Senaste kommentarerna i forumet

...kära systrar, mulletant och Lelas. Att jag fått ta del av era erfarenheter, att se likheterna, att inte känna mig ensam i bedrövelsen, allt och tiden det tar har gett mig mycket värdefull distans. Att få ta del av missbrukets käftar och makt över människor i alkoholismen som sjukdom genom alla som kämpar här inne har också gett mig oersättlig kunskap och förståelse.

Vägen är fortfarande lång för mig men just nu är jag inte ett dugg osäker på gemenskapen och framtiden. Jag får mer och mer bekräftelse både i mig själv och bjuds oväntat upp till tvåsamhet (ömsesidiga samtal) av maken. Det är så längesen jag upplevde det att jag glömt hur det kunde vara, rör mig till tårar av tacksamhet.

Tack alla underbara och generösa människor här inne.
Låt inte detta forum försvinna!!!

underbart! / mt

från Sorgsen. Du kommer att hitta rätt i ditt nya liv... och livet kommer att förändras både för dig och dina vänner. Sånt är livet:) Ta det lugnt. En sak i taget. Det viktigaste först. Lev och låt leva.

Kram / mt

Underbart! :) Kram!
/H.

Askungen, var inte så hård mot dig själv. Det är inte konstigt att du inte förmår att släppa nöten, det är så medberoende (och för den delen beroende) funkar. Jag förstår att du är trött och inte orkar. Så funkar det, också.

Var rädd om dig.
/H.

...haft några sagolika dygn.
Vad som har orsakat vändningen har jag inte en aning om, den verkar vilja hålla i sig också. Jag kan plussa lite här och där, kan bara konstatera att denna veckan har varit ljuvlig!
Jag njuter och vi kan prata om allt möjligt. Han är vaken och närvarande hela tiden.
Han berättade om att han somnade när, var och hur som under flera veckor efter han fått sina piller, oftast sittande på en stol när de hade sina samlingar på gården under behandlingen. Han sluddrade och vinglade som han var full, han fick tom blåsa en gång tydligen.
Han har varit väldigt trött och irriterad, glömsk och långsam i talet.
Nu tar han inga och han är vaken och glad, mycket längesen jag såg honom såhär. Många år sen!

Han har berättat om mardrömmar var natt men att han inte vågat sluta ta dem. Det att inte våga lät som det var för han har klarat hålla sig från alkoholen och vågade inte sluta för han var rädd för kroppens reaktion. Körlektioner och uppkörning ligger inom snar framtid och han kommer snart till mig igen. Som jag trodde så mår han bra i min miljö och nu tar han inga antidep längre. Äntligen är reaktioner och relationen på riktigt, vi kan starta om på riktigt.

Vi spinner ikapp med grannens katter just nu.
Jag gör allt jag kan för behålla detta, det är inte svårt ;)
Gott föder gott och äntligen når mina ord fram och vi ger och tar, helt vanligt och sunt.

...en arbetssituation där jag kände att jag inte orkade som tidigare pga makens alkoholism var min absoluta vändpunkt psykiskt.
Jag hade gjort allt jag kunde och kunde bara vänta på att något skulle hända honom för vändningen skulle kunna inträffa.
När jag märkte mina uppgifter tog stryk tog det en helg för mig bestämma mig för att "stänga av". Jag hade insett och släppt tidigare också, linorna klipptes av en efter en och på hösten kom sista sucken.
Sen blev det bara en lina kvar, den som jag satt tidsbegränsning på.
Min punkt är augusti/september, då ska jag samla ihop allt som känns väsentligt och göra ett nytt avstamp.

Punkten jag finns på nu säger att linan som funnits kvar har bara varit min önskan och envisheten att inte ge upp en framtid jag visste kunde bli bra.
Hur jag nu kunde veta det???
Det kunde jag ju såklart inte!
Om maken inte velat sluta dricka självmant hade vi inte haft en chans! Inte en enda!

Tyvärr ser det ut så, finns inga genvägar eller omständigheter som rättfärdigar. Alkoholism är alkoholism, en sjukdom som bara läker om man slutar dricka helt för alltid.

Bara du vet när din gräns är nådd.
Ett avbrott behöver nödvändigtvis inte betyda skilsmässa.

...läsning MissK,
Låter som ni har en hel del planer framför er.

4e steget har både en bok och ett arbetshäfte som jag köpt på Alanon. Jag har ingen regelbunden kontakt med någon sponsor men jag förmodar att det är ett bra sätt att gå igenom punkterna. Min första kontakt hade jag på anhörigveckan och sen alanon. Jag har varit på möten där det fjärde steget är ämnet. Det är ett steg jag uppfattat väldigt många reaktioner hos alla deltagare.

Om du inte vill köpa litteraturen förmodar jag mycket finns att hämta på nätet.
Någon här som vet?

Lycka till

är det så svårt att släppa den förbannade nöten då?
Jag vet att jag sagt det många gånger förut, men jag orkar verkligen inte mer!! Känner mig helt utpumpad. Jag har svårt att se glädje i någonting. Det är jobbigt att gå upp om morgonen och ännu jobbigare att släpa iväg till jobbet.
Jag kommer snart att påbörja en ny anställning och jag frågar mig själv...hur ska jag klara det? Hur ska jag kunna var social och trevlig och klara av alla ansvarsuppgifter som kommer med detta jobb?
Det är det svåra med att arbeta i servicebranschen. Att hålla skenet uppe, le och vara trevlig, när man i själva verket blöder inombords. Samma gäller hemma. För barnens skull.

Jag har funderat mycket på att gå till någon för samtal. Jag inser att jag mår väldigt dåligt och känner verkligen att jag "sitter fast". Jag ska se vad jag kan göra på den fronten.

Vad beträffar lämna eller inte. Jag vill så gärna ha förändring, men har även insett vilka stora påföljder det innebär att separera. I vårt fall är det komplicerat och jag orkar inte gå in på detaljer just nu.

Det har varit mycket dåliga dagar på sistone. Jag fortsätter att sova på soffan. Det har varit urnsättning av sambons bror vilket medfört att sorgen legat tyngre i vår familj. Sorgen går i vågor och jag ser hur den tynger min sambo hårt. Det har blivit en del dricka och han ber mig bara att ha överseende för det..."låt mig bara får dricka just nu" osv.
Sorgen tynger även svärmor och jag vet att hon oroar sig mycket för den son hon har kvar. Hon har gråtit och bett min sambo att sluta dricka. Hon säger saker som: "Jag har förlorat en son. Du är det enda barn jag har nu. Låt mig få ha dig kvar!" Men det biter inte på honom. Än så länge fortsätter han dricka.
Mellan torsdag och söndag fick han i sig drygt en liter whiskey och tre liter vin.
Det jag känner just nu är besvikelse.

Fortsätter läsa era inlägg, försöker finna styrka, inspireras och skriver av mig då och då.

God natt!

...skönt att läsa du har det bättre.

I min historia vägrade barnen åka till sin far. I tvisten och tillsammans med soc erbjöd jag då att pappan kunde vara i min/barnens bostad för att kontakten skulle kunna "normaliseras". Han kom ett par gånger, när han hann. Samtidigt letade han fel hos mig men höll ansiktet och uppförde sig i mitt hem. Jag var naturligtvis inte där utan övernattade hos vänner.
Det blev så absurt alltihop och barnen ville inte åka till sin far trots detta. Han kom oanmäld till ett av barnens skolor, tog kontakt med rektorn till det äldsta barnets skola för få info om avslutningsdag. Barnen ville inte ha sin pappa där, de blev bara stressade.
Jag lät det gå alldeles för långt i min vilja att de skulle få en fungerande kontakt. Barnen blev osäkra, trots att de äldsta var långt upp i tonåren så påverkade deras historia med sin pappa och alla hans ologiska reaktioner så djupt.
Jag tog ett beslut att han får gärna umgås med dem om han vill men sa till mina barn att från och med då får han inte sätta sin fot innanför min tröskel. Som markering att jag inte accepterar hans beteende mot mig.
Det blev mycket lättare för alla! Barnen blev trygga i sitt hem, jag kunde inte förbjuda pappan komma till skolan eller avslutningen men minsta barnet gick hem när han kom till skolan. Vi kom överens om att hen skulle be om få gå på toaletten och sen bara dra! De små liven blev trygga, det yngsta barnet var rädd hen skulle bli kidnappad och sa att hen hellre tar sitt liv än är hos sin pappa. Jag fick henom att lita på att oavsett vad som händer så hämtar jag henom! Avslutningen för äldsta barnet var snabbt överstökad, ett hej och hejdå på skolgården. Mitt samvete var tungt och självklart blev det spänt och konstigt för barnet men pappan var inte bjuden på kalaset pga mitt beslut. Äldsta hade säkert stått ut men yngsta hade mått dåligt långt efter. Jag hade dem hellre lite irriterade på mig och mitt beslut, någonstans måste det ju pysa ut.
Så kan det gå, trots soc och alla möjliga terapeuter. Just att ingen av dem som barnen pratade i förtroende med trodde på dem gjorde dem mest illa. De litade på dem, första året!

Med detta vill jag inte hoppas dina barn känner samma stress med sin pappa, men vill rekommendera dig att inte låta ditt ex klampa in och påverka ditt nya hem negativt. Du har rätt välja vem du vill släppa in. Ditt välmående ger trygghet.

Att känna sig som femte hjulet på bjudningar, inte bli bjuden, inte hitta nya traditioner, allt sånt där levde jag med under en faslig massa år. Jag tror jag mådde sämst av det, som du skriver, vill ju ge barnen... Nu har jag ju förstått sen långt tillbaka att det var mina hjärnspöken, barnen tänkte inte så.

Fortsätt stalka ;) de lär sig att du vill och kan på det sättet. Det tar tid/år ändra rutiner, först för dig och ännu längre för omgivningen.

Du har kommit långt på kort tid, glöm inte det. Var stolt över dig! Det är jag!

Kram

Och kul att ni kommer iväg och kan ha roligt tillsammans också. Jag är glad för din skull.

Träning och kost går ju lite hand i hand, energiförbrukning och energiintag. Att röra på sig gör en också mer kroppsmedveten och jag tycker att när jag har fått rutin på träningen så respekterar jag min kropp mer och känner mer vad som är bra för den. Efter ett hårt pass är man ju inte sugen på chips direkt utan kroppen behöver riktig mat.

Kram

med er om det oftast fullständigt vansinniga i hur folk på Myndigheten behandlar sina medmänniskor :-((

Men....

egentligen vill jag tacka dig Markatta för ditt inlägg om ditt benzoberoende. Jag har sjäv tackat nej (gudskelov!!) till allt vad sånt heter men jag har flera bekanta som gått igenom proceduren att bli fri. Tyvärr är inte läkarna kunniga i hur förskrivning ska gå till utan skriver hejvilt till alla som vill ha. Det är väl ingen tvekan om att det är ett betydligt svårare jobb att bli av med tablettberoendet än alkoholberoendet. Info om det måste spridas !

Tack för era fina ord, hjälpande ord och stöttande ord.

Vilken j-a dag. Jag har det så mycket bättre, men jag kan inte ta bort hur han påverkar mig.
Har fått en del arga meddelanden på olika sätt de senaste dagarna (igen...), och idag dök han upp helt oanmäld... Han har ett så konstigt sätt... Och jag blir lika stressad varje gång, får total hjärtklappning och blir så påverkad av det...

Mår bättre, verkligen...
Men ibland är det ensamt - alla har sitt. Jag försöker bjuda in vänner, försöker bjuda in mig själv till saker och så, men många är redan upptagna, det är familjesammankomster, kalas, resa bort osv, och det känns som att jag "blir över". Vill att barnen ska ha ett hem där vänner kommer ofta, att de känner att jag vill bjuda in. Chanserna har ökat att det ska bli så sedan jag flyttade, men samtidigt inte - plötsligt känner jag mig rätt ensam.
Och å ena sidan så är det ok - jag uppskattar ensamhet; kunna göra det jag vill, ha det lugnt och skönt och ingen som hela tiden påverkar mig/vakar över mig osv, men som sagt: jag vill gärna att det kommer vänner på fika, på middagar, och leker med barnen osv osv... Börjar nästan känna mig som en stalker...

Hej Sorgsen, och alla andra. Ska försöka och bara skriva positivt idag.
Jag har varit långledig i helgen och känner mig nu utvilad. En dag var vi iväg på "musikafton". Det gick bra, jag vågade mig upp och dansa och han höll sig nykter. Jag gjorde ett försök att vara social och lyckades hyggligt. Min sambo är nu ledig ett tag framöver och vi kan umgås mer, vi har en fungerande bil och kan ta oss ut var vi vill.

Ser också fram emot en ledig vecka snart då vi kan fira hans dotters student och träffa hans föräldrar. Då har vi chansen att återgälda lite av deras gästfrihet (de har fått utstå en hel del pga alkoholen).
Jag har åter tagit tag i min diet när jag märkte att det gick tillbaka till det gamla igen. Jag hade gått ner 3-4 kg från början. Nu ska jag ha självdisciplin och tänker inte tillåta mig att bli tjock.

Känns så frestande att flika in små men.....Har du förresten något tips på hur man jobbar mer med steg 4?

Ha en bra dag!
Miss K

Vad härligt att höra!
Ta tillvara på de här dagarna :-)

Kramar
Miss K

Boxa på du! Lite för mig också. :)

Kram!
/H.

för kramen.

Jag skäms också för Sverige. Jag skäms över den politiska rasismen och jag skäms över ett Sverige där pengar är värt mer än människan.

Jag ska nog bara tillåta mig att vara riktigt arg idag. Tur jag har en boxningssäck i vardagsrummet när jag inte hittar något annat sätt att kanalisera ilskan.

Kram

Åh, vännen...

Jag ser liknande situationer genom mitt jobb. Även om jag inte har haft dem boende så nära mig, så känner jag ändå till dem.

För bara några dagar sedan hämtades en familj med fyra barn, alla födda här i Sverige, för att utvisas till ett land där barnen aldrig har varit. Jag blir så ledsen att jag bara vill gråta... Nu sitter de i Skåne i väntan på att planet skall lyfta. De vet inte när, inte hur, de vet faktiskt inte ens var de befinner sig just nu - för om de vet sånt så finns det en risk att de rymmer.

Jag skäms över Sverige. Men jag finner en liten tröst i att mamman sa till mig att hon vet att svenskarna inte är som Migrationsverket. Hon vet att vi vill att de skall få stanna. Hon tror inte att alla svenskar vill att de lämnar.

Fy sjutton... vad kan vi göra? Maktlöshet är ordet.

Kram!
/H.

Åh vad härligt! :)

Kram!
/H.

Det där är så fascinerande tycker jag... att man hittar kraften i att ge upp. Det var verkligen när jag gjorde det som jag orkade påbörja en förändring. Tänk att det skall sitta så långt inne - jag ville ju vara stark och kämpa genom att klamra mig fast och försöka lösa problemen. Men det var först när jag släppte taget som jag kunde förändra.

Jag har tidigare berättat om bilden av apan i någon tråd... Tänk er en apa som kommer till en bur. Inne i buren ligger en kokosnöt. Apan sträcker in handen genom hålet och tar tag i nöten. Men, med nöten i handen får han inte ut varken hand eller nöt genom hålet. Alltså: så länge han håller fast vid nöten kommer han att bli sittande vid buren. Men, om han släpper nöten är han fri.

Kram!
/H.

Ingen alkohol, alldeles för mycket kaffe, lagom med sällskap.

Kan det inte bara få vara bra så? Nej.

För tre år sedan flyttade en asylsökande familj in i mitt hus. Vi kom att bli goda vänner och har hållit kontakten även då jag flyttade. Jag har sett barnen växa, både på längden och mentalt allteftersom de blivit tryggare i språket, nya landet, fått nya vänner o.s.v. Nu kom då beskedet att de ska avvisas till landet de en gång flydde ifrån. De vet inte när, bara att det kommer att ske och de är livrädda.

Åter igen står jag och mer än någonsin vill hjälpa utan att veta hur. Det slutgiltiga beslutet är fattat. Jag känner mig så obeskrivligt arg, ledsen, frustrerad, så oerhört maktlös. Hur fan kan jag acceptera att detta står utom min makt, att det inte finns något jag kan göra när det handlar om barn?

...jag är så kär i denna fantastiska man.
Tack för ni läser.

Ps den där äckliga högen med levande organismer, den har jag inte tänkt på sen 2 veckor. Kom att tänka på högsamlandet :)

Kort och gott - Underbart! / mt

...dygnen har varit som ett litet underverk.
Jag frågar inte varför förändringen är så enorm, jag njuter och vi pratar om allt möjligt både viktigt och oviktigt.
Just nu är vår gemenskap just precis så som jag drömt om.
Det är som en saga, en sann.

Vill bara tillägga att just hur länge man ska stå ut gick i vågor för mig.
Jaghar tappat räkningen över alla gånger jag kände att "nu går det inte längre".
Det att jag "gav upp" själv gav mig ny kraft .
Jag bestämde att ge det en viss tid så inte varje enkel händelse drog ner mig.
Lät honom köra sitt destruktiva liv helt ensam.

Kram