Senaste kommentarerna i forumet

Vi är nog många som känner igen detta. Mitt enda råd är att du ser till att få en fil tillvaro. Du kan inte påverka så mycket.
Kram

Känner igen mig i det du skriver! Vi har inga gemensamma barn och mina har nu nästan blivit unga vuxna och jag har pratat med dem om min mans alkoholkonsumtion, att jag tycker att den är på tok för hög och att de själva behöver ta ställning till vad de tycker är normalt, eftersom det inte är vad vi ser hemma hos oss. Men mår fortfarande dåligt över att de får med sig denna sneda bild.

Det är så svårt, speciellt när man ofta får tillbaka att det är en själv som är problemet!

Skickar styrkekramar

@Snödroppen
Tack 😊❤️
Ja det går framåt och det är bra!
Alla tankar och känslor hinner klarna mer nu i mina nyktra och drogfria dagar.

Hoppas du mår bra 😊
Kramar 🌹

@Självomhändertagande
Tack 😊🌹
Skickar kram tillbaka

Tänker att psykologen lyssnar på fakta utan känslomässiga band o inte alltid har rätt men nog är rätt klartänkt.
Var rädd om dig och du är ju vuxen med egna saker att fokusera på så försök att inte bli så involverad i deras skilsmässa - tar ju bara energi.
Kram

I september förra året bad jag admin radera mitt konto. Jag fick ett fint svar som gjorde att jag valde att inte radera min tråd. Jag var rädd för att jag skrivit för mycket, för privat. Att jag skulle ha hängt ut mitt ex och att någon skulle känna igen honom.

Idag tänker jag annorlunda. Det har varit en intressant process att vara här, särskilt det senaste året. Jag har följt med i några trådar och jag är så tacksam för att jag blev kvar.

Nu vill jag skriva om en slutsats som jag har kommit fram till, när det gäller mig. Jag har arbetat med en text som jag funderat på om jag ska pröva ge ut, men jag insåg att den är för privat. I alla fall nu. Kanske när jag går i pension och det är många år kvar tills dess. Det går inte att utlämna vissa sekvenser. Då förstår man inte heller mitt syfte med texten. Utan att gå in på vad som hände en kväll för väldigt många år sedan, men som orsakade att jag blev kvar med mitt ex fast jag egentligen hade gjort slut.

Jag var med om ett trauma. Och jag stod då på medicinen litium. För min tilldelade diagnos bipolär typ 2. Det som hände mig gjorde att jag ville sätta ut medicinen då jag inte var klar i mitt sinne. Jag var apatisk och jag råkade illa ut, pga just detta.

Att jag inte var klar.

För några månader sedan kunde jag knyta ihop säcken. Jag har kartlagt allt och jag har förstått allt, när det gäller mig. Jag fick inte trauma hjälp då jag sökte det. Eftersom jag inte varit i krig och utsatt för tortyr. Men om jag hade uttryckt mig annorlunda, så hade jag kanske fått traumahjälp. Då jag hade utsatts för en viss slags "tortyr". Beroende på hur man definierar det.

Det kanske är skillnad för att jag är kvinna och svensk. Och för att jag är bara en i mängden som är med om detta, i Sverige. Jag har börjat prata om min erfarenhet bland mina närmaste. Och jag hör andra berätta om liknande.

Men jag vet ingen annan som fått traumahjälp. Däremot så vet jag flera som får piller. Jag kan skriva vad de pillerna heter här, men det är inte relevant.

Jag tog mig ur djungeln av piller. Och har varit frisk sedan dess. För en tid sedan träffade jag en man som i sin profession är läkare och psykiater. Han förordar alternativ behandling till psykofarmaka. Jag berättade om en teori som jag har kommit fram till. Att så länge jag stod på mediciner så var jag sjuk. Jag berättade förstås mycket mer. Han bekräftade att min teori kan vara sann.
Jag har även bollat den teorin med en tidigare behandlare som också bekräftade min slutsats.
Jag somnade tidigt igår och vaknade nyss och kände att jag ville skriva ut det där känsliga här, men nu när jag skriver så vill andra ord ta plats.
Egenomsorg. Att ta hand om sig själv. Därav mitt alias. Jag har tagit hand om mig själv sedan ett datum jag aldrig glömmer. Jag insåg att jag höll på äventyra den vackra gåva som livet är. Att få vara här. Jag hade kris och jag valde själv att fly med alkohol då jag såg hur mitt ex flydde med alkohol.
Men jag hade tur. Ett par poliser som brukade vara hos ett par grannar, hörde ett bråk ifrån min lägenhet. Och de knackade på hos mig. Jag var berusad. De tog med mig och körde mig till psykakuten. Jag fick komma till en avdelning. Och där satt jag i en soffa där en annan man satt. Vi pratade med varandra. Det var ett underbart samtal. Som fick mig att förstå, att jag var inte på en avdelning för min bipolaritet. Jag var på en avdelning för missbruk. Jag hade blivit körd till beroendeakuten och jag var ju inte ens beroende. Men det var jättebra att det här hände.
När jag ätit ett par smörgåsar och druckit en kopp te så bad jag om att få blåsa för tredje gången. Jag skulle få gå hem! Men först. Ett samtal med läkare. Det samtalet är det bästa samtal som jag någonsin har haft.
Det fick mig att förstå, att jag som inte behöver alkohol och som har en sårbarhet ska inte dricka. Så jag stoppade. Och jag har kunnat arbeta med mig själv. Ett steg i taget. En dag i taget. För att bli balanserad. För att bli frisk. För att kartlägga mitt liv med psykisk ohälsa. För att förstå hur det ser ut i Sverige. Vården, mediciner och hur Socialstyrelsen rekommenderar piller där man egentligen borde göra som i vårt grannland. Att erbjuda KBT eller annat stöd vid trauman.
Men i Sverige så skrivs det mest ut piller. Piller som kanske lindrar och hjälper. Men i det stora hela kanske det även stjälper. Jag tänker att jag har blivit "räddad" av piller. Men om jag hade fått traumabehandlingen tidigare, som jag till slut fick då jag sökte på rätt ställe, då hade jag haft ett helt annat liv.
Fast ändå, jag älskar mitt liv och jag är tacksam för min resa. Det är nu jag har användning för den. Jag har varit på en arbetsplats i många månader.
Personalklimatet är inte bra. Och om det är en sak jag lärde mig av mitt trauma. Så lärde jag mig att gå, när det inte är bra. Jag söker andra jobb, har börjat studera en kurs och jag vet vart jag är på väg.
Jag trivs i mitt hem, som en gång var en total misär. Det finns inget spår av misären alls. Det är bara harmoni här nu. Och jag har skapat det själv. Och med hjälp av min fina pojkvän. Som han hjälper mig. Jag har aldrig haft en sådan relation tidigare. Det har alltid varit jag som har servat och passat upp. I ett par tidigare relationer har jag stått bakom och hjälpt de fd pojkvännerna att göra karriär. Jag är en god samtalspartner.
I min tidigare relation var även mitt ex en god samtalspartner. Vi behövde varandra då. Inte längre. Han hörde av sig igen. Och jag svarade fint. Det gjorde att han sände ett par bilder på honom och hans nya flickvän. Jag fick en aha upplevelse. Att det var hon som försörjde honom, som jag gjorde.
Och jag har landat i en ny insikt. Hur det är. Hur behoven vi har kan vara så starka så att vi gör allt för att fylla dem. Som mina fd kollegor har uppträtt. Jag hör dem säga "jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag" och upphöjt i 100. Jag har inte hört att vi är ett team. Jag är van som tidigare patient i psykiatrin att träffa vårdgivare som arbetar i team. Det händer att jag tar ett möte med någon i vården fortfarande, då jag tycker att de är hjälpsamma. Och alla som jag har träffat vet om vilken resa jag har gjort. Det är ingen som uppmanar mig att ta ett piller längre. Det var länge sedan jag fick den uppmaningen. Istället lyssnar jag på tipsen jag får och tänker för mig själv. Det är just det här jag gör. Jag lärde mig egenomsorg för 15 år sedan. Jag jobbar inom kommunen. På en plats där ingen verkar känna till detta. Men jag ser att det kommer att smälla riktigt ordentligt för många där. De är stressade upp över öronen. Och de var inte mottaglig för det stöd jag hade tänkt fylla. De blev iskalla och jag såg in i ett par av deras ögon häromdagen. Ett par ögon som jag förstår är en reaktion av chock. Där finns en höna, som har högre rang än andra. Och resten av flocken följer med.
Det är en riktig hönsgård. Med bara kvinnor. Någon yngre än mig, de flesta jämngamla och några äldre. Jag skulle gärna se hönsgården som pjäs en dag. Men jag har viktigare saker att skriva om. Jag har inte tid med dravel.
Det är ingen där som reflekterar. Eller så gör de det, men de vågar inte säga emot hönan med rang.
Och jag måste bara skriva detta någonstans. Så jag tänkte att jag skriver det här. Det som kommer upp.

Det gäller att se om sig själv. Ta hand om sig själv. Och vara snäll med sig själv. På alla sätt. Och att se om sitt hus. Så att man kan, som jag nu gör.

Jag valde att gå. Och jag går inte tillbaka. Jag går inte in i en hönsgård där bemötanden är förskräckliga. Jag är rädd om mig själv. Och jag säger stopp, när jag måste.

Och detta stopp hade jag aldrig lärt mig om jag inte hade haft en missbrukande vuxen man i min bostad. Jag ska nog inte ens säga att han var ett ex, då vi egentligen aldrig fick en relation som ett kärlekspar ska vara.

Vi hjälpte varandra under en tid som vi båda hade fastnat. Bilderna som han skickade fick mig att förstå. Att han är på samma plats. Fast hos en annan.

Jag har gått vidare. Och det gjorde jag långt innan han flyttade. Jag förändrade allt som jag behövde förändra, för att leva det liv som jag önskade ha och lever idag.

Jag är tacksam för att han skickade bilden. Det gjorde så att det klarnade. Det som fattades förr var just egenomsorg, för mig. Jag var helt uppe i ett medberoende. Som jag höll på. Varför. Kanske det är så med hönorna. De vet inte varför de håller på. Men som de håller på.

Jämför med varandra varje dag. Vilken mat de äter. Vilka kläder de bär. Var de har köpt kläderna. Var de ska resa. Vad de ska göra på julen. Vilka julklappar de ska ge. Hur de ser ut. Osv osv osv osv osv osv.

Jag träffade en man som har rang för ett par år sedan. Han är verksam inom yogavärlden. Jag frågade, varför är människorna så här. Han sa "de reflekterar inte" och det är just det. Det är många som inte reflekterar.

När man är i sitt ekorrhjul och springer i det, likt en hamster springer runt runt runt och runt. Och aldrig stannar upp.

Hur ska man då se?

Önskar alla hjältar som här som kämpar så och kanske ni befinner er i ett slags ekorrhjul och springer springer springer. Släcker bränder. Det gjorde jag, i flera år.

Tills jag tog hjälp att stanna upp. Och jag övar fortfarande, varje dag.

Ta hand om er. På alla sätt.

Du är ansvarig över ditt liv.

@Självomhändertagande Tack för fin text! När jag skrev detta var jag nog i en förnekelse fas. Jag förstod att han hade problem som var otroligt allvarliga men tänkte "kan man verkligen säga så om någon en inte träffat?".

Idag lever jag i lite mer klarhet. Jag sörjer fortfarande han, men jag vet också att det kommer bli bra. För jag märker att det är bättre på många olika plan, ingen stress, ingen oro i vardagen längre. Det som saknas är det trygga punkten i livet, han som håller om mig när jag mår dåligt, han som stöttar i vått och torrt. Den pusselbiten saknas, men då får jag konstant påminna mig om att jag saknar inte oron och stressen.

Jag tror jag börjar inse att jag kan älska honom som person fortfarande men inte vara med honom. För han har en sjukdom som gör att han inte kan ge mig det mest basala i ett förhållande, respekt och tillit. Det är grundstenarna, han har taket men han har inte grunden.

Jag ska tillbaka till psykologen, för att jobba med min anknytning men också eftersom mina föräldrar eventuellt ska gå in i en skillsmässa. Det är som två knytslag i magen samtidigt. Men det kommer bli bra oavsett, försöker jag intala mig själv...

@Kristoffer
Tack så mycket. 🤗
Kändes som om jag aldrig skulle komma till denna punkt.
🌹

@Snödroppen
Ja, verkligen!
💜
Kram.

@Tröttiz
Det är så fint att få känna att allt srbete man lagt på sig själv faktiskt också får en att läka, att ändra sina mönster 🙌❤️
Kramar

@Wind
Så kloka tankar. Min första tanke är att du har tagit såna stora kliv framåt, det märks i sättet du är rädd om dig själv ❤️🙌. Så fint att se.
Tänket att det är väl jättebra att han sökt hjälp och jobbar med sig själv, kan du inte bara låta det vara så utan att behöva tänka kring hur du ska göra. Skjut fram allt det där.
Du ska prata med någon som kan våld i nära relationer, det var en jättehjälp för mig. Hoppas du fortsätter skriva, det är så fint att följa sin resa och dina kliv framåt.
Kramar

@Åsa M
Vad fint att se din kommentar ❤️!
Hade missat den.
Kram

@Wind
Så fint att läsa att du känner behov "av att få ha mig och mitt".
Ta hand om dig!
Kram

Det är så häftigt att få följa din resa @Tröttiz, du har kommit långt. Det där du beskriver är stort, att inte följa känslomässiga reaktioner in i gamla hjulspår utan ta ett steg tillbaka och agera enligt plan. Fortsätt sköta om dig!

Tack för ni tog er tid att svara
Så fint av er stort tack 🙏🌹😃

Ja jag känner ett stort behov av att angagera mig i mitt och det tar verkligen emot när jag tänker på att springa tillbaka in i det igen. Men visst är det svårt?! Massa känslor åt olika håll
Usch 😬🤯
Jag ska ha samtal med en kvinna framöver som arbetar med våld mm i relationer så jag får lämna allt där så kanske jag kan få mitt hjälpt 🙏

Är tacksam att jag ändå känner behov av att få ha mig och mitt

Kram wind 🌹

@Wind
Ja, jag menade för dig och din skull.
Att ni sköter om ert mående på varsitt håll.

@Wind
Godmorgon. Förstår fullt ut dina känslor en sådan blandning av glädje, oro och hoppfullhet. Mitt råd är att låta det ta tid, ge varandra tid för att se vad som händer.
Jag har många gånger tänkt och agerat utifrån att mitt ex varit nykter och rusat tillbaka för fort vilket har resulterat i att jag rasat längre ner när nykterheten tog slut, vilket det gjorde för honom flertalet gånger. (Menar inte att det behöver vara lika med ditt ex men chansen finns tyvärr)
Så ge dig och även honom tid att jobba med er själva, så kanske det finns något nytt och bättre att bygga på senare om ni båda vill det.

Hoppas att du får en fin dag. 🌺

Hej

Att söka hjälp för min skull isåfall
Inte för att få han och mig ihop igen om du förstår. Jag är helt slut på energi och vill ha mig tillbaka. Jag är så less på allt surr i huvudet just nu.

Mvh wind 🙏🌹

@Wind
God morgon.
Jag har inte varit i din situation med en initiativförmåga av den andra att söka hjälp. Kan dock mycket väl förstå att det rör till saker. Mer saker att tänka på samt arbeta med. 🌺

För jag tänker att som medberoende är man ju "van" vid vissa saker och om läget varit samma väldigt länge rubbas allt ju. "Jamen, hallå, vad händer nu?! " ... Fastän det är något bra som att den andre söker hjälp. 🤔🙏

Skulle det vara klokt att du nu söker dig till någon som jobbar med anhöriga, vad tror du om det?
Då han nu verkar arbeta med sig själv, tänker jag. Vi anhöriga påverkas ju något enormt.

Kram,
och ha en bra dag.
💜
// Tröttiz som inte vill köra till jobbet ...

Nu vet jag inte vad som sker ....
Exet har tagit tag o beroende centrum 🤔
Jag är jätte förvirrad.
Både glad,förvånad,förvirrad,rädd....
Han säger att det är för hans skull.
Han har tom varit nykter hemma hos sig UTAN min hjälp som att komma till mig och vart under mina vingar. Nu har han gjort det på egen hand. Jag trodde han ljög men hört via en som bor i samma hus att han vart nykter.

Det här rör ju till allt. Jag hade precis börjat släppa allt och tappat mycket av hoppet men nu sitter jag här med många frågetecken.
Jag vill verkligen inte in i nåt skit igen och tänka på han nu när jag mått så mycket bättre med att fokusera på mitt.

Hej.
Fyllesamtal; ilska mot mig och andra, självömkan om vartannat och hög röst. Så har man blivit uppringd av en person i detta stadium ... 🙄

Min kropp hann trigga igång en stress, kickade igång liknande reaktioner som tidigare före jag samlade mig och sade lugnt att jag hör vad han säger, att han inte mår bra, men att jag gärna pratar mera en annan dag och så lade jag på.
Konsekvens : ljudlös signal. Been there done that, men känns liksom inte så jobbigt mera att dra gränser. 🙏
Sådana här samtal gynnar ju ingen av oss.

Sköt om er.
💜

@Samsung50
Hej och tack för dina tankar. Vilken bra tanke du beskriver om att barnen åtminstone har ett nyktert hem. Det känns som en bra motivation.
Och det där med att släppa kontrollen ja. Och oron.
Det är fint att höra tankar från dig som ligger några steg före mig.

@Sara111 Hej, jag har inget superbra svar dock så hade jag och har samma funderingar. En sak som avgjorde för mig var att tänka att om vi delar på oss så har barnen iaf ett tryggt och nyktert hem varannan vecka och att om det inte fungerar med pappan så kan man orosanmäla och då kan han få hjälp och stöttning av socialen och ev sjukvård eller så får han inte ha barnen alls. Så länge vi bor kvar så hjälper vi ju till att styra upp familjelivet så den som missbrukar kan fortsätta sitt missbruk utan konsekvenser. Jag hoppas ju att mitt ex ska styra upp sitt liv och ta hand om barnen på ett bra sätt i framtiden, men bara han som kan påverka och välja hur han vill leva sitt liv. När man delat på sig måste man också träna på att släppa den kontroll man som medberoende har arbetat in. Kontroll och oro som gör att jag fortfarande mår dåligt trots att vi inte bor ihop längre.

Men en annan sak.
Jag har stort stöd.
Och support av min pojkvän.
Jag är så tacksam.
För kärleken.
Och för andra goda relationer.
Det betyder allt.
Jag väljer.
Bara.
Goda relationer.
Något annat har jag.
Inte.
Tid.
Med.

Och jag valde att bara gå.
Jag stannar inte kvar i skiten.
Tack ADHD att jag kan.
Jag har gjort det här förr.
Jag klarar mig.
Alltid.