Senaste kommentarerna i forumet

... som vanligt, kan man väl säga, nu för tiden.

Han vänder mina ord, han anklagar mig för saker som inte är sanna, han berättar för människor om att jag slår barnen och nonchalerar dem i veckor i sträck, han ringer och smsar oräkneligt antal gånger per dag-kväll-och in på natten, han "straffar" och hotar mig för saker som han säger att jag gjort... ja, listan kan göras oändlig. Och jag vet inte vad som är sanning. Ibland undrar jag om han har rätt - jag tänker att jag är "normal", men han tänker ju att han är "normal", vad är det som säger att jag skulle vara mer normal, det kanske är jag som är sjuk?

Blir så oerhört stressad av honom.

Ha en bra dag.

Skönt att ni har det bättre och att resan ärbokad Sorgsen, ler med dig, även om jag förstår i dina rader att det kommer tankar då och då om gammalt, anant osv, men ni är på rätt väg, jag tänker på dig och er!!

Och Mt, jag har många gånger läst det du skriver om din makes nykterhet och hur länge den varat, och jag blir rörd varje gång, jag är så glad för din skull, och mgs!! Och det är så gott i hjörtat att läsa orden "Nu är livet nästan ofattbart gott". Vad skönt, tänk att få njuta så, jag förstår att dte varit kamp innan och tänk att få leva så gott efter det!!

Jag har kamp nu, fast kamp om annat. Min sambo är kanske nykter, kanske spritfri med vita knogar, men det är fortfarande något mer - jag måste få tro att han lider av något annat, för annars kan man inte fortsätta göra så mot en annan levande varelse som han gör mot mig. Men jag hoppas att jag en dag får känna att livet nästan är ofattbart gott...

Stora kramar till er.

få dela din resa - och er resa ur ditt perspektiv. Så har det också varit för mig/oss, jag har skrivit, och liksom du känner också jag att jag valt min väg - det har ibland inneburit att jag gått emot råd som jag bedömt "inte möjliga" och att det kan bara jag veta. Hoppas innerligt att ni kommer in på en lättare väg efterhand.

Mullegubben valde nykterhet i dec 2010 - sen gjorde vi tillsammans två försök med överenskommet socialt drickande då jag insåg att det inte funkar. Under våren 2011 var det ett antal svåra situationer, sommaren sov han alldeles kolossalt. Ännu följande vår, alltså för ett år sen var det en knepig tid som jag nu kan identifiera som hårt knutna nävar med mycket vita knogar. Han måste ha genomlevt en mycket svår inre kamp. Efter återfallet på valborg (fr kl 18-21 kanske) började han på AA och därefter har det bara blivit bättre. Han betraktar själv 1.7 som den dag han blev nykter. Men ett-och-ett-halvt-år - skulle jag säga när jag ser i backspegeln - var det en process där nykterheten "kostade på" - mer och mindre i olika perioder men den hade ett pris. Nu är livet nästan ofattbart gott.

Kram, kram / mt

...nog har det blivit tystare här. Med eller utan djupare analys, bara är så. Tänker att det väljer "vi" ju själva, eller? Med eller utan nya medlemmar. Idag spekulerade jag lite över hur det blir när det öppnas igen. Jag hoppas innerligt att de 4+? månaderna inte ger ett glapp, det får vi se till det inte blir, gamla och nya typ...

Jag har skrivit nästa dagligen sen jag kom hit och oftast har jag fått respons. Tackar jag för.

Senaste veckan har jag mest läst, både mitt och andras.
Jag valde låta bli, kände efter, kört mitt race och det var rätt.

Nu, sen en dryg vecka, är vi på rätt köl igen och ingen är gladare än jag över det.
Veckan före "sängvältarförsöket" och veckan efter var en katastrof!
Om det var nödvändigt eller inte, om det ska analyseras som det mörka innan ljuset, det onda före det goda, you name it, ger jag faktiskt blanka tusan i.
Jag väntade inte på tecken, jag lyfte luren, jag sände några sms. Om jag inte gjort det hade det fortsatt bärka käpprätt och inga böner i världen hade hjälpt.

Jag gick mot strömmen och resultatet hittills har bara gett medvind och gott.
På den korta tiden har vi idag kommit så långt att vi pratar, inga djupa diskussioner, men mer än ja och nej.
Jag berättar, lite, han berättar, lite.
Jag ser ibland sekunder av glitter, hör vilja, känner vibrationer av en outtalad ursäkt. Det räcker och ger mer hopp.

Visst skulle jag kunna ha 1000 anledningar att bli både arg och ledsen. Blir jag också, men, idag blev det oplanerat två kapitel i min bok.
Ser hur han kämpar, säger jag är stolt över honom och att han är mina hjärtslag. Han visar och vill, jag ser förändring, det räcker. Idag räcker det. Imorgon räcker det också. Det goda föder gott, det minimala blir mini, sen pyttelite som blir lite, lite blir lite lite mer.....

Vi var i dagarna på sinnesromässa, båda, tillsammans. Det känns stort...det kändes "vi". Gör mig rörd av lycka, satt med tårar där och nu här.
Detta blir bra, det måste bli bra!

Den irriterade tonen, de otrevliga fraserna får stå för honom. Tråkigt han säger dem till mig, men, vem skulle annars få dem?

Jag undviker bråk men kuvas inte, det vet han. Skulle han provocera vidare blir det bråk. Han säger, jag svarar bara tillbaka när jag känner jag måste, men sen stannar där. När det är skitsaker går jag, min bok är välformulerad, det roar mig mer än ett krig som startats pga oväsentligheter.

Nu, efter några få gemensamma dygn, är jag tillbaka i jobb. Det trevligaste är att maken har biljett, vill komma och biljetten bokades samma eftermiddag som viljan uttalades. Gäller hugga det positiva direkt ;) munhuggeri har lätt för spåra ur. Vi är inte mogna sånt ännu. Jag ser det och styr undan.

Kram på er alla

att du trivs och ser vad du kan!
Ja, det är vår i luften här hos mig också. Härligt! / mt

nej det var ett skämt bara och ingen pik till dig. Tolkade inte heller att det var så du menade.

Ja, visst är det kul. Kanske fick forum lite vårkänslor idag. Det fick iallafall jag.

Jag är inne på min tredje vecka av praktik nu och det är såå roligt! Jag trivs jättebra med vad jag gör och jag märker att jag gör det bra. För ett år sedan hade detta stått långt utanför min "comfort zone" men nu hoppas jag att jag får anställning efter praktiktiden är över, annars kommer jag att söka en liknande tjänst. Jag har sällan varit på ett jobb som jag fått så mycket energi av som här. Jag har nog aldrig tidigare tänkt att jag kunnat.

Tack för kaffet!

- skrattar högt för mig själv när jag läser dina beskrivningar av "tänkta" Adde och Berra. Jag tycker absolut inte att du är ytlig - nej, nej... ifall du fick för dig det. Jag har nog också nåt slags "bilder" för att hålla personerna åtskils men inte på "det" sättet. Intressant - jag tänker annars mycket i bilder och är en visuell person - men inte så att jag skapar bilderna själv kanske... lever på att kopiera andras? :)))

Kul med lite fart här igen. Ha det gott! / mt

med fina dygn! Njut av solen och livet! / mt

...få ord.
Var väl någon mening med att mitt långa inlägg försvann.
Idag är en ny dag, den kommer bli bra.

Vill skriva ner att sista dygnen varit bättre än på väldigt länge.

Nu ut i solskenet!

Kram

bara ni som har det jobbigt med nätet idag. Något händer för det är massor av sidor som strular och många företag har lagt ut "nöd"texter med att de har problem.
Tag det lugnt och en sak i taget så fixar det sig :-))

att läsa. Allt gott till dig! / mt

Jag tror att det är för de jobbar på forumet. Själv blev jag utkastad och när jag skulle in igen så var det Nekad åtkomst. Samtidigt som jag såg mig själv inloggad. Mycket konstigt. Sen efter ett tag gick det att logga in igen.

Fia

...allt är borta....
Skrev långt och hinner inte skriva igen. Kopierade och la det på ett mail till mig själv men det finns inte heller...är på landet ;)

Bilbesiktning nästa!

...sitter där intill, bara tyst och finns.

Inloggad men oftast inte vid datorn. Skrev långt inlägg men allt låste sig och ser att det inte hamnade här.
Kopierade texten så lägger in det nu.

Flygcert, jag håller om, du är inte ensam, aldrig ensam.

Låt det vara en ledsam dag idag...lyssna på fågelkvittret om du hör det, jag lyssnar på dem, varje vår kommer de tillbaka. I år har vi ont inuti du och jag. Nästa år vid samma tid lyssnar vi igen, känner efter och drar oss till minnes. Ok?

Kram

Önskar att du satt här med mig i soffan, försöker ju peppa mig, men är så ledsen... SÅ himla ledsen... Jag är ju så nöjd att jag tagit mig därifrån, men jag är ju ändå så ledsen, förstår knappt själv...

Hoppas att du har det bra? Hur går allt?

Kramar,
N

över att jag inte längre åker hem till vårt gamla hus, utan hem till vårt nya boende, mitt och flickornas. Jag trivs här. Livsglädjen, den sanna, känns lite avlägsen, men jag kan ge det lite tid hoppas jag - för jag är väldigt nöjd att jag kommit därifrån. Jag måste fokusera på det. Jag har tagit mig därifrån!! Jag får så mycket skit för det från sambon, så gott som varje dag, men jag gjorde det!!!!!!!
När jag började berätta för mina närmaste om vårt liv "på riktigt" så skämdes jag så över att jag berättade för jag trodde aldrig att jag skulle kunna ta mig ur det, och samma sak när jag började skriva här: jag skämdes så över att jag var så ledsen och nere och när jag skrev/berättade så förstod jag ju emellanåt hur illa det var, att det inte var rimligt att stanna i, men ändå trodde jag aldrig att jag skulle orka/kunna/våga lämna, och då blev det ju samtidigt en belastning att jag berättat - tänkte att alla skulle tycka att jag var så dum/svag/konstig som stannade... Men till slut, tack vare att jag berättade, tack vare allt ert stöd, tack vare vänner och familj så har jag kommit därifrån, jag har tagit mig därifrån. Och jag känner hur jag blir allt bättre på att inte bemöta/fastna i hans beskyllningar.

Och ändå gör det så ont...

Tack Sorgsen, skönt att "se" dig också. Tänker mycket på dig, du har gett mig mycket gott, mycket stöd och mycket att ha med mig. Jag har blivit så mycket bättre på att ta dagen som den kommer - jag behöver inte lösa allt, jag behöver inte veta svaret i samma stund som frågan ställs.

Nu hoppas jag att vi kan lösa det sista - jag tror som sagt inte att jag behöver åka dit mer, men där finns fortfarande några saker som vi behöver komma överens om. Som du skriver, skönt att vi inte behövde stå och bråka in i det sista i huset, men det har varit så lustigt tjafs om saker jag tagit så jag kan inte ens återge det - han har blivit arg för så konstiga saker så jag förstår inte... Ni hade kunnat få några goda skratt, men igenkänningsfaktorn blir för hög.

Ja, jag gör som innan - plockar undan, tvättar, diskar osv, men nu gör jag det i harmoni - barnen lär sig att det är en del i vardagen, jag tar hand om det när jag vill/kan/behöver och samlar inte på hög, och inte minst - det är ingen mer vuxen som lämnar saker överallt och aldrig tar undan, så jag har mycket mindre att ta hand om. Och att få göra det utan att känna stressen över alla kommentarer, påhopp osv gör ju att det går mycket bättre...!

Men ja, min fina, bästa katt.
Mt, jag kan inte ha med henne till mitt boende och av erfarenhet vet jag att hon inte gillar att bli flyttad så det känns ändå som att det är bättre att hon får stanna - då har hon i alla fall sin vanliga miljö, även om jag vet att han inte alltid tar hand om henne som en katt förtjänar.
Tack, jag ska försöka njuta av att saker ändå blir bättre.

Igår fick jag en sådan otrolig bekräftelse på att Lelas helikopter kom och räddade mig, och att jag valde att ta emot den! Flera stycken har velat ha mitt boende, lilla stugan, sedan jag fick det, sedan jag flyttade in osv. Och det var ju bara av en händelse jag fick tag i det och valde att ta det. Tack Lelas, det betyder mycket för mig.

helt med Sorgsen. Ville bara säga det. Kan katten flytta med dig? Jag förstår känslan till hundra... Den kommer inte att trivas med honom. Kram och njut av att du hittar tillbaka till livet! / mt

..."se" dig igen. Undrat hur du haft det under långhelgen. Det känns bra att du finns i mina tankar, du pkända men ändå så nära.

Så bra du fått ett delslut i eländet och att det inte behövde bli under bråk. Jag minns, nu när du skriver, att jag också gjorde det där själv, tog det som var mitt först. Lät möbler stå kvar tills han flyttade och sen tog jag dem och fixade flyttstädet. Det kändes sorgligt och ensamt.

Din katt har känt sig trygg med dig, med eller utan kel, så känn ingen ånger över de uteblivna klapparna, hon var säkert helt nöjd med de hon fick. Det visade hon genom att vilja vara nära dig idag. Du gjorde ju precis de prioriteringarna du behövde då/innan. Nu gör du säkert mycket på samma sätt men med tankarna vända i annan riktning. Menar, du städar och plockar, lagar mat och tvättar förmodligen precis som innan men behöver inte "gömma" något obehagligt eller vänta på nästa vredesutbrott. Allt det där som stressat din kropp och upptagit din planering för göra "rätt". Tänk, oavsett hur mycket planering eller välvilja du satsade så blev det ju inte tillräckligt "rätt", utbrotten kom ju ändå. Otröstligt liv, och omöjligt vända ensam.
Skriver detta också för knyta an till det du skrev om att "de fina stunderna är borta". Du ska se, en dag kommer du samlat nya fina stunder, de i ditt kommande liv. De kommer, en efter en, stora och små, obemärkt eller planerat. Ibland dröjer de men ibland trillar de in tätt.

Var tacksam över att du är bestämd!
Var stolt över att du tagit dig dit du är!
Var glad över dina flickor, din bror,familj och dina vänner!
Lite krut gör susen, även när man är ledsen och gråter. Även de jobbiga reaktionerna går ner i djupet och det är bara sunt!

Att vara negativ är inte samma att vara kritisk!
Jag har aldrig läst och tänkt dina ord som negativa. Jag ser rädsla, ensamhet, osäkerhet, sorg...men beslutsamhet.
Det är bra vara eftertänksam och inte stressa iväg och göra förhastade beslut. Ibland är det nödvändigt om man måste springa för livet men lika mycket tid med planerande , praktiskt och i tanke, krävs då från "andra sidan".
Låter det begripligt?

Önskar dig en fortsatt bra vecka.

Varma kramar

Hoppas att du haft en fin påsk! Hur går det för dig? För er?

Kramar

Jag har hämtat de sista sakerna i vårt hus. Sambon skulle ha varit hemma, men var inte det (skönt!). Kändes som att åka hem, fast inte alls hem... Låter svamligt kanske, men det är ju mitt hem, fast det inte alls är det. Det har varit mitt hem i flera år, och ändå inte. Jag har försökt att fylla det och göra det till vårt, men det har aldrig varit mitt. Jag har haft fullt upp med att göra praktiska, bra lösningar, för att ytan ska vara fin, och nu i efterhand ser jag att det var mitt sätt att dölja allt det hemska, fula, dåliga... Det är vårt på ytan, men samtidigt inte alls.
Och när jag skulle åka så kom vår katt. Hon ville inte lämna min sida, hon hoppade upp i knät och var så kelig och mina tårar bara rann. Jag kunde inte bara lämna henne, utan jag satt där på marken, och ville bara stanna där med henne för evigt... Jag klappade, strök och höll henne. Och helst ville jag bara vrida tillbaka tiden, ta bort allt lidande, ta bort alla hårda ord, ta bort all sorg, all smärta... Och jag önskar att jag hade tagit mig tiden att kela med henne mer, att jag hade valt det före att försöka polera vår fula fasad. Åh, vad jag önskar att jag hade lagt tiden på henne, på det som betyder något. Jag har liksom knappt hunnit kela med henne innan - det har alltid varit mycket att plocka undan, städa, handla, laga mat osv osv, men nu har jag plötsligt fått mycket mer tid när jag inte behöver vara som två vuxna och nu känner jag ju att jag hade haft tiden att rå om henne, åh, ajajaj.
Jag tror att det kan ha varit sista gången jag såg henne, och det svider i hela hjärtat, det gör så ont, så ont. Och jag försöker stanna i känslan "så här ledsen är jag nu, det är inget farligt", men just nu gör det sååå ont och jag vill bara ha henne hos mig.

Tack sorgsen, för dina ord. Ja, jag behöver inse på riktigt att jag inte kan påverka, jag behöver inte påverka, jag kan invänta och känna att rätt beslut kommer till mig, om jag bara inte stressar. Jag försöker fokusera, men livslusten är inte tillräckligt stark idag... Känns mest som sorg alltihop - här sitter jag, ensam och med två guldkorn, men ändock ledsen, de fina stunderna är borta, det gör ont och jag är rädd att jag aldrig ska få ha det bra, tänk om det är jag som är så himla bestämd, så envis och så galen att jag inte kan leva med någon? Tänk om det är jag som hela tiden varit orsaken till att det blivit som det blivit? Jag vet att jag är bestämd, att jag vill ha koll /kontroll, att jag kan vara negativ...

Näe, om detta bara hade en ände...

Hoppas det är bra med dig.

Ja det är skrämmande när man märker hur personligheterna förändras på sammankomster utan alkohol när den som vanligtvis brukar babbla på sitter tyst. Många är det, som inte räknas som "alkoholister", men som använder alkohol som någon slags självmedicinering mot olika grader av sociala fobier.

Jag har själv slutat dricka helt på fester, tillfälligt eller för alltid, det får tiden utvisa. I början kände jag mig lite "naken" utan glaset och hinkade läsk och kaffe i samma takt som andra drack öl och blev helt kaffe-och sockertjackad på kuppen. Om man jämför mängden vätska blir det lätt absurt, t.ex. om någon drack 5 halvliters öl så drack jag alltså 2,5 liter läsk.

Det lustiga är att folk (inkl. jag själv) tyckte det var konstigt att trycka 2,5liter läsk men inte samma mängd öl. Och så tycker de att det är konstigt att de måste springa på toa hela tiden. "Man blir så kissnödig av öl".

Blev mycket om mycket och ingenting nu. Dags att springa till "jobbet".

Kram på dig!

fint att se dig här och jag håller med. Kram / mt

Oj vad tyst det är... Tomt... Inte en kotte på forumet..
Tomt till och med här hos oss!
Har förstått att det varit lite struligt, otrevligt och bråkigt i vissa delar av forumet, och jag tycker det är så synd att en eller ett par oroliga själar som ger utlopp för sin frustration på ett lite tokigt sätt skrämmer bort resten av oss... Speciellt nu i högtider, när ensamheten kan kännas extra tung...
Låt inte detta förstöra den viktiga funktion forumet har, och vi med det...
Hoppas att det bara är en tillfällig svacka, att allt är sagt, gjort och förlåtet och att vi snart är tillbaka i det varma omtänksamma som egentligen är vi!
Stora kramar!!
/k

Ledig helg... skönt. Påskmiddag i går med bara lättöl. Märker att en släkting inte kan släppa loss och prata utan alkohol, varningstecken! Handen på hjärtat, jag känner igen mig lite.
Lugnt annars, väntar bara på aningen bättre väder som passar till utflykt.

Hoppas ni alla har några avkopplande eller roliga dagar!

Miss K

...i relationen kommer ur balans blir de mest banala saker gigantiska. Det är ju inte alls strumporna, blommorna eller gurkan alla reaktioner bottnar i.

Jag lär mig hela tiden av livet och tar inget för givet. Jag vet vilka människor som vill mig väl. Jag gör mitt bästa och försöker leva som jag önskar efter mina förutsättningar. Det är det enda jag kan göra. Förutsättningarna ändras utifrån och långt ifrån allt kan jag eller bör jag påverka men jag tar mina reaktioner på allvar och styr efter förmåga. Av erfarenhet och kunskap blir jag starkare. Den tiden, i min historia, när jag förstod att jag inte kan förstå sammanhang, att det inte finns sammanhang, befriades själen från mångt.
Det hjälper mig i det jag hamnat i nu. Jag ser tiden an, sköter det jag kan och de som tillhör mig. Jag vill betydligt mer men det får vänta. En dag står jag med facit, den dagen var inte idag men jag mår bra, känner mig lugn och utan stress.

Svammel?
Kan så vara men ville bara beskriva hur jag känner mitt i min "kris" . Jag försöker fokusera på det jag kan påverka. Ibland gråter jag, ibland känner jag mig vilsen och uppgiven. Men livet har hittills gett mig mycket och det ger mig en inre trygghet. Det håller mig från förhastade beslut och slutsatser.

Fokusera på det som känns viktigast för dig. Sörj det du förlorar, det som är sanning och det som var drömmar och förhoppningar, men gläds åt att du har förmåga förändra och se framåt. Det som hänt har hänt, det enda du kan göra är att undvika det händer igen.

Varma kramar