Senaste kommentarerna i forumet

Du svamlar inte alls, jag läser, förstår, känner igen och vill bara hålla om!

Jag hoppas att hela separationen är löst så snart det bara går.
Att ni kan få igång en rutin på umgänge som känns stabil.
Att ni utifrån det kan märka om saker faller på plats, att hårda ord blir mer sällsynta.
Röran nu måste slita hårt på er alla.

Hämta och lämna på allmän plats är inte alls dumt, så gjorde vi, körde halva vägen var och möttes på bensinmacken, där var det folk runt omkring så inget gapande de gångerna ;)
Det låter också som att 50/50 boendet inte är exets önskan längre, eller?

Ännu en trött dag. Känns som jag har ont i hela kroppen - är itne sjuk och kan inte säga exakt vad det är, men jag orkar knappt gå ur sängen.

Idag ska vi träffas på "allmän plats" och så ska jag ta hem barnen. Jag vet att den stora kommer vara ledsen över att lämna ledsna pappa, det gör så ont att han använder henne.

Försöker känna glädjen över mitt nya hem, försöker känna lyckan över att jag inte längre behöver höra hans hårda ord i mitt egna hem, men alla j-a sms, samtal osv, när ska det sluta...
Kanske kommer det blir bättre när vi har klarat av skilsmässa och bodelning, då kommer han inte ha lika många saker att tjafsa om...

Barnen har varit rätt arga på förskolan, men det börjar tydligen lägga sig. Men det märks också skillnad beroende på hur mycket de flänger mellan oss: när de varit hos mig mer sammanhängande så har de varit lugnare och när de är några dagar här och några dagar där så är det mer oroligt.
Han pratar mycket med den stora om att mamma inte vill leva med pappa, han gråter inför barnen, beklagar sig över att jag tar alla saker osv, så den stora som förstår lite, hon rä ju så ledsen över att lämna pappa som då blir "såå ensam"...

Först tänkte jag att jag skulle kunna sträcka mig till att tycka att det var bra för barnen att träffa pappa varannan helg och någon gång däremellan, men efter hans tjat, hot och påtryckningar så sträckte jag mig till att jag tänkte att det kanske är bra för barnen att vara hos pappa 3 dagar per vecka. Men igår fick jag höra en sak av en bekant som gjorde att jag nog backade igen - min bekant Å och henne sambo D hade träffat min sambo X med barnen. Den stora flickan hade sagt till pappa att han var dum, varpå X flera gånger under den kommande timmen hade upprepat det mot flickan varje gång hon kom och ville ha något eller be om något eller liknande, alltså enligt följande:
- Pappa, kan jag få något att dricka?
- Varför sa du att pappa var dum?

- Pappa, kan du hjälpa mig med skon?
- Nej, du tycker ju att pappa är dum.

Och t.o.m Å och D hade reagerat och tyckt att det var ett konstigt sätt att behandla ett barn. Och det har ju varit så många sådana situationer, men jag har nästan glömt dem nu när jag inte ser dem dagligen i och med att vi inte bor ihop längre, men det är ju de sakerna som gör att jag vill strida för att barnen inte ska vara så mycket med honom. Barnen är ju så små att de inte kommer kunna vända sig någonstans och få hjälp, de har ju liksom bara oss... Allt hans skuldbeläggande och ignorerande, det är ju en del av det som får mig att tycka att umgänget med pappa bör ske i lagom doser...

Jag håller hårt i dina ord att en dag kommer det inte knyta sig i magen när jag passerar huset... Just nu gör det så ont så jag vrider mig.

Jag kanske svamlar, jag vet inte...

Sedan jag slutade mitt förra jobb där jag arbetade på helger och kvällar så har jag märkt att jag inte har ett så socialt liv som jag trott. Eftersom jag oftast jobbade då andra festade så var jag liksom nöjd med att ha "fikavänner" under veckodagarna. Flera av mina vänner har lämnat stan och kvar är de som gillar att festa på helgerna. Jag saknar vänner att ha spelkvällar eller liknande med.

Jag har tidigare skrivit om hur vänner/bekanta liksom slutat höra av sig kring helgaktiviteter sedan jag slutade dricka. Igår så hade jag ingen lust alls till att sitta ensam så jag bjöd in mig själv till en fest. Det funkar till en början men det är verkligen inte roligt när folk börjar bli fulla.

Patetiskt nog så tänkte jag att jag skulle försöka dricka några öl för att kunna stanna kvar och ha kul. Efter två öl kände jag mig ordentligt berusad och var tvungen att spy. Det är som att jag har blivit mentalt allergisk mot alkohol eftersom jag egentligen inte vill dricka.

Ensamheten kan vara underbar när den är självvald men den gör jävligt ont när man inte vill vara själv och det är svårt att inte vara självkritisk och tänka att det är något fel på en.

Det konstiga är ju att i övrigt så mår jag bättre än på länge men när jag mådde dåligt och levde på ett destruktivt sätt så hade jag ett mycket rikare socialt liv. Jag kanske bara måste inse att det jag trodde var vänskap var en illusion som byggde på alkohol. Jag vill heller inte ha den sortens vänskap. Det känns av någon anledning oerhört pinsamt att ens säga att jag känner mig ensam, till och med här på ett anonymt forum.

Jag har flera goda och nära vänner som jag värdesätter högt men tyvärr bor ingen av dem i min närhet längre och det räcker inte för mig att bara ha nära relationer över telefon.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Har bott i den här stan i nästan två år nu, vill inte flytta tillbaka till där jag bodde förut. I övrigt så trivs jag ju jättebra här, fick till slut en underbar lägenhet och har just börjat praktiken som känns jättebra.

Jag har inte varit på alanon-möte på några veckor. Ska definitivt börja gå igen. Det är en början och det känns tryggt och lugnande att veta att där finns människor som ser och bekräftar att man finns.

Hoppas ni har det bra.
Kram!

"Gott föder gott", den meningen gror i mig. Tack för det du skrev hos mig.

Önskar dig bara gott! Fia

Fyfan, vilken resa! Tyvärr känner jag igen mig i ditt ex. Jag har gjort de mest fruktansvärda saker mot min man. Bland annat hade jag sex på en krogtoalett med en kille samma natt som min man friade. Jag tror faktiskt inte att din fästmös beteende beror på bara alkohol utan snarare dålig självkänsla. Ett skevt bekräftelsebehov, men givetvis upptrappas det av alkohol. Välkommen hit!

Fia

Hoppas du klarar dig hyffsat efter denna mycket obehagliga resa.
Och grattis till sitt eget boende.

Här finns det svar på frågor du har.
Välkomen!
/A

omedelbart att i mulleholken är det mycket gott att vara. Kram till er i Pianorow

Jag, och maken, har varit på semester över påsken. Så jag har inte varit inloggad här på ett tag, och nu inser jag att jag har en del att läsa ikapp. Jag skall göra det, för jag vill veta hur det går för er allihop och hur ni mår. Jag tänker ofta på er, såklart.

Men, först: sova. :-)

Vi hörs, vänner!
/H.

till forumet lejonet76 !!
Och jag grattar dig till att ha hittat till Al-anon !
Du har haft en helvetes resa och jag hoppas innerligt att du nu kan ägna tid åt dig själv helt och hållet och börja din resa till ett bra, eget, liv utan energitjuvar.

Fortsätt gärna att skriva om din resa här för det är många du hjälper med dina erfarenheter.

Och vem vet, kanske vi syns på nåt stormöte där AA och Al-anon samsas om utrymmet.

...hit Lejonet.

Ja, vad ska jag säga?
Vilken berättelse, vilket liv.
Du verkar funnits här ett tag och har säkert läst runt bland trådarna.
Vi är många med liknande upplevelser.
Fortsätt läs, skriv och hitta vägar. Alla upplevelser är unika men ändå samma, lika jobbiga och tröstlösa men du är inte ensam och det finns hjälp.
Hoppas du fått en sponsor du trivs med.

Välkommen i gänget

..på lycka skulle jag tro alla befunnit eller befinner sig i. Den är ju i lagom dos nödvändig för att överleva. Det är att finna en balans som är det svåra.
Jag brukar ofta gå tillbaka till sällskapsspel i min fantasi, (som för övrigt är livlig, alltid närvarande och ger många tysta eller ljudliga skratt ;) ) det är ju själva spelandet som är trevligt, när man nått målet är det ju förbi. De som bara har vinsten i sikte missar ju allt som händer runt omkring, missar hela grejen med "sällskaps-spel".
Vägen är livet!
Jakten mot förbättring har jag inbyggd för slippa ruineras och bli bitter, målet är tydligt, kommer jag halvvägs är jag nöjd, bara det rör på sig.
Perfekt, njae, ungefär lika tråkigt som en spegelbild, exakt och utan överraskningar.

Så ser liv ut för mig i min realistiska fantasivärld ;)

Önskar dig en trevlig lördagskväll

...är det precis som du säger. Han vill dig inte gott just nu.
Det går inte göra sig fri från smärtan, det tar tid. Mina ord får det låta enkelt, bara på med den där skyddsdräkten och sen är det frid och fröjd.
Så är det naturligtvis inte men vad jag vill säga är att efter många försök, många, insåg jag att mitt ex inte alls hade målet "för allas bästa" i sig.
Jag kan känna igen så mycket i dina ord från den tiden. Du måste gå igenom alla stadier, lite som när barn lär sig gå (falla-slå sig-upp igen-stappla-ostadig-falla igen), innan det blir stabilitet. Det går inte forcera livet, de som försöker det missar annat och samma tid krävs för se i backspegeln. Så har min make det nu tex. Vill bara försöka bjuda på någon genväg här och där. Det bli bättre, det blir det. Låt tiden med smärtan blandas med glädjen över ditt nya hem, att du har dina flickor, att katten visade saknad, att du har en ny tid framför dig. Låt inte det tunga kväva det nya syret, försök sortera fram det goda och håll fast i det. Det är framtiden, den du skapar nu.

Tillbaka lite.
Att du ska må dåligt är kanske inte hans egentliga mål, kanske han älskar dig, men sättet/makten han utövar är smutsig.
Känns det som det kan vara en övergång?
Något han gör nu och kan komma släppa efter en tid?
Har barnen ändrat sitt beteende på dagis/fritids?
Att smutskasta dig är såklart inte ok men som vuxen kan du sortera även om det smärtar.
Barn är kluriga och pallar mycket men om han kör hjärntvättssamtal med barnen skulle jag vara vaksam. Menar, att köra "tycka-synd-om-pappa"-stuk vid hämtning och lämning får väl anses omoget och dumt men har syfte göra dig illa. Är det så så sorterar barn det enkelt trots att det är obehagligt både för dem och dig.

Mina barn levde med en far som pratade illa om mig, hans nya kvinna likaså. De sa att "mamma har gjort fel", hade dagliga familjemöten runt bordet. Påvisade konsekvenser och sa de mådde dåligt och behövde terapi pga mamma. Det framfördes till mig och jag välkomnade det. Sa till barnen att de ska vara öppna där, berätta allt de känner och tycker, oavsett vad och hur. Mitt ex och nya kvinnan hade, förstod jag efteråt, samtalat med terapeuten om VAD som var barnens problem och hon hade blivit påverkad av dessa. Terapeuten gjorde en stor miss, hon tonade ner dem, slätade över. Hon blev totalt ställd över att problemet inte alls såg ut som hon fått det berättat. Något år senare träffade jag henne vid en skolavslutning, då var barnen hos mig och vägrade kontakt med pappan. Jag sa att det barnen haft absolut svårast förlika sig med var att de inte blev tagna på allvar när de berättade om deras skamfulla liv för henne och senare soc. De förlitade sig på att de som vuxna och i tjänst för barns bästa skulle hjälpa dem. Jag hoppas att hon som terapeut aldrig gör om samma misstag!
Eftersom vi haft många barn utifrån i familjen kände barnen till soc och deras syfte. Ett barn tog sig dit, berättade hur det låg till, blev lättad hen tagit sig dit och att de lyssnat. Tyvärr var nästa insikt att de(soc) inte "trodde" det kunde vara så illa.

Till dig flygcert vill jag säga, ta hjälp, den som finns är inte alltid mitt i prick, men den finns där för oss. Men sortera så gott du kan först.
Många många saker såg helt annorlunda ut i mina barns ögon än jag hade trott. Saker som var uppenbara och enormt stora för mig, som rent skadliga för barn i var vuxens öga, hade inte alls fastnat i dem.
Så, ditt ex tappra försök till smutskastning kanske inte alls existerar i era barns värld.
Förträng inte, förbise inget, förringa inte, det menar jag inte, men gör heller inte det motsatta.

Allt är fortfarande nytt och rörigt för dig/er, min berättelse handlar om år, flera år. Kanske kan delar av min erfarenhet hjälpa, kanske inte, men du ska veta att du inte är ensam. Jag hade en skamfull skilsmässa då för länge sen. Mycket som händer bakom husens väggar kommer aldrig fram just för att det anses "onormalt" och jag skämdes för att det hände. Men, det hände!
Jag gick, det gick komma ifrån, det blev dessutom bra, jäkligt bra. ;)
Nu lever dessutom exet ett nytt liv med samma kvinna men utanför sekten. De har det nog bra, hoppas jag i alla fall. Kör förbi deras bostad flera gånger om året, på vägen till affären i oasen och det känns inget särskilt längre. Från att tidigare vara en plats där yngsta barnet alltid kurade ihop sig på golvet i bilen för slippa se.

Flygcert, med mina ord vill jag säga:
Det blir bättre!
Livet är fyllt av överraskningar, endel små, jag har lärt mig hålla tag i även det lilla. Det gör skillnad, det negativa har ju så lätt sprida ut sig och behöver ingen hjälp hållas kvar inuti. Jag är realist, ingen flummare, tror på handling och konsekvens. Red i det smutsiga men ta dig tid njuta av det positiva runt omkring. Just nu älskar jag doften av jorden, den där vårdoften innan det gröna tar över. Den fascinerar mig.

Önskar dig en fortsatt bra lördag vännen. Förlåt jag tog så stor plats i din tråd nu..
Tänker på dig nu och sen, håller om.

...värme och omtanke...en megakram och att jag gillar dig...
Ser du är här nu så sänder det först.

Du är bra just precis för att du är den du är!

Åh... Igår kväll kom han och hämtade barnen. Det är som att han vill mig illa - han använder barnen och får dem att tycka synd om honom för att dumma mamma inte vill leva med honom, typ. Gör så ont. Han har inga tankar på att göra det så bra som möjligt för barnen, han vill bara påtala sin rätt samt smutskasta mig.

Ja, SOrgsen, jag försöker använda filter, jag försöker sätta på min extra hud, jag försöker allt jag kan, men jag kan inte sortera.
Jag vet att jag inte ska gå in i diskussioner, jag ska inte svara, jag ska inte förklara mig osv, men han lyckas varje gång vända det emot mig. Han spelar ett spel utan att jag fått veta reglerna - jag kommer ingenstans. Och du har så rätt: jag vill ju bara ha ro och frid, och han påtalar ju ofta att han älskar mig (fast jag förstör, är dum och elak, galen osv... eh, hur det nu hänger ihop?) och jag hoppas ju bara att vi kunde enas om barnen och sedan sluta prata.

Är så trött, så vansinnigt trött...

på lättölen. Hos oss, dvs för mannen, funkar det bra (har gjort snart ett år nu) med alkoholfritt men lättöl dricks inte. Det handlar både om alkoholhalten och om inställningen. / mt

..till den lilla lägenheten i annat land efter en sen arbetsinsats.
Idag sa en kollega att jag såg så lycklig ut. Att jag gjort det hela våren. De skulle veta ;) men idag har aölt varit behagligt och jag har ju det kalas på jobbet.
Hennes ord bekräftar att jag inte inbillar mig att jag trivs med stora delar av livet. Att jag är lugn, frisk och sund i det mesta.

Dagen har varit mycket bra. Jag tuffar på och familjen mår bra. Mannen är goare än någon gång tidigare, närvarande i sina ord. Inga långa samtal men närvarande.
Det gör att känslan och godheten galopperar iväg. Gott föder gott, där är vi nu.
Jag samlar på hög och njuter.
Tänk vad allt går mycket lättare när livet är någorlunda i fas. Problemfritt är inte något mål, det tror jag är en orimlig önskan, men någorlunda lugn och vänlighet gör gott.

Nu blir det sömn. Ska bli skönt, imorgon ingen väckarklocka som tvingar igång mig.

Önskar er alla en trevlig lördag.

Kram

Ja Sorgsen, trivsel i vardagen är livet. Du har så rätt. Tänk vad stressad jag var förut, när jag jagade Lyckan. Jag trodde att det var samma sak som eufori och kände mig därför aldrig helt nöjd eftersom jag inte stannade upp för att se det vackra i vardagen. Kanske är det så som många som dricker eller missbrukar droger också tänker, man jagar något tills man själv är den jagade i flykt och missar vårsolen på kinden, den blänkande sjön, en utsträckt hand, hundens nöjda och avslappnade hållning när man tar ut den för att springa några kilometer på morgonen.

Visst är mitt liv långt ifrån perfekt och det är ännu flera saker som oroar mig och som jag måste reda ut men för varje liten bit som fallit på plats så blir de där jobbiga grejerna så mycket lättare att ta itu med. En sak i taget is the shit!

Jag gillar den där bilden av surikaten, Fia!

Kram på er!

...läsa du har det lugnt.
Njut och ta vara på lugnet.

Jag vet inte om jag är hyperkänslig, förmodligen är det så, men jag reagerar på den där lättölen.
Varför "bara" lättöl och inte alkoholfri?
Jag skulle inte känna lugn över lättölen...
Bara min reflektion, hos mig är det total avhållsamhet, inte ens alkoholfritt existerar. Men lätt för mig och maken, vi har aldrig druckit tillsammans.
Alkoholen har bra funnits framdukad vid stora fester med familjen eller middagar tillsammans med kollegor. Med min familj har han en gång druckit sig full, jag var chaufför och hade lika roligt och mådde utmärkt dagen efter. Dricker sällan men är inte nykterist. Tar en whisky då och då men kan räka mina fyllor i livet på en hands fingrar. Aldrig lockat mig helt enkelt och det påverkar såklart min reaktion på lättölens betydelse.

Ha så gott och var rädd om dig

...tack själv...
Ok med te? ;)
Har café utanför så bjussar gärna på nybakad croissant också, en visuell och öppnar fönstret för få doften, vill nämligen också bli av med lite av gnugglåren så har limmat fast tofflorna i hallen ;)

Kram på dig
Njut dagen!

...du ger mig så mycket, tack.

Både du och jag kommer också känna att livet är nästan ofattbart gott. På vårt sätt och efter våra förutsättningar.
Jag vet det är så!
Hur kan jag veta?
Jo, just genom min historia som du fått mig sätta nytt ljus på. Jag tvivlade några få gånger över om lämnandet då var rätt men jag kunde inte stanna.
Jag försökte, liksom du, men det fanns ingen annan väg än lämna. Jag har aldrig gett dig rådet gå men du hade inte gått om du inte var tvungen. Mentalt hade du lämnat innan du tog väskan och gick. Så var det för mig för alla de där åren sen också.
Efter det har jag haft många härliga år, upp och nerturer som hör livet till, men vägrade bli bitter och martyr.

Just nu gör det ont och krånglar runt omkring. Inuti vill vi ett-må bättre-för oss och i förlängning våra barn och nära! Det är grundmotorn och den är starkast!
Om ett år är det bättre, om 5 mycket bättre....;)

Varm kram

Din resa är den jag känner jag kan identifiera mig mycket med. Jag är dig oändligt tacksam...
Du visar dessutom att det går! Det ger hopp tillsammans med makens sekunder av glitter, tonen i rösten i de korta meningarna, viljan...

Jag ser det som att vi kommer nå vårt mål om gemenskap, sen någon gång, om alkoholisten håller sig från alkoholen.
Att det i vår typ av liv tar extra lång tid visste jag från början. Att missbruket gör vägen ännu slirigare och extremt lång ser jag som irriterande förlängning men förhoppningsvis orkar vi vänta och se resan som berikande. Jag vill se det positivt och trots gränsöverskridande av stora mått ser jag det som händer positivt.
Knepigt i mångas ögon kanske men de inre turerna det tvingar fram i mig gör redan mig än mer övertygad om att maken är mannen jag vill leva resten av mitt liv med.
Men, om det återkommande gränsöverskridandet fortsätter lämnar jag. Just denna veckan läggs i den positiva högen, den högen jag fokuserar på. Vill inte titta på den negativa än, först när den positiva är stor och stark!

Jag har redan blivit säkrare i mig själv och det är jag skyldig ge min man ett stort tack för. Jag hade min bild ganska tydlig före han kom in i mitt liv men denna inre "revision" gör mig gott. Saker bekräftas, stenar vänds ett varv och läggs tillbaka efter jag kollat om något gömts eller förträngts. Gammalt får ny belysning och jag känner efter hur det påverkat mig och mina val.
Min resa mannen tvingar mig göra har många sidor och långt från alla är smärtfria men ack så nyttiga.
Utan makens missbruk hade jag inte tagit mig denna tiden.

Han har gett mig mycket gott och även detta, jag inte önskar någon behöva uppleva, ger mig övervägande gott för framtiden.
Även detta älskar jag honom för.

Alkoholistens beteenden hatar jag däremot. Jag hoppasen dag nå förlikning med alkoholisten, där är jag inte ännu. Den högen av sörja lever än och kan lätt ta över det goda vi bygger nu. Jag smakar på delar och märker det är mycket jag bara kan lämna bakom mig. Inget av det vi lever i nu påminner om den typen av lögner och misär. Jag hoppas det aldrig kommer tillbaka! Att var vecka bort från alkoholen ger styrka inte ta den där första klunken.

För mig var sinnesromässan ett nytt avstamp, från det där minimala till mini. Med mina 40-41 i skor balanserar jag på miniplankan nu, det är vindstilla för tillfället så jag är inte orolig falla ;)

Kram

..med dig markatta.
Trivsel i vardagen är livet!
Livlig fantasi gör livet färgrikt, låt den frodas ;)

Flygcert, nej, låt honom inte komma åt ditt innersta!
Om du känner du måste lyfta luren, läsa sms och mail, så försök hitta ett filter. Låt inte orden komma in i ditt system så det sårar dig för hårt.
Att det gör ont är naturligt men försök vända den energin som gör dig liten till skapa en skyddsmatta, den extra huden som Lelas beskrev. Den huden du bar tidigare som höll alla andras ögon och öron utanför ditt sanna liv bakom husväggarna. Den huden vill jag råda dig klä dig själv i nu. Försök undvika gå in i diskussioner, de leder ingenstans och har förmodligen inte det målet om jag förstår dina ord rätt. Att dementera eller försöka förklara eller försvara ger heller inget.
Om du orkar så låt inte andras återberättande av hans ord fresta dig försvara heller. Folk älskar gotta sig i sånt och ingen förstår riktigt ändå.
Håll dig till dina samtalskontakter, inred ditt gryt, skapa ditt nya liv med positiv inriktning. Så får du ett positivt skal närmst dig.

I min historia hände liknande saker men jag bodde längre bort och hade gott umgänge i grannlandet. Därför fick jag inte dagliga, direkta påminnelser. De "fulaste" tricken hamnade senare i samlad form i anmälningar och tidigare i vårdnadstvisten. Den drogs ut på eftersom exet bytte advokater och "samlade" bevis och vittnen. Smutsig mission han ansåg sig berättigad föra, med "sanningar" i nivå med sandlådor fyllda med gyttja av djurspillningar.
I början pratade han med mig men jag hade börjat studera före skilsmässan så han kom inte åt mig med sina försök att knäcka mig. Han gjorde det väldigt sofistikerat, inte som jag uppfattar ditt ex, mitt x bad om min åsikt och "hjälp, eftersomjag kände honom". Mitt svar var "jag känner dig inte längre men om det är gamla gemensamma händelser lyssnar jag om det är väardefullt för dig". Barnen bodde då fortfarande med honom. När barnen var borta från honom tog inte lång tid innan all kontakt gick genom våra respektive advokater.
Jag valde inte vända allt med släkten, före under eller efter skilsmässan, jag ville inte barnen skulle ha orden runt sig överallt. När vi var där pratade vi om annat, när vi var i min lilla lya likaså. Skitpratet fick han stå för själv!

För mig tog det sen 10 år innan jag köpte ett eget hus på orten. Nu, ytterligare 10 år senare är det inte skilsmässan och skitpratet som upptar huvudbry hos folk utan min renovering och mitt arbete. Båda de har också nått bästföredatum och blivit slentrian.

Det blir bättre, tiden läker inte alla sår, minnen lämnar inte, men hur mycket tid och energi jag vill lägga på det väljer jag själv. Vad andra gör, säger är deras val, jag väljer mitt för mig och mina.

Försök hålla de negativa orden ifrån dig, de är ord menade göra illa, de behöver du inte oavsett vems mun de kommer från.

Våga vara egoistisk!

Vår här med! Både ute och liteliiite i själen. När vi ändå talar mentala utseenden så ser jag dig Markatta som en liten piggögd surikat. Som sniffar lite med nosen mot solen. Önskar dig verkligen allt gott med livet och framför allt praktiken just nu. Fast jobb ska vi båda ha!

Fia

Hej Sorgsen! Även jag är glad att det har lättat på hemmafronten hos dig. Tack för dina tankar om ältande och att nå fram, att välja sitt eget lidande och umgänge hos mig. Här fikar jag mer än gärna.

Önskar dig en riktigt bra dag! Fia