Senaste kommentarerna i forumet

undrade vad det handlade om när du skrev att du mår rätt skit. Nu förstår jag. Starkt av dig av genomföra utsättning av antidepressiva - jobbiga symtom och lång tid. Minns du hur det var när du började? Man brukar kunna ha rätt så häftiga biverkningar då också. Men snart är du fri och du har redan hittat dig själv, ditt sanna jag, tror jag. Du har tagit kampen och du är en vinnare! Ja!!! Lyssna på texten http://www.youtube.com/watch?v=kUK4aTz4rx0

Kram, kram finaste du! Våren väntar :) / mt

underbart! Nära till vänner, till förskolan och till familjen... dessutom inom budgetramen och trivsamt!

Det osynliga barnet är en novell av Tove Jansson - finns på You Tube i den japanska tecknade formen. Lite förbarnsligad kan jag tycka - men trevlig och den varianten är ju klart för barn. Annars vet man inte riktigt med Tove J och mumintrollen... de har bottnar för alla åldrar. Alla novellerna i samlingen "Det osynliga barnet" gick på Unga radioteatern (P4) i somras, kanske de finns att lyssna på ännu i SR´s arkiv.

Kram, kram - så härligt att du och barnen får ett eget hem! En plattform för din fortsatta livsresa! / mt

Bävade för att komma hem efter jobbet,visste att han varit hem o hämtat saker.
Täcke o kudde borta innebar att han verkligen skall sova där inatt i lägenheten.
Ligger vaken än o klockan är 01:00 men har inga orosmoln i magen.
Har sonen snusande bredvid mig istället o det känns ganska ok trots allt.
Just nu börjar ilskan koka inom mig, vet att det är aw på hans jobb. Morrn.
Trots alla våra diskussioner ang att han haft en sms konversation och något skumt på gång med en kollega under lång tid så väljer han att gå med dom imorrn
Det visar på att han inte bryr sig ett dugg om mig o våran ev framtida relation.
Då skulle han vara Hemma hos sig o dricka cola o bevisa sin motsats mot allt jag tjatat om men som han bara förnekar .
Nej fyfan vad trött jag är på hans egoistiska tänkande,må han må pest i sin lägenhet sån ilska känner jag nu.
Jävla egoist......
Ska låta så bra men det är ju så synd om han ska sitta där ensam.
Sin bror o andra man kan umgås med existerar inte bara krogen eller pub livet lockar så är det fritt fram....
Undrar vem av oss som kommer må bäst i framtiden,synd att man blir så hatisk på så kort tid men man har tagit mycket skit under lång tid nu.....phuuuuuuuu
Ska sova nu utan sömn tablett God natt

Kram, fina fina vännen. <3

Snart är du igenom detta. Snart kan du andas.

Jag är stolt över dig, och beundrar din uthållighet i att satsa på dig själv. Du är en vinnare.

/H.

Grattis! Du ser, det löser sig nu. :)

Du har varit på botten, trampat ifrån med fötterna, och nu sätter du fart upp mot ytan igen.

Kram!
/H.

Hej Lillablå! Tror inte vi träffats här tidigare. Ville bara säga att igenkänningsfaktorn är hög. Gick igenom precis samma sak för ett par år sedan.
Speciellt det sista steget att sluta helt var hemskt. Kommer ihåg att det räckte med att röra på ögonen för att få värsta svindeln..

Visst är det bra att de finns mediciner och hade verkligen stor hjälp av dem i början också men de har ju sina sidor.

Det bästa med dem i jämförelse med alkohol är ju att jag tror att risken för återfall är väldigt liten! ;)

Grattis till bostaden! Jag sitter här och ler, blir så glad för din skull.

Jag ändrar också obetydliga detaljer ibland. Tidigare för att jag var rädd att sambon skulle känna igen det jag skrev, ja av samma anledning som du. Men det har jag börjat strunta i mer och mer. Vissa detaljer har jag kvar, för att skydda min och mina näras integritet. Jag ser det inte alls som lögn, mina känslor och tankar är ju lika sanna oavsett hur jag målar upp miljön eller genus på vissa jag berättat om i min omgivning. Det är ju liksom inte det som är det viktiga.

Massa kramar till dig!!!

... flyttar jag in i vårt nya hem.

Lycka.

Idag har plötsligt "allt" fallit på plats (jag försökte ta en dag i taget, jag tog det viktigaaste först!). Plötsligt fick jag nys om en bostad, den är rätt liten, den är superfräsch/jättefin/charmig/med själ, den har allt vi behöver (utom det lilla som jag kommer köpa, få av vänner eller ta med mig från mitt gamla boende...), och den kan rymmas inom min budget utan problem!!!!!
Barnen vet inte ännu, men de är bekanta med platsen och... ja, jag tror på detta! Magkänslan är tillbaka, om än tillfälligt!!!!!!!!!!

Så, Mt, idag har du helt rätt: idag är det ett ljust inlägg, däremot är jag inte bekant med Berättelsen om det osynliga barnet, men jag ska lära känna den boken!

Du har så rätt: jag ska ju inte vara tillgänglig hela tiden, men jag är det av vana: han har så många gånger blivit arg för att jag inte svarat på samtal eller sms, för att jag glömt telefonen eller liknande...

Tack Markatta. Ja, jag är öppen för att jag bestämt mig för att inte ljuga för mig själv längre om hur jag har det. Men samtidigt ändrar jag vissa obetydliga detaljer ibland, av rädsla för att han ska läsa och bli arg...

Vårt nya boende... Har ännu inte sagt så mkt till sambon, men han vet lite. Kommer bli en pärs att prata om... Åh, det är så fint där, och så lagom för oss, elelr jo visst jag hade kunnat önska ett extra rum och kanske en diskmaskin, men det ligger så charmigt: ett litet hus på en stor gård och nära till vänner, nära till förskolan, nära till familj...
TACK, min högre makt, för att du väglett mig. Jag har väntat på ett tecken, jag har tagit en dag i taget, och det löser sig!!!

Abstinens... Eller utsättningssymptom, som det heter...
Fy tusan, fy för den lede, jag lider och lider med alla som behöver gå igenom sånt här, på grund av spriten, droger eller mediciner... Eller choklad! =)

I nästan sju år har jag ätit antidepressiva tabletter, men nu ska de ur systemet!
Började dra ner i november, tog två tredjedelar av den absolut lägsta dosen, och två veckor av konstant plåga följde... Yrsel, koordinationssvårighetet, huvudvärk, illamående... Ögonen hann liksom inte med, jag tappade saker, fumlade, och fattade trögt...
Japp. Kände mig full.
Konstant.
I två veckor.

Sen tog jag en tredjedel. Samma visa igen.

Och nu inget alls! Värre variant av samma visa!
Fast samtidigt lättnad! Jag SKA klara det, jag är snart utan dem!

Och jag får en helt annan förståelse för det här med beroende.
Det här är antagligen en piss i havet, jämfört med ett saftigt alkoholberoende.
Jag är imponerad av er!

Samtidigt är det medicin jag har ätit, utan den hade jag kanske inte orkat, jag hade kanske inte levt det liv jag lever idag, jag kanske hade varit sjukskriven, arbetslös och fortfarande sjuk... Fast helt ärligt tror jag egentligen att jag har min kbt-terapi att tacka för att jag mår bra idag, eller bättre... Eller åtminstone det mesta...

Och att jag har kunnat skriva här, har varit otroligt skönt och läkande.
Läsa, skriva, och få förståelse och igenkänning...
Tack!!!

Egentligen vet jag inte vad jag ville skriva idag, eller varför...
Skit samma, skönt var det ändå!!!
Ha en fin kväll, ni fina!!
Kramar!!!

Skönt att höra att du har någon att prata med. Det är viktigt och bra. Du är viktig och bra och det är modigt av dig att våga berätta så mycket här som du gör. Du skriver ofta att du får mycket här ifrån forum men jag vill att du ska veta att du ger oerhört också, just genom att dela så öppet om ditt liv, dina rädslor och tankar. Det får i alla fall mig att känna mig mindre ensam.

Och du, jag tycker visst du kan slå dig för bröstet när du känner du lyckats med något.

Kramar!

Då, när jag hade börjat tala med mannen om hans drickande sade jag ofta att jag vill leva med honom som "den sanne xx" - inte när han dricker. Efter ungefär ½ års nykterhet (med några få korta återfall) började jag känna igen honom. Vägen är lång. Vad förändringen beror på kan jag inte förklara, en del är säkert att missbrukaren är uppfylld i sina tankar av möjligheten att missbruka igen. Fokus för närvaron är någon annanstans.

Klokt av dig att lämna, att han ska flytta. Kram / mt

Helt färdig nu efter en natt på jobbet.
Tankarna bara far.
Inatt kommer jag sova jag själv i sängen,LIVRÄDD känner jag mig trots allt negativt.
En sak jag undrar är hur den som dricker får så konstigt humör.
Känner någon igen sig o kan förklara.
Barnen brukar säga ibland,pappa är så sur....
Pappa blir så arg.......
Kommer ihåg förut då kunde han knappt säga åt barnen när dom gjort något fel det gjorde jag....
Den här förändringen är så OTÄCK.......
Tack för era kommentarer gör att man inte känner sig så ensam som man ändå gör............

Du kanske behövde den här sista erfarenheten?

Kram, ta hand om dig! / mt

får alltfler inslag i ljusa toner och vardagliga, praktiska funderingar. Det gör att du själv som person får konturer... så där som lilla Ninni i Berättelsen om det osynliga barnet. Du har väl läste den eller sett på TV? Jag blir glad och mycket lättare om hjärtat när jag läser det du skrev igår!

Ett litet förslag att fundera på: När han ringer och berättar hur roligt och mysigt de har, barnen och han - säg bara "så bra!" - för det är det ju! Inget är väl bättre än barn som har två nöjda och lyckliga föräldrar som de kan ha det bra med. Innerst, tror jag, är det varje barns önskan att föräldrar och familj ska leva tillsammans och ha det bra. När det inte är möjligt är det näst bästa två "bra" föräldrar att vara hos. Och det är verkligen inte illa!

Orsaken till han ringer, vad han egentligen vill (behöver?) kan vi ju bara spekulera om. För din egen skull vore det väl bäst om du inte skulle vara tillgänglig hela tiden men det kanske du inte fixar ännu?

Tryggt att veta att du har dina kontakter irl - dem behöver du ett tag till. Du har farit mycket illa men nu går du med våren mot ett ljusare liv! Kram, kram! / mt

ikväll när jag åkte till jobbet,visste jag att det var fotbolls match på tv:n.

Även om han kanske inte kommer dricka ikväll sista natten hemma, eller om han
kanske ta två öl,så känns det obehagligt att se väskan i hallen, man vet inte om den bara innehåller kläder eller ligger öl som det gjort så många ggr.
Bara den känslan är så obehaglig att ens behöva känna.
Jag orkar inte snoka heller känns som det kvittar.
Imorrn kan jag inte det ialla fall.
Känns på något sätt som en lättnad att jag återigen ber han flytta.
Jag orkar verkligen inte må dåligt o oroa mig en endaste DAG till,min kropp skriker.
Vill ha lugn och rooooooo.
Ser faktiskt fram emot Lördagen då är jag ledig och skall ev träffa någon tjej kompis.
God Natt

Åh, tack. :-)

Vet du... då har min resa varit värd mödan. Om mina lärdomar är till hjälp för dig, då vill jag inte vara utan dem.

Kram.
/H.

Tack för att du följer mig, och ger mig råd, tips och tankar!! Dina berättelser stannar i mig och gör mig gott!!

Kram!!!!

Kram, vännen. Det är fint att vi får följa med dig på din resa.
/H.

Kaos, i vanlig ordning. Jag är så trltt på allt detta. Jag har aldrig känt mig så utmattad och "oklar" i huvudet.
Jag försöker se mig själv och barnen i huset som jag skulle kunna hyra och det ser härligt ut på många sätt: lagom, mysigt, eget, lite möblerat så att jag inte behöver lösa allt sånt på stört, och samtidigt långt bort från alla vi känner och därför lite ensamt... Men ett eget boende. Krocken nu är att sambon hela tiden tycks "dyka upp" av olika skäl så det känns aldrig som att jag får en chans att vila ifrån honom.

Känner så igen mig i dig Sorgsen: rädd och blyg och allt det där, men också galet envis. Jag är ju så osäker på så många sätt: rädd att inte passa in, rädd att inte vara tillräckligt intressant/rolig/spännande för att prata med på olika tillställningar, och rädd att inte vara stark, men samtidigt så envis och så praktisk att jag så här långt i livet löst det mesta.

Du har så rätt: jag har inte kränkningarna längre, och det är lustigt hur tiden hjälper: det känns som evigheter sedan jag blev kallad galen, sinnessjuk osv, evigheter sedan jag blev hotad att jag ska ut ur huset vi äger tillsammans osv. Känns v'ldigt skönt att tänka på det, tack för att du påminner mig, jag glömmer nästan bort det.

Ja, kanske är det lockrop, alla hans fina ord nu... Och i ärlighetens namn så, utan att klappa mig själv allt för mycket på bröstet, så tror jag att jag har mest att vinna på att lämna vår relation medan han har mest att förlora - han får det ensamt och tomt, ingen som sköter allt hushållsarbete osv.
Och Eken, precis som du skriver: det är inte särskilt vuxet att behöva påtala att "nu gör jag något roligt med barnen, ser du/hör du?", men så har det varit hela tiden även innan jag flyttade: han måste alltid visa mig att nu har de minsann kul, även om jag så står mitt i köttbullsrullandet så bara måste jag ju komma och titta hur himla kul de har det (för annars blir han arg och drar iväg, typ...).

Bra tanke med barnböckerna, ska försöka tänka på det imorgon när jag ändå ska till biblioteket!!

Tack Markatta:
tack för stödet angående barnen: den stora har ju många gånger tagit upp att hon inte gillade pappa när han var arg, att hon var rädd, att pappa inte ska bli så arg nästa jul som denna osv osv, men så verkar det som bortblåst igen och hon är väldigt pappig när han är med, samtidigt som hon ofta markerar att hon ska vara med mig, men lite med pappa också, eller helst att vi alla tillsammans ska göra något... Och så klart vill jag ju att hon ska ha bra kontakt med pappa, men...

Min återkommande dödslängtan är uppe på tapeten i mina samtal på Kvinnomottagningen så jag pratar om den IRL. De finns där och ligger och pyr av någon anledning, jag har aldrig känt så förut, men jag har liksom tappat livsgnistan och livsglädjen. Försöker när jag har barnen, men det är så tungt.

Emellanåt känner jag nästan önskan att få inreda lite och göra iordning mitt egna, men det är ju bara tillfälligt i huset, jag måste ju ha något närmare, bara en sådan sak som att det blir så långt att köra till förskolan med barnen varje dag och det är ju ingen lösning i längden...

Tack för att ni finns här, tack från hela mitt hjärta, om ni visste vad ni betyder för mig allihopa!

Hej!
Var inte så hård mot dig själv, vännen! Det är inte lätt att bryta sina mönster, oavsett om man är beroende eller medberoende.

Vad bra att ni har ett möte med en alkoholrådgivare - lycka till med det mötet!

Kram!
/H.

Hej sorgsen!

Jag var en gång på ett öppet möte där min pappa går. Han var också där då. Fattar att din man inte vill vara där samtidigt som dig dock, min pappa har ju varit nykter i flera år, tror det är skillnad.

Hursomhelst så var det bra för mig att gå dit. Tror det hjälpte lite med "släppa taget-processen". Jag såg att det fanns en mental och fysisk plats för honom att söka sig till. Jag såg att han blev bemött med respekt, kramar, varma blickar och av människor som inte dömde honom, att han fick något där som jag inte klarade av att ge honom. Det gjorde det lättare för mig att "lämna över".

Kram!

Jag tycker det låter som att exet försöker manipulera dig att gå tillbaka till honom genom att använda din stora svaghet, barnen. Det är fult, oavsett om han gör det medvetet eller inte så betyder det att han inte respekterar ditt beslut.

Det kommer att ta tid innan barnen vänjer sig vid den här nya situationen. Även barn som levt i familjer där pappan grovt misshandlat mamman, känner saknad, sorg, ilska, och kan ha en önskan om att "allt ska bli som vanligt igen". För än mer än den misshandlade kvinnan så kan ju barnen inte ha ett konsekvenstänk, de förstår inte och de vet inget annat. Ge det tid.

När min mamma lämnade sin misshandlande man när jag var liten så grät jag och saknade honom. Jag var jättearg på mamma som inte ville bo med honom längre, trots att jag bevittnat flera misshandlar. Det var inte förrän jag kom upp i 12årsåldern som jag fattade varför hon gjorde de val hon gjort.

Även om exet nu "skärpt till sig" och anstränger sig mer, så kom ihåg att förändringar tar tid. Kanske har han på allvar fattat att du inte orkar ha det som du haft, kanske inte. Jag tänker att det enda som spelar roll nu är att du får, i lugn och ro, hitta din inre styrka.

"Min alkis" har genomgått stora förändringar, slutat dricka, gått/går i både terapi hos öppenpsyk och i en mansgrupp för män som utövat våld i nära relationer. Jag har gått tillbaka till honom (men inte flyttat ihop igen) och jag är nöjd med hur vår relation söker nya vägar. Min poäng är att oavsett om det hos oss fanns en vilja till förändring så var relationen så infekterad att vi inte kunde vara nära varandra innan vi kommit en bra bit in i våra personliga utvecklingar. Jag hade kommit till en punkt där jag var tvungen att tänka mig ett liv utan honom för att veta hur jag ville att mitt eget liv skulle se ut.

När det förutom alkoholproblematiken dessutom har förekommit våld(som det också har i din relation) så tror jag att en separation är nödvändig även om mannen vill förändra sitt beteende. Kvinnan måste liksom få känna på hur det är att leva sitt liv utan rädsla, för att hitta sig själv igen.

Dina tankar om döden oroar mig. Jag hoppas att du delar dessa tankar med någon person IRL också, din kontakt på kvinnojouren eller en psykkontakt. Om inte, så snälla ring och boka en tid. Blir tankarna övermäktiga så ring till psykakuten i din närhet. Dina barn kommer inte få det bättre utan dig, det är bara en tanke hos dig.

Ta hand om dig!

Att ringa och berätta hur mycket positivt han får höra låter faktiskt lite manipulativt i mina öron. Kanske du ska ta det med en ganska stor nypa salt..? Dessutom inte särskilt vuxet av honom att behöva påpeka sånt.

Kom annars att tänka på att det ju finns en del barnböcker om svåra situationer. Säker finns något passligt om skilsmässa eller olika beskrivningar av hur olika familjer kan se ut. Kanske det kunde vara något, ett sätt för det äldre barnet att bearbeta. Om inte nu så kanske i ett senare skede.

Bara en tanke =)

Kram och styrka!

...på anhörigveckan kände jag att det som kom från patienterna var otroligt värdefullt för mig.

Medberoende-jo helt säkert, men jag har aldrig blivit passiv. förstod ju till slut att maken var riktigt sjuk och att jag varit halvblind med blev inte helblind. Fick grepp om mig innan.
Som typ är jag återhållsam i början i stora grupper. Jag har aldrig känt att jag riktigt passar in, feg-rädd-blyg, men samtidigt redan som litet barn lärt att det där för mig ingenstans och därför samtidigt skaffat många lager skinn på näsan. Därför vågar jag ta det där första steget och trotsar rädslan.
Märklig mix?!
Som jag skrev i flygcerts tråd...jag är både pansarvagnen med sköldar och lika ofta hologrammet, det ena släpper varken in eller ut, det andra traskar alla rakt igenom, vissa ser och beundrar mig på avstånd och för många syns jag inte/märks jag inte.

Al-anon är bra men stor del av dem lever/har levt på helt annat sätt än jag. Visst känner jag igen mig i mycket och jag är bara i starten av att titulera mig som "ex-medberoende". Menar, tar mig ur de dåliga vanorna i samma takt som de smög sig på.

För mig är detta så mycket mer, jag bygger ihop, eller rättare, nu fogar jag samman alla mina livsklossar. Det blir färre luftbubblor ;)
Jag är tacksam över att jag får vara med om detta, utan maken hade jag inte hamnat här. Fogandet hade varit igång oavsett men definitivt inte så intensivt utan honom och hans missbruk.

Maken vill inte vara med på samma möte som jag, med all respekt!

Känner att jag är nyfiken på AAs öppna möte och imorgon är det möjligt för mig vara delaktig i ett sånt.

Kram på er

lite snabbt och rekommenderar ett öppet AA-möte :-))

MEN.....bara att du kommer ihåg att du är medberoende (ev fd :-) ) så du inte tar på dig andra alkisars dåliga samveten !

Men vi lär oss massor av er från "andra sidan" och jag är evigt tacksam för de anhöriga som kom och var med på de öppna möten jag regelbundet gick på i början. I vissa (taliban-) grupper så förbjuds (!!!!) numera anhöriga att prata vilket är en ordning jag inte på villkorsvis inte kan förstå. Vi sitter i samma båt och vi ska gemensamt ordna till våra liv. Det kan inte vara svårt att inse tycker jag.

Men välkommen och hoppas du trivs :-))