Senaste kommentarerna i forumet

MIn man är alkoholist och det har blivit så sista halvåret, före det var han "bara" överkonsumerande vilket också innebar att jag druckit för mycket och för ofta. Medberoende. För att inte ha ska dricka fööör mycket så dricker jag också och så blir det bråk. Alltid bråk om hans drickande och så blir jag också full för jag står inte ut att se honom full. Det är ett hopplöst liv.
Jag vill gärna ta mig ett glas vin till maten och det räcker för mig men är han med och dricker så går det minst en flaska och gärna en eller två till. Det är jättesvårt att sätta gränser och hålla dem. Nu har min man ett återfall och ligger utslagen på soffan. Men han kommer att fortsätta gå på AA-möten och blir nykter. Jag måste dra ner nästan helt också för jag vill ju inte locka honom men det är trist för jag vill ta mig ett glas när jag vill. KÄnner att han förstör mitt liv. Och jag vet ju hur mycket bråk mina barn fått lyssna på och min yngsta, 17 år, har sagt att hon vet hur han dricker och nästan tvingar mig att ta något också. Vet inte hur mycket skada hon tagit men sonen som är 19 dricker nästan aldrig och han verkar trygg. När mina barnbarn kommer så blir det absolut inget drickande. Det sätter jag helt stopp för. Hur går det nu för dig TIngeling82? Håller hon sig nykter din mamma?
Tycker självklart att du ska säga till henne från hjärtat hur hon sårat och gjort dig illa men på ett lugnt sätt. Det har ju redan hänt och inget går att göra åt det. Kram på dig

Jag känner igen mig så väl i dina inlägg. Min man har varit nykter i några veckor men är nu inne i ett tungt återfall. Jobbet missköter han, ligger mest avsmälld och smyger i övrigt omkring och letar efter sina flaskor. Jag har letat en del men känner precis som du att det får vara nog nu. Om han har gömt och vill dricka så gör det då för fan. Men det är som du säger jävligt jobbigt, kränkande och oroligt för själen. Det går inte att slappna av när han beter sig så här. Idag är jag hemma från jobbet för jag känner mig helt förstörd med rödgråtna ögon och dålig sömn. Han satt avsmälld hela natten på en stol i sitt arbetsrum, hur klarar de av att sova på det viset? Fattar inte. Nu ligger han här på soffan. Helt borta. Otäckt.
Min man går på AA och säger att det är hans enda chans, där mår han bra. Bara där bland de andra alkisarna. Han har en mentor som ska hjälpa honom med de 12 stegen men helt plötsligt ville han inte det. Kallade nykteristerna för jävla idioter och sån skulle han minsann inte bli. Då visste jag att det snart är bottenskänning igen. Och nu är vi här. I helvetet. För jag hamnar också där pga hans beteende. Det är oerhört svårt att inte bry sig, inte bli arg, inte ledsen, inte sårad och inte försöka hjälpa. Jag älskar ju honom. Vi har ett långt liv ihop och det har varit bra mestadels. Det är i höstas som det riktigt tog fart med det här. Har aldrig sett honom totalt borta i flera dar förut. HIttat honom på golvet.
Han vet inte hur han ska bryta det här nu men tänker nog gå på AA-möte i kväll. Hoppas. Hans mentor har jag också kontakt med, annars har jag ingen att prata med. Ingen vet det här mer än mina två yngsta barn som gudskelov är nästan vuxna. Den yngsta på snart 18 år har sovit hos en kompis i några dagar och har inte sett att han tagit ett återfall. Hoppas hon stannar där tills allt är bra igen. Då är han så underbar och fin. Men hur länge kommer det ta den här gången? Tror tyvärr inte att det är över än. Jag måste gå och jobba i morgon, hur ska jag klara det. Har ingenstans att åka, vill vara här i mitt hem. Det enda som gör att jag stannar är för att vi äger villan ihop och det blir fruktansvärt mycket krångel att sälja och flytta härifrån. Bor i Stockholm och att få tag på en lägenhet är omöjligt. Så det går inte att bara dra. Då hade jag gjort det. Hade vi bott i en lägenhet i en mindre stad så hade jag bara packat ihop och dragit. Hur ska jag göra mer praktiskt? Det stör mig enormt att jag måste sitta här och titta på honom hur eländig han är. Jag blir apatisk och ledsen. Orkar inte göra saker. Fy vilket dilemma.

...några dagar i min ensamhet sen jag lämnade hemmet.
Jag har gett upp känner jag.
Det gör mig kroniskt ledsen men nu finns inga andningshål kvar...

...höra från dig och att livet rör på sig. Det tunga och sorgliga lever du ju med och i, det känns bekant för mig och alla andra som står mitt i Själv har jag ju sen länge insett vilket grepp alkoholen tar när det blir en sjukdom men det är ändå svårt att förstå att en människa kan transformeras och bete sig så hjärtlöst och omänskligt. Jag tänker ofta på dig och det ger mig en trygghet att vi-termen finns i eländet.
Sänder mycket värme och omtanke och är någonstans tillfreds i vetskapen att det rör på sig för dig.
Kram

Idag har han fått ett fantastiskt fint jobb med hur mycket betalt som helst och han står och pratar om hur dum han är som dricker, att han inte fattar varför han gör som han gör och jag hör att han blir fullare och fullare...och så ljuger han igen och säger att han inte har druckit fast jag ser det så väl. Jag slängde ut honom. Låste dörren. Gud vet vad han ska göra nu.

Oj, vad jag känner igen mig i din historia. Min pappa har inte samma problem men han bidrar konstant till mammas beroende. Nu väntar jag mitt första barn och är jätteroligt över hur det ska bli. Funderar också på att konfrontera dem båda. Jag har gjort det tidigare men bara när hon varit full... Känns som jag borde ställa ett ultimatum men jag vet inte... Mamma behöver också psykologhjälp men hur kan jag hjälpa henne dit? Känner igen mig så i hjälplösheten, hur gör man?

Hej kära du!
Gott att höra ifrån dig!

Åh, jag vet känslan med barnen: sorgen över att de inte ska få uppleva den där familjelyckan, det gör ont, men det blir bättre. Men oj, ibland är det fruktansvärt. Jag försöker glädja mig åt mitt fina hus, hur jag kommer mer och mer i ordning och jag trivs så gott. Jag har aldrig känt ett sånt lugn någonstans där jag bott, sån harmoni.

Det är mycket jobb att hitta sig själv, men för mig har det varit värt det!! Jag har mycket jobb kvar men jag kämpar! Och det gör ju du också! Du är värd det och du är bra!

Stor kram!

Många kramar tillbaka till er. Jag är inne och läser med jämna mellanrum- följer er även om jag inte lämnar avtryck i era trådar. Läser även de som är nytillkomna och lider med dem som är i början av sin resa- jag vet hur tungt det är, hur hjälplös man känner sig, hur förtvivlad man är, hur ledsen och arg man är osv....... Just idag känner jag ett lugn i min själ, min onda mage är bättre, jag sover bättre på nätterna. Visst har jag dagar då jag är ledsen och framförallt saknar mina barn och den familjelycka de aldrig fick uppleva med sin mamma och pappa men jag har fått en mera själslig ro. Svårt att förklara. Jag och sambon har bra kontakt och det känns bra.
Nu börjar det närma sig att ta beslut om hur det blir med huset och var jag ska bo- ett definitivt beslut ska tas och det känns naturligtvis tungt. Många saker återstår både praktiskt och rent känslomässigt och personligt. Jag måste börja läka och hitta vem jag är. Jag inser att jag tappat en stor bit av mig själv under åren som gått- min tid är nu!

Sköt om er alla! Tänker på er Sorgsen, Mulletant och Flygcert- ni som alltid funnits här för mig.

Ville bara skicka en KRAM.
//A

Framtidsdrömmar! Hoppas allt är väl med dig! / mt

Oj vad jag känner igen mig i allt det du skriver, tyvärr... Jag känner verkligen med dig och förstår din situation! Man svävar bokstavligen mellan hopp och förtvivlan, man vill tro men vågar inte, vilket i sig gör att man själv inte heller är sig lik. Min man har också varit bortrest. Jag kom på mig själv med att önska att han inte skulle komma hem igår trots att jag längtade efter honom eftersom jag förstod att han inte skulle vara nykter. Hade föredragit om han åtminstone skulle dricka färdigt och nyktra till på annan plats än hemma. Att visa oss den respekten... Men självklart inte, han hade ju bara druckit "några bärs" ,vilket kan betyda en av varje i baren, och om jag bara slappnar av så kommer allting att bli så bra så bra. Så det är alltså jag som är problemet..?!

ses vi då:) / mt

Jag tror också att det hjälper mer än man tror att skriva och läsa här regelbundet.
Det är så lätt annars att hamna i sin egen lilla värld( och alkoholistens)och börjar grubbla och tänka fel tankar som inte är sanna.
Funderar mycket på AlAnon el liknande men är så rädd att det ska pratas och man vet inte vilka som är där ,antagligen har man sett de flesta förut eftersom jag bor på en liten ort och det är det som känns så jobbigt.
Jag vet att alla är där av samma anledning och går antagligen inte runt och pratar om det (precis som Flygcert berättade om) men det hade varit mycket lättare om jag hade bott i en storstad.
Tack för tipset Mt om konventet, jag ska kolla upp det:)
Kram

en bok i min hand en dag . Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Sen läste jag den och grät. Sen ville jag visa en av dikterna för min alkis, trots allt, för den beskrev vårt liv så otroligt väl. Han tog inte till sig den alls, blev irriterad, så klart och då sa jag det . Jag vill skilja mig. Jag kan verkligen rekommendera den boken. Den beskriver vårt velande, våra omvårdande egenskaper och vår förtvivlan. Den fick mig att ta steget. Efter 8 års övervägande.

om man låter sig fångas in i den mycket trånga världen "jag-och-alkoholisten" så förlorar man perspektivet... det perspektiv som är livsavgörande för att behålla sitt förnuft och förstånd. Då blir det precis som du skriver; "man börjar tro att det är en själv det är fel på... att man överdriver och tänker att om inte jag hade sagt el gjort så så hade det inte blivit så här."

Ofta tänker jag på hur många som börjat skriva här under de år jag varit aktiv. En del av dem, ett fåtal, har blivit regelbundna skrivare och bland dem finns de som återtagit makten över sitt liv. Det är min bild både gällande missbrukar- och anhörigsidorna. Därför önskar jag så innerligt att ni som är i kampens mitt skulle hålla taget och ge styrka åt varandra. Att du och ni skulle förstå att det just du/ni betyder, gör skillnad för en själv och för andra. Vi behöver varandra så mycket!

Och... gå gärna till Alanon om det finns i din närhet. Besök annars nåt konvent, t ex detta

http://www.al-anon.se/upload/konvent/Hökarängen/Al-Anon_program_Söderle…

Kopiera och klistra in på Google så får du fram programmet

Allt gott! / mt

Ja det är sant som du skriver Mt att det betyder mycket att få kontakter här och att man inte behöver känna att man är själv om sina tankar och funderingar.
Man kan annars lätt börja tro att det är en själv det är fel på och tro på vad alkoholisten säger.
Man tror att man överdriver och tänker att om inte jag hade sagt el gjort så så hade det inte blivit så här.
Tack Mt för att du alltid finns där och skriver några rader.
Kram

Izzy och Mittendaliv! Så bra att ni hittat varann och känner igen er situation hos varandra. Jag önskar och hoppas innerligt att ni båda (och andra som känner igen sig) fortsätter att skriva - det betyder så mycket att få kontakter här och liksom lära känna varandra. Jag har haft ett oerhört stöd av dem som skrivit någorlunda regelbundet under längre tid. Det ger en inre visshet om att nån läser och att jag får respons - även om det är bara en rad. Allt det bästa till er! Styrkekramar / mt

att min tråd kan vara lite stöd för dig.
Jag har läst din tråd också och det ser ut som att vi är i liknande situation .
Det känns som att din sambo har kommit en bit längre med att inse att han har problem med alkoholen.
Han har gått i terapi och tagit tabletter mot suget vilket jag har svårt att tro att min sambo skulle göra.
En enda gång har jag trott lite grann på att han kanske tänkte sluta dricka el i alla fall dra ner på det.
Det var efter en fylla som jag kände att jag hade fått nog och sa att jag inte tänkte sova hemma den natten.
Jag har aldrig sagt nåt sånt till honom förut och har alltid trott att han skulle säga åt mig att sticka om det inte passar vilket han inte gjorde .
Han sa att han skulle sluta dricka och om han inte gjorde det skulle han söka hjälp. Han bad också om ursäkt till våra barn som han inte brukar.
Men efter ett tag är det lika igen enda skillnaden är att han smyg dricker.
Vi tar aldrig alkohol tillsammans längre , så det är jag som blivit nykterist.
Han tål inte alkohol för han blir bara dum och muckar gräl och spyr ur sig en massa elakheter och vill trycka ner oss och höja sig själv till skyarna.
Det är ju så självklart att man inte vill leva med en alkoholist precis som du skriver men det är så otroligt svårt att ta steget.
Ja vi måste tro att det blir en förändring!
Vi får kämpa på och stötta varandra!
Kram

Nu har jag läst nästan hela din tråd och det är det bästa stödet. Att känna att man inte är ensam. För visst är det så självklart att man inte vill leva med någon som missbrukar alkohol och skapar massa besvikelse och samtidigt går dagarna till och med åren och man inser att man fortfarande är kvar. Min sambo blir precis som din helt personlighetsförändrad när han dricker. Så konstigt att dessa två sidor kan finnas i samma kropp. Nykter mycket omtyckt av alla, snäll och omtänksam. Sen med alkohol i kroppen så bara maler han på med elakheter. Ofta samma ramsor så jag kan dom utantill nu. Jag har också funderat på alanon men inte tagit mig dit än. Och många gånger har det varit sista chansen. Vi kämpar. Jag känner att förändring kommer.

Heja dig!

Att man inte är ensam om sina tankar.
Tänk om jag kunde få kraft att ta mig i väg på ett sådant möte.
Jag känner ju att jag inte klarar av det här på egen hand och behöver ha någon som stöttar mig.
Mina föräldrar och några få vänner skulle hjälpa mig det vet jag men det skulle kännas bra att få stöd av dem som varit i samma situation .
Det är så invant att ha det så här och man vet inte om något annat eftersom jag var så ung när jag träffade honom, därför är det så svårt att bryta den här vanan och göra något åt det. Självklart var det bättre när vi var yngre men han har alltid druckit för mycket och varit dum när han är full. Jag förstår inte att jag stannade kvar då egentligen när det hade varit mycket lättare att gå .
Tack Flygcert för att du delade med dig och berättade , det känns bra att veta hur det är.
Kram

Tack för stöd! Läser mitt första inlägg då det var dags att gå och nu några månader senare kan jag konstatera att jag är kvar.. Kanske har jag fortfarande kvar den naiva tron om ett lyckligt slut för oss. Tiden i detta sammanhang går läskigt fort. Det kom en våg av hopp då min sambo inser sitt problem och sökte hjälp. Hjälpdjungeln var inte lätt att hitta i och verkligen blandad nivå på de kontakter vi haft. Eller så kanske det inte spelar någon roll för allt handlar om att den som dricker ska bestämma sig och min tro på hjälp utifrån var för stor. Jag vet inte. Det är så klart ett stort steg på vägen i hans resa men jag tror fortfarande inte att han verkligen har bestämt sig. Drickandet har inte upphört.
I fredags när min oro var så stor så kom han hem helt nykter och glad. Och där satt jag som en kall ångestboll :) Det visar så tydligt att det nästan inte spelar någon roll nu eftersom min rädsla är där oavsett. Försöker därför ha fokus på mig, vara här och nu och inte måla upp skräckscenario i framtiden. Tankarna snurrar vilt och jag har insett att välja bort detta missbruksliv i mitt huvud blivit synonymt med att jag blir evig singel, ensam, bitter och barnlös. Och då väger det helt plötsligt jämt. Hjärnan är bra lustig.
Jag hittar ju till dörren om/när jag är klar med detta. Det bara måste jag komma ihåg.

Nu har tre veckor och en dag gått.
Jag o sonen bor hos min syster o hennes familj.
Jag mår faktiskt bra.Men oroar mig mycket för sonen.
Vi har fått en tid på BUP i morgon.
Han säger att han inte orkar må dåligt längre.
Jag hoppas också att Mäklaren kan ordna med fotograferingen av huset snarast.
Nu vill jag bara sälja och flytta till något nytt.
Mannen sms och tjatar hela tiden.
Lovar att bli nykter men jag vill inte ens ha honom om han bllir det någongång.
Orkar inte mer.
Han har krossat mig inombords sakta men säkert.
Jag är färdig med honom o alla hans svek.
Har inte ens saknat honom.
Sen är det en sorg jag måste lära mig leva med om han fortsätter misshandla sig själv.
Och det är hemskt att se honom så sliten.
Han har alltid varit mån om sitt utseende o allt.
Nu börjar han få' mage o se riktigt sliten ut i ansiktet också.
Han har varit o hälsat på sönerna i Gtb nu i en vecka.
Han orkari inte jobba.
Och mellansonen var riktigt ledsen över att se sin pappa så förändrad.
Tror inte han förstått hur illa det är.
Han tycker det är jobbigt att han är där när han dricker.
Äldsta sonen skulle hjälpa sin bror och försöka prata med honom ikväll att han måste åka hem.
Jag ringde även hans pappa och bad om hjälp.
Tycker så synd om sönerna att behöva se honom så sliten.
Ja man är verkligen maktlös över vad alkoholen kan göra med en människa man känt 30-år.
Så otäckt med denna förvandling.

Han fick hjälp .....chefen tog honom till en läkare. Ingen alkohol på tre månaden plus akamprosat.
Hur gör jag själv .....Jag vet , att jag kan inte ta ett glas vin själv och det är okej för mig . Känner ni igen det jag skriver ?

i din berättelse. Jag som din mamma, mitt ex som din pappa och min son (17 år) som dig. Tillslut orkade inte jag mer att försöka "leka familj". 19 år fick räcka och jag ångrar att jag inte gick tidigare. Jag har fått lite anhörighjälp via socialtjänsten så kolla om det finns där du bor. Vi hade anhörigträffar på 6 ggr. De övriga var föräldrar till drogmissbrukande ungdomar men våra känslor är ju säkert samma. Din mamma borde gå och prata någonstans. Jag började öppna mig på jobbet, grannar, vänner, forum mm mm. Det kändes så skönt att få öppna sig. Hoppas att ni hittar stöd någonstans. Mitt ex nekar fortfarande till sitt beroende el att han behöver hjälp. Men jag kan hjälpa mig och barnen. Lycka till

... Och tankarna om att andra på ens lilla ort ska känna igen en, prata om en osv, och jag drog mig för att gå på möte. Ville inte känna mig "konstig"... Och första gången satt jag i bilen utanför och tänkte att om det bara går in massa konstiga människor så åker jag hem igen, hmm... Men så visades det sig att alla såg ju ut som vem som helst, det kunde ha varit min mamma, min pappa, min bästa vän, någon av mina grannar och några av mina kollegor samt några av dem man möter när man är och handlar, typ! Men med den stora skillnaden att redan när jag öppnade dörren så kände jag mig så hemma! Men jag har hört om flera som provat olika grupper för att man inte känner så i vilken grupps som helst, så testa om du kan!
Och här, i anonymitet så kan. Jag säga att en av personerna har jag sett jobba i en butik här, en annan var en tidigare chef till mig, och först skämdes jag - men sedan insåg jag ju att det man säger där, det stannar där, och inte minst - vi satt alla i samma sits!!! Och man säger det man vill, ingen tvingas till något!
AlAnon var en av de saker som gav mig styrkan att förändra den livssituation som jag var så missnöjd med!
Ta hand om dig!
Kram