Senaste kommentarerna i forumet

ring polisen när han tar bilnycklarna så han inte kör berusad.
sen e det bara han sjelv som kan inse att han ska sluta dricka

Tack för tips!
Jag behöver hjälp. Nämndemannsgården har jag fått en bra känsla av. Ska fundera över att kontakta dom om jag är kvar i detta. Så sorgligt att jag har människor att prata med om allt men att jag varit tyst om detta. Ångrar det nu. De hade känts bättre om de om jag hade berättat från början. Vet inte vad jag är rädd för. Funderar på att berätta för någon denna vecka. Orkar inte bära detta själv.

Situationen hemma är värre än någonsin. Förstår inte vad som hänt. Från att ha velat ha hjälp till att ha gett upp allt. Nu snarkas det från soffan och det känns befriande när han sover. Önskar det fanns tvångsvård. Att någon kunde komma och plocka upp honom :(

Jag har nog gett upp nu. Hans vilja till förändring förut gav mig kraft. Den känslan är borta. Jag vill ha ett annat liv.

Skulle skriva ett eget inlägg, men hamnade här. Jag ska försöka rätta till det :-)

Någon säger att så länge barnen vill dit så ska jag inte hindra dem. Men samtidigt är det mitt ansvar att hindra dem från att fara illa. Barnen är 12 och 17 år. Ska jag be soc om samtal tillsammans med honom el vad tycker ni? Jag är helt vilse.

att som anhörig känna sig utanför är vanligt men det finns hjälp att få för er.

http://www.namndemansgarden.se/behandling/vara-behandlingar/anhorig

http://www.aleforsstiftelsen.se/index.php/component/dioneformwizard/?fo…

Får ni inte hjälp av er soc-avdelning så är det väl investerade pengar att själv försöka betala med egna medel.

Vad bra av dig att ha varit nykter sen september! Jag har helt fått avsmak på alkohol efter att ha sett baksidan av den så för mig blir det nästan inget drickande.
Det är nog det han gör nu. Super sig slut i kropp och själ. Tyvärr super han mig slut oxå :( Förstår inte hur han orkar dricka så mycket. Borde starta ett hem dit medberoende kan åka och vila några dagar i väntan på nästa steg.

Tur att forumet finns för det blir ensamt att inte ha någon att prata med. Vi umgås inte med några överkonsumenter och de enda jag berättat för är hans familj. De brydde sig inte, eller orkade i alla fall inte göra något. Kanske får svårt för dom att höra sanningen.

Heja oss!

Här kommer lite kraft från en som känner sig ganska blase. Jag har ju oxså en man
som dricker, han dricker i perioder, kan vara vit i veckor, men sedan tycker han
att han är värd en snaps eller vad det än är. Det stannar aldrig vid det utan kan
fortsätta i 2 veckor till han är precis slut i kropp och själ.
Han säger som din man att han bara gör mig illa. Visst sant, men jag tycker inte ett
dugg synd om honom. Då jag själv med hjälp av forumet och min hund som hjälp har lyckats
hålla mig nykter sedan 10 september förra året, då är min energi slut. Punkt.
Det är sorgligt att se en människa som är två personligheter. När han är nykter är han
utåtriktad, snäll, en god man helt enkelt. När fyllan tar över förvandlas han till en bitter
man. Aldrig elak. Men att stå och se på är mer än påfrestande. Funderar på att ringa hans
systrar och lägga korten på bordet. Inför dom är han den felfrie lillebrodern. Dom skulle
veta hu allt trasas sönder för mig.
Önskar oxså jag hade någon att ringa. Men dom vi känner är överkonsumenter hela bunten. Dom
bara säger att jag överdriver. Så vad gör man. Tänker mycket på att gå, vet inte just nu.
Men så faan att jag tassar på tå här hemma. Jag har själv gjort ett jävulskt arbete och det
tänker jag inte slänga bort.
Skickar lite kraft till dig, Jag är oxså jävulskt förbannad
Konstnären

Ett långt återfall. I tio dagar har alkoholhjärnan styrt helt. Jag får ingen kontakt. Han slår i från sig, överreagerar på allt och skriker sina elakheter. Helt otroligt obehagligt att två så olika personligheter kan finnas i samma människa.

Ensam hemma nu och han är full ute på stan och säger att han funderar över vår framtid. Det kanske blir han som lämnar mig efter alla mina tankar om att gå. Jag ser att han lider. Han är så låg och säger att han bara ger mig problem. Jag har svårt att tycka synd om honom. Det kanske är sunt. För mig är alkohol ett aktivt val.

Önskar att jag hade någon att ringa. Ingen vet om hans drickande. I samma stund som jag berättar avslöjar jag oxå mina egna lögner om mitt liv. Varför har jag inte kunna pratat om detta med min familj och fina vänner. Dumma skam. Hur sjutton kunde jag hamna här? Ge mig kraft. Jag är så trött.

Anmäl honom till polisen när han sätter sig i bilen. Lämna honom, ställ ultimatum. Han kommer inte sluta om han får ha dig kvar, inga konsekvenser av sitt drickande osv. Ställ ultimatum. Säg att han kan få umgås med dig som VÄN om han söker vård och försöker bli nykter. Var tydlig om hans goda sidor och så vidare men att du måste lämna pga hans alkoholism. I det här fallet så kommer jag inte på nåt annat som skulle få honom att tänka om. Han verkar ju inte reagera på hur han riskerarandra människors liv bakom ratten tex. Tycker synd om dig. Blir jobbigt att lämna. Jag kommer lämna om min partners drickande fortsätter på samma vis. Från att känna som du, till detta. Att det faktiskt är han som väljer bort mig när han super. Det är inte ett sånt liv jag vill leva. Lycka till!

Låter ju som mer än bara alkoholmissbruk. Man säger väl inte så till sitt barn! Dubbelbestraffning. Då säger man väl hellre att man inte kan el i bästa fall att man säger som det är, att man är alkoholist o ska söka hjälp.

Tack...Jag hoppas att han gör hälsosamma och långsiktigs val och att jag väljer att inte vara medberoende. Hur hittade du hit anti anti?

Välkommen hit!

Det låter som en jobbig situation för dig och dina barn.

Visst är det så att han borde prioritera barnen framför alkoholen men nu är det inte så. Det är ju väldigt mycket ansvar han lägger på en 17åring, ansvar som ligger hos honom själv. En tonåring ska ju inte behöva göra det valet, att inte träffa sin pappa alls eller att gå med på att han är full. Skrämmande också att han tänkte övningsköra med sonen dagen efter.

Barn till föräldrar som dricker för mycket tar ofta ett stort ansvar, många gånger skyddar de sina föräldrar även om de är arga på dem. Själv upplevde jag det som att jag var lojal in i döden med min värsta fiende, min pappa. För trots att jag älskade honom så var det p.g.a. hans drickande jag mådde så dåligt. Hoppas sonen kan prata med dig men jag tänker också att det är lätt att han kanske censurerar vissa delar för att skydda sin pappa och att det kan vara bra om han också pratar med någon annan,t.ex någon kurator, psykolog eller inom kommunens beroendecentrum där de brukar erbjuda stöd till barn till missbrukare.

Där finns också stöd för dig att hämta, för även om du inte lever med honom så tvingas du ju in i ett anhörigsskap då ni har barn tillsammans. Det finns också en stödgrupp Alanon för anhöriga till alkoholister. Du kan också fortsätta skriva och läsa här på forum. Inte alltid man får så många svar, går lite i perioder hur många som är aktiva, men på något sätt så kan man ibland komma fram till mycket själv bara genom att sätta ord på sina tanka och känslor.

sannerligen rätt. Det låter som att han har stora problem med alkoholen. Tycker synd om dig.

..ta inte ut några dåliga grejer i förtid, låt dem komma när de kommer...
Bär inte andras bördor, lasta av dem där de kom ifrån.

När det bjuds tillfällen som gör en glad, så ska man tillåta sig att få njuta av dem, och få stanna kvar i känslan så länge man vill.
Pirrar det i magen av vällust så är det en bra känsla.

Tids nog kommer det dåligheter men de är också färskvaror, öppnas de i förväg hinner de härskna ännu mer, det finns sista förbrukningdatum för dem
när det är dags att kasta dem iväg för gott.

Allt har sin tid, din verkar vara nu, så kör så det ryker. Hejar på dig!

Berra

Jippi
Jag fick mitt nya bostadsrätts hus idag efter en jobbig budgivning.
Sonen blev också glad.
Känns som allt löser sig sakta men säkert nu.
Idag har han inte tjatat något på mig,så skönt.
Orkar inte med han eviga prat om vår eventuella framtid tillsammans.Jag är jätteglad att han är nykter.Bryr mig såklart om honom efter alla våra år.
Men jag är inte kär i honom längre.
Något hände efter sista sveket...
Nu vill jag bara flytta och börja mitt nya liv.
Har råkat träffa en ny kille som jag kände sen förut lite grann.
Är lite nykär faktiskt.Känns som man är fjorton år igen.
Pirrar i magen.
Vet inte vad det leder till men skönt att ha någon att luta sig mot.
Men det är en hemlighet,vill absolut inte att sonen vet om det.Och han skulle bli galen av svartsjuka.
Han får förbli en hemlighet ett tag till.Vet ju inte ens vad det leder till även om det känns bra just nu.

Så här ska du inte behöva ha det!

Bor dina föräldrar tillsammans? Om inte så tycker jag att du ska vara hos din mamma. Du ska absolut inte behöva vara hos din pappa när han har druckit. Du har rätt till att känna dig trygg! Det är helt ok om du säger att du inte vill träffa honom då han druckit. Om han väljer att dricka ändå så är det hans val, hans beslut. Han är vuxen och det är upp till honom att söka hjälp för det här.

Har du någon annanstans du kan ta vägen då han beter sig så här? Någon annan vuxen släkting t.ex? Du är inte elak eller sviker din pappa på något sätt om du berättar för någon annan hur du har det. Jag fattar att det känns jobbigt och svårt, har själv levt med en pappa som är alkis. Jag trodde att jag hjälpte honom och mig själv genom att inte berätta för någon men jag hade fel. I längden ledde det bara till att det var lättare för honom att fortsätta med dåliga beteenden som ingen i familjen mådde bra av och att jag hade skuldkänslor över sådant som egentligen var hans egna ansvar.

Kanske kan du försöka prata med din mamma igen? Försök förklara för henne precis hur du upplever det. Ibland kan det hjälpa att skriva ett brev, då kan man i lugn och ro sätta ord på sina känslor utan att bli avbruten eller stressad. Säg att du behöver hennes hjälp med detta. Även en mamma ju ibland blunda för hur allvarligt något är, det är en försvarsmekanism en tar till då något känns för svårt. Hon vill säkert hjälpa dig och vara ditt stöd.

Du kan också kontakta kuratorn på din skola för samtal. Det är viktigt att prata med andra om detta. Ungdomsmottagningen har också kuratorer och psykologer som du kan prata med, du behöver inte ens berätta för dina föräldrar att du går dit. Man brukar säga att alkoholism är en familjesjukdom för även om det bara är en i familjen som är beroende så blir alla drabbade. Det kan vara allt från rädsla/oro till ilska, ångest, sömnsvårigheter m.m. Detta behöver man ofta hjälp med att klara av, för de flesta är livet med en alkoholist övermäktigt, oavsett man är barn, tonåring eller vuxen. Så sök hjälp och stöd för din egen del, börja där.

Och du, det blir bättre, bara du är snäll mot dig själv och tar den hjälp du behöver. Ett första steg har du ju redan tagit, att våga sätta ord på din situation och dina känslor här på forum.

Ta hand om dig!

Jag blir berörd av din berättelse. Känner igen mig. Jag växte upp med en alkoholiserad pappa. Fattar att det måste vara riktigt jobbigt för dig.

Det jag reagerar mest på är det du skriver om dina skuldkänslor. Skulle jag kunna gå tillbaka i tiden skulle jag ruska om mig själv, säga det är inte ditt fel! Jag vill säga samma sak till dig, även om jag vet att det kan vara en lång process att jobba med. Det är aldrig ditt fel att hon dricker! Säger hon att det är för att du inte hjälper till tillräckligt hemma så är det bullshit! Hon dricker för att det är hennes val. Oavsett om hon är beroende eller ej så är det hennes val att öppna den där burken/flaskan, och framförallt hennes val att inte söka hjälp de stunder hon känner att hon inte kan hantera det. För det finns en massa hjälp att få såsom AA, beroendecentrum hos kommunen, behandlingshem o.s.v. men allt detta är verkningslöst om inte den som dricker själv vill.

Jag har också upplevt det där med överdosering av tabletter hos min pappa. Det skapar, oavsett det är medvetet eller inte, en situation av mental utpressning som blir omöjlig att hantera hos en närstående. Såklart vi inte vill att våra nära ska dö, det är för många den största rädslan och skräcken. För min egen del ledde det till att jag ständigt kände en oro för att pappa skulle dö, ständigt vägde mina ord på guldskål för att jag inte skulle orsaka sådant beteende, ständigt hade skuldkänslor för att jag tjatade om alkoholen. Ibland tänkte jag det var bättre bara låta honom dricka för att inte riskera att han mådde så dåligt att han tog tabletter.

Men det är samma sak där, att det var helt och hållet hans eget ansvar att söka hjälp för de delar av livet han inte mäktade av. Det finns hjälp att få och träffar man inte rätt från början så får man försöka igen och igen.

Det finns också hjälp för dig att få. Alanon är en stödgrupp för anhöriga till alkoholister. Kommunens beroendeenhet brukar också kunna ge stödsamtal, individuellt eller i grupp till anhöriga. Själv har jag sökt stöd från en massa olika håll, dels här på forum men också alanon och kbt genom psykiatrin. När jag först kom hit så gjorde jag det för att jag levde med en alkispojkvän. Med tiden fattade jag att mycket var rotat i min uppväxt med min alkisfar. Så det är nog mitt bästa tips till dig, att du först söker hjälp för din egen del.

Kram på dig

...säga tack till dig - tack för att du ger mig möjligheten att se min resa, att reflektera och se min styrka!
Tack!

Lite bråttom nu, men vill bara tydliggöra att allt det där som jag var så orolig för, att förstöra för barnen, att inte hitta ett permanent och bra boende, att inte klara ekonomin, mm mm mm -alla de sakerna har löst sig!! När man tagit steget så bara händer det (om man är öppen för det!). Inte så att boende å pengar, bodelning osv bara kommer över dig, lite får manj u jobba (ganska mycket), men vad stark man blir, för kämpandet har man i sig!
Det som inte helt löst sig är ju barnen - jag har en viss oro att barnen ibland far illa hos exet, men det jobbar jag på.
Kram!

För att ni läser det jag skriver och stöttar mig. Det känns så bra att någon lyssnar och förstår vad jag går igenom.
Det var ett bra tips att ha en liten väska färdig om kraften skulle infinna sig.
Och jag har en lägenhet som jag har nyckel till som jag kan bo i ett tag( den är min brors o han bor på annan ort för tillfället)
Så jag har faktiskt möjligheten när jag tänker efter att gå när jag vill.
Jag tror att de snart kommer att märka något på hans jobb om han fortsätter så här.
I helgen pratade han med sina anställda i telefon och pratade skit om sin chef till dem.
Han var förbannad och högljudd och hade druckit en hel del.
När vi försökte prata med honom om det blev han arg och tyckte inte att han hade gjort något fel.
Han tycker aldrig att han gör fel, det är alla andra som gör fel!
Jag tycker att det är konstigt om de inte märker nåt på jobbet!
Det är som du skriver Flygcert att man stressar sig själv med att nu måste jag lämna!
Det tänker jag på jämt jämt!
Men nu är jag där igen att jag måste faktiskt det för det har varit så här så länge nu och jag har varit på väg i mina tankar i många många år!
Och jag tänker precis som du hur det ska bli med allting efteråt osv
Jag ska försöka stressa ner och njuta lite:)
Kram till er <3

Lita på din magkänsla - känner du att det är för mycket så är det för mycket för dig och det räcker!

Alkoholism eskalerar- som jag förstått det hela är det är vanligast att börja dricka alkohol, efter hand dricker man mer, ibland går det överstyr osv. Fördomen är att "alkisar hittar man på parkbänken", typ... Men det är ju väldigt få vi ser där. De flesta klarar ganska lång tid av att upprätthålla den fina ytan, ofta med hjälp av oss "snälla" medberoende som ursäktar, städar upp, döljer osv. Det blir alltså värre ju längre tiden går, tills alkoholisten accepterar sitt missbruk och aktivt väljer att ta tag i det på något sätt.

Att han knuffar dig eller talar till dig på ett otrevligt sätt, det är saker som du inte alls behöver acceptera! Bra om du hittar ett boende du vill ha, förstår att du kanske har känslor kvar för honom, och de är inte lätta att stänga av, men försök känn efter vad som är viktigt för dig!!!
Kram

När man börjar fråga sig själv om personen ifråga dricker för mycket för sitt eget bästa så är det nog oftast en signal om att det är så det ligger till. Sedan kan två personer har skilda uppfattning om vad som är osunt eller inte utan att det föreligger ett problem. Jag försöker att lyssna på min magkänsla och har själv nyuppkomna "symtom" på min partners drickande som sakta men säkert eskalerat.(därför jag sökt mig hit och ställt samma fråga som dig i princip). Jag kan själv inte dricka alkohol utan olustkänslor inför alkoholen, vill inte dricka vilket iof inte är ett problem men det är ju en effekt av hans drickande, oro för hur mycket han dricker, ångest av hans berusningsgrad och beteende, att jag känner att jag undrar hur hans inställning till alkohol kan påverka min sons kommande förhållningssätt till alkohol osv allteftersom han mer o mer fått karaktären av ett fyllo när han dricker...Känns hemskt att använda såna ord om någon man älskar så mycket, men det är liksom det som dyker upp i mitt huvud. Oftast finns det kanske fler bieffekter som kanske var för sig kan kännas harmlösa, men om man sätter ihop dem så framträder ett tydligt mönster som inte går att bortse ifrån.

Annalie

du behöver inte bestämma dig nu men du ska inte hota med att gå innan du vet att du faktiskt tänker göra det och har praktiskt ordnat så att det är möjligt. Att hota och inte göra är att flytta sina gränser och det är inte bra. Ta dig den tid du behöver för att komma till beslut.

Så sorgligt och sån besvikelse med återfall. Berätta gärna för honom att du har hjärtklappning och yrsel i hissen på väg hem för att du är rädd för vad som ska möta dig... att du inte vill leva så... att detta skadar dig och din relation till honom så mycket. Allt det är dina känslor, så är det för dig. Du behöver inte - och säg helst inte nånting om honom. Men det du känner och upplever är så som det är för dig och dina upplevelser äger du rätten till. Ingen kan säga att du har fel. Styrkekramar / mt

Usch, efter tre nyktra och bra veckor så hittade jag en flaska igen och en däckad sambo. Så sorgligt! Kände lite skam över tanken på att skriva här. Som att jag får skylla mig själv som fortfarande lever i detta. Just därför skriver jag några rader för jag vill inte känna så. All oro i mig kom tillbaka med full kraft. Så stressande att jagas av tanken att jag måste bestämma mig nu nu nu hur jag ska göra. Som att varje minut jag är kvar kan vara slöseri med tid och göra det för sent att skapa det livet jag vill ha. Så är det ju faktiskt inte. Jag klarar liksom inte av när alkoholhjärnan tar över honom och han helt byter personlighet. Lögner , lättretlig, elak och bitter. Allt som han inte är när han är nykter. Det är inte rimligt att ha hjärtklappning och yrsel i hissen på väg hem för att jag är rädd vad som väntar där. Jag vill inte ha det så. Undra om han kan förstå hur mycket detta skadar mig och oss.. Jag blir bara så trött.

Nu ska jag hem till en vän på middag och försöka njuta av kvällen.

Tack för uppmuntran mulletant :)