Senaste kommentarerna i forumet

Trivs verkligen här på forumet. Sorgsen och markatta, det är alltid så roligt att få svar från er. Nyttiga påminnelser om vart jag är på väg.

Naturligtvis bör vi diskutera sommaren och våra rutiner. Samtidigt som jag älskar sommaren har jag erfarenhet av flera kalla, regniga, tråkiga somrar med saker som aldrig blir av. Nu lutar det åt att han ska gå på fas 1-3, låter inte så spännande. Svårt att planera in någon resa när allt är så osäkert.

Det med att träffa andra är inte så naturligt för oss, så vi får nog kämpa. Dansen är nog främst mitt intresse, men vi får väl testa nångång. Känns nog som att det mest är jag som vill ha större umgänge (precis som i förra relationen).

Skrivandet tar jag som det kommer. När jag börjar har jag inget speciellt att berätta, men det brukar växa fram nån tråd. Låter nog ganska negativ, men mår ganska bra egentligen.

Kramar
Miss K

...du påminde mig om mina trevande första rader i någon annans tråd. Kändes som jag trängde mig på och jag var rädd för "säga fel", vill ju inte såra någon.
Det vill jag ju inte nu heller men nu känner jag mig mer hemma i hela forumet.

Jag hoppas verkligen att dörren öppnas för alla som behöver denna plats på samma sätt som jag hamnade här.
Ett evigt googlande, letande och möjligheten att läsa så länge jag behövde innan jag började skriva.

Just nu hade vi ett mys-samtal jag och mannen. Jag är tillbaka i den lilla lägenheten i annat land och han kommer hit nästa vecka.
Nästan börjat bli som spela monopol, undrar hur många steg jag kommer innan jag får "gå tillbaka till gå" ;)
Nu är det kortsiktiga målet att hoppas slippa negativa dalar tills han kommer. Det onda gör ju ont men just nu känns det mest fånigt med de där tonårsfasonerna. Tror jag ska låta bli dra den parallellen för honom nu. Den kan jag suga på tills vi rastar våra rullatorer tillsammans ;)

... är något jag är väl införstådd med!
Innan jag flyttade så hade jag alla skäl att inte göra det: det var födelsedagsfirande, jul osv, och jag tror att det är ju för att man inte orkar just då, men det kommer - en dag i taget!!

Kram!!

...på dig och undrar hur du mår.
Hur mår du Stjärnstoff?

En utflykt kan ni göra tillsammans när han hittar lakanen och tvättklämmorna i sitt eget hem utan din hjälp!

Familjerådgivning!
Det verkar ju gå i cirklar runt dig/er.
Nya rutiner tar tid men utan skelett trampar man bara runt och drar i tillfälliga tampar.
För att få skelett måste man kommunicera, ni är skyldiga kommunicera runt just barnens praktiska liv.
Hur ni kommunicerar är ni också skyldiga se till att lösa.
Som jag läser så verkar ni ha helt olika uppfattningar om kommunikation och behov.
Han drar i dig som om du vore hans egen lilla trasdocka och/eller snuttefilt. (Förlåt om det låter hårt)
Självklart orkar du inte bli kastad och utnyttjad än hit och än dit, även den minsta bagatell blir till slut ett berg, typ att vänta på nästa samtal innan det pågående ens avslutats.

Familjerådgivningen finns till för att hjälpa. De kan hjälpa med att strukturera upp åt er.
Om situationen hamnar i en vårdnadstvist är det såna samtal som oftast händer först, samarbetssamtal (om den termen fortfarande används).
Då hålls ett antal samtal tillsammans med en soc-person.
Kanske det är enda utvägen för dig?
Menar inte att du ska lämna in en anmäla om tvist, börja med samtalen utan tvist? Vid en eventuell framtida tvist så har ni ju redan visat om ett sånt samtal fungerat eller inte fungerar. Värt ett försök kanske?
Vägrar han samtalen så har du ju visat du vill samarbeta för barnens skull.
Trasdocka orkar ingen vara länge!

Tips
För undvika "krig" kan du ju plötsligt få huvudvärk eller bli dålig i magen just innan utflykten. Såna lögner är absolut tillåtna i ditt läge!

Kram kram söstrami

...en reflektion. Just det där med "gratis" arbetskraft är ju inte ovanligt i många, förmodar alla, branscher. Praktikanter som de är tänkta vet jag inte jag stött på under senaste decennierna, tyvärr verkar det ofta sättas i system och därmed utnyttjas man istället för att nyttjas. Hoppas min reflektion är fel och utan grunder...

...är bra markatta, betydligt mycket mer än bra som kan låta så "svensk-lagom".
Jag har stor respekt för allt du skriver och önskar dig verkligen allt gott.
Hur du behandlades i veckan fick mig bli förbannad och hade jag funnits intill hade jag förmodligen gått i verbal strid för din skull.
Häftig känsla kunna få en form av samhörighet med en grupp så spridda människor som vi är här inne. Alla i sitt och fullständigt okända men ändå närmst i så väsentliga delar.

Du är bra markatta! Lyfter hatten för dig!

Kram

MissK, gör ont i mig när du skriver att ditt för tillfället låga självförtroende får dig hålla dig borta från skrivandet här.
Just här har vi alla plats, ibland blir det många ord om bagateller och ibland få ord om alltet. Allt har plats, när som helst och hur som helst!
Vi behöver dina ord och tankar, jag behöver dem oavsett om de är riktade till mig eller om de bara är dina egna funderingar.
Allt tillför och alla hjälper andra och framför allt sig själva just genom skrivandet utan prestationstankar.

Nya rutiner
Ja, det är svårt!
Som markatta så väl framför så är lite tvångsmetoden ibland nödvändigt för bryta negativa trender. Ju egentöigen därför vi alla är här och öser ur oss av smått och stort. Vi behöver förändring eller kämparxmed att behålla en.

Kämpa vidare och om du inte vill eller kanskriva här så är papper och penna ett bra alternativ.
Mycket av det jag skrev för ett halvt år sen, det som inte kunde skrivas ner här, det har eldats eller kastats. Så många nya såna papper finns inte för mig just nu, det är ett gott tecken för mig.

Kram på dig

Tack för orden i min tråd. Jag skriver inte så många kommentarer i andras trådar men jag läser och följer er. Kämpa på du med!
Kram

...kommer vännen!

Förändringen tycker jag mig redan läsa i dina rader.
Jag har ingen kuratorutbildning så ska väl passa mina ord men jagchar svårt tro att veckorna mellan samtalen skulle vara menade att använda till forcerad dramatik.
Allt har sin tid!
Du är medveten och gör det du måste under den tid du har.
Gå dit och prata om allt och inget, det är en del i förändringsprocessen du är i, så ser jag det.

Hitta tillfällen?
Boka?
Planera?
Lita på att tillfället kommer?
Det valet kan du bara göra själv.
I mitt nu känner jag att det sämsta jag kan göra vore att boka tid och utrymme för just samtal...men gudarna vet mitt behov av just några ord då och då.

Jag har för längesen tappat räkningen över alla gånger jag tänkt att "nu måste vi prata igenom just detta". Det där " just detta" skiftar och jag ser ju att det inte skulle göra någon skillnad om jag "tar tag". Jag tog tag en gång och det höll sluta med förskräckelse. Det enda jag kan göra är att välja vara kvar eller lämna.
Den stora förändringen har ju kommit eftersom mon make fortfarande hållit sig nykter sen slutet av januari, resten tar tid. Tid jag ibland känner är olidligt lång och smärtsam.
Hade han valt dricka vidare hade jag däremot använt den tiden och energin på något annat!
Så ser det ut för mig nu. I höstas var det helt annorlunda. Förändringen kom och är i process, ibland känns det som det står still men livet gör ju aldrig det, vi trampar vidare, man ska passa sig för inte trampa för djupa gropar som kan vara svåra komma ur. Ibland är det nyttigt inte hasta, för hinna känna in vägval.

Kram och ta vara på även denna kväll på ditt sätt. Då blir det bra för dig och dina barn.

Jag har så många gånger provat att hitta tillfällen att prata med honom; skrivit brev som han inte läst, försökt med bilturer, föreslagit promenader och avsatt en kväll för att laga middag tillsammans och prata- då han valde att lämna hemmet för han orkade inte prata utan drog till sin hemby istället..Detta för 4 veckor sedan...... Jag hittar nig aldrig något bra tillfälle.

Tack Markatta för dina reflektioner. Jag är nog lite rädd att få "skäll"- men jag vet ju att han inte skäller på mig. Han är ju professionell och bra.....Allt detta handlar ju bara om mig.

det är ju inte för kuratorns skull som du gör det här, eller hur? Det är inte en läxa som du måste göra annars kommer du få skäll. Det är ditt liv och kuratorn finns där som stöd för dig. Prata med honom så kanske ni kan reda ut vad det är som har hindrat dig och vad som skulle underlätta. Har han erfarenhet av missbruk så kommer han att förstå och vilja hjälpa dig vidare.

Angående att du inte hittar ett tillfälle till att prata med sambon så kanske du aktivt behöver skapa ett sådant tillfälle, d.v.s. bestämma tid och plats med honom så att du vet att ni båda har avsatt tid och inte kommer att bli störda. Utifrån situationer tidigare då ni har kunnat ha bra samtal, vissa föredrar att ta allvarliga snack under en promenad, andra över en fika. Var aktiv om det ska bli av!

Bra att du kommit igång med träningen. Desto fler bra saker du gör för dig själv så ju lättare kommer det bli att fatta beslut för ditt eget bästa då du bygger upp din självkänsla på fler plan.

Kram

Kan ni inte göra roliga saker tillsammans med andra? Tänker att det är bra att få in det i vardagen redan nu så det inte blir som förut när han gick hemma. Visst var det du som skrev att du gillar att dansa? Kanske något ni kan göra tillsammans.

Förstår att du är orolig för tiden som kommer när praktiken är över. Har ni pratat om det? Han kanske har en plan för hur han ska sysselsätta sig och för att inte bli deppig igen, som man så lätt blir utan sysselsättning. Själv tycker jag det är superviktigt att hålla på rutiner och har börjat planera nu inför sommaren då min praktik tar slut. Jag måste försöka hålla stenhårt på det jag har, gå upp i tid med hunden och springa, träffa vänner, fasta träningstider, skriva o.s.v. för jag vet med mig att jag har lätt att hamna i en depressionsspiral annars. Utan ett arbete flyter dagarna så lätt ihop, grått och diffust och jag har många gånger känt som att när jag inte har ett arbete så deltar jag varken i samhället eller är aktiv i mitt eget liv och jag måste nog vara medveten om att det har varit så förr, för att kunna jobba preventivt för att nu kunna göra annorlunda. Blev mer råd till honom nu, sorry, ville mest få fram att jag fattar varför du känner en oro men kanske kan ett bra samtal med sambon stilla lite av den.

Angående ditt skrivande och självförtroendet så behöver du absolut inte känna att du måste prestera här. Läs runt i trådarna så får du se hur olika det ser ut. Ibland behöver någon bara få ur sig frustration, skriva av sig, ibland söker någon tröst, stöd eller svar, vissa skriver på mobilen med språkliga missar, en del skriver bara i sin egen tråd, andra svarar bara andra och allt detta är OK. Man behöver olika saker vid olika tidpunkter.

Känns det bra så skriv! Om inte här så skriv i word eller på papper.

Kramar!

Det närmar sig tisdag och då jag ska träffa kuratorn igen. Då jag skulle gjort nåt åt min situation. Gud jag känner mig så pressad och jag har panik över att göra detta just nu.... Det är mycket för barnen i skolan inför betyg och skolavslutning. Hittar heller aldrig ett tillfälle att framföra min önskan till sambon- alltid nåt annat som går före eller oxå har vi främmande osv.
Jag lever mitt liv, känner mig som ensamstående och har slutat engagera mig i honom. Han engagerar sig inte i mig heller- känns tomt och sorgligt men är egentiligen ingenting nytt från hans sida enl mina känslor.
Min situation är ohållbar, det vet jag- men just nu....vet inte om jag vill vända barnens värld upp och ner innan examen. Jag vet att jag skjuter detta framför mig och att jag samtidigt behöver lite press på mig, men..,,
Är det nån som förstår mig?
Mitt i allt elände känner jag mig ändå ok, jag engagerar mig i barnens fotbollsträningar och matcher och har kommit igång med egen träning igen, vilket känns skönt.

Ska fundera över helgen

...blev det bra igen. Först superkass sen ok sen en fullständigt oförståerlig tjurighet sen kom en tredje person och då passade jag på. "Tjuvade" till mig av tillfället genom att prata och han vände och mjuknade. Herre Gud, som han håller på, hur orkar karln hålla igång all otrevlighet? på det negativa kontot fattas inga svårigheter att ittrycka sina känslor!

Njuter just nu det goda så uppkom och som jag naglar fast mig vid så länge han håller det uppe. Jag ser, märker och hör ju att han mår bra av det positiva mellan oss. Varför i h---vet gror han in i bitterhet pch elakhet mot mig? Vad ska jag straffas för?
Vi somnade som små ihoprullade garnnystan igår, såååå underbart, sånt räcker för mig under ökenvandringen. Bara någon gång då och då, ja, under förutsättning att stegen är på väg ur öknen såklart. I detta fallet kanske liknelsen skulle vara mer passande från det blöta till det torra ;)

Kram på er alla kloka

uppskattar att jag är rak - det är menat som hjälp. Det är faktiskt så att det också bidrar till att hålla honom kvar i hans destruktiva liv - du är en "möjliggörare", en som sätter mjuka kuddar under honom när han faller... Stå upp för dig! Du är - och har rätt att vara - den viktigaste i ditt liv!
Kramar / mt

ja det ska jag göra.
har även tänkt samma sak varför han inte flyttar
Så länge jag hjälper honom så är jag inte fri.
tack för att du är så rak så att jag ska få styrkan att göra något åt situationen
En bamse kram

du beskriver kan du också fundera över hur det är att obba där på en tjänst... Nu är du, om jag förstår rätt, en extra resurs som INTE kommer att finnas när "pratikanten" är borta... en mindre i realiteten. kan det vara så? Bara undrar... / mt

Tack för din omtanke markatta! Jag har också undrat hur du haft det. Läste precis i din tråd och känner igen den där känslan. Hur kunde jag tro att allt skulle bli bra? Kan bara hålla med, livet är orättvist. Finns det kanske något liknande du kan jobba med om du inte vill vara kvar, du borde ju få bra referenser med dig?

Vad bra att du tar upp det här med isoleringen. Det är just kring detta jag funderar nu. Jag har haft en olustkänsla senaste veckan. Känner mig nervös och nere i stället för energisk. Allting bara rinner ut i sanden. Jag tar inte tillvara tillfällen till gemenskap, utan fegar ur. Kan ibland bero på att sambon och jag gått om varandra här hemma och vill ta tillvara lediga dagar tillsammans. Jag är nu istället rädd för vad som händer när han blir ledig alltid.

Också struligt på jobbet, en arbetskamrat har valt att bara stanna hemma veckovis utan att meddela något. Resultat, vikarier och osäkerhet kring schema.

Så till dagboksskrivandet. Försöker läsa det mesta här på forumet, och det är ju ganska mycket. Tror att mitt för tillfället låga självförtroende gör att jag inte skrivit så mycket. Vill dessutom sitta ensam när jag skriver, så det utesluter många tillfällen.
Måste ut i solen nu och ta tillvara det fina vädret.

Kramar Misses

Hoppas du har det bra idag! Ta det lugnt med besluten, några månader kvar till aug. (det var väl då du/ni skulle bestämma dig?) Positivt i alla fall att han går på sin behandling..

Varma kramar
Miss K

Tänker på dig. Har sett dig inloggad lite då och då men du skriver inte mycket. Samma här. Finner en tröst i att logga in och läsa dock. Hur går det med ditt dagboksskrivande?

Det var väldigt fint det du skrev till mig, att du beundrade. Om jag ska vara ärlig så hade jag svårt att svara på ditt inlägg hos mig. Visst är det fånigt, man kämpar för att vara en bra person och en person som andra ska respektera och tycka om, men sedan när jag får en komplimang av en vän så blir jag blyg och har svårt att ta till mig det. Så svårt ibland att tro på att andra tycker att man är bra. Tack vill jag säga.

Angående sambon och hans familj så har du nog rätt. Det är inget man kan skynda på. Tillit tar tid. För mig tog det flera år av nykterhet från min pappas sida för att kunna känna någon tillit alls. Nu reparerar vi relationen sakta, sakta, eller snarare skapar en helt ny relation till varandra.

Hur går det med att bryta isoleringen? Tror, oavsett alkoholproblematik eller inte, att det inte alls är bra att kokonga in sig för mycket i sin parrelation. Kärlek, respekt och samhörighet i all ära men det är också viktigt att ha ett liv utanför puppan, dels för sig själv som individ, ett socialt nätverk som inte står och faller på bara en enda person, faller man då så blir fallet alltför hårt, men också tillsammans som par att man släpper in andra människor i sitt liv. Många parrelationer fungerar som små minisekter där positiva saker som lojalitet och sammanhållning alltför ofta kan gå över till destruktiv isolering med ingen insyn eller samspel från andra så att man skapar och förskjuter sina egna gränser tills allt som händer inom relationen blir "normalt".

Nu verkar du ju må bra på sistone men jag minns att du skrev att du kände dig väldigt ensam och saknade vänner när ni hade separerat, något jag kan känna igen. Det låter bra att ni ska försöka avsätta tid för att öppna upp lite mer.

Kramar!

utflykt låter som en dålig ide'.

Efter allt du skrivit så litar jag inte alls på att ditt ex vill dig väl. Du har tidigare skrivit att han sagt att du "inte säger vad du vill". Kanske är det just sådana saker som han använder och feltolkar? Som att då du tidigare sagt att du inte vill ha någon kontakt med honom men ändå åker på en utflykt, skulle han då tolka det som ett löfte från din sida om att det kan komma att bli ni igen?

Tror det är superviktigt att vara konsekvent här. Har du sagt att du inte vill ha kontakt med honom kring annat än barnen och möjligtvis om ni har kvar gemensamma praktiska saker att lösa, så stå för det. Lägg på om han ringer för att fråga vart lakanen finns. Tror tyvärr att han kommer att fortsätta kontakta/trakassera dig så länge som du svarar och ställer upp på det.

Utan att känna honom på annat sätt än genom dina skrivna ord så gissar jag att han tycker att all kontakt med dig är bättre än ingen och det faktum att du fortfarande har kontakt med honom kring saker som du inte vill ger honom hopp och en känsla av att du inte helt har lämnat honom. Utifrån mig själv som medberoende så har jag själv gjort samma sak som han gör. Trots att det var jag som bröt(flera gånger) med alkoholisten så kunde jag ringa för att fråga om triviala saker, som om han hade det gröna kopplet till hunden hos sig eller att jag hade fått med mig en gammal T-shirt som var hans. Det jag egentligen gjorde var dels att stilla min oro(försäkra mig om att han levde), dels försäkra mig om att han inte var helt borta ur mitt liv men också för att få en öppning att prata om annat än obetydliga koppel och tröjor, för att jag egentligen ville ha honom tillbaka.

Du är medberoende Flygcert men tänk också på att han säkert också är beroende av dig och någon som är beroende släpper inte det som de tror sig behöva utan att kämpa för det. Jag menar inte att du ska tycka synd om honom, men du har möjlighet att för din skull tydligt visa att du inte vill ha honom i ditt liv.

Du kan faktiskt lägga på om han ringer och vill snacka om annat än barnen. Jag har vänner som efter en infekterad separation inte hade någon kontakt med varandra alls. De skötte överlämning av barnen genom dagis/skola på bestämda dagar så de inte ens behövde se varandra. I barnets väska hade de en bok där de antecknade sådant som rörde hur barnets vecka varit. De ringde bara varandra om det var något akut, om barnet skulle bli allvarligt sjukt eller kring akuta praktiska förändringar som att barnet var sjukt och behövde vara hemma från dagis. Idag har de en fullt fungerande "skilda-föräldrar-relation" men just då var det nödvändigt för både dem själva men också för barnens bästa, som såklart stod i skottlinjen, att ha nollkontakt.

Kan han kanske gå med på att ni bokar en tid hos familjerådgivningen för att få hjälp att upprätta någon slags överenskommelse? Du kanske själv kan skriva en sådan redan nu och om han inte går med på den be honom själv skriva ett förslag på hur det skulle kunna se ut? Tydligt och konkret.

Kramar!

vad fina ni är!

Jag har faktiskt ringt mig sjuk idag. Tänker vara hemma idag och imorgon, strejka i det tysta men framförallt fundera ut hur jag ska gå vidare, om jag alls ska vara kvar.

Jag trivs ju väldigt bra där och visst är det roligt att de litar på mig och har lagt ganska mycket ansvar på mig då jag är självgående och oftast inte har någon handledare närvarande men samtidigt känns det som att de utnyttjar "gratis arbetskraft" där de egentligen skulle behöva tillsätta en tjänst. Många dagar har jag varit helt själv med ungdomarna, jätteroligt och utmanande men det känns inte bra att de utnyttjar gratis personal för ett sådant ansvar istället för att ringa in vikarier eller skapa en ny tjänst som täcker de behov som finns. Tidigare har jag ställt upp på det för att jag ville visa vad jag klarade men har tappat lusten nu då jag inte får något för det.

Inte direkt alkoholrelaterat men tack för att ni har tålamod med mig.

Ska träffa en vän för fika idag och få hjälp att bolla lite kring det här. Tiden däremellan kan jag hitta ett lugn(även då problemen inte handlar om alkohol) i att logga in här. Så skönt att ha en plats att gå till, närsom på dygnet, där jag vet att man vill mig väl. Spelar ingen roll om ingen är inloggad, bara att se era avtryck på forum ger mig styrka.

Kramar

- önskar dig en bra dag! / mt