex-sambon, men jag satte hårt mot hårt. Jag kan.

KRAM