Senaste kommentarerna i forumet

i udda tycken och val. Numera dricker jag (lite för mycket) kaffe men det började jag med rätt sent livet. Innan hade jag inte ens alltid kaffe hemma vilket blev pinsamt ibland och väckte stor förundran. Jag har aldrig varit svag för kaffebröd fast jag är uppvuxen med bulle + 3-4 sorter varje dag... MEN jag har haft perioder med beroende av Gott&Blandat - kan omöjligt äta en eller 5 eller 10 och har slutat helt. Knäckerbröd, tunna sura rågbröd med ost o liknande är farliga fällor för mig. Din C Zero får du garanterat ha ifred för mig men Mullegubben delar din svaghet för bubbelvatten o cola.
Njut av din fina dag så njuter jag av min. Kram / mt

...problemet är hans!
Du måste inte svara på något du inte vill. Ni har barn tillsammans, mer tillgänglig än vid hämtning och lämning har du ingen skyldighet att vara.
Struktur på just det måste ni däremot ha, en trygg och rutinmässig sån. Kanske till och med fyrkantigt rutinmässig för du ska få lugn?
När det blivit lugn så kan du börja fundera över undantag och gemensamma utflykter,presenter eller vad som nu skulle dyka upp.

Jag tycker du väntat länge nog nu, det blir inte bättre än så här.
Gå vidare! Vad har du att förlora?
Vad väntar du på?
Använd energin på dig och ditt. Honom måste du ha kontakt med, men såhär stjäl han ju den energin du så väl behöver själv.

I min historia så tog det ett tag innan det blev vårdnadstvist. Den tiden behövdes även om det var smärtsamt se barnen må dåligt. Jag har däremot aldrig någonsin tyckt den var onödig! Alla samtal som följde med den kändes överflödiga men jag följde allt till punkt och pricka. Lugnare blev det eftersom allt kunde hänvisas till advokaterna.

Vad har du att förlora?

Om ni nu inte är välkomna på samarbetssamtal så är det ju märkligt de inte reagerar över att barnen tillåts vara med en man som de anser vara så hotfull att de inte erbjuder sina tjänster. Låter obegripligt för mig att det är advokaterna ni blir hänvisade till och inte polisen? Någon annan kanske kan klargöra det?
Jag har jobbat många år med trasiga barn och det där rimmar dåligt i mina öron.

Håller om dig flygcert. Du är värd en nystart! Nu!

...väntar i augusti, ett inom jobbet. Idag sa kollegan att vi tar en heldag i hennes trädgård och avslutar med att dela en flaska vin. Jag log och sa att jag dricker väldigt sällan och ännu mer sällsynt sen maken blivit nykterist. Hon suckade, klappade om mig och tyckte synd om mig.
Jag kan bara ruska på huvudet och le, det är inte det minsta synd om mig. Jag har aldrig känt något måste att dricka samma som alla andra. Jag har aldrig druckit kaffe, det fattar inte heller folk hur jag kan vara utan. Fikapauser har jag aldrig tagit. Te sippar jag gärna men inte heller något måste. Drack första koppen på 3 veckor idag.

Däremot är jag svag för bubbelvatten och cola zero, god mat och bakverk är också en last, sånt som lägger sig som bomull runt höfterna..hm

Idag har varit ytterligare en bra dag.
Imorgon blir också bra, det vet jag, känner jag.

Tack fina ni!

Stressas sönder av hans alla sms, samtal och mail - igen... Försöker bara att överleva och tänka att det kommer lägga sig.
Vi har helt nyligen fått nej av familjerådgivning och samarbetssamtal - deras råd är helt enkelt att gå vidare genom advokater. Köper det - han hotade ju en av personalen där. Och jag tror inte heller att vi kan enas, jag tror att antingen får jag stå ut ett tag till och hoppas på att det ska lägga sig eller så får jag ta hjälp av min advokat att sätta hårt mot hårt mot honom och hoppas på att det lägger sig.

Han är så ironisk nu, blandat med arg... Och jag försöker hålla fast vid min taktik - jag svarar bara om det är frågor som gäller barnen, allt annat låter jag vara. MEN - oj vad mycket energi det tar; jag blir ju dels uppstressad och orolig av alla hans kontaktförsök, dels tar det mycket energi eftersom jag varje gång ältar om han har belägg för det han skriver, om han kan sätta dit mig på något sätt om jag inte svarar när han skriver/säger att jag måste svara, vad han kommer säga/skriva om jag inte svarar, samt ältar innehållet i det han skrivit/sagt... Åh, hjälp, det skulle kunna bli en hel roman, kanske en roman i 14 delar...!

Kram

...behöver man pausa lite före det måste tas nya storkliv ut ur helvetet.
Det är inte att retirera det är att samla kraft.
Om du funderar och sen ställer ett ultimatum däremot så måste du följa det till punkt och pricka! Inga väntetider då om kraven inte följs. Tufft och hårt men nödvändigt!
Kramar med styrka

...mt ord om invanda mönster i relationer.

Känner mig i det fallet en aning privilegierad.Just de där invanda levnadsmönstren blev ju aldrig rotade hos mig.
Det får jag hoppas kan vara en anledning till att vi positivt börjar bygga vår relation nu, utan lögner och svek.
Förtroende och tillit får lov växa fram långsamt, saker som varit självklara för mig i tidigare relationer hoppas jag kan växa fram i den takt det faller sig.
Det är ett fortsatt livsprojekt jag ser fram emot, inga luftslott eller rosa moln. Ett stabilt fundament ger ju utrymme till mentala färder i alla riktningar och med tiden kanske vi vilar i mjukt formade rosa sackosäckar som inte behöver säkerhetslinor varje dag.

...dagar har flutit fram.
Samtal med nyvunna väninnan gör mitt pussel helare, men det är inte därför vi pratas vid. Vi pratar "samma språk " och har funnit varandra.
Snart kommer maken hit, hoppas den vänligare tonen kommer hålla i sig över hans dagar här. Det skulle betyda mycket för mig...tänk om vi kunde få uppleva en hel vecka utan större slitningar. Det skulle kunna ge avstampet till tvåveckorsperipder pch sen kanske tre-fyra-fem....åh, så skönt det skulle vara....i min dagdröm behöver augusti-september inte bli någon dramatisk övervägningsperiod...hoppas, hoppas ...jag ska göra vad jag kan för hålla kvar det vanliga, enkla, goda...

Kram på er alla härliga människor

...mobilen...blir knöligt överskåda...försäker rätta så gott det går ;)

...och vit lögn menar jag skulleanvändas för slippa diskussioner omdu vill eller inte. Kanske kan låta fegt men menardu kan låta bli vara aktiv och sen avblåsa genom "akut sjukdom".

Det jag sen läser är säkert riktigt, eller var. Men slår du inte lite onödiga knutar på dig själv?
Nu vet jag ju inte var dessa samtalen ligger i er historia men jag har väldigt svårt att tro att soc har mandat att förbjudaen familj som söker hjälp.
Situationen är ju annorlunda nu. Han säger ju även att han är annorlunda, det är ju ord du inte behöver värdera sanningshalten i när du beställer tid, eller? Det måste ju vara deras sak att avgöra. Mig veterligen har soc ingen juridisk utbildning med evig rätt att stänga ute medmänniskor de är anställda för att hjälpa.

Om ni hamnar i samtal styrda från domstol får de ju i så fall försvara/förklara sitt beslut.
Det är väl inte du som ska stoppa din utveckling för någon slagit igen en dörr. Kanske vederbörande blev skrämd av något i situationen men dig och barnen får de inte stänga ute.
Samtidigt är det ju så att om inte du trycker på och begär hjälpen så händer heller inget om inte förskola/skola ser något de anser är olämpligt och därmed anmäler missförhållanden.

Stå på dig!
Igår var igår, nu är nu!
Ny dag, ny situation, nya förhållanden. En sociala instans finns för oss har ingen rätt sortera bort utan ge alternativ!

Hjälpen är bara ett samtal bort.
Sorry om jag trycker på, vet du kämpar, men slå inte onödiga knutar på dig, du behöver avlastning!
Kram vännenb

Läste din kommentar i Stjärnstoffs tråd. Du skrev så många tänkvärda ord och meningar, träffade mig rakt in i hjärtat. Man tummar hela tiden på sina egna behov och önskningar. Nej, åter igen dags att stå upp för sig själv!!
Fortsätt att göra det du oxå! Jag följer dig och tycker att du gör det bra!
Kram

Raderade ett inlägg som jag i efterhand insåg innehöll för många personliga detaljer, för att inte rucka på mina näras anonymitet/integritet.

det verkar som att du har provat det mesta då kring samtal. Till din fördel bör det ju ändå ligga, om det skulle bli en kommande vårdnadstvist, om han inte är välkommen ens hos rådgivningen, för jag tolkade det som att det var han som tappade behärskningen på samarbetssamtalet och att det var p.g.a. hans våldsutövande som ni inte kunde gå hos familjerådgivningen.

Du gör nog helt rätt i att hänvisa till din advokat hädanefter. Du behöver verkligen inte ställa upp på att han måste ringa varje dag för att prata med barnen. Jag förstår att du tolkar det som ett sätt för honom att kontrollera dig. Då är det väl bättre att barnen vet att de själva alltid får ringa sin pappa/mamma om de saknar och vill.

Jag vet att jag har skrivit det förut, bolla med dig själv, vänner, kvinnojouren, advokaten angående att anmäla honom om han fortsätter trakassera och psykiskt misshandla dig. Han verkar ju inte kunna sluta och ibland är det ju så att det inte räcker om man själv gör "allt rätt", är konsekvent, lämnar alkoholisten, står fast vid att inte ha någon kontakt om den andre vägrar respektera ens gränser, vilja och beslut. Alkoholmissbruk och kvinnomisshandel/kontroll ligger ibland mycket nära men det är inte samma sak, båda kan existera utan den andra. Det jag läser från dig nu beskriver mer en misshandelsrelation med en manipulativ man med empatistörningar(ursäkta att jag går hårt på) än "bara" en alkis/medberoenderelation.

Fundera på det. Kanske är det enda sättet att nu få honom att sluta, att lämna dig ifred? Jag tycker du är väldigt stark och jag hoppas verkligen att du får möjlighet att fortsätta utvecklas till din fulla potential.

Efter vad jag läser så börjar du bli starkare och starkare.

Kramar

... i det du skriver - men jag vill inte heller rakt av dra paralleller mellan oss, för ni kanske kan lappa ihop ert förhållande, det vet ju inte jag. Men jag måste skriva till dig. Hoppa över att läsa om du tycker att det inte är för dig, ok?

"Det blir lite bättre- tror jag"
- är det verkligen så att det blir bättre?
Eller är det så att du har stått på dig lite mer än vanligt och han har lugnat sig lite (men det kommer snart att blomma ut, kanske ännu värre än tidigare?), men egentligen är det lite bättre bara just nu? Jag menar inte att vara hård, jag vill dig så väl, men jag har varit där så många gånger själv: jag försökte säga ifrån, sätta gränser, vara lite "hård", "stå upp för mig själv"; sambon blev lugnare, drack mindre, var snällare. Men sedan blev det alltid som det varit innan ändå, tills det till slut blev bara värre...

"Han är noga med att " gömma" ölen för mig så jag inte ska kunna räkna:)"
- Eftersom han behöver gömma ölen är det ett problem. Han vet det på något sätt, och du vet det.
- Du är medberoende eftersom du hela tiden försöker hålla koll, övervaka: gömmer han ölen? Hur många har han druckit?
- vad betyder :)? Är du nöjd med att han gömmer ölen eller är du nöjd med att han förstått att du tycker att han dricker för mycket? Om han inte söker hjälp så kommer det inte bli bättre - han har uppenbara problem efter vad du skriver och det kan inte ordna upp sig utan att han vill att det ordnar upp sig.

"jag orkar inte"
- Näe, det är klart att du inte gör! Vem orkar leva i den virvelvind-tornado-storm-öken-situationen? Du måste tänka på vad som är viktigt för dig, vill du leva så? Vad är viktigt för dig? Jag förstår att du är helt slut, du har ju kämpat, ältat, tagit massa ansvar och massa annat under lång tid, det är klart att du är trött!!

Och du har säkert läst i min tråd - hur jag ena stunden är så säker på min sak, och nästa är jag så knäckt och så ledsen och osäker osv. SÅ, jag dömer inte dig, inte på något sätt; som jag skrev innan: jag vill dig bara väl. Men jag vet hur knäckt man är när man står mitt i det, varje kväll/natt var jag redo att säga "jag vill inte leva med dig längre", men sedan orkade jag inte i alla fall -
-jag tyckte synd om honom,
-jag var osäker på om jag skulle klara mig själv, ekonomiskt och rent mentalt
-osäker på vad som skulle bli bra för barnen
-rädd för att ta fel beslut

Och nu kommer jag kanske låta hård, men har du verkligen tagit kommando över dina behov?
Jag vet inte dina behov, men jag kan tänka mig att dina behov skulle kunna vara några av följande:
- känna dig älskad av mannen du lever med
- känna trygghet (bland annat i att veta att han inte dricker, veta att han finns där och är snäll/omtänksam/trevlig)
- känna att du kan släppa kontrollen utan att vara orolig att han ska dricka, att han inte orkar/klarar att ta hand om hem, fru och barn
- känna att du får "vara liten" - att du kan bli ledsen, tappa kontrollen osv utan att du blir utestängd av maken

Jag vill dig allt väl. En dag i taget!
Kramar i mängd

Ska skriva mer!!

Tänker på dig och undrar hur det går?
Du kanske aldrig gav honom brevet? Du kanske funderar på om det är rätt beslut? I så fall är vi fler som väntar på " rätt tillfälle" :)
/ Stjärnstoff

Tack för att ni frågar! Jag har inte haft ork att vara inloggad. Svävar i något slags vakuum, väntan. Det blir lite bättre- tror jag. Eller egentligen är det väl så att han dricker en sjujäkla massa öl så här i hockeytider. Det där är något jag aldrig kommer förstå: all sport på TV som per automatik ska drickas öl till. Så verkar det vara över allt!
Han är noga med att " gömma" ölen för mig så jag inte ska kunna räkna:) men det finns små saker som gör att jag retirerat lite. Dels för min egen överlevnad - jag orkar inte. Sen har han märkt att jag inte tar vad som helst- har tagit lite kommando över mina behov.
Och markerar när jag inte vill eller håller med. Känns skönt någonstans i eländet.
Kram alla Goa ni!

din samtalskontakt - visst var det på kvinnohuset? De måste vara vana med just sånt beteende som exet håller på med. Du behöver verkligen få hjälp så att ni får till stånd tydliga ramar som anger hur era nödvändiga mellanhavanden ska gå till. Åk inte på utflykt - eftersom samvaron mellan er inte fungerar bra (så är det ju för dig!) så kan ni inte uppvisa det för barnen heller. Det är verkligheten.

Glädjande är att du verkar mycket säkrare i vad du vill och vad du inte vill... nu. Av vem kan du få stöd och kraft att stå upp för det?

Styrkekramar! Du är absolut på rätt väg! / mt

berättade Mullegubben en bit in i nykterheten, efter de vita knogarna, att han njöt av att handla. Att inte längre avundas dem som köpte öl utan känna friheten i att inte behöva det... Nu handlar han gärna och har vid nollölshyllan träffat andra som har ärende dit. Ville bara förmedla det.
Kramar och allt gott / mt

just det du beskriver Sorgsen och även tagit striden... Har också varit med om det jag varnade för, "extra" eller praktikanter som blir anställda vilket innebär en hel person och således två händer, två öron, två ögon och ett hjärta mindre i verksamheten - brukar innebära en annan arbetssituation för alla och inte minst för den f.d praktikanten-extran...
/ mt - som också lyfter på hatten för dig markatta och önskar dig ett jobb som är dig värdigt

Nej, jag vill ju inte åka på utflykt, men jag vet inte heller hur jag ska ta mig ur det. Han pratar hela tiden om att jag måste sluta tänka på mig själv och istället lägga fokus på barnens bästa, att jag måste sluta skälla på honom inför barnen osv (allt det som jag tycker att jag bett honom om i evighet...). Och det senaste är ju då att jag borde ställa upp på en liten utflykt för att visa barnen att vi kan komma överens, att jag är skyldig det osv... Och dessutom har han tusen andra saker - han vill att vi ska ha gemensamt konto för utgifter gällande barnen, han vill att vi ska köpa alla kläder och saker ihop till barnen osv... Han vill ringa till barnen minst en gång per dag när de är hos mig... Och vad kan jag säga - jag vill ju bara ha mitt konto, inga samtal att passa osv. Han hotar med att det är min skyldighet osv, men det kan ju inte vara så alla separerade har det?

Jag ska försöka prata med min advokat och höra vad som är rimligt...

Ja, Sorgsen- jag är som hans lilla trasdocka - är hela tiden så rädd för hans hot, blir osäker på mig själv osv... Det gör ont att känna sig som en trasdocka - men det är så klockrent så jag känner mig: jag bestämmer mig för saker och sedan kör han över mig / jag blir för rädd för att hålla ut...

Tack Markatta för dina ord. Jag har inga som helst problem med att låta bli att kontakta sambon - jag ringer aldrig, kontaktar honom bara om det gäller något med barnen. När vi pratar eller ses för överlämning av barnen så fokuserar jag på barnen - pratar bara om det som gäller barnen; "småpratar" aldrig, berättar inte något om mig, vad jag gör, vem jag träffar eller så, medan han gärna vill prata om jobb, vilka han träffat, vad han hittat på osv, och jag försöker i princip svara ok och sedan leda tillbaka det till barnen.

Jag tycker ju att det är han som har ett sjukt beteende (hans ilska, hans eviga mail/sms/telefonsamtal, hans oförmåga att förstå att jag sagt att jag inte vill leva med honom - han bara pratar över huvudet på mig som att vi ska bli tillsammans igen) och ändå känns det som att han "vinner" varje gång - han säger ju förmodligen till alla att han "minsann försöker - han vill att vi ska försöka igen och jag är bara kall och säger nej, han försöker få oss att samarbeta kring barnen men jag bara avfärdar det", osv

Ja, familjerådgivning och samarbetssamtal…
Det är faktiskt lite komiskt, om än tragiskt: Vi har ju varit på familjerådgivning – och vi är inte välkomna tillbaka eftersom de inte tar emot par där det förekommit psykiskt eller fysiskt våld i relationen, och vi har varit på privat familjerådgivning och det blev helt fel det också – jag hade inställningen att vi skulle prata om det bästa för barnen och vad vi då behöver tänka på, han ville prata om hur vi ska göra för att försöka igen… Vi träffade en kvinna som inte kände oss, inte hade träffat oss tidigare och ändå uttryckte sig om att han och jag är två normala människor som båda är fullt kapabla att ta hand om våra barn och därmed bör ha lika stor del av boendet... Och han styrde bara in det på oss, att vi ska leva ihop, att vi bör försöka mer - att jag sa att jag inte vill det försvann liksom i samtalet... Vi fastnade i fel sak. Så, njae, jag är inte så sugen på det.

Och vi har varit på samarbetssamtal - han tappade behärskningen och vi är inte välkomna tillbaka...

Så där känns vägarna just nu låsta. Jag kanske bara ska försöka få stöttning på mina samtal, prata med advokat och fortsätter han så får jag kanske börja hänvisa till henne?
Så sant Sorgsen - minsta bagatell blir ett berg... Jag går och bävar inför hans nästa steg: ska han snart maila något nytt argt mail, eller kommer han ringa? Eller....

Jag vill egentligen inte gå på samtal med honom.

...hos maken har jag förstått.

Rädsla över att öppna brev, att det ska ringa på dörren, att vara hemma ensam, att inte få vara hemma ensam......allt tänkbart och otänkbart...

...legaliseringen av Cannabis är urbota dumt!
Lägg den energin på att reda i eländet alkoholen och skevheten som vi hamnat i med allt diagnostiserande istället!

Jag vill inte se in i någons övervidgade pupiller och prata förtroende!
Lika lite väljer jag ha diskussioner med en alkoholpåverkad!

Nätet är överhopat med informationer om hur mycket farligare alkoholen är jämfört med cannabis!
Varför jämföra droger? Bort med skiten!!!!!

hade mitt barskåp i garaget :-)) Det tog väldigt lång tid innan jag kunde gå in där utan rädsla :-)) Och då hade ändå ingen sett mig där !

Tack för länken !! Jag är så glad att det nu börjar röra sig angåendet detta sanslösa pillerförskrivande. Läkemedelsindustrin har väldigt starka lobbister och nasare och läkarna är nog rätt lätt att övertala verkar det som. Nu kommer även lobbister från knarkmaffian på bred front och förordar legalisering av Cannabis vilket naturligtvis är fullständigt urkorkat !!

...ur våra sista månader.

Efter jag läst Fias tråd kom en tanke/minne/slutsats.

En berättelse/händelse i vanlig matbutik där maken varit inne på fyllan (min slutsats det var där).
Betett sig illa, polisen inblandad.....sånt som jag inte skulle få veta, en av många saker som hände förra året när hans fasad börjat krackelera fullständigt inför mig.
Det var mycket, som bara blev mer och korthuset rasade, slutade med att hela livet rämnade för maken.

För inte längesen, i hans nynykterhet stannade han i bilen när vi skulle handla. Drog en slutsats och förstod att här har det hänt något,han var obekväm och rädd.
För kort tid sedan var det i samma butik vi gick in, tillsammans. Tänkte då att han använde mig för överbrygga tidigare rädsla. Nu smiter han in där och handlar själv. Ett steg, kanske ett helt osynligt och oväsentligt för många men för honom var det säkert ett milakliv!

Här lämnade jag datorn och ringde upp för tala om hur mycket jag älskar honom...

Jag är så stolt över att han håller sig från spriten nu!
Det blir bättre!

Jag mår bättre och bättre, en dag hoppas jag kunna bli buren av honom när jag behöver. Där är vi inte men det blir bättre och bättre.

Till Fia! Kämpa vidare!!!

...MissK, att du "mår ganska bra egentligen".

Skriv om det! Egoboost att kunna på tillbaka och läsa om vid tillfällen?
Just att sätta ord på vad som är bra och vad vi gör bra kan kännas motigt.
4e steget är riktigt nyttigt!

Alla har vi sämre sidor och det är så lätt att haka upp sig på sina brister.
Plocka fram och sätt ord på dina positiva i samma utsträckning.
Kanske ett tips passa på om du känner du för tillfället "mår ganska bra egentligen"? ;)

Kram på dig