Senaste kommentarerna i forumet

Men det vet väl alla som lever med en alkoholist!
Det är precis som du säger Mt att man bara trampar runt i sörjan fast man vet att det är fel och att ingen mår bra av det.
Har tänkt lite på det har med alanon men har varit för feg att ta kontakt. Hur fungerar det? Jag bor på ett litet ställe och jag vill inte att folk ska få reda på. Det snackas så mycket och jag vill inte hänga ut honom på nåt sätt. Men jag känner att jag behöver hjälp för annars kommer det här bara att fortsätta och fortsätta.

...kaotiskt skrivandet....Igår träffades vi igen. Han var här hos mig för att fira min son. Vi hade det trevligt.Två dagar i råd hjälpte han sin kompis flytta till nya lägenheten....Vi har bestämd , att vi ska åka på resan tillsammans. Men !!!!! Idag ska jag gå på samtal själv och hans chef ska prata med honom !!!! Allt kan vända drastiskt , därför räknar jag inte så mycket att resan blir gjort, men hoppas jag att han ska lyssna noga och ska förstå vad han gör mot sig själv.
P.S. Jag vet inte om han drack nåt både på lördag och söndag kväll för vi bara skriver till varandra....inget luktar i luren :)
Kram

konstigt Izzy att man ser så tydligt hur illa det är och ändå fortsätter trampa runt i samma sörja. Och nej, jag tror inte han fattar varken hur det är eller ännu mindre hur du känner. Han är helt fångad av alkoholen - så är det.

Jag har säkert redan föreslagit Alanon till dig och åtminstone att du skulle skriva regelbundet - det är bara dig du kan förändra och du behöver hjälp i den processen. Också för barnens skull behöver ni få hjälp och komma ur den destruktiva situationen så snart som möjligt. Kram och styrka / mt

Jag måste bara få skriva av mig lite! Tänk att man ska behöva känna sig så maktlös! Allt bara rullar på som vanligt år efter år,och jag är helt oförmögen att göra något åt det. Jag vet inte ens riktigt vad jag är rädd för om jag skulle gå. De som jag har berättat för skulle förstå mig och tycka att jag gjort rätt och jag tror att mina älskade döttrar också skulle göra det.min ena dotter har frågat om det inte är jobbigt att vara i hop med nån som är så olik mig och inte har samma åsikter. Hon sa också att jag förstår inte hur du står ut med honom eftersom han dricker. Men det jag är mest rädd för är ju som jag har skrivit förut hur det har påverkat barnen. Jag vet att det påverkar dem mycket! Min ena dotter mår inte alls bra för tillfället och har varit mycket hos läkaren på undersökningar och tagit massor av prover. Tänker att det kan vara så att allt hon har varit med om och fått utstå har gett sig till länna och att kroppen talar om att nått är fel. Jag är så orolig för henne och undrar vad det kan vara. Hoppas läkarna kommer fram till något snart så hon får hjälp! Sambon fortsätter som vanligt att supa och vara otrevlig både i veckorna o på helgerna. Han gömmer sina ölburkar som han tror att jag inte ser men jag orkar inte säga nåt. Han tror väl inte att jag märker nåt heller fast han inte kan prata ordentligt och vinglar när han går. I går var vi själva och han skulle laga maten. Han skulle göra pasta med räksås men glömde räkorna och hade kryddat så det brann i munnen. Han hade dukat också (jag brukar duka lite extra fint på helgerna) med helt olika glas och lägger besticken slarvigt och hade lagt pastan i en alldeles för liten skål så hälften var väl nästan utanför. Det hade han räddat med att ställa en större tallrik under. När han hade ätit färdigt men inte jag så går han från bordet och ner i källaren och sätter sig på en stol och sover. Det är en helt vanlig lördag kväll här hemma och har så varit läänge! Jag kanske låter gnällig nu men jag är så trött på det här! Han verkar inte fatta någonting att jag känner så här eller också vill han inte förstå. Han planerar ju saker som vi ska göra och så men jag vill inte planera någonting , bara ta en dag i taget!

Hej. Ja, din mamma dricker för mycket. Jag har skiljt mig fr en alkoholiserad man och har en 17 årig son som också är trött på sin far. Samtidigt som han vill vara där, umgås och försöka övn.köra med pappa. Min sons skolkurator anmälde till socialen och jag flyttade barnen till mig. Tyvärr kan ingen få dem att sluta dricka om de inte själva vill och man känner sig hjälplös. Kan du bo hos din pappa? Ställ krav på din mamma att hon ska vara nykter när ni träffas annars kommer du inte. Jag vet att det är svårt att genomföra men man måste sätta egna gränser för att må bra. Nu ska du fokusera på dig själv. Vad mår du bra av?
Mitt ex lovade socialen att han inte skulle dricka när barnen var där. Precis det hände när 17 åringen var där förra helgen så jag fick ringa och påminna honom om vad han hade lovat. Fortsätter det så kommer jag att hindra barnen från att åka dit. Man måste markera att det inte ok.

- det viktigaste är att du skriver och gör saker för din egen skull! Men du kommer säkert att få svar ibland ändå. Här finns så mycket engagemang och omtanke. Kram och ha en fin dag / mt

Igår ringde han och senare kom han hit till mig..... frivilligt..Han ville veta , varför jag reagerar så starkt. Förklarade varför jag mår som jag mår... Han lyssnade ....Jag förklarade varje situation vi hamnade i ....Jag ser det inte på det sättet , jag tycker inte om dem stunderna vi bråkar med varandra....jag har inte dem problemen du beskriver. Vist jag har druckit flera år varje kväll , men bara några öl.... Jag ska minska på det och jag ska lägga av med att dricka i veckan , sa han . Just nu kommer vi ingenstans , tänkte jag och lagt framför näsan på honom ett visitkort till en alkoholterapeut , samma människa jag var hos för , att prata om min situation. Dit vill jag att vi ska gå, sa jag . Han behövde inte gå dit för sin egen skull , tyckte han , men han ska göra det för vårt skull. Samtalet äger rum två dagar efter hans chef ska prata med honom som min kära särbo vet inte om. Jag ska gå dit med honom , men sedan mina krafter tar slut. På måndag ska jag träffa en terapeut för min egen skull och på tisdag ska jag träffa några i ett öppet grupp ......Ska sila bort allt och hitta kraften tillbaks utan att blanda honom i det . Och jag ska skriva av mig här hela tiden och ni behöver inte svara ....jag ska skriva ....

Kram

så ont det gör i hjärtat att läsa det du skriver ikväll. Jag läser ditt första inlägg och funderar vad som hänt sen dess.... Under de månader som gått. Du är nog väldigt lik de flesta andra som skriver här och andra anhöriga till missbrukare.... Vi ger chans på chans och flyttar samtidigt gränserna för vad som är okej i relationen och livet. På det sättet tappar man också långsamt och utan att man märker det sitt eget perspektiv... Det är ingen bra väg. Sök dig gärna till Alanon, där möter du människor som delar och förstår dina erfarenheter. Fortsätt gärna att skriva här regelbundet, det hjälper en att klargöra tankarna. Hoppas att du har en lugn och trevlig kväll! / mt

Skriver några rader här för att få stopp på alla tankar som snurrar. Gå, inte gå, våga tro, framtiden med alkohol, framtiden utan, nästa steg, inget steg, suck.... Sambon har varit bortrest några dagar och ska komma hem snart. Jag känner mig helt kall och rädd för att han ska komma hem påverkad. Jag saknar att längta, fixa, göra fint till någon som ska komma hem från resa. Nu är det som att jag inte vågar anstränga mig för att slippa bli besviken. Så otroligt sorglig utveckling..
Jag har lovat mig själv att ett liv med missbruk och lögner inte är för mig. Jag är ju inte som andra som ger alkoholisten 1000 chanser... Eller så är det just så jag är :/
Efter att tidigare ha känt hopp om hans bättring på grund av vilja att söka hjälp känner jag nu en stor uppgivenhet igen. Han har inte bestämt sig och jag kan aldrig få honom att göra det. Sen är det så helt otroligt svårt att förstå att den som dricker inte vill göra allt för att sluta, ta den hjälp som finns osv.. Missbruksliv är inget liv. Det går helt enkelt inte att förstå. Jag har så svårt att släppa den tanken. Varför, varför älskade sambo väljer du flaskan före oss.

Så här sitter jag nu rädd, väntar på kvällens dom när det ringer på dörren och med kärlek att ge som jag inte vet vad jag ska göra av.
Det är så skönt att detta forum finns.
Trevlig kväll!

Jag skulle önska, som flygcert, att kunna skriva något som gör dig glad och hoppfull. Du frågar hur jag gjorde... min situation var väldigt annorlunda än din men mönstret som återkommer i livet med missbrukare är att för missbrukaren är drogen det första och viktigaste. Ingen annan än missbrukaren själv kan göra valet att sluta. Det låter kanske hårt och som ett helt annorlunda svar än du väntar och önskar dig men du kan inte rädda honom. Din berättelse är så vanlig här, samma mönster av missbruk och samma önskan att kunna hjälpa.

Det du kan göra är att ta hand om dig själv - och det är faktiskt hoppfullt! Du äger makten över ditt eget liv och ingen mår sämre av att du tar hand om dig och mår bra!

Läs vad andra skrivit här och fortsätt skriva själv. Det kan vara till stor hjälp. Sök gärna upp Alanon och gå på möte så träffar du andra i samma situation.
Ta hand om dig! / mt

Han kanske upptäckt och har förstött att han gör mig illa och därför stöttar han bort mig .....

Idag är det femte dagen utan hans svar.......Jag skriver , att jag finns , han är tyst. Jag skriver , att han måste få hjälp , han är tyst. Jag skriver att jag har avbokat resan vi skulle göra tillsammans nästa vecka, han är tyst.....Har skrivit att jag vill inte ha kontakt med honom mer , han är tyst........Men jag vet , att han fixar inte själv , att vara frisk , han behöver den känslan att nån tror på honom.
Hur gjorde du fina människa på andra sidan av skärmen
Kram

... Önskar jag kunde skriva något för att göra dig glad. Jag har själv levt i precis den känslan - önskan att någon ska kunna göra mig glad. Men det allra viktigaste är att ta hjälp av typ AlAnon, samtalskontakt eller liknande för att hitta styrkan att göra sig själv glad. Menar inte att låta hård, men du behöver hitta det som är viktigt för dig, inte hitta det som är viktigt för att hålla din kille "över ytan".
Tänker på dig och hoppas du fortsätter skriva här, det är en stor hjälp!!
Kram

För sex månader sedan har träffat en man....en härlig och fantastisk på alla sätt...Han ville ha en livspartner , sa han till mig . Han var beredd att träffa en kärlek....I dem sex månaderna var han hos mig kanske fyra gånger, jag hos honom varannan helg. Jag har " tjatat " om att träffas oftare..., prata oftare per telefon.....Har börjat ställa några frågor varför bjuder han inte på sig själv lite mera . " Du letar bara efter nåt fel hos mig " sa han. Jag slutade fråga varför ......Tills jag har upptäckt, att han drack öl varje kväll...." Det är min livs still , att komma hem , sätta sig framför Tv och dricka öl". Jaha ....därför kunde han inte komma till mig , han kunde inte köra bil..... Så var det nästan hela tiden. Ölen , hockey , dåliga levervärden ,han kunde inte komma ihåg vad han sa till mig.....Han började vara irriterad och idag svarar han inte på nåt. Han valde bort mig från sitt liv ....han valde att inte prata mera med mig.
Jag har kontaktat en grupp för anhöriga för missbrukare för att höra om felet ligger hos mig , om jag har tjatat för mycket....hur gör man....
Har sjukskrivit mig för jag fixar inte situationen . Jag har sökt hjälp själv för att komma upp till ytan. Känner mig lurad på allt . Känner mig besviken på den jag älskar , men jag är beredd, att hjälpa honom och stå bredvid honom och vara för honom. Hans chef på jobbet är informerad om allt och vi får se hur det blir.....Hur gör ni andra ? Finns nåt bekant i det jag skriver ? Är det mitt fel ? Snälla skriv nåt som ska göra mig gladare

/ mt

jag känner mig befriad... jag känner att du ser utgångar ur de cirklar du beskrev i ditt första inlägg nu när du "kom tillbaka" hit till forum. Den oron att bli insnärjd, gå vilse i cirklarna som du uttryckte då... den tyngden, den fängslande tyngden satte ett litet bo i mig. Det orosboet blåste bort nu när jag läste att Fia inte behöver be om ursäkt "Jag är lika förbannad och upprörd som du!!! Jag blir dessutom sårad!" Det kan vara just det jag och vi känner mellan raderna men du uttrycker det sällan så klart. Nu känner jag igen dina känslor i de jag tar till mig när jag läser och då blir jag fri. Du "ser" dem, du har ord för dem och du väljer att bära dem ännu ett tag. Gott så.

Jag vet inte alls om det jag skrev här ovan blev begripligt men det kändes viktigt för mig att skriva det av mig, ur mig. Jag tror att forumets styrka har något med detta att göra - att vi som "lär känna" varandra förmedlar och tar till oss mycket mellan raderna. En del av det man läser tolkar man fel och ibland helt rätt... Jag tror att vi (en del av oss) ibland skriver mer än vi "vet" ... åtminstone jag har kommit till många insikter i mitt eget skrivande.

Och ja! visst bryr vi oss... ta till dig och gona dig i den värmen du känner! Hoppas du håller tag i skrivandet - främst som den goda ventilen för din egen skull.

Jag önskar dig fina dagar med nära och kära och lugna arbetsresor när de kommer. Allt gott och kram / mt

Tack❤️

Vill bara säga att jag tänker på Dig! Och att jag vet hur du har det...

Jag själv har varit en mästare på att försöka dölja mitt missbruk..

Fortfarande vet ingen.....(förutom dom som v´betyder mest) om det.

Så....

´Mitt råd är:

Skrik! Gå ut med det!

Om alla redan vet?

Isåfall skrik högre!

Inget

Abssolut inget är bättre än att bli konfronterad.. men glöm inte

Krama Hårt! Samtidigt.

Lyckas Till!

Tack för era tankar och era ord.
Jag är som sagt ganska slut, och läser även i era trådar, men orkar inte skriva så mycket nu...

Ja, Mt, jag ska träffa min samtalskontakt i veckan och då ska jag ta upp detta... Vi har pratat om de scenarion som kan uppstå efter utlåtandet - och jag vet när jag skriver nu att jag många gånger sagt att jag ska sluta backa - jag har så många gånger känt att han har gått över gränsen, sagt och gjort saker som inte är ok, och ändå klarar jag inte att stå emot när han trycker på. Starkaste exemplet är att jag försökt stå på mig på olika sätt med att jag inte velat att han ska ha barnen halva tiden, men av olika skäl, eller egentligen rädsla, så har jag backat när han mail- & smsbombar mig och påtalar att jag förstör för barnen, han är bästa pappan, jag är inte bra mamma osv, men sedan har jag ändå härdat ut i samtalskontakter, socialtjänstkontakter och framför allt i socialtjänstutredningen har jag stått upp och inte dolt någonting. Jag har hela tiden tänkt att jag vill ha barnen mer, så kanske ska jag ställa in mig på att gå vidare på olika sätt med målet att jag ska ha barnen boende hos mig och han har umgängesrätt, det har ju varit vad jag tänkt från början, men jag har inte vågat tro att jag har rätt i att han inte är helt lämplig...

Yogi, tack! Ja, om barnen hade ett mer permanent boende så tror jag att det skulle bli mer lugn för barnen, att de har mer balans... Men nackdelar: de kanske tycker att jag tar pappa ifrån dem?... Jag kanske gör fel...?!

Lilleskutt, när jag läste ditt inlägg så fick jag nästan en blixt från klar himmel rakt i huvudet: plötsligt tänkte jag "vad ältar jag om - jag har ju så länge tänkt att han inte är riktigt lämplig som hel- eller halvtidspappa utan snarare i mindre dos, det är så typiskt att jag backar, kanske ska jag inte göra det längre?" Tack för att du fick mig att tänka till, jag försöker hålla kvar i den tanken.

Men, jag måste klargöra att jag har inte fått veta av socialtjänsten att en vårdnadstvist skulle falla ut till min fördel, däremot har de sagt att deras utredning av hur barnen har det, den kommer på ett eller annat sätt att falla ut till min fördel. Det handlar alltså inte om vårdnaden, utan om saker som de reagerar på som pappa säger/gör mot/inför/med barnen och det som kommer stå i utlåtandet är något som de säger att om vi väljer att gå vidare it vist så kan jag ta stöd av detta utlåtande.

Puh. Hjärnan jobbar vidare... I veckan ska jag på lönesamtal, årets skämt - jag vet ju knappt vad jag jobbar med nu för tiden, haha...!

Jag skrev ett mail dagen efter nyår och skrev ut alla mina känslor samt att han måste välja mellan oss eller alkohlen eller oss för jag pallar inte mer. Han svarade att ok det skulle han fixa och allting kändes bra. Men idag var han och smögdrack redan imorse medans mamma var och handlade för ikväll då vi skulle ha kalas för min lillebror. Hela kvällen var han vinglig, upprepade saker hela tiden och allmänt ostadig. Efter att alla gäster gått hem sa jag till honom på ett lugnt vis att jag inte förstod varför han höll på så. Han spelade såklart svår och "förstod ingenting" men jag sa att vi alla förstod och att det är honom det är pinsamt för i slutändan - men det stämmer ju inte för det är ju jag som skäms och mår dåligt. Jag är så arg på pappa och jag är så arg på alla släktingar som fattar att han inte är helt nykter och himlar med ögonen när han pratar. Nu tar jag snart studenten och jag mår redan dåligt över det. Jag vill inte ha någon studentfest för jag vill inte att allting ska bli kaos men samtidigt känner jag ett sådant tvång till studentfest för alla släktingar tjatar. Pallar verkligen inte, vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen.

jag började skriva efter uppbrottet men tiden därefter var inte lätt - jag har efteråt insett att då levde min man verkligen med det som kallas "vita knogar", dvs en "påtvingad" nykterhet. Det var tidvis känsligt och tidvis bra. Efter drygt ett halvår kände jag en stor förändring som sen fortsatt tills han själv upplever ett avgörande personligt val 1.7.2012 - alltså ett och halvt år efter uppbrottet. Jag har skrivit här sen mars 2011 (jag lämnade 6.12.2010) här är länk till min tråd https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5025 Jag har suddat en del men inte mycket.

Det du kan jobba med är dig själv, lätt att säga men ett oerhört förändringsarbete. Jag accepterade inget drickande alls efter två försök att dricka "två sociala glas vin" - det var vi de gångerna helt överens om. Han hade några återfall av det formatet att han drack några öl eller GT under några timmar och när jag upptäckte det sa jag ifrån och han slutade genast. Valborg 2012 drack han sig berusad och det blev inledningen till den faktiska vändpunkten då han valde själv. Det är svårt att förklara processen. Dock känns det när jag läser vad du skriver att jag har varit långt tydligare än du. Jag var helt beredd att lämna och det kan vara så att den egna inre känslan är av stor betydelse för vilken hållning man har och utstrålar.

Sök dig till Alanon, läs och skriv här för din egen skull, läs Carina Bångs blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/ och beställ gärna hennes självhjälpsmanual. Det är sätt att hjälpa dig själv och det är det du kan göra. Skapa dig också egna aktiviteter du mår bra av och rita in dem i kalendern så att det blir gjort.

Tålamod behövs men han vänder inte väg för att du tassar runt och förminskar ditt liv för att inte störa honom. Tålamodet ska du ha när han verkligen visar att han tänsker sluta dricka alkohol. Och i min värld betyder det ordagrant exakt det, sluta dricka alkohol. Att minska tror jag för min del inte på längre. Känn efter hur det är för dig.

Jag vill ännu tillägga att det är skrämmande hur alkoholen förändra en människa. Igår när vi hade en skitdag som vi redde upp sa han: "Jag är inte densamma som jag var för tre år sen." Det är sant men jag tycker att han idag är den man jag mötte och började älska - alkoholen hade en förödande inverkan på hela honom. Jag har sagt många gånger att jag vill leva med "den sanna xx - men inte den han blir när han dricker". Det ser jag ännu tydligare nu när jag verkligen upplever att han är sitt sanna jag.

Här en bra artikel om beroendets kraft; http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna

Styrkekramar / mt

Tack för ditt svar, mulletanten!
Jag förstår - teoretiskt - att man måste ha tålamod och att en förändring tar tid. Hur orkade du, finns det någon tråd från tiden innan vändpunkten då du packade ihop dina saker och gick iväg?
Din berättelse visar att det går att skapa ett nytt liv tillsammans då man har bestämt sig för att gå åt samma håll. Men det är så svårt att vänta och att vara pedagogisk på vägen.
Min man har ett fruktansvärt morgonhumör. Suckar och frustar varje morgon och ligger kvar i sängen så länge som möjligt, sen total tystnad tills tidningen är läst.
Jag trodde att det skulle bli bättre då alkoholintaget minskade, men nej. Blir så trött på att tassa runt och laga frukost så tyst som jag kan. Så våra lediga dagar tillsammans börjar sällan bra.
Han har en tid för samtal nästa vecka på en mottagning och jag hoppas så att det ska leda vidare. Risken är att det han hittar nya fel den här gången också.
Sen vill jag att vi båda ska få hjälp att tala om hur det har varit och hur vi vill ha det. Anklagelser och förebråelser funkar inte så bra men det går inte att dra ett streck över vad som har hänt och vad som har sagts under den tid alkoholen har styrt vårt liv.

Hoppas ambulansresan blev något av en ögonöppnare för honom.

En sak kommer jag att tänka på när jag läser detta. Missbrukare blir experter på att skylla ifrån sig och göra sig till offer. Vet inte om så är fallet här men låt honom inte "komma undan" med att skylla på att han kanske har adhd/add, inte har fått genomgå utredningen, skylla på psykvården etc. Oavsett han bedöms ha adhd eller inte så ligger ansvaret för att hålla sig nykter hos honom. En diagnos är inget som i sig gör någon skillnad, man vet ju med sig att man har problem oavsett man har det på papper eller inte. En utredning kan också ta väldigt lång tid, för mig tog det nästan ett år från dess jag fick remiss till jag fick diagnosen ADHD.

Vad händer då när man får diagnosen? Vissa upplever det som skönt att få en förklaringsmodell för varför man känt sig "annorlunda" och inte funkat "normalt". De allra flesta erbjuds läkemedel i form av amfetaminliknande preparat såsom Concerta eller Ritalin. Jag tycker var och en får ta ställning till om de vill ta de medicinerna eller inte men en sak är jag övertygad om och det är att det inte räcker med bara medicin! Terapi, t.ex. kbt och helst anpassad för personer med adhd är viktigt för att lära sig se hur man själv kan lägga om sin vardag, beteenden för att underlätta problemen adhd/add ger en och faktiskt kunna vända det till något bra. I rätt miljö och med rätt förutsättningar är vi med adhd supermänniskor :), kreativa, kvicktänkta och med mycket energi.

Men, en diagnos får oss inte att sluta dricka. Medicin får oss inte att sluta dricka. Det är det vi själva som gör. Har han redan blivit erbjuden hjälp från Maria så är det bara han själv som hindrar att han skulle ta den. Det behöver han inte vänta på att få en diagnos för. Både jag och min pojkvän(som är nykter alkoholist) har diagnostiserats med ADHD. Jag är ingen expert men pratar utifrån mig själv och min erfarenhet av både adhd och alkoholism. Varken Concerta, diagnosen eller kbt:n hjälpte min pojkvän att bli nykter. Det var hans egna vilja och modet att ta ansvar för sina egna handlingar och söka hjälp hos AA som gjorde.

Kram på dig!

att jag verkligen var ute på tunn is. Tänk vad innästlad och fast man är i sitt mönster och så lätt det är att missa små tankefel som kan få stora och svåra konsekvenser! Jag ska därför inte ge dig dessa råd som var otroligt naiva men till synes helt oskyldiga. Du är inte hjälpt av dem.

Ja, visst är det sorgligt att det är såhär. Skulden du känner tänker jag att du kan vända litegrann på, jag tänker att själva SKULDEN för att det nu är såhär fortfarande är hans, medan du numera har ett ANSVAR för ditt val att låta barnen slippa växa upp i en destruktiv miljö. Du erbjuder dem en helt annan uppväxt än de skulle ha fått annars. Det är klart att de älskar sin pappa och önskar säkert att mamma och pappa ska kunna leva ihop. Men du vet ur en vuxens perspektiv hur det var, och det är säkert inte det som barnen önskar sig. Du hade också önskat det, men du vet att det inte är möjligt.
Du önskar en familj med dessa möjligheter som familjeutflykter, myskvällar osv. Minns du många sådana tillfällen då ni levde som en familj? Sådana tillfällen med avslappnad stämning, ingen som försöker balansera allas humör och stämningsläge, utan alkohol? Hur var det för er? Vad tyckte er familj om att göra tillsammans? Vad av detta skulle du kunna göra tillsammans med en väninna och hennes barn? En annan familj som ni umgås med? Vad skulle du själv kunna skapa som ny tradition att göra tillsammans med dina barn? Som dina barn kommer minnas när de blir stora; "mamma och vi brukade...", "vi gjorde alltid..."

Jag märker också att i det du skriver så framgår det så tydligt att dina känslor och önskningar, sorg och skuldkänslor är så fokuserade på barnen och så lite på dig själv. Det är naturligt, du är mamma, men det får mig att undra: älskar du den här mannen längre? Inte som pappa, vän, människa, utan som en man att älska och åtrå för din egen skull? Som du ärligt och uppriktigt vill växa tillsammans med, åldras med... För du kan ju självklart älska honom på ett sätt, som vän och pappa till dina barn. Ni kan vara bra föräldrar för era barn och sträva efter att samarbeta så gott ni kan för att det ska bli så bra som möjligt för dem.

Jag håller med Mt i det hon skriver, försök verkligen att ta en dag eller ännu mindre i taget. Tillåt dig att vara ledsen, att sörja. Om du orkar så tänker jag att du också kan ha nytta av att läsa igenom din egen tråd. För att få perspektiv och reflektera över varje steg i den resa du har gjort! Du är så stark och du har gått igenom så mycket och gjort det du varit tvungen att göra. Minnena sviker ibland, tvivlen över ens beslut kommer smygande. Genom att läsa flyttar du dig tillbaka, kan se hur situationen var, klappa dig själv på axeln och säg "ja, jag fattade rätt beslut utifrån situationen som var då".

Det är inte omöjligt för en människa att förändras. Det är svårt och kräver ett hårt arbete, men det är inte omöjligt. Du fattade nödvändiga beslut då. Situationen och förhållandena kan självklart ändras, man kan omvärdera och fatta nya beslut. Det jag menar är att du ska ställa dig frågan vad allt som hänt har gjort med dina känslor för honom. För din egen skull. Om du skulle välja honom som livskamrat.

Kramar och all omtanke
Yogi

människor... skillnaden till andra smärtsamma förluster är förvisso att detta har du valt själv. Förstås saknar du det goda du valt bort - men verkligheten är att det inte fanns så mycket av det. Det du saknar var ofta en dröm om hur det skulle kunna vara - visst är det så? Den drömmen om hur du önskar ha det ska du vara rädd om. Ditt liv kommer att bli bra igen. Samtidigt - glöm inte hur verkligheten var, den verklighet du levde i.

Att ta sig igenom... jag kommer att tänka på en av AA´s deviser, en dag i taget. Och om en dag känns för lånt så kanske du får ta en timme i taget och ibland kortare än så. Jag hoppas att du tar tillvara allt gott du kan få av din familj och att du har någon klok professionell att bolla tankar med. Det är verkligen ett styvt jobb att trassla sig ut ur sina medberoendemönster... Vi hade en svår dag igår och jag tänkte på hur mycket som krävs av båda för att förändra destruktiva mönster i en relation. Det går men det krävs mycket av insikt, vilja och kärlek. Och det tar tid.

Ge dig tid, låt känslorna komma och ta emot dem... det vore konstigt och mycket värre om du inte kände sorg... Det kommer ljusare stunder, jag lovar! Ta hand om dig, varm kram! /mt