Senaste kommentarerna i forumet

gjorde min behandling fanns där en man som nyligen fått en stroke. I fyllan och villan.

Han berättade att han kvicknade till på en säng utanför datortomografirummet där de skulle kolla hur stoppet/blödningen såg ut. Han tyckte han hade viktigare saker som väntade så han smög iväg från sjuksängen och drog ut på stan och letade upp en langare och sen var kaoset igång igen.

Efter några veckor befann han sig återigen på beroendeenheten och fick ligga och "torka upp" ett tag och därefter blev han erbjuden behandlingen där vi träffades. En helt fantastiskt underbar liten helalkis som skrev små otroligt fina dikter i Stora Boken till oss när vi muckade. Han var så go' !

Jag var och hälsade på honom nåt år efter vår behandling och då hade han tagit återfall och jag har därefter sökt honom ett otal gånger på telefon utan svar. Nu finns inget registrerat nummer kvar till honom.

Finns inte viljan att tillfriskna så finns det inte en terapeut i världen som kan hjälpa till.

Och det är så fruktansvärt svårt att acceptera det och att förstå det oerhört vidrigt starka greppet alkoholen har på en människa. Jag har 2 vänner som inte vill bli hjälpta och för att jag inte ska dras med ner till deras värld så har jag varit tvungen att ställa mig vid sidan om och se på när de krökar sig till döds.

Det är, som ni själva upplevt här på anhörigsidan, inte ett lätt beslut och det gör ont.

Men jag måste acceptera det jag inte kan förändra.....

Och tack för lyckönskningarna Sorgsen !

känner igen mig i mycket... För många är ju nykterheten inte en lösning på de problem man har, men kanske en första förutsättning för att kunna arbeta med dem. För min ex-sambo var det i den här ordningen; sluta dricka-läkarkontakt-diagnos-medicinering-kbt-mansgrupp. Jag tror att alla delar varit lika viktiga för att han ska kunna jobba med att närma sig den människa han vill vara. Självklart har han inte kunnat jobba med de övriga delar så länge han supit men jag tror faktiskt inte att det var den biten som var svårast.

Jag vet inte hur "gården" jobbar men kanske kan de hjälpa honom med en psykkontakt? Någon som inte bara arbetar med beroendeproblematik menar jag.

Jag förstår din "hemska önskan". Tyvärr har jag sett många alkisar skada sig på olika sätt på fyllan men ändå hittat anledningar att skylla skadorna på andra.

Kramar!

Adde...
Den kramen får tårarna trilla.

Jag älskar min man och hoppas innerligt någon sparkar på honom så han får rätt vård. Gården uppfyller sitt uppdrag men det räcker inte!
Hur jag än vänder mig så är jag låst. Jag blir betraktad som sjuk-medberoende till en alkoholist. Så sant så sant men om det fortsätter stanna vid detta så är han tillbaka på ruta ett! Jag har fått hans historier som en i raden. På samma sätt som alla mina föregångare. Jag kan ta det, men normalt stannar jag alltid om jag ser en människa i nöd. Frågar om jag kan hjälpa. Helt utan egen vinning.
Det som händer nu är inte förankrat i helheten och ger vatten och syre till en reservmotor inuti mannen. Det ser ingen...gör mig ledsen. Jag överlever utan honom, det är så lugnt och avslappnat nu för mig. Men han ligger och tjuvblöder utan att någon ser det...

Jag önskar han blir skadad, utanpå, så han ruskas om...hemska önskan...men något drastiskt måste hända, annars blir det en seg dödsresa bara.

Många varma kramar till dig Adde, följer din nya resa, önskar dig allt det bästa

enkel kram ♥

..vad ett samtal på 1,5 timme kan ge mycket.

Pratade med mannens mor men sen ringde jag hans första ex, hon som varit med honom under tidigare behandling. Fick veta under båda tidigare behandlingar.
Han hade gjort exakt samma då som nu, läxan och duktig med andra men lika odräglig mot henne.
Så, min känsla är rätt. Fick veta massor och tyvärr är alkoholismen bara ett skikt.
Metoden på behandlingen och alla steg är ju också grundat på att det i botten finns en någorlunda sund relation. Det är utvidgat och utvecklat och väl fungerande på i grunden sunda människor.

Jag kan bara hoppas han lyckas bryta sitt invanda, destruktiva mönster med all arrogans och attityder. Gör han inte det blir det mer sprit och död.
Ensammare människa har jag aldrig mött!

90% av min tid har jag friska relationer runt mig, fyllda av sunda samtal och mål, de övriga 10% är makens 90%, tror sjutton det inte är balans. Mina friska 90 han har delat vid tillfällen har varit i princip helt utan den sjuka sidan av honom. Det säger mig mycket.

Är stolt över vårt land men det är tråkigt att ingen instans ser hela människan. Typexempel: mitt äldsta barn gick till kiropraktor för två veckor sen. Han diagnostiserar skevt bäcken och pratar om att hens ålder skulle inte ge denna diagnos. Knäcker tillbaka placeringen och fokuset ligger på diagnosen.
Allt det där är ju bra men om hen inte pratat och berättat, utifrån sin sundhet letar orsak själv och genom samtal med andra som känner hen så stannar det ju vid diagnosen och problemet återkommer om inte livsstilen ändras.
Tyvärr har inte mannen insikten eftersom alla "räddar" sig själva först(lämnar honom) och han är för psykiskt skadad för söka hjälpen. Dessutom får han ju bekräftelse vara "duktig och ha insikt" i nuvarande situation. Det är lätt vara duktig när man inte behöver konfronteras med grundproblemen.

Lillablå, dina ord är så kloka och rätt. Jag har släppt alkoholisten fri enligt alla regler men jag har övergett en mycket svag ensam medmänniska. Tyvärr finns ett långt djupare förankrat problem som med intelligens och hans intellekt mycket sofistikerat är dolt. Min bror och svägerska blev chockade över mina berättelser, hans beteende fanns inte på världskartan. I oasen har de tillsammans med oss tillbringat veckor tillsammans, dag och natt. Hur ska vårdpersonal, av vilket slag som helst, förstå och ifrågasätta? Maken själv gör det inte, hans världsbild är ju fylld av lögner och förnekelse, hans sanningar.

Jag är så glad jag har en bakgrund med mängder av psykologi involverat. Annars hade jag tagit allt till mig och skuldbelagt mig själv, att jag älskar för lite, oförmögen nå fram och letat brister. Och visst, jag har grävt under 2 år, vänt på varenda cm inuti, hjärnan var/är så proppfull att mina kroppssignaler slogs ut. Kändes som andningsmekanismen vid tillfällen försvann, jag fick med tanke "starta om" liksom. Sen i höstas har sånt försvunnit och jag fungerar. Jag hade grävt färdigt någongång i somras, under hösten började min läkprocess och smygandet på stigar, först bland snår. Nu vandrar jag rakryggad på bredare gator och där trivs jag. Motorvägarna är inget för mig, skygglapparna och farten gör ju att man blir oförmögen se sig om och ta in omgivningen. Stannar på vägen, ömsom slirig och fyller skorna med grus så det smärtar men ibland slät och enkel. Mötesplatserna gillar jag mest ;) som denna plats till exempel.

Tack för ni finns

Vet inte om jag tycket att du övergett en svag, som du skriver...
Du har räddat dig själv!
Och antagligen har du hjälpt maken genom att gå! Nu är det upp till honom, precis så som det ska vara...
Åtminstone så länge han inte kan visa dig respekt och värme, trots sin alkoholism..
När han kan ta emot kärlek, och återgälda den, DÅ kan han räkna med ditt stöd... Inte hjälp, men stöd... Den enda som kan hjälpa honom är han själv...
Du kan det inte. Du kan INTE hjälpa honom, hur gärna du än vill det...
Om han ber om hjälp, så kanske, men det är han som måste vara den drivande och styrande, du kan vara den som ger flytkraft eller bärhjälp, men han måste leda resan...
Hårt? Inte meningen att vara elak... Men du måste släppa taget och inte att du är maktlös!
Stora kramar!!!!
/k

tråd (jag skrev i en annan till dig): om du har så godda erfarenheter och minnen av Al-anon så gå dit! Vi blir ju inte fria från medberoende (oss själva) för att vi lämnar en alkoholist, för din del T. Jag läser för övrigt 12 steg för hopplösa, en vecka i taget, och tycker om det. Finns iget Al-anon i min närhet. Kram, kram / mt

"jag är ..." inrymmer ju ingen insikt om att eller vad man bör göra åt det... Eller vilja att förändra sig. Lillablå - om du har så goda erfarenheter och minnen av Al-anon så gå dit! Vi blir ju inte fria från medberoende (oss själva) för att vi lämnar en alkoholist, för din del T. Kram, kram / mt

...en kram. Tänker på dig.
Att säga orden, jag är alkoholist, betyder nödvändigtvis inte en vändning.
Jag höll på bli tokig på alla dörrar min make öppnade åt sig för att han hade "insikt".

Var rädd om dig!

Ville bara skicka en kram!
Nr ett, glöm inte det!!!
Stoooor kram!
/k

Åh.. Ibland längtar jag dit, ett par timmar i gemenskap, fast tid för mig själv, ovillkorligt och värme...
Men nu var det så längesen jag var där, att jag drar mig för att gå dit...
Kanske är det precis vad jag behöver nu när jag står här naken utan medicin?
Ta hand om dig Miss K, jag hoppas han fått mer insikt nu efter sitt återfall...
Stor kram!
/k

Tack för din omtanke och dina sanningar!
Försöker leva en dag i taget. Inte så mycket att tillägga just nu. Ska ta tag i Alanon igen, behöver det nog mer än jag tror.

Kram /K

var det jättelätt att "erkänna" att jag var alkis för min fru. Det gav mig en legitimitet att bli full då och då för jag var ju faktiskt alkis ! Det måste hon ju tänka på och inte skylla så mycket på stackars mig som var sjuk.

Jag har en väninna som inte har något kvar från sitt förra villa-liv med underbar man och son. Nu sover hon hos de som kan tillhandahålla sprit och betalar med det som en kvinna kan betala med. Det finns inte i hennes värld att detta kan bero på spriten, inte en chans. Och hon är väldigt snabb med att säga att "Jag är ju alkis så då blir det såhär" men att därifrån koppla ihop det med intaget av alkohol är steget såååå stort !! Det låter ju helsnurrigt men vi är inte så smarta när vi är aktiva vi alkisar. Att tekniskt förstå att jag är alkis men inte ta till mig det i hjärtat är just vad vi kallar för den längsta halvmetern som finns i världen.

När jag väl fick ner allt i hjärtat och kapitulerade och sökte hjälp, och faktiskt även tog emot den, då, först då, ramlade allt på plats och jag insåg att jag inte kunde fortsätta som förr. Och jag har haft nynyktra vänner som försökt dricka och som inte längre finns hos oss i detta livet. Och det tror jag alla är medvetna om att det kan gå så fast man inte vill erkänna det. Man vill ju så gärna.....

Sköt om dig, det är du värd !

Kram !!

...tack för du berättar.
Min make, hoppas han fortsätter vara min make, är också maxat destruktiv, han pratar generellt inte mycket, funderar mer. Jag kan bubbla som tusan om allt men är också en tänkande människa. Så när det kommer till viktiga saker är jag mycket sparsam med ord. Min "överflexibilitet" blir också irriterande, att jag utanför jobbet inte är inrutad i tid eller handling. Då behöver jag inte bestämma något alls. Så, ju sämre kontakt vi har ju veligare blir vår gemensamma tid. Frustrerande utveckling! När alkoholen blev uppenbar för mig blev det absolut inget utrymme över till någonting. Det har fått min person att uppfattas som velig och ointresserad. När vår gemensamma tid är begränsad kommer vi inte ner i djupet. Det djupet som för en relation till att hålla länge, där man ger och tar. Jag kan se allt det där men kan inget göra åt det. Inte när alkoholen tagit över och till slut handlade och liv eller död.

Jo, jag ser att han inte trivts i att jag kommer och går. Jag vet också att det var hela hans barndoms upplevelse. Hans trygghet, hans pappa, var hemma långa perioder för att sen försvinna under likalånga perioder. Så jobbade han. Det tog lika hårt i mannen vid varjeuppbrott. Därefter blev han insluten och pratade inte.

Jag vet allt detta, ser hur maken lider, han är jättedålig på uppbrott och vi båda mår absolut bäst i varandras sällskap.
Nu menade han det varit ett spel. Jag tror också det är så, över det sista året är jag inte alls förvånad över om det har blivit hans övertygelse. Det blev ju jättejobbigt med missbruket och jag som kom och gick. Till slut blev det jobbigt att jag överhuvudtaget fanns!

Precis som du tidigare beskrev det. Överge! För mig, som har vuxit upp med många människor runt mig, levt i någon form av generationsfamilj, även med mina barn tills skilsmässan. Alla hjälpte alla, med praktiska saker, mina föräldrar var inte öppna med att prata känslor men visade dem. Grälen och skratten i saliga blandningar.
Vi alla har utvecklats till enskilda individer, alla sköter sitt och vår kontakt är inte regelbunden. När vi ses blir det, såklart, mycket information över vad som hänt, i rubriker. Så, inför många har vi säkert "dålig"kontakt. Jag ser det inte alls så. Kontakten är ärlig och lojaliteten är fläckfri. Ordet " överge" finns inte!
Maken har inget av detta och har först gratulerat mig till att vi har det så. Senare har det vänts till skällsord, att vi bara pratar, utan substans. Så kan det säkert uppfattas men i "kriser" släpper vi allt vi har i händerna och hjälper med allt vi kan. Detta händer ju sällan, inga kriser under makens tid! Det är ju bara bra!

I missbruket har det mesta svartmålats och nu känner jag att jag är "orsaken" till det "dåliga" förllandet vi har. Jag har diagnosen "vuxet barn" för honom.
Han får analysera som han vill, jagkan inte stoppa det. Jag kan också förstå om andra inte kan föreställa sig levnadsformen vi har. Det har ifrågasätts och maken har ett otal gånger känt han måste försvara och senare gått över till att inte förklara och bara lämnat ämnet. I missbruket har detta naturligtvis blivit ytterligare en orsak till att dricka. Typ "ytterligare en fredag utan det där jävla myset" . När han sen varit längre eller kortare perioder på resor till olika länder där jag funnits har samma människor visat avund utan referensramar. De flesta drar likhetstecken mellan resa och semester. Väl ensam igen blir ensamheten än större liksom "friheten" att dricka.

Jag har ju levt så här i 20 år nu, vänjer mig aldrig vid att inte ha alla nära men lärt mig leva med det. Jag vet att kontakt behöver inte alls bara utvecklas genom fysisk närvaro. Jag har också fått en annan uppfattning om tid än tidigare. Vardag och helg finns inte och jag reagerar inte ens längre när människor frågar när jag har "semester". Jag svarar i augusti, om det är då jag har en lucka i kalendern.

Jag har full förståelse för att jag kan vara provocerande i många sammanhang, just för mina ramar är så vida och formliga, inte minst för maken som är i en djup kris. Jag finns i exakt samma kris. Skillnaden är att jag inte väljer svartmåla eller lämna. Lämnandet nu hoppas jag är tillfälligt, den tillfälligheten får ta den tid som behövs.
Jag vet att jag aldrig ger upp, tillfälligt oftare, men aldrig de långa loppen, många svackor blir det men jag är påfrestande envis. Även för mig själv ;)

Däremot överger jag aldrig! Det ligger inte i min natur! Mot allt! Maken älskar jag ju dessutom, inte det han gör eller säger. Helgen har jag tagit in men jättesvårt att inte förklara under rubriken "kris och destruktiv".
Det enda jag kan hoppas är att makens stolthet inte är större än att han vet att, när tiden är rätt finns jag här. För honom och oss!

Nu har jag övergett en svag. Jag ser min närvaro gör honom svagare, hur väl jag än vill, med eller utan ultimatumsord, gränssättande och förstånd eller det motsatta, så är jag provocerande för honom. Tråkigt och gör så ont. Smärtan i honom ser jag också, den är stor och kolsvart.
Får man hoppas att det intelligenta och intellektuella i honom försvagas? Den styrkan han har är hans svaghet nu......
Har jag rätt att önska den går sönder? Typ, blir överkörd och måste lappas ihop långsamt tillsammans med mycket finkänslig hantverkare/kirurg/terapeut?

Det ryktet du pratar om hade jag nog gått på. Har läst berättelser här om personer som prövat igen och då tycker att "det var inte så fantastiskt som jag trodde". Alt. att de förstår att det är lätt att åka dit igen.

Adde, du säger att han inte har nått sin botten. Jag vill inte tro på det, men du kan ha rätt. Men jag undrar då vad som kan vara värre än att bo på härbärge och att alla i hans närhet hade tagit avstånd från honom. Jag tror att han har lärt sig en hel del av sin resa neråt. Han säger att han är alkis (till mig iaf). Stolt över sina 6 veckor och börjar väl känna sig på säkra sidan. Ett helnyktert liv känns antagligen främmande. Han vet inte hur han ska leva så, har inte så många alternativ till aktiviteter. Önskar att han hade gått på återfallsprevention (som han sagt nej tillsv. åt) Det får väl komma när han är mogen för det? Kruxet är kanske att han då måste berätta på jobbet om han ska gå ifrån.
Det blev många "han". Ska försöka tänka på mig själv också.

Miss K

heller ha polisanmält - vare sig det är "rätt" eller inte. Det är inte polis din man behöver... Skräcken att mannen ska göra sig själv illa har varit min största. Min man har aldrig hotat mig och jag har aldrig varit rädd på det sättet - däremot har han haft starka självdestruktiva tankar som plågat mig både med hot i akuta stunder och malande under lång tid.

För många år sen var det en osannolik händelse, ett helt osannolikt sammanträffande som utspelade sig i den lilla staden i min närhet... Då slogs jag av tanken att många anser att regissörer som Ingmar Bergman och Lars Norén iscensätter jobbiga och konstiga pjäser/filmer... MEN det är ju bara så att de genomskådat verkligheten och gestaltar den på scenen. Förresten - Strindbergs Dödsdansen går inte av för hackor den heller ...

Visst kan vi önska att din man finner sin innest kärna av styrka och livskraft och tar till sig det han haft möjlighet att lära... hans liv vore värt det. men det är bara han som kan göra den vändningen.

Kram och ha det gott! / mt

är det bara du som vet vad som är bäst - och de är ju för små för att vara med i stadiet med packlådor - det är bra att ni har andra alternativ under den tiden. Jag tänkte mer i största allmänhet ... Det är så fint att du ställer barnen i första rummet och vill att de ska ha det tryggt och bra. Nu när du får ditt eget gryt och inte behöver leva i skräck och kaos kan du ändå vara trygg i att barnen klarar en hel del av vardagligt kaos.

Vilket fantastiskt språng du har tagit! På en månad har du förändrat de yttre ramarna i ditt och barnens liv. Du ska verkligen se dig i spegeln, klappa dig på axeln och säga till dig själv att du gjort en sjusärdeles bedrift! Vilken kraft du har i dig när du släpper fram den och vågar lita på den. Vilken förebild för dina flickor!

Ha ha - jag fick en toktanke - nästa gång flickorna ska vara hos pappan kan du väl föreslå att det är du som ringer... Exempelvis en gång i timmen (det menar jag inte:); varannan timme, eller var tredje "eller vad tror du blir lagom?" frågar du honom... "så att du kan känna dig lugn att ha dem":).... Nu är jag på bushumör( men det är inte bara bus)- då skulle DU ha kontrollen... Jag är inte helt allvarlig nu - men å andra sidan ... Ibland är det bra att tänka i paradoxer. Förstår du hur jag menar? Kram och fortsätt framåt, det blir bra! / mt

...mina ord nu är kanske att likna vid att stympa mig själv i min situation, men kontroll, eller organisering och disciplin behöver inte vara likhetstecken med något negativt!
Ibland är det just det där kontrollbehovet som är motorn att komma vidare. Även mot de rätta, friska målen.
Generellt får ingen glömma att samma ord och uttryck har individuella betydelser hos var person. Ordens påverkan bottnar i vars och ens språkbruk och erfarenheter. Det är ju just därför det uppstår så många onödiga konflikter,stora som små. Ord kan också locka till skratt i situationer där det kan vara malplacerat.
Därför tar jag ord för vad de är. Försöker hitta i mig varför jag reagerar eller inte.
Idag hade jag en sån situation, där jag smålog ironiskt, sökte ögonkontakt med närmaste kollega. Han såg ut som ett ufo. Den reaktionen får mig bara börja skratta ännu mer, inombords då. Vill ju inte behöva förklara mina sjuka associationer, inte när jag inser ingen skulle bli klokare eller skratta åt den. Men sånt håller livet värt att leva varje timme.

Flygcert...livet går upp och ner och är ibland helt uppochner.
Spara guldkornen och låt det andra påverka dig men inte förgöra i långa loppet. Just nu nr det är jobbigt så är det så jag tuggar mig fram, funkar för mig.
Fortfarande bryter helgen ner mig men nu skriver jag och guldkornet fick jag uppleva två gånger pga dig. Tack ;)

Kram

...tack, jag är så tacksam du finns här, du helar mig genom att jag får vrida runt saker ett extra varv inuti. Både det som är/var ren tanke eller intuition, minnen, praktisk erfarenhet, hjärtesaker, tragedier, glädje...allt som händer/hände inuti och utanpå, synligt och osynligt. Det som händer inuti mig genom dig förklarar att jag har INTE några lik gömda och förträngda. Det finns inte fler skrymslen inuti att öppna. Anhörigveckan och här har bekräftat det jag hoppades var så. Befriande! En dag kommer du känna detsamma, kroppen är en finurlig manick ;)

Jag har märkt att min historia har fått ett rött sidenband runt sig och det är tydligt för mig att det är just historia. Det finns, det har format mig, jag har förlorat saker och mist tillit men jag har vunnit styrka, insikt, vidgat ramarna och blivit mer rädd om mig själv. Att jag, genom erfarenhet, vet att min magkänsla är min vägvisare och största tillgång. Däremot går jag inte in och råder om missbruk i sin helhet. Där är jag mitt i en ny erfarenhet och mitt i ett känslohav, vet för lite....än...lär och vill bli bättre.

Jag har lämnat situationen men inte relationen. Men, det kan ändras, både från min sida eller hans. Han har ju mentalt redan skilt sig och den snara framtiden kommer visa om han sätter det i praktik. Gör han det inte nu blir det inte om en månad.

Jag tror generellt folk om gott, annars blir det dagliga livet tungt. Jag har däremot fått så många kommentarer från alla möjliga människor under alla år jag jobbat med det jag gör. Människor inom och utom kan komma med väldigt många frågor, allt från "insatta" journalister till läkare och symötestanter i kyrkan. De frågorna visar mer om deras tankar och förutfattade meningar än vad mina svar informerar. Det har gjort att mina ramar är väldigt vida och jag rör mig lika gärna utanför ramarna som innanför. Behandlingen ifrågasätter jag inte på något sätt men jag är inte främmad att ställa frågor. Alla passar inte på alla ställen och jag är rädd att behandlingen kan vara för snäv. Att mannen har en problematik som kräver något mer, något som han själv är för sjuk för att söka. Han gör det han blir tillsagd, så har han sagt. Punkt.

Flygcert, tack igen för dina ord. Jag flummade iväg långt utanför men vill du ska veta att jag tänker på dig. Håller om när du behöver.
Lycka till i ditt kaos, jag finns i samma röra...lika bra vi håller hand så vi inte blir för yra ;)

Kram
,

och jag skickar dig varma kramar!! Ta hand om dig!!
Kram

Sorgsen, vilka fina ord du gav mig: "Du gör rätt för du gör precis det du vet du måste".

Jag är säkrare nu, på att jag gör rätt, men barnen hamnar emellan, han "matar" den stora med konstiga saker, jag märker på sättet hon uttrycker sig att det inte är hennes ord/tankar... Och han håller fortfarande på att göra mig galen med alla sina mail, samtal och sms...

Tack mt. Har tänkt mycket på det du skriver om att abrnen kan vara med som en del i boandet, och det håller jag med om. Jag pratar mycket med mina små prinsessot om var vi ska bo, att vi ska flytta om ett litet tag, vi har varit där och tittat osv, men jag vill nog för både min och deras skull att det ska kännas fridfultl från början - jag ahr haft nog av att leva i osorterat kaos, både fysiskt att saker ligger överallt, men också psykiskt - att jag inte fått ha det som jag velat - nu vill jag att det ska bli som jag vill ha det och tror att det är bäst för barnen, inte att det ska stå 15 flyttlådor som ger oro i mig.. Ja, det låter rörigt och som att jag är totalt kontrollfreak, men jag menar nog bara kort och gott att jag vill lägga stort fokus under kanske två dagar för att röja i ordning som jag tror det blir bra och finna frid i det.

Lelas, <3!!!

Jag har dig att tacka för så mycket den senaste tiden, att du berättat om dig och dina erfarenheter, att du stöttat mig när jag berättat och jag är dig evigt tacksam.

När jag läser dina inlägg från helgen och fram till idag så känner jag igen mig i flera saker - och tänker på alla gånger du stöttat mig i att jag måste lämna. Nu vill jag stötta dig i detsamma: lämna!

Du har kämpat, och det är något väldigt fint och bra att göra, men inte om det betyder att du äventyrar ditt liv, din säkerhet, ditt välmående och din lycka! Du är värd så mycket mer och så mycket bättre!

Du är så bra på att uttrycka dig och en del av det du skriver känns som det är precis det jag velat säga/känt/upplevt, men jag ahr itne haft orden/språket att uttrycka mig klart - sambon har varit aggressiv mot mig, men sedan ahr det funnits många stunder av det du skriver "ren okontrollerad hysteri". Och att han alltid varit ilsk mot mig i fyllan har varit fruktansvärt att leva med, men det fortsatte ju även efter att han slutat dricka - precis som du beskriver!

Ta hand om dig, ta vara på dig och ditt och var rädd om dig.
Jag tänker på dig och önskar dig en god natt och frid!
Kramar

så kände jag också. Men nu har jag valt att inte göra det. Jag kommer inte träffa honom mer än över ett antal timmar under våren. Då tar jag med mig någon. Jag har skrivit ner här, långt ifrån allt, men tillräckligt för att visa att det hänt om något skulle inträffa i framtiden.
Jag var också orolig han skulle göra sig illa ute mitt i natten i ett sånt raseri. Men det behövde jag ju inte tänka länge över eftersom han kom hem. Hel och nykter!
Akutpsyk var också ett telnr jag googlade fram...

att läsa och att tänka att du var där emd honom. Den mannen mår inte bra - men det har du ju klart för dig. Klokt att du i konkret och tydlig form sätter ner i text och bild vad han åstadkommit.

Så som det framstår när du beskriver det nu hade det varit befogat att kontakta polis.

Ta hand om dig och vila! Kram, kram / mt

I helgen byttes det aggressiva mot hysteri, ren okontrollerad hysteri.
Mannens första ex,det enda ex jag har kontakt med, bodde många år med mannen. Hon har sett hans utbrott och vet att det inte är "vanlig" ilska. Hon bodde med honom när han gjorde sinförsta behandling, då dryga 20 år gammal. I en av fyllorna hade äldste sonen sett hur han full och galen puttade mamman ner för en yttertrappa, vid någon överlämning av barnen åt ett eller annat håll. Tror sonen var runt 12-13 år då, efter det tog det år innan de hade kontakt. Sen blev det lite "tufft" va med pappa som bodde i stad, fixade jobb och sprit. Sonen berättade omhändelser som jag inte hade förväntat eller trott, gammalt men främst det som hänt där och då nu i november -12. Mycket mycket har gått förbi mig, klart han är full av irritation nu när allt kommer till ytan(hoppas det är så då kan han ju komma vidare) och jag är den ende levande som han kan spy över.

I fyllorna var/är han odräglig,vidrig, men det är förhoppningsvis förbi, alkoholen menar jag. Ilskan finns ju kvar och jag uppfattade den som betydligt värre. Som i helgen har jag inte upplevt honom, i fyllorna har han ju druckit vidare och tappat kontrollen på ben och armar innan han däckat.
Jag har ju sen i somras låtit bli prata med honom full,sista gången på en jobbresa där hotellets strykjärn for i bitar.

Nu var han skogstokig, utan alkohol och jag har bilder på det somhan slog sönder i helgen. Vilka krafter!

Önskar alkohol var förbjudet!

Jag vet gården fokuserar på missbruket och programmet, som de ska, men jag tror inte de kan föreställa sig hur illa det är. Det sätter jag ord på nu efter vad jag fick uppleva/höra i helgen.