Senaste kommentarerna i forumet

på utflykt med exet - det rådet känns enkelt och lätt att ge!

Så skönt att du mår ok! Det tar tid men det blir bättre! Du är på rätt väg!

Kram, kram / mt

ur-uselt fungerar det i alltför många organisationer - den ena handen vet inte vad den andra handen gör - och säger... Knappast går det att rätta till då jag tolkar det så att "lillchefen" lovat något på för lösa grunder, något h*n inte hade underlag för och inte sista ordet i. Men visst kan du höra även om h*n är ledig. Men - du kanske inte ens har lust att vara kvar? Hur känns det nu när du sovit på saken?
Kramar / mt

Sorgsen! "Ser" och begrundar just nu den senaste skriftväxlingen här; att skrivandet bidrar till upptäckter om en själv, att vi känner igen oss i varandras erfarenheter och att det lättar att häva ur sig på en trygg plats... Så är det. Och så såg jag din rubrik på hela tråden: Hjälp! Vad ska jag göra nu? ... och jag ler lite - för det verkar du ha bra koll på, både vilken riktning din inre kompass visar och att handla efter den. Fortsätt bara... och ta väl hand om dig! Finaste Medmänniska!
Kramar! / mt

...så jäkla surt!!!
Folk har så lätt för kasta ur sig saker utan behöva ta ansvar för orden. Fy sjutton vilken smäll rakt i buken.
Jag hoppas de har förstånd att skämmas och på sikt jobbar för du ska kunna vara kvar.
Det känns ju som du hamnat rätt, ungdomar tar inte emot vem som helst.

Kram

Hihi, ja, det är lustigt hur man bygger upp personligheter utifrån det som skrivs här.

Jag tänker ganska ofta på att det är speciellt med relationer som börjar i det djupaste djupa. Först efter lång tid kan man ställa frågor som "vad heter du?" och "vad jobbar du med?". I andra sammanhang är det ju tvärtom... där börjar man med de frågorna, och det kan ta en evighet innan man når djupet.

Ja, jag mår bra, det är mycket på ett bra sätt. Jag har en heltidstjänst och utöver den driver jag en egen firma och pluggar lite också... Så det är inte så konstigt att det blir fullt upp ibland. Men, nu är studierna snart avklarade och då blir det åtminstone mindre på den fronten.

Och alltså: nu är det läggdag, fy vad sömnig jag är... :)

Godnatt!
/H.

Kram till dig!

Hoppas att du har det bra, att det är på ett bra sätt mycket att göra för dig!
Tänk, jag har många tankar om dig (och många andra här) - man får bilder av hur ni ser ut, vad ni gör, jobb, ja, allt... undra vad som stämmer...!

Kram

Men vad tusan? Får man ens göra så? Gäller inte muntliga avtal?

Usch och fy. Och kram!
/H.

Sorgsen-vännen. Vad jobbigt du har det.

Jag tänker på dig. Kram!
/H.

Kram! :)
/H. (som har haft tokmycket att göra en period och därför inte varit så aktiv... men jag läser allt som skrivs och tänker mycket på dig, flygcert.)

... det är bra att skriva, jag bara glömde det ett tag...

Ja.
Jag blir sååå trött på honom - idag har han frågat mig om de mest bisarra saker: "Var är min nässpray?", "Var ligger lakanen?"... Jaa, allra kääääraste sambo, din nässpray har jag ju aldrig rört, och lakanen ligger där de alltid legat... Har du nollkoll eller vill du bara ringa mig för att du vet att jag tycker att det är jobbigt?
Hjääälp.

Dessutom vill han att vi ska åka på utflykt tillsammans...?! Jag vill inte - tror inte att det är bra. Vet inte vad han hoppas med det?

När jag läser om dig Sorgsen så tänker jag ju som alltid att du är så stark, att du kämpar så och också att jag vill inte att du ska behöva utstå det där elaka, hemska.

Jag är trött, men mår ok idag.

Så himla, himla fult, kan bara instämma i Mulletants ord!

Håller tummarna för att det löser sig på något sätt för dig!
Förstår att du helst vill säga några kanske inte så fina ord till dem (det hade jag själv velat) men försök bit ihop - uppenbarligen har du ju gjort ett bra jobb, det kanske öppnar sig någon mer möjlighet?

Kram!!

så fult!
Massor av kramar till dig! / mt

varm kram fylld med styrka till dig du lilla kämpe !! Jag önskar jag kunde sitta bredvid dig och lyssna när du häver ur dig din frustration, hjälpa dig med 2 öron som bara är till för dig.

Kram ♥

Du kämpar på bra.
Kram på dig!

Jag läser och funderar på vad ni alla skriver. Det ger mig så mycket kraft i min vardag, att ni sätter ord på vad jag känner men just nu inte lyckas få ner på pränt. Jag får svar på frågor som ställs i era trådar som skulle kunna vara mina egna frågor. Tänk att det kan vara så lika.
Jag fastnar i det du skriver, Sorgsen...varför ska all skit vändas emot mig? Vad ger de rätten att ignorera, vara kall och inte vara intresserad. Det gör ont.

Kram

Kom till jobbet idag, peppad på första dagen som "riktig" personal. Fick reda på att cheferna inte alls kommunicerat och den tjänst jag blivit lovad av "lillchefen"(min handledare) redan blivit tillsatt utan dennes vetskap då hon nu är tjänstledig. Det kändes faktiskt förnedrande då den nya ville att jag skulle sitta med henne på lunchen och gå igenom saker eftersom jag har mer koll än hon.

Jag ville säga nej tack till att jobba övertid på en praktik jag gör för a-kassa, nej till att som praktikant göra det jobb som hon får en lön för att göra men jag var så arg och ledsen att jag skulle ha börjat gråta om jag sa något.

I stort sett så gjorde jag hennes jobb hela dagen och hon hängde bara på mig. Hade det inte varit för att praktiken innebär mycket kontakt med människor, ungdomar som hade drabbats så hade jag gått hem eller hänvisat till att jag faktiskt bara är praktikant.

Efter det här så har jag ingen lust alls att vara kvar till sommaren. Ilskan tog jag ut på gymmet så nu känner jag mig bara ledsen.

Minns vad pappa sa till mig när jag var liten och skrek att "det är inte rättvist" så frustrerande svarade han bara att "livet är inte rättvist". Så känner jag mig nu. Jag vill bara lägga mig på golvet, banka med knytnävarna och skrika; Det är inte rättvist! Jag har kämpat på så många plan men just nu känns det som att jag är tillbaka i Bitterträsk.

Känslan påminner också alltför mycket om den besvikelse jag känt då alkoholister har ljugit, lurat och svikit. Den där känslan av att jag var så himla dum som trodde att det faktiskt skulle bli bra.

...du skriver vännen.:)

Kan känna igen så mycket både från min historia och i det jag lever i nu.
Det har ju för mig inte avlöst varandra utan haft många år mellan, så många att mina barn har hunnit bli vuxna med egna bostäder och familjer.

Det där med att välja var du lägger fokuset på dina minnen har jag också gjort. Jag valde bort det negativa med barnens far genom att separera från honom, jag kunde inte leva kvar i den typen av liv. Men det som var positivt har jag behållit, det var många och stora grundläggande saker som var bra, väldigt många år. Det lever kvar i mig, det förmedlar jag vidare till min barn och deras barn. Jag skulle tro att barnet som nu väntar barn kommer ha sporadisk kontakt med sin far, kanske mer naturligt just genom ett barnbarn. Det lilla knytet ska ju inte på några villkor behöva bära någon negativ ryggsäck för något som hände för snart 20 år sen. I alla fall inte från mig!
Så länge jag var i det jobbiga tog det plats och energi, det räcker, det har fått och tagit den tiden det behövde då.

Det blir bättre, håll ut och försök styra in på det som är bra för sig och din framtid. Med tiden tippar det positiva över på din sida, sluta inte tro på det!

Minnen som poppar upp, både från det där historiska och från det som hänt i mitt nuvarande äktenskap, är på sin plats. Jag är glad de kommer, det förhindrar förträngningsmekanismen. Men vissa saker i det jag lever i nu bör jag inte ta upp med just maken, precis som Adde skrev i min tråd, det gagnar inte förhållandet och är mina känslor som kanske inte alls har förankring i nutid utan i min historia. Lite det som jag förmodar mulletant var inne på också i min tråd.

Oavsett så låt orden flöda här!
Jag lyssnar!
Vi lyssnar!

Kommentarerna är välmenade pch ger ett uttryck för att du inte är ensam.
Fortsätt skriv!

med pillertrillandet är framfört på flera vägar :-))

...så känns det. Att häva ur sig! Få hål på varbölderna!

Jag hoppas innerligt att maken får/har en sponsor han har respekt för. Hittills har jag inte hört om någon eller märkt att det skulle finnas någon.

Just nu ringde han och att jag fått ur mig mitt här gjorde samtalet lättare. Bara att han ringde upp gav mig bubbel inuti. Orden och samtalet var positivt och han intresserade sig för när jag tror mig vara färdig med mitt möte imorgon.

Jag tog upp min oro runt tabletterna och hans förestående körlektioner. Han berättade saker och vi pratade vanligt! Kryss i taket!
Jag kunde berätta vad jag informerat mig om och han om sin kunskap och nu kör han nedtrappning. Fortfarande utan läkare!
Som Fia skrev, eget ansvar, ja, det tar han ju i detta nu. Jag tycker däremot fortfarande att det är oansvarligt av läkaren som ordinerade dem, att bara sätta in mediciner av detta slaget utan uppföljning! Jag menar det skulle vara han själv som körde uppföljning och senare eventuellt annan läkare. Nu fanns ingen plan alls!
Så får det inte gå till, för mig utam rim och reson!

Det som gläder mig i detta är att han väljer ta bort dem under en tid då han har fått rutiner på AA-möten. Någon skulle reagera, hoppas jag, om han inte kommer som han brukar!

Kram vänner

Det känns som ett jobb att komma framåt, att komma ifrån relationen.

Sambon håller på med sina mail, sms, samtal - och jag försöker undvika att prata, men hur jag än gör så slår det tillbaka på mig själv.
Pratar jag inte så blir han irriterad och arg för det och skäller och visar missnöje för det, om jag pratar så säger jag "fel saker" och då blir han arg för det... Han tycker att jag förstör genom att inte vara tillgänglig, han säger att jag ännu inte visat honom vad jag vill (att jag flyttat och tusen gånger sagt att jag inte vill leva med honom räknas tydligen inte?), han ändrar på saker som vi bestämt... Åh, är så trött på det, på situationen.

Häromdagen hade jag ett bra framsteg: jag skulle träffa några vänner och gick i en del av min stad där jag inte varit sedan förra sommaren, och då och innan det framför allt varit där med sambon. Först gick jag och tänkte lite sorgligt att "åh, när vi satt på det caféet...", "där är vår favoritrestaurang, nu kommer jag kanske aldrig mer äta där", "här lämnade han mig när han blev så arg för att han tyckte att jag hade flirtat med någon" och det kändes så oerhört sorgligt, men efter en stund så tänkte jag att antingen kan jag fastna i de där sorgliga tankarna eller så kan jag tänka på fina och bra och mysiga minnen som jag har av området, men med vänner eller så. Det kändes bra - jag kunde bestämma mig för att tänka positivt.
Sedan satt jag med mina vänner och vi hade en toppenkväll. Jag har kommit ifrån att bara prata om mig och mitt, utan vi pratade om alla, alla pratade och det var bra! Däremot - när vi pratade om sambon så sa en av tjejerna "han låter sjuk, det är ju faktiskt synd om honom också som inte förstår att han behöver hjälp". Och, ja, det är det kanske, men den biten kan inte jag ta på mig, jag kan inte "rädda" honom.

Jag tänker en del på att tänka på det han gjort, och jag har ju många minnen, men en del poppar upp som om de vore nya för att jag förträngt så - igår kom ett minne som jag glömt:
När vi träffades så blev han ju ofta arg redan från början - och många, många gånger slängde han ut mig i trappuppgången, samlade ihop mina saker och bara slängde ut dem i trapphuset. Jag var så rädd för honom, och samtidigt så rädd för att gå därifrån. Jag skämdes så, för jag hade ingenstans att ta vägen och vem jag än åkte hem till skulle jag bli tvungen att förklara för - och jag var så rädd för att de skulle tycka att jag var dum.
Så där satt jag i trappan, så rädd och så ledsen, med alla mina saker utslängda; kläder, böcker, jobb-grejer, brev, skor, hygienartiklar mm mm utspridda i trappan. Ibland kom någon av grannarna, och fick försöka trampa mellan alla saker, frågade om allt var ok och jag försökte släta över...
Och jag trodde att det var mig det var fel på - att jag var konstig som inte hade den typen av bråk...

En sommardag förrförra året hade vi barnvakt och åkte på utflykt - vi hade en såå bra dag - vi bråkade inte på hela dagen och upplevde så härliga saker, jag levde så länge på den dagen "vi kan ju ha det bra, om allt bara funkar...". Det är den enda dagen de senaste 3-4 åren som jag kan minnas att jag känt att jag verkligen, innerst inne tror att vi skulle kunna få det bra - och ändå vet jag ju att jag hela dagen gick och oroade mig för att han skulle bli arg: tänkte att jag inte visste om han skulle bli arg, om jag skulle säga fel sak, göra fel sak...

Jaa... vad säger man?
Det gör ont, men det har blivit bättre.

bästa medicinen för oss beroende och medberoende är att häva ur sig allt vi samlat på oss genom åren jmf : När trollen kommer fram i dagsljuset så spricker de.

MEN...ev partnern är nog den sämsta som finns att häva ur sig inför. Av många skäl, inte minst för att det finns säkert grejer som inte ska berättas för sin partner. Absolut bäst är att göra det inför sin sponsor, en sponsor som ser genom lögnerna och kan peta i öppna sår för att få ut varet. Att skriva här är också en mycket bra sak, tankarna kommer igång, skriva ner dem gör att man får distans och det är lättare att "kasta bort" obehagliga saker som skaver.

Genom att skriva upptäcker och lär man sig mycket om sig själv och får lättare att komma överens med sig själv. Det är ju ingen tillfällighet att många skriver en bok eller blogg om sitt liv, nätet är rätt fullt med läsvärda sådana.

För övrigt noterar jag att Danmark vann första deltävlingen :-))) Jag sa väl det ??? :-))

...just för du fastnat lite som du ska skriva lite?
Kram

Ja, jag är sparsam... Har fastnat lite. Sambon håller på och jag vet itne vart jag ahr mig själv...

Allt gott till dig.
Kram

omtänksamma flygcert.
Tack för dina ord!
Jag vet jag är krävande, mitt liv och min person är i ständig rörelse. Men det vilar inget ont i mig, jag vill väl och det vet maken.

Orden sas när han precis lämnat behandlingshemmet, innan sängvältarförsöket ;)

Flygcert, jag skriver för jag behöver få ur mig sakerna som gnager. Det som skrivs står kanske inte alls i proportion till hur livet ser ut i helhet men det gör inget!
Glöm inte skriva för din egen skull! En uppmaning till dig! Tycker du är sparsam med det just nu...det hjälper få ur sig orden, oavsett sammanhang eller inte!

Kram på dig

Vem var kvinnan som uppmanade dig att lämna? En annan anhörig eller en i personalen?

Jag förstår att det är svårt.
Är rätt dämpad själv så jag har lite svårt att tänka. Vill bara att du ska veta att jag tänker på dig! Förstår att du är mitt i, men det är inte okej att han säger eller gör vad som helst.

Kram