Senaste kommentarerna i forumet

förnöjd suck när jag läser dina ord markatta. Så bra!
Kram! / mt

då jag inte varit inloggad på ett tag men vill bara uppdatera hur det gått med praktiken.
Jag har fått anställning där! Börjar nästa vecka.

Känns som att allt börjar falla på plats, jobb och den ekonomiska biten var liksom det sista att ta tag i. Förut var det övermäktigt men det är ju helt rätt att TA EN SAK I TAGET.
Nummer 1 var ju att lämna en hotfull situation och alkoholisten, 2: att skaffa en egen bostad, 3:sörja/läka och så alla små steg däremellan.

I backspegeln så är nog mitt bästa råd till alla de som kämpar just att ta en sak i taget, prioritera och tänka ut vad som är viktigast just nu.

Alla ni som skriver här, hos mig och i era egna trådar och hos andra, har hjälpt mig att komma dit jag är idag.

Tack!

Hur gick ditt samtal, flygcert?

En liten aftonbön till dig (skriven av Margareta Melin):

Med mina ögon se.
Med mina öron hör.
Med mina händer handla.
I mitt hjärta var.
Amen.

Godnatt, gumman, var rädd om dig!
/H.

tid på forumet skrev en, Mie, som hunnit längre: din man har tagit ett litet, litet steg mot nykterhet... Jag förstod inte då hur sant hon hade men jag fäste mig vid orden. En viktig förändring, viktiga steg men vägen är lång. Allt gott, ta hand om dig! / mt

Jag slängs hit och dit i en känslomässig berg och dalbana. I dag har varit en tung dag, jag sover mycket och är väldigt trött, har varit det sedan det blev lugnt. I går pratade jag med en väninna som lugnt och försiktigt frågade om jag verkligen kunde förlåta alla svek och gå vidare. Jag svarade att om han blir nykter så tror jag att jag kan tänka att alla svek hängde i hop med missbruket. Men jag påverkas mycket av folks åsikter märker jag, antagligen för att jag är osäker själv. Jag känner att det känns smutsigt att han suttit på en skamfilad krog och haft sliskiga kvinnor. Jag skäms helt enkelt utifrån att vi bor på liten ort. Det är inte så att jag ser ner på människor med missbruk eller kvinnor som är "lösaktiga" men det blir nåt annat när de varit med min man. I kväll ville han veta om eller vilken slags relation vi ska ha, ska vi kalla oss särbo? Jag vill inte kalla oss någonting. Jag vill låta allt ta tid och se om vi kan läka tillsammans och framförallt lära känna varandra på nytt. Egentligen så har vi ju inget annat val än att ta en dag i taget och se om vi lyckas hitta ett nytt vi.
Vi ser på det som hänt på olika vis, han menar att jag lämnade honom när han behövde mig som bäst och därför valde han ett destruktivt levnadssätt dels på grund av rädslan för ensamhet och för att överleva. Medan jag menar att han valde alkoholen och andra mer tillåtande kvinnor. Så klart så önskar han det ogjort och ångrar sig och bedyrar att ingen annan betyder någonting och det tror jag inte heller, men det känns smutsigt alltihop.
Men jag får ändå lite hopp när vi pratar i telefon, det händer mycket med honom, han har förändrats på de här fyra veckorna och jag hör en annan vilja och säkerhet och att han tar för sig i sin behandling.

...jag blir också arg! Har ett sjuhelsikes temperament! Men till vilken nytta, jag an skrika mig blå men ingen lyssnar ju på det!
Så kommer ju också det där stora MEN,
jag har ju också del i detta, inte i att han drack, men jag har ju hamnat i det och inte dragit mig ur. Det är mitt val!
Varför har jag valt detta?
Ja, det finns förmodligen många orsaker och alla har säkert inte sunda svar. Jag ser han vill förändra och det är anledningen jag finns kvar just nu.
Någonstans kompletterar vi varandra. Men, jag känner tydligt att kärleken behöver fyllas på nu. Om det kommer flera nedturer på rad inom snar framtid så är jag rädd det tippar fel. Jag har tassat över den där gränsen ett antal gånger och jag känner mig själv, stannar jag där finns ingen återvändo, därför är jag försiktig med dra slutsatser som vilar på tillfälliga händelser. Utvärderingen av helheten kommer ;)
Här inne skriver jag och det kommer vara ett bra redskap då i slutet av augusti.

FinaFia
Bra du har en tillflyktsort. Min oas är helig, där kan jag vila. Just nu väl iordning men jag tyckte lika mycket om den oisolerad och med utedass. Värmen fanns alltid där trots minusgrader och timmar med snöskyffeln :)
Var rädd om dig!

Jag blir så arg när jag läser här. Inte över din mans medicinering utan över att han utsätter dig för skit. Visst tycker jag också att missbruksvården ibland är under all kritik. Men någonstans måste väl ändå det egna ansvaret kicka in? Att vara snäll är underskattat. Jag har läst och lärt på denna anhörigsida och jag börjar inse vad man inte får göra trots att man är alkoholist. Jag får inte låta mitt stundtals elaka humör gå ut över min stundtals fine man. Fast just nu sitter fine man långt in. Varför köper han hem alkohol när jag slåss för mitt liv? Oj, var kom det ifrån? Låter det stå.

Fia

...en bra dag, på alla sätt!
Eller, njae, strul på jobbet men det känns inte så tungt när det viktiga känns stabilare.
Så glad jag inte stack! Men oj så många gånger jag lämnat mentalt och oj så tunn linan varit mellan oss. Avklippt blev den också, den sjuka linan är bruten och sen har det bara funnits önskelinor.
Idag pratade vi lite löst om att byta lägenhet, rent praktiska orsaker, komma närmare flygplats och grundarbetsplats. Han var väldigt positiv till det, är en långtidsplan, just att prata om framtid så ger mig ilningar nu när jag skriver.
Imorgon blir också en bra dag, det känner jag.

Kram på er alla kloka

för att du skrev lite mer utförligt... Jag bara instämmer - och hoppas att dagens samtal givit en stund av klarhet och styrka! Kramar / mt

...vän...
Jag förstår din vilsenhet. Energi har man bara det man har och du har inte fått någon "påfyllning" under lång tid. Jag brukar tänka att jag ska leva på " räntan" så mycket det går, sortera bort allt jag kan som inte är nödvändigt, att ta på kapitalet funkar ju då och då men om det aldrig blåser medvind så tar det slut och hamnar på minus.

Jag hoppas samtalet gav lite medvind.

Det att "kämpa" emot känslor är svårt. Jag har en kompis som hamnade i skilsmässa för maken hittat en annan. Hon var totalt oförberedd och en fras hon sa som jag minns var "det tog tid och var ett smutsigt arbete att döda en kärlek men nu är det gjort".
Lite så är det kanske för dig?
Finns känslor kvar så slåss inte mot dem.
Däremot har jag mycket svårt att tro någon människa kan ändra ett invant beteende på så kort tid som ni haft. Ni har väl inte ens brutit allt än om jag uppfattat allt rätt.
Han tjuvar energi från dig dagligen och när du är så utmattad, hur ska du då kunna sortera, värdera eller bedöma.

Om du behöver tid att andas så be honom om tid. Inte en vecka eller två utan till nyår kanske?
Jag tror du behöver distans och sortera.
Han kommer ju fortsätta på sitt sätt oavsett men låt honom inte kväva dig. För mig känns det som han vet han har övertaget nu och utnyttjar det, trycker ner på ett mer "sofistikerat" sätt än när du fanns innanför det gemensamma hemmet.
Enda sättet är att fortsätta ta hjälp, skriv och prata, ändra ditt praktiska liv, gå till vänster istället för höger typ. Försök bryta dina banor...

Tänker på dig...
Varm kram

du ska på samtal! Berätta precis som du berättar här, om dina skuldkänslor, din villrådighet och om dina självmordstankar.

Angående sambon - om han (och du) vill fortsätta så kan ni träffas... men i den mån jag ska ge något råd så är min uppfattning att du absolut inte ska lämna ditt eget boende och flytta tillbaka innan du hittat dig själv och verkligen vet vem du är och hur du vill leva ditt liv. Det är inget som du gör i en handvändning... räkna med en lång tid för tillfrisknande.

Kramar och allt gott! / mt

Ska på samtal idag, välbehövligt.
Sambon mailar och ringer, talar om att han ändrats, att han förstår att vi inte kan ha det som innan, att han vill att jag kommer tillbaka... och jag vet ingenting...

- du ska lyfta upp vad du behöver för att orka för din skull! Lelas brukar berätta om den vägkost hon fått med sig; båda måste hitta sitt "jag" och kunna se den andre som "du" innan vi kan leva i en sund vi-relation... Jag - Du - Vi. Lätt som en plätt att sääga och skriva men ett drygt jobb att hitta fram till. Styrkekramar! / mt

Jag blir bara påmind om hur viktigt det är att inte åka med i svängarna. Jag tappar det ibland och då far jag illa. I går stod jag kvar och insåg på nåt vis att det är det enda jag kan göra och det kan bara bli vi om jag orkar och då blir det viktigt att lyfta upp vad jag behöver för att orka, inte hela tiden tvärtom som det varit. Och tänka sig, han ringde igen och hade då gråtit och tagit allt han kände i grupp och fått stöd och han hade ändrat sig och tänker inte längre bryta, inte nu i alla fall då:)
Men det jag tycker känns bäst är att jag lyckades att inte åka med den här gången. Förstår att jag har en tuff tid framför mig och jag hoppas att jag har kraften att stå kvar och ta hand om mig själv.

gav det också ett lugn att ha gjort en del beslut, satt mina egna gränser och ha dem i ryggen - precis som du skriver. Jag finns på facebook under nicket Mittiplaneten Johansson. Bara så du vet.
Ha en fin dag. Kramar / mt

...tänker på dig. Hur har du det?
Kramas

...där någonstans, i andra halvan av behandlingen började min man också tappa gnistan. Blev kortare i samtalen och först nu, efter drygt 3 månader utan alkohol börjar han vända. Innan har humöret farit upp och mer, emot mig ska jag tillägga.
Jag reser och är borta under perioder och det gör att vi inte går på varandra, det är nog en av räddningarna till att vi inte brutit.

Önskar er lycka till på er väg, den är lång, krokig och ibland obegriplig. Hoppas ni båda håller ut, var och en på sitt sätt.

fokus - att du tittar på dig och gör klart vad du orkar med - och vad du inte...
Ja, kraften i medberoendet är oerhörd!
Styrkekramar / mt

Oj vilka krafter det är i denna sjukdom. Det var inte så svårt att vara tuff och hård när han betedde sig som en skitstövel, drack, hotade att ta sitt liv etc. När vändningen kom i påskhelgen och han åkte in på behandling som han varit på i fyra veckor nu så tog det inte lång tid för mig att åter börja hoppas på en framtid och därmed börja åka med i svängarna. Jag lurar mig själv så jävla bra. Han är nykter och säger att han vill vara det och tänker kämpa, han säger typ allt det där jag alltid velat höra och jag börjar planera i huvudet, ett nytt liv, att göra andra saker och målar upp bilder och i kväll ringer han och mår piss. Vill avbryta behandlingen, klarar inte mer, längtar hem och allt är fel. Jag säger då att då väntar inte jag på honom hemma för då tror jag inte heller på att han klarar av att vara nykter. Han har ju naturligtvis svar på det, klart han inte tänker dricka, det är bara det att han inte klarar av att vara borta, han mår så psykiskt dåligt. Jag får honom att känna att allt är förgäves och att jag slår undan benen på honom om jag "hotar" att lämna honom osv. Samtalet slutar med att jag lovar att stötta honom om han fullföljer, han tycker att jag är orättvis och får till det på nåt vis genom att antyda att han kanske inte orkar mer helt enkelt. När jag reflekterar över samtalet så inser jag att JAG orkar inte mer om han avbryter, min gräns går där, jag behöver att han fixar det här om jag ska finnas kvar!

ansvarig för hans ekonomi och välbefinnande för att inte han tar SITT ansvar. Han är kanske beroende av dig men det är faktiskt inte ditt problem!!! Det är inte din sak var han väljer att leva och bo - men så klart han gärna bor på ett ställe där någon tar hand om honom. Bekvämt...
Ta hand om dig och ditt liv - och sök ekonomisk rådgivning så att du blir fri.
Styrkekramar / mt

Tack dem orden värmde, man behöver både skäll och kram när man står och velar vad som är rätt eller fel
Bamse kram

imorgon ska jag gå och lysna på en föreläsare som pratar om kvinnor som far illa psykiskt eller fysiskt ser fram emot det, så jag får styrkan att sluta tycka synd om honom.
Du har rätt att det inte verkar som det är helt slut
Men ser att det är han som är beroende av mig då han inte har någon annan än mig för utom när han dricker så har han dem.
Förstår inte varför han inte flyttar tillbaka till jönköping där han har både föräldrar, syskon och vänner ??????
nu i juni ska har söka skuldsanering och hoppas på att få det så att jag slipper tänka så mycket på min ekonomi. hälften försvinner iaf.
Han ringde nyss och ville att jag skulle hjälpa honom med att låna ut pengar som han skulle betala när skatte pengarna kommer
Sa ifrån och talade om att jag hjälper inte dig utan skälper.
Tack för att du finns
Kram

leder också någonstans... sjunger Lisa Nilsson :) Så är det. Håll kvar kontakten med diakonen!
Kramar / mt

Det är bra Stjärnstoff! Sakta framåt...
Har aldrig träffat någon diakon, men kan tänka mig att de har mycket att "lära ut".

Kram Miss K

Det är farliga och sjuka tankar du har just nu!

Jag har själv varit där flera gånger, stått och tippat med fötterna, vid järnvägsrälsen, motorvägsbron, bergskammen, kajkanten osv, och bara funderat, lite till och bara våga, sedan är det över...

Men blir det så?, vad händer sedan?, DU får ju inte vara med när dina närmaste får veta vad som har hänt, att du vågade, tog steget och bara lämnade jordelivet, lämnade oss andra i ovissheten!

Magnus Uggla skrev ju en sådan passande text, varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra surret efteråt?

JAG vet inte vad som händer sedan, det jag vet är att jag inte får veta, jag hamnar också i ovissheten.
Himlen eller helvete, reinkarnation eller inte, ingen har kunnat tala om vad som hände, sedan..

Inte ens döden är helt säker, man kan hamna som ett stympat och överlevande kolli, inte kunna göra sina egna behov, eller ens kunna kommunicera med omvärlden, svårt att göra om det,omöjligt att ta det tillbaka, en livslång ånger...

Min morfar slängde sig framför tåget när han blev deprimerad, sex veckor senare lyckades han
slutföra sitt självmord i sjuksängen med en sjuksysters kvarglömda sax som hon brukade klippa upp bandaget runt hans stumpar till ben som var kvar efter olyckan.
Behöver jag säga att det var kladdigt och ett väldigt smärtsamt sätt att dö på?

Jag skulle också kunna säga att det blir bättre, försöka trösta och få dig på andra tankar...
Men man kan fråga hur pass mottaglig du är för dessa uppmuntrande ord just nu,
du har snärjt in dig i dina återvändsgränder av tankar, du finner ingen väg ut, eller hur?
Men om en tid, veckor, månader eller år så skulle du upptäcka hur himla sjuka tankarna var hos dig,
och de skulle vara så långt ifrån de trängda tankar du har idag som det bara går, tom vansinniga!

Om jag sade att du behövdes, allra mest av dina barn, men även syskon, föräldrar eller någon bortglömd tonårskärlek, kanske inte för vad du gör och vad du tänker just nu, men för att du finns,
din blotta uppenbarelse för vissa personer skänker glädje och trygghet, men du ser det inte i dina mörka tankar för du bär skygglappar för tillfället, du skyggar för livet!

Du behöver stöd och hjälp, din stol saknar tre ben av fyra och det vinglar oroväckande.
Du behöver hjälp att få prata ut med någon som lyssnar förstående och talar om för dig att du tänker just nu helt fel, det har trasslat till sig och någon hjälper dig med att reda ut härvan.

Det är inte farligt eller utlämnade, tvärsom så går det väldans fort att återhämta sig,
och man brukar inte orka vänta tills nästa möte med sin samtalspartner, man vill att allt ska hända nu.

Du kan ställa krav på samhället, för detta är en sjukdom precis som alla andra.
Nästa gång du sitter på motorvägsbron i månskenet så är du bara ett enda samtal bort ifrån räddningen, ring 112 och säg att de ska komma och hämta dig på bron och inte under den.
Det är deras skyldighet och då kan du släppa taget om att behöva ta ansvaret för dig själv längre,
du kommer per automatik att få den rätta hjälpen, lita på det!

Det är du skyldig dig själv, att ge dig en andra chans,innan du tar den feges väg ut genom bakdörren.

Om en tid, veckor, månader eller år så kommer du att tänka...fy fan det var jävligt nära, och då lever du i en tid som är precis det motsatta mot idag, då du vänder ansiktet mot solen istället för att koncentrera dig på det mörka, kalla och farliga i skuggan.

Jag har inget bra recept på lyckan, smaken är precis som maten, väldigt olika...

Men det finns hopp, för alla, men inte de som står med tårna utanför broräcket över motorvägen.

Ring din kontakt redan imorgon, och om du inte kan eller vill låta solen värma ditt ansikte,
låt bli att stirra in i skuggan i alla fall...

/Berra