Senaste kommentarerna i forumet

- du ska lyfta upp vad du behöver för att orka för din skull! Lelas brukar berätta om den vägkost hon fått med sig; båda måste hitta sitt "jag" och kunna se den andre som "du" innan vi kan leva i en sund vi-relation... Jag - Du - Vi. Lätt som en plätt att sääga och skriva men ett drygt jobb att hitta fram till. Styrkekramar! / mt

Jag blir bara påmind om hur viktigt det är att inte åka med i svängarna. Jag tappar det ibland och då far jag illa. I går stod jag kvar och insåg på nåt vis att det är det enda jag kan göra och det kan bara bli vi om jag orkar och då blir det viktigt att lyfta upp vad jag behöver för att orka, inte hela tiden tvärtom som det varit. Och tänka sig, han ringde igen och hade då gråtit och tagit allt han kände i grupp och fått stöd och han hade ändrat sig och tänker inte längre bryta, inte nu i alla fall då:)
Men det jag tycker känns bäst är att jag lyckades att inte åka med den här gången. Förstår att jag har en tuff tid framför mig och jag hoppas att jag har kraften att stå kvar och ta hand om mig själv.

gav det också ett lugn att ha gjort en del beslut, satt mina egna gränser och ha dem i ryggen - precis som du skriver. Jag finns på facebook under nicket Mittiplaneten Johansson. Bara så du vet.
Ha en fin dag. Kramar / mt

...tänker på dig. Hur har du det?
Kramas

...där någonstans, i andra halvan av behandlingen började min man också tappa gnistan. Blev kortare i samtalen och först nu, efter drygt 3 månader utan alkohol börjar han vända. Innan har humöret farit upp och mer, emot mig ska jag tillägga.
Jag reser och är borta under perioder och det gör att vi inte går på varandra, det är nog en av räddningarna till att vi inte brutit.

Önskar er lycka till på er väg, den är lång, krokig och ibland obegriplig. Hoppas ni båda håller ut, var och en på sitt sätt.

fokus - att du tittar på dig och gör klart vad du orkar med - och vad du inte...
Ja, kraften i medberoendet är oerhörd!
Styrkekramar / mt

Oj vilka krafter det är i denna sjukdom. Det var inte så svårt att vara tuff och hård när han betedde sig som en skitstövel, drack, hotade att ta sitt liv etc. När vändningen kom i påskhelgen och han åkte in på behandling som han varit på i fyra veckor nu så tog det inte lång tid för mig att åter börja hoppas på en framtid och därmed börja åka med i svängarna. Jag lurar mig själv så jävla bra. Han är nykter och säger att han vill vara det och tänker kämpa, han säger typ allt det där jag alltid velat höra och jag börjar planera i huvudet, ett nytt liv, att göra andra saker och målar upp bilder och i kväll ringer han och mår piss. Vill avbryta behandlingen, klarar inte mer, längtar hem och allt är fel. Jag säger då att då väntar inte jag på honom hemma för då tror jag inte heller på att han klarar av att vara nykter. Han har ju naturligtvis svar på det, klart han inte tänker dricka, det är bara det att han inte klarar av att vara borta, han mår så psykiskt dåligt. Jag får honom att känna att allt är förgäves och att jag slår undan benen på honom om jag "hotar" att lämna honom osv. Samtalet slutar med att jag lovar att stötta honom om han fullföljer, han tycker att jag är orättvis och får till det på nåt vis genom att antyda att han kanske inte orkar mer helt enkelt. När jag reflekterar över samtalet så inser jag att JAG orkar inte mer om han avbryter, min gräns går där, jag behöver att han fixar det här om jag ska finnas kvar!

ansvarig för hans ekonomi och välbefinnande för att inte han tar SITT ansvar. Han är kanske beroende av dig men det är faktiskt inte ditt problem!!! Det är inte din sak var han väljer att leva och bo - men så klart han gärna bor på ett ställe där någon tar hand om honom. Bekvämt...
Ta hand om dig och ditt liv - och sök ekonomisk rådgivning så att du blir fri.
Styrkekramar / mt

Tack dem orden värmde, man behöver både skäll och kram när man står och velar vad som är rätt eller fel
Bamse kram

imorgon ska jag gå och lysna på en föreläsare som pratar om kvinnor som far illa psykiskt eller fysiskt ser fram emot det, så jag får styrkan att sluta tycka synd om honom.
Du har rätt att det inte verkar som det är helt slut
Men ser att det är han som är beroende av mig då han inte har någon annan än mig för utom när han dricker så har han dem.
Förstår inte varför han inte flyttar tillbaka till jönköping där han har både föräldrar, syskon och vänner ??????
nu i juni ska har söka skuldsanering och hoppas på att få det så att jag slipper tänka så mycket på min ekonomi. hälften försvinner iaf.
Han ringde nyss och ville att jag skulle hjälpa honom med att låna ut pengar som han skulle betala när skatte pengarna kommer
Sa ifrån och talade om att jag hjälper inte dig utan skälper.
Tack för att du finns
Kram

leder också någonstans... sjunger Lisa Nilsson :) Så är det. Håll kvar kontakten med diakonen!
Kramar / mt

Det är bra Stjärnstoff! Sakta framåt...
Har aldrig träffat någon diakon, men kan tänka mig att de har mycket att "lära ut".

Kram Miss K

Det är farliga och sjuka tankar du har just nu!

Jag har själv varit där flera gånger, stått och tippat med fötterna, vid järnvägsrälsen, motorvägsbron, bergskammen, kajkanten osv, och bara funderat, lite till och bara våga, sedan är det över...

Men blir det så?, vad händer sedan?, DU får ju inte vara med när dina närmaste får veta vad som har hänt, att du vågade, tog steget och bara lämnade jordelivet, lämnade oss andra i ovissheten!

Magnus Uggla skrev ju en sådan passande text, varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra surret efteråt?

JAG vet inte vad som händer sedan, det jag vet är att jag inte får veta, jag hamnar också i ovissheten.
Himlen eller helvete, reinkarnation eller inte, ingen har kunnat tala om vad som hände, sedan..

Inte ens döden är helt säker, man kan hamna som ett stympat och överlevande kolli, inte kunna göra sina egna behov, eller ens kunna kommunicera med omvärlden, svårt att göra om det,omöjligt att ta det tillbaka, en livslång ånger...

Min morfar slängde sig framför tåget när han blev deprimerad, sex veckor senare lyckades han
slutföra sitt självmord i sjuksängen med en sjuksysters kvarglömda sax som hon brukade klippa upp bandaget runt hans stumpar till ben som var kvar efter olyckan.
Behöver jag säga att det var kladdigt och ett väldigt smärtsamt sätt att dö på?

Jag skulle också kunna säga att det blir bättre, försöka trösta och få dig på andra tankar...
Men man kan fråga hur pass mottaglig du är för dessa uppmuntrande ord just nu,
du har snärjt in dig i dina återvändsgränder av tankar, du finner ingen väg ut, eller hur?
Men om en tid, veckor, månader eller år så skulle du upptäcka hur himla sjuka tankarna var hos dig,
och de skulle vara så långt ifrån de trängda tankar du har idag som det bara går, tom vansinniga!

Om jag sade att du behövdes, allra mest av dina barn, men även syskon, föräldrar eller någon bortglömd tonårskärlek, kanske inte för vad du gör och vad du tänker just nu, men för att du finns,
din blotta uppenbarelse för vissa personer skänker glädje och trygghet, men du ser det inte i dina mörka tankar för du bär skygglappar för tillfället, du skyggar för livet!

Du behöver stöd och hjälp, din stol saknar tre ben av fyra och det vinglar oroväckande.
Du behöver hjälp att få prata ut med någon som lyssnar förstående och talar om för dig att du tänker just nu helt fel, det har trasslat till sig och någon hjälper dig med att reda ut härvan.

Det är inte farligt eller utlämnade, tvärsom så går det väldans fort att återhämta sig,
och man brukar inte orka vänta tills nästa möte med sin samtalspartner, man vill att allt ska hända nu.

Du kan ställa krav på samhället, för detta är en sjukdom precis som alla andra.
Nästa gång du sitter på motorvägsbron i månskenet så är du bara ett enda samtal bort ifrån räddningen, ring 112 och säg att de ska komma och hämta dig på bron och inte under den.
Det är deras skyldighet och då kan du släppa taget om att behöva ta ansvaret för dig själv längre,
du kommer per automatik att få den rätta hjälpen, lita på det!

Det är du skyldig dig själv, att ge dig en andra chans,innan du tar den feges väg ut genom bakdörren.

Om en tid, veckor, månader eller år så kommer du att tänka...fy fan det var jävligt nära, och då lever du i en tid som är precis det motsatta mot idag, då du vänder ansiktet mot solen istället för att koncentrera dig på det mörka, kalla och farliga i skuggan.

Jag har inget bra recept på lyckan, smaken är precis som maten, väldigt olika...

Men det finns hopp, för alla, men inte de som står med tårna utanför broräcket över motorvägen.

Ring din kontakt redan imorgon, och om du inte kan eller vill låta solen värma ditt ansikte,
låt bli att stirra in i skuggan i alla fall...

/Berra

Dina barn behöver dig!!-tänk inte ens tanken på att ta livet av dig! Kära du- lämna inte dina barn❤
Stanna här, jag behöver dig! Du har skrivit fint och klokt till mig och för det är jag tacksam. Fan vad livet prövar oss.. Men du det blir bättre, håll ut..
Kramar i massor!

Ville inte gå dit först, känns som om jag tar upp hennes tid. Men hon gjorde mig faktiskt mer klar över vissa saker. Något har hänt här hemma- inget revolutionerande men det märks att några saker har kopplat..
Jag vet att det är låååångt ifrån bra här hemma - men han frågar inte längre om barnen kan springa efter bärs. Tar bort sina burkar efter sig gör han också Wow va?!
Tack för att ni kollar till mig❤

har du det Stjärnstoff?
Kramar / mt

...just din räkneramsa är en av anledningarna att jag orkar! Den visar att det går! Oändligt tacksam du finns här för mig, för oss!

Jag och maken har egentligen aldrig haft några "normala" gräl. All skit har haft grunden i alkoholismen, jag ska vara försiktig nu. Jag VET att alkoholen inte ursäktar dåligt uppförande men jag tror jag har rätt när jag nu känner att både jag och mannen gärna vill vi ska ha ett fungerande förhållande.
Sen har ju saker sagts och gjorts som, i minvärld, är oförlåtliga. Jag kan tydligt märka att nu tar jag fram det och smakar på det som hänt, det gör ont, men det känns så fjärran att det inte känns värdefullt eller gynnande för någon att ta upp. Däremot lever naturligtvis några spontana reaktioner kvar i mig men jag känner jag inte behöver bereda mig på det värsta längre. Idag sa jag att jag mår så bra av att prata med honom, han sa "detsamma", det var i ett samtal när det nästan inte gick få stopp på hans svada. Jag samlar, sparar och njuter.

Jag utgår ifrån att han vill mig väl nu. Om det motsatta skulle visa sig så går jag, lika rakt och utan att vända om som jag har bestämt göra om han väljer vända tillbaka till ett liv med alkohol. Det känns så enkelt leva med de besluten i ryggen. Jag lär mig leva med en tillnyktrande make, varje dag något nytt, det berikar mitt liv och jag
är tacksam över denna resa. Helvetesgropen behövde inte vara så djup kanske men det kunde jag ju inte veta där och då, dag efter dag, inte heller välja.
Jag har fortfarande sensommaren som utvärderingstid. Just nu växer det positiva om den där äckliga högen med otäcka tentakler som kvävt oss så länge.

Nu mår jag bra, imorgon blir också en bra dag, det vet jag när jag ser min arbetsplanering.

Jag vet att du läser, flygcert, och jag vet att du tar det till dig.

Jag förstår också att du är ledsen och trött, det är helt i sin ordning. Däremot blir jag orolig när jag märker att du vacklar i ditt beslut. För är det någonting som verkligen skulle ta livet av dig så är det att gå tillbaka. Du måste stå fast, vännen. För barnen och för dig själv. Du har tagit rätt beslut, och därmed har du också tagit dig igenom den svåraste biten av det här. Det blir bättre, även om du inte märker det just nu.

Kan det kanske vara som när man bygger om sitt kök? Man har ett kök som funkar helt ok, men så vill man ändra på det. Man dagdrömmer om hur det skall bli med nytt kakel och nya skåp. Spisen skall få en ny plats, och därför måste man flytta på diskmaskinen också.

Men, först måste man riva det gamla. Man måste slå sönder skåpen, knacka loss kaklet, bända loss diskbänken, slänga ut den gamla spisen och diskmaskinen...

Först sedan kan man börja bygga nytt. Och innan man har börjat göra det, så tänker man att man egentligen hade ett rätt så bra kök och att nu är ju allting helt förstört och kommer aldrig gå att bygga ihop till något vettigt igen.

Men det gör det. Det går. Det blir bättre.

Massor av kramar, vi är många som tänker på dig och som bär dig med oss. Var rädd om dig, du är värdefull!
/H.

spara och bevara...

Du har säkert sett den... men ändå, så här ser min räkneramsa ut (med början 6.12.2010) 24+53+15+173+60+179(- - -)+371 idag. Alla plus är negativa = återfall. (- - -) = återfall jag inte märkt som han berättat efter återfallet på valborg ifjol.

När jag började med ramsan var det nog en form av kontroll men med tiden blev den en gestaltning av en faktisk pågående förändring. Från ett liv där de flesta dagar "förgylldes/förstördes" av någon alkohol såg jag tydligt att de dagarna utgjorde undantagen. Nånstans i mitten av 173 (den första sommaren då mannen sov otroligt mycket och vi levde ganska avgränsat från världen) upplevde jag de stora förändringarna i sinnelaget och de svåra stunderna kom alltmer sällan.
Nu är vår relation bättre än någonsin.

Kramar / mt

..har maken och jag haft tätare kontakt än på länge länge, spontant och med många ord.
Jag får plötsligt så mycket skjutsar i ryggen att jag nästan snubblar. Positivt förvånad och spinner vidare på allt som bjuds. Till den positiva förvåning hör att det funkar. Vi spinner båda vidare på varandra...vilken grej...frasen ur Robin Hood ligger bra till. "Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen" ;)

...det ÄR inte konstigt eller onaturligt att du mår dåligt!
Som jag skrev en gång tidigare, i min historia höll jag mig många meter från rälsen för inte kasta mig framför tågen. Jag önskade också på en olycka, många gånger.
Men när olyckan, en singelolycka, kom var det enda som existerade i mina tankar att jag ville hem! Hem till mina barn. Jag snurrade och totalkvaddade min bil, de skedde under en färd helt utan att jag medvetet utsatte mig. Efter det lovade jag mig själv att aldrig mer önska försvinna på annat sätt än det naturliga.

Det blir bättre men du måste styra det själv. Inga stora grejer, börja med en liten, nästan obetydlig, det gör skillnad. Som jag också skrivit, när jag inte hittade något annat som varit positivt fokuserade jag på nån trivial positiv sak som att jag borstat tänderna tex. Jag skrev mycket och det var sidor om allt svårt, det kom även dagar då jag inte orkade skriva heller, en dag när jag läste och såg hur svart allt var tvingade jag mig till saker jag tidigare tyckt om. Varje dag SKULLE även något positivt stå nedskrivet som avslutande rad! Så blev det! Allt från rena strumpor till komedier på tv. Det funkar! Tar tid! Men det funkar!
Jag hade dygn där jag tappade tiden och bara glodde rakt in i väggen, det gör jag aldrig mer, inte nu när jag hamnat i min nuvarande situation. Jag skapade några genvägar då, i min historia. Det gör du åt dig också, svårt se nu, men det gör du.

Ta hjälp, skriv, skriv och skriv så du får ur dig skiten! Vänd inte det onda mot dig själv! Det blir bättre!!!!!

Kramar i mängd, varma och långa

dig styrka och kramar Flygcert !!
Det är lite mer än ett år sedan jag hade samma tankar som du men jag tänkte tanken hur mycket jag skulle skada min dotter. Jag har flytt nästan hela mitt liv genom alkoholen men denna gången valde jag att stanna och leta efter min väg ut och jag är nu på väg upp ur hålet.

Var med oss, leta upp Al-anon, åk på stormöten, skaffa ett fb-konto med ditt nick och prata med oss där. Vi behöver dig och du oss ♥

att du beskriver för din samtalskontakt hur dina tankar går, hur ledsen du känner dig...
Jag undrar om du är i en depression eller om du har reaktioner på grund av postttraumatisk stress. Ingetdera är konstigt med tanke på den press du levt under en lång tid OCH vilken inre konflikt du tampas med för att du lämnat livet i kärnfamiljen. Jag får känslan att du verkligen behöver hjälp i levande livet, irl, så att du kommer ut ur de här destruktiva tankegångarna. Fortsätt ändå att skriva! Både skrivande och samtal kan göra dig gott! Kramar / mt

Lelas, jag ser allt du skriver till mig, jag ser det andra skriver till mig - och ändå mår jag så här dåligt. Jag tror inte att ni ljuger eller inte vågar säga som ni tror/tycker, men jag är ändå så ledsen.

Igår kväll satt jag ensam i mörkret på bron över motorvägen. För varje bil som passerade tänkte jag att det krävdes en lastbil. Och ändå vågade jag inte hoppa ner när lastbilen kom. Jag önskade så att det skulle hända något.

Jag är tydligen så här svag, för jag klarar inte att bita ihop. Ibland har jag försökt som du skriver Mt, att tvinga mig att göra något annat, något "roligt", och ibland har det gått, men...

Nej jag har försökt några gånger, men inte fattat hur jag skulle komma in. Men nu ska jag sätta mig och läsa så snart jag får tid