Senaste kommentarerna i forumet

Tror inte att du kan förklara mer utan bara se till dig själv och vad som är rätt. Inte vänta på hans medhåll.

Förhoppningsvis kan din flytt göra att han tar itu med sitt mående också. Kram

@Självomhändertagande ❤

Jag försöker vara stark, men hjärna känns så Fucked up. Jag planerar in aktiviteter som ger mig extra energi, men när min man och jag pratar så låter jag som en idiot. Allt han säger verkar vettigt och allt jag säger låter motsägelsefullt. Jag älskar dig, men jag vill flytta....
Arbetslösheten har gjort att han dricker mycker mer nu. Torsdag... lördag...tidag..igår. Han har ett telefonmöte idag hos en läkare på beroendecenter angående eventuell medicinering. Men jag känner att han INTE gör det för sin egen skull, utan för att jag inte ska flytta. Igår kväll efter vi gått och lagt oss började han diskutera igen, han vill verkligen inte att jag flyttar. Tyvärr slutade diskussionen vid att han tycker att OM JAG flyttar, så betyder det att JAG inte vill vara med honom samt att vi då tar ut skiljsmässa. Jag upplevde det som ett ultimatum från hans sida- att om jag flyttar så skiljer vi oss... Ännu en natt utan sömn. Jag vet inte hur jag ska förklara för honom så att han förstår varför jag måste flytta. Tungt....

@Snödroppen ❤️

@Åsa M- ja tack jättemånga fina svar har jag fått och jag är er alla tacksamma. I vårt fall är min make extremt motiverad och han har ett helt annat lugn än vad han haft tidigare i detta och verkar helt bensäker på att nu ska han få bukt med detta. Det är jag som vacklar o velar och har svårt att "låtsas vara kärleksfull och glad" och som att nu ordnar det sig. Den här sista gången (inte bara drickandet jag blir ledsen för utan att han ljuger och sedan efter några dagar berättar sanningen) tog det hårt och jag kände att jag vet inte om jag klarar detta fler gånger. Det är vadr mina tnakar fastnat vid och jag komemr inte helt vidare.

@Tröttiz Varmt tack! Jag fokuserar på mig så mycket jag kan och är rädd för att jag inte ger honom en chans. Han är supermotiverad och jag tror att han fixar det, men jag tvivlar på min roll i detta och att oron kanske "äter upp mig" den har redan tagit bort lite av känslorna jag hade för honom, vill gärna ha tillbaka dessa på något vis. Vi behöver samtalsstöd tillsammans.

@Ullabulla: Tack för fint och klokt svar, varannan vecka har min särbo sina barn och då är det nolltolerans på drickandet, de är känsligare än jag- så jag tror att han håller sig nykter då, annars hade de rapporterat till sin mamma och då hade det tagit hus i hel......

@snödroppen- tusen tack vad fint skrivet-det är det jag försöker reda ut i huvudet, hur ska jag och kan jag förhålla mig till detta?! Vad behöver jag då? osv.... gud vad energi detta tar.

Kram och stort tack alla fina ni!

Jag har upptäckt en mycket intressant sak. Jag sökte min arbetsplats för att jag ville förändra. Jag ville guida elever i mindfulness, men lärarna verkar rädda, för vad mindfulness är.
Så jag slutade "tjata", även om planen var att börja guida lärarna i mindfulness. Ett datum var bestämt.
Det ignorerades. Av den som bestämmer detta.
Och jag har backat. Observerat. I veckor nu.
Och jag har reflekterat. I yoga. I meditationer.
Jag har arbetat med mig själv i 25 år.
Ledarskapskurser.
Terapeuter.
Före krasch.
Efter krasch.
Mediciner.
Insåg faran.
Kämpade i 10 år.
Att hitta en balans.
Sedan hade jag funnit den.
Den kostade alla kronor jag hade.
Och det var värt allt.
Även om jag inte har "tillräckligt" med kronor idag.
För att bli en mamma.
Dessutom så kanske.
Jag redan närmar mig klimakteriet.
Men jag klarar mig på lite pengar.
Jag behöver inte ha flärd.
Och även om mensen inte kommer.
Som förr.
Regelbundet.
Så kanske.
Kanske.
Men det jag ville säga.
Var, att mitt arbete i skolan.
Har fått mig att börja prata med barn.
Och ungdomar.
På stan.
När de gör bus.
Igår kväll ett samtal med ett par killar.
"Hej grabbar, det där ser kul ut!
Ni kastar väl inte på bilarna?"
Och de sträckte på sig med varsin stor snöboll i handen.
"Nä, vi kastar inte på bussar eller bilar, vi kastar till vattnet"
"Ok", sa jag och förstod att det var exakt det som de gjorde, ifrån bron ovanför vägen.
"Det är bra. Kasta var ni vill, men inte så att ni orsakar en olycka" svarade jag.
Ena killen ville fortsätta prata. Han ställde frågor. Jag frågade tillbaka.
Han ville berätta att han bodde fint och var rik.
Jag tänkte, jag hoppas att han har föräldrar som bryr sig om honom.
För varför står ett par killar vid middagstid ute i kylan och busar, i den ålder de är i.
Förmodligen för att snön just har anlänt.
Men det kan väl också betyda att de inte har lust att vara hemma.
Så tänker jag.
Jag tror faktiskt att de blev glada, att en vuxen pratade med dem.
Och så tycker jag att det är synd.
Att en ung man i yngre tonåren ska behöva säga att han är rik och bor fint.
Vilken omgivning har han undrar jag.
Är det så här det är.
I staden.
Där det är skitnödigt.
Och alla ska vara något.
Sorgligt.
Tycker jag.

@@oro Du har fått fina svar ovan och jag förstår hur du resonerar.

Det finns många som vill rädda relationen till varje pris och det respekterar jag, även om jag själv inte gjort samma val. Men precis som Ullabulla skriver så finns det nyanser i missbruk som är lätta att missa som anhörig. Man vill så gärna att det ska fungera och man vill tro på vad de säger.

Utmaningen är att sjukdomen är oerhört allvarlig och det är lätt att bli manipulerad av den som lider av den.

Jag tror alla här önskar ett lyckligt slut för varje person som startar en tråd, men efter att ha hängt här i flera år har jag noterat att de lyckliga sluten verkar vara få. Man får dra sina egna slutsatser av det förstås. Klart det kan gå om den sjuke är motiverad.

Här får man lätt intrycket att det går om den *anhörige* är motiverad å den sjuke vägnar, och det är nog där det blir fel. Som jag brukar säga, man kan inte älska någon frisk. Stort lycka till oavsett! Vill han ta till sig behandlingen är det inte omöjligt, förstås.
🤗

@@oro
Förstår hur du menar. Det låter som glesa återfall.
Så länge du är ok med det och accepterar det som @Ullabulla skriver så är det ditt val.
Jag tycker inte det är rätt eller fel så länge man inte tar skada av det.
Det är din egna väg och val.
Jag tror vi alla på forumet försöker hjälpa varandra.
Det viktigaste är kanske inte vad alla andra skriver utan mer hur påverkar det dig? Kan du acceptera att din partner är alkoholist och kan ha återfall närsom och hantera det?
Det är inte för någon annans skull än din egna.
🌷

@Ullabulla
Kapar tråden en snabbis och vill inflika att ... @Ullabulla så kloka och fina svar. 💜
Och du @oro, jag vet att det är svårt men försök fokusera på dig. Och man kan ju aldrig få någon att sluta dricka, utan att vara ett stöd. 💜
För "vår" del gick det inte bra. Men jag vet en del par som separerat, och hittat tillbaka. Den gemensamma nämnaren där var att person bägge sökte hjälp och den ena blev nykter.
Kram.
Sköt om dig.
🌹

Utan att skynda på din process så tror jag att du bör ta in den sanning som ligger där för dig att plocka upp.
Du lever med en man som har en problematisk relation till alkohol.
Det påverkar dig på ett negativt sätt.
Du bör ta dig en titt i spegeln och fråga dig själv om hur du vill ha det.
Du vet inget om hur ofta han druckit de veckor han är själv.
Min sambo drack en 75:a i veckan trots att jag var helt säker på att han levde spiknykter.
Vi sov i samma säng och jag har luktsinne som en blodhund.

Men det är inte ditt jobb att hålla koll på din man.
Ditt jobb är är att hålla koll på dig och fundera över hur du vill leva.

Missade att säga att det är endast de senaste åren han har tagit återfall, innan dess drack han ofta.

Tusen tusen tack för fint svar! Jag läser vad du skriver. Blev jätteglad!

Med all respekt.
Du lever med en man som (kanske) är alkoholist.
Den sjukdomen försvinner aldrig men så länge han väljer/klarar av att vara nykter så beter han sig friskt.
Att bli nykter inifrån och ut kräver mer än att han ställer bort flaskan.
Det brukar kräva ett hårt arbete med att rannsaka sig själv och det tar tid.

Om viljan från hans håll är genuin så är sannolikheten förstås mycket högre att det går vägen.
Allt detta är ju hans resa.

Men din resa är ju att acceptera att den här sjukdomen finns i din man.
Och kanske bereda dig på återfall.
Om då återfall fullständigt sänker dig och din man så blir det ju tuffare för er båda.

Om du däremot kan segla ut lite från din man och tänka att kanske det fungerar,kanske inte.
En sorts låt gå attityd som ger dig frid.
Då blir hans väg enklare och du kan kanske slå följe och gå på alanonmöte.

Jag for dit i flera år för att hitta ledtrådar till hur jag kunde hålla min sambo nykter.
Först när vi separerat förstod jag hur djupt min sjukdom,medberoendet tagit mig och påbörjade min resa.
Jag tror det är därför det är svårt för oss härinne att skicka lyckönskningar.

Vi har de flesta av oss varit där du är och blivit besvikna.
Men som jag började inlägget.
Kanske din man verkligen har bestämt sig denna gång.

Tack!
Jag är med.... såklart att stöttningen här har stor betydelse när det är riktigt tungt, vilket är givet och bra såklart för alla oss som ska stå ut med oror och tankar som far hit och dit (i olika utsträckning).
Jag ska omformulera mig lite. Om det då är någon som verkligen uttrycker att han vill sluta och har tagit hjälp från olika instanser för att en gång för alla bli kvitt det här och som ser värdet av sig själv från nya perspektiv. Då känns det helt fel att helt plötsligt säga tack och hej då. Dock finns oron över att återfall ska tas i bakhuvudet hela tiden, men detta sker en gång/år, så långt ifrån vad jag läser att vissa lever med dagligen dygnet runt, det hade jag inte klarat av.
Självklart är det upp till var och en vad lycka är, finns det någon som känner igen sig i mitt fall?
Jag har inte levt så många år med denne man och vi lever som särbos varannan vecka och sambos övriga veckor. Då rörs inte en droppe (samboveckorna).
/Lever på hoppet (kanske helt fel dock)

@@oro
Hade allt varit bra eller om nu allt skulle vara bra så hade nog inte behovet av forumet varit samma, tänker jag.
Det finns ju ett uppdämt behov av att dela med sig om den oerhörda smärta man känner som anhörig.
Det har funnits någon enstaka som berättat om att det faktiskt gått bra tillslut men att de är försvinnande få är ju givetvis för att statistiken ser ut som de gör.
Inget respektlöst alls i vad du frågar om tycker jag.
Jag är själaglad för att jag tillslut lyckades lämna, han hade inga planer på att sluta och jag hade krossats. Det är mitt lyckliga slut, min frihet. Det är väl upp till var och en vad ens lyckliga slut är men vi är ju här för att få stöd och stötta varandra.
Många här har nog blivit manipulerade till att tro att allt är bra i perioder för att sedan åter igen knäckas på all tro och hopp.
Skulle kännas jättekonstigt för mig att vara uppmuntrande till en anhörig som mår dåligt men får hopp över att partnern varit drogfri en vecka...
Det är väl upp till var och en, du är fri att göra det du känner är rätt för dig.
Allt gott!

@CassandraF
Det är inte alls ovanligt med den reaktionen. Jag tycker du ska hålla fast vid din plan och se över tid om motivationen finns eller inte, då kan du ta ett nytt beslut.
Två veckor är en väldigt kort tid.
Tänk att det är din tid att känna trygghet och stabilitet.

Håll fast vi det du gör. Min höll sig också nykter rätt länge i samma läge. Det hölll inte o kändes tyvärr (känslomässigt för mig) som ren manipulation 😞 @CassandraF

Han kommer att förstå längre fram o motsatsen - att han inte förstår varför du inte skyddade er är värre? ❤️@Prinsessan1

@ChangedMe Vad bra för honom att han får professionell hjälp och att han verkar mottaglig att ta emot den. Håller med Åsa att du måste fortsatt ta han om dig själv. Nu när han får hjälp kan du släppa fokuset och stressen åt det hållet och fokusera på ditt eget mående. Ofta har man glömt bort sig själv när man lever nära en beroende person. Klokt av dig att ni inte ska bo ihop, ni båda behöver läka på varsitt håll och kanske inte är de bästa att stötta varandra i detta, med det sagt så kan man såklart ha kontakt osv men inte vara där till 110 % då finns ingen ork kvar till sin egen återhämtning.

Jag lyssnar på Matthew Perrys bok Vänner, kärlekar och det där fruktansvärda.
Det här forumet har hjälpt mig oerhört att förstå mitt tidigare medberoende.
Matthews bok får mig att förstå alkoholistens beroende.
Så sorgligt att lyssna på den efter hans död, i sviterna av sitt mångårig alkoholmissbruk.
Jag känner igen allt. Och förstår numera genen som vissa har. Han beskriver hur hans missbruk började, redan som spädbarn. Då läkarna skrev ut barbiturater till hans mamma för att han skrek.
Fruktansvärda läkemedelsindustri.
Säger jag som är klar från alla mediciner jag fick under mina bipolära sjukdomsår.
Har för sjätte gången ifrågasatt om diagnosen verkligen stämmer då jag har varit frisk utan mediciner över 10 år.
Även om jag tagit medicin vid behov under dessa år
En vän tyckte att jag skulle stämma läkemedelsbolagen för 10 år sedan, då jag insåg efter en lång kartläggning att jag insjuknade pga antidepressiva.
Hon tänkte pengar, som den företagare hon är. Skövlar mossa i skogen och pryder blomsterarrangemang till en viss butiks entre på en viss gata, i en viss stad. Jag tyckte det var olämpligt och ville inte vara hennes vän mer. Fast det var mycket hon hade rätt i. Hon genomskådade mitt ex långt innan jag insåg hans missbruk.
Hon trampade på min ömma tå.
Jag skulle aldrig stämma ett läkemedelsbolag.
Det var ju inte de som tvingade mig att svälja cipramil.
Jag tog det alldes med egen hand. Varje morgon. Och i kombination med stress på arbetsplatsen blev jag hypomaniskt. Och jag är tacksam idag. För jag sa upp mig på det välbetalda arbetet då gubbarna till chefer inte hade vett att uppföra sig, på konferenser.
Jag fick nog. Och jag dansade ut i världen och var hög som en drottning. Fallet var brutalt. Depressionen höll på ta mitt liv Men min kära mamma räddade mig med ett spontant besök, då jag låg och tänkte på hur jag skulle sjunka i det kalla vattnet, utanför mitt hem. Hur jag skulle få ut på isen, tills det blev öppet och jag skulle sjunka.
Det är 20 år sedan, i feb detta år
Idag blir jag aldrig mer hypomanisk. Jag har lärt mig att bromsa, i tid. Långt innan jag ens behöver bromsa
Jag har lärt känna mig själv
Livet, mina forumvänner. Livet är underbart. Brutalt många gånger.
Men alldeles alldeles underbart.
Med arbete, pojkvän och framtidsdrömmar. Rutiner. Motion. Sömn. Säga nej. Säga stopp. Träffa bra människor. Sunda människor.
Men så har jag också haft att göra med snuskigt rika människor som är sjuka på riktigt. De som leker med människor. Och de som går över alla gränser.
Jag antar att det är därför att jag uppskattar det där enkla.
Eller så är det för att jag alltid uppskattat det där enkla.
Och för att min mormor visade mig livet.
Idag ska jag skriva om min mormor. Min älskade mormor.
Önskar alla hör en levande dag. Har du snö hos dig?
Det har jag. Jag kan leka en stund, på väg till jobbet. Som nör jag var barn. Och lekte, på väg till skolan.

@Åsa M Tack <3 Är så stolt över mina kids som orkade och ville göra detta. Det mynnade ut i att han varit hos läkaren idag och de satte igång stora trumman och han påbörjar behandling med antabus och B1-sprutor redan imorgon samt ytterligare prover som ska tas och kontakt med beroendeenheten sker imorgon. Han verkade ganska nöjd själv kändes det som, är nog dock inte helt införstådd med hur jobbigt det kommer bli. Men vi har pratat om att han kanske inte ska bo hemma de närmaste veckorna, just för att jag ju inte känner att jag varken orkar eller vill ta hand om honom just nu då jag har mitt eget mående att se efter. Och detta ändrar inte mitt beslut att vilja separera, men jag vill ju förstås att han ska kunna bli frisk och må bra, kanske vi i alla fall kan få en bättre relation ändå oavsett vad vi är för varandra i framtiden. Sen är det ju ett stort frågetecken kring om behandlingen kommer gå bra, det kan bara tiden utvisa.

@Tröttiz
😊🤗

@Snödroppen
Hej.
Haft kortare "dipp", men känns lite bättre nu tack.
🤗

@Snödroppen
Hej, hoppa på du. 🤗
Tack, så fina ord. Sant, att aldrig veta när man är klar ... Och tack detsamma för dina inlägg här på forumet. 🌹
Detta forum är så bra, vi hjälper alla varandra.
Kram.

@Tröttiz

Jag hoppar in här igen 😊.
Ja, vi påverkas av allt vi varit med om, det är förståeligt.
Jag vet inte när man är färdig för det är så svårt att veta alltid om jag skulle reagerat på.samma sätt fast utan de erfarenheterna.
Du har gett mig många goda råd här och ett av de som hjälpt är att vara förstående mot sig själv, ta hand om sig själv och vara snäll mot sig själv.
Det är verkligen en nyckel tror jag. Vi kanske aldrig blir färdiga men kan förhålla oss annorlunda till allt som hänt och mig själv.
Stora kramen och tack för att du delar med så av dina tankar och framgångar och sorger. Jag lär mig så mycket av dig.
Kram