Senaste kommentarerna i forumet

det är precis det jag menar :-)

Du använder det du har gått igenom för att hjälpa dig själv framåt och samtidigt "spiller" det över på oss som får läsa om dina framsteg. Just dina ord "...himla massa saker i mitt liv och rört mig i ganska "ovanliga" miljöer..." ger tyngd åt det du skriver. Egen erfarenhet är ju den bästa skolan och det är svårt att argumentera bort sån lärdom. Och jag som lärt mig att lyssna på andra som berättar om sina liv är extra lyhörd när du skriver (och ibland INTE skriver) för du har nåt som jag gärna vill lära mig av.

Jag tror att du får mycket bra kontakt med "dina" ungdomar just bara för ditt sätt att vara. Och jag törs skriva det utan att ha träffat dig :-))

Sköt om dig vännen !

..men nu vacklar jag. Jag orkade inte prata igår, jag tog inget initiativ till det. Jag är livrädd för att han inte har förstått någonting. Att samtalet kommer handla om allt utom hans drickande och hur han blir när han dricker. Att han ska tala om för mig igen att problemet ligger hos mig. Att det är jag som överreagerar och att en normal familj har alkohol hemma. ( vi har aldrig haft alkohol hemma- bara tomma burkar och flaskor)
Jag vet liksom inte hur jag ska börja. Ibland känns det som om jag bara ska säga att vi går vidare- det löser sig. Men någonting är annorlunda nu- med mig alltså. Jag kan inte ta mer. Jag måste ju säga det, han måste ju få en chans, att veta vad jag vill.
Vad vill jag? Vad vill jag? Aaaaaaaaa jag blir knäpp. Kan inte formulera mig.
Det märktes i morse att han var reserverad. Han är nog sur över att jag igår inte besvarade hans " jag älskar dig"
Så klart jag älskar honom- men inte hur han blir med alkohol.
Jag måste för min egen skull prata med någon, måste till alanon. Men det tar emot...

... mt, Sorgsen och Dompa: kram! <3
/H.

Tack för dina tankar, markatta! Visst är sånt här spännande? :)

En annan grej som Goffman skriver om är hur den stigmatiserade personen förhåller sig till "de normala" och faktiskt tar ansvar för att de inte skall bli obekväma utan känna sig behövda och insiktsfulla. Folk i rullstoll låter andra bära dem uppför trappor fast de egentligen klarar sig själva - för de andras skull, eftersom de blir så obekväma annars.

Hm...

Men nu skall den här analyserande hjärnan sova. ;-) Jag återkommer säkert till Goffman.
/H.

Tack för att du finns! Jag behöver ditt och alla andras stöd så mycket så mycket. Jag valde att gå och lägga mig ikväll - hoppas på att få sova. Känns som om nån kört över mig med en ångvält. Men jag har klarat dagen och kvällen, lagat mat, tvättat och lagt barnen som sig bör. Gud vad jag älskar barnen- de fina små oskyldiga vackra barnen. Det ska bli ändring nu...men precis som du sa: en dag i taget. Jag är osäker på vad han tänker, men en sak är säker- den här gången får han tala om för mig om han tänker göra förändringar. Jag ska göra mina men behöver mer betänketid. Tack alla på forumet- vad hade jag gjort utan er. Idag har mobilen legat i handen som en snuttefilt hela dagen. Ni finns där och ni förstår. TACK❤

Idag har det varit en hemsk dag - känns som hjärtat håller på att brista.

Kombinationen arga mail från sambon, återuppväckta minnen pga Stjärnstoffs återkomst, kanske ren trötthet och kanske ensamhet fick mig att ägna en dag åt gråtande, sorg och ledsenhet.

Tack för att ni funnits här idag igen - min trygghet och mitt stöd!

Tack Sorgsen (alltid, alltid ♥♥♥), tack Adde för kramar (och jag har lånat ditt ♥, därav många hjärtan i detta inlägg ;oP ), tack Stjärnstoff för att du låter mig ta del av din resa och på så sätt bearbeta min egen resa ♥, tack Mulletant ♥♥♥ för att du finns här!

Ja, kanske att jag slappnar av allt mer?! Är fortfarande så oerhört trött, kan inte riktigt förstå hur jag kan vara det när jag inte tycker att jag gör något speciellt...

Kramar♥

Utan att känna er, utan att ha träffat er så undrar jag - känner han att han passerat en gräns? Känner han att du har andra tankar nu? Är det därför han är annorlunda, eller är det bara så jag tolkar dina ord?

Var stark, härda ut, allt löser sig - En dag i taget!!! Min bästa, bästa Sorgsen har matat mig med dessa ord- En dag i taget, och jag har lärt mig mycket av det, jag kan faktiskt ta en dag i taget ibland, eller som idag - en stund i taget.

Stå på dig - känner du att du vill säga något om alkohol så gör det, men ge dig inte in i diskussioner för det ger inget! Men tänk på vad som är viktigt för dig - du är viktig, barnen är viktiga!!!!!

Stor kram!! Och skriv mer!!!

är nästan till ända.

Jag har hållit mig ifrån motorvägen... Allt är nära bristningsgränsen idag. Gör så ont i hjärtat idag...

Tack för att du är du Sorgsen, du ger mig så mycket och om jag kan ge dig en bråkdel tillbaka så känns det gott!!!

Stor kram

att du tycker så Adde. Jag har nog själv svårt att se på vilket sätt jag kan bidra till din utveckling men jag blir såklart glad av det du skriver. Jag vet inte om jag har så mycket kunskap, tycker att jag gör om samma misstag om och om igen även om det går sakta framåt.

Jag jobbar med ungdomar nu under min praktik och det jag kan se att jag har, som verkligen är till hjälp i mitt arbete, är livserfarenhet. Jag har helt enkelt varit med om en himla massa saker i mitt liv och rört mig i ganska "ovanliga" miljöer vilket underlättar i min förståelse för de olika problem dessa ungdomar kan ha med sig. Jag hoppas verkligen jag kommer kunna fortsätta där och använda mig av de erfarenheter jag har för att kunna vara ett stöd för dem.

Kanske var det det du menade med kunskap.

Tack i alla fall!

Han mellanlandade hemma innan ett nytt möte och kramade mug och sa att han älskar mig så mycket. Jag kunde inte säga någonting. Känns som att jag måsta väga allt på guldvåg som jag säger.. Han sa att vi får prata när han kommer hem sen. Jag vill inte prata just nu, vill inte för jag har inget att säga som jag inte redan sagt. Det känns bara tomt..
Det enda jag vill säga har med alkohol att göra och då vet jag ju att han går i taket. Men det får bli så för det finns inget annat att säga förutom att han gör mig illa. Eller?

Vad konstigt? Även jag har tänkt på motorer idag, eller snarare min egen motor. Sen tittar jag in här för att tacka för något helt annat och ser vad du skrivit. Det slår mig att vi ÄR lika vi människor. Även att vi KAN lära av varandra. Vad jag ville tacka för var dina ord om hur illa din man kunde göra dig genom sina ord. Den tanken bär jag med mig sen ett par veckor. Att inte såra i onödan, att inte såra för att jag värker. Det är en tuff kunskap men jag försöker verkligen och är oerhört tacksam för att du och andra har satt det på pränt. Att det gör ont.

Önskar dig en bra dag i ditt tillfälliga "singel" liv! Fia

såg jag din berättelse om middagen. Det finns ett antal stigman och jag antar att de byter skepnad med tidens gång. Så härligt att ni klarade middagen/utmaningen galant så där tillsammans.

Vi dricker numera alkoholfritt och 0,5-öl och vin och det har fungerat bra länge nu. Då vi åt på ristorante senast och frågade efter alkoholfritt förklarade faktiskt servitören att det inte var helt noll... Snyggt. Annars upplever vi väl en viss stigmatisering... i delar av bekantskapskretsen. Ja, det kan man nog säga. Jag vill precis som markatta normalisera valet att inte dricka - för min personliga del har det aldrig varit ett bekymmer... men inte är det ett enkelt och självklart val i samhället.

Mannen har i kontakt med andra nyktra konstaterat att man inte vill låta sig förminskas till en före-detta-alkoholist - tror det var så de formulerat sig - i stället en-stolt-nykter-alkoholist. Men inte ska man behöva förklara sig, det tycker jag inte. Vi pratar av och till om det där... Intressant att dela tankarna här.

Trött i huvet idag... inte av alkohol nej, nej:) - och trött i själen... av livet. Men jag har levt så länge att jag är förvissad om att det kommer ljusare dagar.

Kram min vän / mt

att när spänningen släpper så tar all gammal undanträngd trötthet sin plats... det är som det ska vara.

För övrigt är också jag ledsen idag - över gamla sår som då och då rivs upp och gör ont, ont... Just nu får jag tröst av mullegubben men jag orkar knappt ta emot. Livet, livet... det känns.
Kramar, till oss alla som behöver... varandra. / mt

har så mycket att lära av dig ! Jag hoppas att du aldrig slutar skriva och dela med dig av din kunskap. Du betyder så mycket för min egen utveckling.

vill bara öppna min famn och hålla om, länge, så jag möjligtvis kan skänka en gnutta hopp och framtidstro till er som nu behöver medmänsklighet.

*kramar* ♥

...du fick ett bra samtal.
Alanon är en frizon för mig, ett rum där jag bara kan vara. Endel som sägs hör inte alls ihop med mitt men ron i rummet är helande.
Jag kan bara rekommendera det.

Kan höra ilska i dina ord, det är inte heller tokigt.

...många år levde jag med känslan att jag inte var något annat än en övergång. Att jag inte hade någon annan funktion än försöka mitt bästa för att ge mina barn en vettig grund. Allt kretsade runt samma och det mesta behöll jag för mig själv. Jag orkade inte båda leva i det som hände och prata om det, det var nog med att leva i det.
I efterhand ser det lite annorlunda ut, när jag tittar på vad som hände. Jag levde, formade om och fick till sist ihop det någorlunda. Allt hörde ihop och långt från allt kunde jag påverka. Men min motor körde vidare och det påverkade mina barn, indirekt, deras motorer brummade också vidare, de tankades av min motor liksom. Mitt öppna sinne höll deras öppna. Problemen genomlevdes men var för stora för samtidigt pratas om. De största grejerna blev viktigast och de mindre, som skinka eller ost, ny jacka i rätt tid, födelsedagstårtan, allt det där blev sekundärt. Fortfarande, efter alla dessa år, har ingen av oss samvete över sånt och det har varit befriande, eller vårt försvar kanske? Hur som så känner jag nu att vi klarade oss undan mycket just för att vi kände av varandras motorer.
Den där osynliga bryggan jag trodde och upplevde mig som alla de där åren var något helt annat.

Allt detta har flygcert fått mig sätta nya ord på. Tack flygcert!

Nu har jag pratat med en oändligt trevlig man på jouren. Jag ska gå på Alanonmöte. Kanske inte i vår lilla stad men närliggande. När jag pratade med jouren fick jag ett SMS från min man där han skriver:" älskar dig så mycket och vill att vi uppskattar varandra mer i vardagen." Då bara undrar jag vad det är jag ska uppskatta? För mig kunde han lika gärna skrivit: " förlåt för igår så jag kan ta ett par bärs ikväll, jag tycker du överdriver allt"
Jag svarade att jag inte vill SMSa eftersom jag vet att hans elever läser hans SMS.
Jag ville skriva att jag inte vill att han dricker mer. Aldrig! Och att jag aldrig mer kommer acceptera att han säger fula saker till mig. Jag ville skriva att jag tänker göra något åt mitt liv och att det är upp till honom om han vill ta tag i sitt.

...kanske inte kunnat/vågat/hunnit låta muskler och hjärna/hjärta få slappna av förrän nu?
Det som mötte dig nu var väggen, brakade in i den orkeslös och tom?

Intressant det där om Goffmans teori. Mycket har väl hänt sedan 60-talet. Det är inte lika stigmatiserande att komma ut som homosexuell idag, trots det så riskerar än idag homosexuella att bli socialt utfrysta och bli utsatta för hatbrott om de väljer att komma ut.

Jag tänker också på den där undersökningen av norska ungdomar. Det visade sig att de som valde att inte dricka alkohol var mer deprimerade än de som drack. Jag tror det är rimligt att tänka att det kan bero på att de känner sig exkluderade ifrån en del av det sociala liv som de ungdomar som drack delade.

Ligger stigmat i att avstå eller varför man avstår? Blir man mer eller mindre stigmatiserad om man bara tackar nej till alkohol i olika sammanhang eller om man tackar nej med en förklaring(är alkoholist, medberoende o.s.v.)?

Min personliga erfarenhet är att då man bryter mot en norm så vill folk ha en förklaring till varför man gör det. Jag antar att om man förstår varför någon bryter mot vissa mönster så upplevs det inte som lika skrämmande. Om någon på en fest inte dricker alkohol, men alla vet om att denne är alkoholist så vet de om varför denne bryter mönstret. Skulle någon välja att inte dricka, utan annan förklaring än att man inte vill, så måste detta översättas och skapar en förvirring, en otrygghet.

Min poäng är att jag tror stigmat blir större om man väljer att inte "komma ut" utan bara gör. Jag levde en tid i en homosexuell relation men jag gjorde aldrig någon grej av att komma ut som något. För mig var det liksom ingen stor grej. Jag presenterade henne för mina vänner som min flickvän. Det var andra som gjorde en stor grej av det för de var "tvungna" att veta om jag nu var lesbisk, om jag alltid varit gay, hur många procent o.s.v. Jag svarade bara att jag var kär i henne och jag tror att det var mer provocerande än om jag hade kommit ut med pompa och ståt.

Man ska nog tänka sig för, för vems skull är det man kommer ut. För sin egen, för att kunna få förståelse? För att andra ska kunna tolka ens handlingar? För att slippa undvika vissa frågor?

Kanske går det för många utmärkt att vara ärlig mot sig själv och andra utan att komma ut? För min del räcker det med att "bara" tacka nej till alkohol. De som står mig nära vet varför jag gjort mina val. Jag har förstått att många alkisar tycker det är viktigt att komma ut för att undvika återfall och för att ta bort skamprägeln på sjukdomen. Jag tycker det är jättebra att också medberoende börjat göra samma sak i media o.s.v.

Själv så vill jag att folk ska börja normalisera valet att inte dricka. Jag är nog rädd för att om jag skulle komma ut som medberoende så skulle folk bara få bekräftat att det inte är "normalt" att inte dricka. Jag vill inte bli placerad i det facket, "hon dricker inte för hennes pappa var alkis", utan jag vill att de bara accepterar, "hon dricker inte för att hon inte vill".

Kanske biter jag mig själv i svansen här. Vad tror du?

Kramar!

...du är en så genomgo kvinna. Tack för dina varma ord.

Jo, jag är lugn. Glad det märks i min skrift. Min man har flera gånger sagt att han har så många kvinnor i mig ;) Som person är lugn, trygg, glad och hjärtlig.
Men ett sjuhelsikes temperament har jag och envis som synden. Mängder av tålamod och ställer nästan orimliga krav på mig själv. Om någon behandlar någon orättvist säger jag ifrån, rakt på bara. Inte rädd för gå i diskussioner men väljer mina strider. Slösar inte energi i onödan ;)

Flygcert, frestelsen att kasta sig framför en lastbil är lätt motverka. Håll dig från motorvägen! Vill inte skämta bort din smärta på något sätt men låt bli utsätt dig.
Jag pendlade med tåg när jag mådde som sämst. Många, många gånger stod jag flera meter från rälsen, höll mig i lyktstolpar, för att jag var rädd min hjärna skulle spela spratt. Dödslängtan var SÅ stark att jag var rädd jag inte skulle kunna låta bli hoppa ut framför tågen. Håll dig från motorvägen idag!

Kram på er alla

Känner återigen igen mig:
om jag råkat säga mitt hus, mina barn så har jag fått en rättelse. Om jag höjt rösten så har det använts mot mig - att jag är så arg (trots att det i vårt fall varit han som varit så arg, hotfull osv många gånger).

Försök sortera: vad vill du ha ut av livet?
Jag vet att det är svårt, men försök...

Kanske är det alkoholen som gör att din man har sitt beteende, men det spelar ingen roll nu - du vill inte ha det så och behöver tänka på vad du vill för att kunna förmedla det. Antingen så löser ni det tillsammans och då blir det bra, eller så löser du det på ett annat sätt och då blir det bra!

...man dricker inte nu, inte sen 12 veckor, men han är fortfarande alkoholist. Missbruket har tagit bort mycket av det som anses " normalt" med att se, höra, känna, tänka, välja. Sånt som empati, känslor, rätt, fel blir avtrubbat och nu ska vi "lära om". Gränserna är utraderade och ska sättas på plats, på rimliga platser inom rimlig tid.
Vad jag vill säga är att alkoholisten blir inte "frisk" för att drickat plockas bort.
Min man är också väldigt duktig i sitt yrke. Missbruket finns överallt och är vanligt, väldigt vanligt.

Som flygcert säger, tag dig tid, så mycket du behöver, till att fundera över dig.

För det är svårt, näst intill omöjligt. Tankarna snurrar. Det som är viktigt för mig? För mig? MIG? Mig jag och mitt har alltid varit förknippat med skam och skuld. Tidigt i vårt förhållande råkade jag ibland säga " mitt hus" eller " mina barn" mm. Men det föjldes alltid av att min man tittade på mig och sa: du menar väl " vårt"? Jag har heller aldrig kunnat höja rösten utan att bli skuldbelagd- så gör man inte bara. Det känns som om jag har raderat ut det som en gång var jag. Det spontana, ibland de lite obetänksamma orden som kom ut ur min mun. Min glädje till musiken( min man gillar inte konserter), umgås med vänner.
Men om jag tvingas till att tänka på hur JAG vill ha det så kan jag bara just nu tänka: om han bara inte drack.
Jag ska tänka mer på hur jag vill ha det...
Det absolut värsta vore - precis som du beskriver- att barnen far illa och jag inte gör något åt det.
En fråga: om vi nu säger att vi var en helt normal familj utan alkoholproblem- är det då ok för en vuxen att be något av barnen springa efter öl när man blir sugen?
Jag vet inte- men jag har aldrig någonsin gillat det och bett honom gå själv.

...ironi, flinande, hån, beskyllningar...allt sånt hör ihop med missbrukaren-alkoholisten gör så, utövar makt, använder allt som finns för själv stiga och slippa bära ansvaret för sin sjukdom. När sen ångesten och samvetet tar vid dövas det med mer alkohol och i det nya påhopp. Om inte alkoholen plockas bort blir det bara sämre och slutar alltid i död. Så är det tyvärr. Det finns ju också de som vänder inåt såklart, inte blir skräniga eller utåtagerande, men sjukdomen är dödande om den inte stoppas.

Du är inte orsak till om det går snett. Det är han som dricker!
Jag har uppfattat det som att just skolor är generösa med att erbjuda hjälp till sina anställda.
Har du bra kontakt med någon av hans arbetskamrater?
Oftast är ju problemet känt och uppenbart och arbetskamraterna obekväma inför oss, om de ska säga eller till vem.

Att tiga är oftast att förlänga problemet.

Ny kram