Senaste kommentarerna i forumet

...först vill jag säga att jag läser allt du skriver.

Just detta vill jag kommentera.
Jag kommer från en liten ort där fredagsgroggen är likhetstecken med myset. Jag kan se bland mina barns kamrater vilka som har fått problem och redan nu, runt 25 år, inte har haft en enda alkoholfri helg på många år. Tragiskt! En av dem har sedan år dessutom blivit svår få med ut, han väljer ölen och datorn före umgänget. Hans föräldrar ser inget konstigt i det, de är ju själva fulla innan 21-nyheterna fredag kväll.

Själv dricker jag i princip aldrig. Det är mycket minglande och afterwork, många kollegor träffas utöver det för middagar och umgänge, alla är på resande fot och ölen efter en arbetsdag är nästan självskriven. Jag hänger på ibland men sällan, utan att drickandet i sig är avgörande i det sammanhanget, jag har inte så stort behov fortsätta umgås efter många timmars gemensamt arbete. Men de gånger jag är med har jag upplevt näsrynkningar och huvudrusk eller höjda ögonbryn när jag ber om vatten. Endel känner ett behov skoja bort det, endel tycker man är "duktig" , någon har undrat om jag ha problem med spriten. Stör mig inte, men så ser min erfarenhet ut. Det där belöningscentrat i min hjärna får en coke zero istället och har hittills inte klagat.

Jag har alla sorters människor runt mig, för knyta an till det med olika kretsar, för mig upplever jag en skillnad men de som gömmer pga sjukdom gömmer oavsett. Men bland ortsbefolkningen, den lilla, är fyllor ett sätt umgås på helger. Förr var jag chaufför och småbarnsmamma, nu umgås jag mest med familjen i oasen. De ifrågasätter inte, men jag kan känna igen det du upplevt nu. På helger och semestrar ska man ju slappna av=fest=alkohol.
Utan att veta, skulle jag tro trångsyntheten bor bland dem som dricker innan de förstår de kan råka illa ut eller när det förtränger problemet.

De flesta som skriver här om att de inte bryr sig tror jag har en annan medvetenhet än det gruppfestandet jag erfarit över helgerna. Men, som sagt, det är bara det jag sett och levt med eller väljer/valt stå utanför. Jag saknar inte spriten vid minglet, går fantastiskt bra utan. ;)

Däremot lever jag med resandet. Jag har slutat bli bjuden på fester och mina första år tog jag det personligt. Sen länge hör jag av mig själv och frågar om nåt är på gång.
Som min svägerska sa till en av de mina.."lika bra att bjuda hen, hen kommer ju oavsett" ;) såna har vi blivit i min familj pga vi nu bor mer utspritt.

Många kramar

..skrev och så försvann allt...
Tack för kramen, den behövde jag. Kramar tillbaka.
Hoppas du har en god natt och får en Söndag så som du önskar den efter dens förutsättning.

Var på Al-anon, lugnt lördagsmöte även denna gången. Det finns god tid till delningar och läsningen var som om jag skrivit den, fram till sista punkterna kunde det varit min. Jag har märkt att jag sakta samlar på mig spänningar i magtrakten mellan mötena, det smyger sig obemärkt på. Det tar ungefär en timme från jag satt mig på stolen tills det är upplöst. Ett mönster jag märkte förra tillfället jag var där och det upprepades ikväll. Första mötet högg jag direkt och sa några ord, andra någonstans i mitten och sista gångerna har jag väntat till de sista.
Gillar systemet här, att man inte går i turordning, hoppas jag kan säga det utan att förnärma någon. Det blir lite stelt med ordningsföljd. Här pratar den först som känner den behöver och vill.
Det är ett fenomen att man sitter mitt bland massa okända, helt okända, och här på ett annat språk, och delar sitt innersta. Inte bara det utan dessutom finner man tröst i det också, tröst, tillit, förståelse och värme, massor av medmäsklighet. Mycket går förbi, endel påminner, endel är igenkännande, men främst är det just rummet, ett rum fyllt med beskyddande värme. Mottagliga är vi för varandras tonfall och röster, alla får plats och ingen tar plats, i ett opersonligt rum. En gemenskap helt utan prestationer eller pretantioner, utan attityder eller "spelet" som föregår i de flesta samvaror. Där är bara att vara, utan förväntningar på om det som kommer sägas betyder något för omgivningen, har sammanhang eller avslutas med punkt.

Ikväll har jag pratat med en god vän och kollega. Hon kände mig långt innan jag träffade maken. Hon har dessutom haft en familjemedlem som numer är nykter (15år) alkoholist. Hon är förvånad över vårt socilasystem i Sverige, det som så många länder har som förebild. Närmast chockad över att maken nu måste in under a-kassan och den stressen det medför. Hade halvvägshuset funkat som var meningen hade han fortfarande varit sjukskriven. Där fanns inget alternativ för maken och for därför ut i stressen med ekonomi. Bang, rakt på ändan bara, från en dag till nästa, bara dygnen före slutet på de 4 veckorna.

Missbrukaren boade in sig i lägenheten och det sitter i väggarna. De ljusaste stunderna har vi aldrig haft där och nu, liksom tidigare, är det närmast omöjligt få honom därifrån. Det ser ingen av de han har runt sig nu. Tänk vad jag önskar att någon skulle följa upp hans egna efterspel från sista veckan på gården. En kväll i veckan är bra för alkoholisten, men inte tillräckligt för hela människan.

Jag är glad jag är öppen och rak, men jag är obekvämt ärlig för många. Jag tar hellre smällarna utifrån än låter saker äta upp mig inifrån. Många gillar ha mig runt sig just för att jag är eftertänksam och sällan pratar tomt. Visst gör jag det också. Är en mästare på att prata utan att egentligen framföra något. Men de tillfällena är valda och ofta väldigt användbara för vinna tid i offentliga sammanhang. Påminner mig om vad som ofta utspelas på Helgeandsholmen ;)

Mår betydligt mycket bättre nu, av olika anledningar.

Tack för du tog dig en titt hit
Kram och sånt

Är just hemkommen från en toppenkväll tillsammans med en vän, bio "Hansel an Gretel", kaffe och bra snack. So far so good.

Det som gnager mig är att mina andra vänner är på en fest som jag inte inte blivit tillfrågad att gå på. Det är inte en nära vän som har festen men det är i ett socialt sammanhang som jag tidigare alltid varit inkluderad i men inte längre verkar vara. Det har varit så flera helger i rad, utan att något har hänt. Jag har inte varit i några konflikter med mina vänner. Vi ses fortfarande på fika i veckan och då är allt som normalt.

Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att de känner sig obekväma med att jag har valt att inte dricka någon alkohol den senaste tiden. Det började med att jag var nykter på nyår och jag märkte att många var obekväma med det, som att de inte riktigt kunde sätta fingret på det då jag varken har några tendenser till alkoholism, är på tjocken eller kör bil. Det var i alla fall flera som kommenterade det, att jag inte drack alltså.

Likadant nästa fest. Jag svarade bara; nej tack, jag vill inte dricka någon alkohol ikväll. Jag kunde verkligen se hur folk liksom skruvade på sig. Efter det så blir jag inte längre tillfrågad.

Vet inte om det bara är jag som är socialt paranoid eller om det är så att de känner sig dömda bara genom det att jag inte dricker. Många av dem dricker enligt mig alldeles för mycket men det är inget jag sagt.

Jag har läst på alkisdelen av forumet att många inte upplever det så, utan att folk inte bryr sig så mycket huruvida man dricker eller inte, flera beskrivningar av firmafester, affärsresor och liknande. Tänker att det beror lite på vilka sociala kretsar man har, om man rör sig i kretsar där det normalt sett är högt i tak vad gäller alkohol så kan det vara jävligt lågt i tak när det kommer till att någon väljer bort alkoholen. Tyvärr tror jag att det är så, att när jag kommer till en fest och väljer att inte dricka alkohol så bryter jag deras norm att dricka mycket, ofta och varje helg. Jag stör deras illusion av att det är i sin ordning för att "alla" gör det efter en hård arbetsvecka.

Kanske är det så att när man själv befinner sig i och umgås i kretsar av arbetarklass och till och med underklass så är det inte lika lätt att var "den som inte dricker", för att supandet är så öppet. Jag menar inte att det inte sups eller finns alkoholister representerade i alla samhällsklasser men jag tänker att det smusslas mer i de finare kretsarna och göms bakom "fint vin till fin mat" och alla dessa årgångsdrycker som statussymboler. Emedan en skitig arbetare i ett knallgult ställ, som knallar hem från systemet med fulla kassar, knappast döljer att han inte har köpt den billigaste ölen för att det är gott, utan för att bli full.

En stor eloge till alla alkisar som slutat dricka. Om jag, som inte ens är alkoholist, känner mig stigmatiserad i dessa umgängen så kan jag bara föreställa mig vilken utmaning det måste vara för någon som verkligen vill sluta dricka.

Kram på er

...på min dator var hotellet fullbokat...grrr...går inte lita på något numer ;)

Får ringa istället, 1200 är inte så blodigt. Allt är knökffullt på Gullbranna, och kö, så där kan man nog inte vänta sig något. Fantastiskt det är sån rush! Betyder ju att jag bara måste dit! Släpar dit mannen också! Fanns ju massa nyttigt om relationer ;)

Kram kram

Ta fajten, flygcert!
Kram! :)
/H.

Jag har läst och läst i din tråd och sett din styrka och avundats och nu orkar jag kommentera! Du är fantastisk. Du komemr greja allt även om det blåser hårt just nu!

Varma kramar och tack för dina ord i min tråd!!

Ja, det är ju min känsla också - att han minsann har rätt till 50% och han tänker då inte acceptera mindre, utan han ska stå upp för sin rätt som pappa och dessutom visa att han faktiskt minsann kan ta hand om sina barn.

Blä-pappa... om man nu får säga så...
Stor kram och tack igen!

Postade innan jag läst ditt senaste...
Jag har inga barn, men spontant känns det helt naturligt att de ska bo hos dig och hälsa på hos pappa, en eller ett par dagar i taget...
Men hur man får till det, har jag ingen aning om...
Får känslan att det är principen som är viktigast för honom, och inte att han får tid med barnen...
Kan ha fel... Hoppas du får vettigare svar från andra!
Kram igen!
/k

Tänker på dig och hoppas att allt är bra!
Kram!
/k

En rätt lugn helg så här långt. Jag vet att det kan ändras, men just nu är det lugnt!!

Har ett dilemma som jag hoppas få hjälp med av er med erfarenhet. Sorgsen, jag vet ju att du gett mig många tankar och tips mm hittills och kanske kan du hjälpa mig att sortera även detta i mitt huvud:
sambon vill att vi har barnen 50/50, varannan vecka var. Av flera skäl tycker jag inte att det låter rimligt:
- att han varit/är i obalans och pratar illa om mig inför barnen, har hotat/nonchalerat/varit allmänt trött på/mot barnen och hans missbruk är sådant som ligger lite i bakhuvudet, men detta verkar ändå ha förändrats till det bättre sedan jag inte är med när han har barnen, så detta är inte min största oro.
- att barnen verkar mer oroliga, sover sämre när de har varit lite hos honom, lite hos mig gör att jag tänker att det är bättre för 1,5 och 4-åring att ha ett mer fast boende och sedan umgänge med den andre. Vi har ju liksom testat lite mer 50/50 fast i 2-4 dagars intervall och jag tycker inte det funkar för barnen.
- dessutom tänker jag att de i denna situation är allmänt lite trasiga, oroliga och därmed kanske behöver än mer trygghet och en fastare punkt och det anser jag att de skulle få hos mig eftersom jag haft föräldraledigt, tagit mer ansvar (kört över, enligt sambon) och varit den som hittat på saker och funnits där osv. (medveten och öppen med att jag tänker att detta kanske kan förändras över tid)
- varannan vecka känns alldeles för långt för barnen: de är vana vid att inte träffa pappa så mycket, på sin höjd 1-2 timmar per dag (kväll) och mig hela morgnar och varje eftermiddag-kväll.

Detta anser sambon är helt fel och han anser i så fall att han måste driva en stämning mot mig för att få tillgodogöra sig sin rätt att ha barnen 50% av tiden.

Vad gör jag? Ska jag låta honom köra sitt race och se hur det går, ska jag försöka lirka och att det kanske kan bli 3-4 dagars intervall eller ska jag låta honom driva stämningen?

För ett tag sedan hade detta gjort mig galen, men nu tänker jag En dag i taget. Men, hjälp...
Kramar

Kramar dig så länge och bara håller om dig!!
Ser i dina ord att du är låg, att du har det jobbigt, och jag förstår dig! Det verkar vara en oerhört jobbig situation, ta hand om dig.

Du verkar så stark, och det är ju bra om du orkar vara det, men vis av den sista tidens erfarenhet så är det ju skön att få bryta ihop, det blir ju bättre sedan, i alla fall har det varit så för mig!

Var rädd om dig, Sorgsen, du är bra, du är värd allt gott!
Kramar

ja den fikavarianten går säkert att fixa :-))) Det finns även the´.....med kram :-))

Ps Nähä !! Det är ju inte fullt !! Jag var tvungen att kolla för jag har sega vänner som ska dit och inte har bokat än :-)) Däremot har de som vanligt höjt priset i takt med efterfrågan. Jag betalar ca 1200:- för 2 nätter. Ds

...hotellet är också fullbokat ;) men finns ju fler i Halmstad. Eller släkt ;)

Jo då, jag är en tänkare, inte bara i detta och heller inget nytt beteende. Mycket ord och ideer som far runt i mig sen barnsben. Livlig fantasi, glad och eftertänksam är och var jag. Blyg också, men det tror inte många numer ;), lärt mig gå förbi den egenskapen.
Nu ut en sväng till och sen direkt till alanon. Lördagsmötena brukar vara lugnare än de i veckan...får se hur det ser ut idag.

Kram

Kaka och kram? Dricker inte kaffe...

..tillägga...

Jag har inte betett mig illa mot honom. Inte ljugit, dömt, startat gräl, varit otrogen, skapat stress eller festat.
Mitt tempo är högt, inte stressigt, men jag har många projekt, de löper parallellt. Det kan se ut som att saker inte blir helt avslutade för ovana ögon.
Vissa löper över år och tar många oväntade vägar.
Mina resor är, som jag ser det, det största problemet. Han har svårt se framåt...det är ju en typisk konsekvens av långvarigt missbruk.
Jag har hört om hans idéer, de skulle ge honom ett lugnt arbetstempo och möjlighet följa med mig, jag är inte rädd försöka, min arbetsgrund är stabil nog för våga satsa på något nytt, utöver det jag har. Jag vill dela. Han är skeptisk och rädd.

Jag hoppar på och låter saker lösa sig utmed vägen. Han är livrädd bli beroende av tvåsamheten. Kanske för han aldrig upplevt den? Nu har han möjligheten men vågar inte. Så ser jag det. Jag har varit lika rädd, i min historia, men vi är nu mitt i livet och vet jag/vi måste våga. Jag och han kompletterar varandra. Vi skulle kunna leva ett fantastiskt liv ihop. Jag vet det! Men utan alkohol!!!!

Jag hoppas det släpper...att han vågar släppa och lita på att om skärmen blir lite trasig kan man ta till livräddningslinan medans skärmen lagas. Mer kan inte hända, inte så länge vi har varandra, lever i fred och har mat och en sovplats för vila.

Detta är min önskedröm.

boende på Quality Hotel som ligger precis vid motorvägen och ca 15 min från Gullbranna (med COOP-kort får man lite rabatt!). Det går att bo på Gullbranna också men det brukar vara fullbokat en timme efter de öppnar bokningen i februari :-) Men det finns en kölista för ev avbokningar !

Sen tycker jag att det är rätt skönt att komma bort och få vila huvudet för det blir rätt så intensiva dagar. Numera, vis av skadan, så sorterar jag vilka möten jag vill gå på och minglar mycket på "torget" utanför restaurangen, det går åt mängder med kaffe :-) Man får kaffe och kaka eller kaffe utan kaka eller kaffe med kram för samma pris i AA's eget fikatält :-)))

I början sprang jag på varenda möte jag kunde med påföljd att jag på slutet var totalt fullproppad med delningar och inte kunde sortera förrän flera veckor efteråt.

Ta hand om dig, försök släppa taget om alla tankar och bara vara i dagen i dag.

Kram ♥

...ja du, bra fråga...
Båda tror jag...
Självklart önskar jag att allt detta är en dålig, overklig, film. En parentes i alltet.
Jag vill helt enkelt inte behöva vara i detta. Vill inte behöva ta ställning till någonting.

Tänk om vi kunde fortsätta där vi var den nyktra perioden vi hade vid jul/nyår...vore en dröm...Den har han svartmålat (för sig och förra helgen mig) för försvara sina hårda ord och reaktioner mot mig, trots att han för två veckor sen satt hos exet och sonen och bara pratade kärt om oss och visade foto och berättade...

Det gör så ont alltihop!
Jag vet att det kan bli bra men om han inte vill kan jag inte göra någonting mer än släppa och sörja.
Om jag bör släppa nu eller sen vet jag inte...det är mitt ingenmansland. Någonstans har han visat viljan, men väldigt kort och inte i ord. Det som sas vid mitt första besök på behandlingshemmet tog han tillbaka. Vad ska jag ta mest seriöst? Hur mycket är sant? Vad är vad? Mitt blandat med hans passar ju inte alls nu. Det goda jag fick för ett par minuter, vad var det? Det hysteriska och hotfulla, vad var det?
Jag vet vad jag vill...Är det rimligt? Är det ömsesidigt? Ibland har jag fått den uppfattningen...räcker det?

Jag vet, jag verkligen vet, långt in i maggropen att om vi får ihop detta så håller det till dödagar. Jag bara vet. Väl därför jag är kvar. Jag har vridit och vänt och försökt hitta vad som gör att jag inte ger upp.
Jag kan låta sjuk och egoistisk, blind och dum, kalla det vad ni vill, men någonting inuti säger att det är vi.

Jag tror, helt utan vetenskap, att han låst sig av stress och rädsla plus stor portion stolthet och det gått så långt att han inte kan vända.
Ju längre tiden går desto svårare blir det. Han måste släppa sin stolthet, vara egoistisk i sitt nyktrande, men släppa stoltheten och lita på att jag menar vad jag säger.
Hans falskhet/likgiltighet mot livet gör det kanske helt omöjligt för honom någonsin ta in vad ärlighet och lojalitet är?
I så fall har inget betydelse och inget gör heller skillnad. Allt blir i så fall bara spel och överlevnad? Tänk så ensamt och betydelselöst...

Han visar ingenting, vi ses inte, pratar inte och så fortsätter det om inget utifrån kommer hända. Så väl känner jag honom.

Tack för frågan, fick mig vända runt ett varv igen, med nya formuleringar...

Hoppas också du får tid till alkoterapeuten! Vet inte så mycket om deras arbete, men låter bra.
Hur menar du förresten med ett ingenmansland? Menar du att han inte visar några känslor eller är det du som inte vet hur du känner inför honom? Undrar bara...

Ditt strosande på gatorna låter trevligt, hoppas du får en avkopplande dag!

Kramar
Miss K

...kontakt med alkoterapeut nu. Står inte ut befinna mig i ingenmansland känslomässigt. Gör mig inte gott. Jag kan ta mycket men mår inte bra idag.
Hoppas få en tid hos henne...

..dig Adde. Boende på eurostop? På hotellet?

läsning :-))

Var faktiskt iväg och grattade en vän som jag brukar träffa därnere :-)) Han fyllde moppe i nykterheten :-)) ( Det är väl fortfarande 15-årsgräns för moppe ???? ) Jag brukar använda Eurostop av fler skäl, bra trafikmässigt, lagom långt från Gullbranna, KRAV-märkt frukost och en underbar personal ! Samt inte minst : Många i gemensakpen bor där så frukostarna brukar bli en orgie i skratt och kramar !!

Väl mött i gemenskapen :-)

En tanke med värme till dig.

Känner mig låg idag men solen skiner och är ledig(nästan,schemafri)
Ska ut och blanda mig med folket på gatorna, helt oplanerat strosande.
Ikväll blir det Alanon. Ser jag fram emot!
Imorgon hård men givande arbetsdag.

Adde - funderar starkt på Gullbranna. Har ingen kontakt med maken nu så anmäler mig och ett dubbelrum. Får väl använda andra sängen som garderob om jag är singel då ;)

Kram på er

till dig Sorgsen och en kram! / mt

...mellan tvättarna.

Han vet att han gått för långt. Han har inte sagt det, än mindre bett om ursäkt. Några små stunder då och då kände jag att vi klickade, även förra helgen.
Jag vågar öppna mer än han men de där små tecknen håller kvar mitt hopp.
Däremot går ju det negativa över alla gränser. Om hans intelligens informerar honom att det är hans "fel" så måste ju rimligtvis ångesten och skammen var i såna mängder att det vore absolut lättast slippa ta tag i sörjan.
Om det finns en inrotad sjukdom som inte går bota så finns ingen skam och då är fortsättningen dödfödd!

Det hoppas jag få svar på. Om svaret inte kommer så ställer jag frågan.
När?
Inte en susning just nu.
Hur?
Där kommer tredje parten in. Klurar inte på det nu.

Nu hämta tvätt...igen...

...bara en tanke och önskan om en bra fredag och helg.
Kram

...kör!
Den förkortade tvättiden är den största fördelen med gemensamma tvättstugor. 1 timme för en vittvätt med förtvätt, toppen :)
Finns alltid något positivt ta fram ;D

Det vore enkelt, frestande enkelt att bara gå!
Gå och inte vända om!

Vem vet, kanske ligger det papper på skilsmässa i posten. Menar, det är ju upp till båda hur fortsättningen blir.
Det att han ska klättra för nå någon form av värdighet för få min kärlek känns som makt.
Antingen har han de känslorna och vill, eller inte.
Om jag tjänat som annat än en likvärdig tvåsamhet innerst inne så visar det sig.

Men, jag sjunker inte ner i någon dimma av bitterhet, jag väntar men förväntar inte.