Senaste kommentarerna i forumet

som är din fru. Det här är därför mitt första inlägg i detta forum. Hade tänkt hålla mig i bakgrunden och "snylta" på alla andra kloka och kämpande människor här inne och läsa för att lära, men det känns som om jag faktiskt kanske kan bidra med nåt här. Jag tror ju inte att någon vet om att jag dricker... eller min man har kommenterat då och då, men jag tror inte han anar omfattningen... Jag har varit bra på att dölja detta, om än något sämre det sista året. Sen en tid har jag bestämt mig för att aldrig smygdricka mer, får se hur det går - än så länge funkar det.

Det som jag är mest rädd för och bävar för är att bli avslöjad. Avslöjad som den alkis jag faktiskt är. Om man skulle plocka fram flaskorna ur lådor och garderober så blir det en ansenlig mängd vissa gånger. Det skulle bli enormt svårt att neka till att det är problem, med de bevisen framför sig. Annars skulle jag kanske ljuga, bagatellisera etc... för det är så fruktansvärt genant. Skulle han sen hota med att berätta för mina nära och kära eller min arbetsgivare, då skulle jag ju vara tvungen att göra något åt problemet. Vis av erfarenhet så tror jag inte att det kommer att räcka med att du tar upp det här en gång... Jag har erkänt för min man att han bör vara orolig. Efter det så tog han inte upp frågan igen... och då kunde jag börja om.

Din fru tror troligtvis inte nu att du vet... eller i alla fall inte hur mycket det är och det är ju svårt att säga hur hon kommer att reagera. Därför tycker jag nästan att du bör leta igenom hennes gömmor och ställa fram resterna - det är svårt att förneka att problem finns om det blir så påtagligt. Hon kanske blir arg... men om du håller dig lugn och tyst och låter henne rasa så bör det väl gå över. Hon vet att det är ett problem eftersom hon gömmer flaskorna/boxarna. Jag tycker förövrigt också att du verkar ha blundat för problemet rätt länge. Det är ju inte okej att bete sig som hon gör - vara aspackad vid middagen. Hon är ju relativt öppen med sitt drickande i alla fall på helgen. Skriv ut din fråga från forumet också så att hon kan läsa vad du skrivit. Hon kanske inte vet hur hon beter sig och hänvisa henne dit. Det finns många som man kan identifiera sig med i "Förändra sitt drickande" forumet. Det kanske kan hjälpa även henne.

Sen finns det en annan likhet mellan din fru och mig... som jag tror har gjort det lättare för mig att fastna i drickandet. Tröttheten - man dricker för att sova, sover uselt, är trött, dricker för att man är trött. Blir ännu tröttare - orkar inte ta tag i saker, blir ännu tröttare för att man inte orkar ta tag i saker och får ångest. För mig fanns det till viss del en fysiologisk orsak till den grundläggande tröttheten - som jag nu har fått ordning på - och som jag tror kan hjälpa mig att få ordning på mitt drickande. Om jag vore du skulle jag försöka föra hennes hälsa på tal. Hon mår troligtvis dåligt nu för att hon gått upp i vikt och inget orkar. Dricker därför, får problem med sömnen och dricker ännu mer och går upp i vikt. Hon borde kanske gå till en läkare och kontrollera så att allt är bra och sen kanske försöka ta tag i sin övervikt. Eftersom hon varit en människa som har tränat (i likhet med mig) så mår nog kroppen bra av att träna... och det känns bra i kroppen rätt snabbt när man kommer igång. Även om det är sjukt irriterande att träna med många kilos övervikt jämfört med sist man tränade. Och fråga henne om jobbet. Det kanske är arbetsamt att resa så mycket.

Jag känner ju varken dig eller din fru, men jag skulle nog ha behövt prata lite med min man om hur man kan få ordning på sitt liv... få hjälp och stöttning och samtidig någon som faktiskt frågar hur det går och frågar efter planen man har, så att man slipper vara ensam i detta - och dessutom har någon som kontrollerar, även om det inte får gå till överdrift.

Hur som helst... mitt råd: Ta fram bevis om du hittar några, dra ut det du har skrivit på forumet och låt sedan henne prata... Det finns ingen anledning till att göra det till en konflikt mellan er (problemet är hennes) - du försöker bara hjälpa henne. Ge henne ingen extra anledning att bli osams med dig. Och Lycka Till!

Borttaget

Tack alla som har skrivit, det hjälper mig att tänka lite klarare.
Annars hade jag nog börjat tvivla på mig själv och tänkt att jag gör fel. Det känns som att jag gör rätt som flyttar även fast allt är kaos nu och jag vet ingenting om hur allt kommer att bli. Gör jag det inte nu så kanske jag aldrig gör det. Det känns liksom som nu eller aldrig!
Jag har inte flyttat än men tänker göra det i dag, det får bära eller brista. Jag måste vara stark nu och stå på mig för jag vet att han inte klarar detta utan hjälp och det vill han inte ha. Alltså väljer han flaskan framför oss. Jag kommer inte vara hemma när han kommer från jobbet. Vi får se vad som händer. Jag känner mig lite rädd för jag tycker ändå att han var så lugn. När kommer utbrottet?
Vad gullig du är Flygcert som delar med dig och bryr dig så mycket och alla ni andra är också guld värda<3
Tack för att ni finns!!

Tänker på dig, och har tänkt på dig ända sedan igår...

Hur går det för dig??
Skriv gärna så vi får veta, är ju lite orolig...

Om du har lämnat, hoppas att du kan känna lugn i det just nu.
Om du inte har lämnat, försök känna lugn i det just nu.

Jag minns hur svårt det var när jag var mitt upp e i det - att hela tiden leva i någon slags panik över att jag var tvungen att bestämma mig precis just där och då och kunna välja rätt väg att gå, låt inte det förgöra dig.

Kram

Säger samma sak som Stigfinnaren.... Konfrontera henne! Jag har lärt mig under min resas gång att det absolut inte hjälper att vara tyst och tiga och låtsas som att problemet inte finns. Även om din fru kanske blir arg på dig så har iallafall du fått säga vad du ser och hur du känner och mår.
Lycka till- börja prata öppet om detta och ta hjälp av andra runt omkring dig. Man behöver all stöttning man kan få för att själv orka med detta. Ensam är inte stark. Vad lycklig din fru ska vara som har dig och som är villig att hjälpa henne.

Det är ju av din beskrivning uppenbart att din hustru är i en utförsbacke och behöver komma upp på rätt spår igen. De flesta av oss som missbrukar alkohol har ju egentligen inte någon större lust att dricka okontrollerat utan beteendet är förmodligen bara ett resultat av något annat. I din hustrus fall låter det som hon har fått en tjänst som hon måste återhämta sig från och då blir alkoholen den snabba självmedicineringen.

Kan det vara så att din fru själv inte kan initiativet till att sluta med alkoholen och bara väntar på att bli avslöjad. Att du konfronterar henne med din oro för hennes hälsa och ert liv tillsammans. Hoppa över konflikträdslan och hjälp din hustru tillbaka till ett värdigt liv. Du behöver säkert vara mentalt stark för vi missbrukar försvarar vårt missbruk med näbbar och klor även om vi längst där inne begriper att vi kämpar mot oss själva.

Lycka till och våga kämpa för ert liv tillsammans.

men ändå ett svar i form av en fundering och två citat från det du skrivit:

Vad säger du till dottern om du backar nu när ni planerat att flytta ikväll?

I början av november skrev du: ... Men då sa han att han skulle sluta dricka och bad om ursäkt som han aldrig brukar göra. Så jag gav honom en chans. Han höll upp ca 14 dagar men har så smått börjat igen:(

Och idag: ... Frågade om han tänkte sluta helt men han sa att han inte kommer dricka hemma bara när han ska ut med kompisar och på julafton la han till.

Styrkekram / mt

Jag har varit där du är - men det betyder inte att vi tycker/tänker/känner likadant... Jag vill gärna ge dig ett handfast råd, men jag vet av erfarenhet att det bästa är att ge hjälp i tankearbetet så att du själv gör ett aktivt val, och hoppas att jag kan få dig att tänka lite klarare?!

När jag levde i min relation och ville flytta så var det så mycket hot/skäll från exet om att "om du går nu så har du gjort ditt val, det finns ingen väg tillbaka", "om du går nu, mitt i mina svårigheter, kommer jag aldrig mer kunna lita på dig", "om du inte ger oss en chans till så kommer det alltid vara ditt fel"... osv osv osv. Och jag gick på det så många gånger - jag var rädd att jag skulle ångra mig och att det då inte skulle finnas någon väg tillbaka, det fick mig att förtränga att JAG kände ju att JAG inte kunde lita på honom pga av allt HAN gjort, det gjorde mig osäker på om jag tog ett förhastat beslut och att om jag lämnade så skulle jag orsaka att han mådde sämre, och inte minst - han fick mig att känna att det var mitt fel att jag ville att lämna: han förstod inte/jag förträngde att det var hans beteende/hot/skäll/elakheter som faktiskt drev bort mig.
När jag hade flyttat så gav han mig oändligt många chanser att komma tillbaka (hans hot om att det var kört var just bara ett hot för att skrämma mig att stanna), men när jag hade flyttat så blev jag allt säkrare på att jag inte ville komma tillbaka - för jag var ju plötsligt fri att säga vad jag ville, göra vad jag ville, inte behöva anpassa mig till någon som krävde/hotade/skällde/betedde sig illa... Jag tror att din sambo gör samma sak - han får dig att stanna på ett effektivt sätt genom att trycka ner dig, göra dig osäker...

Jag läser mellan raderna att du och maken hade en viss enighet i att du och dottern skulle flytta idag - och att det faktiskt gav dig ett visst lugn: det är ditt svar eftersom det är din magkänsla. Genom att lämna visar du att du inte accepterar det han gjort.
Det visar också dottern att du är stark, att man inte ska acceptera att bli behandlad så, att man kan lämna och göra något bra av det (oavsett om det innebär att ni aldrig mer kommer leva ihop, eller om sambon tar itu med sitt missbruk och möjligen även sin personlighet...)

När jag insåg att min sambo var alkoholist så ursäktade jag allt hans beteende med att han inte mådde bra - men sedan lärde jag mig att elakheter är aldrig ok - oavsett om en alkoholist eller icke-alkoholist säger/gör dem. Man får inte behandla andra människor illa. Av det du skriver så trycker han ju ner dig - det är inte ok. Gå gärna tillbaka och läs dina tidigare inlägg så att du minns tankar/känslor från tidigare - din känsla idag är ju inte ny.

Ursäkta, nu svamlar jag, men ville skriva till dig!
Kram och många tummar!!!

Helt enig med dig Berra. Du ger inte bort några kort genom att flytta. Häremot ger du dig och dottern chans till att fundera i lugn och ro.
Naturligtvis uttrycker han det som att det är definitivt om du flyttar. Det handlar om makt/kontroll och han sparkar bakut. Låt honom sparka, och se vad som händer sen. Huvudsaken du sitter inte fast i saker som du inte kan påverka. Visst han blir nog lite förvånad av att du är stark att ta den typen av beslut.

Lycka till idag!

//PP

Flytta och sedan fundera, du får ingen ro att fundera klart på egen hand annars, du kommer att vara upptagen med att stävja dina tankar på nästa fylletillfälle.
Det kan gå att flytta tillbaka också trots hans hot om att det är definitivt.
Ge det tid att få låta känslorna få komma ikapp.
Han kan göra en förändring till det bättre då kanske ni kan flytta ihop igen, gör han det inte så är det tur att ni flyttade i alla fall.
Han behöver fundera lite på hur han fungerar utan sin medberoende som alltid hjälper honom att möjliggöra drickandet i det fördolda, nu är det fritt fram och det kommer att märkas.
Ge honom chansen att lyckas med båda sakerna.
Du tar hand om dig och ditt barn där har du möjlighet att påverka för tillfället, det andra är hans ansvar.

Lycka till!

Berra

Jag kan inte tänka klart! Det blev för mycket i helgen, det var droppen!
Han sa så mycket dumma saker. Jag sa åt honom att det är nog bäst om jag o min dotter flyttar och han höll med för vi har ju aldrig haft det bra tyckte han.
Så min dotter och jag har planerat att flytta i kväll när jag kommer från jobbet. Hon är så ledsen och besviken på sin pappa och jag vet inte hur han ska kunna gottgöra det han har sagt till henne. I dag på morgonen stannade han kvar hemma en stund innan han gick till jobbet o frågade om vi hade bestämt oss för att flytta. Jag sa att vi tänkte åka i kväll sen får vi se hur det blir. Sa att vi behöver komma ifrån varandra för att känna efter och kunna tänka. Men han sa att om vi flyttar nu så är det definitivt.
Jag frågade om han var beredd att söka hjälp för sitt missbruk men det tänkte han inte för han kan sluta bara han bestämmer sig för det. Han har druckit när det har blivit motgångar och han har tyckt synd om sig själv. Jag sa att jag inte kan lita på honom och att det kommer fler motgångar o hur vet jag då att han inte tröstar sig med flaskan? Han sa om vi kunde ge det en chans till och han skulle visa att han kunde sluta dricka och om han inte kunde skulle vi gå i samtalsterapi. Frågade om han tänkte sluta helt men han sa att han inte kommer dricka hemma bara när han ska ut med kompisar och på julafton la han till. Hur sjutton ska jag göra nu? Känns som att jag inte får missa den här chansen nu som jag har tänkt på så länge. Jag litar ju inte på honom och tror inte att han slutar dricka. Det har sagts och gjorts så mycket så jag vet inte om känslorna kan komma tillbaka även om han slutar. Hjälp mig att fatta rätt beslut!! Jag vet att det är jag som måste göra det, men lite goda råd från er skulle kännas bra<3 kram

Det händer mycket som är bra.
Viktiga samtal kan uppstå när man minst anar det. I väntrummet till kvinnokliniken, det oväntade mötet med en gammal kollega, tjejen som vårdar fötter med mjuka händer och varmt hjärta.
Vårvindar, solsken, leenden, hoppet börjar växa och energin kommer tillbaka.
Jag vill så gärna tro att det ska bli bra med mannen och att vi ska få en fin sommar tillsammans med hela familjen.
Han gör väl sina försök, men hela tiden finns det nya undanflykter och motstånd.
Förra veckan fick han recept på medicin som ska dämpa alkoholsuget och han träffade en klok läkare.
" Jag tror att det finns en sorg hos din fru" sa läkaren och mannen berättade det som att så hade han inte tänkt på det.
Men medicinen hann han inte hämta ut före helgen, gör det på måndag. Jaja.
När jag märkte att han smög med 5,0 ölen ( inte starköl, mellanöl är det säger mannen ) och såg att det fanns 16 burkar färre än i torsdags i källaren blev jag bara så trött, så trött.
Förebråelser och gråt gör ingen nytta.
Jag har lärt mig att hålla den här problematiken i sin egen del av mitt liv och har hittat andra glädjeämnen.
Men det tar kraft att hålla isär delarna. Den senaste tiden har jag känt ett nytt hopp. Jag kan tänka att javisst ja, det är ju så här jag är också, det hade jag nästan glömt.
Men det är skört, det är det.

Jag har så svårt när han gör något eller är annorlunda. Det räcker med småsaker. Förlägger saker han inte brukar, lägger kläder på golvet, skulle lagat bilen (för annars kommer han inte till jobbet) men ligger bara och vilar/ sover. Jag vet att det har varit en intensiv vecka och att han realistiskt sätt är trött. Känner att jag ibland är den som stressar upp mig här. Suck!

Hej .
Du måste gå om du ska rädda er. Detta gäller även din man han måste ta sig ur detta själv. Lämna detta nu.
Kram

Hur kunde det ta denna vändning så snabbt? Nu är det bara alkohol som gäller, han säger att han inte har någon plan för förändring och vill inte ha någon hjälp längre.

Har tänkt mycket på det här med hem. Hur viktigt hemmet är för mig. För mig är det är trygg, kärleksfull plats där man kan få ro och vila. Jag kan inte kalla detta hem längre. Bråk, skrik, fylla och lögner har tagit över. Jag mår bäst när han inte är här.

Jag måste lämna detta!

att den dagen kommer snart - jag hoppas det för din och barnens skull och även för mannens. Livet är inte bra för nån av er som ni har det nu. Faktum är också att inte alla som lever i missbrukets helvete tar sig ur det, många går under, mer eller mindre under tiden man väntar på att förändringens stund ska komma. Jag vill aldrig ge råd... jag går tillbaka och ser hur du skrev: när det känns rätt så bara vet man en dag att nu är det dags att gå! Var öppen och vaken för den känslan, jag tror att den dagen är mycket nära för dig och er. Styrkekram / mt

Hoppas det känns bättre nu, jag tror att det gör det. Jag tror också att det är rätt att barnen får veta, att de får ord för det de sett och känt länge och det de ser och känner nu när de hör hans röst påverkad, ser honom och inte känner igen sin "riktiga" pappa när de möts. De behöver få veta att det som förändrar och förstör deras pappa är en sjukdom och att ni inte kan hjälpa honom, att det inte är deras ansvar. I september kommer ett program, en serie på tre tror jag, om medberoende på SVT. Tvivla aldrig på att det är rätt att du och barnen har ett lugnt liv utanför livet med alkoholisten. Ta hand om er på bästa sätt, sörj det som inte blev och är som du/ni skulle önska och gläds åt att ni har varann! Lördagskramar! / mt

Och lite värre!! Här sitter jag nu själv i soffan efter att lugnet har lagt sig
Luften har gått ur mig och jag känner mig apatisk på nåt vis. Svårt att förklara.
Vi han knappt börja äta för en det var i full gång!
Han kunde inte prata ordentligt så full var han. Vi blev så arga på honom och ifrågasatte honom men det går ju inte så bra när han druckit!
Gap , skrik och hårda ord blev det och nu har han lagt sig för vi ville inte ha honom där.
Jag känner precis som du Flygcert att det känns så skönt när han sover borta någon gång för då är det som att lugnet lägger sig och man kan slappna av och andas ut.
Just det att man inte behöver gå på tårna hela tiden och tänka på vad man säger. Man kan bara vara.
Nej man kan inte heller se fram mot helger, semester högtider för då vet man att han dricker.
Man ska inte vara så hård mot sig själv och jag ska försöka att tänka på att inte vara det fast det är svårt.
Det kanske är som du skriver att när det känns rätt så kanske man bara vet en dag att nu är det dags att gå!
Kram

Lider med dig idag Izzy. Jag vet inte hur du har det, men av dina ord att döma så är inte helgerna fantastiska...
Jag träffade en vän i veckan. Hon bröt upp från en relation liknande min för läääänge sedan och är lite av min mentor i detta (lärde känna henne i samband med separationen), och hon fick mig att plötsligt inse något som jag faktiskt inte tänkt på förut: Gud, vad jag INTE gillade helger, högtider, längre ledigheter, semester osv - det var ju då jag var tvungen att se till så att exet inte skulle bli för full, att han inte blev för arg på mig, att jag skötte mig, att jag inte sa fel saker osv. De bästa tillfällena var när han var iväg på olika resor som gjorde att han var borta i 1-8 nätter i rad, åh, vad härligt och lugnt barnen och jag hade det då....

Var inte så hård mot dig själv - jag vet att det är lätt att bli arg på sig själv och tycka att "jag borde göra något åt detta", men det är ju inte så lätt - det är en enorm sorg att det man hoppats skulle vara för livet faktiskt inte blir det, det är en sorg att man kämpat så oerhört och det inte hjälper, det är en sorg att man skyddat någon så mycket att det känns som att ingen skulle förstå varför man lämnar osv...

Försök istället tänka på hur du vill ha det, vad du vill ha nu, vad du önskar dig i framtiden! En dag kommer du att vara redo - när du känner att allt känns rätt, när du har magkänslan med dig! Men försök att inte vara så hård mot dig, det är lätt att vara det, men det gör det ännu jobbigare för dig! Tvärtom - ge dig själv en varm kram och många fina ord - Du gör allt du kan, och du har kämpat - det är också värt mycket!! Genom att ha kämpat så hårt så kommer du alltid att veta att DU gjort allt du kunnat, du gav inte upp, och det kan ingen ta ifrån dig!

Men, ja, det kan verkligen ordna sig!
Om du ska vara kvar när barnen flyttat, det är bara du som kan avgöra det, men det är aldrig för sent att bestämma sig!
Stor kram

Det vet man aldrig, fast de brukar inte skilja sig allt för mycket åt faktiskt.
Usch jag blir så jäkla arg på mig själv!! Varför gör jag inget? Jag bara går här och tycker synd om mig själv och barnen.
Fast jag kan ju faktiskt göra något åt det, jag behöver inte vara kvar här , jag kan faktiskt säga att nu har jag fått nog!
Jag kan inte säga att jag stannar får barnens skull för de är så stora nu o äldsta dottern har flyttat hemifrån och min yngsta blir nog inte kvar hemma så länge till heller.
Det har inte varit bra för dem att växa upp med en pappa som dricker för mycket så det hade varit bättre att jag skulle ha lämnat honom för länge sen.
Jag vet att de skulle förstå men ändå kan jag inte göra nåt.
Det är som att jag har blivit alldeles handlingsförlamad!
Jag tänker på när vi blir själva han och jag när barnen har flyttat, kommer jag fortfarande vara kvar då?
Jag vet inte? Men jag hoppas verkligen inte det!

att det kan ordna sig när man går! Att det som man är orolig för antagligen löser sig. Det är så otroligt starkt gjort av dig Flygcert att du har kommit dit du är i dag! Du ger mig kraft att tro att det kan vara möjligt för mig med att ändra min situation.
Hoppas det kommer att funka bättre med barnen för dig också.
Måste vara jobbigt att oroa sig för att de far illa.
Ha en fin helg<3

Jag håller med till 110%.
Din mamma måste se till att du vistas i en trygg miljö oavsett var det är. Du ska inte vara hos din pappa om du mår dåligt av det. Kram

Jag har lindrigare än dig men ungefär samma dilemma. Socialen svarade mig idag att om jag misstänker att de far illa hos pappan så ska jag inte skicka iväg dem. Jag lyssnar på barnen och säger dem att pappa har druckit så tror jag på dem. Pappan ljuger ibland så han litar jag inte på. Lyssna på din magkänsla.

Hoppas det går bra för er, skriv gärna och berätta.

Känner att jag måste få skriva av mig ang. det som hänt i helgen. Jag och barnen åkte till min bror i helgen, vi åkte på fredag och kom hem i söndags. Barnen har varit hos mig sedan i onsdags- alltså har barnen inte träffat pappa sedan i onsdags. Magkänslan har sagt att han haft en suparhelg- telefonsamtal till barnen på udda tider mot vad han brukar ringa samt att barnen inte velat ringa upp honom. Det har nu sagt till mig att de hör när pappa druckit- klart att de inte vill prata med honom då- jag vet hur de känner!
I söndags när vi kom hem så åkte jag och dottern hem till pappan för att säga att vi var hemma igen...... Hittar en kraftigt överförfriskad man som var påväg in i duschen- glad men påtagligt påverkad kl. 19 på söndagkväll (arbete dagen efter- naturligvis kom han aldrig iväg på jobb igår). Jag såg på dottern att hon blev ledsen och tyckte att det var jättejobbigt- vilket jag också tyckte. När vi åkte därifrån så pratade jag med henne och försökte trösta henne, förklarade att detta inte är okej!!! Det han gör mot oss (och sig själv) är fel och att hon har all rätt att bli ledsen. Detta är inte normalt!
Det gör ju så ont att se när barnen blir ledsna. Jag blev så förbannad- hade kunnat slå honom gul och blå. Skönt att kunna åka hem till min lilla lya och slippa vara i skiten. Åh, vad glad jag var då att jag flyttat!
Igår skulle jag och dottern dit igen för att hämta lite grejjer. Då låg han i soffan, naturligtvis bakis och full av ågren efter många dagarns festande. Hade inte varit på jobbet, haltade och hade supit bort sin telefon i helgen, bra jobbat! Jag kunde naturligtvis inte vara tyst. Undrade hur han tänker och om han är nöjd med dagen och gårdagen och att jag tycker att han ska ta och prata med sin dotter som han gjorde så ledsen igår.
När sedan vi alla tre står samlade i köket så kan jag inte låta bli att lägga orden i min dotters mun, jag säger åt henne att berätta för sin pappa hur hon mår i sitt hjärta och i sin mage när pappa är full. Hon blir naturligtvis ledsen men säger att det inte känns bra. Jag tycker att det är dags att han får höra hur de mår och att det inte bara ska komma ifrån mig. Det är ju jag hela tiden som får städa upp efter honom. Kanske var det dumt att pressa henne??
Jag orkar inte längre att väga orden på guldvåg bara för att jag inte ska såra honom och låta han framstå som dålig i barnens ögon. Men detta är sanningen och den måste även barnen få se och få bekräftat. Jag sade åt sambon att det är dags att ta tag i problemet och inte bara säga hela tiden att "det var dumt"- det har vi hört i över 10 års tid.
Jag berättade även för sonen när jag kom hem, vad som hade hänt i söndags och igår. Jag berättade för barnen att jag alltid finns här för dem och att de aldrig ska behöva känna sig orolig när de är med pappa- för om de är det så ska de ringa mig. Jag sviker de aldrig. Det säger att det varit lugnt hos pappa hittils och det hoppas jag verkligen.
Jag tror aldrig, trots att jag är påläst och levt i detta alkoholhelvete, att jag någonsin kommer att förstå mig på alkoholister. Jag förstår inte att att man inte tar emot hjälp och inser sitt problem. Med risk för att trampa alkoholisterna på tårna. Jag vet att man måste nå sin personliga botten........ Hur många måste dras med i skiten påväg ner i botten??
Förstår ingenting!!!
Är bara förbannad och besviken.