Senaste kommentarerna i forumet

Hej, vännen! Tack! :)

Tre månader, ja. Det är precis som du säger: viktiga men få.

Min man har varit nykter i snart 2,5 år, och han brottas fortfarande med en hel del skuldkänslor. Jag säger till honom att jag inte anklagar honom för någonting alls, att jag är stolt över honom och att jag älskar honom. Men det räcker inte, så länge han inte känner det själv.

Samtidigt så tar vi fortfarande små små steg framåt och uppåt och tillbaka till varandra, så jag är lugn i att vi rör oss åt rätt håll. Han är min bäste vän, och jag är så innerligt tacksam att ha fått tillbaka honom från alkoholdjävulen.

Kram!
/H.

instämma i allt som Lelas och Adde redan skrivit. Vilken roll ser du att du har gentemot ditt ex? Ex förresten - det är ju inte på något sätt slut mellan er! Det verkar som du tagit på dig rollen som hans vårdare och socialkurator med personligt ansvar för hans välbefinnande och ekonomi... såna tjänster finns knappast och det är i sin tjänst man är professionell!

Jag ber också, som lelas, om ursäkt ifall jag sårar dig med min rakhet och gör dig (mer) ledsen... det är inte meningen. Men jag kan inte annat - jag blir upprörd när jag, som jag förstår det, läser hur du låter dig utnyttjas... kanske inbjuder till det?

Sök professionell hjälp för att bryta ditt tankemönster - och gå till Al-anon!!!

Glad vår - med innerlig önskan om att du snart hittar kraften att göra dig fri! / mt

...tillägga att antidep mediciner och hur de påverkar har jag levt med så nära man kan. Inte ätit själv men haft 2 närstående som fått ordinerat. En pga stor livskris efter rånöverfall och en pga kronisk värk som till slut knäckte psyket.
Båda blev avtrubbade och långsamma. Oavsett så försvarade läkare att det inte skulle påverka varken sexlust eller humör. Det stämde inte!
Att de finns är bra, att de ordineras är bra men hur i herrans namn kan de ordineras för ersätta personlig konfrontation? Jag blir ju den som konfronterar genom att finnas nära, att bo med, leva med, men det är ju inte min uppgift och jag blir plötsligt orsaken till att maken konfronteras med det jobbiga inuti. Ingen annan! Jag har inte valt den positionen, vill inte ha den, går ifrån den men lämnar ju då samtidigt ofrivilligt relationen. Förstår ni vadjag menar?

Har inte varit inloggad på ett par veckor, och försöker hinna läsa ikapp! Ni tar ju inga små myrsteg, ni springer ju framåt, tillsammans och tack vare varandra...
Reagerade på nåt du skrev: Jag blir arg på mig själv som tillåts tryckas ner åter igen.
Bli inte arg på dig själv!!! Det räcker så gott med att du ska försöka skaka sv dig hans oförtjänta ilska och hårda ord, du får inte bestraffa dig själv också! Och må nu inte dåligt för att du är hård mot dig själv... Försök bara nästa gång du blir besviken på din reaktion att istället klappa dig själv på kinden och säga: vad skönt att jag inser att jag skulle kunna reagera på ett annat sätt!!!
Förstår du hur jag menar? Blir lite rörigt, och jag ska iväg med bilen till verkstaden, lite stressig och snurrig i huvudet...
Var stolt över det du åstadkommer, och döm dig inte så hårt!
Stora styrkekramar!!
/k

..ibland "glömmer" jag att han tar de där tabletterna. Det är såklart inte schysst. Inte för att jag någonsin använt det negativt.
Eller jo, det har jag. Jag ringde till gården (i annat ärende och för månader sen) och sa jag var besviken på att han fått dem och att han fick dem redan första veckan där. Att det känns som allt är som tidigare, inget blir på riktigt. Hans 24tim-trötthet har lagt sig, första tiden kunde han somna nästan på stående fot pga tabletterna.
De försvarade naturligtvis och sen han fick dem har ingen, absolut ingen, följt upp honom. Han fick dem pga depression, sömnproblem, högt blodtryck och en mängd på ett knappt halvår fanns i väskan med hem från behandlingen. Men ingen följer upp eller ifrågasätter, drar några paralleller eller frågar om han behöver terapi för sin depression. Det tycker jag är märkligt. Men, deras uppdrag är ju hålla honom nykter och det lyckas de ju med hittills. Efterbehandlingen varje vecka är snart till ända och tas vid av månadsintervall.
Glad han är nykter, han dör ju inte idag. Kärleken sinar däremot och försvinner jag bor han här med sina piller, det är allt förutom porrsurf och försök komma ut på arbetsmarknaden igen. Det går trögt, förmodligen har ryktet kommit ikapp honom, han har aldrig varit arbetslös så här länge i sitt liv.

Så skön läsning!!
Så glad för er skull!!! Som du kämpat, och nu kan du börja skörda frukterna! En del kanske är skadade, lite stötta, men de flesta är söta, goda och alldeles perfekta! Lägg de fina i en korg i köket och njut av dem, lägg de andra i komposten, så blir de så småningom näring till träden!
Hoppas vårsolen strålar i din del av Sverige!
Stora kramar!!
/k

frågat samma sak förut och du får samma svar igen : Du möjliggör hans drickande och spelande. Han glider ju på en räkmacka med hjälp av dina pengar och kan fortsätta med sitt beroende. Du hjälper till att putta honom över kanten.

Dina pengar kommer du aldrig någonsin att få igen så glöm dem och glöm alkisen.

håller som vanligt med Lelas :-) Tyvärr är det också så att så länge din man knallar omkring i ett känslobedövat tillstånd pga pillren så är det helt omöjligt att komma närmare känslomässigt. Han är ju lika känslomässigt bedövad nu som när han drack. Att våga ta steget och möta sina känslor är ett steg på vägen till tillfrisknande, jag är oerhört glad att jag idag har den kanalen i den situationen jag befinner mig i. Känslor är inte farliga men det tar tid att lära sig det efter att ha tryckt ner dem med sinnesförändrande medel under lång tid.

...de orden kändes befriande. Tack Lelas vad de lättade att läsa.
3 viktiga månader har gått, väldigt viktiga men så få.

Önskar dig och pianoman allt gott nu och sen. Ni tillsammans med mullefamiljen är mina ledstjärnor, beviset på att det går!

Hoppas du sover gott

...omtänksamma, varma och leende syster.
Så mycket klokhet du delar med dig till oss andra här.
Ditt leende smittade av sig, trots att det är mitt i natten och tröttheten är påtaglig. Hamnade här och började läsa ikapp och har inte kunnat släppa innan jag läst det som finns på anhörigsidan.
Vad underbart att känna hur du landat i dig själv.
Ditt mys-gryt känns som du kan behålla tills du hittar ett kommande boende som känns rätt. Magkänslan och insikten har fört dig dit du är nu. Fortsätt följa den vägen!
Ett steg i taget ;)

Kramar i mängd

...ikapp...
Undrar också hur du mår idag?
Kram

..du kloka kvinna och varma medmänniska.
Tack för dina ord.

Det är nyttigt få tänka till efter respons. Jag bestämmer mig nästa aldrig för vad som ska formuleras utan det börjar någonstans och så får orden och tankarna spinna fritt. Det är befriande att ha denna plats.

Jo, visst är det energikrävande detta och visst tassar jag. Tassandet är verkligen helt omöjligt för mig att bedöma. Bedöma om det leder någonstans eller inte. Vad jag däremot vet, med full övertygelse, är att jag är en ovanligt öppen och passionerad människa. Just det gör att vi är i total obalans. Mitt behov är något helt annat nu än hans. Mina behov blir helt tillfredsställda utan makens involvering, förutom det fysiska, och det vill jag inte skriva honom på näsan när han nu väljer kämpa vidare. 3 månaders nykterhet är långt för alkoholisten men extremt kort för de nya formerna han måste skapa sig. Han har inget arbete gå tillbaka till, inga tidigare arbetskamrater bryr sig, inga barn tar kontakt. Han ska ju hitta sig själv och meningen fortsätta leva nyktert.

Jag lever vidare, det vet han, ser han.
I procent ser jag det så här.
90% av mig är mitt just nu=familj, arbete, umgänge.
10% är vårt.
De 10% är hans 90% känns det som.
Jag har testat säga ifrån. Det blev inte bra, då stängde han in sig i ett vakuum. Nu låter jag det bli som det blir. Kanske det jag sa hade betydelse, kanske inte. Hans irritation får vara hans, den påverkar mig, ibland mycket, ibland mindre men den avgör inte mitt liv och varande.

Hur det blir imorgon vet jag inte. Nu sover han och imorgon åker jag härifrån. Kanske hänger han på, kanske inte, men jag åker och gör det jag planerat.

Hjälp?
Både ja och nej. Pga resor får jag ingen kontinuitet mer än här inne hos er.
Idag tänkte jag på Alanons betydelse. Just rummet med ro i samvaro saknar jag idag.
Tyvärr finns inget Alanon här och inte där jag kommer finnas de kommande månaderna. Men jag söker och har fått personlig kontakt med en alanon-medlem på kommande ort. Det känns tryggt bara veta det finns någon.
Min mångåriga kollega pratar jag med ibland, inte alltid i detalj, men det behövs inte. Hon finns där också tillsammans med min bror och svägerska.

De träffades i helgen, broren,svägerskan och maken. De sågs för första gången sen jag gav mig dit mitt i natten. Det var flera andra människor med, helt utan vetskap om katastrofer och alkoholism, men självklart var den öppna hjärtliga stämningen borta mellan dem. Det får maken lappa och laga ihop tillsammans med att visa han inte tänker göra mig illa. Tyvärr är skadan skedd och det visste jag när jag involverade släkten. Det ångrar jag inte på något sätt men det kommer ta tid laga och den glada spontaniteten kommer kanske aldrig infinna sig igen mellan maken och dem. Det beror ju faktiskt på maken mest. Samtidigt har han aldrig levt som vi i sin familj så han kanske inte saknar ha en familj där man kan prata och hjälpa vid behov. Jag kommer i alla fall behålla min bror och svägerska som mina absolut närmaste för evigt. Maken är välkommen in i den gemenskapen genom mig men de är förmodligen vaksamma och avvaktande tills han visat sig stabil gentemot mig. Blodsbanden är starka.

...vännen, hur går det?

Läst ikapp senaste dygnen och känner din uppgivenhet.

Kampen mot alkoholen kan vi inte vinna åt alkoholisten. Den striden måste missbrukaren själv ta.
Sjukdomsbilden alkoholisten har är nästan helt identisk med våra, vi medberoendes.
I alkoholistens fall följer vi med som en hålig fallskärm.
Min man föll och slog sig många gånger men först när han stod inför total utslagenhet tog den riktiga viljan vid.
Min botten var inte så djup, jag hann komma till insikt innan jag blev totalt blåslagen. Smällar får jag fortfarande men jag vägrade följa med i hela det plågsamma fallet..

Jag kände att dagen han tog sig till behandlingshemmet var den helt avgörande. Han pendlade ända fram till den timmen han satte sig i tåget och ringde samtalet om hämtning av personalen från hållplatsen. Alltså två månaders arbetslöshet och inga samtal för berätta han blivit utkastad till sin mor, sina barn eller deras mödrar.
Hans val stod mellan att supa ihjäl sig eller börja leva. Vägen mot det förstnämnda hade varit betydligt enklare och kortare.

Berättar bara hur lite jag kunde påverka som stod bredvid.
Jag vet fortfarande inte om jag haft någon som helst inverkan i hans beslut att leva vidare men ibland skimrar solen på oss och då passar jag på att njuta.

Vägen ur helvetet är lika lång som vägen mot avgrunden.

Rädda dig nu! Hur vägarna ser ut visar sig.
Oavsett så blir inget bättre så länge han väljer fortsätta dricka, tyvärr är det så, missbruk bär bara åt ett håll.
Sjukdomen går läka men bara genom att sluta dricka.
Orsaken till beteende och symptomer kan bara utvärderas om/när alkoholisten väljer leva nyktert. En sak åt gången, viktagaste först.
Precis samma för oss mitt i men vid sidan om. En sak åt gången, viktigaste först!

Tänker på dig med värme

Hej ledsen! Välkommen tillbaka! Kul (eller ja...) att höra av dig! :)

Får jag vara rak mot dig nu? Om du tycker att jag går på för hårt, så säg ifrån. Ok?

Du undrar om du hjälper eller stjälper. Jag tror att du har svaret på den frågan själv. Bara genom att du ställer frågan så vet du att du egentligen inte borde göra som du gör. Mitt svar är: du stjälper.

Jag reagerar på en liten mening i det du skriver: "så jag kan inte vara profesionell". Varför skall du vara det? Vad menar du med att vara professionell? Varför är det din roll gentemot honom?

Jag tror så här: Han har inte förlorat någonting alls på att ni har gjort slut. Han kan fortsätta precis som förut, med sitt drickande och sitt spelande. Han har inte fått ta ansvar för sitt beteende, och han har inte fått känna på några negativa konsekvenser. Så varför skulle han ändra sitt beteende? Det funkar ju fint att både supa och spela - för du löser ju hela tiden hans problem.

En av mina samtalskontakter sa till mig en gång: "H, du måste sluta kasta mjuka kuddar under honom när han faller."

Har du någon att prata med nu, någon utomstående och utbildad? Du behöver hjälp med att bryta dina mönster, för som det är nu så kommer du att dras djupare och djupare in i ditt ex problem. Och det är inte du som skall lösa dem, det är han.

Förlåt mig om jag är för gåpåig. Jag vill dig allt gott, det vet du. Kram, vännen!
/H.

Tänk om lite av min kärlek till maken kunde spilla över på honom, så att han kunde förlåta sig själv.

Godnatt.
/H.

Hej, fina, fina Sorgsen!
Life is a rollercoaster, you just gotta ride it... som Ronan Keating sa. Fy tusan vad det tar på krafterna att hela tiden kastas mellan hopp och förtvivlan.

Jag kommer att tänka på hur jag reagerade när ett par vänner tog med sig maken hemifrån, under de allra svåraste dygnen, för att jag skulle få vila. Jag låg på soffan och det var helt tyst i hela huset. Efter en stund kände jag hur mina öron gjorde konstiga saker, på insidan. Typ som att trumhinnorna vibrerade av sig själva. Efter en stund gick det upp för mig att det var ljudet av inga skåpluckor, inga ytterdörrar, inga platspåsar, inga flaskor, inga boxar, inga glas som jag hörde. När jag tillät mig att börja slappna av så hallucinerade jag. Min hjärna spelade mig ett spratt... Jag hade lyssnat efter de där ljuden så länge att jag inte kunde hantera tystnaden.

Du är ju inte i just den situationen nu, men jag tänker att du måste lägga oerhört mycket energi på att balansera. Du går på tå runt din man, och det binder upp en massa energi, som du egentligen skulle kunna ägna åt helt andra saker.

Jag menar inte att du skall göra på något annat sätt, jag har inga lösningar. Men, jag förstår hur detta äter upp dig inifrån.

Hur ser det ut nu - har du någon att prata med om detta? Får du någon hjälp?

Var rädd om dig.
/H.

Det är så många gånger i mitt liv jag känt att ingen egentligen förstår. Förstår mig och mitt sådär riktigt riktig.
För många många år sen insåg jag, accepterade jag, förstod jag, att ingen kan förstå. Att känna igen, dra paralleller, komma nästan till den där mittpunkten av känslan eller förståendet upplevde jag i mitt första äktenskap, det där historiska, under perioder när vi var i total balans och harmoni.
Jag undrar nu om det kan vara så att mannen i sitt liv utan alkohol, som tidigare dämpat känslor eller omvänt, nu upplever ännu tydligare att ingen förstår honom och inte förstår att livet inte är ett rus av eufori och att det är helt upp till oss var och en att skapa vår närmaste omgivning. Det som är jaget. Helt själva bestämmer vi om vi vill sitta och titta ut genom ett fönster och se på eller snöra skorna och bli en del av helheten. Ingen annan än vi själva väljer, ingen! Ingen styr våra tankar eller mål. Ingen mer än vi själva!

Livet kastar oss mellan glädje och sorg men hur vi väljer hantera detta är vårt eget ansvar.

Jag accepterar att maken inte förstår mig i mångt men jag kan aldrig acceptera att jag inte får utrymme förklara!
Kanske han aldrig förklarat något för någon?
Kanske han inte vet hur, känt känslan av att sätta orden på något?
Kanske alkoholen varit hans enda lösning av gott och ont?

Vad jag vet är att han är lika trasig nu som när han drack. Nu gör det nog bara ofantligt ont i själen. Tidigare spydde han galla, både från magen och i ord.
Nu hoppas jag han söker. Söker inuti för hitta sig själv och när han inte hittar sina konturer hoppas jag hans klokhet tecknar rimliga former som han fyller med eftertänksamhet. Han är värd det, hoppas han märker det.

Åh, Stjärnstoff (forumets vackraste namn, btw!), vännen.

Vi är många som känner din smärta, din rädsla, din ångest, din skuldkänsla, din oro, din panik, din förtvivlan.

Du har inte skrivit något här på lite mer än ett dygn nu, och i din situation så kan ett dygn rymma en evighet. Känslorna hinner åka bergochdalbana både upp och ner åtskilliga gånger på tjugofyra timmar. Så jag undrar: hur går det? Hur mår du? Vad har hänt under dagen idag, och kvällen?

Ta kontakt med diakonen igen. Du behöver inte säga mer än det du redan har uttalat för dig själv: "nu orkar jag inte mer".

Var rädd om dig.
/H.

Hur mår du idag, framtidsvännen?

Kram!
/H.

Älskade flygcert!
Visst känner jag värmen i ditt leende. Det strålar runt dig!

Alla dagar är inte enkla, du mår inte alltid bra. Men, som sagt, du är lyckligARE nu. Och det kommer att bli bra. Oavsett vilket boende du väljer. (Men min spontana reaktion är: stanna där ni bor nu!)

Bästa komplimangen jag fått på länge: du är min helikopter. :)

Kram!
/H.

...och bröder.

Tack för er omtanke.
Jo, jag åker ju i en berg och dalbana som heter duga.
Helgens täta schema plus makens 24h-närvaro har gått bra. Stundtals fantastiskt trevligt men på tu-man-hand har han lyckats ge mig några riktiga knytnävslag i mellangärdet. Ja, psykiska smällar då. Typ, suckar, skämt och flin vid tillfällen de passat alldeles perfekt för ge mig smätt på fingrarna. Precis efter hans vilja.
Jag är tystare och kör mitt och för varje sånt tjuvnyp drar jag mig längre ifrån.

Hans blandning i mitt ger honom skratt, självklarhet och uppskattning. Saker han glömt känns det som, eller kanske inte upplevt alls tidigare, inte med inställningen som nykter alkholist. Vi hamnade på middagsbjudningar och i mingel. Det sträcktes fram glas med alkohol som självklarhet. Min vana trogen bad jag om vatten istället. Servitrisen gick vidare till maken och han bad om samma eller annat alkoholfritt. Damen frågade om vi tänkte fortsätta med vatten under kvällen. Ingen av serveringspersonalen frågade mer vad vi ville dricka. Det har jag inte upplevt tidigare.

Förmodligen mår han inte särskilt bra. Han knaprar sina antidep mediciner och sover extremt mycket. 12-14 tim per natt är inte ovanligt. Sällan under 12 tim.
Jag tror, eller vill tro, han vill vi ska ha det bra. Han vet inte hur man för ett vanligt samtal med innehåll men han berättar emellanåt längre berättelser än jag hört tidigare. Han är otroligt lättirriterad och den där alkoholistöverlägsenheten sitter kvar, något rundare i topparna och inte helt lika ofta framträdande. Fast jag håller mig ju undan mer också, mentalt. Kärleken känns inte lika stark, tyvärr. Den känns total ibland, men mer sällan och varje oväntad, obehaglig reaktion från mannen gör att det börjar oroa mig.
Kanske jag inte vill längre?
Kanske jag inte ser det jag bör se?
Kanske det är en övergång?
Kanske det genuina och sanna bara varit min dröm?

Mitt behov av närhet och fysisk samvaro får jag förtränga. Varje initiativ jag tar blir nonchalerat eller skämtat bort.
Så, just nu vet jag inte vad jag ska tro.
Han säger han älskar mig...vad och varför förstår jag inte riktigt. Jag har bestämt att så länge jag inte hör något annat får ag ju tro på de orden. En gång unde hela veckan kröp han intill, inte nära, men lagom för kunna lägga armen om mig, helt utan att jag sökte mig närmre. Kanske det var ett framsteg? Jag öppnar inte upp samtal om sånt som handlar om oss, viet, relationen, framtiden. Det känner jag skulle kunna bli provocerande. Jag får bara vänta och se. Jag hugger tillbaka, utan vassa hörntänder, men markerar jag inte gillar hans arrogans. Men krigar gör vi inte så kanske jag ska nöja mig med att livet just nu är långt från kärleksfullt i relationen men lika långt från nya sängvältarförsök och hotfulla blickar.

Mitt liv funkar på så många plan, kanske det provocerar honom? Jag hoppas han en dag kommer ta steget in i det som kan vara vårt, med känslan av en gemensamhet. Det innebär för mig att två älskande individer lever utan skyddsmurar och kan andas fritt, tala fritt, respektera varandras olikheter och önskemål och med viljan att tillgodose dem med respekt. Att dela varandras glädje och börda.

Jag har ett bra liv, mycket innehållsrik framtid fylld av långsiktiga planer blandat med smått.
Idag har jag köpt garderobsstänger som ska monteras. Det ser jag fram emot göra imorgon.

Känner en liten oro...?
Hur går det för er?
Jag hoppas att ni har det så bra så att du "glömt av ditt Sorgsen-alias", men jag oroas av tanken att kanske har ni det så jobbigt att du inte ens orkar ta dig hit?

Bästa, bästa du, var rädd om dig! En dag i taget och många kramar!

Önskar att jag kunde krama dig!!

Det gör mig så ont att läsa att du känner att du tappar förståndet, men jag kan trösta dig med att det gör du inte; tvärtom: hela din kropp jobbar för att rädda dig!! Jag vet, jag känner igen känslan av att jag trodde att jag höll på att bli galen:
vid frukosten upptäckte jag att han hade druckit på natten igen, för tusende gången typ, det hade jag ju sett så många gånger förr, och ältat, tjatat, frågat, kramat och bönat och bett, men denna dag fick jag bara nog: medan jag försökte ta fram frukost till småtjejerna så rann tårarna, jag kunde knappt titta på honom och han var bara tyst. Jag fixade allt med barnen och körde dem till en vän och grät ännu mer, sedan ringde jag upp sambon och sa ungefär som du sa.
Då trodde jag att jag skulle gå under, att livet var över. Och sedan följde några månader (nu med facit i hand så känns det som år!) när jag ältade och vacklade, letade boende osv, och samtidigt blev konstant beskylld för att vara sur, grinig och arg, att jag inte förde vår relation framåt, att jag förstörde genom att vara negativ, pessimist och allmän surkäring osv osv och mycket hot, skäll, ignorerande osv osv, det var jobbigt MEN det går att ta sig ur det.

Jag kände ofta hopplöshet, att jag var så ledsen att jag inte visste vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen, och ibland var jag arg, då stred jag och sedan gick det tillbaka till ledsen... Ofta var jag arg och besviken på mig själv för att jag var så ledsen, men jag tror att det var Sorgsen som skrev till mig att döm dig inte så hårt för att du är ledsen: låt känslan komma och acceptera den - den är inget farligt och om du accepterar den så blir det inte så jobbigt nästa gång du är ledsen!
Och idag försöker jag tänka så. Ibland är jag så ledsen att jag tror att jag ska gå under och då försöker jag tänka "så här ledsen är jag nu, så här j-a skit känns det just nu, men det är inget farligt".

Kram!!!!

din dag varit bra!
Kramar / mt

- med kraft och styrka... och hoppfullhet och kärlek! / mt