Senaste kommentarerna i forumet

att skriva ner och (helst) redovisa för nån annan för att rensa ut det som trycker är samma arbetssätt som AA/Al-anon använder. Och att få ur sig bördan jag bär på är en förutsättning för en bra nykterhet/liv i fortsättningen. Annars kommer den att spöka i ett senare skede av livet när jag är som mest sårbar.

Och precis som du skriver markatta så är det viktigt att ta hand om gamla minnen som dyker upp och som man trodde var döda och begravna. Och det genast !

det är så sant att jag har äktenskapet kvar och i många avseenden bättre än nånsin (det har funnits väldigt fina tider före missbruket också) - och ärligare på ett djupt sätt som jag inte har ord för. MEN i den stunden jag sa att jag inte kan hjälpa honom OCH i den stunden jag startade bilen och for efter att har burit ut det mest nödvändiga + personligt viktiga under en snöig natt när han sov tungt i ett rus OCH ställt pepparkaksdegen på trappan till barnbarnens hem för att senare ringa från min tillflyktsoret och säga att jag inte kan vara med och baka...

I de stunderna visste jag inte att det skulle bli så här. Tvärtom trodde jag då att det var slut. Jag hade under lång tid kollat bostadsmarknaden minst 1g/dag. Detta efter att många gånger sagt att jag står på tröskeln - utan förändring.

Kanske man måste komma till den där punkten när man ger upp... verkligen ger upp - utan att veta vad som finna bakom och efter.

Å andra sidan har den där elakheten aldrig funnits hos min man. Andra saker var svåra.

Kramar i sol och snöfall, det gör ont i mig att dela hur du har det. Det kunde vara jag - jag känner igen så mycket av mig i ditt tänkande och din hållning. / mt

Sorgsen, känner så igen din historia (det du skrev den 13:e). Att ta som uppgift att försöka öppna upp en mans känslor. På det här området har jag nog lite förutfattade meningar; det är många män som blockerar sina känslor. Du berättar om fd flickvänner som bara stuckit, som han upplever det som. Men hur lätt är det att föra dialog om ena parten blockerar sina känslor? Kanske du får ha ett ultimatum typ prata med mig eller jag lämnar?

Jag blir lite fundersam när du skriver om era perioder. Först lär ni känna varandra, sen är bara alkoholen i fokus. Fanns det kanske en förälskelse där emellan? du har säkert bara glömt skriva det. Jag tror att ni också har det extra svårt i och med situationen kring jobb och resor. Tror det är viktigt att diskutera hur ni vill ha det. Tror också att mt är inne på rätt spår angående att han kanske känner mindervärdeskänslor inför dig, absolut inte ditt fel.

Din idé om utvärdering till sommaren tycker jag låter bra. Sätt gärna en viss vecka, sommaren är lång. Och vad är det du vill uppnå? Nykterhet? Kommunikation? Vet inte riktigt hur situationen är nu, dricker han ofta?

Hoppas nu att jag inte klampat in för mycket i saker jag inte känner till! Har bara en sån inspiration att skriva idag.

Stor kram
Miss K

...och har känt sista tiden, har ingen direkt vändpunkt, att jag nått dit nu. Till att kapitulera, ge upp mitt eget krig.
Jag hamnar ändå alltid på samma tomma punkt. Punkterna är placerade på plika ställen och stannar av olika orsaker men oavsett var så är det tomt.
Jag har mer insikt, mer kunskap, förstår sammanhang och tror, vill tro att det kommer vara till nytta en dag.
Nu kan jag bara använda den kunskapen till att ge upp.

Både du, mulletant, och Lelas, har ju äktenskapen kvar. Jag kan bara hoppas jag får uppleva detsamma.

Min energi tar slut nu, i "fel" ände bara, det skrämmer mig. Han är ju nykter nu...

Jag gör det trots kunskapen att han ALLTID dragit sig undan och aldrig gått till botten med några av sina problem eller uppbrott.
Men, allt det där fanns svar på sidan mulletant hänvisade till med psykologisk misshandel. Är det grunden till elakheterna och inte alkoholismen så är jag bara en i mängden.
Det får jag svar på under året som går.

Vad bra att du får göra något du är intresserad av och inte sitta och sortera skruvar. Du har gjort precis som min sambo gjorde, bara ut och chansa. Han gick bara in på en restaurang och visst, inga problem. Jag beundrar er spontana människor som gör istället för att bara sitta och fundera.

Det är bra att praktikplatser finns (borde iofs sättas in tidigare). Skulle vara intressant att veta om de leder till jobb sen... Tror ändå det är bra att komma igång och testa sina drömmar.

Du fixar det!
Kram K

...lycka till markatta.
Gläds med dig!
Varm kram

Hej Lillablå!
Glad att du mår bra. Tolkar det så, även om du har det lite jobbigt kring dig. Visst är det avkopplande att vara ute i trädgården, hoppas det blir snart. Kan inte låta bli att skratta åt ditt uttryck kbt-agent, låter ganska spännande...

Verkar som att många har sina åsikter kring att ta och att sluta med antidepp. Jag har själv använt dessa i olika perioder. Numera vet jag precis när jag behöver dem och när jag kan sluta. Har själv inte haft så stora problem när jag slutat, men jag tror dig, du vet bäst. Alla reagerar olika. Har du tagit dem i 7 år är det ju inte så konstigt. Och du, om du känner att du behöver vila så kanske du ändå kan "vara sjuk" några dagar? Om samvetet säger nej så ta ut lite semesterdagar.

Ha det bra
Miss K

Det är så lätt att försöka förtränga de jobbiga minnena. Jag tror verkligen mulletant har en poäng när hon kopierar dina texter för dig att läsa. Om man inte accepterar att det har hänt så kan man heller inte bearbeta och hantera de känslor som ett minne väcker.

Jag fick en hemuppgift av min terapeut som verkligen har hjälpt mig mycket. Jag skulle skriva ner en av våldshändelserna, så detaljrikt som möjligt. Alltså den händelse som känns mest plågsam att plocka fram ur minnet. Det kan kännas svårt att minnas till en början men det brukar släppa när man väl sätter igång. Jag märkte själv att jag kunde minnas mer och mer alltefter jag skrev. Det var jättejobbigt såklart och jag återupplevde känslorna jag hade i den situationen när jag skrev.

Sedan skulle jag läsa min berättelse om och om igen, tyst, högt för mig själv och om man vill, inför någon annan. Jag lärde mig av det att själva minnet inte är farligt och att de negativa känslorna minskade i intensitet. Desto mer man utsätter sig för det, ju lättare blir det alltså att hantera de känslor det väcker.

Så nu när ett minne ploppar upp, istället för att döma mig själv och vilja fly från tankar och känslor så har jag lärt mig att tänka att själva känslorna det väcker inte är farliga och kommer att minska i intensitet för att till slut passera.

Kram

en liten lagom förkylning. Ja, det kommer att gå över! Du kommer att stå stadigt i din egen grund.
Kram, kram! / mt

för all pepp! Det betyder mycket.

Du verkar ha en fart i dig och vilja och energi. Det här låter riktigt bra, bara att fortsätta så. Mycket bättre att ta egna beslut än att bli ledd, så att man får det man vill ha. Du är stark, var stolt för dina beslut och handlingar.
Bra markatta!

God morgon och tack!
Bra länkar med otrevlig läsning... Annat preparat, men precis likadana symptom!
Men jag VET att det går över, jag VET att jag klarar det...
Men tänk om jag kunde bli riktigt förkyld eller nåt liknande lätt, så jag slapp ta strid om att få vara hemma och vila...

Hoppas på en bättre dag idag!
Kram!

veta vilken FANTASTISKT underbar person och medmänniska DU är.

Jag vet att du och mullegubben nu har en rak och tydlig kommunikation.
Även han måste vara glad över din godhet/visdom?

Du är super!

Flygcert, läs vad m.t skriver, gå ifrån en stund.
Kom tillbaka och läs det igen och förstå styrkan i texten!

Jag önskar dig all välgång och lycka till, har följt din resa på avstånd och tycker du rest dig

Dax att ta steget fullt jut strax, för DIN skull.

Och återigen besannas mina farhågor.
Arbetsförmedlingen är bra, om man vill ha bidrag.
Men att göra såsom DU har gjort är ju helt djävla underbart. Du tar själv kontakt med ett arbetsdtälle DU vill arbeta på.
Lite så är det tänkt att systemet skall fungera oxå.

Men att utnytja och pusha de jobbsökandes egna resurser är nog mera coachernas huvudsakliga arbetssyssla.

Blev mycket om lite nu, vill mest sparka dig i baken och önska dig lycka till.

Du kommer fixa detta galant!
Kramar dig hårt och länge!
/A

till dej lillablå!

Apotekare och läkare är inte alltid så kunniga om hela-människan och om livet. Jag menar det. Deras kunskapsområde har sina rötter i det naturvetenskapliga, det exakta och mätbara - men människan och livet är så mycket mer... Efter många år i vården har jag sett det otaliga gånger och det är också så jag förstått det inom min utbildning som är rotad i ett humanistiskt perspektiv.

Stå på dig, håll ut och ta till dig allt gott livet ger dig. Utsättningssymtomen kommer att ge sig och då ser du hur du mår när du är fri från kemisk påverkan.

Bästa och varmaste kramen! / mt

PS Det finns "hård"varukunskap om att det inte är enkelt att sätta ut antidepressiva http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=11453
och här "mjukvara" http://tankestormar.blogspot.com/2010/07/utsattningsblues.html DS

Du skrev: "Han uppskattar min stryka, värme, ärlighet, tar emot min kärlek, men samtidigt upplever jag att jag är ett hot eller en påminnelse om det han vill vara, kunde varit om missbruket inte tagit över."

Precis så sorgligt tror jag att det vara, att du är (ett hot eller) en påminnelse om det han (innerst) vill vara, kunde vara om inte missbruket tagit över ... Och det är i så fall HANS utmanining, hans stora kamp att övervinna sig själv och söka sin "goda kärna"... kapitulera inför det han är maktlös inför... Steg 1. Om det är så möter han också sitt eget misslyckande varje gång han dricker och varje gång han gör dig illa och det fyller på hans skuld och börda.

Så KAN det vara - och oberoende är det han som äger problemet (alkoholismen, elakheten) och därmed rätten och ansvaret att lösa det... eller gå under. Det är hans val. Du har ansvar för ditt liv.

Jag har skrivit det tidigare i din tråd men det kom för mig så starkt igen att en av mina viktiga vändpukter (det finns flera) var den stund jag sa "Jag kan inte hjälpa dig. Jag har gjort allt jag kan och det har inte fungerat. Du måste hitta din hjälp på annat sätt." Efter det gick en lång, i det närmaste helnykter tid men med vita knogar och svåra stunder. Det var återfallet 30.4.2012 och därmed AA som blev hans verkliga vändpunkt.

Min pappa vände aldrig... man kan säga att han söp ihjäl sig. En rikt begåvad man inom flera områden, med ett tungt livsbagage men också många möjligheter som han kastade bort genom sin oförmåga att ... möta sig själv? att ändra riktning. Tragiskt.

Kram i morgontimmen, mt

Grattis till att du står på dig och gör egna val och stort Lycka till! / mt

Det som teorin (t ex normaliseringsprocessen) säger är "bara" fakta, ett opersonligt sätt att beskriva vad som finns i verkligheten. För att teorin ska bli "levande" måste den speglas i berättelser ur livet. Här på anhörigsidan har jag mött alldeles för många kvinnors berättelser som är närmast identiska med din - en del av kvinnorna har lämnat forumet... bara försvunnit... och varje gång jag hör på radio eller TV om kvinnor som utsatts för grovt/dödligt våld och det påminns om att hemmet faktiskt är den farligaste platsen (förrädiskt tryggt) att vistas på undrar jag om det handlar om nån av dem jag mött här...

Som en motbild till din kluvenehet igår: "tänker ju att sambon aldrig satt i system att kommentera mitt utseende (det har bara hänt några gånger), trycka ner mig, och den största delen av tiden har han ju varit snäll osv, och så faller jag igen - tänker att jag inte haft det så illa..." - som en motbild till det kopierar jag det du skrev för några dagar sen: "jag har ju alltid förnekat att han varit fysiskt våldsam, men han har ju sparkat mig ur sängen, knuffat mig in i ett skåp så jag varit blåslagen på hela rumpan/ryggen, hållit fast mig så jag fått blåmärken - och allt har jag förnekat och accepterat hans "förlåt" efteråt som mest varit att kramas... När allt kommer över mig så förstår jag inte, jag minns ju bara en bråkdel av allt som hänt, och ändå känns det som alldeles för mycket, vad är jag för störd människa som accepterat, jag har ju så många gånger bestämt mig för att det skulle vara sista gången han behandlade mig så... Och sedan har han kommit och kramat mig (sällan sagt förlåt, utan mest menat att han blev så ledsen på mig så att han blev arg och då säger man saker man inte menar) och så har drömmen om livslånga förhållandet, drömmen om lyckliga familjen fått mig att tro att "det kommer lösa sig, han kommer förstå att jag älskar honom så mycket att han inte behöver vara svartsjuk, inte behöver bli så arg, inte behöver.... osv osv osv"

Jag antar att det gör ont att läsa dina egna ord ... jag skriver och återger inte det här för att göra dig illa utan för att påminna dig om att så har du verkligen haft det. Vi som läst här har känt och delat den skräck du upplevt. Det är sanningen.

Lisa Ekdahl sjunger om den frestelsen du lever i - fall inte för den http://www.youtube.com/watch?v=pAViJ4oXXFk

det finns ett skäl till att Sara Vargas låt blev så populär... http://www.youtube.com/watch?v=ysTmAiVGdWo

Det finns verkligheter bakom orden.

Kram! / mt

...jag tycker mycket om er här...så tillfreds få vara en del, få ta del och få plats vara och må just så som jag är just i den skrivande stunden.
Håller om er alla...

Just tillbaka efter Al-anon. Idag var det befriande, jag gick dit med magont och nu är den borta. Jag sa inte mycket, vi var många och tiden knapp, men efter de fåtal gånger jag nu varit där har jag fyllt adressboken med nya kontakter.
Det är öppna människor från olika delar av världen så det är lätt känna sig välkommen.

Parterapeuten är mitt nästa mål. Jag vill inte bryta upp eller ta stora beslut utan att någon utanför med erfarenhet finns med och hjälper mig/oss få framfört det som inte kommer fram.
Jag har försökt på mitt sätt och det lyckas ju uppenbart inte så jag väljer en annan väg. Detta var ju med i min ursprungsplan men hade väl något hopp vi skulle kunna prata med varandra. Alltså, kommunikation existerar inte! Blir bara yta om väder och vind...tragiskt...och nu finns ingen kontakt alls sen helgen.

Vi får väl se hur kommande veckan kommer utvecklas.

Har varit på en träff eller ett litet möte precis nu, om min odlingslott som jag precis fått! Snart ska jag få skita ner händerna, få gräva och pussla, se det gro och växa... Fick första laddningen fröer idag också, jordgubbar, tomater och ärtor!
Och på vägen hem, när jag tittade upp mot vår lägenhet där min älskling tänt samtliga lampor i alla rum, slog det mig ännu en gång: vilken tur jag har!
Ofantlig tur!
Och hade jag inte träffat T, och gått igenom det jag gjorde, och lärt mig det jag lärt mig av honom, vänner och min kbt-agent, så hade jag inte suttit här i soffan, efter att ha släckt 7 lampor, med älskling vid sin dator, surfandes efter byggtekniker till vårt framtida hus... <3
Oväntad kärlek, oväntad men ack så välkommen!!

Har haft en skitdag idag, för övrigt...
Utsättningssymptomen blir inte bättre, jag mår sämre idag, dag 9...
Men jag ger mig inte! En dag närmare friheten! (Nu gick älskling och tömde diskmaskinen också, gullplutten...)
Har knappt fixat jobbet idag...
Förklarade en konstighet jag gjort för en kollega, som då ansåg mig vara "dum i huvudet" för att jag vill sluta med medicinen...
Men tack! Önskar jag funnit mig, och bett henne fara och flyga... Eller håller käften från första början, och inte sagt nåt om tabletterna alls!!
Fast... Knappast möjligt, börjat grina fyra-fem gånger idag... Och med tanke på att jag jobbar på ett APOTEK kunde man väl kanske vänta sig lite förståelse...

Och mitt i detta flinar chefen åt mig, det ska inte vara möjligt att reagera så starkt som jag hör enligt honom, dosen har ingen kliniskt bevisad effekt...
Och sen ringer mamma och behöver veta hurdana blommor jag vill ha till mormors begravning och vad det ska stå på banden...
Skitdag!!!

Fast allt känns så avlägset och oviktigt, när älsklingen kommer hem och håller om mig och frågar hur det är...
Jag har det så bra!
Och till er som tvivlar, som lämnat den ni hoppades och trodde var er stora och enda kärlek: det finns hopp!!!
Om JAG hittade en prins, så gör du det också!
En dag i taget, och en dag närmare friheten, en dag närmare våren!
Kramar till alla som önskar!!!

Åh, heja dig!!!! Du är stark och bra!!!
Vad roligt att det löste sig så bra, så en dag i taget och just nu verkar det toppen!

Varm kram!!

Du har ju sagt att du ska ge det tid, så låt det gå en tid, men inte på bekostnad av ditt eget mående!

Att någon säger dumma och elaka saker har gjort att min kärlek dog till slut, var rädd om dig!!!

Kram

Åh Lelas... Det är nästan så att jag kan ana ytan, men det känns fortfarande avlägset... Om han bara kunde sluta ringa några gånger varje dag... Jag vågar inte låta bli att svara, ifall något skulel ha hänt barnen.

Tack för fina ord, Lelas. Jag känner mig ibland starkare, men varje dag kantas av många, många tårar... Precis som du skriver: han har gjort så mycket och jag har så svårt att se framåt.

Sorgsen, så ont det gör att läsa dina rader om att du också såg avvikelser tidigt, men att du medvetet valde för att du blivit uttråkad när det "rullar på" - jag gjorde inte ett så medvetet val, men jag tänkte också att jag blivit uttråkad av förhållanden där det "rullat på" och tänkte att "här har jag något att jobba på, men vi kommer få det bra om jag bara... och om jag bara gör så, och om jag inte gör si, och inte säger så osv osv". Ångrar mig bittert. Och jag tror aldrig mer att jag kommer att leva med någon. Jag tror itne att det finns någon som skulle stå ut med mig och jag tror inte att jag kommer acceptera någon - min sambo har ju trots allt rätt när han säger att jag är kontrollerande, ebstämmande och att jag vill göra på mitt sätt... Så himla ont det gör att tänka på.

Åh, Mt, tack för att du påminner mig om normaliseringsprocessen. Jag läser och läser och blir ju så ledsen men också stärkt. Men också kluven: tänker ju att sambon aldrig satt i system att kommentera mitt utseende (det har bara hänt några gånger), trycka ner mig, och den största delen av tiden har han ju varit snäll osv, och så faller jag igen - tänker att jag inte haft det så illa... Och ändå vet jag, i mitt huvud, att jag inte kan stanna - det är inte rätt det han gör. Men jag måste påminna mig själv varje gång...

Lillablå, tack för fina, fina bilden och fina, fina orden!!
Känns oerhört fint att tänka så: "Du ruskar av dig det blöta, kalla, omslutande och kvävande, för att åter se ljuset och solen och låta dig värmas! Och se där! Du är nr 1!!! Glöm aldrig det!!!"
Tack, Lillablå!
Och jag fick också se ett fint citat: "Everything will be okay in the end. If it's not okay, it's not the end".
Så, det är inte slutet ännu med andra ord.

Varma, varma kramar!

Ge det lite tid, Sorgsen.

Om vi leker med tanken att ni (vilket vi naturligtvis inte hoppas) går isär om ett tag, för att du/han/ni märker att det inte funkar. Då tror jag att det är viktigt för dig att känna att du gjorde vad du kunde för att få det att funka, och att du inte gjorde något förhastat.

Så låt det ta lite tid.

Kram!
/H.

Jag var på ett möte idag, angående en sådan där praktikplats som arbetsförmedlingen skickar(tvingar) ut en på när inga jobb finns att få. Jag är alltså deltidsarbetslös och än färre timmar kommer det bli i och med nedskärning på personal där jag jobbar.

I alla fall, efter att ha lyssnat till min "jobb-coachs" ideer om vart hon tyckte att jag skulle passa alldeles utmärkt och hennes fina ord om hur mycket mer motiverad jag skulle bli av att typ sortera skruvar fängelse stylee(jag är redan motiverad att hitta ett jobb, problemet ligger snarare i att det inte finns så många att söka där jag bor) så utgick jag ifrån vad jag kände mig kompetent till och (för att motivera mig) ville hitta en praktikplats som kanske till och med skulle leda till ett arbete.
Så jag dissade hennes skruvsorterarförslag och kontaktade själv ett ställe där jag ville ha praktik.

Jag börjar nästa vecka och om allt funkar så kan jag också få anställning där när praktiktiden löpt ut. Vågar inte ropa hej än men det känns ändå som en delseger och som att något rör sig framåt.

Wish me luck!