Senaste kommentarerna i forumet

Empati/medberoende-diskussionerna här har fått mig att tänka kring hur jag berörs av olika möten med människor i min vardag. Jag har i allmänhet svårt att släppa taget och inse när jag faktiskt inte kan hjälpa en medmänniska.

Inatt när jag var på väg hem ifrån mitt extrajobb så gick jag förbi tre killar i tjugoårsåldern och märkte att det var lite gruffigt. En av killarna knuffade den andre och den tredje försökte lugna ner han som knuffat, försökte få honom att inte fortsätta slåss.

Jag gick fram till killen som blivit knuffad och frågade hur det var med honom. Han sa att han var rädd för att killen som knuffat honom skulle döda honom. Jag sa att "men du behöver ju inte stå kvar här och vänta på att han ska flyga på dig igen. Promenera lite med mig så kommer du bort från den här situationen".

Men han ville inte lämna sin kompis som var den som försökte lugna den aggressiva killen. Han sa också att det inte spelade någon roll om han gick för då skulle den aggressive killen bara leta upp honom och misshandla honom senare.

Killen som knuffat stod och skrek och hotade med våld och blev alltmer aggressiv och försökte komma loss. Han skrek att han skulle slå oss alla tre till marken. Situationen började kännas väldigt obehaglig och jag fick ett adrenalinpåslag när jag insåg att jag kanske skulle behöva komma att fysiskt försvara mig.

Till slut kom polisen, som hade stått parkerade bara några meter bort hela tiden. De grep killen som knuffat och hotat. Den rädda killen gick med sin kompis och jag fortsatte gå hem. På vägen hem greps jag av dåligt samvete, för att jag lämnat den där rädde killen. Jag hade liksom hans blick med mig, den som sa "hjälp mig, jag klarar inte det här" och jag ville bara springa tillbaka, leta upp honom och hålla om honom. Jag absorberade hans känslor.

Jag hade svårt att sova och även idag har jag svårt att släppa tanken på den där killen. Polisen löste den akuta situationen men jag får bara hoppas på att killen har någon att prata med sina känslor om.

Empati kan vara ett "pain in the ass" ibland.

Hoppas ni har en fin dag!
Kramar

Men hade hon tänkt börja sin tvättid med att tumla? Visst hon kunde ju ha handtvättat något hemma men de sakerna brukar ju inte tåla tumling. Inte ens jag med mitt elaka humör hade retat mig där. Snällt av dig att hjälpa till men jag tror kan ha gjort henne ännu mer irriterad. Själv retar jag mig på luddfiltret, men bara när det är hundhår. Då är det faktiskt oförskämt att inte göra rent. Önskar dig en bra dag och same, same, det hjälper mig oerhört att läsa dina och Markattas reaktioner. På elaka alkisar och livet i allmänt!

Fia

Hej! Kul att höra av dig! :)
Men, tråkigt att höra att det inte riktigt har löst sig ännu. Ingen av er mår ju bra av detta. Men, det enda du kan göra är att fortsätta som du gör, tror jag. Håll fast vid din linje, det kommer att funka så småningom.

Godnatt! :)
/H.

Hej på er som stöttat mig. Nu är det ett år sen jag skrev här och efter polisanmälan så blev det lugnt. Allt lades ner, men hon fick veta att hon var polisanmäld och om hon fortsatte så skulle ärendet tas upp igen. Det har nu varit lugnt ett år, men nu börjar hon så smått slinga sig in på mina sidor på internet igen. Facebook har jag blockerat henne på men jag släktforskar och på dessa sidor är hon in och gör elaka kommentarer, när jag har skrivit något. Hon passar sig för att rikta sig direkt till mig men jag som vet hur allt är, ser ju direkt att hon menar mig och att kommentarerna är riktade till mig.
Nu har hon snart hållit på i två år och jag har inte varken sett eller pratat med henne på den tiden.
Nu skiter jag totalt i henne, men innerst inne så är jag rädd att hon ska ställa till något.
Hon har även börjat ställa till det för andra och inte bara mig...genom att maila till arbetsgivare och ljuga om en anställd osv osv...
Ville bara uppdatera lite hur det är...
kramisar från
Prussiluskan <3

...läsa och dessutom oftast få respons är värdefullt. Vi är alla olika och lever med unika händelser men ändå är allt så likt.
Det finns dessutom inga genvägar för någon av oss. Det är bara att fortsätta tills man kommer igenom, oavsett om man lämnar eller är kvar i relationerna.

Just det där med att lämna ifred är kruxet.
När?
Hur?
Det där kan bara du veta.
Att lämna ifred av tjurighet för "visa jag minsann ska sätta gränser" funkar troligtvis inte i längden. Det sliter lika mycket på dig som att försöka nå mannen.
Den där sinnesron, att veta att man inte kan påverka allt håller bättre.
Säga och visa vad du tycker måste du ju tillåta dig. Han hör det han hör och kanske tar han det till sig också. Men bråka är energislöseri.

Det gör ont, självklart, men att hitta vägar som passar dig och ert sätt att leva kan bara du själv.
Tänk på den där syrgasmasken i flyg. Hjälp dig själv innan du hjälper andra.

Kram

Ja, tack för att vi varandra. Jag håller verkligen med om att man blir förvirrad, vem är jag egentligen?
Idag är jag glad att jag har en plats på forumet, idag är en dag när allt stöd har gjort mig lugnare. Jag förstår att jag måste lämna honom ifred.

...tänker på dig.
Vill också säga att igår hade jag en svacka i jobbet, sökte tröst hos maken, fick irritation tillbaka.
Så, det pendlar. Sannerligen i alla väderstreck.
Det gör ont i min mage men jag låter mig inte kuvas. Hade naturligtvis hoppats han skulle ge det där lilla varma. Men, jag stack ut näsan och gjorde en felbedömning.
Samtidigt måste jag göra det, för det är jag. Det som är jag måste jag få vara också med den numer icke supande missbrukaren. Om jag slutar vara jag vet ju till sist ingen av oss vem vi är. Så tänker jag.
Magontet är mitt, jag väljer alldeles själv om jag tycker den är värd att tilldelas utan "varningar". Det tycker jag, så länge maken håller sig från spriten och ontet inte finns i magen kroniskt.
Jag tror på att det blir bättre.
Det blir det, med lite hjälp av envishet.

Ge dig ut och andas, se annat, köp en ny sorts glass. Vad som helst, tvinga dig till att göra något litet, något som du vanligtvis inte gör.
Det brukar funka för mig. En liten egen spark där bak för hosta igång motorn när den strejkar.

Kram goa du

Det kommer flygcert, det kommer. En sak i taget.

Kram.
/H.

till dig flygcert... / mt

Sorgsen... att du skriver om svårigheten med medberoendediagnosen. I all korthet: jag har upplevt detsamma. Och det är så svårt att förstå skillnaderna, nyanserna... Så bra att vi har varandra. / mt

Är långt, långt från ytan nu. Det är ingen bra tid, allt är kaos och sambon är inte trevlig.

Läser i era trådar och lider med Framtidsdrömmar, Stjärnstoff, och ser lycka hos en del andra och unnar er det så väl. Men själv orkar jag inte tänka mer än så nu.

Kramar

En klapp på axeln får du härifrån oxå! :) Duktigt jobbat! Nu har du ju klarat både skidsemester och annat utan alkohol :)
Jag försöker oxå tänka likadant, att försöka vara snäll mot mig själv och inte så kritisk på alla punkter. Är också rökare. :( Funderat mycket på att ta tag i det också men tror inte jag vågar/orkar med det nu än. Vi får ta det som nästa projekt senare!

Ha en fin dag!

...jag säger det igen. Du är inte dum, du kämpar med hitta ut ur helvetet. Ett tillstånd som du och din man ser på helt olika sätt.

Medberoende-diagnosen är/var/blev lite förvirrande för mig. I all kunskap, skrift, råd, allt jag hittat om alkoholism och medberoende, fick jag mig några käftsmällar.
Det kändes som det som alltid varit jag plötsligt ansågs fel. Jag sorterar fortfarande i det och pendlar mellan det som säkert kan anses passa in under diagnosen och det som är min personlighet. Den balansen är hårfin. Den går heller inte finna över en dag och är ju samtidigt kopplad till min alkoholists varande.
Jag blir naturligtvis påverkad av hur han mår, vad ha gör och inte gör. Skillnaden är att när jag känner det börjar svänga galet inuti mig så drar jag mig ifrån. Konfrontera är lönlöst och ger bara mig magont. En smärta maken inte ser, förstår eller har förmåga hela.

Jag kunde inte påverka hans val av alkoholintag. Han drack när och i vilka mängder han ville. Han är väluppfostrad och medveten (manipulativ) och valde tillfällena med omsorg. Han tappade respekten för arbetsplatsens nolltolerans och fick varningar men efter tillräckligt många övertramp så blev han uppsagd.
Jag såg detta men kunde inget göra. Han var otrevlig mest hela tiden-precis så som jag kan läsa i dina ord.
I kollapsen skrev jag mitt första inlägg här.

Jag skriver detta för eventuellt kunna lätta på dina skuldkänslor.
Det är naturligt vilja hjälpa. Du kan hjälpa men bara om han väljer ändra riktning.
För att få honom ändra riktning krävs vilja. Den måste han finna själv. Min man hade insikt, kunskap, vilja, i ord och förmodligen menade, men lät inte bli alkoholen för det. Det krävdes en smäll utifrån. En rejäl, hot och varningar, ilska, gråt, vånda från arbetsplatsen, mig, hans äldste son, ex, mor, hans egen förtvivlan, räckte inte. Han är intelligent, duktig, framgångsrik men det var ändå inte starkt nog för få honom sluta.

Bara försöker hjälpa dig inse att vi kan inte göra något mot alkohol-djävulen som satt klorna i våra män.

Jag sa orden, i gråt, förtvivlan, ilska...kanske gick något fram då och då...men vända kunde han bara själv.
Mitt arbetsliv, mina barn, mitt hus, allt har jag kvar och det fick han ingen "makt" över, alltså den största delen av mitt liv. Många gånger till missbrukarens förtret men min man är så mycket mer än missbrukare. Just nu står personen inte i fokus bara. Jag hoppas han hamnar där en dag.

Tappa inte bort dig själv. Du behöver dig och dina barn behöver dig. Din man säkert också men när missbruket står honom närmst kommer ingen igenom det skalet. Han har låst från insidan och ger inte nyckeln ifrån sig till någon förrän han vill, kan, vågar.

Tänker på dig

i mej, dessutom har jag tack vare mitt jobb ganska mycket tid att "filosofera".

Har funderat mycket kring hur man blir som beroende, hur galen, egotrippad och elak man blir. Det blir man. Jag är ju både alkis och rökare, det skiljer inte så hemskt mycket mellan de beroendena, den stora grova skiljelinjen går vid den stora påverkan på hjärnan som alkoholen ger. Man blir inte så fullständigt dum av nikotin.

Men lögnerna, smygandet, överkörande av både anhöriga och ekonomi är de samma.

Klurar också på om det som funkar inom Natural Horsemanship (lydnadsträning kan man kanske kalla det av häst) skulle funka på en alkis. Beröm i mängder när steg i rätt riktning tas, hästen behöver inte göra hela den rörelse man vill att den ska göra till att börja med, man tar steg för steg tills hästen av egen fri vilja har gjort det man ber den om.
Ingen bestraffning alls, bara positiva reaktioner på rätt riktning.

För övrigt är det nog det jag utövar på mej själv. Jag har under de gångna åren svurit ve och förbannelse över mej själv och mitt förhållande till alkohol så många gånger att det förlorat sin mening. Jag svär men lyssnar egenligen inte på mej själv.

Har slutat flrsöka bestraffa mej själv och ger mej bara beröm ochen klapp på axeln när jag gör rätt, tex när jag går förbi systembolaget utan att gå in. Efter tre månader som nykter får jag tänka efter lite, men hallå! Jag gick ju flrbi bolaget för tio minuter sedan och jag tänkte inte ens på det! DUKTIG KICKA !!

Tror jag ska testa det med min älskade sambo, ska bara klura lite till på hur jag ska göra.

Skriver på mobien, den är jobbig att hantera med redigering av stavfel när man kommit en bit i texten, att scrolla går inte för den tror bara att jag vill kopiera texten eller klippa ut, men jag hoppas att det inte ser för jäkligt ut längre upp i texten.

Åh, vännen. Vilken kamp som pågår inom dig och runt dig! Jag lider med dig, precis som mt och Sorgsen. De har redan skrivit det jag tänker, men jag vill ändå poängtera:

Du är inte elak. Du är inte korkad. Du är inte dum. Du är medberoende. Så enkelt, och så fruktansvärt svårt.

Om jag tillåter mig att ge dig ett råd, så tänker jag att det kanske är dags att ta avstånd nu. Kliv åt sidan, ta inte kontakt med honom, låt honom ta sitt ansvar fullt ut. Sluta kasta mjuka kuddar under honom när han faller. Det behöver inte innebära att ni går skilda vägar på sikt, men jag tror att du måste låta honom söka sig tillbaka till dig av egen fri vilja och kraft. Så länge du tar initiativet så behöver han inte anstränga sig, du finns ju där oavsett.

Kram!
/H.

Godmorgon, Sorgsen!
Ja, tänk vad folk väljer att lägga sin energi på....
Kram!
/H.

vara ditt fel om inte barnen vill vara med honom!

Jag tror du kan läsa den här länken - den är till hans blogg. http://alcoholicknow.wordpress.com/2012/12/22/196/

Läs också Carinas blogg - den hjälpte mig mycket, länge läste jag dagligen - även om inläggen inte kommer varje dag http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Kram, kram / mt

Jag har inte Facebook så jag kan inte läsa det du tipsar om. Jag blir likt du Mulletant, så arg. Jag blir arg på mig själv som tillåts tryckas ner åter igen. Jag behöver höra vad ni har att säga här, det får min ångest att lätta något. För fy vilken ångest jag har. Nu ska jag gå upp och åka de 15 milen till min bror där mina barn är. Ska bli skönt att göra något med de idag. Vad lätt det är att tappa styrkan att stå på sig, hur lätt han får mig att vända min beslutsamhet till förvirring och skuld. Jag rannsakar mig själv och vet att det inte är ens fel att två träter men det är som du säger Mulletant. Jag kan ju inte ändra mig och göra saker bara för han vill.... Samma gäller ju med honom-han vill inte leva annorlunda än vad han gör.
Det som gör mig ledsen är att han beskyller mig för att inte barnen vill vara med honom (ganska överdrivet, de är med honom). Kanske känner de som jag att tryggheten och tilliten saknas hos honom. Allt ska göras när han har tid och det passar honom. Det kan väl ändå inte vara mitt fel. Denna relation till barnen måste han väl ändå se till att skaffa sig själv, det hat jag fått göra.
Kram, kram och glöm inte att ni betyder väldigt mycket för mig!!

http://alcoholicknow.wordpress.com/2012/12/22/196/

http://www.facebook.com/MedberoendeJag?fref=ts

jag skriver rakt ur mig själv nu... jag blir upprörd och arg ... och till det sista nu infogar jag ordet förtvivlad! när jag läser - utan att veta varför jag känner så starkt. Kanske - och jag hoppas nästan att det är DIN ilska, dina känslor jag känner. För mig känns det som om du kommit längre in i fångenskapens cirkel, det är alltmer den medberoendes röst jag hör... som cirklar runt, runt i vad det är för fel på dig, hur du borde gjort annorlunda... Du når ju inte fram!!!!

Jag tror att det är precis som Sorgsen säger, din man är fast, fast, fast i missbruket och då går det inte att nå fram!

Jag är verkligen inte den som förespråkar skilsmässor och splittrade familjer MEN du kan inte ändra hans beteende genom att bli annorlunda själv. Du krymper och försvinner och gå under då!!! Du måste ta ansvar för dig och ditt liv så som du vill leva det!

Ord och inga visor - hoppas jag inte sårar dig och gör dig mer förtvivlad... det är bara så svårt att stå vid sidan och se på. Precis som du gör... står vid sidan och ser på och försöker bryta något genom att förändra dig själv. Något som är starkare än du och som han måste lösa på sitt sätt.

Har du förresten läst Mickes och Ulrikas sidor på facebook? Läsvärt!

Kramar, kramar! / mt

Jag försöker tänka som du skriver, Sorgsen. Jag har knappt sovit en blund, tänker på hur han har det. Varför blir allt så fel? Jag känner mig helt tom...
Jag vill verkligen inte vara den jag är nu, det han säger om mig, att jag är kontrollerande, pressande och en riktig bitch, stämmer ju... Det är inte jag och detta jag är så jobbigt att vara. Jag tror aldrig att han ligger med dåligt samvete just nu, han sover nog "gott" med alkoholen i kroppen.

...din linje Stjärnstoff!

Tänker på dig

...på dig vännen.

Håller om

..så jobbigt du/ni har det.
Men, du är varken dum eller elak. Försök hålla skuld och skamkänslorna borta från dig. Försök lägg fokus på dig och dina prioriteringar. Det är svårt och ensamt men just nu det enda som leder dig bort från att dyka tillsammans med missbrukaren.

Min erfarenhet är att oavsett om jag försökte eller inte så hade det mindre inverkan på mannen.
Oavsett vilka ord, hur de sas, vad de innehöll (kunde vara väderprat, djupa känslor och allt där emellan) hade ingen betydelse. Allt som rörde sig runt mannen och inuti var inbäddat i missbruket.
Det fanns ingen logik, empati eller dialog.
Jag insåg det nån gång under våren/sommaren -12.
Under hösten gick det undan och jag kunde bara se på. Självklart berörde det destruktiva mig djupt men vi hade emellanåt härliga stunder.
Nu märker jag att det jag uppfattat som ok kan helt ha passerat maken eller vara av väldigt liten betydelse. Saker vi gjort eller sagt har helt olika relevans för oss. Trots att han varit nykter vid de tillfällena.
Det tar tid komma från alkoholen och sen tid komma tillbaka till livet och spontana känslor.

Tyvärr tror jag det är väldigt lite du kan göra mer än dina egna val just nu.
Hans ord är missbrukarens, de kommer från samma mun och person som du är gift med och gör ont som fan, men de kommer från en sjuk människa. En person som behöver hjälp.
Den hjälpen måste han inse själv att han behöver. Han vill inte se han är orsak till sin sjukdom, därför får du höra allt negativt eller möts med tystnad och ignorans, översitteri och arrogans.

Börja sortera upp vad du vill, vad du orkar, var dina gränser går.
Sen blir det svåra att försöka hålla sig till dem.

Värme från mig

Så dumt av mig- jag åkte dit ändå. Jag ville väl veta och se vad som var viktigare i kväll än att äta middag och prata med mig- jag visste ju redan svaret...
Har var i vår stuga, drack för sig själv och var därför inte helt nykter. Det hela slutade med pajkastning och att jag åkte därifrån i rent vredesmod. Så dumt....
Han tycker att jag är en elak kärring, att det är nåt fel på mig, att jag skäller på barnen och honom och vänder de emot honom, allt är mitt fel.
Nu är jag hemma och känner skuld och skam över att jag inte lyckats behålla lugnet, oro över honom och vad han gör där han är efter att vi bråkat, skuld över om jag är roten till det onda och den dåliga stämningen här hemma, skuld över att jag inte känner mig tillfreds och nöjd.
Det måste vara nåt fel på mig!
Trots att han vet vad jag tycker om hans alkoholvanor så står han framför mig och dricker sin grogg i plastmugg i sin ensamhet.... Mina åsikter respekteras inte alls.
Ang det sms som jag skrev så blev det tydligen helt fel formulerat, trots mina försök att linda in orden i bomull. Att jag bad honom äta middag med mig så att vi kunde prata var inte nog intressant. Han tyckte att jag skulle föreslagit en myskväll i stugan med lite iordningställande med gardiner odyl. Kan någon förklara för mig hur man hittar lusten och motivationen att ha en MYS-kväll när man under en längre tid varken sagt godnatt eller godmorgon eller hej då eller pratat om hur vardagen fortlöper eller varit intresserad av den andre.... När allt bara varit TYST. Hur bär man sig åt för att stänga av detta och bara gå vidare och mysa..... Jag vet då inte- tyvärr?

Så onödigt att åka dit, gagnade varken mig eller honom. Jag kom väl och störde honom i hans lilla idyll, inte bra.