Senaste kommentarerna i forumet

och återigen börjar jag ana vattenytans glittrande...

Tack för att ni tänker på mig. Ni är alla mina små guldkorn!

Har knappt orkat ta mig ur sängen i några dagar. Han kryper in under skinnet på mig, dumma dumma sambo. Om inte han slutar kontakta mig stup i ett så kommer jag gå under, och det är väl det han vet.

Berg-och-dalbanan är kvar: snäll & tillmötesgående, ledsen & sökande, arg & hotfull, neutral & lite avståndstagande och så börjar det om igen, snäll & tillmötesgående, ledsen & sökande, arg & hotfull, neutral & lite avståndstagande... och så rullar det på...
Han är snäll och omtänksam och försöker prata om hur väl han vill mig, berätta hur mycket han älskar mig, och att han vill inget hellre än att vi ska leva ihop, och sedan kommer tårarna och bedjande om att jag ska tröösta och finnas där för honom, därefter kommer hoten/skäll om att jag minsann aldrig funnits där för honom så han ska minsann se till att jag aldrig får någon stöttning och om jag inte är snäll så ska han se till att jag inte får ha barnen och så vänder det till att allt rinner ut i sanden och vi pratar neutralt, tills det börjar om igen.

Jag blir mer och mer stärkt i tanken att han är sjuk, på något sätt. Andas djupt och känner styrka i att det är inget som jag kan/vill/behöver göra något åt, det är hans ansvar.

Grytet ligger just nu åt sidan; har inte orkat tänka på det, men längtar och ser fram emot att få tillgång till det inom några dagar...

Men i eftermiddags slog det mig att jag faktiskt har tagit steget ifrån sambon.
När mitt kaos uppdagades/när jag började förstå vad jag faktiskt levde mitt i så började jag ganska snart gå på samtal och varje gång skämdes jag så för att jag kom dit, var så knäckt och förkrossad och ledsen över saker han sagt/gjort och ändå kom jag tillbaka vecka efter vecka utan att jag gjorde något åt det (=lämnade honom). Jag berättade detta för terapeuten, om skammen, och hon berättade för mig att en väninna till henne hade levt i en liknande situation och klarade inte att ta sig ur den på flera år, och jag tänkte uppgivet att det kanske blir samma för mig. Men trots det så har jag ända sedan dess jobbat för, planerat för, förberett för att en dag kommer jag att lämna honom. Och jag har faktiskt lämnat honom.

I början var det värst att tänka på att jag inte skulle få vara med barnen varje dag och att jag var rädd att han skulle vara dum mot dem, men nu går det allt bättre; jag tror inte att han egentligen så gärna vill ha barnen, men när han har dem verkar det gå okej för dem och jag kan faktiskt njuta av att använda tiden till min egen tid, göra saker jag vill och tycker om. Ännu är jag lite långt nere under ytan, men jag tror att jag gör rätt, jag tror att detta kommer att bli bra.
Och allt detta (process och att göra verklighet av mina planer) har inte alls tagit så lång tid som jag var rädd för. Jag har lång väg att vandra för att bli av med demoner, sansa mig och tänka på mig osv, men jag är faktiskt rätt nöjd med mig själv just i detta nu: jag lever inte med sambon, det är lite av ett nederlag eftersom "jag förstörde" vår familj, men det är en enorm styrka att jag tror att detta blir det bästa, för barnen och för mig.

Tack mt, för det var faktiskt dina ord som fick mig att se det: "Vilket fantastiskt språng du har tagit! På en månad har du förändrat de yttre ramarna i ditt och barnens liv. Du ska verkligen se dig i spegeln, klappa dig på axeln och säga till dig själv att du gjort en sjusärdeles bedrift! Vilken kraft du har i dig när du släpper fram den och vågar lita på den. Vilken förebild för dina flickor!"
Tack mt, jag är glad för min skull!

Och kanske har du rätt: jag borde nog börja ringa och dyka upp osv när han har barnen, bara för att visa, men jag vet itne om han skulel förstå, och framför allt vill jag inte störa barnen... Men tänk om jag ahde sagt, gjort och ringt osv om saker som han gör... Hjälp, då hade jag nog fätt ännu mer skäll...

Oj, nu blev det långt... Det bröjade lite dystert, men se - jag tar mig, jag känner mig lite stark!!
Varma, varma kramar till er, tack lillablå, mt, Lelas, Sorgsen och alla som läser och kommenterar!!
Kram!

...jag har släppt!
Jag kan inte göra mer!

Nu är det upp till honom men jag vet ju att en behandling som pågått 6 veckor är en droppe i havet!

Det är aldrig ok bli utsatt varken fysiskt eller psykiskt! Aldrig någonsin!
Jag har låtit mina gränser överskridas med omåttbar vidd.
I början, när det smög sig på, gjorde jag som, jag skulle tro, de flesta av oss. Jag blev ledsen, sårad, försökte reda ut, arg som ett bi...hela registret.
Där skulle jag stoppat och ställt ultimatum!
Om jag hade haft förstånd och erfarenhet hade jag kanske gjort det.
Sen förstod jag fler sammanhang, såg dem och tiden rullade på medans jag pusslade. Emellanåt mådde vi fantastiskt enastående bra tillsammans.
Missbruket har varit, sen ett år, tungt och allvarligt. (Förmodligen har missbruket varit huvudfokuset i mannens liv under hela vår tid men han lyckades pussla och få ihop sitt tillnyktrande till vår gemensamma tid, satt kork på flaskorna, han hade aldrig sprit hemma när jag kom hem, aldrig!)
Sen i somras har mitt mål varit behandling, hur, var, vad visste jag inte. Genom hans jobb fick han ju startat en katastrofalt dålig utredning, snacka om förnedring!
Mannen blev bara sämre och sämre och jag ville inte lämna.
Tog skiten och lät den passera,(oftast), gick aldrig in i snack utan nonchade. Teltider, avbröt samtal nr han va full..allt sånt. Mycket som gjorde ont, obeskrivligt ont! Men...fortfarande hade vi underbara, alkoholfria stunder.

Nu är behandlingen igång, han håller sig, hittills, från spriten. Det är bra! Då finns det ju hopp!

Jag och mannen har inga barn ihop, har aldrig riktigt bott ihop, vi har gemensam lägenhet men den är "mest" hans. Mitt hus är mitt!
Min bil min, han har sin (söp bort sitt körkort men får nu ta om om han vill). Det planerar han också.

All frustration har säkert förklaringar. Allt går inte reda ut samtidigt, det fattar jag.
Visst hade jag önskat en fé som svingar sitt trollspö över honom och mig men så funkar det ju inte.

Jag samlade en hög med positiva saker att ta till vid behov.
Nu har jag behov och plockar energi ur den högen.
Jag har det lugnt och skönt.
Ledsen, ja, så det knyter sig både i mage och hals.
Men, än finns det hög kvar och utifrån den kan jag säga att jag älskar honom.

Du berättar om hemska saker som maken gör och säger, och du sorterar bort det och säger att du älskar den goda sidan och att du tror att han vill förändra sig... och jag jämför ju så klart med mitt egna liv: sambon som kan vara såå fin, snäll, go', omtänksam osv osv, och sedan kontrollera mig, hota mig, säga och göra elaka saker... och jag tänker på att jag ibland tror att jag fortfarande älskar honom... Men jag har gett upp - jag tror inte att jag älskar honom längre (han har sagt och gjort för mycket mot mig) och jag vill inte leva som jag levt längre. Men ibland önskar jag att jag orkade som du... Och samtidigt tänker jag ibland att du borde släppa taget för att klara dig själv!
Åh, detta blev svammel kanske, men jag tänker på dig, mycket, och önskar dig allt gott. Menar inte att styra dig, och menar inget illa på något sätt, tvärtom vill jag dig så väl, och vill bara att du ska slippa utstå det hemska...
Ja, vart vill jag komma? vet knappt själv, tänker bara att jag tagit till mig av din omtanke och hoppas att du tänker på dig själv också!
Varma kramar,
N

ett foto på mig själv :-))
Ser du mig ? Där, med ryggen mot vattnet i flygfotot :-))Mysiga strandmötet och lägerbålsmötet på fredagskvällen är måsten för mig ! Har för mig att kortet är taget 2006 ? Inte säker men nånstans där i krokarna.

http://gullbrannagarden.se/gud-ge-mig-sinnesro-att-acceptera-det-jag-in…

...jag är en irriterande seg jäkel ;) varit sen barnsben. Inte minst kan jag bli trött på mig själv, först ger jag upp-en sån där suckuppgivenhet- men sen är jag på igen.
När vi var ute hela familjen och plockade lingon när jag var barn(av rent ekonomiska själ) var jag den siste att lämna ifrån mig burk eller korg. Född streber, men aldrig tänkt "karriär" och tror jag kan vara latare än många. Lugnet själv men seg! Bra på organisera och praktiskt lagd.
Ler...inne på fjärde steget ;)

Jag är så glad jag slank in här,efter månader av aktivt läsande började jag skriva. Unikt att vi alla är samlade på samma forum och jag uppskattar att det är så många som hänger kvar länge. Att jag kan "lära känna" många och känna igen mig (eller mannen) i många? Först då som helheterna och sammanhangen blir tydliga för mig. Det gör att förståelsen och samhörigheten växer, både här och i det jag hoppas kan kmma bli i mitt äktenskap.

Jag tycker så illa om att mannen beter som som ett svin mot mig. Jag inbillar mig att hans godhet är äkta och att han någonstans, någongång, vill förändras. Jag behöver inte massa ursäkter, det skulle vara mer än tillräckligt att märka skillnad.

Verbala ilskan tar mig hårt( inget klander alls mot dig Fia). Det blir så personligt och förnedrande och också menat så. Det är smärtsamt! Att han kastade och sparkade och tog tag ger tillfällig rädsla men eftersom jag inte är liten och bräcklig så är en smäll inte dödande. Han har aldrig slagit ska jag tillägga! Däremot kan jag se att det skulle kunna utvecklas dit, men hittills i sitt liv drar han iväg innan-det är hans historia-gör sig oåtkomligt fysiskt och psykiskt-och så tuffar han vidare, 45 åringen som aldrig tagit tag i sig och sitt!

Vi väljer inte våra gener, vår uppväxt som barn eller eventuella sjukdomar.
Hur vi hanterar vårt arv är däremot bara vårt eget ansvar!

Stort lycka till Fia, gillar dig!

Tack Sorgsen för dina rader hos mig. Jag är nog lite likadan som du, har läst de flesta aktuella trådar men kommenterar sällan. Vilket jag tror är bra just nu eftersom jag fortfarande är i en aggresiv fas av mitt tillnyktrande. Ja inte lika arg som din man utan bara verbalt. Vilket är illa nog. Har läst hur jobbigt du har det och det är obegripligt att du orkar. Även min man dricker men inte alls som jag själv utan jag läser mera här för att se hur han uppfattar mig än tvärtom. Önskar dig styrka och lycka till!

Fia

...kom lugnet till mig.
Jobbet varit extra pressat till igår kväll.
Tillsammans med mannens utbrott slutade gårkvällen med magknip och ulkande som ett barn.
När jag cyklade, (i snön!) stannade jag till vid en dygnsöppen butik, insåg de bara sålde drycker. Befinner mig utanför Sveriges systembolagssystem. Min åsikt om systembolag har ändrats under omgångar i mitt liv.
20-30: släpp spriten fri!
30-40: systemet är bra, alltid bra sortiment
40-50: behåll systemet, av hälsoskäl

Ingen förespråkare av högre skatter, tror på en skatt, rakt av på allt man tjänar utan fifflande från skattebetalare och sen misstroende skatteutredare.
Men höga skatter på godis, sprit, tobak är jag för. Låt de sponsra basvaror!
Så här enkelt är det ju inte i verkligheten, men mycket har krånglats till överlag eftersom allt numer måste vara vinstdrivande. Vår demokrati i grunden bygger ju på moral och gemensamt ansvar.
Det har tyvärr börjat användas/missbrukas så vi har obalans mellan rättigheter och skyldigheter.

Sådär en generell grej bara. Inget nytt eller revolutionerande i de orden.

För knyta tillbaka till cyklandet i snön. Inne i butiken, nära midnatt, hämtar jag mitt bubbelvatten och cola zeron, där står en man. Så övertrevlig, välklädd, gott rakvatten, men ack så sorgligt, uppsvullen i ansiktet med en bira, det var långt från den första. Så tragiskt, så ensamt och så annorlunda jag tar det till mig nu mot tidigare.

Behåll systembolaget!!!!

Idag blir en fortsatt bra dag!

...vore inte så pjoskigt ;)

Tack för filerna Adde

och gott :-))

http://www.aa.se/sitespecific/aa/files/2012kalendern/2013lminbjudan.pdf

http://www.aa.se/sitespecific/aa/files/2012kalendern/2013hostmotegullb…

Och på båda ställena är självklart Al-anon representerade.

i väntan på våren! / mt

allt är väl och att du har fullt upp med framtiden:) Kramar / mt

tillägga, fråga eller undra:)Ha en fin dag! / mt

...två timmar i telefon med mannens ex.
Min kunskap tillsammans med hennes och våra nuvarande upplevelser tillsammans gör pusslet helare än någon annan skulle kunna få fram.

Känns så bra för mig och jag skulle tro för henne. Vi klickade första gången vi började prata. Första mötet var vid hämtning/lämning av barn.
Då var det naturligtvis lite spänt men efter barnen inte visade avsky ;) och dessutom talade om att jag var ok så fångade vi varandra.

Häftigt kunna bli god vän med ett ex till sin man. Vi har träffats i varandras nya familjer och hem och mitt äldsta barn och deras yngsta är glada för fiske.
Så en hel helg i höstas umgicks vi med hundar ungar och fiske. Maken var däremot stupfull dygnen före och full och odräglig när vi skulle hämta dem.
Därför blev det en scen som hette duga, tog väl två timmar innan han samlade ihop lemmarna och vi kom iväg.
Ena dagen sov han mest ruset av sig och resten av tiden kände han sig nog utanför.
Så kan det gå...;)

Kram

En strimma hopp har jag fått tillbaka :)

...mår du vännen?

Kramar

...landsmötet och Gullbranna?
Berätta lite mer?

Kram

är det så att vår sjukvård behandlar enskilda sjukdomar men inte kollar på helheten. När du får konstaterat att du har högt blodtryck.....hur många gånger kommer frågan om hur jag har det med alkoholen ? Ett kort tag efter att hustrun sagt att hon skulle skiljas rasade min värld och jag fick alla symptom som finns på en hjärtattack och dottern skjutsade mig in till akuten. Jag blev väldig väl emottagen och det hittades inga som helst fysiska fel på mig MEN ingen frågade hur jag mådde.
Efteråt har jag själv förstått att mitt egna kroppssystem gick fullständigt bananas och allt berodde på en akut stressreaktion. Men. Ingen. Frågade!! Jag försökte kontakta hjärtintensiven efteråt men de gjorde mycket bryskt klart för mig att därifrån var jag minsann utskriven så jag fick söka mig till annat ställe.

Och jag förstår mycket väl att du inte ser ner på något i behandlingen :-)) Men det är många som läser här och det kan vara viktigt att veta hur det fungerar :-) Jag skrev inte så men det var andemeningen ! Många tror, så även jag när jag åkte till Gården, att där, där ska de minsann göra mig frisk. Det tog rätt många dagar för mig att fatta att det var mitt egna arbete som var avgörande för hur det skulle gå för mig.

Jag brukar undvika att ge råd men ibland så........gå på så mycket möten du har möjlighet till !! Jag vet att du går men kanske det finns utrymme för ytterligare några ? Och din tjocka kalender kanske skulle må bra av att fyllas av GiG, Landsmötet och Gullbranna också ?

Sköt om dig !!!

Tack för allt.
/A

...absolut inte ner på något i behandlingen. Noll och inget!

Däremot ser jag hela människan, vad som händer mellan, som ingen annan.

Från nu ser ingen någonting(ingen ser hans grubbel och översitteri)och mannen går "skyddad" vidare på sin egen förnekelseväg. Men, fri från alkohol, med hjälp av behandlingen.
Mycket bra!
Han super ju inte ihjäl sig idag, imorgon eller inom ett år. Nu får ju kroppen vila från det yttre giftet.
Inuti kommer de inte åt honom. Ingen vet om hans svarta hål.
Jag ser/har sett de finns där, är bittra och infekterade. Vad de innehåller har jag ingen aning om. Behöver jag inte veta.
Däremot är vår vårdapparat uppbyggd på att om hjärtat börjar ge upp läggs all kunskap och fokus på att hålla människan levande.
Vi får inte ens själva välja om vi inte vill ha hjälpen.
När det gäller psykologi är allt mycket mer godtyckligt och har man tur hamnar man i rätt händer/klickar och får/blir mottaglig vägledning.
Om det inte händer kan det få förödande konsekvenser.

Snart får mannen säkert ett nytt jobberbjudande, då kommer han ha mindre tid bli påmind om sin problematik.
Än mindre när jag är borta ur bilden. Han har redan börjat förneka mig och säljer sig som ensam och utan något som binder honom i tid och plats.

litet försvar för NMG och Minnesotamodellen :-))
Behandlingen delas in 2 (alt 3 delar om halvvägshus är aktuellt) : Primärbehandling 1 månad och därefter efterbehandling där den önskvärda tidsrymden är 11 gånger med en gång i månaden (varianter på EB finns, tyvärr. Jag har en vän som "köpt ner sig" i sin EB). När den kompletta behandlingen (eller om den avbryts i förtid pga återfall)är avslutad så avbryts också ALL kontakt med Gården för alkisen OM det inte blir aktuellt med återfallsprevention, men då ses den som en egen enhet.

Det ska alltså inte vara möjligt att ha kontakt med personal på Gården efter avslutat behandling för då är det meningen att man ska stå på helt egna ben och hitta egna vägar ut från sina bekymmer. Vi förmodas ta ansvar för våra egna liv, det ingår så att säga i konceptet.

Bara en liten parantes sådär i förbifarten ;-))

...mulletant.

Jag har vänt ut och in på hela mig. Acceptens och förståelse, ödmjukhet och insikt...försökt hålla mig borta från att dra slutsatser. Vill undvika bita mig i svansen genom att inse alla mina tankar beror på min egen sjukbild.
Nu har jag gjort allt jag kan efter min förmåga. Jag visste att den dagen jag lämnar blir dagen vår gemenskap bryts, för alltid.
Om inget utifrån ger honom en käftsmäll som heter duga så släpper han inte in mig igen.
De orden är ingen självömkan, det är bara så.

Så, jag önskar alla allt gott, förutom mannen just nu.

...de(behandlingshemmet) har säkert mängder av kontakter. Problemet är att de inte ser att behovet finns!

...sträcka mig så långt att grundproblemet ligger i makens uppväxt. Helt från spädbarnstiden, bortadopterad och hur nya familjen inte sett tvillingbrödernas unika behov. En av dem blev utåtagerande andra introvert och asocial. Båda totalt ensamma, också helt avskärmade från varandra! Totalt! Mamman lever i förnekelse! Pappan var en trygghet, gick bort för snart två år sen, men slog barnen och var oförskämd mot sin maka. Även detta förnekar mamman.
Mannen hamnade på internat, straffade sig ut därifrån tidigt tonår och började dricka och senare kvinnor. Sexmissbruk har jag tänkt men exet pratade om det som självklarhet. Han har aldrig levt trogen. Vilket han förnekar och var en av punkterna jag fick skit för jag nämnt i anhörigblanketten. "Porr har ju inte med hans alkoholism att göra" som han skrek, bland mycket annat...

så läser jag/vi och hoppas att delad börda i alla fall lättar något på din. Inte så mycket att säga... kramar och håller om! / mt

...du är min klippa...

Jag ser allt det där........måste skriva för få ur mig smärtan!!!!!!

Tack för du och alla ni andra läser och delar med er av era erfarenheter.

Sänder värme och omtanke till er alla ute i cybern

...din förståelse.

Jo, jag är med i de olika stegen. Problemet nu är att jag redan nu sett hur han söker sig till samma kryphål som han gjort de tidigare behandlingarna. Det kunde jag bara ana och förmoda, utan att aktivt analysera, och fick bekräftat genom exet som levt med honom 16 år. Jag är den ende som sett de nuvarande riktigt dåliga sidorna och dem blandade med de goda(eller spelade/filmade). Exet fick veta hur han varit nu. Hon går fortfarande på alanon, hon ser hans försämring men inte att han är så illa. Hon ser också ett lugn i honom sen vi träffats. Förra helgen besökta han dem, pga sonens födelsedag, där var han ovanligt trevlig och han hade bett exet inte berätta om behandlingen och undanhålla uppsägningen för hans mor. Han visade med stolthet foto och berättade om vår gemenskap. Han lever i total förnekelse!
Ingen, absolut ingen annan än jag vet om hans sjukaste sidor. Terapeuterna är jätteduktiga på det som är deras uppgift. Alkoholisten har hela ansvaret för hur han går vidare genom att använda kunskapen och verktygen han blir tilldelad. Vad ingen ser är helheten. Mannen pratar inte med någon! Det är ju ett av de absolut mest helande verktygen, att dela erfarenheter, det bygger ju också programmet på, att dela. Visst AA är toppen, för alkoholisten. Han spelar vidare på de strängarna, de är han bekant med. Växer genom att svartmåla mig, söker sig till nya kvinnor och är stor och stark.

Jag hoppas mina ord gick in trots hans krampaktiga hysteri.