Senaste kommentarerna i forumet

Tack, Flygcert för att du DELAR med dig! Jag behöver det.
Kram

En dag i taget!

Ja, tack Mt, du har varit mig en stor hjälp att komma så här långt! Det har ju varit många gånger som jag tackat för allt, precis som Framtidsdrömmar gör nu! Och det känns väldigt gott att jag genom att få möta dig Framtidsdrömmar får se att jag faktiskt kommit en bit på väg, att jag förhoppningsvis kan ge dig stöd genom min berättelse, min upplevelse!

Framtidsdrömmar - jag trodde inte heller att jag skulle kunna vara den där personen som låter någon annan behandla mig illa... Efter fler än tio, men färre än fem år tillsammans så insåg jag en dag, främst genom forumet här tror jag faktiskt, att han utsatte mig för en oerhörd psykisk press och faktiskt psykisk misshandel. I alla år hade jag accepterat hans hårda ord, saker han kallat mig, hans hot, hans sätt att nonchalera mig, alla gånger han uttryckte att jag var på ett visst sätt, att jag bestämde allt, att jag var si och så osv osv osv. I alla år tänkte jag att "däremellan hade vi det ju sååå härligt", men OJ vad jag ljugit och smusslat för familj och vänner för att de inte ska förstå hur arg han blir om jag inte gör som han vill, vad jag smusslat för honom för att göra honom nöjd/undvika hans ilska, och Gud hjälpe mig vad jag låtit honom förstöra allt det som skulle ha varit våra fina stunder (resor, förlossningar, föräldraledigheter, middagar, förlovning osv osv osv). Och jag har tänkt att "om jag bara 1. ..., 2. ... osv så kommer han förstå att jag älskar honom, att jag vill leva med honom, att jag inte medvetet sårar honom osv osv och om han bara slutar vara så arg, inte skäller så om det och detta osv osv så kommer vi få ett underbart liv tillsammans!"

Han styr fortfarande på många sätt, och jag kan fortfarande hoppa högt om telefonen ringer, och jag önskar sååå att jag visste, att jag kunde se in i framtiden att barnen mår bra, att de blir ok trots (eller pga?) detta, men jag slipper leva i hans terror.
Tack Framtidsdrömmar för att du ger mig möjlighet att dela med mig!
En dag i taget! En dag delar du med till någon!

Ville bara säga att den sista länken som Mulletant tipsade mig om var mycket bra, för mig iallafall.
Jag tänkte idag på att mina tankar och min insikt ändrat inriktning sedan jag började skriva här.
Börjar se klarare på saker även om besluten är svåra. Känner så väl igen mig i den psykiska misshandeln som finns både på TUVA-forum och länken ovan. Jag har väl aldrig tänkt i banorna att JAG skulle kunna vara misshandlad. Faktiskt är det ju så.... Sorgligt men sant.
Tänker alltid att det finns de som har det värre..
Vill också säga, till min sambos försvar, att han har aldrig varit fysiskt våldsam mot barnen. Heller egentligen inte varit mera arg än andra föräldrar- jag är ju också arg ibland. Dock tror jag att de, precis som jag, inte känner att han är att räkna med- att lita på.
Tack för alla litteratur-tips.
Kram till alla som kämpar.

...jag tänker. Jag klarar mig, oavsett vad. Bara jävligt tungt detta och jag har inte gjort mig förtjänt av hans otrevlgheter.
Tack för omtanken. Orden här inne ger så mycket. Tack!

att kärleken och tilliten (det som finns kvar) läcker ut...

Å andra sidan vet man ju inte... vilket helvete han (eventuellt) genomlider. På det sättet är det bra att du har den långa tidsplan du har. Då behöver du heller inte tvivla på ditt beslut om det blir så att gränsen är nådd i slutet av sommaren.
Ta hand om dig, var rädd om dig... varma kramar! / mt

..väljer att inte ta striden för denna helgen. Ska jobba tidigt imorgon och från måndag kommer jag vara bortalängre period.
Han har ett antal flygresor inbokade för komma till mig då. Vi får väl se hur det blir med det. Nu är det status quo.
Jag kör mitt över helgen. Han hänger på när och om han vill. Flyget är bokat och han packar just nu. Vad han inte vet är hur mycket som är inbokat, han har visat noll intresse så vi får väl se vad som händer. Har inte berättat eftersom han sagt jag ska låta honom vara ifred. Det gör jag också. Tyst med underliggande irritation är hans sinne. På AA är det andra tongångar, det är ju bara bra, men han spelar bara ett falskt spel inför dem.
Fortsätter det så här så går jag. Mycket jobb fram till augusti, sen min semester och utvärdering! Rimlig tid för se förändring också.

Just nu kom han och var mjuk i rösten, ville informera sig om antal klädbyten. Utåt måste det ju se bra ut...hmmm...
Kärleken sinar...

för bra att du har förmågan att skriva... så att du får syre. Det måste vara tärande att leva i denna berg- och dalbana som du gjort ganska länge nu... Vill du verkligen ha honom med dig i helgen?

Jag får den uppfattningen att han behandlar dig som en trasdocka... lever helt utifrån sina premisser - utifrån sitt mående i stunden, utan förmåga att sätta sig in i hur du har det. Ta hand om dig och var rädd om dig! Kramar, kramar / mt

...en egen reflektion.
Det att jag skrev här gjorde att stegen i trappan känns lättare.
Bara ville skriva ner det. Kanske en liten vink till dem som läser men inte tagit steget till skriften. Det gör skillnad,o orden tar mig inte ur situationen men ger lite mer syre runt mig.

Dina ord om en irl-kram gör mig rörd. Tror du vet hur mycket jag behöver en lång sån, en uppriktig och förstående.
Tyvärr kan jag nog inte räkna med att kunna komma ifrån nästa helg, särskilt inte nu när jag fick dessa dagarna oväntat ledigt.
Den tiden måste ju tas igen någonstans. Men jag hoppas och vill!

Lycka till i ditt och ger en varm kram till dig

hoppas verkligen att jag får ge dig en irl-kram nästa vecka !!!
Till dess en cyberkram ♥

...var härlig.
Andra visade andra sidan och jag känner mitt hopp försvinner.
Jag analyserar inte men lever ju i det som sker. Mannen måste ha någon störning psykiskt!

Oavsett så hade jag en bra gårdag, trots att det skaver inuti. Mannen är sjuk, det är tydligt, och den ende han har runt sig utöver de stunder han är på AA är mig.
En person ringer honom ibland men honom pratar han mest negativt om inför mig. Jag har aldrig mött någon som är så genomsyrat elak. Mot sina AA-bekanta är han mycket klok och vänlig. Han dricker inte och verkar skötsam gentemot efterbehandlandet men större bitterhet och syra har jag aldrig stött på i mitt liv.
Han dricker inte, pch det är ju bra, men han har inget som "utsätter" honom. Inget umgänge, inget jobb, inga åtaganden. Mina släktingar söker sig inte till honom pch jag gjorde en total felbedömning i att vara kvar i lägenheten men honom över dessa "bonus"-dagar.

Han mamma är totalt fjärran från verklighheten och han är oförskämd även mot henne. Förnekelsen hos henne är skrämmande. Hörde tidigare av exet att hennes man, makens far, behandlat henne så...herre gud, säger jag bara...om ni dessutom visste vad hennes arbetsuppgifter varit blir man ännu mer skrämd. Hur blind kan man bli???

Nu mot nya mål och jobb. Tur jag har ett fungerande liv bland normala, levnadsglada människor!

Läser ikapp i trådarna och kommer smälta dessa dygnen under kommande vecka.
Får se om han tänker följa med mig över helgen, verkade så-förvånar mig.

Kram till alla som behöver

det förfärliga att få dela din, flygcerts berättelse om hur man kan förändra sitt liv!

Du, flygcert, du gjorde det! ... fast du var så rädd, ja skräckslagen... och nu kan din erfarenhet visa på en möjlighet för andra. Det är stort!

Kram till er alla / mt

- dubbelt / mt

som äras bör - det här tipset kom via Adde:)

Tack för goda ord! Det fantastiska här på forumet är att vi hjälper varandra - på olika sätt och i olika frågor. Det är befriande att ingen här är definierad som vare sig hjälpbehövande eller hjälpare/expert. Här är vi inte tyngda av förutbestämda roller... vi är mänskor som delar och bidrar med våra erfarenheter och kunskaper på lika villkor.

Jag har fått så mycket hjälp och stöd här - det är bra om det jag har att bidra med är till hjälp för någon... Själva jobbet måste ju var och en göra, och genomlida själv.

Jag ska kolla in "nätterapin" - har inte gjort det än. Det är bra att kunna pröva och se vad som känns rätt - vad som känns "rätt" kan också förändras med tiden. Känner du till tuvaforum? En bra sida som jag tipsat om många gånger http://www.tuvaforum.se/ Det kan vara svårt att inse vad man faktiskt lever i, och finner sig i - och ännu svårare att säga det högt... man blir avtrubbad och tillvand. Då är det bra med input utifrån.

Önskar dig en bra helg! Fortsätt söka och sätta ord på dina sinnesintryck; vad du ser, hör, doftar/luktar... vad du känner, behöver, önskar och vill. Allt det, din upplevelser, känslor, tankar, behov och önskningar äger du rätten till! Börja i tanken och skriv gärna - börja meningarna med ordet "jag" - ett ord som uttrycker både att det är "jag" som hör, ser, upplever, känner, tänker, behöver och att du tar ansvar för dig och ditt liv. Det här är inget litet jobb - och inte lätt. Men livsviktigt:)

Lycka till, kram, kram / mt

Och säga att jag tänker på dig och undrar hur du har det?

Tack för alla tips och erfarna frågeställningar du ger oss!
Jag har gjort min nätterapi nu:) den var lite svår att fylla i, men mycket bra att läsa mellan frågorna. Den var ganska riktad mot fysiskt våld kändes det som. Eller så är jag medberoende- blind...är det någon annan som gjort den? Kanske ska jag prova igen..
Kram!

Jag känner inte dig, jag har aldrig ens träffat dig, och inte heller din man, och absolut inte era barn. Men av erfarenhet så ser/förstår/vet era barn sååå mycket mer än ni tror.
Jag trodde inte att min äldsta förstod att vi bråkade, jag körde struts-varianten, tills flickan en dag sa "Jag gillade inte pappa när han blev så arg"... Det var efter att pappan hade hotat mig, skrikit åt mig och barnen, slitit saker ur händerna på barnen och kastat, förstört saker i vårt hus, allt inför mig och barnen... Ja, jag kan inte berätta allt ju, av oro för att det ska bli igenkänt av sambon... Men plötsligt förstod jag att mitt älskade lilla hjärta, min 3½-åriga flicka förstod ju, hon var ju lika rädd och oförstående som jag var många gånger...

Jag hade samma oro som du - hur ska jag överleva en endaste dag utan mina små prinsessor? Inte få finnas där för och med dem varje dag, inte få höra och förstå vad de varit med om varje dag? Jag som tagit hand om dem 99% av tiden, hur ska jag och de klara sig utan det? Hur ska de få det? Hur blir det när de är hos pappa?
Ja, det fanns tusen frågor... Men plötsligt hade jag fått nog, jag ville inte känna att jag en endaste gång igen skulle sitta i vårt hus, sambon helt galen och jag kunde inte ens stå upp mot honom för att försvara våra barn. Det kändes så dubbelt sveket: barnen var rädda för pappa och sökte tröst och bad om att vi skulle göra något annat (typ läsa bok, pussla) och sambon blev så arg om vi gjorde det så jag vågade inte göra det ens om barnen bad mig. Och så dök Lelas helikopter upp, och magkänslan var med mig så jag flydde, och de första gångerna ville jag bara dö när barnen skulle vara hos pappa. Då hämtade han och jag bara låg och gröt som om hjärtat hade ryckts ur kroppen... Och de gånger då barnen inte ville följa med pappa och han var arg, ledsen, nonchalant om vartannat var också illa, men det har blivit lättare. Vissa gånger vill inte barnen vara hos pappa och han tvingar dem då, och det är fruktansvärt - då är jag tillbaka i "jag vill bara dö-känslan", men samtidigt känner jag mig allt starkare i fokuset att barnen måste själva få se lite av hur pappa är - mina är för små för att minnas, och om jag håller dem ifrån pappa så tror jag att jag istället kommer få skuld för att jag inte lät dem träffa sin pappa. Kanske tar jag fel beslut, men det återstår att se.

Jag har full förståelse för din känsla av att bara vilja ge upp, bara vilja dö, jag har varit där under en tid, och som du ser så återvänder jag fortfarande dit ibland, men saker och ting är så mycket bättre!!! Det tar tid, jag är långt ifrån framme på trygg landningsbana, men det är bättre. Jag behöver inte trippa på tå nu, jag behöver inte lägga all ork, energi och lycka beroende på att sambon ska vara nöjd.

Du har tagit några steg på vägen, du kommer att lösa detta. En dag i taget.
En dag i taget!

Jag tänker på dig och sänder många varma kramar!!

Snabbtittade på länken- verkar vara intressant. Ska ta mig tid att läsa mera under dagen.
Kram

hur mycket era ord och kommentarer betyder för mig. Att få bekräftelse på att det man känner inte bara är påhitt, att det är flera än jag som upplever/upplevt samma mönster och kommentarer. Det är verkligen inte lätt att stå för det man tror är rätt och följa sin magkänsla när man hela tiden blir nedtryckt och orespekterad. Att få höra att man är ett stort ego och bara tänker på sig själv och att en separation är inget som barnen kommer att må bra av....Det gör att jag hamnar på ruta ett igen i min klättring uppåt. Det är ju precis det som gör att jag vacklar- blir det bäst för barnen???
Nu ligger jag vaken om nätterna och gråter för att jag kanske inte får hålla om mina barn varje kväll, känna deras nakna mjuka hud innan jag ska sova, somna utan deras mys och godnattkramar- inte få finnas där hela tiden även om det är det jag mest av allt vill. Mitt hjärta blöder!!
Men jag är så olycklig i detta förhållande. Förväntar mig en ursäkt- ett litet tecken på att han tycker att han gjort fel..Det finns inte tillstymmelse till att det ska ursäktas. hur kan det bli så sjukt??
Han blev erbjuden fast jobb (jättekul för honom) igår. Så nu har han två jobb- det fasta och sitt företag. Känner ingen ände på detta, inget kommer att förändras.

Skönt att känna och veta att det är flera som har/har haft det som jag.
Tack alla, ni betyder mycket för mig. Precis som du säger, Flygcert, känner jag också just nu. Jag vill inte leva, känner ingen glädje och har tappat all energi. Det är bara för barnen jag lever annars kan det kvitta.

https://www.iterapi.se/survey/index.php?r=survey/index/sid/414299&lang=…

Kolla om det är nåt för dig. Kram, kram / mt

https://www.iterapi.se/survey/index.php?r=survey/index/sid/414299&lang=…

Kolla om det kan vara nåt för dig. Kram, kram mt

det blir en fin dag!

Det är bra att du skriver och klargör dina önskningar, dina tankar, dina undanflykter... det kommer att göra dem synliga, tydliga och småningom omöjliga att bortse ifrån för dig själv. Och det är det viktigaste. Ingen vill leva i en livslögn. Kram, ha det gott i solen! / mt

Sinnesrobönen har faktiskt varit med mig ett tag, har funnit den mycket hjälpsam ibland..
Det var en arbetskamrat för många år sedan som hade den på väggen... Kanske förstår jag mer varför nu..
Jag höll mig undan igår - sa att jag hade ont i huvudet och gick och la mig. Jag skulle vilja se fotbollen. När det drar ihop sig i CL kan det vara riktigt spännande. Men jag kan inte sitta där när han dricker. Synd. Fotboll är för mig nuförtiden bara förknippat med öl.
En ny dag idag- solen verkar kika fram fast kl bara är sex.. Kanske blir en fin dag idag

inrymmer alla svar. Det är så skrämmande lika - även om människor är unika och olika och ramarna omkring våra liv är olika är mönstret i relationen alkoholist-medberoende så lika.

Det enkla svaret är att du behöver inte försvara och förklara... för några dar sen, när jag var ironisk, skrev jag: effekten av "max 6-8 öl varje helg och så unnar jag mig några öl till fotbollen." är för mycket för dig - han har inte förstått det. Och du räknar burkar - kanske burkarna är fler och kanske därtill det finns nån gömma.

Nej, du behöver inte försvara och förklara. Du vill inte ha sex med den han är efter att ha druckit alkohol. Så enkelt är det. Eller hur? ... Fan va känsligt - ja, dit har det gått, precis så känsligt har det blivit. Och du äger rätten till dina känslor, dina upplevelser och uppfattningar och till din kropp.

Och jag vet hur svårt det är! Vi vet det, vi som skriver här.

Kram, kram / mt

Vill bara berätta att jag beundrar dig. Du är stark och bra på att ta tag i saker!(kan användas som affirmation). Först det här med bråket som du blandade dig i och nu praktiken som du är på väg att omvandla till anställning.

Jag tycker att det skulle kännas lite konstigt att stå framför spegeln och prata, om jag ska vara ärlig. Jag har hittils nöjt mig med att skriva affirmationer, men har glömt dem nu.
Har du testat?

Kramar Misses