Senaste kommentarerna i forumet

hur har du det?
Allt väl hoppas jag - tänker på dig och känner en liten oro...
Kramar / mt

för dina ord i min tråd - de värmer!

Du har gjort rätt - det är jag övertygad om!

Jag längtade tillbaka till min mans "sanna jag" - den man jag mötte och ville dela livet med. Han är en människa med en sund kärna som var dold i och förgiftad av alkohol. Den sanne mannen finns här nu. Han ställdes inför ett val och valde livet och mig och har visat det längs hela vägen.

Kram, kram - gläds åt livet! / mt

Tack!!

Jag säger bara - underbart!
Glädjekram! / mt

... har jag varit och tittat på ett boende, i det område där jag vill bo (tror att jag vill bo? tänker att jag vill bo? tror att jag bör bo?)

Dyrt och billigt på en gång kan man säga, billigare än mycket annat, dock.
MEN - det sköna var att jag är nöjd där jag är, hur bra låter inte det???

Där jag bor nu:
+ fint och fräscht
+ "husigt" - lekplatsen runt knuten, skog & mark precis i närheten, en del trevliga grannar att umgås med
+ ekonomiskt fördelaktigt (jag kommer nog kunna spara en slant!)
+ nära anhörig
+ RÄTT KÄNSLA <3
- inte optimalt för framtiden (då blir det för litet samt i fel område)

Det jag tittade på:
- vissa delar ok, men kök och toa var inte så fräscha...
-+ skulle klara av boendet och kanske/troligen kunna lägga undan en liten summa)
+ i "rätt" område
- inte rätt känsla

Sammanfattning:
Vem hade kunnat tro i mörkaste februari att det skulle kunna bli så här, och det redan i april? Åh, hoppas att ni känner värmen i mitt leende!!
Jag ska inte oroa mig för vad som passar i framtiden; för idag, just idag och imorgon (och massa dagar till!) så är allt bra i mitt nuvarande boende, och jag får bo här tills vidare! Såå skönt!

Kramar till er!

hoppas du har sovit!

Jag har läst igenom din tråd till morgonkaffet.

Det är trösterikt och jag är lättad över att du talat med en klok man på jouren och haft ett fint möte med en diakon. Du har delat din förtvivlan och vånda med kloka och kunniga människor som finns i din närhet.

Du ska kontakta någon av dem idag!

Att sjunka ner i det svarta hålet och höra din egen röst och dina egna ord "utifrån" var säkert en otäck upplevelse.

Kan du förstå att du är lika illa ute som din drickande, förnekande man - fast som medberoende? Att du måste ta dig - och barnen - ur det där. Det måste inte betyda slutet, det betyder början till något annat och nytt. Det KAN vara början till att din man tvingas inse sin verklighet - det kommer han inte att göra så länge allt fortsätter... han kommer bara att falla längre och djupare.

Det är bara så oändligt svårt att se allt det där när man är inne i det.

Jag hade mycket hjälp av att lära mig och INSE alkoholens biologiska makt när beroendet är ett "fysiskt faktum". Att hjärnan är kidnappad och att beroendet och belöningssystemet sitter så djupt, i hjärnans tidigaste delar, att den inte är mottaglig för förnuftet. Att alkoholisten är maktlös inför alkoholen tills hen får hjälp att hantera suget. Den hjälpen kan komma från AA, det har den gjort för min mans del.

Igår berättade Mullegubben att han skrivit till en a-vän om hur det var när jag "tjatade" och frågade (gapade och skrek): "Vad tänkte du då när du knäckte den där ölen (fast du lovat att inte...)"
- Jag vet inte, sa han (det här hade han skrivit om) ... jag vet inte, jag tänkte inte...
Och jag tror att det är sant. Jag frågade igår, när han berättade om det här - Hur kommer det sig att du inte gör det idag? Knäcker en öl. Han såg väldigt förvånad ut.... - Nu har jag ju bestämt mig, sa han...

Också han har ett "känsligt" yrke. Likaså jag. Vi bor på en liten ort där "alla känner alla". Jag är bekant, personligt och genom jobbet, med det stora delar av professionella nätverket på orten. Jag lät allt detta begränsa mig länge. Flera år före jag bröt upp "hotade" jag med att gå till beroendeenheten eller Al-anon - då nämnde han AA närmast med förakt... Jag berättar bara så att du/ni vet att förändring är möjlig - men alkoholisten slutar inte dricka innan hen mött nödvändighetens gräns.

Styrkekramar / mt

Jag vet. av erfarenhet!!!

Men som Mt skriver: om du lämnar så måste han möta verkligheten! SÅ länge vi stannar, säger att vi inte vill ha det så, att vi inte vill att de dricker, att de inte säger si eller så, osv osv,men de ser ju att vi visst stannar, s¨de behöver ju inte ändra sig!! Så - stå upp för dig och det viktiga!!!!

nära din botten... Läs det flygcert skrivit - hon har alldeles nyligen gått igenom detsamma. Om du lämnar nu behöver det inte betyda för alltid, det är att rädda dig själv här och nu!

Det är också hans möjlighet (jo!) att möta och konfronteras med verkligheten. Det kan vara hans chans och hans räddning.

Har du någonstans att ta vägen och ta barnen med?
Kontakta någon, senast imorgon, att prata med!

Kramar - du finns i mina tankar! / mt

du sammanfattar din erfarenhet!
Kram Go´natt och sov gott! / mt

Först och främst:
TACK! Jag vet inte vad jag skulle göra utan er❤
Som sagt, spårade ur fullständigt. Det kändes som om marken öppnade sig och drog ner mig i ett djupt svart hål, fick ingen luft. Mitt uppe i något helt annat hör jag mig själv säga: jag orkar inte längre, jag orkar inte längre. Du måste sluta dricka på det här sättet. Jag går sönder, du mår sämre och sämre och barnen kan inte göra annat än att se på. Nu är det bra- nu räcker det. Du får göra något åt din situation annars klarar jag inte mer.
Vad fan menar du? Ställer du ultimatum nu också( sippandes på en öl)
Kalla det vad du vill sa jag- så är det.
Nu vet jag inte vad som händer men so be it- jag orkar inte.
Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden för nu känns det som om jag tappat allt mod och allt förstånd...

Hoppas så innerligt att du haft en bra helg. Blev så orolig för dig förra veckan!

Kramar till dig min vän

Mina barn är snart 2 och 4 drygt.

Som du redan vet, som alla vet och känner, så skulle det vara bäst om du och barnens pappa levde ihop hela livet; lyckliga och nöjda... Men nu är ni inte det och då tror inte jag att någon ålder är bättre eller sämre: det du kan vinna på att stanna kommer ta ut det du förlorar på att stanna. Det låter som du fått nog, oavsett om ni skulle kunna hitta tillbaka till varandra igen eller inte, så har du ju fått nog just nu - då är det ju faktiskt inte möjligt att "bita ihop" och stanna - du kommer bli allt mer bitter, ledsen, knäckt osv. Barnen vet förmodligen mer än ni tror, de beter sig säkert på ett sätt som du inte ser i ditt medberoende: jag har hört på Al-Anon, och efter att läst mer, fått veta mer, så ser jag på bekantas 11-åring, mina barn osv - de är redan påverkade... När jag kommit ifrån det så ser jag hur den stora flickan säger "rätt saker" när pappa är med, när jag tänker på situationer innan vi separerade, saker jag hör av gemensamma bekanta.

Men det finns hjälp att få!! Jag försöker känna styrka idag i att jag visar mina barn att ingen får stå och hota mig, skrika att han hatar mig, sucka när jag eller barnen pratar osv. Däremot så var han aldrig full inför barnen, om än okontaktbar pga bakfylla, sov hela dagen på helgen, åkte ofta iväg helt plötsligt utan att säga vart han skulle - om han blev trött/arg/ledsen på mig...

Jag har diskuterat med Sorgsen om att jag inte vill bli den där bittra ensamstående som önskar att alla ska "lämna sina hemska män, för det gjorde minsann jag...", så jag försöker väga mina ord noga - jag vill inte pressa dig åt något håll - allt måste vara ditt beslut. Däremot känner jag väl igen din panik, tankarna som bara viner, ångesten över allt och över barnen, för jag har så nyligen befunnit mig i det.
Som sagt: du behöver inte bestämma dig idag, en dag i taget! Allt löser sig! Lelas har berättat för mig om när man är på väg att träffa botten, det är sååå långt upp till vattenytan, allt känns svart, men du är så nära botten - snart sparkar du ifrån, åt ett håll eller annat, och då är du på väg mot den glittrande ytan, för mig kändes den många gånger som om jag var mitt ute under Arktis: det fanns ingen yta, för där var det stopp, och om jag skulle komma igenom så fanns det knappt hopp om jag kom upp där alldeles själv...
Jag är just nu säker i mitt beslut att jag aldrig ska gå tillbaka till honom, men det behöver ju inte vara ditt beslut om det gör dig osäker.

Jag kände många gånger att om jag skulle lämna så var jag tvungen att ha allt så utstakat och planerat: vart skulle jag ta vägen, vad skulle jag säga, hur skulle vi göra med barnen, skulle jag lämna för alltid eller för en period osv, men sedan lämnade jag och ingenting var klart - det var bara att det öppnade sig en möjlighet och jag tog chansen (det viktigaste var att jag fick med barnen).
För mig tog kärleken slut. Sambon sa flera gånger att personer på AA sa att "det kan ta 15 år innan man hittat sig själv igen" - men jag hade fått nog av ilska, utbrott, hot, skäll om att allt var mitt fel, hur han ibland behandlade barnen, att han träffade andra, att han skyllde allt på mig, ja, jag skulle kunna fortsätta i evighet, men jag fick nog - kärleken dog. Men tilläggas ska att vi aldrig hade haft en bra tid - vi hade alltid levt i missbruk/aggression-medberoende och jag hade trott att det skulle bli bättre "om bara....", men jag tappade tron att vi skulle få det bra.

En gång sa en anhörig till mig att "Det är ju inte enkelt att leva ensam heller..." - och nej, det är ju inte det, men det är enklare nu än det var innan.

Jag trodde aldrig jag skulle överleva utan barnen, men det gör jag. Ibland värderar jag tiden då jag får sova, göra saker jag vill/gillar, men ibland är det ju så klart oro att han behandlar dem lite illa... Ignorerande osv. Men de är så små - jag tror att de måste upptäcka pappa själva.

OJ, nu blev det massa, långt och allt.... Ursäkta!

som jag har lyssnat på den låten!!
När jag var mitt i det, eller snarare när jag precis började förstå vad jag var mitt i, så kom den som en räddande ängel - hon satte ord på mig, det som var jag. Jag var bara kaos...
Nu känner jag framtidstro när jag hör den- jag är faktiskt lyckligare nu. Jag skulle inte säga att jag är lycklig idag, det är fortfarande för mycket oro, kaos, fram- och tillbaka, men Gud, åh, vad jag är mycket lyckligare nu!!

Idag satt jag och lekte med barnen, och som nog alla mammor/föräldrar känner kände jag att jag inte gör det tillräckligt... och ändå gör jag det oftare nu, och framför allt så insåg jag idag att jag har kommit förbi den där perioden när jag knappt visste var jag var eller vad jag höll på med och i huvudet malde det konstant "gör jag fel? blir det ok så här? förstör jag för barnen? jag kanske ska flytta tillbaka?".

Sannerligen - jag är lyckligare nu!
Och Lelas, du vet ju hur jag har med mig dig i mina tankar - du är min helikopter! Och härom dagen hittade jag återigen min lapp i plånboken med orden "Jag gillade inte pappa när han blev så arg" - orden som fick mig att våga/välja att hoppa ombord på helikoptern som fanns där precis mitt framför ögonen! Det var du som fick mig att lägga de orden i plånboken, tack!

igen / mt

att flygcert finns här just nu och delar sina erfarenheter. Dessutom finns ju hela hennes stora, stora vånda just beträffande barnen dokumenterad här... Styrkekramar till er / mt

Vet precis hur du känner!!!
Det är så fruktansvärt, ett sånt jäkla dilemma.
Kram, kram

Jag har någonstans att ta vägen men jag vill vara hos barnen! Kan inte leva utan barnen..

Kanske har du berättat...? Du behöver inte svara...Hur gamla är dina barn? Jag tänker varje dag på om mina barn är i den mest känsligaste ålder för en separation. Mina är 11 och snart 13- hur ska jag tänka?

Låten med Linnea Henriksson har jag lyssnat på mycket och fastnade för den pga av texten, den är så slående.
Kram

Ville bara säga att jag förstår dig och dina känslor av uppgivenhet.
Varför ska det vara så svårt att plocka ner alkoholen från tronen och inse att den gör så mycket skada.
Hela tiden är det fel på dig och mig..... Tillslut vet man inte vem man är och vad man tror på och vad man står för.
Skickar många varma kramar till dig och tycker att du ska stå på dig.
Kanske skulle vara enkelt om han bad dig flytta....???? Eller blir du rädd då? Är det en läskig tanke? Skulle du ha någonstans att ta vägen?

Jag orkar inte mer! Är så trött! Både psykiskt och fysiskt. Tjafs och bråk och spänt klimat.
Idag frågade han mig vad det är med mig egentligen?! Du är forcerad, arg och gapig.
Ja, det är jag nog. Men när jag svarade att jag håller på att gå sönder och att han vägrar inse att det finns ett samband mellan hans alkohol och min gapighet så förstår han inget. Jag orkar inte, orkar inte- jag är på väg att ge upp.
I natt var jag tvungen att sova inne hos sonen då han krängde av och an, stånka och stöna att han hade ont överallt. Suckade och vältra sig så jag höll på att ramla ur.
Det kanske är så att jag faktiskt inte ska leva med någon.
För vad gör man? Jag kanske har för höga krav. Jag kanske är för forcerad. Tror att han funderar på att be mig flytta.

Kram, vänner. Jag tänker på er oftare än jag hinner skriva till er.

<3

/H.

Till dig, flygcert:

http://svenskalyrics.se/linnea-henriksson-lyckligare-nu/

Kram!
/H.

för att du låter mig dela!

Idag är en konstig dag: jag är grymt förkyld, så där kass som man blir av en riktigt intensiv vår-förkylning (kanske överdriver jag, men känns värre än vanliga förkylningar...) och så var jag ute och försökte leka med barnen - då tänkte jag plötsligt "åh, en sån här dag hade det ju varit så skönt att vara två..." och sekunden senare slog det mig - jga har ju haft såååå många dagar av operation, sjukdom, dödsfall i familjen osv, men sambon har ju bara stöttat upp när det passat honom, inte så ofta med andra ord... SÅ allt är som vanligt, med en skillnad - allt är bättre!

Jag tänker på dig! Vad känns viktigast idag?

Framtidsdrömmar - var bara inloggad, men inte här...

Jag tänker mycket.

Sambon (jag måste verkligen snart byta namn på honom!) är väldigt snabb med att tala om saker han ska göra, personer han träffat, personer han tagit upp kontakten med osv, och oftast försöker jag tänka "jaha...", men ibland är jag nära bitter. Han har ju delvis valt bort barnen - han vill inte ha dem så mycket på helgerna, och det passar mig bra, men ibland tänker jag att ska jag stå här och ta hand om barnen och sedan ska han plötsligt dyka upp en dag och vara go'a, roliga pappa...

Och jag sysselsätter, tar hand om, finns här, stöttar osv barnen, och jag älskar det, men jag ska jobba på att ta en dag i taget: om barnen väljer pappa i framtiden så tar jag det då.

Storflickan pratar mycket om att hon vill bo med mig, att vi har det så mysigt, hon påtalar ofta saker som vi gör som att "mamma, det är första gången vi gör det i vårt nya hus", att hon vill ta hit sina saker från pappa osv, och jag försöker prata med henne om att hon har sån tur som får bo med både mamma ibland och pappa ibland, och att det är bra att ha kvar saker på båda ställen, men om det är specifika saker hon vill ta med härifrån eller därifrån så kan vi ju prata om det. Mitt hjärta hoppas att hon menar att hon trivs, att hon har det gott här, men jag uppmuntrar henne inte på något sätt att hon ska känna att jag uppmuntrar henne att välja mig, eller välja att bo här - tror det är jätteviktigt att hon minns pappa som den han var. En dag kanske hon väljer bort honom/önskar mindre boende med honom, men då tar vi det den dagen.

Jag är lyckligare nu, jag är verkligen det, men ibland får jag påminna mig - det är lustigt hur lätt det är att glömma det hemska som varit, och som faktiskt finns alldeles runt hörnet...

Igår var jag i affären och det var en man där och handlade, vi stötte på varandra flera gånger och han började skoja med mig och fälla kommentarer. Det var väldigt trevligt, dels att ingen annan kan kommentera det, men också att få lite uppmärksamhet! Men också oerhört skönt att känna att - där var jag nöjd; vi skrattade lite och sedan var det bra så, jag vill inte träffa någon, inte alls.

Är du där- ser att du är uppkopplad.