Senaste kommentarerna i forumet

...för omtanken, den värmer.

Igår pratade jag med kvinnan på behandlingshemmet.
Hon var noga med att påminna om att min utveckling är färskvara!
Jag vårdar mig tillsammans med er här inne , Al-anon, böcker och ser just nu fram emot att cd-on ska få iväg filmen "When love s not enough" från sitt lager.
Imorgon har jag en ide om att gå till ett öppet AA- möte.
Är det något som kan rekommenderas?

Kram kram

Idag är en bra dag :)

...din kropp är full av alla känslor samtidigt, inte konstigt det blir rörigt.
Stanna upp och andas...

Fundera på din väg, ta några steg, mentalt, ut i det okända och föreställ dig hur det skulle kunna se ut och kännas.

Min väg hit, där jag finns just nu, har varit långt ifrån rak och smärtfri, men den har varit färgrik och lärorik, hela regnbågens nyanser men även bäcksvart och snövitt.

Ofta har jag tänkt att den hade kunnat bli enklare om någon någongång hade hjälpt mig. Alltså hjälpt mig välja en genväg då och då, kanske helikoptern istället för roddbåten ;)
Men, i nästa tanke vet jag ju att ingen kan veta, ingen har eller har haft hela bilden-eller kan ta in hela paketet, bara jag vet djupet av smärtan eller djupet av kärleken jag bär/burit inuti. Dessutom är jag en tjurskalle, en ofta väldigt rädd och darrande en, men som en liten unge i trotsåldern som minsann "kan själv". Vad som är hönan och ägget blir/blev oväsentligt när jag står/stod mitt i.
Menar, kanske jag hoppade i roddbåten pga oerfarenhet och sen inte nådde helikoptern. Men just allt det där är inte så viktigt längre, erfarenheterna jag gjort och gör, har format mig (och fortfarande formar) till den jag är. Ser barbafamiljen framför mig ;)

Just det formbara är jag tacksam över, att jag i början tvingades sväva lite samtidigt som jag inte tappade fotfästet.
Med erfarenhet har jag vågat sväva högre och längre bort eftersom fästet-grunden successivt blivit mer solid.

Det är skrämmande med barnuppfostran, detta hårda ord i mina öron, låter som slaviska regler. Det är så lätt göra saker komplicerat, inte minst när man i övrigt är svag. Men, inga barn får bestående men av att vuxna ibland inte orkar eller säger fel, är svaga och mår pest.
Mitt ex däremot, denne intelligente man, krånglade till sitt liv och styrde in i sekten när han var som svagast. Det drog med sig att barnen blev osäkra, samtidigt arga, och slutade med att de tog avstånd.

Såklart finns det en lång historia i detta men vad jag vill säga är:

Fastna inte i grubblerier, grubbla och fundera, men fastna inte.
Våga tänk längre och framför allt, ta in alla färger! Se det som är positivt trots att det tunga ligger som ett ok på dina axlar.

I tanken formas riktningen, din stig. Följ den!
Många vägkorsningar är det, flest i början, men välj en åt gången. Råkar den visa sig vara en återvändsgränd så gå tillbaka eller kalla på helikoptern till nästa vägskäl!

Det blir bättre och, som jag läser in, är det bättre.
Du är inte utsatt för kränkningarna.

Nu skulle jag vara mer vaksam över lockropen. De är i mina öron mer nödrop än kärleksförklaringar. Säkert helt ärligt menade men nu lever ni inte ihop och grundas därför ofta på önskningar istället för realitet.
Realitet var det ni levde under tillsammans, det du inte orkade! Lägg in det i ditt grubblande!

Kram
(Från en blond "pansarvagn"- ibland med sköldar runt om, ibland bara ett hologram)

Ena stunden känns allt okej, och så kommer det där lilla samtalet som gör att det är helt käpprätt åt h-e igen...

Sambon har barnen idag, själv(!!), och han ringer och frågar om småsaker osv, men han är så snabb med att också ringa mig och berätta om mysiga saker de gör, allt som gått bra, att jag ska uppmärksamma det och han berättar att flickan sagt flera gånger att hon vill vara med honom och att hon vill vara där mer... Och å ena sidan vill jag ju bara flytta hem så att jag kan vara med barnen, så att jag får se dem, röra vid dem, finnas där, och jag blir så avundsjuk på att han så ofta får höra att flickan älskar honom, medan hon knappt aldrig säger det till mig, och det gör så ont att jag försökt så, att jag har kämpat och ändå blev det så här illa...

Jag vet ju hur mycket barnen vill vara med oss båda, att den stora säger till mig flera gånger om dagen varje dag att hon vill att vi ska ta med pappa nästa gång, att pappa ska komma, att pappa och jag ska bo ihop igen...
Fy faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan

Jag bara vill inte. Jag vill så gärna att de ska få ha det så bra, men det gör ju så jävla ont att jag har lagt ner tid, själ och hjärta dygnet runt i alla år på att de ska ha det bra, att de ska få stöd, kärlek och tröst, och roligt och lycka och mys, och pappan har knappt orkat med, och nu är det ju jättebra att pappa verkar skärpa sig och finnas där, men samtidigt så vill jag så gärna att de ska känna allt jag gjort, och allt han inte gjort, för nu glider han in på sin räkmacka och kan tacksamt bara vara lite mysig och så vill de hellre ha honom än mig...... Och jag låter så egoistik, och det är så jag känner mig också, men jag bara orkar inte med denna biten... Alla hans ignoreranden, skäll, hot, kasta iväg och förstöra saker, allt verkar som bortblåst och jag bara fattar inte någonting.

Jag önskar att jag aldrig hade träffat honom, att jag aldrig hade blivit så förälskad, att jag aldrig mer behövde ha kontakt med honom, att jag inte var mitt i detta... Jag ösnkar så att nåpgon kunde bara ta bort mig, bestämma vad som ska hända, genomföra det och se till att barnen fick det så bra som de bara kan, att de blir lyckliga, trygga, stolta och underbara, och att jag med gott samvete kunde lägga mig under en sten i skogen och aldrig mer komma fram, bara titta på mina fina troll, njuta av dem på håll och veta att jag gjorde det bästa för dem... För åh, vad jag önskar att jag inte levde längre. Det gör så ont och jag orkar itne med det längre. Det har gjort ont så länge och det verkar ju aldrig försvinna, och det finsn ingen lycka kvar

tänk att jag kan känna så mycket medkänsla och kärlek och välvilja till dig, utan att veta vem du är, hur du ser ut... Tänk att jag skulle kunna passera dig på gatan utan att veta att det är DU!

Så skönt att du får landa lite. Det känns som att du känner framtidstro och att ni kan se tiden an lite grann!

En sak i taget!
Det viktigaste först!

Kramar

Sorgsen, så träffande: när det känns som att det är kört, det är över så kommer ju känslan av den stora kärleken: när jag ser honom nu, elelr får en kram så känns det ju som att han är Min Stora Kärlek, att jag inte kan leva utan honom... Jag känner igen det från ett tidigare uppbrott: man är så klar över att man inte vill leva med den personen, men så ändå känns det som att han är den mest fantastiska som finns.

Jag är nog en kombination av småsnål och sparsam: unnar mig inte så ofta saker bara för att jag vill ha dem utan då håller jag igen, men när det gäller saker som jag behöver så försöker jag ta det jag behöver men hålla igen lite. Snålheten är ju så klart en hämmande faktor: det kan vara den som gör att jag inte vågar ta boendet...

Ja, Mt, det har varit lite lugnare, men jag är ju fortfarande så rädd att det ska bli fel för barnen... Och när sambon kör "jag-är-snällast-i-världen-och-jag-älskar-dig-kom-tillbaka"-taktiken, då är jag ju knäckt för en stund igen. Tänk om han alltid kunde var så!?

En dag i taget.

Härligt att läsa att du har lugna(re) stunder, att du gör saker som är bra för dig och att du ser strimmor av ljus. Det ÄR påfrestande att vara inneboende - särskilt med barn... det är lätt att förstå. Så klart du och barnen ska ha ett eget hem!

Jag ser två sidor av dig nu, nästan två personer. Den osäkra och villrådiga, ibland skräckslagna och nästan konstant gråtande kvinnan som tvivlar på sina egna upplevelser har kommit lite mer i skymundan. Den sundare och starkare träder fram alltmer - välkommen! Ta väl hand om dig!

Jag tänker att det är viktigt att komma ihåg avslutningen i texten om Normaliseringsprocessen: Beskrivningen ovan är en process som gradvis påverkar kvinnans personlighet. Kraften till förändring försvinner och den negativa självbilden förstärks. I detta läge är det svårt för kvinnan att själv förändra sin situation, hon behöver hjälp utifrån. Det är viktigt att minnas att personligheten hos den våldsutsatta kvinnan, som i den utomstående betraktarens ögon kan verka underlig, är en effekt av misshandeln, inte orsaken till den.

Välkommen fram i vårljuset! Livet väntar! En dag i taget - det viktigaste först! / mt

Tillbaka nästan på ruta ett.
FAN jag tog tillbaka honom en vecka efter han bott själv i sin lägenhet.
Han ringde ville så gärna komma hem.
Ja vi hade en skön vecka,skönt att hålla om varandra igen.va fort man glömmer allt dåligt för en stund.
Veckan flöt på han tog någon folköl till fotbollen två kvällar.
Fredagen tränade vi ihop badade jacuzzi o hade mysigt.
Lördagen skulle hans mor komma då hade han köpt en bag in box fast vi aldrig skulle köpa hem det mer.
hans mamma dricker max två glas o det borde han veta.
Jag somnade i soffan han satt uppe längre.
Söndagen kom,han var super grining vet inte varför.
Det humöret som han har ibland är vidrigt.
Tror det är suget som gör att han ser sliten o är sur.
Låg i sängen till kl elva jag vaknade redan klockan åtta o stack ut på en joggingtur.
Fotboll igen på Söndagen då hade han en öl kvar åkte till sin lägenhet o hämtade en sak, då hade han folköl med sig hem därifrån. jag kände att humöret började svikta,blev så arg men samtidigt ledsen.
Åkte o jobbade natt,på morgonen när jag kom hem var nästan allt vin slut....så sorgligt.

VARFÖR tog jag tillbaka honom,varför skulle det bli annorlunda nu.
FAN va dum man är. men jag älskar ju honom trots allt och det är det som gör så ont att se någon bli sån slav under alkoholen o vad den gör med honom.
Nu ska han flytta tillbaka igen om två dgr.
Har gråtit i två dagar men just nu vet jag inte vad jag känner.
Vill så gärna leva med min gamla man,men man har nog för höga drömmar som aldrig kommer bli sanna tyvärr.
Tryggheten och tilliten är borta.
Mitt krav nu är att jag klarar inte av att han dricker en droppe om vi ska leva ihop.
Vi ska gå till en alkoholrådgivare nästa vecka,se vad det leder till.....
han får bevisa vad han verkligen vill och att han kan avstå om vi ska leva tillsammans ien i framtiden.
Hoppas han får insikt någongång om sitt beroende åtminstone för sina barns skull.,

...också hur du har det?
Kram

...tråd här inne, eller någon annanstans på nätet, om separation.

Det var så sant!
När man bestämt sig för att gå så kommer känslan av den stora kärleken. Plötsligt dyker den där djupa, vänliga,
bekräftande kärleken upp. Då, när uppbrottet är ett faktum och det är omöjligt att återvända. Jag minns det också så
och du bekräftar ju detsamma. Hemsk jämförelse men lite som ljuset nära döden.
Måste väl ha med den inre uppgörelsen att göra skulle jag tro?

Sparsamhet är bra att ha inbyggt i sig, småsnål är däremot hämmande ;)
Bara du vet, vänd och vrid, känn efter. Om det känns trivsamt och möjligt så kör!
Jag tyckte också det var påfrestande att vara inneboende och beroende av andra trots att alla ville väl, så jag har full förståelse.

Kram kram

...tack...
Jo, så känns det.
Nu finns en kontakt, den är trevande men jag känner en vilja till förändring och med den kommer respekt.
Inga diskussioner eller djupa samtal men väl en riktning.
Den är befriande och ger ro. Sakta sakta sakta men det är just riktningen som ger hopp.

Var gång jag skriver "en sak åt gången" "det viktigaste först" till dig gäller det lika mycket för mig.
Med hopp det blir en " win-win" för oss båda ;)

Tänker på dig varje dag.
Många kramar vännen

Mt, ja, jag vet, men det är mer att jag trott att han skulel "hitta mig" från början, i början av min tråd, men nu tror jag inte att han plötsligt går in och tittar, om han skulle råka vara aktiv här?!

Tvekar om boendet: det är nog mer att det för visso är dyrt, men det är snål-jaget som talar, för jag kommer nog inte få ett billigare boende någon annanstans. Känner mig pressad av att bo med brorsan och familj, dessa veckorna har de varit iväg på jobb en del, men nu kommer de vara hemma... Behöver tid själv... Plus att jag tror att sambon kommer använda mot mig att jag inte tar hand om barnen själv, eller liknande...
Dessutom vet jag inte riktigt hur jag ska säga till sambon att jag nu faktiskt har ett "riktigt" boende på g...

Tack Sorgsen, jobbar på det där med skammen...
Du skriver så bra: "Gå vidare på din oupptrampade stig. Den för dig framåt trots att snåret är högt, tätt och taggigt!"
Det är så det känns... Men just idag har jag haft en strimma ljus, också en hel del gråt, en del tveksamhet och allt det där vanliga tramset, men faktiskt gjort några saker för MIG, haft det lite gott och försökt ta en dag i taget, slappna av i det och bara vara. All oro finns kvar, men... Har pratat emd sambon, och han är snäll och vän och påtalar att han älskar mig och att han önskar att jag ska komma hem igen, och jag blir osäker och tvekar på min känsla, men jag är inte på väg hem...

Boendet är ju inte rätt för oss, det är fel typ av boende, på fel sida av stan, MEN det är ett sätt att barnen och jag ska kunna få lugn själva, ett boende tills vidare...

Om du visste vad dina ord gör mig gott: En sak i taget!!!

Blir så glad för din skull!!
Måste kännas gott att ni ökar respekten för varandra, för det är så jag tolkar det - rätta mig om jag har fel!

Stor kram

...favorit-Adde!
Hur mår du?

Just det där med att vi sköter oss själva men samtidigt pratar om saker är det jag menar med den kryptiska gemenskapen.
Känner för första gången på väldigt väldigt länge att jag inte blir bortprioriterad eller idiotförklarad.
Distansen nu känns sund.

Den Gyllene Halvmetern, taget!

De här första cm känns viktiga för mig, tårna pekar åt rätt håll och alla tjugo i samma riktning ;)

Kram

och gott : Lär dig att bejaka och återupptäcka dina egna känslor nu så får han sköta sina. Hans känslor tar längre tid på sig för att bryta fram, för mig tog det över året.

I övrigt känner jag igen allt vad som händer hos er nu och det visar ju på att vi knallar samma väg :-)) Och 50 cm ?? Kan vi kanske kalla det den berömda Gyllene Halvmetern ??

Kram !!

Ps Har bokat rum till GiG idag :-)) Ds

...är jag trögare än vanligt!

Jag fick en reaktion häromdagen liknande den nr jag hamnade i hissen full av rök-ochfylledoft.
En missbrukare hjälpte mig öppna dörrar, trycka på knappar och bugade sig djupt, jag hade massa påsar i händerna, men han valde inte åka med.
Det gjorde mig så ont att se hans rädsla och hur väl han ville så tårarna trillade när jag kom in i lägenheten.
Detta berättade jag för maken idag och jag sa att jag är så lättrörd, att spänningar i kroppen successivt släpper.
Då säger han att jag kanske har fått kontakt med mina känslor...det tog tag i maggropen...så som jag har gråtit och mått illa pga hans alkoholism under så lång tid!

Gissar det är så att han inte har sett/velat se/orkat se/vågat se hur ledsen jag varit. När jag gråtit har han bara nonchalerat.

Magkänslan säger mig att det inte ger något att ta upp sånt.
Rädd det skulle uppfattas som skuldbeläggning?
Eller?

...känner jag att vi tagit ett nytt steg framåt.
Inte ett kliv, men sista veckan har krupit långsamt framåt och i allt har det blivit ca 50 cm långt ;)

Jag är så tacksam över min vecka på behandlingshemmet, att jag var där före maken. Nu börjar små berättelser komma fram och jag kan relatera till dem.
Det är så värdefullt!
Mina besök på Al-anon också. Jag blir inte dumförklarad av maken, vi båda försöker undvika gå i de gamla fällorna, alla de där med varierande djup. Det är så lätt falla tillbaka eller slinta men jag märker att båda anstränger sig. Inget vi pratar om men båda vet och märker. Det ger, på ett bakvänt sätt, en gemenskap. En gemenskap att vi inte trampar in i varandras utveckling.
Kryptiskt, jo, men en härlig känsla!

Kram på Er

...du ska känna skam för!

Jag känner igen så mycket i dig. I början av min separation var det tillfällen där jag valde inte berätta jag hade barn, t o m sa jag inte hade några. Skammen jag kände när jag gjorde det var gigantisk men jag förstod varför. Inte så tydligt då som senare och nu är det glasklart. Jag undvek, precis som du, undvek behöva ta fler orsaker till "krig" eller hamna i att behöva " ta hand om" andras okunskap i situationen. Jag hade nog av att stå mitt i stormen.
Gå vidare på din oupptrampade stig. Den för dig framåt trots att snåret är högt, tätt och taggigt!

Fortsätt vara den du är! Tro på dig! Det ger dig, och i förlängning barnen, mest trygghet.

På nätet kan man hitta allt! Läs men var kritisk brukar vara mitt motto.
När fass kom ut på nätet började folk självdiagnostisera med varierande resultat, bara en liknelse.
Din situation är bara din!
50/50 boende var omöjligt i mitt fall men mina barnbarn lever så. Båda lösningarna har fungerat. Dagbarn jag haft hade föräldrar som skildes, de barnen "bodde" hos mig över helger också under perioder, alla lösningar är möjliga och inget som behöver ristas i sten. Ha din inställning kvar att barnen ska vara hos dig när ditt boende är löst. Om det sen ändras så får du ta det då.

Om du tvivlar i boendet så kan det ju vara ett tecken på att det inte är det bästa för er?
För mig var det så, när jag väl hittat lägenheten som var bäst för mig gjorde jag allt för få den. Tack och lov blev det också så och där bodde vi kvar många år.

Självklart är du orolig för framtiden och självklart spekulerar du.
Jag gjorde detsamma men jag lärde utmed vägen att det är omöjligt greppa vad som kan komma hända.

En sak i taget!
Upprepar jag mig? ;)

Du är stark!

att han läser kan du redigera bort det som kan skapa igenkännande.

Om du bra kan bo kvar hos brorsan så gör det - hellre än ett för dyrt boende. Det kan också skapa oro. Du har tiden framför dig! Kram / mt

Tack Lillablå. Jo, det är ju säkert som du skriver: stora flickan är arg för att hon vågar... Men samtidigt så kan hon vara arg på pappan också...?! Det är ju sådana saker som gör att jag tror att jag har fel... Hon kanske inte har farit så illa av det han gjort och sagt inför oss? Däremot så försöker jag ju "rida ut stormen" när hon blir arg, finnas där och prata efteråt osv (men ibland blir jag också tyvärr arg) men pappan orkar ju aldrig ta sådana strider, har aldrig gjort utan då bara vänt sig till mig...

Sorgsen, min klippa.
Ja, jag försöker sova när jag kan! Emellanåt har jag börjat få svårt att sova på nätterna nu och då blir jag ju ännu oroligare av det, men jag försöker sansa mig.
Ja, kaoset är kanske rädsla: är ju så rädd att förstöra för barnen, att inte få vara med dem så mycket som jag varit hittills, att jag ska bli ensam, att ekonomin ska köra ihop sig... osv osv. Är så fruktasnvärt rädd att förstöra för flickorna, att de ska bli osäkra osv, för som många av er skrivit: de är små (drygt 1 och snart 4) och de kommer nog inte minnas så mycket, men också desto större risk att de klandrar mig...

Står och väger mellan huset jag tittade på eller stanna kvar ett tag till i brorsans hus och hoppas på att det kommer något mer nära snart...

Mt, du har ju så rätt med mina inklippta gamla inlägg. Mår lite bättre idag faktiskt, trots att han ska ha flickorna inatt...

Ja, här kommer den skamliga förklaringen till att jag försökt att bara skriva om "flickan": jag har varit så rädd att sambon ska läsa här, känna igen sig och bli arg på mig så jag har inte riktigt vågat att skriva om båda små prinsessorna, men jag antar att han inte läser igenom hela tråden och hoppas att han inte förstår när han ser detta. Så, jag har alltså två små flickor, en som förstår desto mer och en som nog förstår, men inte visar det så mycket. Och nu är båda barnen glada när pappa kommer... Den stora blir lite småarg och vill att jag ska följa med till pappa osv, och undrar varför vi inte flyttar ihop snart igen (trots att vi nu varit öppna med att "mamma och pappa kommer inte riktigt överens och därför behöver vi bo isär", varpå hon tycker att det kanske löser sig längre fram...) men hon följer ändå med nu. Och det gör ont, för jag vill så gärna göra det bra för dem... Läser på nätet och ser alla möjliga rapporter, kommentarer och inlägg om att "barn behöver båda föräldrarna", "om man verkligen måste separera så har barn det bäst om de bor halva tiden med mamma och halva med pappa" osv, och jag tror inte på det i denna ålder, så kanske det är när de är större, men med en halvstabil pappa och så små barn så tycker jag inte att det är en bra lösning, men det kommer ju aldrig han att lyssna på...

- hur går det för dig? / mt

att du har haft ett lugnt och vilsamt dygn. Och att det blir en bra dag.
Ibland undrar jag av vilken orsak du skriver nästan enbart om ett av barnen - "flickan"... Det vet du själv förstås.

Kram / mt

i det Lelas skriver. Min erfarenhet är annorlunda i detaljerna men kärnan är densamma - och den känner man igen gång på gång här på forumet.

Gör dig klar över var du står, gör en konkret och detaljerad plan och följ den.

Lycka till! Och viktigast: Grattis till att du valt livet - för dig och barnen! Det är stort! / mt

Carina Bångs blogg - full av pärlor för medberoende: http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Det är fyra månader sen du började skriva här - på den tiden har du gjort det som du var så rädd för - du har flyttat från din man. Så här skrev du i ditt första inlägg 30 oktober, läs det:

"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

****

För ett par veckor sedan (15.2) skrev du: Och häromdagen kom han hem tidigt från jobbet och barnet sov middag. Då var han först ledsen, och när jag inte föll till föga vände det till ilska och beskyllningar om att jag minsann inte tagit tag i mitt liv, att jag är hemsk, att jag hamnat i en kris som jag får ta itu med själv, att jag förstör familjen osv osv och när jag inte backade så vände han till att vädja om jag inte kan tänka på familjen och när jag inte backade då så vände han till ilska och att jag är hemsk som splittrar familjen... Och allt var ju som vanligt mitt fel. Det finns så många sådana här tillfällen, jag måste sluta tveka. Jag kommer få det tufft utan honom, och det kommer vara jobbigt när vi måste dela bohag, strida om barnet osv, men jag tror att jag kommer få det bättre utan honom, lugnare och mer harmoniskt.

*****

Du är mitt i det (första) jobbiga kaoset nu och bär dessutom en enorm trötthet. Du behöver människor som hjälper dig att tänka klart och inte fatta förhastade beslut. Och - kom ihåg att det är helt normalt att det är så!!! Kram, kram / mt

Trötthet är naturligt när kroppen går på högvarv.
Sov, ät och var rädd om dig.

Vännen, så här ser jag det.
Du finns hos din bror för att du inte kunde vara kvar längre.
Att du tvivlar är inte konstigt men du hade varit kvar om det funnits mer att göra åt situationen.
Kaoset du känner läser jag som rädsla.
Vad är du rädd för?
Familjen finns ju kvar, flickorna har dig, sin far, hans bror, din bror. Alla finns kvar nu och sen även om ni inte lever under samma tak.
Hur exsambon är mot barnen kan du inte styra och bör du heller inte. Men våld eller missbruk är du skyldig hålla minderåriga ifrån.

Barn, oavsett ålder, har alltid en innersta önskan att föräldrarna ska vara tillsammans. Det önskade jag också jag kunde! Men, precis som du fanns ingen annan utväg än att lämna.

Har du tittat på lägenheten också?

Som lillablå skriver så ska du bara ta vreden från flickan positivt. Att hon kan/får/vågar är ett stort trygghetsbevis.

Kramas