Senaste kommentarerna i forumet

Ska skriva mer!!

Tänker på dig och undrar hur det går?
Du kanske aldrig gav honom brevet? Du kanske funderar på om det är rätt beslut? I så fall är vi fler som väntar på " rätt tillfälle" :)
/ Stjärnstoff

Tack för att ni frågar! Jag har inte haft ork att vara inloggad. Svävar i något slags vakuum, väntan. Det blir lite bättre- tror jag. Eller egentligen är det väl så att han dricker en sjujäkla massa öl så här i hockeytider. Det där är något jag aldrig kommer förstå: all sport på TV som per automatik ska drickas öl till. Så verkar det vara över allt!
Han är noga med att " gömma" ölen för mig så jag inte ska kunna räkna:) men det finns små saker som gör att jag retirerat lite. Dels för min egen överlevnad - jag orkar inte. Sen har han märkt att jag inte tar vad som helst- har tagit lite kommando över mina behov.
Och markerar när jag inte vill eller håller med. Känns skönt någonstans i eländet.
Kram alla Goa ni!

din samtalskontakt - visst var det på kvinnohuset? De måste vara vana med just sånt beteende som exet håller på med. Du behöver verkligen få hjälp så att ni får till stånd tydliga ramar som anger hur era nödvändiga mellanhavanden ska gå till. Åk inte på utflykt - eftersom samvaron mellan er inte fungerar bra (så är det ju för dig!) så kan ni inte uppvisa det för barnen heller. Det är verkligheten.

Glädjande är att du verkar mycket säkrare i vad du vill och vad du inte vill... nu. Av vem kan du få stöd och kraft att stå upp för det?

Styrkekramar! Du är absolut på rätt väg! / mt

berättade Mullegubben en bit in i nykterheten, efter de vita knogarna, att han njöt av att handla. Att inte längre avundas dem som köpte öl utan känna friheten i att inte behöva det... Nu handlar han gärna och har vid nollölshyllan träffat andra som har ärende dit. Ville bara förmedla det.
Kramar och allt gott / mt

just det du beskriver Sorgsen och även tagit striden... Har också varit med om det jag varnade för, "extra" eller praktikanter som blir anställda vilket innebär en hel person och således två händer, två öron, två ögon och ett hjärta mindre i verksamheten - brukar innebära en annan arbetssituation för alla och inte minst för den f.d praktikanten-extran...
/ mt - som också lyfter på hatten för dig markatta och önskar dig ett jobb som är dig värdigt

Nej, jag vill ju inte åka på utflykt, men jag vet inte heller hur jag ska ta mig ur det. Han pratar hela tiden om att jag måste sluta tänka på mig själv och istället lägga fokus på barnens bästa, att jag måste sluta skälla på honom inför barnen osv (allt det som jag tycker att jag bett honom om i evighet...). Och det senaste är ju då att jag borde ställa upp på en liten utflykt för att visa barnen att vi kan komma överens, att jag är skyldig det osv... Och dessutom har han tusen andra saker - han vill att vi ska ha gemensamt konto för utgifter gällande barnen, han vill att vi ska köpa alla kläder och saker ihop till barnen osv... Han vill ringa till barnen minst en gång per dag när de är hos mig... Och vad kan jag säga - jag vill ju bara ha mitt konto, inga samtal att passa osv. Han hotar med att det är min skyldighet osv, men det kan ju inte vara så alla separerade har det?

Jag ska försöka prata med min advokat och höra vad som är rimligt...

Ja, Sorgsen- jag är som hans lilla trasdocka - är hela tiden så rädd för hans hot, blir osäker på mig själv osv... Det gör ont att känna sig som en trasdocka - men det är så klockrent så jag känner mig: jag bestämmer mig för saker och sedan kör han över mig / jag blir för rädd för att hålla ut...

Tack Markatta för dina ord. Jag har inga som helst problem med att låta bli att kontakta sambon - jag ringer aldrig, kontaktar honom bara om det gäller något med barnen. När vi pratar eller ses för överlämning av barnen så fokuserar jag på barnen - pratar bara om det som gäller barnen; "småpratar" aldrig, berättar inte något om mig, vad jag gör, vem jag träffar eller så, medan han gärna vill prata om jobb, vilka han träffat, vad han hittat på osv, och jag försöker i princip svara ok och sedan leda tillbaka det till barnen.

Jag tycker ju att det är han som har ett sjukt beteende (hans ilska, hans eviga mail/sms/telefonsamtal, hans oförmåga att förstå att jag sagt att jag inte vill leva med honom - han bara pratar över huvudet på mig som att vi ska bli tillsammans igen) och ändå känns det som att han "vinner" varje gång - han säger ju förmodligen till alla att han "minsann försöker - han vill att vi ska försöka igen och jag är bara kall och säger nej, han försöker få oss att samarbeta kring barnen men jag bara avfärdar det", osv

Ja, familjerådgivning och samarbetssamtal…
Det är faktiskt lite komiskt, om än tragiskt: Vi har ju varit på familjerådgivning – och vi är inte välkomna tillbaka eftersom de inte tar emot par där det förekommit psykiskt eller fysiskt våld i relationen, och vi har varit på privat familjerådgivning och det blev helt fel det också – jag hade inställningen att vi skulle prata om det bästa för barnen och vad vi då behöver tänka på, han ville prata om hur vi ska göra för att försöka igen… Vi träffade en kvinna som inte kände oss, inte hade träffat oss tidigare och ändå uttryckte sig om att han och jag är två normala människor som båda är fullt kapabla att ta hand om våra barn och därmed bör ha lika stor del av boendet... Och han styrde bara in det på oss, att vi ska leva ihop, att vi bör försöka mer - att jag sa att jag inte vill det försvann liksom i samtalet... Vi fastnade i fel sak. Så, njae, jag är inte så sugen på det.

Och vi har varit på samarbetssamtal - han tappade behärskningen och vi är inte välkomna tillbaka...

Så där känns vägarna just nu låsta. Jag kanske bara ska försöka få stöttning på mina samtal, prata med advokat och fortsätter han så får jag kanske börja hänvisa till henne?
Så sant Sorgsen - minsta bagatell blir ett berg... Jag går och bävar inför hans nästa steg: ska han snart maila något nytt argt mail, eller kommer han ringa? Eller....

Jag vill egentligen inte gå på samtal med honom.

...hos maken har jag förstått.

Rädsla över att öppna brev, att det ska ringa på dörren, att vara hemma ensam, att inte få vara hemma ensam......allt tänkbart och otänkbart...

...legaliseringen av Cannabis är urbota dumt!
Lägg den energin på att reda i eländet alkoholen och skevheten som vi hamnat i med allt diagnostiserande istället!

Jag vill inte se in i någons övervidgade pupiller och prata förtroende!
Lika lite väljer jag ha diskussioner med en alkoholpåverkad!

Nätet är överhopat med informationer om hur mycket farligare alkoholen är jämfört med cannabis!
Varför jämföra droger? Bort med skiten!!!!!

hade mitt barskåp i garaget :-)) Det tog väldigt lång tid innan jag kunde gå in där utan rädsla :-)) Och då hade ändå ingen sett mig där !

Tack för länken !! Jag är så glad att det nu börjar röra sig angåendet detta sanslösa pillerförskrivande. Läkemedelsindustrin har väldigt starka lobbister och nasare och läkarna är nog rätt lätt att övertala verkar det som. Nu kommer även lobbister från knarkmaffian på bred front och förordar legalisering av Cannabis vilket naturligtvis är fullständigt urkorkat !!

...ur våra sista månader.

Efter jag läst Fias tråd kom en tanke/minne/slutsats.

En berättelse/händelse i vanlig matbutik där maken varit inne på fyllan (min slutsats det var där).
Betett sig illa, polisen inblandad.....sånt som jag inte skulle få veta, en av många saker som hände förra året när hans fasad börjat krackelera fullständigt inför mig.
Det var mycket, som bara blev mer och korthuset rasade, slutade med att hela livet rämnade för maken.

För inte längesen, i hans nynykterhet stannade han i bilen när vi skulle handla. Drog en slutsats och förstod att här har det hänt något,han var obekväm och rädd.
För kort tid sedan var det i samma butik vi gick in, tillsammans. Tänkte då att han använde mig för överbrygga tidigare rädsla. Nu smiter han in där och handlar själv. Ett steg, kanske ett helt osynligt och oväsentligt för många men för honom var det säkert ett milakliv!

Här lämnade jag datorn och ringde upp för tala om hur mycket jag älskar honom...

Jag är så stolt över att han håller sig från spriten nu!
Det blir bättre!

Jag mår bättre och bättre, en dag hoppas jag kunna bli buren av honom när jag behöver. Där är vi inte men det blir bättre och bättre.

Till Fia! Kämpa vidare!!!

...MissK, att du "mår ganska bra egentligen".

Skriv om det! Egoboost att kunna på tillbaka och läsa om vid tillfällen?
Just att sätta ord på vad som är bra och vad vi gör bra kan kännas motigt.
4e steget är riktigt nyttigt!

Alla har vi sämre sidor och det är så lätt att haka upp sig på sina brister.
Plocka fram och sätt ord på dina positiva i samma utsträckning.
Kanske ett tips passa på om du känner du för tillfället "mår ganska bra egentligen"? ;)

Kram på dig

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article16787502.ab

Trivs verkligen här på forumet. Sorgsen och markatta, det är alltid så roligt att få svar från er. Nyttiga påminnelser om vart jag är på väg.

Naturligtvis bör vi diskutera sommaren och våra rutiner. Samtidigt som jag älskar sommaren har jag erfarenhet av flera kalla, regniga, tråkiga somrar med saker som aldrig blir av. Nu lutar det åt att han ska gå på fas 1-3, låter inte så spännande. Svårt att planera in någon resa när allt är så osäkert.

Det med att träffa andra är inte så naturligt för oss, så vi får nog kämpa. Dansen är nog främst mitt intresse, men vi får väl testa nångång. Känns nog som att det mest är jag som vill ha större umgänge (precis som i förra relationen).

Skrivandet tar jag som det kommer. När jag börjar har jag inget speciellt att berätta, men det brukar växa fram nån tråd. Låter nog ganska negativ, men mår ganska bra egentligen.

Kramar
Miss K

...du påminde mig om mina trevande första rader i någon annans tråd. Kändes som jag trängde mig på och jag var rädd för "säga fel", vill ju inte såra någon.
Det vill jag ju inte nu heller men nu känner jag mig mer hemma i hela forumet.

Jag hoppas verkligen att dörren öppnas för alla som behöver denna plats på samma sätt som jag hamnade här.
Ett evigt googlande, letande och möjligheten att läsa så länge jag behövde innan jag började skriva.

Just nu hade vi ett mys-samtal jag och mannen. Jag är tillbaka i den lilla lägenheten i annat land och han kommer hit nästa vecka.
Nästan börjat bli som spela monopol, undrar hur många steg jag kommer innan jag får "gå tillbaka till gå" ;)
Nu är det kortsiktiga målet att hoppas slippa negativa dalar tills han kommer. Det onda gör ju ont men just nu känns det mest fånigt med de där tonårsfasonerna. Tror jag ska låta bli dra den parallellen för honom nu. Den kan jag suga på tills vi rastar våra rullatorer tillsammans ;)

... är något jag är väl införstådd med!
Innan jag flyttade så hade jag alla skäl att inte göra det: det var födelsedagsfirande, jul osv, och jag tror att det är ju för att man inte orkar just då, men det kommer - en dag i taget!!

Kram!!

...på dig och undrar hur du mår.
Hur mår du Stjärnstoff?

En utflykt kan ni göra tillsammans när han hittar lakanen och tvättklämmorna i sitt eget hem utan din hjälp!

Familjerådgivning!
Det verkar ju gå i cirklar runt dig/er.
Nya rutiner tar tid men utan skelett trampar man bara runt och drar i tillfälliga tampar.
För att få skelett måste man kommunicera, ni är skyldiga kommunicera runt just barnens praktiska liv.
Hur ni kommunicerar är ni också skyldiga se till att lösa.
Som jag läser så verkar ni ha helt olika uppfattningar om kommunikation och behov.
Han drar i dig som om du vore hans egen lilla trasdocka och/eller snuttefilt. (Förlåt om det låter hårt)
Självklart orkar du inte bli kastad och utnyttjad än hit och än dit, även den minsta bagatell blir till slut ett berg, typ att vänta på nästa samtal innan det pågående ens avslutats.

Familjerådgivningen finns till för att hjälpa. De kan hjälpa med att strukturera upp åt er.
Om situationen hamnar i en vårdnadstvist är det såna samtal som oftast händer först, samarbetssamtal (om den termen fortfarande används).
Då hålls ett antal samtal tillsammans med en soc-person.
Kanske det är enda utvägen för dig?
Menar inte att du ska lämna in en anmäla om tvist, börja med samtalen utan tvist? Vid en eventuell framtida tvist så har ni ju redan visat om ett sånt samtal fungerat eller inte fungerar. Värt ett försök kanske?
Vägrar han samtalen så har du ju visat du vill samarbeta för barnens skull.
Trasdocka orkar ingen vara länge!

Tips
För undvika "krig" kan du ju plötsligt få huvudvärk eller bli dålig i magen just innan utflykten. Såna lögner är absolut tillåtna i ditt läge!

Kram kram söstrami

...en reflektion. Just det där med "gratis" arbetskraft är ju inte ovanligt i många, förmodar alla, branscher. Praktikanter som de är tänkta vet jag inte jag stött på under senaste decennierna, tyvärr verkar det ofta sättas i system och därmed utnyttjas man istället för att nyttjas. Hoppas min reflektion är fel och utan grunder...

...är bra markatta, betydligt mycket mer än bra som kan låta så "svensk-lagom".
Jag har stor respekt för allt du skriver och önskar dig verkligen allt gott.
Hur du behandlades i veckan fick mig bli förbannad och hade jag funnits intill hade jag förmodligen gått i verbal strid för din skull.
Häftig känsla kunna få en form av samhörighet med en grupp så spridda människor som vi är här inne. Alla i sitt och fullständigt okända men ändå närmst i så väsentliga delar.

Du är bra markatta! Lyfter hatten för dig!

Kram

MissK, gör ont i mig när du skriver att ditt för tillfället låga självförtroende får dig hålla dig borta från skrivandet här.
Just här har vi alla plats, ibland blir det många ord om bagateller och ibland få ord om alltet. Allt har plats, när som helst och hur som helst!
Vi behöver dina ord och tankar, jag behöver dem oavsett om de är riktade till mig eller om de bara är dina egna funderingar.
Allt tillför och alla hjälper andra och framför allt sig själva just genom skrivandet utan prestationstankar.

Nya rutiner
Ja, det är svårt!
Som markatta så väl framför så är lite tvångsmetoden ibland nödvändigt för bryta negativa trender. Ju egentöigen därför vi alla är här och öser ur oss av smått och stort. Vi behöver förändring eller kämparxmed att behålla en.

Kämpa vidare och om du inte vill eller kanskriva här så är papper och penna ett bra alternativ.
Mycket av det jag skrev för ett halvt år sen, det som inte kunde skrivas ner här, det har eldats eller kastats. Så många nya såna papper finns inte för mig just nu, det är ett gott tecken för mig.

Kram på dig

Tack för orden i min tråd. Jag skriver inte så många kommentarer i andras trådar men jag läser och följer er. Kämpa på du med!
Kram

...kommer vännen!

Förändringen tycker jag mig redan läsa i dina rader.
Jag har ingen kuratorutbildning så ska väl passa mina ord men jagchar svårt tro att veckorna mellan samtalen skulle vara menade att använda till forcerad dramatik.
Allt har sin tid!
Du är medveten och gör det du måste under den tid du har.
Gå dit och prata om allt och inget, det är en del i förändringsprocessen du är i, så ser jag det.

Hitta tillfällen?
Boka?
Planera?
Lita på att tillfället kommer?
Det valet kan du bara göra själv.
I mitt nu känner jag att det sämsta jag kan göra vore att boka tid och utrymme för just samtal...men gudarna vet mitt behov av just några ord då och då.

Jag har för längesen tappat räkningen över alla gånger jag tänkt att "nu måste vi prata igenom just detta". Det där " just detta" skiftar och jag ser ju att det inte skulle göra någon skillnad om jag "tar tag". Jag tog tag en gång och det höll sluta med förskräckelse. Det enda jag kan göra är att välja vara kvar eller lämna.
Den stora förändringen har ju kommit eftersom mon make fortfarande hållit sig nykter sen slutet av januari, resten tar tid. Tid jag ibland känner är olidligt lång och smärtsam.
Hade han valt dricka vidare hade jag däremot använt den tiden och energin på något annat!
Så ser det ut för mig nu. I höstas var det helt annorlunda. Förändringen kom och är i process, ibland känns det som det står still men livet gör ju aldrig det, vi trampar vidare, man ska passa sig för inte trampa för djupa gropar som kan vara svåra komma ur. Ibland är det nyttigt inte hasta, för hinna känna in vägval.

Kram och ta vara på även denna kväll på ditt sätt. Då blir det bra för dig och dina barn.

Jag har så många gånger provat att hitta tillfällen att prata med honom; skrivit brev som han inte läst, försökt med bilturer, föreslagit promenader och avsatt en kväll för att laga middag tillsammans och prata- då han valde att lämna hemmet för han orkade inte prata utan drog till sin hemby istället..Detta för 4 veckor sedan...... Jag hittar nig aldrig något bra tillfälle.

Tack Markatta för dina reflektioner. Jag är nog lite rädd att få "skäll"- men jag vet ju att han inte skäller på mig. Han är ju professionell och bra.....Allt detta handlar ju bara om mig.

det är ju inte för kuratorns skull som du gör det här, eller hur? Det är inte en läxa som du måste göra annars kommer du få skäll. Det är ditt liv och kuratorn finns där som stöd för dig. Prata med honom så kanske ni kan reda ut vad det är som har hindrat dig och vad som skulle underlätta. Har han erfarenhet av missbruk så kommer han att förstå och vilja hjälpa dig vidare.

Angående att du inte hittar ett tillfälle till att prata med sambon så kanske du aktivt behöver skapa ett sådant tillfälle, d.v.s. bestämma tid och plats med honom så att du vet att ni båda har avsatt tid och inte kommer att bli störda. Utifrån situationer tidigare då ni har kunnat ha bra samtal, vissa föredrar att ta allvarliga snack under en promenad, andra över en fika. Var aktiv om det ska bli av!

Bra att du kommit igång med träningen. Desto fler bra saker du gör för dig själv så ju lättare kommer det bli att fatta beslut för ditt eget bästa då du bygger upp din självkänsla på fler plan.

Kram