Senaste kommentarerna i forumet

till dig idag / mt

Stjärnstoff! Håll din linje nu! Läste du inlägget i Mickes blogg? Du beskriver så bra vad som händer: "Kanske för att vi andra inte finns när ölen kommit fram, kanske för att jag får ont i magen av att han ber barnen "hämta en bärs till pappa" eller för alla gånger han slocknat på soffan och jag har städat undan efter honom innan barnen vaknar. Eller att han blir personlighetsförändrad när han dricker."

Styrkekram! / mt

Jag vet inte om han läst brevet, jag tror det. Vi sa inte ett ord till varandra igår kväll förutom God Natt.
Antingen är han så fruktsnsvärt förbannad på mitt brev- eller så funderar han över vad jag skrev. Men det känns ändå lättare på något sätt. Jag har fått tala om att jag vill ha en förändring och han har fått svart på vitt vad det är jag vill. I stora drag.
Jag önskar så att han tänker till, men alkoholen har ett så stort grepp om honom så jag förväntar mig en kamp nu.

detsamma sägas ungefär så, att när Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster... och du har ju stängt dörren alldeles själv dessutom - för att prövningarna där inne var outhärdliga.

Jag säger det igen... jag har jobbat i sammanhang där jag sett rätt många som gått in i den berömda väggen och då har det ofta varit EFTER en tids ledighet... DÅ kommer stora tröttheten fatt en. jag menar inte att du kommer att bli sjuk av utmattning nu, jag menar att nu har du plats att vara trött. Unna dig det och gör det vardagliga livet så enkelt som möjligt. Ta emot känslorna, låt sorgen ha tid & rum - du har ändå förlorat, eller snarare gett upp det som du en gång trodde och länge önskade att skulle vara ditt liv. Det är ledsamt. Visst är det det.

Många varma kramar! / mt

...tillbaka Lelas och tack för dina ord.
Jo, jag är nog en jordnära person, inte för att det gör smärtan lindrigare men jag lämnar inte mina grundvärderingar och svävar inte iväg helt utan livlinor.
Det har hjälpt mig i detta stim av obehag.

Vändpunkt
Jag vet ju egentligen inte om det har varit någon vändpunkt. Finns ju inga garantier för något och jag har inte fått något förklarat eller ens rört vid utbrottet.
Det jag vet är att han var oerhört otrevlig och sen inte tog någon kontakt alls. Jag åkte hem utan meddela honom, han fick hysteriskt utbrott, jag var envis-arg-förtvivlad-kärleksfull, sen var det tyst igen. Jag började ta kontakt och nu är vi tillbaka i en kontakt. Långt från "normal" men den finns.

Maktlöshet/insikt
Insikten om alkoholens/missbrukets inverkan och påverkan, dess konsekvenser och maktlösheten, har han alltid förstått och insett. Att därför låta bli dricka klarade han under många år, månader, veckor, dygn. Men han har, enligt hur jag får ihop berättelser, levt aktivt i missbruket största delen av sitt vuxna liv. Detta visste jag inte förut och har inte haft anledning pussla ihop. Det ändrar inget i den nuvarande situationen men gör ju såklart vår/min framtid mer oviss. Han sprudlar inte och jag kan bara hoppas han hittar sig själv och någon form av mål som får honom tycka livet är värt att leva. Han har nog hittills mest överlevt.

Igår var han vänlig, glad, tog flera kontakter, sms o tel.
Just idag var vårt samtal sämre, inte många ord och irritationen var tydlig.
Kan det vara den geografiska skillnaden jag så ofta upplevt? Med mig är han på "osäker mark" och vi tillbringar mycket tid tillsammans. I lägenheten bor missbruket och med det ångesten och depressionen. De sammanhangen är ju enkla ta till men jag behöver inte veta varför, jag tar saker som de kommer. Trivs när vi trivs och mår dåligt av det dåliga men det sänker mig inte. Jag vet däremot att om jag skulle ställa ultimatum eller pressa fram något för få bekräftelse så kan jag packa väskan och gå. Det vill jag inte, jag tror vi kan få ihop detta, om båda vill. Jag vet att jag vill. Jag vet inte våra möjligheter ännu men tycker det är värt att ge det tid. Idag känner jag så. Imorgon också, det känner jag. Det räcker för mig att veta nu.

Jag fortsätter lunka vidare och i höst har jag förhoppningsvis pusslat tillräckligt för dra någon form av övergripande slutsats.
Håller mig till grundplanen.

Hej igen Stjärnstoff och välkommen tillbaka till forumet!
Härligt att höra av dig, men jobbigt att läsa om hur svårt du har det.

Bra att du har skrivit ett brev! Utmärkt!

Hur har det gått under kvällen?

Kram!
/H.

Åh, älskade flygcert-gumman.

Det tar tid att nå ytan. Ibland blir det natt... och då kanske man inte ser ljuset där uppe. Men man fortsätter närma sig ändå.

Apropå det där med Gud och prövningar... det är ett bibelställe, det där. Det står så här:

"Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den."

(Det är 1 Kor 10:13, och det finns att läsa i sin helhet här: http://www.bibeln.se/las/2k/1_kor#q=1+Kor+10%3A13)

Kram, vännen.
/H.

Hej Sorgsen!
Nu har jag läst ikapp även hos dig. Tänk vad man missar när man åker på semester! :-)

Vad härligt att känna ditt lugn och dina stadiga fötter mot marken. Bra jobbat, tjejen!

En liten tanke om detta med vändpunkten... Kan "sängen" ha blivit hans vändpunkt? Kan den händelsen ha fått honom att inse att han är maktlös mot alkoholen? Det är ju där allt börjar, med den insikten...

Kram!
/H.

Nu är jag livrädd. Skrev ett brev som i stora drag går ut på att jag vill att vi hittar tillbaka till varandra och att jag önskar han avstod alkohol. Skrev också att det finns hjälp att få och att jag i alla fall kommer ta hjälp. Åker iväg en sväng nu, jag sa var brevet ligger. Hoppas att han läser, men har ingen förhoppning om att han ska ta emot mig med öppna armar.

Hej stjärnstoff, jag har det precis som du. Dessa svar som är svåra att värja sig mot. Hur kan det vara så? Jag har levt så så länge nu finns inga barn hemma längre och det känns som om jag försvinner i hans alkoholmissbruk. Jag får den ångest han borde känna, jag får ångest av ett glas vin för att han dricker mycket. Tänker varje söndag att imorgon ska jag ta tag i det ordentligt, men nej man känner sig som en jäkla fegis. Som du säger styrkan var hittar vi den? Lycka till vi har ju rätt, det vet jag

...jag kan ligga och bara vara tom, tappa tidsuppfattningen och varandet, och jag har ibland slutat undra varför det händer.
Kroppen behöver vila, hjärnan ro, hur och när och varför kan jag roa mig med att analysera, oftast vet jag ju, men oavsett så är det ju alltid något som vrider igång startmotorn och allt är intakt. Livet tuffar vidare och jag hoppar in i tåget, ibland som lokförare och ibland åker jag bara med. Nödbromsen har jag använt några gånger men oftast tuffar jag vidare. Den där vilan, den är livsnödvändig, även den i vaket tillstånd.
Var glad över att din kropp arbetar med dig!
Lyssna på den!
:)

...överdriver inte!

Kram

...kan nog inte räkna med att få en dialog med honom så länge han inte själv inser sitt problem.

Min man var väldigt öppen och insiktsfull, han har/hade inga problem prata om att han är alkoholist. Det brukar annars ofta vara det första steget till insikt. Att sen göra något åt det är nästa. Min mans "insikt" gav honom själv tillåtelse fortsätta dricka. Sjukdomen går, utan undantag, bara neråt och den nedåtgående spiralen upphör bara om man slutar dricka.
Jag rekommenderar trådarna här, läs och skriv...

Kram i mängd.
Vi är med dig!

Tror du har mycket rätt i att det är rörigt. Ett steg i taget och tack för att du ger hopp.
När jag försöker formulera mig så är det precis som om det sitter nån på min axel och säger: men hallå nu överdriver du! Jaha så du vill inte väcka honom på morgonen längre varför inte?! Han som sliter så, ska han inte få kunna koppla av med ett par öl utan att du drar igång en hel cirkus? Har du inget viktigare att fokusera på? Osv
Men jag ska banne mig ta på mig hörselskydd och försöka.
Jag gör ett försök ikväll igen.
Kram

...kära medsyster, det är inte lätt att behöva börja sortera och rota inuti sig själv.

Det du beskriver som "tomt inuti" kanske är "rörigt inuti"?
Börja med det första som faller dig in, litet eller stort, skriv ner, skriv bara de orden som finns i dig, skriv bara till och åt dig, utan tänka på formuleringar.
Börja där...om det börjar lossna så trillar det oftast ner nya ord och tankar. Om hur du mår, varför, var det gör ont, vad som sagts, reaktioner...allt om allt...
Om samma känsla/ord kommer tio gånger, skriv det alla tio gångerna.
Så har jag sorterat och det funkar för mig.
Jag skriver också sånt som jag, eller andra, tror jag känner eller jag borde känna.

Att formulera ett brev till sin respektive tror jag inte är klokt göra i en hast.
Tror det är framtidsdrömmar här inne som skrivit många ark till sin man, om jag uppfattat rätt så har han inte läst det ännu, många månader senare.

Alkoholism är en kronisk sjukdom, en komplicerad en, men behandlingsbar.

"Varför är det ett så stort problem för dig?!
Att jag tar ett par öl på helgerna och när det är fotboll på tv?!
Jag slår aldrig dig och barnen
Aldrig våldsam på något sätt
Jobbar hela dagarna
Tränar ungar två kvällar i veckan
Snickrar på huset
Säger att jag älskar dig
Är en bra pappa på alla sätt
Varför duger jag inte!?"

Ja- varför har jag problem med det? Kanske för att vi andra inte finns när ölen kommit fram, kanske för att jag får ont i magen av att han ber barnen "hämta en bärs till pappa" eller för alla gånger han slocknat på soffan och jag har städat undan efter honom innan barnen vaknar. Eller att han blir personlighetsförändrad när han dricker.
Ofta får jag tillbaka i angrepp om hur jag själv är eller beter mig. Eller som senast då han anklagade mig för saker som hänt innan vi träffades. Att jag skulle ha stött på folk i början av vårt förhållande.
Ok- låt oss säga att detta är sant( vilket det inte är) varför ska jag straffas för det nu? Han säger också att han vet varför jag slutat dricka och att det bara är för att kontrollera honom och att han inte ska ha hållhakar på mig som jag har på honom.
Kanske är det till viss del sant. Men den största anledningen är att jag vill att barnen ska ha åtminstone en nykter förälder.
Vågar inte prata med honom. Det är som om det låst sig. Jag Måste hitta styrka att åtminstone säga att jag inte vill att han dricker mer. Jag tror på inga sätt att han kommer göra det nu, men han behöver få veta vad jag delvis tänker. Annars har han inget att ta ställning till väl?

Av att du flygcert, påminner mig om att jag inte måste " lösa" allt NU. Jag har inte förmågan just nu. Men någon gång måste jag prata med min man som antagligen går och undrar vad fasiken det är med mig? Förut har han ju alltid kunnat slängt ur sig en klyscha och så har vi kört på. Jag vill inte att vi går tillbaka i samma mönster. Jag kanske bara ska säga att jag inte vet vad jag vill. Men jag är ganska säker på att han kommer säga att " passar det inte med honom så får jag väl hitta nån annan"
Jag tänker vidare.. Och tack mt. För länken!

...tack som frågar och tänker på mig.

Löper mellan tvättstugan och lägenheten och har bestämt mig för en dag med så lite verksamhet som möjligt.
Andas och känner efter blandat med lite annat praktiskt som måste komma ikapp.
En vanlig dag men utan kollegor runt mig. Skönt ha en dag där hårborsten inte används.

Jo, tack, jag mår bra. Jag känner mig lugn och låter tankarna gå bakåt i tiden, min och makens tid.
Undrar vad det är som gör att dialogen inte är fri och flödande mellan mig och maken just. Jag har lätt för umgås och känner aldrig problem att prata med någon.
Jag vet jag är sparsam när det är "här och nu", att jag gärna tar in omgivningen först. Ja, om det inte handlar om jobb eller mina barn. Med just maken blir det svårt.
Hans process är ju igång 24h om dygnet och jag vet inte om jag ska fråga eller inte. Jag frågar allmänt men inte mer och märker det börjar smått komma små berättelser om hur han använder sina dagar. Hans arbetslöshet gör honom gott, jag var rädd han skulle rusa iväg och "döva" sina tankar med jobb.
Nu har det inte blivit så och jag hade hoppats han hållits sjukskriven men det tillät inte vårt system. Han har en försäkring som nu täcker inkomstbortfall så det ger tillfällig trygghet.

Denna tiden, den efter behandlingen, ägnade jag inga tankar alls innan, då i det aktiva missbruket. Allt som förstörts, allt som måste byggas upp, alla tankar, inget av detta tänkte jag på. Självklart funderade jag över vad som skulle komma hända men det stannade där.

Jag tror vi mår bra av att inte gå på varandra nu. Men samtidigt bygger vi ju inte upp något nytt gemensamt, eller kanske är det just det vi har bättre förmåga göra genom att inte "skava" på varandra genom invanda gamla mönster, ingen aning men hoppas ju på det sistnämnda.
På anhörigveckan var de andra där efter sina missbrukare och jag såg euforin, tog del av deras aha-upplevelser. Jag satt med en alkis som söp järnet när jag var där, jag visste inte om han tänkte sig dit, dessutom igen-en tredje gång inklusive massor av avgiftningar och annat utspritt över hela sitt liv. Inte mycket till eufori i varken min eller makens kropp!

Jag är gammal nog att förstå och veta att tiden och erfarenheten är med oss. Jag är ung nog att veta att vi har mycket att lära om och av varandra. Min envishet håller mig igång. Min kärlek till mannen är tydlig, men, brummar hans motor vidare och ger mig styrka om min skulle strejka en dag? Ja, inte idag men en annan dag kanske.

Kram på er

en tanke och en kram! / mt

Hur går det sedan maken åkt igen?

Tänker på dig, bästa du!

vara en bra länk http://www.fnvc.se/nvc/

... och jag förstod inte min vilja, känsla då. Men jag tror att det är bra att göra det - då kan du formulera dig i ro.

Du var så säker igår, och det är helt naturligt att du vacklar! Du måste inte ha bestämt dig idag för hur du ska göra, vill göra, vill ha det osv.
Jag bestämde mig för saker jag skulle göra, säga, tycka, ta upp osv osv så oändligt många gånger, men så backade jag, av olika skäl: ibland trodde jag att jag kanske hade fel, ibland tänkte jag att det inte var så illa som det kändes då, jag var rädd att säga fel sak och få skäll eller att han vände orden mot mig, jag tänkte att det var jag som överreagerade osv osv.
Men det var ett litet frö som hade börjat gro i mig - och en dag växte det upp till en stor stark buske som inte gav med sig, en ihärdig, envis och lite stormtåligare buske. Jag tror att du har samma frö i dig. Du har börjat din resa och du måste inte staka ut hela vägen idag!
En dag i taget - och en dag är du säker, helt säker, på vad som är viktigast för dig och barnen och då kommer du ha styrkan och tron på att du gör det du måste göra, det bästa för dig och barnen.

Jag tror att du kommer må gott av Al-Anon, det är en viktig del!!
När jag kom dit första gången så trodde jag att de skulle ge mig svaret/lösningen - "nu går du hem och så säger du så här till din sambo och då blir det så här", typ att de skulle ha lösningen om jag skulle stanna eller lämna, vad jag skulle säga eller göra för att vi skulle få det bra igen osv. Och jag blev först väldigt frustrerad av att de inte gav mig handfasta råd om vårt förhållande, men nu känner jag ron de ger mig där, känner hur viktigt det är för mig att jag faktiskt fick och har styrkan att själv besluta om mitt liv.

Det löser sig, en dag i taget!!
Kramar

Jag ska genast kika närmare på både bliggen och om giraffspråket. Tack för stödet

Micke och Ulrika skriver på fb om resan till ett nyktert liv under Alkoholist, jag? och Medberoende, jag? Läsvärt!

Ett inlägg i Mickes blogg från 22.12.2012 kanske kan vara till nytta för dig http://alcoholicknow.wordpress.com/2012/12/22/196/

Han räknar upp många "smygvägar" att dricka och avslutar: Till sist, allt detta har min fru sagt till mig senaste 2 åren men jag har kategoriskt förnekat!!!

Kram igen / mt

svårare än man kan tro att säga vad man menar och vill. Att skriva, som Miss K föreslår är en bra väg, inte minst för att då får man jobba sig fram till det man verkligen vill säga.

Giraffspråk är ett sätt som fungerar att prata utifrån sig själv utan att anklaga nån annan. Du kan googla på det om du är intresserad. I korthet går det ut på att tala om vad jag ser, hör och känner, vilka känslor som väcks i mig av detta, vad jag behöver och vad jag önskar och vad jag vill. Att göra klart för sig själv vad jag faktiskt känner - att hitta och benämna rätt känsla (arg? irriterad? ledsen? förtvivlad? maktlös?) är inte lätt. Inte alltid att klargöra vad man hör och ser heller... Jag har haft mycket hjälp av att "tala giraff" i olika sammanhang och vet att många andra upplevt detsamma.

Fortsätt skriva, vi är många här som vet vad du går igenom och delar din erfarenhet.

Kram / mt