Senaste kommentarerna i forumet

vara ditt fel om inte barnen vill vara med honom!

Jag tror du kan läsa den här länken - den är till hans blogg. http://alcoholicknow.wordpress.com/2012/12/22/196/

Läs också Carinas blogg - den hjälpte mig mycket, länge läste jag dagligen - även om inläggen inte kommer varje dag http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Kram, kram / mt

Jag har inte Facebook så jag kan inte läsa det du tipsar om. Jag blir likt du Mulletant, så arg. Jag blir arg på mig själv som tillåts tryckas ner åter igen. Jag behöver höra vad ni har att säga här, det får min ångest att lätta något. För fy vilken ångest jag har. Nu ska jag gå upp och åka de 15 milen till min bror där mina barn är. Ska bli skönt att göra något med de idag. Vad lätt det är att tappa styrkan att stå på sig, hur lätt han får mig att vända min beslutsamhet till förvirring och skuld. Jag rannsakar mig själv och vet att det inte är ens fel att två träter men det är som du säger Mulletant. Jag kan ju inte ändra mig och göra saker bara för han vill.... Samma gäller ju med honom-han vill inte leva annorlunda än vad han gör.
Det som gör mig ledsen är att han beskyller mig för att inte barnen vill vara med honom (ganska överdrivet, de är med honom). Kanske känner de som jag att tryggheten och tilliten saknas hos honom. Allt ska göras när han har tid och det passar honom. Det kan väl ändå inte vara mitt fel. Denna relation till barnen måste han väl ändå se till att skaffa sig själv, det hat jag fått göra.
Kram, kram och glöm inte att ni betyder väldigt mycket för mig!!

http://alcoholicknow.wordpress.com/2012/12/22/196/

http://www.facebook.com/MedberoendeJag?fref=ts

jag skriver rakt ur mig själv nu... jag blir upprörd och arg ... och till det sista nu infogar jag ordet förtvivlad! när jag läser - utan att veta varför jag känner så starkt. Kanske - och jag hoppas nästan att det är DIN ilska, dina känslor jag känner. För mig känns det som om du kommit längre in i fångenskapens cirkel, det är alltmer den medberoendes röst jag hör... som cirklar runt, runt i vad det är för fel på dig, hur du borde gjort annorlunda... Du når ju inte fram!!!!

Jag tror att det är precis som Sorgsen säger, din man är fast, fast, fast i missbruket och då går det inte att nå fram!

Jag är verkligen inte den som förespråkar skilsmässor och splittrade familjer MEN du kan inte ändra hans beteende genom att bli annorlunda själv. Du krymper och försvinner och gå under då!!! Du måste ta ansvar för dig och ditt liv så som du vill leva det!

Ord och inga visor - hoppas jag inte sårar dig och gör dig mer förtvivlad... det är bara så svårt att stå vid sidan och se på. Precis som du gör... står vid sidan och ser på och försöker bryta något genom att förändra dig själv. Något som är starkare än du och som han måste lösa på sitt sätt.

Har du förresten läst Mickes och Ulrikas sidor på facebook? Läsvärt!

Kramar, kramar! / mt

Jag försöker tänka som du skriver, Sorgsen. Jag har knappt sovit en blund, tänker på hur han har det. Varför blir allt så fel? Jag känner mig helt tom...
Jag vill verkligen inte vara den jag är nu, det han säger om mig, att jag är kontrollerande, pressande och en riktig bitch, stämmer ju... Det är inte jag och detta jag är så jobbigt att vara. Jag tror aldrig att han ligger med dåligt samvete just nu, han sover nog "gott" med alkoholen i kroppen.

...din linje Stjärnstoff!

Tänker på dig

...på dig vännen.

Håller om

..så jobbigt du/ni har det.
Men, du är varken dum eller elak. Försök hålla skuld och skamkänslorna borta från dig. Försök lägg fokus på dig och dina prioriteringar. Det är svårt och ensamt men just nu det enda som leder dig bort från att dyka tillsammans med missbrukaren.

Min erfarenhet är att oavsett om jag försökte eller inte så hade det mindre inverkan på mannen.
Oavsett vilka ord, hur de sas, vad de innehöll (kunde vara väderprat, djupa känslor och allt där emellan) hade ingen betydelse. Allt som rörde sig runt mannen och inuti var inbäddat i missbruket.
Det fanns ingen logik, empati eller dialog.
Jag insåg det nån gång under våren/sommaren -12.
Under hösten gick det undan och jag kunde bara se på. Självklart berörde det destruktiva mig djupt men vi hade emellanåt härliga stunder.
Nu märker jag att det jag uppfattat som ok kan helt ha passerat maken eller vara av väldigt liten betydelse. Saker vi gjort eller sagt har helt olika relevans för oss. Trots att han varit nykter vid de tillfällena.
Det tar tid komma från alkoholen och sen tid komma tillbaka till livet och spontana känslor.

Tyvärr tror jag det är väldigt lite du kan göra mer än dina egna val just nu.
Hans ord är missbrukarens, de kommer från samma mun och person som du är gift med och gör ont som fan, men de kommer från en sjuk människa. En person som behöver hjälp.
Den hjälpen måste han inse själv att han behöver. Han vill inte se han är orsak till sin sjukdom, därför får du höra allt negativt eller möts med tystnad och ignorans, översitteri och arrogans.

Börja sortera upp vad du vill, vad du orkar, var dina gränser går.
Sen blir det svåra att försöka hålla sig till dem.

Värme från mig

Så dumt av mig- jag åkte dit ändå. Jag ville väl veta och se vad som var viktigare i kväll än att äta middag och prata med mig- jag visste ju redan svaret...
Har var i vår stuga, drack för sig själv och var därför inte helt nykter. Det hela slutade med pajkastning och att jag åkte därifrån i rent vredesmod. Så dumt....
Han tycker att jag är en elak kärring, att det är nåt fel på mig, att jag skäller på barnen och honom och vänder de emot honom, allt är mitt fel.
Nu är jag hemma och känner skuld och skam över att jag inte lyckats behålla lugnet, oro över honom och vad han gör där han är efter att vi bråkat, skuld över om jag är roten till det onda och den dåliga stämningen här hemma, skuld över att jag inte känner mig tillfreds och nöjd.
Det måste vara nåt fel på mig!
Trots att han vet vad jag tycker om hans alkoholvanor så står han framför mig och dricker sin grogg i plastmugg i sin ensamhet.... Mina åsikter respekteras inte alls.
Ang det sms som jag skrev så blev det tydligen helt fel formulerat, trots mina försök att linda in orden i bomull. Att jag bad honom äta middag med mig så att vi kunde prata var inte nog intressant. Han tyckte att jag skulle föreslagit en myskväll i stugan med lite iordningställande med gardiner odyl. Kan någon förklara för mig hur man hittar lusten och motivationen att ha en MYS-kväll när man under en längre tid varken sagt godnatt eller godmorgon eller hej då eller pratat om hur vardagen fortlöper eller varit intresserad av den andre.... När allt bara varit TYST. Hur bär man sig åt för att stänga av detta och bara gå vidare och mysa..... Jag vet då inte- tyvärr?

Så onödigt att åka dit, gagnade varken mig eller honom. Jag kom väl och störde honom i hans lilla idyll, inte bra.

Jag skrev ett sms i onsdags och önskade att vi kunde laga mat ihop i kväll och prata- ett bra tillfälle när vi är barnfria. Fick ingen automatisk redpons på sms't i onsdags utan var tvungen att fråga honom hur han ställde sig till det. Det slutade med att han vände taggarna utåt, kallade mig för dum i huvudet som inte förstår hur han har det och att jag pressar honom. Egentligen avslutade han med att säga att jag får välja mellan att dela honom med hans hemby, hans fastigheter och hans liv där borta och att vi inte har nåt att säga varandra. Då sade jag att vi iallafall kan prata (som nu i kväll) för att reda ut hur vi ska göra rent praktiskt när vi separerar... Han lade då på.
Inget mera har blivit sagt och idag kom han hem efter jobbet, värmde mat till sig själv och packade för att åka till din hemby (där han driver sin firma och dit han alltid flyr). Jag berättade hur ledsen och besviken jag är att han väljer att fly och åka ikväll. Han tittade inte ens på mig, svarar mig inte trots att mina tårar rinner och jag ber honom lyssna. Allt annat är viktigare än mig!
Hade tänkt åka dit han är, överraska och ställa honom mot väggen. Tror att jag struntar idet, det gör mig bara mer ledsen och inget blir annorlunda. Kostar mig 10 mil i bensin och färre sovtimmar.
Vad gör jag för fel..... Jo jag tjatar och kräver hans uppmärksamhet, han ska inte störas-han ska köra sitt race.
Nu har jag försökt att nå honom ännu en gång- lyckades inte nu heller.

kanske kan du vara hemifrån, försöka hitta på andra aktiviteter tillsammans med barnen nu i helgen ifall han väljer att dricka? På nåt vis känns det som att poletten inte helt trillat ner och han förstår allvaret helt? Ni verkar ju ändå ha en sund relation i övrigt förutom alkoholen.. Hoppas att han kommer till insikt och att det blir en förbättring!

Blev åskådare till en liten händelse i tvättstugan.
En dam stod och skruvade på sig vid tumlaren.
Hon hade tid bokad till kl 13. 13.10 hade föregående bokare inte tagit ut sin tvätt ur tumlaren.
Irritationen stegrades hos damen och jag kunde inte låta bli att fråga varför hon inte tar ur den torra tvätten och lägger i korgarna på hjul som är avsedda för tvätten. Hon menade att det kan hon verkligen inte göra. Hon var tydligt irriterad över att ingen hämtade sin tvätt den exakta tidpunkten och stod hellre där och stampade än öppnade luckan och gjorde det själv. Jag gjorde det åt henne ;)
Intressant hur folk väljer använda sin energi.

Bara en liten händelse som gav mig ett leende

att effekten av "max 6-8 öl varje helg och så unnar jag mig några öl till fotbollen." är för mycket för dig - han har inte förstått det:( ... Nu var jag lite ironisk - ursäkta. Det är inte riktat mot dig.
Kram / mt

Fick en bukett tulpaner först och sen tog han fram systempåsen.. Suck

bra! Du är på rätt väg! Möjligen har han sprit(gömmor) på fler ställen än i skåpet... men det kommer du att märka.

Kraft och styrka till dig! / mt

...Stjärnstoff!

En dag i taget!

Kram

för dig Stjärnstoff !!! Du är på helt rätt väg och jag önskar dig all välgång ♥

Där han bedyrar sin kärlek till mig och att han vill leva med mig.
Sen kom det.. Han håller inte med mig om att han dricker för mycket: "jag dricker max 6-8 öl varje helg och så unnar jag mig några öl till fotbollen."
Han skrev mer saker men det handlade mest om hur slut han varit en lång period. Han skrev oxå att vi har hamnat i onödiga diskussioner när han druckit. (KONSTIGT?!)

Ok jag blir glad över att han tar sig tid att skriva men han fick ett brev tillbaka.
Det handlade i stora drag om att han får ta ansvar själv för sitt liv och sitt drickande och att jag kommer försöka hitta styrka att inte försöka styra detta. Jag skrev oxå att jag för sista gången har " städat" upp efter honom och att jag fom nu inte kommer täcka för honom. Jag krävde oxå att han aldrig mer ber barnen att springa efter öl till honom. Enda anledningen att de gör det är för att de vill göra pappa glad. Det ska de kunna känna på andra sätt.
Skrev att jag vill leva med honom och att jag älskar honom så mycket.
Fick aldrig någon respons på det sista brevet. Han kanske förväntade sig att alkt skulle löpa på nu. Han tyckte även det var läge för lite intimare umgänge på kvällen, men riktigt där är jag inte känslomässigt än.
Orolig inför helgen och hur det ska bli. Han kommer säkert varit på systemet. Eller kanske inte, han trir ju fortfarande att det står sprit i skåpet.. Det gör det inte längre.
Hur det en blir kan jag bara ta en dag i taget och det känns bra att tänka så.

...orden min man sa idag var. "de följde inte reglerna och det var ju enkla regler, som tv'n av..."
Han har ju varit igenom behandlingen innan och själv tagit återfall. En annan mening han sagt är "det är mycket mer som står på spel för mig nu"
Han går på många möten varje vecka och jag är så glad att inget jobb har kommit mellan och krävt hans tid. Nu märker jag han är lugnare.

Jag blev osäker hur det skulle bli när hans nya rutiner bröts när han kom till mig. Men det fungerade, han tyckte tiden gick fort här.
Kan vara därför han var lite avigare första dygnet hemma igen.
Idag var han mångordig och varm.
Imorgon blir också en bra dag, det känner jag.
Måndag träffas vi igen och han ser fram emot det, så sa han :)

Jag njuter och samlar i brahögen. Gott föder gott, som sagt.

Kram på er

som inleder alla AA-möten över hela världen lyder i första stycket :

"Sällan har vi sett en människa misslyckas som utan förbehåll följt vår väg. De som inte tillfrisknar är de som inte helhjärtat kan eller vill följa detta enkla program."

Lite längre ner i texten kommer :

"De är av naturen oförmögna att förstå och utveckla ett levnadssätt som kräver omutlig ärlighet. Deras chanser är därför mindre än för genomsnittet."

Alla de jag känt genom åren och som tagit återfall har försökt gå sin egen väg. All erfarenhet som AA har samlat har inte tillkommit av en slump och allt bygger på att vi lyssnar på de som gått före för att själv slippa göra samma misstag. Dvs lita på "Di Gamle" och vara ärlig mot mig själv.

12-stegsprogrammet är ett väldigt enkelt program för oss som älskar att komplicera till allting. Bara vi litar på att det fungerar.

Gör det enkelt.

och önskar er välgång! Att du har kraft att hålla din linje (det tror jag!) och att din man snart får det lättare i sin kamp. Kram / mt

...en reflektion.
Visar sig att de som inte följde "reglerna" på behandlingshemmet är de som tagit sig återfall.
Även någon av dem på min anhörigvecka har fallit tillbaka men kämpar vidare komma tillbaka till nykterhet.

Få lever vidare som paret på facebook. Gratulerar dem och önskar dem allt gott.

Tyvärr finns de svårare problemen inte att läsa om. Inte som "här och nu-problem", förutom här, inte som jag kunnat hitta i alla fall.
Den typen av problem min man går igenom tex. Han har fullt upp komma igenom sitt.
Respekterar och är genomstolt över hans framsteg.

har varit lugn... Ang Mickes & Ulrikas skrivande så tror jag att det startat iom hans behandling så därmed är ju missbrukartiden inte med. Det inlägg jag tänkte på var det där han beskriver smygandet och förnekandet och den avslutande meningen att frun under lång tid påtalat just detta.

Mitt skrivande här började ju också efter att mannen "slutat" - efter att jag lämnat och kommit tillbaka. Efter tiden då jag (ständigt och oupphörligt känns det idag) sökte flaskor/boxar/"spår" och han smög & ljög... de situationer som kändes som/var ett-spel-på-liv-och-död finns ju inte här. Det var tillspetsade situationer det första halvåret också, vid ett tillfälle körde jag långt och satt sen länge i bilen och var tveksam åt vilket håll jag skulle köra... nånstans mars 2011 var det. Jag har aldrig blivit slagen eller hotad däremot skulle det som hänt falla inom ramen för psykiskt våld - han kunde nog vid några tillfällen ha tagit livet av sig i desperation, det tror jag verkligen. Många gånger har jag bönat & bett, försökt trösta och lugna (det finns flera tidiga och stora förluster och sorg i hans liv) men när "det vände" för mig - och oss - upphörde även det. Det hör ihop med det jag skrivit, att jag kom till punkten där jag insåg och sade "jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt jag kan utan att det varit dig till hjälp (med detta)". Nu säger han, även när vi har det svårt "du ska veta att jag vill leva (med dig) och jag tänker leva" - så gott att höra.

Nu när det blev så, att jag skriver om detta och om mig i Stjärnstoffs tråd, vill jag också klargöra att i den stunden när jag sa att jag insett att jag inte kan hjälpa visste jag inte vad som skulle hända, hur det skulle bli... jag vill understryka det eftersom jag ofta läser här, och till fullo förstår att man helst vill veta det... någon skrev att för mig och Lelas blev det ju bra... Ja, men då när man ställer saker på sin spets vet man inte ... och jag VET hur lång och svår vägen fram till det ögonblicket är.

Kram på dig Stjärnstoff och alla andra systrar i medberoendets helvete - för det är det. Kram, kram / mt

så - damerna ovan har sagt det som behöver sägas. Kram / mt

du har det lugnt på jobbet! Du beskriver medberoendet så på pricken - hur du tar ansvar, lägger tillrätta, tassar på tå och gång på gång (ödmjukt) ber att han ska lyssna eller läsa det du finner angeläget i er relation. Tänk hur man fångas in i det där och hur svårt det är att ta sig ur det... en otroligt stark kraft som tar energi och binder den energi man har. Om mina ord känns hårda är det inte menat så... jag vet hur det är.

Jag önskar att du har kraft på fredag, när barnen är borta, att ta plats; tala utifrån dig, om vad du ser och (inte) hör, vad du behöver, önskar och vill. Jag kan inte låta bli att be dig tänka över ett råd: gör klart för dig precis vad du vill säga, säg det och sen inte mera. Inte förklara, inte säga om samma sak på ett annat sätt, inte be om ursäkt för det du säger... Bara säga det du har att säga, sen har du sagt ditt och håller munnen stängd. Om det blir det tyst är det i så fall en talande tystnad.

Jag befarar att Sorgsen har fångat en avgörande sanning i meningen "Tyvärr tror jag det är omöjligt nå fram så länge alkoholisten står i fokus."

Jag tänker på dig och jag lider med dig, med din trötthet, uppgivenhet(?) och kraftlösheten som gör att du inte tar hand om dig så som du skulle vilja. Hur gick det till när du lät ditt livsrum krympa så? Vem är "den riktiga" du?

Kramar i natten! / mt