Senaste kommentarerna i forumet

Du skrev ibland till mig i min tråd. Det var i tidernas begynnelse för mig här på Forumet.

Läste dina rader och kom att tänka på att jag varit exakt där själv en gång med en flickvän.
Att vi berättat gjorde i alla fall att vi inte var ensamma i sorgen, när det hände. Det var skönt,
i en så jobbig situation

Styrka till er, och kämpa på! :-)

//PP

Ned som en pannkaka...
Var på kontroll idag, och det visade sig att hjärtat slutade slå för två veckor sen, tyvärr... Kan ju inte låta bli att banna mig själv för att jag berättade, det var väl onödigt... Ja, det kanske det var, men jag får väl acceptera att det är sån jag är! Svårt med att hålla munnen stängd! "
Det är sorgligt och ledsamt, men vi tar nya tag och försöker igen! Och vi har ju varandra, vad som än händer! Min stolthet och min trygghet, min älskling...
Stora kramar!!!

Hoppas allt är väl med dig!

Kram!

Tänker på dig och förstår att det är svårt att släppa taget, men som du själv uttrycker och som Mm och Mt skriver: det är svårt men det finns liksom inget alternativ...

Förstår att det gör ont, förstår att det smärtar och samtidigt: du har ju funnits där, hotat, bonat, bett, kramat, tröstat och stöttat, men det har ju inte hjälpt. Jag trodde i alla år, innan jag i efterhand förstått att det var en del av mitt medberoende, att min kärlek skulle få min exsambo att må bra - oavsett vad som hände, vad han sa eller gjorde, så slutade det i princip alltid antingen genom att han "förlät mig trots att jag var så kall, hemsk och elak" eller att han var ledsen och ångerfull och jag tröstade, kramade, höll om, bönade och bad osv. Men det går inte förrän han vill förändras. Du kan inte göra mer!

Kramar!!

... men du har försökt, du har ju försökt så mycket, så länge, och du har gjort allt du kunnat. Du har inte förstört, du har räddat dig, och du har visat barnen vad man inte kan acceptera.

Jag känner så väl igen känslorna, skulden och sorgen, men det kommer kännas bättre... Det är klena ord idag kanske, men det kommer bli bättre. Tänk på alla saker som gjort att du lämnade - jag tror inte att du vill ha tillbaka dem...?

Du kommer snart att ha ordnat med saker, ni kommer ha en stor säng snart igen, du kommer att ha ordnat det snart, härda ut!

Kramar!!!

Jag kämpar varje dag med att komma ihåg varför jag tagit beslutet att förstöra min familj. Just nu känns allt så förstört- jag lider med barnen som tvingas välja och inte har en mamma och pappa som inte kan leva tillsammans. Jag blir så ledsen och det känns så himla konstigt när jag lämnar barnen hos pappa och jag åker hem till mitt och sover själv- lämnar dem......
Tänker mycket på att jag inte sovit med de i samma säng på 3 veckor. Vi sov ofta tillsammans i vår dubbelsäng när det var bara vi tre, då pappan var borta.
Allt är så sorgligt och jag är idag så ledsen.

från sitt medberoende är ett hårt jobb!

Melody Beattie definierar medberoende i boken ”Bli fri från ditt medberoende” (1990) så här: ”En medberoende människa är en människa som har låtit en annan människas beteende påverka sig, och som är helt upptagen av att kontrollera denna människas beteende.” Jag har inte läst Carinas egen bok men antar att den är klart läsvärd.

Jag ser i Carinas blogg att det blir en anhörighelg i maj http://medberoendeinfo.blogspot.com/2014/02/anhorigworkshop-sthlm-9-115… Åk dit och delta om du har möjlighet. Arbetsmanualen kan du beställa redan nu och oberoende om du kan/vill delta i Stockholm.

Önskar dig en lugn dag! Kram / mt

Om det vore möjligt skulle jag hjälpa till med att lyfta av dig sånt som plågar dig när du ser en man du delat livet med, bara glida iväg längre och längre bort. Kom ihåg, du har din självklara rätt till dina val för dig och ditt liv. Jag lider verkligen när jag via dina ord manar fram bilden av det du möter nu i mötet när du kommer dit. Det ÄR förfärligt att se hur spriten rycker en människa bort från sitt värde och sammanhang.
Som jag sagt tidigare, jag blir rörd över hur fint du ändå ser på honom som människa fortfarande. En människa i vanmakt, i händerna på den fruktansvärda och så ofta förnedrande spriten effekter. Men min vän, du kan inte rädda honom och du är själv så nära förknippad med honom att det enda du först av allt måste fortsätta göra är att ta hand om dig själv nu! Det viktigaste först, nu är det du i allra högsta grad. Hur svårt det än må kännas, inse att du inte denna gång kan rädda honom, men hjälp behöver han absolut. Om han ännu är mottaglig för det, från någon.
Jag ville bara skriva ett par rader för att säga att det är många här som vet så förfärligt väl hur det kan se ut, har sett ut men också hur det kan komma att se ut. För den som slutat dricka, dit jag hör, är det som att försöka se sitt liv på ett nytt och annat sätt. Vet du, det måste var och en göra i första hand, se om sitt eget liv. Sen kan man finnas till, vid sidan av men aldrig i stället för, hur gärna man än ville det i bland.
När det gäller spriten är det livsavgörande att fatta det, fatta att det handlar om liv och död. När jag läser det du skriver blir jag lättad över att du är klar över att du inte skall falla till föga för känslor av medlidande gentemot honom som situationen har blivit nu, trots att det ser ut som det gör. Det skulle tyvärr sannolikt bara förlänga det oundvikliga och skada dig ännu mera med ytterligare besvikelser.
Jag önskar dig all styrka, visdom och erfarenhet från dina vänner i livet och här från dem på Forumet. Många här vet. Lyssna på dem, tro på det du gör. Jag läser det du skriver, berörs och fylls av många egna känslor. Tycker om det, kan du fatta att det hjälper också mig i mitt beslut om fortsatt nykterhet. Så fint att du vill dela med dig av denna del i ditt liv till andra.
Jag önskar dig allt gott och goda krafter till morgondagen.
Stå på dig, annars gör någon annan det... som det heter.
Kram. Mm.

Jag känner mig så nöjd över att jag satte mig själv främst idag- att jag inte lät mina "dåligt-samvetskänslor" tog överhanden och gjorde som han önskade. Jag stod upp för mig själv och det känns som en seger.
När jag kom hem till honom vid 16-tiden idag när jag skulle lämna barnen så hittar jag honom liggandes i soffan där han tittar på film- MÄRKBART bakis. Som jag misstänkte i morse när sms'n kom- han var säkert inte helt nykter vid 8-tiden i morse. Han har nog haft en hård helg igen i sin ensamhet.
Gud vad jag är glad att ligga i min säng i mitt lilla kyffe just nu- det enda som fattas mig är barnen.

Jag förstår ju att jag är maktlös, att det är hans ansvar, men jag kan inte gå med på det! Känner nästan som inför ett barn som man behöver leda steg för steg. Jag kan inte gå med på att han förstör sitt liv...hur ska jag kunna tillåta det? Men jag kan ju inte göra något åt honom... Han flyr hela tiden, isolerar sig, gömmer sig. Deppar, har ångest, dricker, har ångest, deppar.. Är inte säker på om han följer med imorgon...han måste ju börja någonstans...tror det enda vore ett behandlingshem eller nåt, han kommer inte fixa det här utan fullt stöd runtomkring... Det är så plågsamt att se honom lida så... Önskar bara att jag kunde hålla om honom och sudda ut hans mörker, men det är ju inte möjligt... Samtidigt är han den man som skadat mig så, gjort mig rädd och fått min självkänsla krympa till ett ingenting... Men han är ändå en människa med ett värde och betydelse. Jag blir själv förvirrad över mina dubbla känslor men de får vara dubbla...

att läsa... Men det är så sant och så rätt: vad gäller honom är du maktlös. Han måste ta makten i sitt eget liv. Ta väl hand om dig. Kram / mt

åka dit... Kunde inte stilla min oro. Åkte dit med U, han sov djupt men var vid liv i alla fall :)
Han hade tömt hela burken med lugnande, tagit tre sömntabletter och en karta med en annan sorts lugnande, båda mycket milda sorter...+tre starköl. Han hade nog ramlat i trappan, var svullen i hela pannan och ögonbrynen, blåsvart över ena ögat, munnen och käken svullen och benen och båda knäna fulla med blåmärken. Han mindes ingenting. Jag ville skjutsa in honom till beroendecentrum akut, men han ville bara sova så det fick vara ok så. Jag tog med lite saker som jag behöver och åkte "hem".

Tycker så synd om honom...han har verkligen ingen. Inga riktiga vänner, bara fyllekompisar, ingen familj... Jag har så mycket mer än han, jag kommer att klara mig bra. Är maktlös, kan inte göra något för honom. Jag kan vara hans vän, men jag varken kan eller vill ta något ansvar för honom. Men jag vill kunna hjälpa och stötta honom... Men jag vet inte om jag kan det om jag samtidigt ska kunna resa mig själv...

(förlåt - känner att jag är lätt ironisk och det är faktiskt inte meningen) ... Det är ju bra att han äär ärlig. Nej, finns väl ingen anledning i världen att du ska åka till honom och ha sex. Förstår att du kan känna dåligt samvete - men du kan inte ta över hans ansvar för hans liv. Var tacksam - och det är du säkert - för att du och abrnen har mänskliga resurser omkring er! Kram, kram / mt

om du känner att vill, eller behöver/borde, åka dit. OM du gör det - och inte lämnar det till U eller väljer nån annan väg - gå inte dit ensam! Gå tillsammans med U om möjligt. Hans liv är inte ditt ansvar. Med all respekt, kram, kram / mt

Pratade nyss med U som är hans dotters mamma. Hon ringde för att höra om jag haft kontakt med honom senaste dygnet. Jag pratade med honom igår förmiddag och då var allt lugnt, som det varit de senaste dagarna. Hon berättade att han hade pratat med honom under eftermiddagen och att han då druckit sprit och tagit tabletter, vilken sort visste hon inte. Hade varit så nere och pratat om att han inte har några vänner, familj mm, att han inte orkade leva längre. Hon och hennes sambo hade åkt hem till honom lite senare men då hade han inte öppnat och sen har hon inte kunnat få tag på honom. Jag har lovat att hon ska få en av barnens nycklar under dagen så att de kan åka dit och gå in då de bor nära. Men nu blir jag jätteorolig! Tänk om något har hänt? Tänk om han inte bara ligger däckad och sover djupt, vilket var min första tanke? Usch jag vet inte om jag står ut med att inte veta... Hans telefon är avstängd. Får så dåligt samvete. Jag tror att jag måste åka dit. Fixar inte att inte veta...

Fick ett första SMS i morse kl.8 från min ex-sambo. Han undrade om jag ville träffa honom. Han är hemma själv då eftersom barnen sovit hos mormor med sina kusiner och jag har jobbat nätter. Jag fick genast en obehaglig känsla och frågade honom vad han hade för ambitioner med att träffa mig. Han ville kramas och kanske lite till,fick jag till svar......... Skrev att jag inte fixar det. Då svarade han; vi kan väl bara ha sex- jag lovar att vi inte ska prata- snälla kom!!
Det svaret fick mig absolut att välja att inte åka dit. Tänk om han hade sagt att han ville prata med mig- då kanske jag hade övervägt att åka dit. Tänk så nära det var att jag åkte dit bara för att behaga honom- men jag stod på mig och valde en annan väg.
Jag tänker inte vara han trasa. Hur tänkte han? Han vet ju att jag vill prata men det kunde han inte erbjuda...
Han är så ensam och jag har så dåligt samvete för att han är det medan jag har full stöttning av vänner och familj. Varför har jag dåligt samvete?

Tack gulletant för att du vidarebefordrade!
Och tack Dompa för hälsningen!!!
Jag har det bra! Vi har det bra!
Köpt en tomt för ett litet tag sen, vi ska bygga hus, skaffa hönor och en katta och leva livet på landet! Min älskling är fantastisk och en förbaskad retstövel och slarver, men han är mig så kär.. Och vi håller faktiskt på med en ivf, det kan jag ju berätta här, jag vet att mina vänner som känner mig inte sprider det i verkliga livet, och förhoppningsvis blir vi föräldrar någon gång i höst, om allt går som det ska... Jag håller tummarna stenhårt!!! =)
Fotar gör jag faktiskt inte så mycket just nu, trist nog... Fullt upp med vardagen...
Härligt att du hörde av dig!!! Jag hoppas att du trivs med livet och att du mår bra!!! Det är du värd!
Stora kramar till dig och alla andra som behöver!
Det finns en andra sidan kaoset och olyckan, det finns en andra chans!
<3

Blir alldeles varm och alldeles rörd av dina ord! Vad fint du skriver till mig... Jaa, det har varit en resa - tänk vid den här tiden förra året... Då var det inte muntert! Har nästan svårt att så här kring årsdagen släppa vissa saker: i januari förra året var jag hos banken och kollade upp lånemöjligheter och allt verkade totalt hopplöst, under vår och sommar var jag och kollade boenden, lägenheter och hus, hyresrätter, bostadsrätter och villor, och det kändes så omöjligt. Men så under sommaren hände något - jag blev säker på att jag ville ha ett hus, jag blev allt säkrare på att jag kunde fixa det och så plötsligt löste det sig bara... Och sedan har det varit massa jobb på vägen, men jag vet att jag läste på någons sida här för ca ett år sedan, någon som lämnat och ett år senare hade många saker löst sig, och jag tänkte att det blir nog svårt för mig, men nu står jag här - saker och ting har löst sig på många sätt. Om någon hade sagt för ett år sedan att jag skulle stå här idag, jaa, det hade jag aldrig trott...!

Ikväll har jag lite jobbiga tankar- blev arg å stora flickan idag- hon sparkade på lillasyster, och slet saker ifrån henne, då tog jag tag i henne och skällde på henne och sedan kom det vanliga dåliga samvetet, och den nu ständigt inneboende skräcken: "tänk om hon säger detta till socialtjänsten, då kommer det framstå som att inte heller jag är en bra förälder"... Och senare idag hade vi lite vänner på middag, mysigt- om det bara inte var för att en kvinna i ettpav paren ofta kommenterar saker jag gör- idag bad storflixkan om choklad som jag hade tagit fram till våra gäster. Jag sa att det är till de vuxna, men att hon kunde få smaka lite av mig senare. Senare fick hon smaka en bit, och då kommenterar kvinnan lite småironiskt "jaha, så mycket för att dett var till de vuxna"... Och det är små saker, men det är så många såna små saker, och oftast leder de till att jag mest känner mig dum och tänker att jag är inkonsekvent och inte bra som förälder, tänker att de är bättre, trots att jag alltid tycker att de blir för arga på sitt barn. När detta paret är på väg att gå så säger mamman helt allvarligt till sin flicka "kom nu, annars får du stanna här!" Och pappan fyller i "eller så får du gå hem" varpå flickans blir ledsen. Och sedan tänker jag på hur det varit när jag passat deras barn- flickan blir alltid arg, lyssnar inte på vad jag säger, och jag kopplar ihop det med att hon är inte van vid att få prata själv utan hon ska konsekvent lyda sina föräldrar för att de är just föräldrar och typ vet bäst, enligt dem självs... Åh, babbel-jag... Men jag är så himla stressad av utredningen just nu, och jag vänder allt till astt jag gör fel, jag är otillräcklig, jag är elak osv osv... Puh. Och ändå är jag lika oroad av vilket utfallet än blir av utredningen- om de anser att allt är normalt så känns det fruktansvärt eftersom jag så många gånger sett att allt är inte normalt och bra för barnen hos pappa, blir utfallet att de rekommenderar honom något föräldrastöd så anser jag att jag ska ha barnen mer, men det innebär strid - fixar jag det? ***djupt andetag - stanna i nuet, det blir som det blir*** ...
Kramar

att det förlöper lugnt och sakligt. Så skönt för er alla. Hoppas du hittar bra samtalskontakter för dig och barnen, det är viktigt att de får stöd i att göra sig fria från ansvar och skuld som inte hör till dem. Så klokt du tänker och handlar, du är en fin förebild för barnen. Önskar dig en lugn och fin helg mitt i allt det svåra. Kram / mt

Det har gått över förväntan i kontakten med min ex-sambo. En neutral, vänskaplig samtalston. Vi pratar om praktiska saker, vem ska ha vad ur bohaget etc. Vi har också berört hur rätt det här beslutet är, även om det är ledsamt och tråkigt på mer än ett sätt. Det känns skönt. Jag känner mig...lätt och fri. Han smsar och ringer flera ggr om dagen om allt möjligt som rör sig i honom, det handlar om frågor kring hans läkarkontakt, besvikelse över några vänner, något jobb han tänker söka, besöket på beroendecentrum på måndag mm. Jag har lovat att skjutsa honom dit eftersom han inte har någon bil och det råkar passa precis med ett möte jag har i samma stad vid samma tidpunkt. Jag tänkte först inte göra det, av rädsla för att något skulle väckas upp mellan oss, men det är absolut inte känslan nu och det känns därför ofarligt. Kanske det också handlar om mitt kontrollbehov, att se till att han faktiskt går dit, för att det är viktigt för hans skull. Möjligt att det är så, men jag är i alla fall medveten om att det kan vara så och jag har nu valt att göra det i alla fall. Ångrar han sig så är det inte mitt problem.

Jag har tänkt mycket på hur jag och barnen ska kunna gå vidare efter allt som har hänt. Jag tänker att även de har behov av att få prata om hur det har varit och hur de har upplevt allt. Vi behöver också hjälp att prata tillsammans och försöka hitta tillbaka till den tillit, närhet och kärlek vi hade till varandra. Jag har ju ett självklart ansvar gentemot dem och jag förstår att de många gånger har blivit besvikna på mig, svikna av mig... Vi kan prata om det, men jag tror att vi behöver hjälp för att hitta fram till den styrka vi hade tillsammans innan allt det här hände. Det känns övermäktigt för mig, och jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Jag känner ett behov av att sitta på "de anklagades bänk" och ge dem möjlighet att vara arga på mig, säga sanningen till mig, skuldbelägga mig. Jag tror att det måste komma ut först, innan vi kan gå vidare. Jag vet att de är glada för att jag lämnar, men osäkra på om de vågar lita på att det är definitivt den här gången.

Min 19-åriga dotter försöker hela tiden uppmuntra mig till att göra roliga saker, tänka på mig själv och allt det där som jag alltid gjort med henne, men rollerna har blivit lite ombytta. Jag vill att hon ska lita på att jag mår bra, att jag är stark och att jag klarar mig... Min 15-årige son har alltid varit omhändertagande och ansvarstagande, vilket självklart har förstärkts nu. Han vill försäkra sig om att jag har det bra, han har till och med köpt en bil (först tänkt till honom själv inför körkortsdags) som han nu berättat att han håller på att reparera så att jag kan ha den till jobbet, så att jag kan sälja min egen bil och betala skulder med... Min lille gubbe...började gråta när han berättade det och försäkrade honom om att jag inte kommer att behöva sälja min bil utan att han ska tänka på sig själv och ta hand om bilen i sin egen takt så som det var tänkt från början. Han vill så gärna ta hand om mig och jag vet att det känns bra för honom att hjälpa till och känna att han bidrar...men jag vill ju inte att de ska behöva känna så! JAG ska vara den som tar hand om DEM! Men hur kommer jag dit?
Yngsta dottern, 14-år, är ju den som kan bli arg och inte visar så mycket hänsyn, vilket är bra. Där kan vi mötas i ilska och besvikelse, sorg och oro. Där blir det både enklare och svårare. Enklare därför att hon kan agera ut och jag får möjlighet att hantera det. Svårare också eftersom jag inte vet riktigt hur jag kan förklara allt för henne utan att "skylla ifrån" mig på ex-sambon. Jag är inte ute efter att svära mig fri från ansvar, tvärtom. Det är inte han som har svikit dem. Det är jag.

Jag vill visa dem att jag är stark och kapabel, inte ett offer. Jag vill inte att de ska ta hänsyn till mig. Jag vill att de ska kunna ösa ur sig allt och se att jag står pall för det, att jag står kvar. Jag vill slå hål på bubblan. Och hur kan jag komma dit?

Jag har tittat runt lite på nätet efter någon som kan tänka sig att träffa oss tillsammans. Har mailat förfrågan till ett ställe, men jag letar vidare under tiden. Jag har läst att en del av er andra har haft olika typer av hjälp som har fungerat bra och tar tacksamt emot fler tips. Jag ska också ringa till Kvinnohuset idag och höra om de kan tänka sig ett par träffar av den typen som jag efterfrågar. Vet inte om de gör det, men förra hösten så gick jag och yngsta dottern på ett par samtidigt men var för sig på Kvinnohuset. Ska ställa frågan i alla fall. Annars verkar allt vara så dyrt att det kanske inte blir möjligt av den anledningen... Hur gör man då?

Ja visst är det så att man har fått många insikter om sig själv också genom att skriva här, läsa andras inlägg och svar, att gå tillbaka och läsa sina egna rader... Det blir tydligt för en själv på något sätt. För även om det är så att man inte ska ta ansvar för, eller lägga skulden på sig själv, hur motparten behandlat en så illa, så finns det saker i oss själva som gör att vi stått ut "för länge".

Jag tycker du visade klart och tydligt på ett vänligt sätt att du inte är intresserad av mannen på jobbet. Hans reaktion tycker jag däremot visar att han inte kunde hantera det lika bra, utan ville först skuldbelägga dig för att vara paranoid för att sedan bekräfta att han faktiskt fått starka känslor för dig och därför ville träffas. Jag vet inte, men MINA varningsklockor börjar ringa i alla fall. Kanske jag också är paranoid, vad vet jag?

Jag är imponerad av den resa du gjort och fortfarande gör. Jag är glad att du nu kan vila från ditt ex, att han verkar lämna dig i fred. Det är ju ett par veckor sedan du skrev här och mycket kan ju ha hänt sedan dess, men jag hoppas att det har fortsatt så och att du får vila från det.

Skriv gärna igen! Jag har tänkt mycket på dig och undrar hur det går. Tänker samtidigt att behovet av att skriva här minskar lite under lugna perioder och det är ju bra!

Kram!

till dej från mej! / mt

till dig vännen flygcert - jag som följt dig från ditt första inlägg här kan verkligen bekräfta innebörden i Framtidsdrömmars ord: "Av dina erfarenheter går även mitt liv framåt- du har fått mig att våga!" Vi som följt dig här har delat dina tveksamheter, farhågor, utbrytningsförsök (ja, det ordet kommer för mig - jag minns det så), din oro och din skräck - och att du en dag "bara" lämnade... Och sen alla tvivel och våndor vid sidan av den starka beslutsamhet och glädje som växt fram inom dig. En helt fantastisk resa som vi fått vara delaktiga i. Allt i ljuset av kärleken till barnen - att de inte ska fara illa. Ja, du är en av dem som förmedlar hopp när det behövs som bäst! Kram, kram! / mt

Jag vet, det gör så ont ibland... Att känna att man försökt så mycket, både försökt anpassa sig och förändra sig för att passa bättre, inte väcka ilska och inte förstöra fina stunder... Men ändå fungerade det inte... Det blev ändå inte bra.
Och det gör så ont ibland, jag ville så gärna ha kvar min familj, att barnen skulle få ha lyckan, att jag och sambon skulle ha kärlek, trygghet och stöd i varandra... Det gör ont, och det får göra ont!
Jag lever fortfarande i mantrat (som jag lärt mig här): "just nu känner jag så här, just nu är jag så här ledsen,men det är nu, och det kommer förändras!"

Everything will be okay in the end, if it is not okay, it is not the end!

Kramar!

Men av någon outgrundlig anledning så tänkte jag, snarare kände jag att jag måste se en gång till här i Forumet hur det är. Varför kände jag det? Spelar ingen roll men då vaknade jag till vid åsynen och framför allt dina ord och din sorgsenhet som du beskriver just nu Framtidsdrömmar. Jag känner med dig och om det bara vore möjligt så skulle jag dela lite med dig för att du inte behövde vara så där ensam, sorgsen och fylld av saknad och ensam i natten.
Du skulle bara få tala och ösa ur dig av det som snurrar runt och gnager denna stund. Känner med dig, det är i alla fall vad jag kan säga just nu. Du gör så stora saker, har så mycket ansvar och måste säkert vara så stark utåt att det blir så lite kvar till dig själv kanske. Kan det vara så?
Jag vet inte hur det i verkliga livet är för dig men en bild får jag fram inom mig av dina rader och jag berörs mycket av den. Hur än anledningarna utifrån ser ut så är känslan så lika, när allt kommer över en, alla tvivel och frågor utan svar. Varför, far för, tänk ändå om... kanske i stället att... listan min vän kan göras mycket lång. Det bara rullar in över en, ofta rätt oförberett står man försvarslös där då.
Det enda jag just nu kan ge dig är att jag läst och berörs, i just detta just nu är du inte ensam, hur märkligt det än kan låta. Tycker nästan det själv, men jag ville ändå säga nåt. Inte säga att det inte är så farligt, inte bara säga att det går över. Inte förklara så mycket just nu. Bara finnas som en röst, kanske en liten tröst om natten.
Jag har läst vad du skrivit och det vore mycket mera konstigt om du inte skulle få besök av sorgens tankar mellan varven, efter det stora steg och beslut du tagit beslut om och ansvar för.
Hoppas bara att du inte tar på dig sån skuld som inte är din. I en omöjlig situation måste något göras, det har du gjort och det är starkt. För dig och för dina barn. Du skriver också att det samtidigt känns gott. Det är precis så det är, du ser och säger det så fint själv.
Jag skriver nu detta antagligen rätt osammanhängande, men det är väl precis så det är när allt snurrar, så smittar det av sig.
Nu är natten här och jag skickar de finaste tankar och en stor stor Styrkekram från mig till dig. Önskar dig en bra dag i morgon, tag vara på allt gott och värdefullt du bara kan! En Forumvän om natten. Mm.