Senaste kommentarerna i forumet

Lider med dig...
Och det där med att se tecknen men skita i dem, medvetet eller omedvetet känner jag igen...
Tror fanimig att T var full första gången han bjöd hem mig till sig... Trots att vi inte ens drack en halv flaska vin...
Kommer ihåg att han ville visa mig sitt växthus, sin stolthet... Vi gick dit, han berättade och jag beundrade, och sen skulle han bara hämta nåt i garaget... Och blev borta en bra stund... Kom tillbaka och förkunnade stolt att nu har jag druckit en öl i garaget!
DÄR skulle jag gått!
Magkänslan sa det till mig... Lyssnade jag?!
Nej...
Manipulation på hög nivå! Dels av honom som avdramatiserade och normaliserade genom att berätta, och jag som så gärna ville bli två att jag intalade mig själv att det var helt normalt...

Du gör rätt i att skriva ner, gå igenom och fundera... Till slut kommer du veta vad du innerst inne vill, och vad du kan tolererafrån honom...
Du är värdefull och stark, men kom ihåg att ta hand om dig själv i första hand, såsom han får ta ansvar för dig!
Stor kram!!

Tack för att jag får skriva till dig!!
Fotade på väg hem från jobbet idag, och tänkte på dig...
http://www.facebook.com/media/set/?set=a.518895991487161.1073741826.100…
Det som göms i snö...
Och det är det du håller på med nu! Du ruskar av dig det blöta, kalla, omslutande och kvävande, för att åter se ljuset och solen och låta dig värmas!
Och se där! Du är nr 1!!!
Glöm aldrig det!!!
Stor kram!!
/k

...nu lite mat och sen al-anon.

Suttit och skrivit ner efter din lista. Tack...
Vill känna mig säker på att jag fått framfört och senare får framfört precis det jag vill ha sagt.
Nu är det många ord och de ska komprimeras ner till få rader.

Ont i magen har jag men det kom jag fram till att jag haft hela tiden, i olika grad bara, sen vi träffades.
Insikten har ju funnits men det har inte funnits utrymme för några uppsamlingar och utvrderingar innan.
Alkoholismen har ställt allt annat åt sidan.

Ju mer tid jag tar mig att bara skriva ner händelser och ord, desto mer ser jag hans mönster i att vilja mig illa. Det är smärtsamt..

på nästa nr :) Du jobbar hårt nu - och inte är det lätt heller. Kram / mt

...sidan du, mulletant, hänvisade till om normaliseringsprocessen.
Mycket matnyttigt om psykisk misshandel på den sidan.

Precis som du ställer frågan om oförmögen att förändra sig ställer jag mig frågande till beteendena.

Det är kärnan i det mesta. Att jag inte vet vad som hör hemma var.
När han släppte taget om lägenheten före jul, följde med till sin mamma som första steg ut, så tog det inte lång tid innan vänligheten, den varma och omtänksamma mannen kom fram. Han vill mig inte illa, det visar han tydligt och ärligt vid tillfällen. Vid andra tillfällen passar han perfekt in i mönstren som beskrivs som misshandlare.

Han uppskattar min stryka, värme, ärlighet, tar emot min kärlek, men samtidigt upplever jag att jag är ett hot eller en påminnelse om det han vill vara, kunde varit om missbruket inte tagit över. Jag fick bekräftat på anhörigveckan, av två missbrukare, att min person är perfekt för en tillfrisknande alkis. Om den passar just min make vet jag inte ännu men han har inte bett mig dra så kanske vi är på väg mot en utveckling framåt. Ingen aning och inte mår jag bra i nuläget. Jag går inte under heller, mår (tyvärr eller motsatt) bra av att inte vi hörs av...vad nu det står för...?????

Jag söker inte efter svaren på allt, åker med i berg och dalbanan som Lelas uppmanade. Misstänker att mannen inte vill leva med mig i mitt nuvarande liv men älskar mig. Då blir det konflikt, såklart, och det är just det behovet jag är rädd jag inte kan uppfylla, behovet med närhet och dagliga rutiner. Jag tror han är för stolt för våga släppa, han är rädd för att börja med ett helt nytt tänk i vad som kan bli "rutin" i vårt liv. Det skulle föra oss närmare varandra, vara lång upptakt till det "egna" , och i det egna skulle han vara huvudperson och jag "sekundär".

Fortsättning följer...

om han är oförmögen att ändar sig - hur kan han då visa trevliga sidor för andra?

Det får mig att tänka på personer som slår... de kan också välja både person och tillfälle.

Jag ville förmedla de här funderingarna - dock är jag förvissad om att du vet vad du gör och att du har din strategi. Jag känner igen mycket av ditt förhållningssätt i mig. Kram, njut av dagen! / mt

...tack för att du tog dig tid att skriva här. Jag följer dig och de andra i era trådar men har inte lämnat några spår efter mig. Många gånger har jag börjat men raderar, mest för jag inte vill klampa in liksom.
Jag uppskattar att kunna följa dig och det ger mig mer förståelse över vad som händer inuti dig och därigenom min make och kan sortera i mina reaktioner utifrån det. Tack!

B-vitaminer, vitaminer, har maken fått injicerat mängder av gånger. Skönt att kroppen har en så stor chans kureras trots långt alkoholmissbruk.

Hans minne är sämre än jag trott däremot. Tror det är en av orsakerna till hans irritation mot mig. Jag är ju den ende i hans omgivning som vet hans svagheter utifrån en annan film än den han spelar upp för terapeuterna, aa-medlemmarna, hans anhörigvecka, hans ex, hans mor, hans barn. Därför är jag mest ivägen, jag stör hans "film".
Hans inledande kontakt på hemmet, den personen undvek han hela sin vistelse där. Just det bekräftar min teori.

Min koncentration ligger inte där däremot.
Jag jobbar, med framgång, och har utformat ett mer långsiktigt koncept som ska tas i bruk från nästa vecka. Då börjar jag och en kollega ge oss ut i detta nya, med spänning och blodad tand. Tråkigt inte maken tagit del men en da kanske han är mottaglig och vill. Om inte så är det hans val.

Kram, särskilt till dig fia, och lycka till i var och ens kamp och/eller glädje. Det finns alltid något positivt trots elände.

Idag njuter jag av blå himmel, 2 av mina härliga ungar som kommer hem från semester, kuvertet med små hårband jag skickar till mitt fadderbarn och hennes lillasyster, en reserverad flygbiljett som tar mig hem över helgen...

...accepterar det inte men är kvar för att jag hittills inte fått klart för mig vad som är hans "riktiga" jag.

Lite enkelt ser vår gemensamma tid ut såhär:
Inledande tiden var inte så seriös
Första året lärde vi känna varandra
Andra året fick jag mer och mer klart för mig om alkoholens fokus i hans liv
Tredje året tungt missbruk och drygt sista halva året med rädsla för död och behandling enda målet.

Jag har naturligtvis tappat tålamodet och skällt så fönsterrutorna skallrat men sen i somras aldrig. Det var inte lönt!

Jag hör i hans få berättelser från hans upplevelse av tidigare förhållanden att de kvinnorna har lämnat utan han varit i dialog med dem=han känner sig övergiven.
Jag har pratat mycket med hans mamma och förstår endel genom hennes berättelser.
Han själv har sagt till mig han har svårt för känslor. Jag ser en man med mängder av känslor men som blockerar sig pga rädsla.

Jag anklagar honom inte och giraffspråket är inbyggt i mig pga mitt arbete sen snart 20 år och före då ag tog hand om trasiga barn och ungdomar.

Någonstans känner jag, eller inbillar jag mig, att han lyssnar och har hört, att han inte vill hamna där vi nu är men är oförmögen ändra sig.

Hans behandling funkar men jag märkte en mottaglighet där första veckan sen har det mest varit "spelets" gång. Jag skrev ner min oro, jag kontaktade terapeuterna.
Han fick antidep medicin efter få dygn där så nu vet jag inte, igen och likt alkoholens inverkan, vad som är vad.
Jag har lovat mig själv att vara kvar och vänta ut den "ärliga" människan. Han är underbar, om de goda stunderna varit de ärliga, men kan vara min egen drömbild bara.
Vad som är vad har jag ingen aning om, hade ingen aning om och lär dröja innan jag får en aning om.

Därför har jag ett namn på en parterapeut som måste hjälpa mig vidare.
Jag får framfört mina observationer, vad jag känner, behöver och önskar i konkret handling. De är desamma nu som tidigare.
Som tidigare mottar han dem, gissar jag, men "straffar" mig som om jag är den mest okunniga idiot världen skådat, inte ens värd att bemöta. Tidigare har jag inte stått ut med tystnaden och brutit den, inte med att öppna diskussion, utan med annat, vad som helst av praktisk betydelse, typ hämta paket på posten. Kärnfrågorna blir aldrig ventilerade!

Redan före jul, före anhörigveckan, tog jag upp detta med behandlingshemmet, att en terapeut från dem vore enda sättet för mig få framfört mina önskemål. Det som sista möjlighet för vara säker på det går fram och han tar orden seriöst. Om det inte går fram finns ingen anledning för mig vara kvar.
Min plan att utvärdera till sommaren ligger kvar och hur läget ser ut då vet jag inte men jag har ett namn. Den personen får denna veckan info om läget från behandlingshemmet och jag tar kontakt när jag behöver from nästa vecka.

Hejåhå...detta kan jag nästan underteckna med namn och telefonnummer ;)

Kram på er och tack för omtanke och goda råd mulletant

hej Sorgsen! Fylleben kommer av B-vitaminbrist, kan se lite olika ut. Som klampande eller den där typiska uteliggargången. Vi som dricker behöver massor av B-vitamintillskott. Även minst en månad efter att vi nyktrat till. Finns receptfritt på apotket. På vissa burkar står det tom att det är att användas vid alkoholism. Vet inte om du fick ett svar på varför men som min doktor förklarade det så blir nerverna mer störda än skadade av att vi ej tar upp några vitaminer varav B är den största boven. Och det går över bara man slutar dricka.

Fia

av vilka skäl du godtar att han är elak mot dig? Jag tycker mig ha sett det längs hela vägen du skrivit här att nu är det si-och-så och han gör dig illa - och du får ta emot skiten medan har är trevlig mot andra. När jag läser verkar det som om du förstår (ska förstå) hur svårt han har det och det "ger honom rätten" att ösa ur sig... mot dig?

Vill säga att jag känner igen mig i att ha varit förstående, att ha kunskap som gör att jag har sett och förstått orsakssammanhang, att ha förklaringar till hans (icke önskvärda) beteende.

Jag fick en riktig tankeställare när jag såg en "tavla" en gång där det stod "Psykisk ohälsa är ingen ursäkt för dåligt uppförande" och detsamma gäller utvecklingsstörning. Då trillade en polett ner - detsamma gäller förstås fylla, bakfylla, torrfylla, vita knogar... även sorg, erfarenheter av övergivenhet, taskiga kolleger, arbetslöshet etc

Jag övade in precis vad jag ville ha sagt enligt giraffmodellen (eg NVC)
- Vad jag observerar: När du höjer rösten / slänger luren i örat etc...
- Vad jag känner: ... blir jag (jag fick verkligen gräva för att bli klar över vilken känsla jag kände)
- Vad jag behöver: Jag behöver....
- Vad jag önskar i konkret handling: Jag vill ...

Det fungerade bra och var till stor hjälp - åtminstone för mig:) Det är bra att tänka igenom och identifiera sina känslor, behov och önskningar väldigt konkret och fundera noga efter.

Kram till dej, önskar dej en bra dag! / mt

Sätter in en länk till en annan sida med varningstecken, beskrivningar och råd. Försök lägga alla dumhetskänslör i soptunnan - det är så här det fungerar. Man kan tänka sig att man står i en cirkel med olika varv av nära vänner, familj, kolleger, bekanta nära och längre ut i cirkeln. I normaliseringen av våldet krymper cirkeln mer och mer och man ger upp sina kontakter... livsfarligt. Då har man inga referenspunkter kvar.

http://www.varningstecken.n.nu/normaliseringsprocessen

Läs och se er i spegeln och förstå att det är inte ni som är dumma eller konstiga - det är den osunda relationen som gjort er sådana. Det är inte så lätt att förstå och inse kraften i detta - ni är levande exempel (Sorgsen uttrycker en farhåga...) och tyvärr finns det många, många fler. Och mönstret är detsamma.

Kram på er / mt

.

...varma du...provocera du, jag är tålig och svarar gärna.

Din fråga, Varför?, har jag ställt mig själv i många situationer.
Vad är omtanke och vad är medberoende?
Vad kan vara "nytt" beteende hos mig jämfört med innan jag träffade maken?
Där försöker jag hitta delar av min egen undran. Eftersom livet är i ständig rörelse och jag är öppen för det mesta så hittar jag sällan ett enkelt svar.

Ett typiskt drag hos mig har alltid varit hjälpsamhet. Jag har låtit andras behov gå före mina men utan att jag har tillintetgjort mig. Jag är inte rädd för gå mot strömmen även i mina åsikter men jag väljer mina tillfällen för konflikter. Inget unikt, jag är ju i den gyllene medelåldern ;) Personangrepp är jag allergisk mot!

När jag läser om missbruk och under anhörigveckan, på al-anon, bland medmänniskor märker jag tydligt mina två sidor. Den trasiga och överlevaren.
Det trasiga inuti är inget jag försöker glömma, gömma eller förneka. Jag lever med det inuti och förmodligen har mitt nuvarande äktenskap plockat fram delar av detta, eller allt.

Hur det ligger till vet jag inte, inte nu och kanske aldrig, men min "friska" del, den jag är dagligen i jobb, med familj och vänner har stort övertag. Jag är lugn, eftertänksam, driftig och konstruktiv.
När jag sen är med maken och han är oberäknerlig lägger jag mig platt och han förnedrar mig trots att jag redan ligger...
Det som hände nu sist var att jag sa, när vi var tillsammans, att han får gärna be om hjälp om han behöver. Han är ju arbetslös och ensam hela dagarna. Vill inte följa med mig, det vore heller inte bra i hans läge så det är inget jag förväntar eller önskar. Inte mer än att han gärna får hälsa på när som och att AA- möten finns i mängd där jag befinner mig.

Vi har tidigare pratat om starta något eget längre fram eftersom mitt resande kommer ha en ände och att han skulle kunna hänga på mig nu.
Eftersom han står utan jobb sa jag, mycket försiktigt, att jag inte vet när eller om jag bör ta upp just det, men gjorde så och han blev urirriterad och sa inget. Bara vände sig bort utan kommentar.
Sen inget dagen efter, jag kunde inte sova, han irriterad, vi reser var väg. Inte ett ljud...jag ringer och frågar om han medvetet vill såra. Luren åker på och där ligger läget nu...

Fylleben har kommit till mig, igen, genom all kunskap jag fått och sökt. Minns så tydligt när barnens farfar stapplade fram till min fars grav för många år sen och blev påmind om detta förra veckan, inte av maken. Jag vet han, farfarn, var nykter då men rörelserna desamma. Läst mycket om nervskadorna alkoholism ger men har inte fått svar på om de läks. Om de ofrivilliga rörelserna, som Adde skrev, lägger sig när man är påverkad, om de blir tydligast i nyktert tillstånd?
Nervtrådar är ju under ständig tillväxt, hela livet. Har själv genomgått några operationer och får fortfarande, år efter, successivt tillbaka känsel där de skurit av nervtrådarna.

Jag försöker inte kontrollera om mannen dricker eller ej. Jag har däremot funderat över om det kan ha varit suget som var olidligt för honom förra veckan. Tidigare har elakheterna haglat av många anledningar. En av dem var torrfylla och en var strax innan han drack efter något vitt dygn. Måste inte veta men tankarna kom till mig.

Om han väljer gå tillbaka till alkohol går jag. Ingen chans jag stannar.
Det skulle bli hans död och det klarar jag inte se.
Hans elakheter har jag inte gjort mig förtjänt av, det var tidigare mitt andra alternativ till att inte vara kvar.

De elakheterna får jag smaka nu också, utan alkohol. Jag vet det hör hemma i hans läkande men gör ju inte mindre ont för det. Här kan jag ju berätta och visa min sårbarhet.
Det är bara så tröstlöst att det bara är jag som får skiten. Han kan också vända snabbt, när vi är bland folk visar han samhörighet med mig, tydligt. Pratar vi-term, är varm och vänlig i rösten. Förstående och visar hjälpsamhet större än någon annan mot andra. När vi sen blir ensamma tappar han mungiporna och ser mig inte. Tröstlöst och obehagligt...

Parterapi...
...kollade runt om detta på nätet. Alla test visar att jag fortfarande är nykär och faktiskt inte har något kontrollbehov.
Det är inte sant! Nykär, ja, kontrollbehovet relaterat till alkoholisten representerades inte ;)

Men, jag utgår från att maken vill och kan fixa detta. Om det visar sig han dricker går jag. Det är enkelt!
Det svåra är hitta balansen nu.
Min fråga över telefon och därpå sms var ju en form av visa min gräns, vilken han flinade åt och sa han har sitt liv och min fråga hade för låg nivå och slängde på luren.
Han lät bli höra av sig medvetet och vanligtvis har jag inte klarat tystnaden och gett vika.
Det sker inte nu men aj så ont det gör!

Oj, så långt detta blev...

Kram på er

Imorgon al-anon och boken nästan utläst. Håller mig till min plan ;)

Hej Sorgsen-gumman! Det är så tydligt att du befinner dig i någon sorts berg-och-dalbana... och det är sannerligen inte enkelt. Men, håll i dig och åk med! Det lugnar sig, på ett eller annat sätt, så småningom.

Jag undrar en sak. Varför är det viktigt för dig att veta mer om de eventuella nervskadorna? Du behöver inte svara, och självklart får du lov att tycka att det är viktigt. Men, ställ dig frågan om varför.

Om jag får lov att provocera dig lite (jag vågar det eftersom du har med dig din anhörigvecka och har börjat bearbeta ditt medberoende - säg ifrån om jag är för gåpåig!)... Varför är det viktigt för dig att ha kontrollen över hans kropp, har han inte själv ansvar för den? Varför är det viktigt för dig att veta om nervproblem kan gå över om man slutar dricka, söker du bevis för hans nykterhet?

För min egen del hänger den typen av funderingar ihop med mitt medberoende. Jag övar mig i att släppa taget ("Leva och låta leva" som AA säger) genom att släppa de små tankarna som liksom drar mig tillbaka in i mitt kontrollbehov...

Så, även om du har en bra anledning att fundera över nervskadorna, så kanske det är bra att fundera över dina motiv? Förstår du hur jag menar?

Kram, vännen, jag tänker på dig!
/H.

lett

...också jag såg avvikelser tidigt i vår relation.
Jag gjorde ett medvetet val, detta ska gå, jag har alltid blivit så uttråkad i förhållanden som bara "rullar på".
Med honom tror jag, vill jag tro, vi båda såg utmaningarna, men valde dem framför enkelhet.

Om min make väljer börja dricka igen måste jag gå! Nu mest förvirrad men följer min plan så gott jag kan.

Nu känns det däremot som jag kommer hamna i samma situation som du och lillablå.
Jag vill verkligen inte det men att stanna om inget förändras är uteslutet...ovissheten är svår...

Stor varm kram

Fina flygcert. Det är så skönt att läsa om din stryka och dina framsteg (jo, du är stark och du gör framsteg!). Och samtidigt gör det så ont att läsa om hur illa han har gjort dig, och hur du plågas av all detta.

Men det är väldigt tydligt för mig att du har stampat ifrån ordentligt. Ytan kommer närmare, snart kan du andas! Ser du ljuset som glittrar uppe vid ytan?

Kram!
/H.

PS. lillablå-darling: jag är så oerhört glad att du tog dig ifrån T, för det där hade för eller senare gått illa. Puss!

...jag har mycket vara glad och stolt över men mår så dåligt nu.

Jag vill ingen något illa, allra minst de som står mig nära. Maken är den som sårar mig mest, ingen annan har gjort eller gör mig så illa som han lyckas.
Jag kämpar med att inte visa det och han gör nu som under tiden han drack. Stänger av mig helt, tror han till och med njuter av det.
Det goda i det onda är att vi är på geografiskt olika platser.
Ingen annan kan såra mig som han...han slängde på luren i örat med negativa ord. Sen har vi inte pratat...jag måste stå ut nu, inte frestas ta kontakt. Det kommer jag klara men det tär att han är så likgiltig...samtidigt visar det ju vem han är...

Skönt känna du tänker på mig, betyder så mycket när ensamheten är ofrivillig...

Kram vännen

Och vill bara skicka en extra kram!

Du är värd det bästa, du verkar ha ett väldigt gott hjärta!
Ta hand om dig och var rädd om dig!!

Kram

Ännu en tung dag...

Lider med dig i det du varit med om, Lillablå, känner igen mig i all anpassning... Och samtidigt som du skriver: "Och jag är egentligen inte så här liten och svag, även om jag är konflikträdd, men bit för bit tog han mig själv ifrån mig...". Detta stämmer så väl in på mig: jag är inte så liten och svag, jag är egentligen inte ens speciellt konflikträdd (i mitt jobb, med min familj - inte så att jag grälar mycket, men jag har igna problem emd att uttrycka min åsikt även om tex en kollega tycker annorlunda), men med honom backar jag hela tiden, jag försöker förklara mig så att han inte ska bli arg osv.

Åh, kan se framför mig när du gömmer dig där bakom trädet så att han inte ska se dig... Lider med dig, det är inte friskt, och jag vet att jag är på samma bana... Känns så jobbigt att också inse att även jag är sjuklig i mitt beteende: jag har ju tagit på mig att vara någon jag inte är och hur jag än försöker så passar inte det, inte det heller...

Jag vet ju att du har så rätt: det är ju inte mitt fel egentligen, men jag känner mig så dum, så fruktansvärt dum som inte förstod direkt för det började ju hända saker tidigt... Mina vänner frågar om de skulel ha sagt något när de undrade varför han ringde så många gånger om jag var med vänner, varför jag började följa med mer sällan, men jag vet ju svaret: jag ahde inte förstått, jag ahde svarat att jag var lycklig, för i det dkedet av livet trodde jag att ingen någonsin skulle vilja ha mig, så jag blev blixtkär och överrumplad öav att det skulle kunna vara besvarat, då fick jag väl ta lite törnar...

Idag är knappt bättre än igår; han har ringt två gånger och jag går under, och hans bror har barnen... Iböadn tänker jjag att jag ska prova samma taktik som honom; när jag ahr barnen så ringer han , vill komma och hälsa på, ringer och vill prata med barnen, dyker upp osv, undra vad som skulel hända om jag gjorde så? Men jag skulel itne göra så, för jag ser hur förvirrade barnen verkar när han gör så, jag vill inte utsätta dem för det...

Vilken fin bild du ger mig av att sitta med er!!
Du skriver inte för långt, skriv mer!!

Kram

Hur går det?

Håll dig till din plan! Det är skönt när saker och ting går framåt och lika jobbigt när man möts av motgångar, men du är ju säker på din sam att låta honom få tiden fram till sommaren, det är ju skönt att känna att du kan ge honom det. Förhoppningsvis lägger sig allt till dess och ni kommer känna av mer harmoni!

Massa kram och en dag i taget som du lärt mig nu!

...Adde...kan vara det...
Ditt klampande försvann när du lät bli alkoholen,skönt.

Jag har googlat lite men hittar inget svar på om nerverna som skadats under alkoholintaget kan läka när man slutar dricka.

När jag googlade fick jag fler ord som lufttrampare utöver fylleben.
Minns mina barns farfar hade detta efter många år som alkis, trots långa vita perioder, och det jag minns särskilt var att han gick så även som nykter (senare alzheimers och rullstol på vårdhem under många år innan han gick bort)
Ena benet lyftes högt och liksom klampade okontrollerat, gissningsvis även för avståndet var svårt bedöma.
Gången är stel och lite ryckig, som jag förmodar, på de riktigt tungt och länge missbrukande?

Min undran är om tillståndet, den neurologiska skadan, går tillbaka när man slutar dricka?

jag faktiskt aldrigt hört talas om ? MEN när jag söp som hårdast fick jag ingen ordning på min ena fot, den hängde inte med i det naturliga steget utan jag "klampade" liksom fram. Irriterande som fan men inget jag kunde styra,ok, sluta dricka dårå men det var ju inget alternativ :-) Till skillnad mot skakningarna i händerna/armarna så gick det inte över med en folköl utan var så tills jag tog en vit dag.

Besvären var inte kroniska utan försvann helt när jag blev nykter.

Kanske inte det du menade men det är min egna erfarenhet.

...det som i folkmun kallas "fylleben", nervskador i benen, när visar det sig vanligtvis?

Jag ändrar mig, gryt är nog en perfekt beskrivning, jag köper det direkt!

Jag hoppas du fått en god natts sömn, trots allt...
Jag lider med dig...

Jag fick aldrig något fysiskt slag, men han tog ut sina aggressioner på sitt stackars hus istället...
Och oj vad liten jag blev... Mindre och mindre, mer och mer genomskinlig...
Psykisk misshandel? Jag var konstant rädd för hans mörka ögon och arga röst... Det första jag gjorde varje gång jag gick in genom dörren var att flytta på hans barns skor, så att han inte skulle bli arg, jag frågade aldrig hur han mådde, för då blev han arg, gick aldrig in i ett rum som han precis gått in i, även om jag egentligen var på väg dit, för då blev han arg... Kan räkna upp mer, men det blir trist för dig att läsa...
Och jag är egentligen inte så här liten och svag, även om jag är konflikträdd, men bit för bit tog han mig själv ifrån mig, gav lite, men tog direkt därefter mer tillbaka...
Det skedde steg för steg, och jag kom till insikt när jag pratade i telefon med en god vän, och gömde mig bakom ett träd för att han inte skulle upptäcka mig där vid den lilla stadens busstation... Låter inte friskt, va?!
Hade du fått ett slag eller knuff den första månaden när ni precis träffats, så hade du garanterat bett honom fara, men tyvärr visar de sitt rätta jag i små, små bitar, och innan vi vet ordet har de tagit makten! Så kom ihåg, du bär ingen skuld, det är inte ditt fel att han slog, våld är aldrig ok!!!
Du är snarare fantastisk som trots hans utfall tagit dig därifrån!!!
Fantastisk!!

Hoppas idag blir bättre än igår!!
Sätt dig i solen med en kopp kaffe eller te, och välj ett bord med minst tre tomma stolar, och tänk dig att några av oss sitter där, vi löser av varandra, för alla vill njuta ditt sällskap! Du finns i mina tankar idag!!!
Kram!
Och förlåt, det blev visst lite långt, kanske borde skrivit av mig i min tråd först! =)
/k