Senaste kommentarerna i forumet

...är det så, om jag förstår dig rätt mt.
Oavsett hur, vad, när jag får reaktioner eller inte får reaktioner, i mig eller från honom eller andra, så slår allt tillbaka på mig själv. Så är det ju, ett sammelsurium av nytt, gammalt, sanningar, lögner, ord, tonfall... allt blandas och reaktionerna härrör sig alltid till historia blandat med sinnesstämningen som är färskvara.
En enkel ekvation som jag tycker udden filats ner på både med ålder och erfarenhet. Mellan mig och maken mycket mycket mer än uddfattigt pga alkoholistens oberäknerlighet.
Jag är långt från helt avtrubbad och försöker undvika hamna där. Tankarna far och känslorna hoppas jag fortsätter ha lite styrfart. De har mattats otroligt mycket och om de tar slut är hoppet ute av det som kallats lust och nöd. Lusten förtvinar och behöver bara en droppe vatten då och då för att orka vidare och inte förtvina. Nu är det öken!

Oavsett hur mycket jag väljer att bara "bry mig om mig själv" så står jag mitt i.
Det är mig det går ut över, det riktas mot mig och till mig. Låter jävligt seriöst och som att jag är otroligt viktig, men jag är jag, ingen står vid sidan om, bakom eller framför. Maken har fortfarande bara sig själv och mig. Han tar hand om sig och jag mig men lik förbannat är det oss två det gnager i eller på. Hur mycket jag väljer det ska göra mig gott eller ont väljer jag själv såklart. Men, för att vara öppen för det goda så är ju själen lika öppen när det onda serveras. Det låter jag ju rinna av mig, men det tar ju sig in. Jag kör mitt, går min väg, mår bra, lever ett gott liv, är frisk och sund. Men maken, som borde vara allra närmast, vandrar sakta och stabilt bort, oftast med ryggen vänd mot mig och det gör ont!!! Om han någonsin stått vänd mot mig vet jag fortfarande inte, det kan ha varit så, det kan också bara varit min dröm som haft honom vänd mot mig. Vet ju nu att han har två ansikten och vilken av dem han maskat inför mig vet jag inte.

Jag förstår ju inte varför han väljer den svåra vägen?
Njuter han av att sabba?
Vore det inte enklare kasta ur sig positiva suckar och fraser, om nu "känslan" hos honom är avtrubbad och borta?
Jag undrar bara? Varför ska irritationen ut mot mig? Varför totalt ointresse?
Vore det inte enklare att medvetet ställa artighetsfraserna än medvetet ignorera och ha en kylig fasad mot mig?
Det är väl meningen att behandlingen ska hjälpa honom hitta verktygen att fungera?
Han är ju inte sjukare än att uppförandet fungerar utmärkt mot dem han möter under behandlingen.

Det för mig tillbaka till de nyktra perioderna han hade med mig. Då var det ju, under tidsbegränsning, inte svårt uppföra sig exemplariskt. En parallell jag drar med behandlingen, där fungerar han exemplariskt. Ingen vet fortfarande om hans mycket svarta sida! Den skiten får jag!
Efter behandlingen är det ju bara jag kvar, om jag orkar.

Jag hittar inte anledningen till varför hånet måste ut mot mig! Vad inuti honom som ger honom rätten att bete sig illa mot mig?
Eller ignorera, medvetet inte visa varken intresse eller känslor.
Berra skrev att han kanske inte vet. Så är det ju säkert, men få sitter och rullar tummarna tills han vet, han är varken dum eller idiot. Oavsett hur han mår så är jag inte självklar. Antingen tror han det eller så är han mycket medveten i sitt framfart just nu och vill slippa bära ansvaret för en separation. Hans mönster i historian är att han alltid blivit "övergiven". Finns inga klockor som ringer i honom att det var han som var otrogen och söp! Ja, lite överdrift där i mina ord, han mår dåligt av att han inte lyckats håla ihop sina familjer men hur mycket den känslan var öppna av sanningarna vet jag inte och behöver inte heller veta.

Har funderat över varför en kvinna i inledningen av behandlingen uppmanade mig att gå. "Bara lämna, det finns inget normalt i honom! Hade det varit jag hade jag blivit rosenrasande och bett honom dra åt helvete"

Allt detta är inget nytt för mig. Inget revolutionerande någonstans och mitt mående tuffar vidare.

Ibland är han med men oftast inte och det är bara så sorgligt.
Ju längre jag tuffar vidare ju mer får jag suckar över " hur lite jag bryr mig om honom". Om jag säger jag mår dåligt kommer svaret "tror du jag mår så bra då"...tröttsamt! Kan han i nte sluta testa mig snart?!
Jag finns ju här!
Är gift med honom!
Älskar honom men bränslet tar ju slut i förhållandet!!!!

Känner mig själv, vänder jag så vänder jag inte om, vill inte hamna där!

Just nu är de så illa att jag tog ett byxköp som en kärleksförkaring! Ett tecken på att han tänker sig hit! Bisarrt!

från mig - det är morgon här:)

När jag läser din text... så tänker jag att... ... med reservationen att man (ja de flesta) relaterar till egen erfarenhet, så även jag...

MEN (efter dessa reservationer då): det känns som om du skriver dig in i dig själv TROTS att du redan besitter stor självkännedom. Kanske in i dina dunklaste vrår?

Du kommer att gå hel igenom det här, hel(are) och klokare... jag skulle önska att din man tar vara på sina möjligheter innan tiden runnit ut...

Kramar och Grattis på din dag när den än är / mt

Kramar till dig!

Jag vet att du är tålmodig och att du finns där, men du behöver inte ta vad som helst!! Hade maken lidit av annan sjukdom hade han inte fått lov att behandla dig hur som helst, samma sak gäller när han lider av alkoholism!!

Du är värd bra saker och ett bra bemötande!!!
Kramar

...varit vem av oss som helst, jag är inte alkis men om annan sjukdom skulle drabba mig, min make om han inte vänt!

Sätter problem i perspektiv veta det!

Kram

Ser fram emot träffa dig i Gullbranna Adde!

ha varit jag....

...är min plan! Titta på mellon och njuta av kvällen. Dagen har varit lugn och kvällen blir likadan. Haft bra jobbmöten, bra förberedd inför morgondagen och har en trygg plan för kommande veckorna. Ser fram emot födelsedagen och blir rörd över att så många kommer långväga, planerar storkalas senare i höst, det är en kul grej, jag har inte firat födelsedag sen jag fyllde 30, då måste jag väl fylla 31 i år ;)

Ser också fram emot att fixa lite hemma och i oasen de timmarna jag får över efter jobbmötet i slutet av veckan.

Danmark är absolut en tänkbar vinnare i år men jag kan ju rösta på Sverige där jag finns :)

Ett litet ps
Utanför porten sitter en hårt nedsupen man, runt 60 skulle jag gissa. Han sitter på samma sten i samma hörn, dag ut och dag in. Han är alltid tyst, stilla, leende och alltid ensam. Vi fick ögonkontakt ett par gånger och jag började säga hej. Han sken upp som en sol. Nu hälsar han alltid och önskar mig en trevlig dag eller godnatt. Jag har inte sett att någon hälsar eller pratar med karln. Han sitter där bland alla människor och ingen ser honom, de som ser ser ner på honom och ingen bryr sig om hur han hamnat där. Tragiskt!

Kram på er

känns det lite som att du ska njuta lite av egentid och varva ner :-))) *Ta det lugnt*

Kanske kolla på Mellon om du har möjlighet till det så du kan avreagera dig på hur korkat folk röstar :-)) Själv röstar jag nog på Danmark :-) Och dreglar över Gina :-)))

Kram !!

...tack för dina kloka ord.

Jodå, han har mycket att ta igen och sortera. Jag tillhör ju dåtiden, den som blev så rörig för honom till sist att supa ihjäl sig hade varit en befrielse.

Jag förstår det tar tid, tid som jag inte måttar eller har några som helst krav på. Det får ta den tid det tar, allt har sin plats och sin tid. Helt ok för mig!

Jag är mycket kvinna men en rationell och i många lägen mer lik en man i mitt sätt. Tar beslut och ett ja är ett ja, nej ett nej!
Jag är allergisk mot tjafs och tjat! Däremot kan jag bli jobbigt långrandig i återberättande eller förklaringar. Inbyggt i mig pga yrket för undvika missförstånd. Det kan vara påfrestande, det vet jag och ursäktar mig ofta för.

Jag jämför inte mig med någon, jag har alltid varit udda och gått min väg utan armbågar eller tjuvnyp. Däremot har hans ex, barn och mamman sagt till mig att han påtalat avund inför dem. Något jag inte tagit på allvar eftersom det är naturligt för mig att vi är två om det som sker. Han blev tackad oerhört många gånger på en middag för en månad sen. Tackad för att han tar så väl hand om mig-jag orkar jobba som jag gör. Jag såg hur stolt och glad han blev för orden. De höll väl en vecka sen är jag inte vatten värd utan slasktratt igen! Begriper det inte!
Visst, jag har mina dykningar för orka. Kanske är det de dagarna han inte klarar förlika sig med. Mina grå och oputsade dygn...

Jag tar hand om mig men det gör så in i själens ont att det fina måste få oväntade smällar. Jag vill inte skydda mig, bereda mig på att de kommer, han är ju min make!

...dina ord är så rätt och jag tycker mig ha tålamodet och insikten. Hur sjuk jag är är ju omöjligt bedöma men jag vet ju hur mitt liv sett ut fram till nu. Hur jag varit som människa under livet före maken.
Jag har inte försakat mitt liv men naturligtvis förändrat saker sen vi träffades, det är för mig naturligt. Att han var så djupt alkoholiserad förstod jag inte första åren. Jag hade kunnat gå om jag velat. Vi har inte levt på ett sätt som gör det komplicerat att gå, varken nu eller tidigare.

Jag förstår och accepterar att vi båda behöver läka på var sitt håll. Men ingenstans har jag kunnat läsa mig till, eller hört på möten eller från andra, att man medvetet ska frysa ut varandra, att det är läkprocessen, men jag kan ju ha missförstått. Jag respekterar och accepterar så huvudet sprängs! Det är inte på något sätt påtvingat eller nyss inlärt, det är så jag vuxit upp och sen medvetet levt efter. Alla har lika värde om de inte visar motsatsen mot mig och mina. Världen har även medborgare som inte menar väl eller vill gott, om de trampar på mig så väljer jag bort dem, den typen av människor som inte klickar med mig behöver nödvändigtvis inte vara dåliga människor, vi behöver inte gå på varandra bara.
Nu börjar jag tydligt tappa respekten för min egen make. Han trampar på mig, medvetet och kategoriskt. Så känns det! Jag överlever det men det gör jävligt ont! Djupt inne i själen, där han flyttade in för att stanna, det har varit min önskan och något jag fortfarande vet kan bli fantastiskt. Jag vet det, men känner mig som en idiot. En dåre som står kvar i regnet och fryser trots att solen skiner ett steg längre bort.

Jag finns nu i solskenet, pratar inte om det med maken. Jag har framgång på jobbet, inte heller det kan jag säga. Jag hyr en trivsam liten lägenhet, jag sa jag vet han kommer trivas här vid besök, det fick en lätt suck som reaktion.
När/om han kommer vet jag han kommer stormtrivas och njuta både ort och mina kollegor. Så är det, men när vi är ifrån varandra så ska jag straffas för jag har det bra, det fattar jag inte!
Att han inte är intresserad av sex med mig har jag erfarit. Tar inte fler initiativ efter alla suckar och irriterade kommentarer. Däremot finns porrsurfandet kvar bland hans dagliga rutiner. Visst, kravlöst kan kanske ha sin charm?!
Sex har han kanske som sitt sista "vapen" mot mig nu? Vad vet jag! Ännu har jag inte sökt mig utanför äktenskapet men ju längre vi kommer från varandra mentalt så är det väl bara en tidsfråga...

Kanske är vi för omaka för överhuvudtaget tänka på en framtid. Jag sa till honom senast vi hade flyt att jag mår så bra av vår kontakt. Han säger detsamma. Ändå blir det så här! Han skulle aldrig någonsin lyfta ett finger för säga förlåt, kan vi fortsätta där det var bra! Aldrig!
Bryter jag så kommer vi inte tillbaka till varandra.
Han hade jobb i sin hand och det rann från honom.
Han vill få bättre kontakt med sina barn. De står naturligtvis inte på kö vid hans dörr. Han har sträckt ut sin hand och de valde annat i helgen, för mig inte alls märkligt efter alla år. Maken blir som när han drack, tycker synd om sig och lägger skuld på andra!
Samma med oss, när det är ur kuggorna är jag alltid orsaken!
Det är så tröttsamt!
Som ni hör, distansen växer och det för inte något gott med sig i vårt fall.
Jag förväntar inga under men normal hyfs och respekt vore på sin plats!

Kram

..att han försöker komma ikapp sina egna känslor, och kanske...kanske bara kör sina mess på "tomgång".
Han kanske håller på och kämpar med sina inre tankar, och skapar bara lite luckor för egna funderingar.

Han kanske inte heller vet vad han vill med sitt liv just nu, och håller på och omstrukturerar i sitt huvud, vad vill jag, vart ska jag, hur och med vem???

Vi killar brukar ju alltid vilja kunna svara med ett konkret svar på allting, ja eller typ nej.
Men när vi inte själva vet vad vi ska svara kanske det slutar med någon sorts instängdhet,
jag är en sådan tyvärr, och det skapar en form av konfliktkänsla hos min fru i alla fall...

Jag tycker precis som Adde, koncentrera dina känslor runt dig själv i första hand,
bestäm dig i förväg hur mycket hans utspel ska få påverka ditt humör, hit men inte längre.
En bra försvarsmekanism som kan begränsa dina känslosvallningar, för din egna skull.

En annan viktig sak tror jag också att sluta jämföra med vad man har, eller rättare sagt hade,
var dag har något nytt att erbjuda, och man kan antingen tacka nej till det och i rädsla för vad man har, eller så tittar man nyfiket på vad varje ny morgon har att ge dig.

Alla förändringar är inte dåliga, men jag håller med dig, vi är rädda för dem, nästan alltid.

Men först och främst, du är viktigast..

/Berra

...ja, jag kommer ihåg hur det var för mig, det enda jag kan dela med mig av.

Mitt första år hade jag allt fokus på mig själv och mitt tiilfrisknande, det fanns inte plats för nån hustru, inte ens för sex. Vi pratade om, oftast, "lätta" saker, om vilka möten vi skulle fara på, hur det kändes att åka på såna ställen med en massa alkisar, rent allmänt om livet. Vi gick absolut i otakt första året, jag lite snabbare tack vare betydligt fler möten och snabbare tillfrisknande. Runt året var jag tvungen att säga åt min fru att det inte fungerade längre vi måste hitta tillbaka till varandra och inte gå om varandra. Jag var vid den tidpunkten inte alls övertygad om att vi skulle fortsätta vårt förhållande.
Vi hittade tillbaka och det höll i ytterligare ett antal år innan hon gick bananas och skilsmässan var ett faktum.

För en alkis är det otroligt viktigt att fokusera på sitt eget mående första året, det händer massor av grejer inom oss då. MEN....det förutsätter definitivt inte en otrevlig attityd till omvärlden ! Tillfrisknadet ska ju också lära oss att acceptera andra precis som de är och att vi har ett val även där hur vi ska möta våra medmänniskor. För vissa människor kommer aldrig personkemin att funka men fungerar inte kontakten med nära och kära är jag på fel spår.

Att våga ta emot kärlek ? Ja, hur funkar hans känsloliv såhär tidigt i nykterhetsprocessen ? Han går ju på piller som bedövar (där har jag lite info som jag inte vill skriva här) och har med all säkerhet inte kommit i närheten av ett fullödigt känsloliv än. Just den frågan ställde jag mig vid mitt årsskifte : Vad/hur/kan ??? Vad är kärlek ?? Jag hade ju supit bort allt sånt under så lång tid så det var ju att lära sig på nytt igen. Vad jag genast upptäckte var att jag älskade beröring från andra, kramar, nån som la en hand på min arm, en snabb tröstesmekning. Det fanns ett stort uppdämt behov av kroppskontakt hos mig och jag tyckte verkligen om den upptäckten. Jag som hållit alla på en armslängds avstånd kramar nu villigt alla som kommer i närheten :-)) Och tokgillar det !!

För mig var det så viktigt att inse att nu när alkoholen var borta så var jag tvungen att själv ta ansvar för mitt agerande, jag har ju bara mig själv att skylla på. Direkt efter behandlingen, ja, redan under den, var mitt gamla sätt att skylla på andra, som tex frugan, borta. Den insikten var rätt skön för helt plötsligt fick jag lite kontroll på vad som hände med mig och runt mig, allt pekade ju liksom på mig :-))

*Det viktigaste först* dvs du själv Sorgsen och ditt mående !

Kram ♥

...gråtit så där djupt på länge men er omtänksamhet rör mig till tårar, tack snälla ni, tack för ni finns, läser, ger respons.

Jo, Adde, jag lever ju egentligen redan så. Ett uttalat är kanske på sin plats nu. Jag är ändå mest borta kommande veckorna. Han har några flygresor hit, till ett land han gärna vill. Gissar han kommer eller så vänder han även det in i sin bitterhet. Fyller 50 här och runt 20 pers plus jobb kommer hit och firar.

Jag har börjat märka vad han pratar om på sina möten. De speglas i sättet mot mig. Igår handlade det om att vi inte har något gemensamt! Hur f-n kan det skapas gemenskap om han strävar mot det på alla sätt? Dessutom helt utan självinsikt? Jag lever dagligen med ytterligheter bland personligheter i jobbet, det gör ju livet extra intressant, att få möta oliksinnade genom direktkonfrontationer och med öppet sinne.
Känns som han går och väntar på något?
Känns som jag är ivägen, antingen för jag påminner honom om vad han ville va eller är det så enkelt som jag var inne på i början av min tråd här. Han valde inte mig, alkoholisten valde mig av olika anledningar....

Allt gör mig så ledsen. Finns ingen anledning till att vi inte skulle kunna må bra tillsammans.
Är han rädd för det? Att må bra? Våga ta emot min kärlek?
Jag älskar ju honom just för hans goda och sämre sidor. Varför tar han bort allt???
Aldrig finns utrymme prata om varken det ena eller andra...

Tack för ni finns, mina underbara forumvänner. Önskar vi kunde sitta och småprata och se varandra...

Fick ett sms från Al-anonvännen i helgen. Tänk så mycket innehåll orden "hur mår du? hur går det?" får från vissa.
Morgonhälsningarna på arbetet har samma formulering men både frågan och svaret är mest artighet.

Idag är en ok dag, trots tårarna, men det är väldigt väldigt sorgligt att han, maken, som borde varit den som visste och därför borde bry sig lyser med sin frånvaro.
Jag saknar honom så....

tar inte du en paus i förhållandet så du får hämta andan ?
"...acceptera det jag inte kan förändra.....förändra det jag kan..."

Kramomdig !

- hittar inget att säga eller tillägga - skickar dig en varm kram! / mt

Jag vet ju hur det är att vara i berg-och-dalbanan, men du har ju mer positiva stunder emellan med maken! Men jag förstår attd et är tufft. Var rädd om dig, du är viktigast!
Du har gjort så mycket, men det får inte dra ner dig!
Kramar

Jag vet ju hur det är att vara i berg-och-dalbanan, men du har ju mer positiva stunder emellan med maken! Men jag förstår attd et är tufft. Var rädd om dig, du är viktigast!
Du har gjort så mycket, men det får inte dra ner dig!
Kramar

...är jag väldigt nära att lämna.
Märker att nedturerna gör mig mer illa än jag orkar bära.
Eller, distansen blir större för var dal och där är vi nu.
Saker blir inte som han önskar och det drar ner honom såklart.
Frågar jag hur han mår får jag svaret "som vanligt", vad han gör "inget särskilt", haft en bra dag "vanlig dag".
Han frågar aldrig hur jag har det, vad jag gör, hur det går på jobbet, han vet inte var jag bor just nu.
Jag har slutat berätta så samtalen blir korta och enkelriktade.
Vi har inte pratat på flera dygn och idag ringde jag och efter 3 min blev det tyst. Han säger kallt att det blir konstigt tyst och menade att vi har inget att prata om... Självklart! Intresset från hans sida är ju noll!!!!

Jag har ont i magen men det går inte ut över något eller någon annan. Jobbet funkar perfekt och familjen också. Kanske är han avundsjuk? Kanske bara en ovanligt komplicerad och sjuk, numer alkoholist utan alkohol i blodet. Beteendet är detsamma...otäckt inte veta vad som är sjukdom och person.
Men, jag lever vidare som innan, han hamnar längre och längre bort, helt av sig själv. Mot min vilja-därför magont just nu!

Han är fortfarande full av lögner och falskhet! Hur kan man orka visa så olika sidor beroende på var man är?

Snart åker jag hem över en natt. Kör nog alla mil till oasen för andas fri och oförorenad luft!

Kram på er

och jag känner med dig Flygcert. Försöker komma på smarta saker att skriva men jag tror det mesta har sagts, många gånger. Hade du varit en vän i min närhet så skulle jag åka hem till dig nu med chips, läsk och en massa filmer. Jag skulle sitta där med dig i soffan, pausa filmen om du ville prata, annars bara avverka film efter film tills du somnar. Jag skulle låta dig sova och hjälpa dig med barnen på morgonen.

Det där med att "det är svårt att transportera runt de tankarna i kroppen när hjärtat konstant slår som efter värsta träningspasset" är viktigt att komma ihåg. Det går inte att fatta vettiga beslut när man är mitt uppe i en ångestreaktion. När du känner så, så försök att bara fokusera på att andas, hitta något lugn. För att underlätta att andas med magen och inte med bröstet kan det hjälpa att ligga på mage. Lägg dig på mage och stäng munnen, andas genom näsan och känn efter så att du andas med magen, räkna andetagen upp till 10, börja sedan om.

Jag har känt som du, trodde aldrig det skulle bli bättre men det blev det.Ibland tar det jävligt lång tid men det kan faktiskt bli bättre, tro mig. När man tänker en tanke flera gånger så bildas det faktiska, fysiska spår i hjärnan. Det betyder att om du tänker en tanke som t.ex. "jag är värdelös" eller "det är lika bra att jag dör" upprepade gånger så kommer det bli lättare att hamna i sådana tankar igen. Det positiva är att det går att ändra på de här spåren genom att styra in sig på andra tankar, t.ex. att "det är jobbigt nu men det kommer att passera". Försök minnas någon gång som det varit jobbigt men det har blivit bättre, om än bara lite. Jag är säker på att du varit med om det många gånger.

Du kommer att klara det här. Fortsätt ta all hjälp du kan få bara.

Kramar

alla mail och sms så du kan visa upp vid en senare polisanmälan. Finns det hot i dem nu så ska du polisanmäla redan nu, han kommer bara att öka sitt sjuka beteende och risken att det slår över helt är stor.

Du ska vara väldigt rädd om dig och vårda dig och ditt mående.

Kram !!

Puls på 432 och knappt andningsbar... Ja, mail och sms och samtal fortsätter i strid ström. Jag ska nämligen straffas för att jag inte vill vara med honom. Ja, så sa han, rakt ut.
Alla tankar väller upp "det kan inte bara vara alkoholisten som gör detta", "är han galen", "varför var han så snäll förra veckan innan allt detta" osv osv, och jag försöker att stoppa mig och tänka "han har haft någon annan under tiden vi var tillsammans, han har utfört fysiskt och psykiskt våld mot mig - jag vill inte leva med honom"... och det är svårt att transportera runt de tankarna i kroppen när hjärtat konstant slår som efter värsta träningspasset.

Jag vill inte leva med honom för att allt han gjort mot mig har dödat min kärlek, oavsett vad han säger nu. Och ilskan kommer alltid tillbaka. Jag Måste Komma Ihåg Detta!!!

Man skall inte behöva bli kallad sådana ord, Askungen, och särskilt inte från den man älskar och kallar sin bästa vän.

Jag tror att det är dags att sätta stopp genom att ställa ditt ultimatum, men självklart måste du själv känna dig stark nog för att visa honom brevet.

Ett litet råd till: se till att han läser brevet direkt, medan du ser på. Vår vän Framtidsdrömmar hamnade i en konstig situation där han aldrig läste brevet och då har han fortfarande makten att göra som han vill. Du skall ta kommandot nu, och då måste han läsa brevet.

Kram, och lycka till!
/H.

Det känns skönt att få svar på allt man har inom sig, för som sagt, vi är ju inte ensamma. Vi delar/har delat mer eller mindre samma situation.

Jag känner igen det där med att "fira med ett glas" eller "ta ett glas vin till maten tillsammans" och jag känner precis som du gjorde mt. Jag mår dåligt vid tanken på alkohol. Jag vill INTE dricka ihop med honom. Jag vill inte dricka alls. Det har till och med gått över till att jag far illa av att se andra människor påverkade av alkohol, fulla.
Men det hjälper inte med att jag säger nej till vin, till min sambo. "Då dricker jag väl själv då" blir svaret.

I vårt fall har det gått väldigt långt. Ingenting verkar kunna stoppa min sambo. Han ljuger om det mesta för att komma undan med sitt missbruk. Han till och med "stjäl" barnens sparpengar, för att kunna smyga. Vilket resulterar i att jag/vi aldrig kan ha några kontanter hemma.
Konfronterar jag honom, får jag så mycket skit. Jag får höra att jag inte duger, vilken dålig mamma jag är, att jag är en h*ra, f*tta osv.
Jag orkar helt enkelt inte. Min bästa vän har förvandlats till ett monster och mitt enda hopp är att jag kanske får tillbaka honom om han börjar med antabus och samtal. Att han slutar helt, för all framtid. Annars finns det inget hopp. Jag har verkligen fått nog.

Han har inte fått brevet ännu. Han jobbar just nu. Och jag har funderat så mycket på om jag verkligen kan genomföra detta nu. Mina ultimatum. Det enda svaret jag får inom mig är: Jag måste det! Det är min enda chans till en trygg och lycklig tillvaro, för mig och barnen. Jag måste!

På återseende! Kramar!

precis så är det! Både med medberoende och med missbruk.
Jag lämnade, som Lelas, och det blev vändpunkten - den första - men också därefter var det en lång tid fylld av önskemål om att dricka vid speciella tillfällen. Jag accepterade det vid två tillfällen och såg att det inte funkade, sen insåg jag det, att det inte fungerar (tack forumet!) och hade kraften att säga nej! Konkret lät det: "Men ibland vill jag fira med dig med ett glas bubbel"; "Vi måste ju kunna få ett glas vin till middagen när... (olika alternativ)". Mitt svar var (tjurigt men bestämt) "Nej! Det är inte trevligt för mig längre". Det var tröttsamt, det minns jag tydligt. Han fick en speciell gnällig röst minns jag också.

Jag har lärt mig, här främst genom att läsa på missbrukarsidorna, hur starkt suget är när det sätter in och att då tjatar "missbrukaren" i huvudet på alkholisten och att den rösten är stark, stark, stark. Jag tror inte... nej jag är för min del säker på att det inte lönar sig (inte alls) att gå in i förhandling med den rösten, det gäller bara hitta ett svar som är rätt för en själv. För mig blev svaret enkelt för det vara så det var - ingenting med alkohol var trevligt längre "jag får bara ont i magen" minns jag nu att jag brukade tillägga. Och sen absolut ingen vidare diskussion!

Fortsätt skriva här och sök gärna annat stöd också. Al-anon om det finns på din ort. Samtalsstöd hos beroendeenhet, diakon eller annan.
Vi behöver varandra, som stöd och för att dela och känna igen våra erfarenheter. Det är en oerhörd kraft i det!

Styrkekramar! / mt

att höra av dig! Det helt naturligt att det går upp och det går ner och lika naturligt att det tar tid. Under den tiden ska du inte fatta stora beslut överhuvudtaget, det räcker att du lever, bor och tar hand om dig och barnen. Det är bra att du kan beskriva och se hur det går till; först välvilja och omsorg och sen ilskan, hoten, ultimatum och allt det där vanliga... Så bra att du blir påmind om att inte tänka positivt när ex:et (och hans familj) får dig att tvivla på dina egna upplevelser, det som har varit din verklighet. Håll kvar den samtalskontakten. Det är du som äger rätten till din upplevelse och det är du som bestämmer hur du vill leva ditt liv.

Läs fredagens Carina Bång: http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/05/ta-kontrollen.html

Styrkekramar och uthållighet! / mt

Hej Askungen! Välkommen tillbaka! :)

Du skriver "Men jag fungerar väl som de flesta medberoende." och precis så är det ju. Vi är likadana i vårt medberoende, trots att vi tror att vi är ensamma om att känna som vi gör. Själv tyckte jag att det fanns en lättnad i att lära mig mer om medberoende, för det lättar liksom på skuldbördan. Jag är fast i ett mönster som jag själv inte styr över, och reagerar som alla andra i samma situation. Jag hade inte kunnat göra på något annat sätt under resans gång, och därför behöver jag inte heller känna någon skuld. Så, håll fast vid den tanken!

Jag tror att det är jättebra att skriva ner tankarna i brevform. Det gjorde jag också vid en tidpunkt när jag insåg att jag aldrig skulle nå fram till maken, eftersom han alltid var onykter när jag kände allt det där som jag behövde få ur mig. Ett brev blir ju ett sätt att formulera tankarna medan man kan och behöver, och samtidigt ett sätt för alkoholisten att läsa när h*n kan och vill (?).

Om jag får ge dig ett råd i det här läget, så är det att tänka igenom väldigt noga innan du ger honom brevet var dina gränser går. Du har redan börjat med det, för du vill att han söker hjälp och återgår till Antabusen. Men, vad innebär det då, rent konkret? När skall han ha sökt hjälp för att det skall räknas? Vilken typ av hjälp? Samma läkare eller någon annan hjälp?

Och motsatsen: när kan du konkret säga till dig själv att din man bryter mot ditt ultimatum? När har han valt att "fortsätta dricka"? Om han går med på att söka hjälp och du stannar, vad gör du då om han tar ett återfall? Räknas det som att han bryter mot dealen?

Och en tredje aspekt: om du blir tvungen att göra allvar av ditt hot att lämna - hur går du tillväga då? Vart tar du vägen? Till din mamma? Vad tar du med dig? Hur länge kan du stanna där? Vad behöver barnen ha med sig? Hur blir vardagen för dig och dem, rent praktiskt?

Jag vet, av erfarenhet, att sådana här tankar är fruktansvärt jobbiga. Men, det var det sättet att tänka som räddade mig (och maken, tillsammans) ur vår mardröm. Hade jag inte blivit ställd inför den här typen av frågor så hade jag inte klarat av att lämna, och det var att jag lämnade som blev vår gemensamma vändpunkt.

Så, att lämna efter att ha ställt ett ultimatum måste inte innebära att man aldrig kommer leva ihop igen. Det kan gå att vända till något bra. Jag och min man är levande bevis på det.

Och en sista tanke just nu: när du har bestämt dig för var dina gränser går, och om din man - Gud förbjude! - bryter mot ditt ultimatum, så MÅSTE du genomföra din plan. Det är jätteviktigt, för annars kommer dina ord "fortsätt att dricka, men gör det då utan oss. Vi orkar inte stå bredvid längre" att blir lika innehållslösa som hans "Jag kan ju dricka ibland, vid speciella tillfällen" och "jag kan ju dricka på helgerna". Det är det vi gör mot varandra, beroende och medberoende, vi gör våra ord tomma. Alltså måste vi visa vad vi menar med handling.

Jag hoppas att du får lite sömn, var rädd om dig. Kram!
/H.

PS. Jag har också gråtit vid skärmen med forumet öppet, många gånger.