Senaste kommentarerna i forumet

@Snödroppen
Även jag gläds med dig ❣️
Underbart att läsa.
Så tacksam för att du delar med dig 🙏
Varm kram 🤗

@vår2022
Vad glad jag blir att läsa ditt svar.
Tack för att du varit med och delat av dina erfarenheter och klokskap på vägen, så givande 🙏⭐️💫
"Andas fritt och känna hopp" du har inte funderat på att skriva en bok?
Precis så känns det att äntligen få "andas fritt..."
Stor kram tillbaka ❤️

Jag känner igen så mycket men är tyvärr ännu involverad med min alkoholist, men känner som slutet ändå börjar närma sig.

Dock slutade jag med massa piller för några år sedan och fick mig en rejäl tankeställare där min resa mot ett bättre mående började, tyvärr trodde jag min alkoholist skulle hoppa på tåget med. Men har insett att det tåget inte är menat att vara vårt gemensamma tåg.

Något jag ändå märker efter jag slutat med medicinen, börjat meditera, och tänka i nya banor är att jag är jävligt ensam i mitt nya....dom andra är inte ens påväg mot mitt tåg och jag lär nog ut i världen och leta passagerare, något som känns rejält skrämmande.

@Snödroppen Vill bara kika in och berätta hur glad jag blir för din skull över den vändningen som ditt liv tagit. Vilken fantastisk förändring som du åstadkommit och genomgått. Allt jobb som du gjort med dig själv för att återigen kunna andas fritt och känna hopp. Det verkar banne mig som cirkeln är sluten! Så fantastiskt!

Njut och fortsätt ditt liv i din fina riktning. Kram❤️

@FruV
Får jag vända på frågan?
Jag tror du har ett svar inom dig och jag tror din ångest vill uppmärksamma dig på något.
Vad skulle du själv svara på den frågan du ställer?
Anledningen till att jag vänder på frågan ställd till dig är att det är när man lyssnar på sin egen röst som förändringarna kommer.
Kramar

Idag fick jag så fina besked att jag inte kan hålla det inom mig. Jag är på väg att uppfylla en dröm jag haft, gett upp, tappat tron på.

Det har varit en resa att ta sig igenom, jag trodde faktiskt inte att det gick att förändra mitt liv. Det gick så långt att jag tappade hoppet tillslut.
Min kropp fick säga ifrån på skarpen tillslut och jag fick bara lära mig att förändra min relation till mig själv istället för att hålla på och vilja förändra/hjälpa min omgivning.

Idag känns cirkeln sluten, jag är på väg mot ett jobb som jag drömt om länge.
Jag kan dejta igen med perspektivet "hur känns det för mig" istället för "tycker den här personen om mig".

Vad hjälpte mig?
Gick totalt i botten av mig själv.
Be om hjälp.
Möta mina smärtsamma punkter, det var inte så farligt.
Vila upp mig och egentid för att slippa allt surr.
Forma nya mål utifrån vad jag själv önskar och vill.
Jag visste ens inte vad jag ville först utan fick genom hela den här processen hitta tillbaka till mig själv.

Det finns hopp ❤️‍🔥
Jag visste inte själv när jag satte titeln på tråden vad det faktiskt innebar men nu tror jag banne mig att cirkeln är sluten.

Vill bara dela för att förmedla hopp!
Idag är en stor dag för mig och jag är så glad, så jag spricker!

Jag lämnade en man med kontrollbehov när mina barn var små, 3 och 5. Jag såg varningsflaggorna lite innan vi fick barn men tänkte att han är otrygg och jag tog honom igenom Universitet och jobbansökningar. Jag ville så gärna ha en livslång nära relation. Men kärleken dog tyvärr och det gick för långt. Jag ville inte att barnen skulle växa upp och bara se mig i köket, inga vänner och en hård pappa. Ingen värme och kärlek mellan oss, ingen glädje (bara på hans villkor).

Jag träffade en man på mitt jobb efter ett år, en man som jag hade sett under många år som en stark och trygg person (kände dock inte varandra). Han låg i separation och ville också ha en ny familj. Han han hade gått i terapi med sin fru i många år så jag tänkte att han var fin som försökt lappa ihop allt så mycket med henne. De hade rest mycket och många andra saker som såg fina ut på pappret i 21 år för att hålla ihop det.

Något år in i vår relation när vi hade flyttat ihop med alla barn och startat en verksamhet tillsammans ramlade slanten ner. Jag märkte att han blev konstig och arg... mörk i blicken ofta. Han började använda svordomar och skrek och tryckte ner mig framför mina föräldrar och barn. Jag fick veta att han varit notoriskt otrogen mot sitt ex och gömde sprit. Jag var som i chock. Men när man tänker tillbaka så gled jag sakta in i det men var förblindad av hopp och kärlek.

Jag har nu i snart 10 år haft ångest och väntat på att den här mannen som jag älskar så mycket ska vara den fina killen han är, varje dag. Att jag ska slippa ha ångest över att det kommer de helger/veckor då han skriker fula saker så barnen hör. Trots att det varit mycket bättre i långa perioder så kommer det alltid tillbaka. Och det skadar barnen mer nu när de är äldre, de fattar! Han sitter vid middagen och är helt tyst och maten han lagat är rå eller vi får bara en korv var på tallriken. Säger jag något skriker han. När barnen frågar något - svarar han inte.

Vid något tillfälle han han även frågat min då 10årige son som har add om han är retarderad.

Jag har sagt att om det händer igen så måste vi skiljas. Han har bättrat sig men de går aldrig riktigt. Jag märker när han börjar glida in i sitt mörker igen... men det är inte mycket jag kan göra när jag har barnen som jag behöver ta hand om. En liten stund utan att jag kollar honom är allt som krävs.

Så ska jag lämna en annars kärleksfull relation, flytta med barnen igen. De har bonussyskon som vi har en fin relation till... vad händer med den? Min karriär som jag lämnade för att driva företagen, där jag aldrig skrevs in som ägare.

Alkoholism, har jag nu lärt mig, är verkligen en sjukdom som man inte kan "lova bort".
Utan livslång kamp blir det inget nytt blad imorgon.

Är det värt det att offra sitt liv för någon annans, aktivera sig tillsammans, inte kunna ha egna aktiviteter och lämna sin partner en helg utan oro, planera så det inte blir drickande... för att leva med någon som inte ens tar eget ansvar?
Och hur påverkar det barnen?

@Fia76
Kramar ❤️‍🔥.
Du är inte ensam, även om det kan kännas så. Vi är många som upplevt eller upplever det du gör nu ❤️

Det är vi nog många som gör tyvärr... Varm kram @Fia76

@Självomhändertagande
Tack kära du. Ja, det är stärkande att äntligen börja utgå från sina egna behov.
Det är en muskel jag fått mersmak i att träna 😀❤️‍🔥
Ser framemot 2024.
Kram

@bella70 Jag bad honom fråga. Men jag fick aldrig ngt bra svar. Och han tyckte inte han fick det heller.

Be honom fråga? De går väl igenom resultatet

@Självomhändertagande hjärta till dig

@Sara111
Åh vilket dilemma och "ont-i-magen-beslut", men utifrån det jag läser, så tänker jag precis som Samsung50. Lämna och tänk vilken pangvecka barnen har med dig själv (helt utan oro, vilket barn känner av) och fullt fokus på att andra parten är nykter på barnveckor annars orosanmäler du direkt, om och om igen tills mestadels av vårdnaden är med dig.
Förr eller senare kommer barnen komma emellan på ett eller annat vis.
Vem vet, detta kanske ändrar på fler saker för er till det bättre? Långsiktigt.
Kram

Jag tror inte att man ska behöva nå botten själv först uan sina närmsta. Jag tror att vi anhöriga ska sätta oss själva först och fundera på vad som blir bäst för oss och säga att kampen med tillfrisknande får du stå själv för men jag finns här som fru/sambo/partner men kommer fokusera på mig själv och se var jag landar i det, så får du jobba med dig själv. Betyder ju inte att man ska bryta för det, men viktikgt att stå fast i sina egna tankar om vad som blir bäst för sig själv.
Finns ingen annan som kan bestämma/berätta vilka val som är rätt för dig.
Låter som ett byte av psykolog kanske vore bra? Jag umgås med många psykologer och ska höra med dem vad de säger om detta svar.....
Kram

@has- det är tufft med insikt och skönt att få veta att man själv inte är tokig. Allt jobb som kommer med besked är också tufft att ha framför sig.
Nu har jag fåt inpräntat att det är inte mitt problem utan den persons problem som jag lever med.
Vill personen själv inte sluta dricka/droga själv, finns det ingenting som du kan påverka mer än vara tydlig med hur du vill leva och ha det och vad som blir bäst för dig. Lättare sagt än gjort, men vill den andra personen inte sluta trots det, så tror jag- att stannar man i detta läget- blir man medberoende.
Säger personen i fråga att jag vill verkligen inte dricka mer och aktivt tar all hjälp som finns att få och uttrycker att man förstår vikten av en sjukdom som vinner om och om igen, om man själv inte blir starkare än sjukdomen, då finns det såklart hopp och lättare för dig att stötta!

Önskar dig varmt lycka till och kom ihåg att du är viktigast för dig!

Kram @Fia76

@Snödroppen
Läser nu att du var ute och gick med mannen. Så spännande!
Glad för att du "vågade".
Och för att du "bestämmer" när du känner dig redo.
Njut av livet.
Varm kram 🤗

Jag har försökt leta, men hittar inget.

Tack fina ni för respons!🙏🏼💗 Man vill förstås inte att någon annan ska behöva vara i samma situation, men det är samtidigt skönt att veta att man inte är ensam.

Ja @letlive det är konstigt vad man vänjer sig vid. Själv dricker jag nästan inget och får därför höra att jag ”inte har koll”. Det han dricker hemma är än så länge inte några kopiösa mängder (vad jag vet) och jag upplever honom aldrig som direkt full.

Men tilliten blir ju helt förstörd, speciellt som ens partner tror att man bevakar och kontrollerar bara för att man naturligtvis vet att han inte ”bara tar ett par öl på helgen”. Ibland undrar jag om han fått för sig att han gift sig med någon som helt saknar intellekt?!

Är uppvuxen i dysfunktionell familj och vet att jag har tendenser till medberoende, men har jobbat massor med det innan jag träffade min man för 5 år sedan.

Trodde att mönstret inte skulle upprepa sig igen, men här står man nu…

Tryggheten är att jag vet att jag kommer få tid hos terapeut och att jag vet att jag tagit mig ur tidigare ickefungerande relationer. Så djupa andetag, och ett steg i taget.

Varm kram till er!

Tror du hittar info på nätet Addis.se kanske

Min anhörig har varit iväg och sökt hjälp.
De har tillsammans gjort en Addis.
Jag har fått läsa pappren.
Där står det väldigt klart och tydligt mycket som jag undrat över.
De flesta frågor är besvarade med Aktuell och livstid.
Det framkommer ju att alkoholen är det stora problemet. Men även opiater. Och att han har testat centralstimulerande och även kokain.

Men sista pappret är en beroende kurva.

Man kan se hans debut vid yngre tonåren och att det redan vid 25 års ålder börjat gå neråt sakta men säkert. Varit stabilt några år och sedan vid 45 börjat gå ganska snabbt neråt.
Nu är han 58 och kurvan går snabbt neråt. Jag upplever senaste året som fruktansvärt.

Men vad betyder redan till vänster?
Den nedre är ju hans ålder.
Men den vänstra står bara -och en siffra.
Han är nere på -19 nu.
Vad betyder det?

@has Hej, sitter i en sådan liknande situation. Min sambo som jag varit tillsammans med dricker konstant men klarar jobbet. Så ibland vet jag inte om det är mig det är fel på som tycker han är en alkolist. Ingen nästan vet om vårat problem utan hans äldre bror hade blivit galen om jag inte kunnat säga något till någon. Men det är fantastiskt vad bra dom är på att hålla uppe en fasad.
Jag har funderat i flera år på att lämna men har inte riktigt kunnat tänker tillbaka jämt på dom första 15 åren då vi hade det bra. Men dom senaste 10 har inte varit bra. Det var skönt att hitta detta forum men trist att flera har det som mig.
Vet varken ut eller in hur jag ska göra.

Det där 123-raketen känner man igen. Hade ett liknande samtal med min berusande flickvän idag. Hon lyckas vara nykter i två veckor när hon började sitt nya jobb och har nu druckit sju flaskor vin på fem dagar. Idag när hon kom hem från ICA (systemet) hörde jag glasklirr i ICA-påsen och frågade ifall hon köpt bubbel idag igen. Jävlar vad hon gick igång. Jag är så kontrollerande och oförstående. Konstant missnöjd är jag också. Suck. Jag lyssnar inte på henne längre. Det är beroendet som pratar.
Men det är sjukt hur man vänjer sig. För vi alla vet ju innerst inne att i normala förhållanden ser inte den ena partnern den andra berusad 150 gånger per år.

@has
Hej. 🌹
Jag läser att du påtalat och att ni diskuterat detta, mannen och du. Med din psykolog har du ventilerat. Låter klokt att prata med en utomstående i ditt läge tänker jag.

Håller med bella70 här ovan att man inte kan påverka. Då avser nog hon, min tolkning förstås, - och jag att man inte kan påverka att någon slutar dricka.

Din man har också sagt att han inte kommer att sluta dricka. Han upplevs tydlig vad han "vill". Man vill ju som anhörig gärna få till en förändring, men det är ju den andra som måste göra jobbet. Måste komma inifrån.

Och nej. Du inbillar dig inte saker, du är så att säga den kloka här. Och du är inte tokig. Då någon utifrån kommer och "hotar förhållandet" med alkoholen så tänker jag att det är nära till hands att den beroende i stället för att gå till sig själv, fokuserar på den anhöriga. Som någon slags självbevarelsedrift. Och för att det är beroendets sida.

Min erfarenhet i liknande fall är att det som ovan nämnts inte går att påverka någon, inte heller god erfarenhet av att säga vad den beroende ska göra. Det funkar helt enkelt inte enligt min erfarenhet. (Det jag försökte var att "smyga in" emellanåt nyktra aktiviteter, aktiviteter jag visste han gillade och människor han gillade. Försök få till tanken att man kan göra saker utan. Tyckte jag testade allt ...).

Det här forumet har hjälpt mig mycket, hoppas även du blir hjälpt. Fortsätt gärna skriva. Många av oss delar ju känslor och tankar.

Kram,
och sköt om dig!
💜