Senaste kommentarerna i forumet

men om din man skulle bli helt nykterist så skulle han ju bli precis den han var förut, vad tror du händer då?
Jag kommer ihåg filmen med Al Pacino och Meg Ryan där hon är alkholist och de skiljer sig till slut och många månader senare så ser han henne gå in på ett AA-möte och han följer efter och lyssnar när hon pratar där inne....de börjar om tillsammans och det är så vackert och romantiskt.
Kan verkligheten bli sån? Ja säger jag! Det måste ju finnas par där den ena varit alkis men slutat och sen blir det underbart.
Jag måste tro så, älskar min man så oerhört mycket när han är nykter. Vi har så kul ihop jämnt och fantastiskt sexliv och jag önskar vid gud att han ska bli nykter och ge oss vårt liv tillbaks.
Önskar dig lycka till och fortsätt berätta hur det går här inne.
Tycker det känns bra här, att man kan prata av sig utan att bli dömd. Har inga vänner att prata med, jag är inte sån som pratar.
Kram på dig

Nu är det helt slut med att ta hand om och stötta. Jag har varit helt likgiltig och inte sagt något alls till honom mer än att han ska gå ner i källaren. Och det gjorde han.
När jag kom hem från jobbet idag satt han på yttertrappan till vår villa och sov framåtlutad över knäna med systempåsen vid fötterna. Där fanns två mellanöl(?) en flaska vitt vin och en plunta med vodka som var halvfull.
Jag tog påsen och gick in, lät honom sitta där. Efter ett tag knackade han på och jag släppte in honom, sa ingenting. Spriten hällde jag ut och gav honom de två små burkarna med öl, som jag satte i bakfickorna på honom, och så tog han sig med stor möda nerför trapporna. Apfull.

jag har hållt på med mitt här uppe och gick sen ner till tvättstugan och tittade in i rummet där han var och han låg helt utslagen på golvet. Kladdigt på golven och allt i oreda. När hans mobil ringde, för femitelfte gången från olika jobb, satte han sig upp men svarade som tur var inte. Ingen kan undgå att höra att han är helt plakat.
Ser hans mail från de jobb han har, viktiga jobb, där de väntar på analyser och tidrapporter mm. De lär ju undra om han dött....Det stora fina uppdraget som han har på G brinner väl inne snart...han har skrivit och ringt otaliga gånger och väntat på att min man skulle ringa i två dagar nu. Detta är riktigt hemskt.

Jag har skrivit över vår firma på honom så får han ta smällarna själv, det är också något som han brukar skrika om när han är riktigt full, att han ska ha firman själv för jag gör ju ändå ingenting. Den här gången har han dock varit nästan otäckt tyst men det kanske beror på att jag inte bråkat på honom, inte tjatat, inte skällt, inte gråtit, inte bett utan bara varit helt omdeveten om att han ens finns här. Tror det gör mer nytta faktiskt. Då har han ingenting att skylla på. Annars är det ju inte så konstigt om en karl super med en sån tjatkärring runt sig som bara skäller. :-/

I morgon är det meningen att samfundet ska städa runt här i området och han brukar alltid vara med. Nästan så jag vill att han, precis när alla krattar här ute i solskenet, kommer utvinglandes och sätter sig på cykeln för att ta sig till systemet. Men så full som han är är det inte ens säkert att han skulle minnas det tyvärr...

jag tänker ta det lugnt i kväll, plugga franska bl a för jag har kurs i morgon kl 10 och ska cykla in till stan, min man brukar vara med. Nu är det roliga slut. Har pratat med dottern om att vi ska titta efter en lägenhet hon och jag så flyttar vi om det blir en gång till. Detta är sista gången. Punkt.

Sorgsen och räta på ryggen! Hoppas du får en skön Påskhelg. Kramar / mt

Kämpa på Susyq, ställ krav och ultimatum. Det enda som hjälper honom och dej är att du ställer krav på ett helt nyktert liv, han påminner om mej.

...en dag går till ända utan någon som helst kontakt med karln!
Han bor i huset, jag fick veta av en granne att hantverkare varit hos mig. Jag pratade med målaren att han får göra saker själv. Jag har noll koll på min post eftersom barnen tar för givet mannen har koll åt mig. Just sånt enkelt hjälper han inte med av ren elakhet och har noll samvete! Ja, smårörigt blir det och jag vet inte riktigt hur jag ska lösa detta. Känns ju märkligt skicka in barnen för vattna blommor o ta in post som tidigare när nu maken är där... Kanske är han redan borta när jag kommer hem över påsk... Ja ja, vi får väl se, en dag i taget! Befriande få andas själv är det trots allt...

Min man mår nu ännu sämre när han ser att jag genomför det jag hotat m länge Att jag nu lämnat honom men inte orkat o hellst inte velat göra.
Har trott på hans löften men de har svikits hela tiden gång på gång.
Han har varit mitt livs kärlek sen jag var i tonåren.
25-bra år det sätter sina spår.
Men sista åren har jag känt en oro,och dom sista två åren har hans drickande ökat mycket.
Jag har prövat med allt.Tjatat,bett kontrollerat och hotat.Men inget har hjälpt.
Sen har han ju även varit otrogen,vilket gjorde steget att lämna lättare.
Nu har han panik.
Igår var han hos en alkoholrådgivare.
Idag var han och fick Kampral utskrivet.
Han är helt knäckt och trodde nog aldrig att jag skulle lämna honom.
Han vill vinna tillbaka mitt förtroende och sluta dricka.
Jag tror inte ett dugg på honom.
Jag är inte ens säker på om jag är kär i honom längre efter alla svek.
Jag mår faktiskt bra och ångesten har släppt.
Om han dricker så slipper jag ialla fall inte se eländet och få ont i magen och oroa mig som jag gjort de senaste åren.
Det här är det enda sättet att han rycker upp sig om han någonsin gör det.
Som jag känner nu så vill jag aldrig mer leva med honom.
Han har sårat mig för mycket.
Han är ju inte samma man som jag gifte mig med.
Humör och hans tidigare värderingar han haft är ju helt förändrade.
Men det är hemskt när jag träffar honom nu när jag röjer i huset och han är så sliten.
Ja vi bor i en mellanstor stad.
Så att vi kommer springa på varandra är troligt.
Sen måste vi åtminstone konversera eftersom vi har en tonåring de Två andra sönerna har redan flyttat.
Ingen av oss har något nytt boende men vi letar båda två.
Jag tänker köpa en bostadsrätt.
Hoppas du får styrka att komma ur ditt dåliga förhållande.
Jag tog hjälp av lyckopiller för att få styrkan att bli lite hårdare.
För han tjatar hål i huvudet på mig.
Lycka till dig med att du får slippa din ångest och oro.
Ingen är värd att få må dåligt pga av en annan människans beteende .

...kära flygcert.

Jag älskar blommor! :)

han super ihjäl sig, dricker, sover, dricker, sover. Inget liv, ingenting. Bara ligger totalt avsmälld dygnet runt och vaknar till några gånger och dricker någon dl med sherry, sen sover han igen.
Fruktansvärt att se. Han luktar illa, låter äckligt och är så motbjudande så jag nästan kräks.
En man som normalt är en hög chef på stort företag med mycket ansvar, som tränar, lagar mat, fixar med huset, övningskör med sonen och är en underbar människa som alla älskar och beundrar. De skulle se honom nu.
Jag läser i hans "bibel" , Den stora boken om Anonyma Alkoholister, och han beter sig helt enkelt som en riktig alkoholist gör. Inget undantag. Som lever i tron att han minsann kan lära sig dricka normalt, och som kan det några veckor, men som obönhörligen slutar i tragedi.
Frågan är ju om jag ska stanna och stötta ännu en gång. Sista gången. Vårt företag har jag fört över på enbart honom. Blir det konkurs så får han ta den smällen själv. Jag har ett bra jobb och flyttar direkt nästa gång. Han får en chans till, den absolut sista.
Jag tar då en lägenhet i andra hand och så säljer vi villan och sen kan jag köpa mig en egen lägenhet. Leva ett tryggt och skönt liv utan rädslan att det här ska hända. Då kan vi träffas när han är nykter så får vi se...jag älskar ju honom och vi har levt ihop i 16 år utan problem. Det har ju kommit förra året, i höstas. Från ingenstans. Jag är i chock.
Jaja, nu ska jag lägga mig och läsa. Tar en sömntablett så kan jag väl sova. Svårt med den här oron i magen och att ligga och lyssna efter vad han gör. Han ligger i gästrummet med flaskan..
Har ignorerat honom sen jag kom hem från jobbet. Inte sagt något, inte varit arg eller nånting. Det har väl i och för sig inte ens märkt men kanske kanske....så vet han att jag inte stört honom iaf. Att jag inte bryr mig längre, att jag tänker ta tag i mitt liv och göra vad jag vill även fast han ligger här avsmälld.
Fan vad jobbigt det är. Önskar så att allt var som förut. Vi har haft det så himla bra i så många år. Ledsamt nu. Suck.

Nej nej Kastellen, det är inte du som är problemet. Hoppas att du vet det. Brukar också känna så när sorgen, rädslan för drickandet blir för stor- att det gör inget om han inte kommer hem. Jag vill inte se mer och orkar inte mer just då. Känslan av bristen på respekt är alltid där.. Hur mycket min sambo än förklarar att han inte dricker för att såra mig så blir det en så tydlig konsekvens av hans handlande. Han har ett val precis som jag har ett val.
Kämpar med min egen inställning mycket nu, att som din sambo sa slappna av :) Givetvis inte på det sättet han menar. Men att försöka unna mig att må bra och njuta av de nyktra dagarna som det just nu är helt klart flest av. Det är inte lätt, men det är den bästa plan jag har just nu..

Izzy skrattade lite när du skrev att du blivit nykterist, nästan samma för mig. Vi får väl se det som en positiv biverkning. Jag har också tänkt att jag skulle vara närmare det liv jag vill ha eftersom min sambo är medveten om sitt problem och har sökt hjälp. Men jag känner fortfarande att han inte har bestämt sig. Det är otroligt frustrerande att inte veta om slutet på drickandet är nära , kommer ske om ett år eller aldrig. Men då gäller det att lyssna på mt och andra kloka. Hålla fokus på sig själv och påminna sig om att man har ett eget val. Det är så lätt att glömma....
Hoppas ni kommer iväg på konventet!

Kram

Kanske kanske blir det lite bättre dag för dag….
Inga dramatiska förändringar men jag tror att Alkoholen kan släppa taget emellanåt i alla fall. Små tecken, dock värt att skriva ner för att minnas.

Ser att det nu är ca 8 veckor sedan mitt senaste inlägg i min egen tråd. 8 veckor. Nästan två månader. Jag har läst på forumet dagligen och gjort något inlägg då och då. Jag har inte haft vare sig kraft eller ork att sätta mig ner och formulera mina tankar. All min vakna tid har lagts på jobbet, barnen och min pappa som varit (och är) sjuk. Men dagarna har gått, jag noterar allt det nya som helt plötsligt är möjligt: syrran sms:ar och undrar om jag vill äta mat hos dem efter jobbet. Självklart! Klart jag kommer! Min bror undrar om jag vill ta en fika när jag skjutsar dottern till ridskolan. Klart jag kommer! Dottern som vill ha hjälp att måla en vägg. Självklart! Jag behöver jobba över en kväll. Ja, det kan jag!
Alla små saker. Jag kan ha ljudet på på telefonen hela tiden. Jag kan dessutom prata med vem jag vill i den. Ha vilka kläder jag vill. Bestämma själv.

Mitt ex har inte hittat nån ny. Det var visst nåt han bara sa. Han går på beroendecentrum, äter antabus och lämnar regelbundna prover. Har påbörjat utredning för ADHD och äter antidepressiv medicin. Han är gladare och MYCKET jämnare i humöret och verkar må bra. Vi har nästan daglig kontakt via sms eller att han ringer. Det är på en bra nivå känner jag. Jag kan ändå känna inom mig att jag fortfarande inte "fått" bli arg ännu, han har berövat mig så mycket och nånstans skulle jag vilja ställa honom mot väggen. Men jag vet ju att det är omöjligt. Det är bara vart jag ska göra av mina känslor nånstans...

Är så imponerad av dig, du har varit en av mina riktiga förebilder här i forumet. Genom dina steg har jag också vågat ta mina. Du har gjort en helt otrolig resa på alla plan. Resan är inte slut ännu men de allra största uppförsbackarna har du lagt bakom dig. Jag håller alla tummar för att det ska gå bra och varma styrkekramar på vägen!
//Yogi

styrkekramar till dig flygcert som så totalt har förändrat ditt liv och skaffat dig ny kraft på egen hand genom eget jobb.

Du har hunnit så långt i ditt nya liv !!

Kramar ♥

...på dig och håller om.
Du kan!
Heja heja!

och vill skicka en kram!
Ta hand om dig.
Jag vet att det är lång väg att vandra när man bestämt sig, men kanske är det också en lättnad? Du har ju som sagt kämpat så, men när du känner att det inte finns någon respekt eller tilltro till dig så kan ju inte du göra mer.

All styrka till dig! Stora kramar!
Förra våren fick jag virtuella blommor ibland, här, och de gav sådan värme, så nu får du lite virtuella, vackra och väldoftande blommor av mig! Jag skickar lite påskliljor, pärlhyacinter, nästan-utslagna-björkkvistar eller vad du önskar!

..jag förstår vad du menar mulletant.

Problemet är att det inte finns någon punkt längre, någon zon, som är lämnad helig eller fri. Alltså har all respekt för mig och förhållandet vänts till ett hot och hat i hans värld. Jag ser det i hans historia...det är hans verklighet och nu har jag vänt alla stenar jag förmått, vänt utochin på mig själv på min egen bekostnad. När jag nu hamnat här känns vägen tillbaka oändligt tung...avsett riktning...
Men det går, ska gå, måste gå...

Sorgsen, det berör mig djupt utan att jag riktigt kan klargöra hur och varför... kanske för att jag känner en äkthet rakt igenom... både på och mellan raderna. Och då menar jag verkligen inte att det du tidigare skrivit nånsin skulle känts varken falskt eller oäkta. Men tillkämpat kanske... en tillkämpad och lite krampaktig styrka? Kanske så. Nu när jag läste var det bara ett stort lugn. Jag tror att du kan försonas med även dessa dina/era år. Jag tror, som du, att detta, om något, kan vara räddningen. Jag tror att vi människor inte alltid vet vad som är räddningen... men att det är viktigt att leva med öppna händer och öppen blick.

Jag har känt igen så mycket av mig i det du skrivit - men inte relationen. Min man har en frisk kärna som förvrängdes av alkoholen. Långsamt men stabilt har det alkoholförgiftade upplösts och hans "sanna jag" har trätt fram. Jag kan tro att du ser en sann kärna bakom den metertjocka muren (inte hinnan) av förstelnade .... ja vad? Vad har skapat hans barriärer... det är nog så att om han ska komma ut därigenom måste han börja krafsa igenom inifrån och göra jobbet själv. På det sättet tror jag att det kan vara hans chans att du släpper (verkligen släpper) och "ger" honom fri. Överlämnar honom till sig själv. Jag vet inte om det här blev "rätt" formulerat men jag kan inte motstå att försöka.

Har du läst Märta Tikkanen: Århundradets kärlekssaga? Någon har nämnt den här nyligen och av en händelse har den kommit fram ur bokhyllan här hos mig. Läs den gärna. Varm kram, hoppas du lämnar avtryck någon gång även framöver / mt

Heja dej! - bättre kan det knappast sägas :) Kram, kram / mt

Imorgon gäller det...

Har fått ett mycket tvetydigt utlåtande och imorgon tittar jag på det med en advokat. Känner mig stark, och mycket svag...

Pratade med en kollega häromdagen och hon påminde mig om hur jag var förra våren; så skör och bräcklig som en fågel, alldeles nedbruten och grät mest hela tiden, vågade inte stå upp för vare sig mig eller barnen i kontakt med exet. Och hur jag inte trodde att jag skulle överleva, önskade rent av att jag skulle få dö, dock utan kraften/modet att göra något åt det. Istället hade jag kraften och modet att kämpa, ha kontakt med socialtjänst, samtalskontakt osv och kraften att ta mig dit där jag är idag - är på många sätt mycket stark idag, men också svag, men inte som förut!!!

Jag ska kämpa. Jag kämpar.
Ibland är det tufft, och just nu är jag mycket nervös för morgondagen, men jag är inte alls så knäckt som jag varit. Jag är fortfarande känslig för exets åsikter, ord och kommentarer, men jag kämpar på. Han höll på att knäcka mig, så till den grad att jag inte ens visste säkert om jag överdrev, var för känslig, hade fel om hans ilska, hans sätt att behandla mig, men jag blir allt säkrare i min känsla och jag har fått ett litet kvitto från socialtjänsten på att de ser det jag ser.

När jag tänker på att av alla de gånger jag fick blommor av exet så fick blommorna inte stå mer ä n ett par timmar en enda gång - det slutade alltid med att han förstörde dem (klippte sönder dem, rev av alla blomblad, trampade på dem, eldade upp dem eller liknande) för att jag inte var tillräckligt tacksam för dem, för att jag gjorde npgon annan dumhet som visade honom att jag inte älskade honom och därmed inte förtjänade blommorna osv osv. Vilket maktuttryck... Jag bad honom oftast t it e köpa saker till mig eftersom han alltigenom förstörde sakerna, lämnade tillbaka dem, gjorde sönder dem eller på annat sätt straffade mig för att jag återigen inte var tillräckligt tacksam eller gjorde andra dumheter... Åh, att jag stannade i det, att jag gav det så många år, när jag egentligen visste ända från dag två att hans ilska var inte sund. Inte för mig och inte för honom, inte för hans familj och inte För våra barn... Men nu lever jag inte i det längre!!!

Imorgon är första dagen på resten av mitt liv och kanske börjar nästa fajt. Jag är laddad, jag har slutat backa, slutat krypa in i mörkret, slutat vara tyst och hålla med bara för att han inte ska bli ännu argare. Nu räcker det. Jag grejar det jag behöver greja nu. Heja mig.

Och det är ju också en styrka- du har verkligen gett allt, och det kan ingenting ta ifrån dig. Du har ju kämpat för att du trott på det, och det är ju jättebra, då kan du alltid känna att du inte bara gav upp när saker blev svåra. Men du kan inte kämpa i all evighet, då går du ju under.

Jag vet inte vad jag ska skriva, vill bara visa dig att jag tänker på dig och känner med dig. Du är värd allt gott och jag skickar varma kramar!!

...mulletant, så är det.
Jag har gett upp flera gånger men sen hoppat på igen, det ger en inte jämförbar vila.
I jobbet har jag varit tvungen göra detsamma under åren som gått. Ofta faller saker dit de hör hemma då.
I detta äktenskap känner jag dock ingen framtid längre eftersom, som Fia sa, beteendena inte har något som helst med kärlek att göra. Tänk vad jag har inbillat mig mycket, trott på ord, hoppats, förlåtit...

När jag tittar på foton, minns, känner efter...då känner jag en sann kärlek till honom..är det inte märkligt??? Är allt inbillning tro???

Längst in, bakom all yta, allt som sagts och gjorts känns det som vi hör ihop! Smutsen har lagt sig som en metertjock hinna av betong, omöjligt komma igenom. Varför kan vi inte nå kärnan? Varför håller han så hårt fast i den där gråa, kalla massan? Han drunknar ju själv däri....

Jag har mindre magont, sover djupare, haft en kanondag på jobbet.
Jag vill vända!
Måste vända och så blir det!
Min viljestyrka är stor, i "rädda-äktenskapet" förlorade jag däremot...nu ska jag jobba för att inte klandra mig för hårt över "åren-som-gått-till-spillo". Det blir tufft!
Vem vet! Kanske detta blir räddningen av äktenskapet också till slut?!
Det sista som lämnar människan är hoppet har jag hört...

Kram på er

han har druckit något som jag inte vet vad....har letat men inte hittat några flaskor. Han har gudskelov sovit mest hela dan. Körde honom på kvällen till AA-mötet men han vägrade gå in för han var för full. Nu ligger han i sängen igen. Ångest har han. Jag har ont i magen.

Önskar att jag också kunde sticka från min supande man men ingen känner till hur han är för jag sköter det snyggt. Blir helt osocial och nästan skygg jag med. Vi bor i Stockholm och det är just därför som jag inte kan sticka heller...finns inga lägenheter att få och man får inte hyra någon om inte huset ligger ute på försäljning och så fort går det inte. Man vill ju också få chansen att se om han blir bättre utan behöva sälja villan det första man gör.

Men blir han någonsin bättre? Kommer han att sluta dricka? Hur kommer din man att göra tror du? Går han till jobbet eller super han dygnet runt? Har han någon lägenhet sen när ert hus är sålt? Funderar om ni bor i en liten stad så du tvingas se honom och hur det ska gå? Om han känns svartsjuk och galen och du är rädd så tveka inte att gå till polisen och be om besöksförbud. Tycker synd om din son, verkligen. Måste vara förskräckligt att se sin far som man faktiskt ser upp till som barn och som blir så här. Hur mycket har hänt innan du tog steget att flytta? Tycker du gör helt rätt. Önskar att jag kunde. Då skulle min man antingen gå under eller rycka upp sig och bli nykterist.

Kram på dig och lycka till

är det bästa man kan göra att släppa taget. Ibland är det det enda som återstår. Varm kram / mt