skrev Miss K i Jaha vart börjar man?...

Hej, hoppas kvällen har varit någorlunda! Tyvärr är det nog som du säger "vad jag än svarar så kommer han bli förbannad". Han kommer att försvara sin alkohol med näbbar och klor.
Försök att fokusera på dig själv och barnen (men det vet du redan).

Tror att du är på rätt väg med samtal osv. Har du tänkt gå på Alanon också?
Visst är sinnesrobönen bra. Fick du tips om den från diakonen?

Kram
Miss K


skrev Stjärnstoff i Jaha vart börjar man?...

...och snart är der helg igen.. Inte många nyktra dagar..
Jag räknade tyvärr burkar imorse, jag skulle ju inte det!! Orkar inte orkar inte..
Ont i magen bara jag tänker på att jag kommer behöva förklara och försvara varför jag drar mig undan honom när han dricker. Vet att han kommer gå på mig om detta. Det känns i luften." Varför går du och lägger dig så tidigt då? Duger jag inte längre? Fan vad känsligt- ska vi inte kunna ha sex bara för att jag tagit en bärs?! "
Vad gör jag då? Vad säger jag då? Vad jag än kommer svara så kommer han bli förbannad. Kommer säga att han minsnn försöker jobba på vårt förhållande. Han fattar ju inget!


skrev flygcert i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

Jag måste börja med att skriva som Stjärnstoff: jag skulle nog ha kunnat kopiera ditt inlägg och lägga det som mitt eget under den tiden jag levde med min sambo.

Under flera år försökte jag ofta prata med honom om att dricka mindre, inte så ofta, osv osv, men oftast var sambon då ledsen och då tröstade jag... eller så blev det som du beskriver här ovan: "att du orkar, ska du dra upp det där nu igen, bla bla bla..."... Och ofta blev det beskyllningar om att det var mitt fel att han drack, eftersom han led så:
jag ville inte ha sex tillräckligt ofta,
jag stöttade honom inte,
jag förstod inte vad han behövde,
jag älskade honom inte tillräckligt

När jag det sista halvåret-året tog upp att jag inte ville leva så (alkohol-, sex-, shoppingmissbruk) fick jag höra precis det du beskriver, och massa annat:
att jag var så egoistisk som bara tänkte på mig själv,
att jag var så hemsk som ens kunde tänka tanken att lämna honom: han som mådde så dåligt, var så ledsen osv,
att jag inte tänkte på barnens bästa,
att jag faktiskt lovat honom att stanna med honom

Men sedan har jag jobbat hårt med att inte ge mig in i diskussion! Det är en sjuk människa och det går aldrig att "vinna" en diskussion, det är ingen idé. Vi lever ju inte ihop längre, men jag jobbar fortfarande hårt med det: han lyckas dra in mig i att jag ska förklara mig, ursäkta mig osv flera gånger i veckan... Det är ett långt arbete!

Min sambo är också som två personer: den snälle, omtänksamme och lugne som allt som oftast ersätts av den arge, skällande, hotande utan insikt och total brist på självinsikt.

Du måste själv känna om du vill lämna eller inte, men jag tror att du gör rätt i att tänka på barnen och prata med någon kunnig!! Det har hjälpt mig - både att höra min egen röst berätta om det som hänt, få någon kunnig persons tankar (även om hon inte rått mig att lämna). Tänker på dig!

Att du orkar, det vet jag att du gör. Jag gick ett tag och tänkte att jag inte orkar, och ett tag gick det tom till att jag tänkte att jag inte ville leva, men det blir lättare, det blir bättre!

Kramar i mängd!


skrev Stjärnstoff i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

Det jag genast tänker på och känner igen är den där känslan av att vilja reda ut, prata, lösa, få svar, få en ursäkt osv. Men det verkar som om det inte finns att uppbringa under tiden alkoholisten är mitt uppe i ett missbruk. Allt projeceras på den andra personen- i det här fallet du ( och jag)
Jag har så svårt att hålla mig från sånt här- jag tänker att det måste väl finnas någon känsla av vad som är rätt och fel där inne?! Men allt för många gånger har jag ångrat att jag ens försökte. Jag skrev i ett brev vad jag tyckte och tänkte. Och försökte hålla mig frånatt anklaga. Fast det är ju inte så lätt när det faktiskt är så att de flesta av problemen kommer från alkoholen.
Sedan dess har jag "bestämt "mig för att inte gå in i diskussioner som handlar om drickandet. Han får ta ansvar själv. Men hu! Vad svårt det är! Allt handlar ju på något sätt om det och allt kan misstolkas om man vill.
Du behöver inte bestämma dig nu. Bra att du ska ich prata med en kurator. Hoppas personen har förståelse för vad du går igenom.
Jag har försökt att läsa in mig på din tråd och ni verkar ha gått igenom så mycket. Jag tänker på terapi och antabus. Fast han började aldrig med det va?
Vill han sluta dricka? Förstår han att han har alkoholproblem?
Du lär ha hört det förr: försök att komma fram till var dina gränser går...det har du säkert gjort många ggr.
Kram så länge..


skrev Stjärnstoff i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

Ska precis på ett möte: vill bara säga att jag skulle kunna kopiera ditt inlägg till min tråd- så likt så likt. Kram!! Jag skriver mer sen!


skrev Framtidsdrömmar i Jaha vart börjar man?...

Kram och tack för alla ord i min tråd.
Sköt om dig!


skrev Framtidsdrömmar i Hjälp! Vad ska jag göra nu?

Ville bara titta in och se hur du har det, Verkar som att du mår ganska bra.
Tack för all feedback du ger mig!
Kram


skrev mulletant i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

att skicka en kram - nu när vi är online:) Kram, kram! / mt


skrev Framtidsdrömmar i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

Läste den igen i stjärnstoffs tråd.
Lägesrapport..Sambon var hemma även igår från jobbet- tog tillfället i akt att prata med honom, igen..
Det är så mycket som jag skulle vilja skriva ner men jag känner att jag orkar inte, det känns så himla patetiskt. Han hade bara en massa undanflykter, ursäkter, skyllde allt på mig, att jag är ett stort ego om jag flyttar, att jag inte alls tänker på barnen och deras bästa, synd om honom eftersom ingen vill vara med honom och göra det han vill, att jag tvingar barnen att vara med på aktiviteter. att jag, att jag , att jag.....ja det var så mycket som var mitt fel. Han hade bara "rätten" att bete sig som han gjort eftersom han mår så dåligt och för att jag är så elak och dum och pressar honom.
Jag frågad om han inte trodde att han hade problem för att han var alkholist...Men ur den synvinkeln kunde man inte se..han drack för att han har en sån elak sambo som pressr honom och inte stöttar honom.
När vi lagt oss i går kväll så frågade jag om han verkligen tyckte att han betett sig okej, att det han gjort mot oss var ok, att han inte varit på jobbet på två dar. ""Jag måste väl få må dåligt, det kan väl ingen annan bestämma" var det han sa. Jag efterlyste en ursäkt- ett litet förlåt- men det enda han sa: "men ska du börja nu igen-att du orkar. Trodde väl att du skulle fråga om vi kunde "pippa" eller nåt". Hur fan tänker han!!!
Jag blir mer och mer ledsen över insikten hur sjuk han är- hur hemskt det är att han inte kan inse att detta är ett stort problem.
Känner att han är som två personer- om han var jättefull på söndagen så var väl även gårdagen en dag av tillnyktring- eller vad tror ni. Föresten skyllde han på att han måste ha blivit drogad på lördagen eftersom han var som han var på söndagen- "ja, ellerhur, sa jag. Du drack nog och svalde själv".
Jag skulle vilja återigen att ni andra beskriver hur eran alkoholist förklarade sina fyllor, vilka ursäkter som de hade och vad som sades. Ibland tror jag inte att jag hör rätt när han försöker förklara- varför ser han inte vad han gör??
På måndag har jag bokat in mig hos en kurator- jag ska gå dit med frågeställningen; "hur gör jag för att en flytt ska bli så bra som möjligt för barnen- hur gör jag för att jag ska orka"?

Kram


skrev mulletant i Jaha vart börjar man?...

är fantastisk! Jag har åratal haft den på mitt jobb - men den väger tyngre när man läser den för det egna livet. Avundas dig (men är inte missunnsam) som har en Sinnesrogudstjänst inom räckhåll. Det har inte jag - men jag har ju numera en man med sinnesro som spiller över på mig.

Och svärfar och ölfalket - ännu en av alla bilder av av alkoholens starka ställning som stämningsförhöjare, glädjespridare och mysfaktor - fy, fy fy! för den bilden och hoppas baksidan snart blir synlig och uppenbar för alla! Som det faktiskt blivit med tobaken under min livstid - igår såg jag dåvarande statsministern Olof Palme i ett TV-program från 1973 - självklart och helt naturligt rökande. Så VAR det då - för 40 år sen. Jag minns det tydligt. Förändring är möjlig.

Grattis till talang och modet att ta dig an en köksblandare! Att kunna förändra såna detaljer (!) är inte alla förunnat :) Kramar / mt


skrev markatta i Behöver hjälp att vara konsekvent

Affirmationer har jag nog inte gett mig på. Dansa och sjunga framför spegeln gör jag däremot ofta så affirmationer låter jämförelsevis inte alls fånigt Adde :) Men vad ska man säga till sig själv då? Svårt att inte tänka på Sällskapsresan...

Dagens positiva:

-Jag sa på praktiken idag att jag trivs jättebra och att jag gärna fortsätter där men om de vill att jag stannar efter semestrarna så vill jag att de anställer mig. Läskigt men jag fick ett positivt gensvar. Får se hur det blir men känns bra att värdesätta mig själv och det arbete jag gör.

-Ringde ett samtal idag till någon nära som jag undvikit länge bara för att jag visste att den här personen skulle fråga hur jag mådde. Det här är människa som jag aldrig kunnat ljuga för. Idag var jag redo att inte undvika. Det blev ett väldigt bra samtal.

-Tog en joggingtur med hunden och märker hur mycket bättre kontakt vi får när jag mår bättre. När jag är mer avslappnad så blir hunden mer avslappnad och följsam. Förut fanns ingen energi till att ta sig ut och springa. Idag ser jag belöningen i en trött hund vid min sida som kommer att sova gott inatt. Jag med.

Kram på er!


skrev flygcert i Jaha vart börjar man?...

Bra att du tänker på dig!!!! Och barnen så klart!

SInnesro!!
Ja, det är vi många som behöver. Just nu är det lugnare för mig, igen... Skönt med lite vila mellan gångerna!


skrev Stjärnstoff i Jaha vart börjar man?...

För ikväll är det fotboll på TV, vilken tur för då får man ju dricka öl?! Svärfar var ju omtänksam idag och slängde åt honom ett flak från tyskland!
... Att acceptera det jag inte kan förändra... Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Idag satte jag in en ny köksblandare hemma. För att JAG ville, för att jag frågat mannen om hjälp i månader, för att JAG ville göra det SJÄLV för MIG och BARNEN. Nu kanske vi slipper vattenskador:)
Jag ska på sinnesrogudstjänst på fredag. Har jag aldrig varit på. Jag ska gå för att JAG vill..
Kram på er alla !


skrev Lelas i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

Åh, älskade vännen.

Jag lider med dig, jag känner din frustration, din rädsla och din ilska.

Kram. <3
/H.


skrev Lelas i Jaha vart börjar man?...

Vilket härligt möte med diakonen, Stjärnstoff! Vad glad jag blir! Låt nu henne fånga dig, hon vet vad hon gör.

Kram!
/H.


skrev mulletant i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

Sorgsens inlägg instämmer jag i varje ord och så kommer jag ihåg boken "Jaget och missbrukaren" som belyser så tydligt att missbrukaren är som en annan person, en inneboende som helt styr över jaget, den människa man gift sig med, som man "känner". Och missbrukets logik är helt annorlunda än inte det vi (medberoende) vill välja för våra liv. I missbrukets logik är längtan efter drogen - och sätten att tillfredsställa denna längtan - det starkaste!!! Av dem som skriver på missbrukarsidorna här har jag förstått hur det är när det suger... att vägen ut är ett drygt jobb som missbrukaren måste göra själv.

Kanske, Framtidsdrömmar, att ni är framme vid point of no return nu. Nu ska du hålla dig kall och klar i tanken och tala om DIG, vad du sett, hört, känt och vad du behöver, önskar och vill med ditt liv. Du har tänkt och du har skrivit... du vet vad du vill. Sen när du sagt det behöver du inte säga mer. Sen kan du ägna din energi åt att hålla munnen stängd. Det är inte lätt - när tystnaden skriker.

Och absolut inget ultimatum innan du har klart vart du tar vägen. Kram, kram ... kom ihåg att du är inte ensam. Vi är många som gjort det där - och kommit ut på andra sidan. / mt


skrev mulletant i Jaha vart börjar man?...

och mitt sätt att formulera min önskan de sista åren före uppbrottet var att jag vill leva med "den sanne X" ("... men inte med den du blir när du dricker") - det känns som om det kan betyda detsamma som att "det måste gå att hitta mannen jag gifte mig med." Nu känner jag igen min man, han är sannare än nånsin:) - så visst är det möjligt. Jag tror det beror på att han hittat sig själv och vägen dit började när allt ställdes på sin spets, när jag flyttade. Sen tog det 1½ år innan nykterheten blev hans egen men den tiden var till absolut övervägande delar fyllt av hopp - det första halvåret var svårast. Då ingick en hel del önskningar och förhandlande om möjligt drickande. Och jag svarade envetet (efter de två gånger jag trodde det skulle fungera) att för min del är det noll som gäller. För mig är
- fira med ett glas Champagne inte festligt längre, jag blir bara orolig
- vin till middagen inte trevligt längre, jag blir bara orolig
- lättöl inget alternativ, jag blir bara rädd att du dricker annat i garaget
- osv, osv

En lite tröttsam tid när jag tänker bakåt - men det fungerade!

Så som jag "sett" hans utförsbacke började den också med gemensamt trivsamt vindrickande. Sen tillkom smygandet (vin med mig + annat i garaget) och lögnerna och det har nog varit både mer och under längre tid än jag sett och förstått.

Så skönt att du mötte en "bra" människa - en människa du kan träffa igen, att du känner dig hörd och sedd och inte minst att hon vet vad det handlar om. Ja, det finns hopp! Du ska ta hand om dig och hålla en klar linje över hur du vill leva ditt liv. Han måste välja sitt. Han har mycket att förlora och mycket att vinna. Hoppas han inser det snart!

På helt annan plats, i en missbrukares skriverier hittade jag häromdagen en så bra lista över vad som finns att vinna. Men, men - det måste nog var och en upptäcka själv. Dock gäller den för anhöriga och medberoende också, det är min erfarenhet: De 12 stegen - Vad vinner jag?

1. Hopp istället för hopplöshet
2. Tro istället för förtvivlan
3. Mod istället för rädsla
4. Sinnesro istället för förtvivlan
5. Självrespekt istället för självförakt
6. Självförtroende istället för hjälplöshet
7. Andras respekt istället för deras medömkan och förakt
8. Rent samvete istället för skuldkänslor
9. Verklig vänskap istället för ensamhet
10. En sund livsstil istället för en meningslös
11. Kärlek och förståelse från andra istället för deras tvivel och rädsla
12. Frihet att leva ett lyckligt liv istället för slaveriet under alkoholen

Kram / mt


skrev Stjärnstoff i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

Och skickar en kram. Den där tystnaden...olidliga tystnaden med påföljande magont.. Sorgsen du säger det så bra- göra saker för sig själv och barnen, att tänka så..
Och det där med ultimatum- att inte ställa dem förren man kan förverkliga dem.
Jag har många gånger brutit tystnaden för att jag blev galen. Bröt den med vad som helst bara det inte var tyst. Men tystnaden funkar bättre för mig eftersom jag nu försöker tänka att min man antagligen inte ens uppfattar att det är tyst, bara lugnt och skönt.
Låt honom må skit om det är det han gör- och känn ingen skuld! ( det kanske du inte gör i det här fallet men jag relaterar till mig själv som känner skuld för allt- precis allt)
Kram!


skrev Stjärnstoff i Jaha vart börjar man?...

Från er alla är oumbärlig❤❤
Tackar som frågar Sorgsen- idag tog jag ett stort kliv mot vad jag tror är rätt riktning. Jag var på mitt bokade samtal med diakonen här. Jag höll faktiskt på att vända i entren men då kom hon och mötte mig. Trodde nog inte att jag skulle våga öppna mig så som jag gjorde, men hennes underbara sätt och förståelse gjorde att det inte var svårt. Hon är även verksam i AAs och Al- anons grupper. Det var precis som hon redan visste vad jag skulle säga innan jag sa det. Skönt, jag fick kraft. Tacksam för att hon sa att jag är värdefull, viktig, att mina behov är viktiga. Svårt att inte gråta när man pratar om barnen i allt det här. Vi ska ses igen. Vi pratade om Al- anon men jag är inte redo än. Hon hade fler förslag på hur jag kan få kontakt- när jag känner att det är dags.
Vilken fantastisk människa. Jag gick till kyrkan efter och bara satt.. I en timme bara satt jag. Grät om vart annat men kände ändå hopp. Det måste finnas en lösning, det måste gå att hitta mannen jag gifte mig med..
Idag känner jag tacksamhet.


skrev Framtidsdrömmar i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

Ja, jag känner att öppnar jag munnen i kväll blir jag bara arg. Jag ska fokusera på mig själv några dagar och sen bestämma mig.
Kanske bryter han tystnaden före mig? Icke troligt men tänk om.
Han mår nog skit nu, det ser jag. Men jag har banne mig oxå mått dåligt...
Kram alla vänner!!


skrev Sorgsen i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

...så skönt han har kommit hem.

I de där "här och nu-situationerna" är det omöjligt att råda.

Jag vet inte hur ni brukar leva men för mig var det aldrig någon mening att försöka vara konstruktiv i den meningen att prata och försöka lösa och reda ut situationerna.
Det fanns ingen logik och även om det kändes som att några samtal var konstruktiva, i min värld, så var det ända beslöjat av alkoholisten så länge alkoholen stod i centrum. Den står ju fortfarande i centrum hos oss, men nu dricker han inte och fokuset har ändrat riktning, syfte och mål.
I dimman var allt tillfälligt.

Visst, om du känner du nått en gräns och behöver förmedla den så är det så du ska göra. Men inga ultimatum utan att de är genomförbara, omgående genomförbara. Annars är det nog klokare vända och vrida på vilket mål du har och sen sätta ord på dem till mannen.

Var rädd om dig...bara du vet dina gränser.