Senaste kommentarerna i forumet

...arbetsdag slutade först mycket sent. Jag cyklade med eufori till lägenheten där jag befinner mig.
Dagen igår avslutade jag i soffan tillsammans med mina tankar.
Maken messade efter en sinnesromässa tidigare på kvällen, varma ord, han är alltid mer "närvarande" när han varit där eller före AA-möten.
Det känns hoppfullt.
Avslutningen på min dag blev bättre än på väldigt, väldigt länge.
Min tanke i soffan var, "oj, så sjuk jag måste varit i höstas jämfört med nu" , lite otäckt att märka men jämförbart då arbetsuppgiften igår nästan var identisk med den helgen då jag gav upp. Helgen jag kände att jag inte vill/kan/orkar hålla på längre.
Utöver det gjorde det inte ont få ett mysigt tackbrev från den kollegan som fick en skrapa i söndags, varma ord hade hon skrivit plus en stor bukett rosor. Rörande, och allt detta fick jag för några ord jag gav henne. Värmer mycket.

Så, igår var en extra bra dag.
Idag en ny med nya utmaningar, andas och tar in, lever mer och mer, inte bara överlever.

Det ligger fortfarande oöppnat i hans nattygsbord.
Jag har sett "helt sjukt" på tv4 igår och sett klippet från gokväll med Jan Johansen..
Jag blir så avundsjuk på dessa kvinnor som har män som ändå vågar gå i terapi och ta emot hjälp.
Vi har ju börjat i familjerådgivning- gått ett tag- men sen tycker min sambo att det inte ger något. Han har själv börjat gå hos en psykiater- slutar där för att han inte kommer längre...
Men herregud...han har ju aldrig gett det en chans-låtit det få ta tid och låtit det bli jobbigt...

Måste han bli nykter först innan han är mottglig för terapihjälp.
Jag hoppas att min gräns är nådd snart...

Jag ska jobba nätter i helgen- barnen tillbringar sin helg med mormor och morfar och sina kusiner- viket känns helt toppen. Sambon ska väl jobba- antar jag...
Känns lungt att veta att barnen är i goda händer och har en kul tillvaro.

Jag tar åt mig alla kramar jag får, TACK!

...flycert bara stärker min uppfattning om vilken fin och generös människa du är.
Tack från djupet av mitt hjärta.
Det finns nog inget svårare än att få ett förhållande att fungera. Med sin partner är man mest avklädd och sårbar.

I mitt fall nu ser det säkert märkligt ut för många, att jag över huvudtaget vill prata med mannen.
Men!
Jag står fortfarande på "andra sidan", han sköter det han anser han måste, helt utan min inblandning, så som det alltid varit.
Om jag försvinner helt så är det helt kört för oss, hans historia är bevis nog, hans mors ord likaså, hans ex kloka ord, hans ögon och direkt/indirekta bedjande ytterligare ett.
Jag håller distansen men det blir ett hej och att jag är stolt över hans vilja.
Att jag finns och att framtiden finns för oss. Han är mjuk i rösten och det räcker för mig. För nu räcker det, imorgon och nästa vecka är en ny tid.

Men vårt levnadssätt är ju inte "normalt" därför vore inte "ett lämnande" något uppvaknande. Att lämna och vara isär fysiskt är ju vår vardag. Det är att få det motsatta att funka som är vår utmaning och det i kombination med ständiga uppbrott, långa eller korta såna.

Kram på er

flygcert. Det är det! Kram / mt

Åh, nu kommer det några stora dagar, milstolpar i mitt liv... Oro, lycka, osäkerhet, glädje, sorg, lättnad, eufori, rädsla och beslutsamhet virvlar runt i ett enda virrvarr i kroppen, men jag har med mig En dag i taget!

Du har så rätt Sorgsen - låt inte min oro leda till spekulationer - en dag i taget! Jag behöver inte spekulera, fantisera och svartmåla framtiden, en dag i taget!!!

Tack bästa vänner, ni har så rätt: jag har faktiskt inte förstört vår familj - om någon har gjort det så är det i alla fall inte jag. Jag har kämpat, försökt, försökt förändra mig, försökt vara till lags, försökt ta allt ansvar, men hur jag än gjort så har allt varit mitt fel, det har alltid vänts till mitt fel - jag har ställt blommorna på fel plats så då slänger han dem, jag glömde ladda mobilen och då fick jag skäll och straffades med att han inte lagade mat eftersom han inte kunde få tag i mig och be mig handla gurka till salladen, jag sköter all tvätt, städning, handla, laga mat osv osv och ändå ifrågasätter han varför inte hans träningsstrumpor är rena... Och ändå tvekar jag ibland på om jag gör fel, hur är jag funtad?

***
Ja, kära sambo. Du har kallat mig negativ, oflexibel, tråkig osv, en del kan jag känna igen, men ofta inte. Igår hade du varit "snäll, lugn och tillmötesgående" och pratat om hur mycket du älskar mig och längtar efter att jag ska komma tillbaka, och jag svarade att jag hörde vad du sa, men bemötte det inte vidare. Jag tänkte för mig själv "det är bara en tidsfråga innan det vänder och ilskan kommer" men så stoppade jag mig och tänkte att jag ska inte vara så negativ som du brukar anklaga mig för och älta det, du kanske faktiskt har blivit snäll... Men det var som ett tecken - en timma senare fick jag ett låååångt samtal om hur hemsk jag är, att jag är störd som inte tar tillbaka dig, att jag väljer bort allt det fina och bra vi har, att jag inte fattar vad jag mister och genom att inte flytta hem så har jag definitivt bränt mina chanser nu".

Tack, jag får bevis varje gång. Jag tror att det är min högre makt - om det är Gud, min magkänsla eller min mormor i himlen, det kan jag inte svara på, men Tack för att du hjälper mig!!

Och jag lär mig mer och mer, jag vet att det inte är många dagar sedan jag skrev här att jag ser mönstret: han är tillmötesgående/snäll - ledsen - arg och så håller det på... Jag får mer och mer distans och jag stärker mig själv genom att vara ifrån honom.

Vad glad jag blir för din skull!! Och det känns stort - även för mig... Ibland är jag så rädd att jag ska bli sur och bitter av den här röran, att jag inte ska unna andra människor att vara lyckliga/leva i bra förhållanden/vara med om roliga saker just för att jag är rädd att jag inte ska få ha det bra, men jag påminss flera gånger dagligen om att jag unnar dig, och så många andra, lycka, glädje, framgång och välgång!!

Hoppas att du får en bra dag!! Jag tänker på dig!
Varma kramar

Här kommer fler varma morgonkramar, andas och bara var! Du är bra, du fixar det du behöver fixa, allt anant kan vänta!

En dag i taget!

- efter att jag svarat i din tråd läste jag vad du skrivit i min. Och kanske jag ”sparkade igång” dig lite? - i så fall är det menat på ett kärleksfullt sätt.

När du skriver att det du läser i min tråd får dig att hoppas... så ska jag upprepa vad jag skrev (och Lelas skrev om liknande erfarenhet) till flygcert när hon beskrev sin fruktansvärda vånda för en kort tid sedan, inför att hon flyttade till sin bror... Det var det faktum att jag gick, lämnade, som gjorde att maken insåg och vände – eller bytte, väg. När jag gick trodde jag inte att jag skulle komma tillbaka. Den natten då jag bar ut det mest nödvändiga och några kära tillhörigheter, pulsande i mycket snö... när jag flyttade bilen med mörka lyktor på natten (för att han inte skulle vakna... fast han var berusad och sov tungt), när jag parkerade på vännens gård och satt och väntade att klockan skulle bli så mycket att jag tyckte jag kunde väcka henne... och före det, när jag kört ett par mil och stannade vid vägrenen och ringde till mannen och sa att jag inte är i köket och kokar kaffe utan jag har lämnat honom... Då trodde jag inte att jag skulle flytta tillbaka. Och jag ville inte heller. Då.

En viktig vändning för mig, inom mig - och det var senare - var när jag sa ungefär ”Jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt vad jag kan och inser att jag inte kan hjälpa dig...” Kanske (det verkar så) att man måste komma så långt, ge upp, släppa taget... och i den stunden vet man inte hur det slutar.

Det är kanske då som möjligheten till ett genuint möte öppnar sig... i ett genuint mänskligt möte vet ingendera parten vad som händer och båda förändras...

Du har försökt mycket och länge nu... antagligen har han fortfarande inte läst brevet du skrev?

Läs: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article12335021.ab
Titta: http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/jan-johansen-om-alkoholismen-h%C3%…
Lyssna: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2151&grupp=11591&…
En berättelse av många. De kommer i TV ikväll onsdag i programmet Go´kväll.

Du skriver ” Dock känns det inte som att jag någonsin kommer att få min sambo att inse att alkoholen har varit och är vårt största problem.” I det tror jag, dessvärre, att du har helt rätt! Han måste inse att det är HANS problem – om han anser att det är ett problem? Du måste formulera DITT problem och stå för det. Min formulering, innan jag gick och efter jag kom tillbaka var (och det var inget problem, det var ett faktum) att jag vill inte leva med dig när du dricker, du förändras till en person jag inte känner igen, en person jag inte vill vara med. Jag vill leva med den sanne xx.

Många, många gånger sa jag att ”jag står på tröskeln och jag går om det inte blir annorlunda” – det hade ingen effekt alls...

Du är på väg - till ditt eget beslut som gäller dig, och barnen. Jag följer dig här så länge du väljer att skriva – och skickar lite kramar när du tar en paus. Kram, kram / mt

...har jag mått bättre än på länge.

Det är de sista 3 dagarnas små saker som gör stor skillnad denna veckan jämfört med förra (i förhållandet).
Var och är oerhört ledsen och förvirrad över utvecklingen senaste månaden med kulmen förra helgen.
Att jag har människor jag naturligt kan ta kontakt med och prata öppet med är jag tacksam över.
Att de i kombination känner mig och/eller mannen sen länge och att jag inte täckt eller bäddat för mannen innan gjorde samtalen okomplicerade.
Alla verkar till och med tacksamma över dem.

Mannens son messade mig idag, tog ju för givet mannen fått samma positiva besked. Det hade han inte... Fick jag klart när jag ringde och berättade om att våra båda söner berättat positiva saker inom 30 min för mig. Livet är ombytligt och tuffar vidare trots elände, det ger sund distans och håller hjärnan i trim.
Fått två andra viktiga avstamp idag, ena avslutar ett arbete och ena påbörjar.
Gott att leva!

...låt inte din oro leda till spekulationer. Oro är inte särskilt konstruktivt ;) (säger jag och låter de meningarna sjunka in i mitt system)

Vad jag menar är att skuldbördan är oväsentlig (så länge det inte finns destruktivt missbruk som utsätter minderåriga).
Ni står i den situationen ni har för ni inte kunde leva tillsammans. Du var den som gick för din gräns var nådd.

Nästa steg för dig är ditt gryt.
Nästa en överenskommelse över hur mycket barnen ska vara hos vem.
Om mannen är missbrukare av alkohol eller andra droger måste det till en utredning.
Om det är makt han utövar över dig ska du bara vara än mer tacksam över ditt beslut att flytta och boa in dig i ditt nya liv.
Om ni får 50/50 boende att fungera är det bra, om inte får du/ni tänka om, med eller utan hjälp av familjerätt.

En sak i taget ;)

Kram i mängd

...för omtanken flygcert.
Tack, du är guld värd vännen.

...varje dag.

Skönt höra från dig.
Den svåraste tiden är innan man når vändpunkten oavsett hur den ser ut och vad man helst vill den ska leda till.
Sen är det tungt innan livet försöker lägga sig tillrätta.
Stora beslut tar tid och måste ta tid!

Skuld och skamkänslor är inte ovanligt men känn dem för allt i världen inte här inne, helst inte alls!

Kram

jag har inte ledsnat på dig - förlåt om det kändes så. Jag formulerade mig tokigt. Jag har däremot saknat dig... Du frågade hur du ska tänka... och det kan du ju bara veta själv. Men jag ville nog trigga dig lite att formulera dina tankar - jag tror att skrivandet för framåt och du har varit ganska tyst den senaste tiden. Du fick mycket respons:) Läs och... skriv gärna!
Kramar / mt

Tack alla fina människor som finns omkring mig!
Nej, mitt förnuft säger att barnen måste må bättre av en lycklig och glad mamma och pappa....
Jag ska ta en dag i taget, känns bra att ni är med mig.

Ja, jag har tagit det stora klivet, och ibland känns det bra och ibland är jag fortfarande rädd att jag gör fel.

Men det var inget beslut jag tog på ett par timmar - det stöttes och blöttes, det gav mig ångest och jag vägde hela tiden mellan ska jag stanna, ska jag gå, vad blir bäst för barnen, får barnen bäst av att ha mamma och pappa ihop, blir det bättre om barnen slipper höra och se oss kalla och grälande osv osv. Och jag ältade länge, länge!!

Men en dag tog jag ett beslut och det var kanske inte så mycket ett beslut som att Lelas helikopter kom och hämtade mig - du har säkert läst "Lelas motorbåt och helikopterräddning"? Plötsligt dök det upp en räddning och jag hoppade på den, sedan blev allt ännu värre och jag kände precis som du känner nu: jag har funderat över meningen med livet, jag har verkligen ståt och önskat att jag dog, knall fall, för att slippa ta beslut, för att slippa ångest och vånda, för att komma undan... Och det låter kanske tomt nu, men det blir bättre. Återigen Lelas ord: du kanske är på botten nu, eller närmar dig botten, men snart vänder det, snart trycker dina fötter ifrån långt där enre på botten, och då kommer du sparka dig upp mot vattenytan och solens glittande strålar!!

Jag förstår din känsla av panik att andra tar kliv, jag har också känt det, men nu sänder jag dig styrka, styrka i massor -- för en dag är du redo att göra det du behöver, redo att göra det du måste och det du känner är det rätta!

En dag i taget (Sorgsen har matat mig med dessa ord tilsl jag lärt mig dem som ett mantra). En dag i taget, andas och ta hand om dig, du är bra och du är viktig. Ett beslut är inte nödvändigt här och nu, tiden komemr hjälpa dig.
Varma kramar!!

Och du är värd allt bra!!
Stor kram.

Har precis skrivit till flygcert...
Det kunde varit skrivet till dig...
Läs och ta det till dig!!!
Och du. Lägg inte sten på börda... En vacker dag vet du vad du måste göra...
Låt det komma till dig, du kan inte ta steget förrän du är redo!!
Och jisses vad jag känner igen mig i det där med att tippa på tå...
Har problem med mina hallux valgus nu för tiden, skulle mycket väl bero på allt mitt trippade!! ;)
Och fortsätt skriv!!!
Känn ingen skuld för att du är kvar, eller skam...
Skriv och ta emot det stöd och den värme du kan få här, och låt det hjälpa dig de dagar mannen surar!!
Stor kram!!!!!
/k

Det är inte du som valt bort en hel familj, det är inte du som förstört... Det är han!
Du har valt att gå för att rädda dig! Och genom att gå lär du sessorna att du är värd värme, kärlek och respekt, och att inget annat är ok!
Barn gör inte som man säger utan som man gör: kanske (antagligen) har du lärt dem göra det samma om de hamnar i ett destruktivt förhållande i framtiden!
Prata med dem, de är barn men de förstår mer än man kan tro!!
Du har räddat tre av fyra, och kanske tom den fjärde när han inser vidden och konsekvenserna av sitt drickande!!
Stå rak i ryggen! Du är värd att se upp till!!!!!

Kramar och kärlek! ❤
/k

Jag brukar inte svara på den här typen av inlägg helt enkelt för att jag inte har nån erfarenhet av såna här problem. Men jag kände att jag ville svara nu när du säger att du vill ha en facit på att det kommer att bli bra för dina barn om du flyttar. Det kan du förstås inte få men spontant så säger jag ja, det måste vara bättre för dom om du gör nåt när du mår dåligt. Jag tror att barn tar skada av att vara i ett hem där en förälder mår dåligt, där förhållandet är dåligt. Det kan inte vara bra för barn att leva i sånt. Det måste vara mycket bättre att få vara ensamma med dej när du får lugn och ro. Det är min icke expert åsikt. JAG tycker att man aldrig ska stanna i ett dåligt förhållande för barnens skull, tvärtom. Vad ger det dom för förebild av ett förhållande?

Lycka till önskar jag dej!

Börjar du lessna på mig Mulletant....
Jag skulle vilja ha ett facit på att allt kommer att bli bra, framför allt för mina barn. Att de inte kommer att ta skada av att jag tar steget att flytta. Jag måste börja falla. Känns som att jag ändå har börjat göra det...men mycket sakta. Det blir så plågsamt när det segar sig neråt- kanske är det bättre att klippa av linan och falla rakt ner?

Om någon från "andra sidan" läser min tråd, skulle någon vilja svara mig på en sak:
Vad händer hos er när man som jag hela tiden bönar och ber om en förändring, ber om att bli lyssnad på och sedd. Stänger man av helt eftersom det anses som tjat och tomma hot eller fastnar det någonstans i själen och i samvetet? Eller är jag bara jobbig som tjatar.....

Äsch, jag hör hur dumt det låter när jag skriver.... Finns inget mera att göra eller säga, det är dött!!

hur tänker du? Kramar / mt

nu heller... Det kan vara precis så att din före detta sambo inte alls orkar med att ha barnen så mycket - en annan sorts sorg och oro än den du haft hittills. Han verkar ha fullt upp med sitt eget - jobbar, tränar, har inte tid... och inte ork??? Det kommer att lösa sig, du kommer antagligen att få ha mycket hand om barnen... det behövs bara lite tid innan bitarna faller så som de kommer att falla.

Visst är det så att barn önskar en "hel" familj - men då önskar de en harmonisk familj. Det hade inte ni. Du kan ge dem ett lugnt liv. Kram på dej! / mt

Vissa dagar funderar jag djupt över meningen med livet. Dock njuter jag av vårsolens varma strålar och försöker vara ute så mycket jag kan. Hemma känner jag mig mest besviken och utnyttjad.....
Varför har jag låtit det gå så långt? Jag tassar på tå för att inte säga något som gör honom upprörd så att han slänger på luren i örat på mig eller släcker sänglampan och vänder sig om med ryggen mot mig utan att ge mig ett svar. Han tiger ihjäl mig.
Jag får panik när jag läser om flygcert som har tagit det stora klivet....men inte jag, jag är för feg. Hur ska jag tänka??

Kram till er alla, mina vänner här på forumet.

...hur du har det?
Tänker på dig och sänder en kram

...kaninsagan läste jag för mina barn.
Det där med ljudböcker har jag inte fått någon rutin på. Under flera år har jag tänkt ha en i bilen men började lyssna på p1 istället för skvalet.
Du väckte upp ljudboksintresset hos mig igen. Tack!

Önskar dig en bra dag
Kram