Senaste kommentarerna i forumet

Hej igen! Nu har middagsgästerna gått hem igen. ;-)

Bra. Det är viktigt att vara klar över sina egna gränser.

Du skriver att du själv har tagit dig ur ett missbruk, och tyvärr är det väl så att det därför blir ännu viktigare. Du måste prioritera ditt eget välmående, annars riskerar du att halka tillbaka själv också. Jag menar inte att skrämmas eller så, jag vill bara betona att det är jätteviktigt att du sätter dig själv främst. Förstår du hur jag menar?

Har du en plan för vad du gör om/när din man bryter mot ditt ultimatum? Vart tar du vägen? Vad tar du med dig? Hur blir din vardag? Finns det praktiska saker som du behöver lösa?

Det svåraste jag har gjort i hela mitt liv var att planera på det viset. Jag hade ställt ett ultimatum till maken, precis som du har gjort nu. Min terapeut frågade mig samma sak som jag nu frågar dig: "har du en konkret plan?". Jag fick i hemläxa att göra upp en plan, och det var som sagt fruktansvärt svårt. Jag ville ju tro att maken skulle fixa att hålla sig nykter när han behövde välja mellan mig och flaskan. Och att då sitta och tänka ut hur jag skulle göra för att lämna honom... fy tusan.

Men. Dagen kom. Maken drack och jag var så innerligt tacksam att jag hade min plan klart. När man ställs inför onykterhetens faktum så är det så många känslor inblandade, och chocken gör att man inte klarar att fatta kloka beslut. Man behöver kunna gå på autopilot för att det skall fungera.

Jag flyttade, men tack och lov blev det kortvarigt. Maken förstod att jag menade allvar, så han sökte hjälp. Och jag lovade honom en ny chans när han blev utskriven från behandlingshemmet. Det är två och halvt år sedan snart, och vi har det bra tillsammans idag.

Min poäng är: om jag inte hade haft min planering klar för mig, så hade jag inte lämnat den där kvällen. Och att inte verkställa ett ultimatum är det samma som att ge alkoholisten tillåtelse att dricka.

Jag hoppas att du aldrig behöver genomföra den, men jag skulle vilja råda dig att göra en detaljerad och konkret plan.

Var rädd om dig!
/H.

Ja, känner mig såå himla ledsen...
Känner mig så knäckt emellanåt. Så skönt det vore att krypa upp i din famn Sorgsen. Jag försöker se det bra, det psositiva, men ibland sitter det så långt borta...
Försöker att ta en dag it aget, försöker sååå mycket med det, och det känns lite lite lättare då.

"Du är i detta jobbiga nu för att du inte orkade bli förödmjukad längre. Respekten fanns inte och du gjorde det du var tvungen."
Jag känner mig så kluven: jag tror ju att jag har haft fel: det har nog inte varit så illa som jag många gånger känt... Jag är rädd att jag gav upp för enkelt... När flickan säger till mig "snart bor kanske du och pappa ihop igen" så går jag ju sönder fullständigt: ska jag beröva henne hennes familj, ska jag vara den som drar undan mattan, ska jag göra så att jag inte komemr vara med henne en stor del av livet...

Kanske borde jag flytta hem igen för att barnen ska få ha sin familj...

Å ena sidan är jag ju nöjd att sambon ahr en bror som stöttar upp, emn samtidigt så har jag ju sett många gånger då de gör saker som jag inte tycker är bra för barnen, visst barnen överlever, men för mig är det så mycket mer... De kan ha liknande beteende som sambon med ignoreranden och liknande, de ändrar rutiner som de tycker passar, och för små barn i denna situation vi nu är så tror jag att det är ännu viktigare att abrnen får ha det som de behöver/vill på många fler sätt än annars...

Idag var jag och tittade på ett hus, det där dyra huset som ligger i helt fel ände av stan. Barnet var med och verkade gilla sig, men det är kluvet eftersom det är helt fel på vissa sätt... men jag försökte vara öppen i sinnet (det kan ju trots allt vara roddbåten eller motorbåten eller...). Det är en gammal vän som sa hyra ut så det kändes väldigt bra så sett: vi har inte haft någon direkt kontakt de senaste 18 åren (!!), men vi umgicks nära under tidig tonår och vet liksom var vi har varandra så jag märkte att han vill gärna hyra ut till mig för att veta vem som bor i hans hus.

Men allt är kaos. Är dessutom så himla trött igen... Vill bara sova... resten av livet helst...

Lelas, beslutsamheten att lämna honom ifall det här fortsätter växer sig starkare för varje minut. Jag har lyckats bygga upp början till ett anseende och självrespekt och så länge jag lever med honom står jag ju för vad han gör. Jag hade träffat barnens kompisars föräldrar och så fick jag stå och släta över hans beteende. Om jag skiljer mig står jag bara för mig själv.

Hej Liselott och välkommen till forumet!

Så bra att du vill förändra er situation, det är ju första steget för att kunna göra det.

Ett råd, så här lite hastigt utan att veta så mycket om dig och din man, är: du måste göra verklighet av att lämna om han bryter mot ditt ultimatum. Annars kommer han tänka "hon menade ju inte allvar, jag kan tänja på gränserna lite till".

Jag hinner inte skriva mer nu, det klev just in middagsgäster genom dörren. Men vi hörs senare!
/H.

...min erfarenhet.
Mina barn var i olika åldrar vid skilsmässan och sen under år drogs med de konflikterna den förde med sig.
Hur de minns och vad de minns utefter det de berättat, eller spontant kommit fram, är långt från det och hur jag hade förväntat.
Barn är kluriga och endel saker krånglar de till just för att de är barn. Mitt yngsta barn trodde tex att det var"förbjudet" flytta mitt i en termin.

Känslomässigt har de förmodligen omformat sina ideal pga skilsmässan men/och de är alla sunda starka individer med framgång i sina respektive yrken.
De klandrar inte mig eller letar syndabockar i några sammanhang nu eller tidigare.
De har inte haft någon utomstående mer än familj, vänner och deras familjer.
Jag vill inte råda, men min uppfattning är och har alltid varit att inte stöka till saker. Finns där och ta tag i ratten om det bärkar helt galet i barnen värld, det räcker oftast och håller längst.
Ta till vård för dig, flygcert, de kontakter du har. Löp linan ut så du kommer ur tunneln.
Nu är det oro för alla, alla inblandade är i en helt ny oorganiserad sörja.
Om det visar sig bli en mer bestående slitning i barnen så är det dags för utomstående hjälp. Sånt är uppenbart på dagis för personalen och såklart för dig som förälder.

Lägg energin på dig och var tacksam över att exsambon har en bror som får flickorna att må bra.

Du står i detta för du måste!
Ny dag, nya tag!

Hej igen!
Jag måste bara förtydliga en sak: att jag tror att flickan kommer minnas detta, betyder INTE att du skall satsa på något annat än ditt eget mående just nu. Det är lösningen, för både dig och henne. Du måste må bra för att orka driva situationen till något bra för henne, så du måste börja där.

Var rädd om dig.
/H.

vad du talar om. Jag tror att det där ungefär så som vi stundvis hade det för två år sen. Vi pratade om det igår. Så skönt att du har tiden och tålamodet. Ha en skön dag! / mt

flygcert - en varm famn. Gärna skulle jag skicka dig till Sorgsens oas och bara vila.
Jag instämmer med alla ovanstående - fatta inga beslut nu. Ingen ska fatta stora beslut när man är mitt i en kris. Visst hade du en familj för några veckor sen - men du var samtidigt otrygg och funderade över hur du skulle orka göra dig fri. Nu har du tagit ett viktigt steg!

Det måste få gå en tid, både du och mannen måste få samla er för att fatta beslut som är för barnens bästa.

Håll kvar dina professionella kontakter, skriv här, ta vara på alla goda stunder, samla krafter.
Kram / mt

...mår helt ok.
Mycket till dialog har vi inte men jag ändrar mig successivt.
Jag känner oro men inte samma typ av oro.
Mitt tålamod är min trygghet. Jag har tid och låter saker falla som de kommer.
Han väser och fräser emellanåt men skulle jag reagera på detta i nuläget blir det "krig".
Till vilken nytta?
Absolut ingen!
Nu bara kärlek, stabilitet, överseende men utan att låta mig trampas på.
Jag är så stolt över honom och faktiskt över min utveckling också.
5 veckor i vårt nya liv nu.

...du låter så trött och uppgiven. Kryp in i min varma famn och bara kura ihop dig där en stund, andas, djupa, långsamma andetag...

När jag mådde som allra sämst och jag märkte att jag inte kunde ta till mig det som var positivt bestämde jag mig för att tvinga mig "se" det som var bra.
Jag visste ju vad som var positivt men kunde inte känna. Jag bestämde mig för att skriva ner minst en bra sak varje dag, om det nu bara handlade om att jag bytt strumpor (som jag ju gör varje dag). Varje dag händer ju alltid något som ÄR bra, man ska bara se det, ta in det och gärna njuta, om så bara för ett par sekunder.

Glöm inte...
En dag i taget!
Det viktigaste först!

Vad är viktigast just nu?

Kanske ditt mående?

Jag säger som Eken, var egoistisk! Just nu kanske det är det du behöver koncentrera dig på?
Det är inte alls så att egoism är samma som att du inte tillgodogör barnens behov. Tänk på ditt bästa så ger du automatiskt sunda signaler till barnen, trots tårar och svacka.
Du är i detta jobbiga nu för att du inte orkade bli förödmjukad längre. Respekten fanns inte och du gjorde det du var tvungen.
Att mannen nu är snäll o go kan kännas orättvist och nästan ännu mer förödmjukande. Det finns ingen "rättvisa" och att ex-sambon nu "vaknar" och anstränger sig känns otacksamt. Jag kan förstå allt det där. "Söndagsföräldern", den med energi och happenings, blev jag utpekad till under ett par år. Senare, när barnen bodde hos mig, fanns ingen uppbackning från exet alls.
Vad vill jag säga med det?
Jo, livet ändrar sig, hela tiden!
Var försiktig med att dra slutsatser.
Det enda du bör är att ta hand om dig och din framtid, i den finns dina flickor automatiskt med. Vad andra gör eller säger är deras ansvar. Visst, det påverkar dig/er, men ditt liv är viktigt och behöver vårdas, av dig.
Du har din bror, dina änglar, jobb, en stark vilja till förändring. Det var fyra positiva saker och jag gissar du bytt strumpor också, då blir det fem bra grejer i två meningar ;)

Tro på dig! Jag tror på dig!

Är så himla slut. Ska gå och lägga mig nu. Alldeles ensam, sånär som flickan...

Känns så himal ensamt och sorgligt: jag som för bara några veckor sedan hade en hel liten familj, och nu har jag ingenting, bara sorg och nästan önskan om att inte vakna upp igen...

Men ta inga förhastade beslut just nu kanske iaf?

Fundera och tänka fram och tillbaka är dock en del av processen och helt sunt.

Men ta inga beslut fattade pga att du ska straffa dig själv?/ illusioner om att barn får det bättre med annan än dig osv. D.v.s. irrationella beslut som görs i stundens ingivelse..

Du som förälder är minst lika viktig. Och att flickan frågat efter mamma hos pappan är väl också troligt trots att du inte vet det..?

Trots att det känns oändligt just nu är detta bara en kort tids övergång. Tro på dig själv och vad du i hjärtat tror är rätt!

Kram

men just ikväll sitter jag mest och känner att jag tror att jag ska föreslå sambon att han ska få ha barnet boende hos sig och jag har henne hos mig kanske en natt eller två i veckan - jag tror itne att hon mår bra av flackandet: känner hur det är myror i kroppen och hon är såå arg när hon är med mig, medan sambon verkar få de "lättare" bitarna: mycket "jag älskar dig", "jag saknar dig"...
och jag tror att de skulle ha det bättre i sitt vanliga boende än med mig som inte har något eget boende ens, och förhoppningsvis så kommer inte sambon att vara så arg, trött och ofta med kort stubin som när jag varit med, jag är ju inte där nu och det finns ingen anann som han blir så arg på.
Det gör ont i hela kroppen, men jag tror inte längre att jag är det bästa för barnet. Sambon verkar ha skärpt till sig och hans bror med familj hjälper ju till mycket, så barnet får det nog bättre utan att jag ska blanda mig i så mycket.
Ikväll när det var sovdags så låg hon bara och ropade på pappa... Ont ont!
Jag håller mest på att bli galen av allt och det är inte bra för henne.

Jag tror faktiskt annorlunda.. Att hon inte kommer att minnas detta senare. Trots att hon har funderingar i nuläget så klarar sig nog små barn sig bara de har någon fast punkt i trygga vuxna att prata med. Fokus nu på att du flygcert mår bra. Flickan klarar sig.

Försök i stället släppa oron och inte måla upp alltför mörka bilder på hur det kommer att bli. Det behöver inte alls bli så! Det är känslor och funderingar man har då man är nere och deprimerad som är naturliga då, men som inte alltid sanna och mest bara hindrar en själv.

Du låter så klok och förnuftig och jag tror att du fixar detta och att du har de rätta lösningarna inom dig.

Du skrev att du kände dig egoistisk i något sammanhang. Det tycker jag du ska tillåta dig att vara ännu mera! DU är den viktigaste personen i ditt liv. Mår du bra ordar sig resten också. Och barnen kommer så småningom att må bra i slutändan.

Kram till dig!

Tack för att du svarar, vännen.

Hur ser det ut med hjälp för dem? Särskilt den lite större tror jag kan behöva stöd. Hon kommer minnas detta.

Var rädd om dig, mina tankar är hos dig.
/H.

... vet att han skulle kunna spåra mig hit också, men undviker i alla fall att svara i min egen tråd: det är två, 1,5 och 3,5...

Kram

Hur gammal är flickan, flygcert? Får hon någon professionell hjälp mitt i allt detta?

Kram!
/H.

Mt: du har ju delvis rätt: jättebra om han tar hjälp, men också så sjukt när jag märker när jag hämtat flickan att hon är indoktrinerad om boende... Det sätt hon uttrycker sig på visar mig att "någon" pratat med henne om just boendet och då känns det som att de lägger något på barnet som inte ett barn inte ska behöva ta.
Och dessutom, det gör såå ont att vara ifrån henne när jag vet att det är så här kaosartat. Så många gånger som hon tar upp att "ni kanske kan bo ihop till sommaren igen?"... Åh, vad mitt hjärta brister. Det känns ju som att jag bara vill vara med henne 24 timamr per dygn, det gör så ont att jag bara vill flytta tillbaka direkt...

Så sjukt och egoistiskt, men det känns som att han varit så elak så många gånger att jag bara vill ha flickan själv, och är han snäll så blir jag ju nästan bitter för att jag känner ju att när han står här och är "snäll och lugn" så är han ju den jag vill ha, kunde han inte ha varit det hela tiden så att vi kunde ha levt ihop och jag kunde ha varit med flickan som vanligt? Nu är det ju för sent - jag vill ju inte ha någon som gjort och sagt alla de där sakerna till mig, oavsett hur snäll han är nu.
Ibland tänker jag att jag sak säga till honom att visst, vi kan bo ihop, men jag kommer aldrig att vilja vara med dig igen, kommer aldrig vilja ligga nära dig osv, det är bara för att jag ska få vara med flickan. Men det håller ju inte så... Men hur ska jag kunan vara ifrån henen? Om det gör så här ont en dag, hur ska det då vara om det blir längre...? Precis som jag tror för en vuxen så tror jag att för ett bran är det viktigt att ha båda sina föräldrar, men ett fast boende och ett där man är någon natt emellan...

Tack Lelas.
Men, det gör så fruktansvärt ont... Känns som att jag fastnat här på botten, jag hoppade i och efter mig kom världens största tankfartyg och nu finns det ingen väg för mig att ta mig upp... Det är totalt mörker och stängt åt alla håll... Vill bara inte vara kvar i detta. Jag vill inte, jag kan inte se meningen i detta för mig eller för barnet - kanske är det så att hon har det bättre med pappan om jag bara är ute ur bilden. Jag vill verkligen inte leva i detta, kan inte, vill inte och orkar inte.

förstod jag det också. Så fint. Kram i till dig i vårsolen / A

vått i ögonen igen... Stora ord Dompa... tack för dem! Tack lillablå och Lelas att ni fanns här när jag kom in. För att ni tog emot mig. Tack Dompa för allt du delar och för det du är.
Kramar, kramar / mt

Gulle-er. Alla tre. <3

/H, som strax skall kliva ut i vårsolen med stavarna och promenadskorna

Hej vännen! Det är jobbigt att läsa om hur du har det, vi är många som känner med dig.

Här får du ytterligare en bild av mig: När man hoppar från en trampolin ner i vattnet så faller man neråt, neråt, neråt med en väldigt fart. För att sedan ta sig upp till ytan igen och kunna andas, så behöver man ju få stopp på rörelsen neråt och börja vända uppåt. Hur gör man det bäst? Jo, genom att nå till botten, känna den med sina fötter och skjuta iväg uppåt.

Du är vid din botten nu. Din väg neråt har varit fruktansvärd, och du har ganska långt upp till ytan igen. Men - nu känner du botten med tårna och kommer snart att skjuta ifrån.

Du är på rätt väg, även om det inte känns så. Var rädd om dig.
/H.

Åh, tack, vännen! Så bra. :-)

Jag ser liksom framför mig hur man, om man har varit en människa som har gjort mycket dåligt, bara blir en liten liten liten människa i himlen. Det blir liksom inte så mycket kvar av en då, men det lilla har ändå en plats där.

Kram!
/H.

Man får det man förtjänar! Att människor du inte "känner" tänker på dig blir inte udda då. Själv känner jag att du, Mt och Lelas räddade mitt liv. Ja, även andra hjälpte till bra mkt. Men just ni tre borde ju ha ledsnat fullkomligt på missbrukare. Ändå tog ni till er ännu en alkie. Det är stort! Mer än jag klarar.

När du tänker på mormor...så försök se vad hon fick - dig, bland annat- och inte vad hon miste/valde bort (livet). Tänker på dig. /R

säger jag: Är det inte lite bra att flickans pappa tar "stöd och hjälp" om han är ovan att ta hand om henne ensam? Han behöver öva sig... Han (kanske) också är bekant (mer än du tror) med sitt humör och låga tolerans... Hela balansen, allt och alla relationer förändras när en del i systemet förändras.

Hoppas du kan vila och ta hand om dig på bästa sätt! Kram, kram / mt