Senaste kommentarerna i forumet

...att inte dricka, så läste jag det. Spännande hur ord kan tydas.
Att inte kunna dricka alls tror jag är klart för mannen. För mig är det solklart. Däremot är jag osäker på om han kommer orka stå emot.

Det är skrämmande. Det skulle bli hans död och det vet han. Frågan är om det är dit han driver sig.

Jag kan inte hjälpa honom, det vet jag, jag kan välja vara kvar eller gå. Han skulle aldrig be mig stanna! Aldrig!
Han påminner i det fallet om trasiga människor som vill testa gränserna. Han tycker själv han blivit övergiven av alla i sitt liv. Alkoholistsnack, jo, kan så vara, men han har blivit övergiven av sin biologiska mor, har ingen aning om vilka hans föräldrar är. Han blev lämna på internatskola, har en bror som han blev separerad från som barn, en icke-biologisk far som kom och gick pga arbete till sjöss....Listan kan göras lång..

Jag har gjort tvärtom, han kan inte straffa ut mig. Jag har sagt till honom att jag går om han ber mig, inte i affekt. Jag hoppas och ber att testperioden nu är över och att han har förstått, en gång för alla, att jag älskar honom.

NU är dags för ett ultimatum känner jag. Det som handlar om framtiden, den utan alkohol. Förutsättningarna att välja har han nu.

Förutsättningen för fortsatt äktenskap är att han är nykter. Även som nykter har vi mycket vi behöver lära.
Jag har, som jag alltid menat är mitt ansvar, en uppfattning om hur jag vill leva, hur jag vill behandla min omgivning. Det är mitt ansvar att se till att jag lever efter mina egna förväntningar.
Ibland kommer yttre ting och ger eller tar som gör det svårare att hålla mig på banan. Men jag styr själv!
Allt detta är ju inget nytt. Turen jag haft nu, omvägen, är guppig men jag har inte tappat fokuset helt. Dimmigt och djupdykningar, villrådig och ofantligt ledsen har jag varit och är jag. Djupdykningarna är färre och botten inte så djup längre. Nu vill jag bara vara tydlig och göra det jag kan för att framtiden blir gemensam.
Jag vet att jag inte hade varit lyckligare utan maken, inte för ett år sen och inte nu.

Ultimatum!
Nykterhet är en förutsättning! Den eviga!
Det eviga började, i min värld, för 4 veckor sen...

Skräckslagen är jag just nu!
Får så många dubbla budskap inuti och ibland i ord.
Tar dem till mig, smakar och sorterar.
Ikväll "sorterade" jag på Al-anon.

Kram på er

jag såg dina fotsteg i snön
de ledde mig fram till mitt fönster
sulorna som avbildats där var tyngre djupare
som hade du stannat upp kikat in knackat på

vart var jag?
kanske någon annanstans i värld uppslukad av kyla
kanske hörde jag inte dina knackningar för historiens alla skrik
kanske drömde jag om en strand och blundade för spåren i snön

jag fryser inte nu
jag märkte att när jag sänkte mina axlar och slappnade av
blev kylan hanterbar

jag spelade en raspig gammal skiva från trettiotalet
lyssnade
till mitt hjärtas slag
lyssnade
och kom fram till att den var perfekt
det repade raspade ljudet var perfekt
just för att den har en historia

även i drömmars verklighet finns en strand
under täcket av snö

vi kan gräva och hacka oss fram till den
eller så kan vi se tiden an
låta solen förnya
se gräset bli grönare
höra när istäcket blir till vatten som droppar

med tiden skapa nya fotspår i sanden

Oj, det blev inte tydligt att våra överenskommelser varade 2 tillfällen: nyår och personalfest - sen insåg jag att det inte funkade (vilket Adde och Lelas också upplyste mig om). Jag klargjorde då att det enda som gäller är helvitt. Inte var det direkt populärt... men jag var orubblig! Jag flyttade inte ut vid något av återfallen sedan och hade inget absolut ultimatum - men min riktning var helt klar och det visste han. Jag hade en vän dit jag kunde flytta, han visste till vem - det är en gemensam vän.

Jag fäster mig vid din rad: Han är nog bara rädd för att släppa tyglarna och lita på sin förmåga och en gemenskap och jag är rädd inte kunna uppfylla hans behov.

För mig var det ett avgörande ögonblick när jag sade till honom att jag insett att inte kan hjälpa honom, "Jag har gjort allt jag kan och inser att jag inte kan hjälpa dig". Jag hade verkligen erbjudit, bönat och bett att han skulle be om hjälp när han var frestad att dricka, att vi kunde göra nåt han mådde bra av... Jag tyckte/tycker att jag hade stöttat och hjälpt och FÖRSTÅTT - och sen när jag var förbannad för att han druckit tyckte han att jag inte funnits när han behövde mig... Ungefär så minns jag det - när det som värst. Många har upplevt värre, det vet jag, men våra dramer var tillräckligt för mig och förde mig till min gräns. Jag hade sagt (många gånger) att jag står på tröskeln - han insåg det den dagen jag gick. Inte före. Men sen fanns det med som en realitet.

Nu är det länge sen det var så... Jag har upplevt och (särskilt i backspegeln) förstått vad "vita knogar" innebär... Efter de vita knogarnas tid är livet helt annorlunda och bra på ett befriat sätt MEN under de vita knogarnas nykterhet "läkte" han - och jag - och livet förändrades mycket till det bättre. Jag såg också och upplevde hela den tiden hans uppriktiga vilja och önskan om ett fortsatt gemensamt liv.

Lugna, vanliga dagar är härliga dagar! Jag önskar dig många!

Kram / mt

..låter intressant. Bör ju inte spekulera men jag har mycket svårt att tro en överenskommelse skulle kunna komma på tal i vårt liv, inte på länge i alla fall.
Jag har inte gett några ultimatum men tror det är det enda jag kan/bör använda nu. Överenskommelse hade jag mer än gärna ingått men den typen av diskussioner ligger fjärran känns det som.

Jag tänker inte pressa fram något, det är inte läge. Men i en mycket snar framtid måste jag vara tydlig i var mina gränser går. Tror det bör göras tillsammans med en tredje part. Vem? Ingen susning just nu.

Tyvärr tror jag inte den sista månaden har öppnat upp makens inre. Det kan vara min alldeles egen överlevnadsreserv som gör att jag känner så. Jag hoppas ju det...

Vi, jag och maken, lever inte ett liv uppdelat i vardag och helg, därför finns inte festandet med som ett sätt att umgås. Aldrig när vi är tillsammans, däremot är det vanligt med afterwork, för oss båda. Skillnaden är att jag aldrig är med på sånt och han gärna afterworkat långt efter och före alla andra, långt efter! Den tiden hoppas jag ju nu kan vara förbi för evigt.

Nu väntar framtiden på oss, vi väljer vad och hur vi vill leva tillsammans. Jag har klart för mig vad jag önskar, han också vill jag tro. Han är nog bara rädd för att släppa tyglarna och lita på sin förmåga och en gemenskap och jag är rädd inte kunna uppfylla hans behov. Jag vet däremot att vi skulle kunna bestiga berg tillsammans, med hjälp av tillit, respekt och ro...allt sånt som kommer med tiden om viljan är stark nog. Han har mycket lätt för att släppa saker som blir jobbiga och jag är seg som få. Jag har tålamodet.

Om jag däremot få minsta vink om att han ljuger, går bakom min rygg, kommer jag vända på klacken och aldrig vända mig om igen. Aldrig!

De vanliga dagarna är de jag tycker mest om. Ingen jakt, inga extra förväntningar bara...vanligt...

ska inte underskattas och inte heller vardagen... Livet består ändå mest av vanliga vardagar - fast ni som levt ett "annorlunda" liv kanske inte haft det så. Jag har läst början av din tråd nu på morgonen. På förhållandevis kort tid har du (Obs! min bild) öppnat dig för att se verkligheten med något andra ögon... med förändrat seende. Jag har gjort den resan och vi delar den antagligen med alla medberoende, med alla som levt i att växa in i ett mönster man inte valt själv men blir en del av.

Vi levde också under några år ett liv åtskilda i veckorna där helgerna var mötesplatser och fest... Inte mycket alkohol men under den tiden blev vinet till maten en vana som fortsatte och utvidgades till vardagarna... och nånstans inledde mannen sitt hemliga liv... som jag först nu insett att var mer omfattande och mer plågsamt än jag känt till och tänkt mig. Han har ju skött sig så att "allt" finns kvar, körkort, jobb, socialt anseende. Men den personlighetsförändring jag upplevde var markant - än tydligare ser jag det nu när jag alla dagar lever med den "sanne" mannen. Det var det uttryck jag höll hårt fast i de sista 2-3 åren av drickande - "jag vill leva med den sanne X - och det är du inte när du dricker!"

Ni har ändå levt så förhållandevis kort tid med varandra, 3-4 år? - så det verkar alldeles rimligt att du inte riktigt vet vem som är "den sanne", vad som är "det sanna" i din man. Kanske han inte vet det själv? Om jag jämför med vår process - och Lelas och pinaomannens - handlar resan Jag-Du-Vi inte om veckor eller månader utan om år. För min del lär jag mig hela tiden samtidigt som vi nu lär oss tillsammans. För två år sen, just den här tiden, var det tungt. Riktigt tungt. Kanske, på ett sätt, den tyngsta tiden. Då låg alla kort på bordet och mycket smärta låg i öppen dager.

Jag hämtar min räkneramsa som var ett viktigt stöd för mig då 24+53+15+173+60+179(- - -)...

I den står 24 för 6.12.2010-1.1.2011 - då drack han öl (1 flaska) på nyårsdagen utanför vår överenskommelse vin-till-maten-nyårsafton. Följande 53 är tiden fram till en personalfest där han enligt vår överenskommelse drack "två sociala glas" - de följdes av en liten flaska whiskey som köptes dagen därpå på en dagsresa och dracks följande dag, i garaget. Sedan är det bara 15 dagar till nästa gång - varje gång märkte jag det på att hans beteende mot mig föll in i de gamla mönster som jag beslutat att inte vara kvar i längre. Det var dramatiskt och jobbigt. Det här är två år sen.

Sedan kommer våren och sommaren 2011 (173 dagar) då han sov massor och inte orkade umgås med folk - men det var också den tiden då smärtsamma triggers löstes upp och bara försvann... En stillsam men bra sommar. Efter 173 och därefter 60 nyktra dagar - båda gånger några GT (jag tömde de som var kvar i vasken). Sedan den långa nyktra tiden till Valborg i våras då återfallet blev startpunkten där den verkliga förändringsprocessen inom honom (OBS inom honom) tog fäste och fart. Då berättade han att han druckit några gånger utan att jag avslöjat honom - därav parentesen med tre minustecken. Egentligen borde vare återfall vara ett minus... men plustecknet står för avbrott i antalet nyktra dagar - som läggs ihop med nytt antal nyktra dagar. Igår var den uppdaterade ramsan 24+53+15+173+60+179(- - -) 298 och imorgon 300 nyktra dagar. Idag vågar jag tro på det. Det här är min räkning.

Själv daterar han sin nykterhet utifrån sin egen insikt till 1.7.2012. - strax 8 månader.

Två år och tre månader har gått sen jag lämnade - och kom tillbaka. Det första halvåret var tungt - dock har jag hela vägen varit övertygad om hans goda vilja.

Hoppas du inte blev trött - det här blev en av mina återblickar. Jag har gjort många och varje gång blir min livsväv lite helare. Jag skriver till dej och det hjälper mej.

Ha en bra dag, gärna en vanlig men glädjefylld och lugn dag. Kram, kram / mt

...jag inte har en aning om, om jag kommit nära eller inte.
Jag vill ju tro och hoppas att de underbara, goa, innerliga veckorna vi har haft emellanåt har varit " på riktigt".

Våra senaste samtal har varit "vanliga" och det är dem jag tycker allra mest om just nu.

Tålamod, jo, det har jag, trots att mitt temperament ger sig till känna emellanåt. I relationen har jag hur mycket tålamod som helst, jag har inget som stressar mig i någon riktning. Jag tar inte mer skit bara. Inte mer lögner eller dåliga ursäkter, svek eller personangrepp. Aldrig mer!

Väljer han alkoholen så blir det utan mig.

Just nu ser jag tiden an och idag har jag haft en bra dag.
Imorgon blir också bra, det känner jag ;)

Miss K,
Det där med för vem mannen gör saker, goda saker, är svårt veta men egentligen inte så väsentligt. Goda saker föder gott och kommer båda tillgodo. För mig är det just sånt som ger näring i relationer, sunda såna.

Kram på er

Du måste ha massor av tålamod, Sorgsen! Vad jag förstår så har du sällan/aldrig kommit riktigt nära din man. Rätta mig om jag har fel. Ändå vet du att du älskar honom och väntar på att "han ska komma ut". Men ibland bara vet man, eller hur?

Min sambo har också styrts av sjukdomen under många år. Jag var lite rädd för vad jag skulle hitta hos honom när han inte dricker. Även om lite tid har gått så kan jag märka att han försöker hitta nya intressen och har slutat fixera sig vid det gamla. Sen om han gör vissa saker för min skull eller för sig själv är jag lite osäker på.

Hoppas du fortsätter ta hand om dig själv i Oasen eller på cykeln. Bra att du inte längre accepterar hans lögner...

Kram
K

En viktig del i min förändring - som blev vår - var när jag gav upp. För mig innebar det att jag sa "jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt jag kan och inser att jag kan inte". Kärnan - oberoende av innehållet - är att jag gav upp. Alltså som Lelas skriver.

Troligen är det inget man kan bestämma sig för utan något man verkligen måste komma fram till. Inuti sig själv.

Till exempel: Det här går inte, jag kan inte "bli" sån som han (du) tycker att jag ska vara.

OM du skulle komma fram till att säga ungefär så hoppas jag att du skulle känna att du vill tillägga:
Jag VILL INTE heller...

Jag önskar att du ska bli stark i den du vill vara och stå upp för det! Fina du.
Ha en vilsam och bra dag! / mt

som har varit bra stor del av livet var mycket försämrad och direkt destruktiv under åren med för mycket alkohol. Flera gånger har jag beskrivit den helt underbara förändringen efter ca ½ års nykterhet. Förändringen - i båda riktningar - har jag också haft del i - helt klart. Kommunikation, helst sam-tal är en ömsesidig process.
Kram och ha en fin dag! / mt

...bra att höra, Lelas. Jag har tid och tålamod!

Jag kände från början i vår relation att maken inte var enkel som person.
Vad jag inte förstod var att missbruket var så djupt och att han var så sjuk, att beteendena styrdes av missbrukaren. Därför känner jag att det är nu vårt förhållande börjar på riktigt. Allt som eskalerade ut i elakheter, lögner, otrohet, missbruk av förtroende...ja, allt möjligt och omöjligt, kan jag leva med, under förutsättning att tvåsamheten från och med nu är det båda strävar efter.

Jag går vidare enligt min plan, utgår från att vi vill samma.
Jag har sagt till honom att jag inte lämnar om han inte ber mig gå.
Kanske jag ska nöja mig med att han inte bett mig gå?

Jag kan ha överseende med att han styrts av sjukdom men lögner och otrohet tar jag inte längre. Om han inte är ärligt från nu är det tydligt för mig att han inte behöver mig. Jag behöver inte veta eller förstå allt men lögner och svek har jag fått nog av.

Jag har, från mina barn, ofta hört att jag har många ord när jag pratar ;)
I jobbet är jag tvärt om, väljer mina ord och pratar sällan omkring saker. Det är väl därför jag bubblar över hemma. Det får ju såklart maken mest del av och nu står det ju helt stilla och mina tankar snurrar i högvarv.
Tur jag har min cykel,tar långa extra rundor, och är tacksam över mitt jobb som kräver struktur, disciplin, sömn, framförhållning.
Utan hade väl hjärnan sprängts?!
På lördag blir det Alanon, då passar det mitt arbets-schema. Tar cykeln dit om vädret tillåter, två flugor i en smäll :)

Har så mycket vara tacksam över

Kram på er

...läser från dig nu känns strukturerat. Dina inlägg tidigare kunde ge mig knutar i magen men de senare har inte förmedlat uppgivenhet utan struktur och vilja.

Jag hoppas du sover lugnt och tar vara på dig.

Osäkerhet över om jag gjorde rätt i att lämna kom tillbaka till mig mängder av gånger, mest i början, men även år efter. Det är tungt att separera, oavsett orsak.
Det destruktiva förhållandet har ju ett invant mönster, osunt, men ett mönster som kropp och hjärna måste programmera om.
Det goda vi hade pratar jag, sen många år, gärna med mina barn om, allt var ju inte dåligt. Jag är glad vi kan prata, minnas, skratta åt minnen. Det kunde vi inte första tiden, åren.

Dagböckerna är gamla, 10-20 år, minns inte när jag tog i dem sist men det är över 5 år sen. Nu behöver jag dem inte längre, men jag kunde inte kasta dem samtidigt som alla advokatpapper runt skilsmässan brann. Minns jag ville men kunde inte. Bara ett tidsperspektiv för dig att ta till vid behov.

Kram, söstra mi ;)

Det konstiga är att det är precis tvärtom... jag är övertygad om att vi är där vi är idag, jag och maken, för att jag var svag. Inte för att jag var stark, inte för att jag kämpade. Utan för att jag gav upp. Först då kom vändpunkten.

Alltså har jag inte kämpat hårdare än du. Jag är svagare än du.

Men, jämförelserna spelar egentligen ingen roll. Det viktiga är att du gjorde det!

Kram, vännen. <3

/H.

Tack. Ett så öppet, innerligt och varmt tack.
Tack för allt ert stöd sedan jag började skriva här och ett varmt tack för det ni skrivit sedan igår.
Mycket på grund av ert stöd sitter jag här idag och byggde upp mig själv för att våga lämna. Jag hoppas inte och tror inte att jag kommer gå tillbaka heller, men när jag ser hans tårar så vill jag bara hålla om honom.

Ja, Lelas, jag gjorde det... (Och nu har jag precis skrivit en lapp och lagt i plånboken med orden "Jag gillade inte pappa när ni blev ovänner", fint råd!!)
När jag läser om dig och din mans resa så känner jag ofta att jag borde ha kämpat mer, att sambon kanske en dag kommer att må bra/bättre och att jag gett upp för lätt, men jag försöker se att jag faktiskt har kämpat, att han har ett beteende som trycker ner mig och får mig att må dåligt, att jag faktiskt håller på att tappa livslusten pga vår relation. (Jag är ofta inne i tankemönstret att jag känner att jag mår så dåligt, att jag inte förstår hur jag ska orka leva mig igenom detta, att jag tänker att jag ska bli påkörd/överkörd och därmed slippa ta steget själv, men heller inte behöva leva...)

Markatta, jag känner mig mer avslappnad! Och bara grejen att jag inte behöver känan att jag har ett extra barn som jag ska plocka upp efter, städa efter och fixa mat till, det har tagit mycket energi det också...
Du har så rätt: jag är ju inte helt paralyserad: jag tog steget!! Jag är lite småräädd, men jag har genom min planering och mina förberedelse (en sak i taget...) lyckats komma ifrån honom så att han, ja inte att han är med på det, men han hotar mig i alla fall inte...!

Mt, ja, det gick "bra"... men det kommer bli jobbigt, svårt och allt, men jag tror att det kommer vara värt det!
Har kollat med soc om bostad, det finns inga möjligheter, men jag har lagt ut många trådar och försöker hoppas att det ska lösa sig. Bostad känns viktigt för att jag skulle ha lättare att göra något bra för flickan och känna att jag är stabil osv...
Kan bo hos brorsan med lätthet i några veckor, det är ok med dem, och de har sagt att jag får bo längre om jag behöver, men jag vet inte om jag mäktar med det? Det känns som sagt just nu bättre än innan, men inneboende länge känns inte lika "kul", lätt.

Tack för länken.
1. Ja, jag har förklarat hans psykiska våld (och ibland mer handgripliga, men inte helfysiska)med att han druckit, att han jobbat mycket, och jag har kunnat förstå hans förklaringar att han blev så arg/ledsen/besviken på mig, men däremot har jag aldrig tyckt att det varit ok.
2. Jag har tappat referensramarna för vad som är ”en vanlig och en våldsam mansroll.” Jag är osäker på om alla män skulle reagera på samma sätt över saker jag gjort/sagt, jag vet inte vad som är normalt och blir då osäker.
3. jag har varit ganska avskuren men inte helt: har inte velat ringa eftersom han ibland kommenterat mina samtal coh vad jag sagt och ifrågasatt det, jag har inte kunnat träffa kompisar hur länge jag vill eftersom han ibland blivit sur för att vi varit på ställen där han anser att man raggar, eller för att han tyckt att jag varit borta för länge... Men jag har tagit upp en del kontakter mer igen.
4. Han växlar: den största delen av tiden är han ju rätt normal, snäll, lugn och emellanåt är han helt galen och emellanåt så överdrivet snäll... Men det är ovkså det som gör att jag tror att jag handlar fel just nu... Jag kanske bara överdriver, för han är ju allt som oftast ganska normal, men det är ju bara så himla jobbigt att inte veta... Att jag har lämnat är ju framför allt för att jag följde hjärnans tankar "detta går inte, jag har bestämt mig så många gånger för att lämna; nu vet så många hur jag har det, jag måste lämna så de inte tro att jag är galen" och kvar är väl samtidigt hjärtat - jag kan ju inte säga att jag älskar honom, men jag kan inte säga att jag inte älskar honom... och min medkänsla är svår: jag lider med hon när jag ser hur ledsen han är.

Sorgsen, men medsyster. Jag har en bild av dig i mitt huvud och den ger mig lugn.
Ja, som di skriver: som vuxen vill jag ju ha ett fast boende, dels för att det känns mer riktigt (och för att jag vill kunna kontrollera, känna att jag har koll) men också för att ge barnet "mitt hem"; nu pratar hon då och då om att hon vill hem till sitt hus, och det är klart för det är där hennes saker finns, hennes liv, allt det vi brukar göra...

Jag förstår dina tankar om att bränna dagböckerna och jag vill itne heller spara alla mina anteckningar, den dagen då jag säkert vet att jag itne behöver dem, men jag är så fast i mina tankar om att det inte är så illa som det nog är, att jag överdriver osv, och det behöver jag ha kvar för att veta att om jag blir osäker så kan jag gå tillbaka och läsa om det och förshoppningsvis känna att jag gjort rätt!

"Lita på tiden, den arbetar för dig!"
Tack, jag hoppas det!!

"Va stolt över dig själv!" Tack Sorgsen!!
Och jag hoppas att du får det bra! Jag läser i din, och många andras, tråd/ar varje dag, men jag ahr inte kraft nu att kommentera, men jag tänker på dig och alla andra!

Nu ska jag snart sova. Och imorgon ska jag ha en vilosam dag, en lugn dag. Hoppas jag.

Hej igen!

En liten sak bara, i väntan på att maken kommer hem med hämtmaten: vi har inte alltid kunnat kommunicera kring detta. Det kan verka så nu i efterhand, men det har funnits perioder när det varit allt annat än enkelt att kommunicera.

Kram hjärtat!
/H.

...oasen är mitt andningshål, mitt hem, min borg. Ett ruckel jag köpte för att vi, jag och mina barn, skulle ha ett krypin nära släkt och vänner.
Där bor vila, missbruket finns inte där. Där trivs vi och folk kommer och går. Jag har totalrenoverat och bott där permanent i flera år före jag lärde känna maken.

Jag blir glad av att läsa om din nykterhet. Det går leva nyktert! Ger hopp!

Det där med "jag-et" är inget nytt. Maken är inne på sin tredje behandling och jag märker att ingen har ännu lyckats komma igenom hans skal. De oroar mig. Han blir mer och mer sluten och "spelar spelet". Han har hög status i gruppen och är enormt klok och trevlig, hjälpsam och förståndig. (Kan bara hoppas att det bara är mig han håller utanför, men är mycket tveksam)
Vem hjälper honom?
Jag kommer inte intill...inte jag som ska heller...men vem fångar upp honom?
Nästa vecka börjar vardagen och det finns inga nya vägar.............det får tårarna att strömma och jag kan bara se på............hoppas han hört några av mina ord, hoppas är det enda jag kan. Jag fortsätter leva efter min plan...

En dag i taget!

...ni är...
Jo, jag tror jag är med i resonemanget och det jag beskrev var mest mina tankegångar. Vad jag kan känna mig, ja faktiskt avundsjuk över, är att ni-Lelas och mt, har en kommunikation med era respektive. Den finns inte hos oss och har nog aldrig funnits. Det är väl därför jag fortfarande velar runt i om det är alkoholisten som " valt" mig i grund och botten. Att det var enkelt med mig just för att jag är borta och missbruket kan leva fritt då?
Det jag sagt är att jag är tacksam över så mycket och att anhörigveckan bekräftade saker för mig. Att jag är så glad att vi har varandra och att vi har så mycket positivt...
Detta har han då behov att trycka ner i dynga. Han har ett agg mot mig jag inte vet hur jag ska beskriva...antingen är det rädsla eller avundsjuka eller...kanske att han är rädd att bli ensam och därför vill föregå...avund över att mitt liv rullar vidare, att jag tuffar på och får samma uppmärksamhet och är uppskattad...
Allt detta är helt oförklarligt för mig och inget jag får svar på....

Som vår förlovning tex. Vi hade ingen tidsplan och en dag var han vresig och menade det kommer aldrig hända...alltså en av hans typiska bakvända kärleksförklaringar ;) istället för att säga, "jag vill att vi förlovar oss, helst nu" kommer det ut som "det kommer aldrig hända" . Jag log, och sa, men älskade, inte visste jag du gått runt och tänkt så...som mia törnblom skrev "jag kan inte höra vad du tänker"

Därför vill jag ha en utomstående med i ett samtal. När jag försöker själv funkar det inte. Just det du säger Lelas, ett "beslut", ett kort samtal, utan oro, utan rädsla, utan försvar, som bara visar att vi-et är målsättningen. Antingen är jag enormt trög och inte förstår hans tecken eller så är jag bara utnyttjad.
Jag har tid, energi, tålamod men behöver ett litet tecken på att vi-et är ett gemensamt mål.
Jag vet jag är full av passion och älskar närhet och bekräftelser-att ge och ta, det i sig är ju ett problem när mannen inte ens tycker om sig själv.
Jag älskar honom och han skjuter bort mig med hela artilleriet! Snacka om obalans!

...av dig att lämna och skönt att flickan är med dig.

I min tråd sa Lelas jag skulle andas. Jag säger detsamma till dig.
Andas!
Vila själen och kroppen!

Att vara "inneboende" är obekvämt men njut lugnet. Min erfarenhet är att barnen inte upplevde det som jag, om det kan vara någon tillfällig tröst. Jag hade ju så gärna velat erbjuda ett "riktigt" hem. Det hade jag inte råd med och de första åren bodde de ju var hos sin far och jag i min studentlya långt bort. Därför umgicks vi nästan alltid hos min släkt på orten där de hade sina kompisar.

Dagböcker, jag skrev mycket och de ligger i en hög nu, du påminde mig om att jag inte gjort mig av med dem. För många år sen brände jag all korrespondens från skilsmässan och dagböckerna ska samma väg.
Det är inget för andras ögon när jag en dag lämnar jordelivet.

Lita på tiden, den arbetar för dig!
Ett litet steg är lika viktigt som ett stort.
Du tog ett jättekliv så vad med några små idag. Sömn kanske?

Kram

Va stolt över dig själv!

i det Lelas skriver och därmed även dig Sorgsen - även om Mg inte har varit på behandlingshem och ingen av oss har en professionell kontakt. Men på AA delar han, det är hans process - och han är tydlig i olika situationer med att "det här är min sak, det här tar jag hand om"... ofta som ett svar på en fråga - med nyans av oro skulle jag tro - från mig. Jag blir medveten om hur jag släppt och släpper taget speciellt i ögonblick när jag får flashbacks - senast när jag var i garaget och hämtade något och plötsligt stannade upp... *suck* kom ihåg mina sökrundor och de gånger jag oväntat snavade över någon gömma. Det drar ihop sig i bröstet när jag skriver nu - men mycket sällan tänker jag på det i vardagen. En annan sak jag kan komma ihåg att jag glömt, är den dagliga (minst 1g/dag) spaningen på nätet över vilka bostäder som fanns till salu. Det pågick ett par, tre år. Ibland när jag ser nån trea i nån tidningsannons påminns jag om det - men det ger mig inga reaktioner. Bara en suck av lättnad.

Flera gånger i min tråd har jag gjort tillbakaresor - det har varit viktigt (omöjligt att låta bli) vid olika märkes- och årsdagar. Jag vet nu när nästa kommer att komma. Jag ser det som ett (omvänt) sorgerbete.

Min resa - skulle gärna ha ett Al-anon men det finns inte. Har både kloka och kunniga vänner och så forumet... det har varit min bästa hjälp. Här har jag lärt mig långt mer än jag skulle kunnat föreställa mig. Inte minst det jag övat på och lärt på metanivå. Tack för att ni finns!

Kram på er medsystrar i morgontimmen

att du tog dig iväg och att det gick "bra"!

Förstår samtidigt att det inte är enkelt att vara "inneboende"... Kan någon, soc?, hjälpa dig att söka en egen bostad? Eller skulle du kunna bo ett tag på kvinnohuset? Och brorsan förstås hjälper säkert till. Det skulle vara viktigt nu att du inte går tillbaka för att det blir obekvämt med boendet.

Det här med gränserna händer alla - jag tror faktiskt alla - som lever (för) länge i en svår situation eller "sjuk" miljö. Det ska de veta och kunna på Soc och i synnerhet på kvinnohusen. Jag sätter en länk om Normaliseringsprocessen så kan du läsa om och när du orkar - finns också beskrivet på Tuvaforum. http://www.varningstecken.n.nu/normaliseringsprocessen

Kram,kram - sov och vila men släpp inte taget om ditt eget liv! / mt

PS Jag klistrar också in en text ur en Handbok utarbetad av Familjefrid Sunnerbo. Den ligger på nätet.
Läs det sista stycket - det handlar om dig:

Normaliseringsprocessen för kvinnan. Fritt sammanfattat efter Eva Lundgrens modell.

I våldsprocessen utvecklar kvinnan strategier, dels för att förhindra att våld uppstår,
dels för att överleva i relationen. Detta sker genom att:

1. Kvinnan förskjuter orsaken till våldet: I början kan våldet förklaras som en
olyckshändelse eller genom yttre orsaker som att mannen är trött, har haft det
tungt på jobbet, blivit arbetslös eller liknande. Med tiden förekommer våldet i
relationen utan några förklarliga orsaker. Kvinnan börjar bygga upp
skuldkänslor inför våldet och känner sig själv ansvarig för det som sker, något
som mannen också ofta framhåller, ”hade du inte sagt si eller så hade jag ju
inte behövt slå.”

2. Kvinnan tappar referensramar: När kvinnan utplånas psykiskt tappar hon
referensramar för vad som är ”en vanlig och en våldsam mansroll.” Hon
anpassar sig till och underkastar sig mannen. Han är den som bestämmer
vad som är tillåtet eller inte, och det som var tillåtet igår kanske inte är det
idag. Gränserna för vad som är acceptabelt eller inte suddas ut gradvis.

3. Kvinnan isoleras: Genom isolering från sociala kontakter kommer mannen att
dominera kvinnan känslomässigt och hon blir beroende av honom. När alla
andra kontakter skurits av har hon ingen att ”stämma av” med när det gäller
vad som är ”normalt” eftersom mannen utgör hela hennes referenssystem och
är normgivare.

4. Kvinnan utsätts för växling mellan våld och värme: Genom att mannen
alternerar mellan våld och värme sjunker successivt kvinnans självförtroende
tills hon helt anpassat sig till mannens våld och hans motiv till våldet. Hon
börjar se sig själv med mannens ögon. Det känslomässiga beroendet till
honom förstärks. Han som gör allt det hemska är också den som efteråt
pysslar om och tröstar. Detta skapar en stor förvirring hos kvinnan och hon
kan inte längre tänka klart.

Beskrivningen ovan är en process som gradvis påverkar kvinnans personlighet.
Kraften till förändring försvinner och den negativa självbilden förstärks. I detta
läge är det svårt för kvinnan att själv förändra sin situation, hon behöver hjälp
utifrån. Det är viktigt att minnas att personligheten hos den våldsutsatta kvinnan,
som i den utomstående betraktarens ögon kan verka underlig, är en effekt av
misshandeln, inte orsaken till den.

Så skönt att du kan känna att du är mer avslappnad där. Du beskriver ofta hur trött du är så nu behöver du ju få vila upp dig lite. Du har kommit långt. När man börjar en sådan här resa ,så var det i alla fall för mig, svårt att föreställa sig att den skulle vara så jävla lång. Men det är den men jag får känslan av att du nu har bestigit ett av de brantaste partierna. Klart du är trött då. Var stolt över att du lyckats ta ytterligare ett steg i rätt riktning! Jag är stolt över dig!

Och du, det du skrev att du är paralyserad i situationen, det är du ju inte. Du själv fattade ett beslut om att det bästa för dig och din dotter vore att bo hos din bror ett tag, och fullföljde det. Där var du aktiv i ditt eget liv.

Kramar till dig!

Åh flygcert! Jag sitter här med gråten bakom ögonlocken och gåshud på armarna!

Du gjorde det! Du lämnade!

Jag är oändligt stolt över dig och önskar dig inte styrka och kraft nu, utan vila och sinnesro. Stanna nu kvar hos din bror, låt dig falla i hans armar.

Ikväll är min aftonbön om dig en bön av tacksamhet. Du gjorde det.

/H.

PS. Skriv upp det där som flickan sa om pappa på en lapp och lägg den i din plånbok. Ta fram den när du tvivlar på om du har gjort rätt. Den är ditt bevis på att hon har uppfattat vad som har pågått och att du har gjort rätt val, för henne.

Sorgsen! Vännen! Andas! Gråt! Känn. Det är inte farligt att känna.

Jag fastnade för det du skriver om tanken om att ni inte skall dela detta med varandra. Jag minns den punkten i vår process också. Jag blev, precis som du, skräckslagen. Jag uppfattade det som att maken tog avstånd från mig. Här kämpar jag som en dåre med att hålla ihop vår relation, och så får han höra på hemmet att han inte skall dela detta med mig! Och dessutom tycker han att det låter som en bra idé! Men JAG då???

Men vet du... det är faktiskt rätt väg. Det är precis detta som jag menade med mitt "jag-du-vi". Ni är inte på långa vägar framme vid att börja jobba på det gemensamma "vi-et". Ni måste, var och en, fokusera på era "jag". Länge. För oss tror jag att "jag-et" tog lite mer än ett år. Sedan började "du-et" komma av sig själv, vi liksom fick syn på varandra igen. Nu har maken varit nykter i lite mer än två år, och jag tror att vi börjar närma oss "vi-et".

Det ni kan göra nu, tänker jag, är att bestämma er för att hålla ihop. Tala om för varandra att ni kommer att stanna hos varandra genom den här fasen. Och sedan kan ni fokusera på era respektive "jag" utan att den andre tolkar det som ett avståndstagande. Att han behöver ha en egen process i det här betyder inte att han inte vill leva med dig - och vice versa naturligtvis.

Jag tror dessutom att det faktiskt kan vara rent "farligt" för relationen att man är för inblandad i varandras processer, åtminstone så här alldeles i början. Jag hade aldrig kunnat få ut så mycket ur mina samtal om min man hade varit där. Jag måste få vara förbannad på honom utan att han hör det, eller vara rädd att förlora honom och måla upp skräckscenarier... så att någon annan (Al-anon, terapeut...) kan ta emot det och hjälpa mig bena ut det. Jag måste kunna säga att jag känner mig illa behandlad eller sviken utan att han hör det, för det skulle lägga onödig tyngd på hans skuldbörda.

Nu känner jag inga sådana känslor alls längre. Jag är inte arg på honom, jag klandrar honom inte. Och vet du - jag tror att det är just för att vi har haft varsin process som vi fortfarande rör oss tillbaka mot varandra och inte ifrån.

Så: tillåt dig att lita på att ni klarar av det här även om ni inte delar allt just nu. Det tar tid. Det kommer.

Kram, gumman.
/H.

... och känner mig rätt utanför i deras familjeidyll, men samtidigt mer avslappnad än hemma!!!

Ja, sambon och jag är inte eniga på något sätt, men jag och flickan är inte på samma plats som honom just nu. Det kommer bli ett kämpande nu, men det känns också lite skönt: jag har en tids fristad, men får se hur jag gör nu... Han har klargjort att han vill ha flickan mycket och vi får se hur det ska bli.

Kanske har du rätt Mt: skulle kanske itne ha pratat på kvällen, men samtidigt så har han varit lugn det senaste och när flickan sover är bästa tiden att prata.
Jag vet att jag gjort allt för attd et ska funka, men det har itne hjälpt, nu är jag rädd att jag ska förstöra mer än göra något bra, men det är också så konstigt eftersom han säger att han tar på sig saker, men sedan är ändå allt mitt fel.
Tack Mt, för ditt stöd!

Sorgsen, idag ringde en ny-gammal vän. Vi pratade länge och hon fick mig att minnas många många saker. Det här med gränserna äter ju upp mig. Det har hänt så mycket och ändå har jag glömt så mycket. Ibland när jag berätar om en händelse så kommer det upp fem andra i minnet... och det gör så ont att jag förträngt, att jag låtit mitt liv bli så här. Men jag hoppas att jag är på väg nu. jag ska göra allt för att mitt lilla hjärta ska få det så bra som det går. Jag förstår inte hur jag ska orka leva ibland, när jag är så trött, det gör så ont och jag är så paralyserad i situationen att allt tycks bli pannkaka och jag bara önskar att det hände något drastiskt... Men jag ska göra allt för att mitt barn ska få det så bra som det är möjligt. Jag ska göra mitt yttersta för att lösa allt.

Jag har tyvärr itne orken att läsa igenom min tråd nu, inte heller mina dagboksanteckningar från det senaste halvåret, men minnet finns ju kvar, eller i alla fall en stor del av et. Men en dag ska jag ta mig igenom mina anteckningar och jag hoppas att jag den dagen känner mig helt säker på att jag gjort rätt.

En dag i taget.

mig att du hade kontakt med nåt som kallas så ? :-) Eller är jag bara gammal och alkodement så jag blandar ihop saker och ting ?? :-))

Oasen?
Menar du på gården?

Fråga på bara, nyfikenhet är sunt :)