Senaste kommentarerna i forumet

Bästa Sorgsen och Bästa mt!!!
Återigen - tack för era ord!

Jag har precis gjort ett inlägg till Framtidsdrömmar och jag kände min styrka, till stor del pga er!

Ja, mt, tack för dina fina ord. Jag försöker vara stolt, för emellanåt känner jag mig stark - jag förstår fortfarande inte att jag levt i det där, att det faktiskt är jag som gjort det, och att jag lämnat det. Jag vill bara slänga mig ner på en sommaräng där blommorna svajar i sommarbrisen och jubla - jag är ju så mycket mer avslappnad och mår ju egentligen bättre nu (upp och ner men ändå...). Idag blev jag tilltalad av en man i kassakön, och för första gången på jag vet inte när så kunde jag svara och le utan att vara orolig att bli beskylld för att flirta, få skäll osv. Det kändes stort!

Sorgsen, du har så rätt, ingen kan förstå. Ibland känns det så kostigt - häromdagen berättade jag för en vän om några av de saker som hänt och efter en lång stund frågar hon "Har du varit rädd för honom någon gång?" Och det kändes så befängt, åh herregud, ni vet ju: jag har ju ibland varit så fruktansvärt rädd... Näe, ingen kan förstå...

Tack Söstrami, vad jag önskar att jag fick sitta ner med dig.

Bästa Sorgsen och Bästa mt!!!
Återigen - tack för era ord!

Jag har precis gjort ett inlägg till Framtidsdrömmar och jag kände min styrka, till stor del pga er!

Ja, mt, tack för dina fina ord. Jag försöker vara stolt, för emellanåt känner jag mig stark - jag förstår fortfarande inte att jag levt i det där, att det faktiskt är jag som gjort det, och att jag lämnat det. Jag vill bara slänga mig ner på en sommaräng där blommorna svajar i sommarbrisen och jubla - jag är ju så mycket mer avslappnad och mår ju egentligen bättre nu (upp och ner men ändå...). Idag blev jag tilltalad av en man i kassakön, och för första gången på jag vet inte när så kunde jag svara och le utan att vara orolig att bli beskylld för att flirta, få skäll osv. Det kändes stort!

Sorgsen, du har så rätt, ingen kan förstå. Ibland känns det så kostigt - häromdagen berättade jag för en vän om några av de saker som hänt och efter en lång stund frågar hon "Har du varit rädd för honom någon gång?" Och det kändes så befängt, åh herregud, ni vet ju: jag har ju ibland varit så fruktansvärt rädd... Näe, ingen kan förstå...

Tack Söstrami, vad jag önskar att jag fick sitta ner med dig.

Sorgsen, jag vill jubla, jag känner hur det spritter i hela bröstet på mig - vad jag är glad för din skull! Och er så klart, men framför allt känner jag med dig! Åh, blir så glad för din skull och jag håller alla mina tummar coh allt jag har - stor kram!!!

Framtidsdrömmar, jag känner så igen mig... Och jag lider med dig.

Min sambo jobbade, tog på sig andra uppdrag, gick med i hemvärnet, anmälde sig som stödfamilj, ja, alles man kan tänka sig kändes det som. Och när jag undrade hur han tänkte så var han helt oförstående - han gjorde det ju för familjens skull...? Eh??

Din kropp börjar säga ifrån: du får ont i nacke och axlar... Jag har haft så ont så länge, gått hos sjukgymnast, läkare, naprapater osv och, jag säger inte att allt är bra på alla plan nu, men jag har inte ont längre - sedan några veckor har jag knappt tänkt på att jag skulle ha ont någonstans eller behövt läkare. Min stress har blivit mycket mindre. Och som sagt: allt är inte perfekt eller fantastiskt, sambon är störd och håller på med alla möjliga påtryckningar, hot osv, men jag har inte ont längre. Och jag har faktiskt inte tänkt det förrän jag läste det du skriver!

Du har så rätt: du vill inte vara så här - jag ville inte vara sådan, men det finns en lösning. En dag kommer du känna dig säker på din lösning. En dag har du den i din hand! Det är inte lätt, och det är upp och ner, men det kommer en lösning. För att hitta min lösning har jag använt mig av kvinnojouren, samtal på kvinnomottagningen, läkare och sjukskrivning, kontakt på socialtjänsten, berättat för familj och en del vänner som ett sätt att få ventilera och faktiskt se och höra reaktioner och höra mig själv och då förstå att det är inte rimligt att leva så, Al-Anon, öppna möten på AA, och inte minst forumet här - herregud, ibland har jag ju i princip levt för alla dessa inlägg, alla kommentarer osv.
När jag skriver ovanstående så menar jag absolut inte att tjata på dig, trycka ner dig eller något åt det håller - tvärtom så vill jag stärka dig och visa att det går. Jag är så knäckt vissa dagar att jag inte förstår att jag ska kunna överleva, eller knappt ens vill överleva, så det är inte lätt - men allt är ändå värt det - jag slipper all skit, jag behöver inte stå där som passopp och ta bara skit från en störd människa. Det behöver inte du heller - du är värd så mycket mer!!!

Skriv mer, skriv här så ofta du kan! Jag hör på dina ord att du inte vill vara kvar och jag förstår att det snurrar om allt - gör du fel, blir det fel, hur ska du våga, hur ska du orka osv osv, men jag säger som Sorgsen lärt mig - En dag i taget. Du fixar detta!

Varma, varma kramar

många "jag" nu och det är en rörelse i rätt riktning tycker jag!

Du mår riktigt dåligt på flera sätt och känner att han inte ser dig, inte hör dig och antagligen har han fortfarande inte läst ditt brev... Du frågar, med stora bokstäver vad det är för fel på dig? Det vet du egentligen - du är fångad i medberoende och försök att få kontroll (över en omöjlig situation?).

Det är bra att du skriver så mycket om dig själv nu, hur dåligt du verkligen mår.

Vet du, jag tror inte att du får honom att lyssna och ta in din situation... du har försökt så länge och på olika sätt. Jag hoppas för din skull att du snart hittar kraften att ta hand om dig och ditt liv - för visst är det vad du innerst vill?

Hur har du det med samtalshjälp nu? Om du inte har tillgång till det nu kanske du skulle skriva mera här - bara rakt ut hur du har det. Det hjälper en att se sig själv.

Varma kramar! / mt

Tack Adde för dina reflektioner. Det är så skönt att höra att det jag känner faktiskt är sant, att jag känner rätt, att som min sambo lever faktiskt är destruktivt. Det ger mig rätten att känna att min frustration inte är helt obefogad. Vilket han får mig att känna, att jag bara överdriver och pressar honom, att jag ställer förhöga krav.
Skillnaden är väl att min sambo inte har tagit något av vad jag hotar med och säger på allvar...
På grund av att jag fortfarande är kvar, jag vet...
Känner igen de 3 punkterna som du beskrev...så sant- passar på min sambo oxå.
Lycka till, Adde, med ditt nyktra liv.

var aktiv kunde jag jobba hur mycket som helst, mitt liv bestod av 3 punkter : Jobba. Supa. Sova.
Kvällar, helger, när som helst, hur som helst, men familjen fanns det ingen tid till.

När jag blev en nykter alkoholist så blev det precis tvärtom. Och inte bara för mig, alla beroendemänniskor funkar likadant. Idag klarar jag inte stress. Finns inte en chans. Jag måste ha ett strukturerat arbetsliv med tid för återhämtning och jag ska helst ta en sak i taget. Jag går inte om omkull om det händer oväntade saker men jag har lärt mig att lägga åt sidan och sen har jag kommit på att det finns ett väldigt användbart ord på 3 bokstäver som alla oftast respekterar och som jag inte är rädd för att använda idag. Jag har lärt mig att säga NEJ om jag känner att inte kan ta på mig mer.

Vi som enbart använder alkohol är mer laidback än de som använder narkotika och tabletter, de är mer uppskruvade till sättet och har en högre stresströskel. Men deras ras blir enl min erfarenhet också mycket större. Jag vet om ett antal företagsledare som är gamla narkomaner och en hel del av dem väntar jag bara på att livet kommer ifatt en dag. Jag har en vän som rasade ihop totalt för 1,5 år sedan, han klarade sig från återfall, men han har än idag inte kommit tillbaka helt. Han fick sälja sin del av företaget och börja på nytt med meditation och sinnesroskapande saker för att överhuvudtaget fungera i livet. Han erkänner själv att han bytte ett beroende mot ett annat, narkotika mot arbete.

Idag jobbar jag för att leva och jag har inte så stora statuskrav på vad jag gör, huvudsaken är att jag mår bra.

Men jag måste förstå själv att jag har en sjukdom som begränsar mig lite.

Tänkte bara skriva några rader. Påsken har varit helt okej, det har känts bra. Vi var på middag hos min sambos arbetskamrat och det gick också bra. Kände mig lugn inför middagen då jag vet att paret vi var hos inte dricker alkohol på ett sjukt sätt.
Vardagen är här igen och min sambo grubblar och grubblar över sitt företag och sitt snart fasta jobb.
I min värld och vad jag tror så kommer han att fortsätta arbeta heltid i sin anställning och fortsätta jobba med sitt företag på lediga dagar..... Hur tycker ni att det låter? Får ni detta att gå ihop? När jag frågar hur han tänkt, var familjen får plats och hur det blir med oss så får jag bara till svar att han önskade att jag kunde stötta honom i detta. Hur ska jag kunna stötta honom i något som jag inte tycker är bra för mig? Varför ska jag vara så förstående i hans situation när han vägrar att ens titta på mig och föra en diskussion och kunna lyssna på vad jag behöver. Nej jag är bra att ha, jag finns här när det behöver städas, när maten behöver inhandlas och lagas, när barnen behöver service och passning. Jag är så JÄVLA bra att ha....
Jag har inget att må dåligt över, är det han säger till mig när jag förklarar för honom att det inte bara är han som mår dåligt.
Jag vet att inget kommer att förändras. Jag måste få hjälp att släppa mitt kontrollbehov, få hjälp med mina ätstörningar, få hjälp med mina onda axlar och nacke, jag måste börja ta hand om mig själv. Börjar känna mig slut i kroppen rent fysiskt och tycker att mitt blodtryck är något förhögt....
Jag tror att jag har så svårt att släppa taget pga att mitt kontrollbehov är så starkt.
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG? Jag får hela tiden stjäla någon minut av hans tid (han tittar visserligen inte på mig när jag pratar med honom) för att kunna kläcka ur mig hur jag känner. Tyvärr kommer mina utbrott inte alltid lägligt men jag kan inte hålla mig- jag håller på att spricka.
Jag förstår att han kämpar på med sina funderingar kring sin firma, sina fastigheter, sin anställning osv.... Men jag tycker att vi är viktigast men det prioriteras inte av honom- för jag finns ju kvar här. Dock ganska tjatig och dryg och obekväm.

Jag vill ju inte vara så här. Gud vad jag ältar! Gud vad jag är rädd! Jag var bara tvungen att få skriva av mig.
Tystnaden som han bemöter mig med är värst! Den går inte att beskriva. Jag känner mig som ingen!

låter som ni går en härlig vår tillmötes/
Kul läsning.
/A

...vill bara skicka en rad. Läser, tar del och gratulerar.
Ensamhet är något jag lever med. Jag kan inte leva utan egen tid men ack så svårt det är när den inte är självvald.
Pga många resor och opersonliga hotell eller bostäder har jag fått lära mig leva med det. Men, det tog tid och fortfarande kommer stunder som känns olidliga.

Kram

ta tillvara och njut! / mt

...så sant...
Människor som står utanför kan inte föreställa sig hur insnärjt livet kan bli och att det inte handlar om att "skärpa sig", "ta sig i kragen", " bara packa och gå",
Varken den som utsätter eller utsätts kan bryta sina mönster bara "så", "här och nu".
Samma för missbrukare, mobbare eller de som utsätts i alla åldrar. Allt måste bearbetas och allt måste få ta tid, den tid som behövs.

Du har tagit ett jättekliv. Var stolt över det!
Viljan att ge upp och bara slippa går vi alla igenom mer eller mindre ofta. Som du(och jag) kan läsa här så är vägen lång oavsett vilken sida vi hamnar på. Om vi är kvar i relationer, om man väljer sluta missbruket eller inte, oavsett vad så kostar det på!

Men, vad vi vet är att alla som söker sig hit önskar en förändring. Därför har du och jag träffats tex. Det är jag tacksam över.

Kämpa vidare, mycket har du ju redan, glöm inte fokusera lite på det också.
Din envishet, din värme, din nya bostad, din förmåga sortera bort elakheterna-urskilja, din förmåga känna, dina flickor. Utan ditt ex hade du inte haft dem ;)

Mina barn är fantastiska, utan den pappan de har hade de inte blivit som de är och det finns inte något jag önskar skulle vara annorlunda med dem.
Han har gett dem mycket, inte minst kunskap om scientologernas baksidor ;)

Kram sösterami

Flygcert och Miss K, tack för era ord.

Just tillbaka i lägenheten efter 60min thaimassage, båda samtidigt med varsin ettrig liten thaidam, ja, min var kort med knubbig och maken var lite avis på att hon hade mer tyngd att erbjuda när knäna och armbågarna vandrade nogsamt över ryggen. Snacka om spänningar! Vi ska dit igen, tillsamnans har vi bokat ny tid, dena gång inklusive bastu. Jag är nykär och lycklig!
Snart ska jag iväg och jobba, maken har fått en hyrcykel. Frågade inte om an ville, kör ny taktik ;) . Han sa han hellre går, såklart, han har börjat gå ca 1 mil om dagen. Resulterat i att flera byxor inte går knäppa pga större lår och rumpmuskler. Han är alltid vackrast, men nu ser han dessutom så frisk och glad ut.

Mår, som ni hör, fantastiskt bra idag. Vi sov, bara sov och sov inatt, nära och djupt.

Vi går på en mässa ang träning följt av ett seminarium angående personlig utveckling och hur man på ett bra sätt skall coacha folk i vardagen.
DET tror jag du skulle tycka om.

Alla behöver bra ramar och struktur i vardagen.
Gäller bara att det blir nice flow oxå.
Skickar en kram/A

Det var tråkigt att läsa, beklagar verkligen.

Jag fanns inte på forum när du skrev här, så jag "känner" ju inte dig men jag vill tacka för att du berättar. Det får mig att tänka i perspektiv, att det kan sluta på så olika sätt.

Hoppas du har fått allt stöd du behöver under den här tiden.

Kram

... så skönt att höra av dig... att få veta hur det blev. Du är en av dem jag tänkt på ofta. Och med oro. Hoppas ditt liv är bra nu. Varma kramar! / mt

Han dog för 1 1/2 år sedan....på behandlingshemmet...

Hej igen! Tror jag förstår nu. Du gjorde vissa saker tydligare för honom och hans oro minskade. Enkla kärnfulla meningar och ett "jag älskar dig".

Jag känner också igen mig i det här med att tvinga sig att vara taktisk, att vänta med att diskutera känsliga ämnen. Sen gäller det bara att inte vänta för länge.

Fortsatt lycka till!
Kram Miss K

det möjligt? Att en människa kan bli så insnärjd??? Men vi vet att det är sant. Och vi vet hur obegripligt starkt fångenskapen binder sitt offer - och att ingen annan än den som låtit sig fångas kan göra sig fri. Men DU har gjort det! Befriat dig och även dina fickor. Även om de upplever dåliga saker hos sin pappa så är de trygga hos dig och du blir deras inre och yttre förebild.

Allt, allt gott till dig - nu går din väg framåt! / kram - var mycket stolt! / mt

Mt, jag önskar att att du har rätt: att han inte ska orka med barnen... Eller - jag önskar ju så klart att han orkar att vara en bra pappa, för barnens skull!!! Men hans skuldbeläggande och ignorerande mot barnen gör ju ont i mig, det är ju det som gör att jag inte tycker att barnen har det så bra som de skulle kunna... Men OJ, vad han har skärpt till sig - han är ju så mycket mer aktiv nu, och det är ju bra. Jag vet att du många gånger skrivit det till mig - att det är bra att han är mer engagerad i barnen nu, och du har ju så rätt, så rätt! Men som sagt; att jag inte är med barnen och kan ge dem stöd och kramar när sambon kör på med elakheter emellanåt gör ont i mig.

Men tack Mt, för din peppning! Jag orkar ju inte läsa det jag skrivit här tidigare, det gör för ont, men det räcker att jag ögnar igenom något inlägg så känner jag ju att det känns som det är någon annan som skrivit det. Och häromdagen vågade jag kopiera en backup-kopia på mina dagboksanteckningar i min mail till min dator (har ju innan varit rädd att sambon ska gå in i datorn och läsa), men jag orkade ju inte läsa mer än de allra första. Allt där handlar om saker han gjort, sagt, kallat mig, gjort mot barnen osv, ingenting om svammel vad jag pysslat med på dagarna eller sådant vardagshandling, och när jag lade det i ett worddokument så blev det 70 sidor... 70 sidor om vad han gjort mot mig: sårat mig, förnedrat mig, tryckt ner mig, hotat mig, och framför allt - gånger han utsatt barnen för psykisk misshandel...
Åh, det är en jobbig tanke att tänka på!

Sorgsen, jag går inte in i diskussion med barnen om någonting - jag kan prata med dem om pappa, för att jag vill visa att de får prata om pappa med mig och hos mig, men då pratar jag om saker de gjort hos pappa, om de träffat någon osv - vardagliga saker. I övrigt pratar jag bara med barnen om "jobbiga saker" när de tar upp det - när den stora frågar varför jag inte vill bo med pappa så svarar jag att mamma och pappa tycker så olika om saker så att vi inte kan leva med varandra och liknande, men det är aldrig jag som tar upp sådant, men frågar de så försöker jag svara utan att smutskasta någon!!

Du har ju rätt om det röriga, men det är ju bara att han är sååå jobbig: han vänder på allt jag säger, jag försöker att inte nappa på hans påhopp och smutskastande, men ibland är det ju så svårt - jag blir så ledsen/arg/upprörd att jag tappar konceptet...

Jag uppskattar mycket att du är rak. Ibland känner jag mig lite tillplattad, men det är nödvändigt. Men det värsta är ju att jag ofta tänker att jag kanske borde ge upp, att jag kanske skulle låta honom ha barnen helt så att de inte skulel sakna mig om jag försvann. Åh, det gör ju så ont, ont att han är så j-a elak mot mig, skickar elaka mail, ringer och hotar osv, jag ber om att vi inte ska ha kontakt om annat än barnen, men.... Fy fan, hur kunde det ta mig alla dessa år att förstå???

Bästa bästa Sorgsen! Är så glad att ni verkar ha funnit en bra väg att slå in på! Önskar dig allt gott, som alltid! Hoppas att ni får det fint tillsammans nu, hur länge stannar maken hos dig?

Så gott att läsa och nästan känna ditt lugn och din lycka! Varma, goda tankar till dig, och stor kram!

en väldigt ostrukturerad och icke rutinmässig ♥KRAM för din fina utveckling :-))

Sista mötet med kbt-terapeuten idag. Hon säger att vi är klara med arbetet tillsammans och nu ligget det hos mig att fortsätta öva själv. Miss K tror jag det var som skrev att kbt är färskvara och det känner jag ju igen från när jag gick i dbt för flera år sedan.

När jag då gick i DTBn så var jag ju inte direkt mottaglig, med all benzo jag tryckte i mig då så är det ju inte så konstigt.

Den här gången har jag varit nykter(även om läkaren där försökte övertala mig till medicinering trots jag inte ville) och ansträngt mig för att vara så närvarande som möjligt för att klara av de olika övningarna. Lite läskigt känns det att bli av med de regelbundna träffarna nu.

Jag har fått med mig en himla massa arbetsblad under kbt-tiden så nu gäller att boka in några tider för mig själv då jag ska ha mental träning, t.e.x. att varje gång jag kommer hem från klubben/gymmet så äter jag ju det första jag gör. Det andra jag gör ska vara den mentala biten. Den tiden är jag också som mest mottaglig då jag redan rensat skallen lite. Jag har märkt att struktur och rutin är superviktigt för mig. Skriver här för att jag ska kunna gå in och läsa under svaga stunder då jag bara vill skita i allt.

Har också bokat in när jag ska åka iväg till en vän och jobba med honom kring ett kulturprojekt, på en underbar plats med underbara människor, årligt förekommande. Det är ett tag kvar men jag behöver påminna mig dels om gamla fina minnen och också om att de nya kommer.

Kram på er!

för den intressanta länken ! Jag delar budskapet vidare :-))

...resan tillbaka till livet är krokig, lika krokig tillbaka som ner i dyngan. Men, betydligt trevligare se att målet är uppåt och framåt trots felsteg och otrevligheter.
Jag väntar inte på återfall men är fullt medveten om att de kan lura bakom var kommande timme.

Lycka till