Senaste kommentarerna i forumet

Imorgon är min plan att jag ska säga att vi måste hitta en lösning som blir bra för barnen. Har packat akutväskan och lämnat hos väninnan så om jag måste sticka så räcker det att komma ihåg plånbok och barn!

Sorgsen, hur delade ni allting i bostad, allt från köksprylar till möbler?
Jobbade du hela tiden?

Är så ledsen, stressad, nervös och har bara sååå ont i hela kroppen. Måste snart ta tag i jobbet, men jag orkar ju inte tänka...

...uttalade ordet, tankar och utveckling, är mer än tillräckligt för mig. Om det kan bli en win- wineffekt på både det vi läser och det vi själva skriver så har ju hela forumidéen nått sitt syfte. Tack för att jag får dela med mig och det gör mig gott om du kan använda något.

Om man slår sönder saker medvetet gäller ju inte försäkringar.
Hemförsäkringen går in när det finns ett mål i familjerätten, inte för advokat för rådgivning. Så funkade det för mig i alla år i alla fall.
Maken knåpade ihop en bluff-faktura också, den gick inte in i tvisten såklart. Det låg vid sidan om och då tickade arvodet iväg i en rasande fart. Du kräktes ju lite över rättssystemet, det kan du tro att jag också har gjort. Fakturan tex, den ställde han på två kronor under gränsen för när man får plocka med advokatarvode i slutsumman. när dom faller. En räkning tagen ur luften som han sammanställde själv, betalade avgift hos kronofogden, så vips en dag låg det ett brunt kuvert i min brevlåda. En räkning utan överenskommelse! Trodde ju att sånt inte var möjligt!

Jag trodde inte heller jag skulle orka och det var omöjligt att greppa situationen. Gjorde då som nu, en dag i taget, försökte hitta det viktigaste först.
Gick krokigt, men det gick! Det går!

Kram

och så oerhört ledsen.
Det är fortfarande lugnt, men emellanåt kommer små utbrott där han visar att han inte riktigt förstår hur småbarnslivet är. Det är lugnt, men jag hör, känner och ser att han inte är helt nöjd med mig och flickan, hur vi är, gör och säger.

Jag förstår verkligen inte hur jag ska fixa detta. Och mitt uppe i allt detta har jag ett arbete där jag ska vara behjälplig i alla situationer från leveranser, personalfrågor ekonomiärenden och vara social och trevlig, men jag klarar ju knappt av att tänka på vad jag ska svara när telefonen ringer. Chefen vet ju om att jag har det jobbigt hemma och skickade ju hem mig, men samtidigt så är det så många fler på arbetsplatsen och jag känner mig såå utlämnad när jag tänker på jobbet - orkar inte.

Varmt tack Sorgsen för dina råd och din erfarenhet, jag har inte ord att tacka dig! Du lugnar mig och ger mig styrka att försöka stå på mig i min plan. Jag önskar att jag kunde skicka alla världens vackraste blommor, all choklad eller vad du än ville ha i världen!!
NEJ, jag vill inte leva som nu (...men klarar jag det som kommer istället?)
Har pratat med försäkringsbolaget och jag får ingen hjälp med advokat eller saker sambon gör sönder...

Mt, dina ord stärker mig. Ja, jag känner att jag är ganska klartänkt, säker på att jag inte vill leva så här, men samtidigt så finns den där osäkerheten och rädslan. Jag är inte riktigt aktivt troende, men jag tänker ibland att Gud vill lära mig något genom att utsätta mig för detta, att han vill att jag ska lära mig något, öva på något eller liknande...?

Är såå himla matt, har sååå ont i kroppen, ont precis överallt nu för tiden, och en hjärna som bara inte fungerar som den brukar, så frustrerande.

Kram.
Sorgsen, jag sänder alla varma tankar jag kan till dig idag.

Jo, jag är inne i ett postivt flow just nu. Måste bli noggrannare med min sömn bara. Visst är det fantastiskt att det är det som kan stå överst på listan av måsten? :)

Kram på er alla

Hej!
Det är fint att följa din resa, Sorgsen. Du (ni) är på rätt väg!

Hoppas att det blir fint att "se och hålla om" idag!
/H.

med kramar till dej. Kolla in "folket" som susar utför i backen idag och tänk att var och en representerar en kram till dej:) Glada, färggranna, hisnande kramar - så ser det ut för min inre syn. Och du och ungarna mitt i allt detta!

Alldeles snart har du skrivit här ett år - det året har du behövt. Du kan inte tvinga/locka fram/hitta hans engagemang för barnen... det finns säkert nånstans bakom något som han låter stå framför ... alkoholen? hans primärfamilj? kompisar? företaget? ... vad det är kan du inte veta och inte förändra. Det kan bara han.

Dina barn har ditt engagemang och din familj verkar var ett hållbart nätverk. Det är bra och det kommer att räcka till. Förhoppningsvis söker han sig till sina barn en dag... sånt händer.

Ha en härlig dag i backen! Kram, kram / mt

Börjar känna inom hela mig att livet nu måste ta en annan vändning. Han har åter varit borta sedan i torsdags, hört av sig en gång och inte svarat när jag ringt honom. Det gör fortfarande ont att hans intresse för barnen är så svagt...
Idag ska jag och barnen åka slalom och ta med oss matsäck, det ska bli kul.
Jag såg reprisen på "när livet vänder" som har börjat på svt på onsdagar. Där berättar en man hur han miste sin son 6 år i cancer och hur han tog hand om sorgen. Han berättade att han tänkte när han gick på kyrkogården och tittade på alla gravar..... Då han kom fram till någon som blivit 90 år.."jag hoppas verkligen att du levde ett bra och lyckligt liv".....
Jag vill inte bli gammal och inte känna att jag levt mitt liv. Jag lyssnar ofta på "Gabriellas sång" med Heléne Sjöholm, den har ett fint budskap.
Tack Mulletant för dina kramar, jag behöver dem.

till dig Framtidsdrömmar! Önskar dig en fin dag. / mt

och trött är du flygcert! Du är logisk och klartänkt också. Det märks på det sätt du sorterar och svarar oss som finns omkring dig här på forumet. Det är ett väldigt gott tecken!

Klartänkt, skärpt med förmåga att planera och göra val! Omtänksam och kärleksfull! Det är du. Också.

De erfarenheter jag har av vårdnadsproblematik, -tvister och barn som far illa stämmer med de Sorgsen beskriver. Också att myndigheter ibland hyllar barnets rätt till båda biologiska föräldrar för länge och att det spelar det roll vilka personer som tolkar lagar & styrdokument. (Och jag belastar ingen, det är mycket svåra frågor.) Det är alltid svårt att separera när det finns barn men oftast löser det sig bra när separationen är ett faktum. Att leva i ovisshet är värst - och det gör ni alla nu.

En del av din utmattning beror helt säkert på att du levt under långvarig stress och känt/känner dig hotad. Du lider antagligen av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, vilket är "normalt" om man varit med om nån svår olycka eller som du, blivit hotad eller kränkt i sin integritet. Den som lider av PTSD är hyperkänslig för sinnesintryck (exempelvis ljud, miner, dofter-lukter, beröring) som påminner om de hotfulla/kränkande situationer man varit utsatt för. Det kan vara intryck som drar så snabbt förbi att man knappt är medveten om dem - men de finns! och man tar dem till sig. (Samma fenomen som magkänslan som så många medberoende skrivit om och lärt sig lita på).

Det här lever du i hela tiden och kastas hit och dit när han svänger i humöret. Att du tvivlar på dina egna upplevelser och dina erfarenheter är också helt normalt i den situation du befinner dig. Livsviktigt att du håller kvar dina friska kontakter och fortsätter skriva här!

Och kom ihåg - samtidigt som du är sönderstressad och utmattad är du omtänksam, kärleksfull, klartänkt, skärpt med förmåga att planera och göra val! Snart kommer du att göra verklighet av dina planer och skapa ditt liv! / mt

...för dina ord flygcert, värmer.

Jo, jag börjar så smått vänja mig vid att inte behöva vara orolig varje dag men jag vet ju att oron bara står på stand-bye så länge mannen är på behandlingshemmet.
Samtidigt vet jag också att jag aldrig kommer leva som vi gjort så det är en annan typ av oro som kommer krypa in under huden. Men om maken väljer fortsätta leva destruktivt, med eller utan alkohol, så får det bli utan mig. Exakt hur gränserna kommer se ut vet jag inte just nu. Fortfarande vet jag ju inte heller om det är jag som kommer stå med vågskålen. Jag tar en dag i taget och njuter lugnet. Mitt övriga liv med hus, barn, arbete kör vidare som alltid! Några kilon har runnit av mig också :)

En sak vet jag däremot, i det kortare perspektivet ska jag reagera mer direkt. Han har sagt några saker i veckan som hänger kvar i mina tankar och dem ska jag formulera ur mig när det blir tillfälle. Jag är dålig på att ta sånt direkt, menar de där orden som blir personliga påhopp(om än små), det har jag alltid varit dålig på men ska försöka ändra.
Jag har också bestämt att mina gränser för vad som är ok för mig efter han kommer hem ska jag inte ta med honom själv utan tillsammans med någon från anhörigdelen på behandlingshemmet. Han är inte helt okomplicerad som person och hittills har ingen lyckats komma igenom till hans innersta, jag hör det. Ingen har nog någonsin gjort det, visst är det sorgligt?

Kram på er alla kloka

Om några timmar får jag se och hålla om

...du överdriver inte och din situation är inte acceptabel. Du mår dåligt och det finns ingen anledning att mäta mot andra eller annat. Visst, vi lever i fred o demokrati, äter oss mätta och allt det där, men en relation fylld av oro är vad det är och du far illa. Du överdriver inte!!!!!

Det är naturligt att du känner dig velig, du står ju inför ett uppbrott. Ett uppbrott du tar initiativ till och måste genomföra om det ska bli en förändring. Du måste våga vara egoistisk, det är ju egentligen bara EN fråga du behöver ha ett klart ja eller nej på.

Vill du fortsätta leva som nu?

Det där med utredningar är något som kommer automatiskt om föräldrarna inte är överens om boendet för barn. Om man inte är nöjd med beslutet kan det överklagas. Anmälan menar jag ska/måste användas om barnet far illa. I mitt fall fick jag anmälningar mot mig, soc var/är tvungna göra utredningar vid varje anmälan trots att de var väl insatta i att anmälningarna bottnade i bitterhet mot mig och inte hade med mig som förälder att göra.

Du behöver inte vara rädd för att förlora något som förälder. Barnet har rätt till båda föräldrarna och om barnet "används" på ett hotfullt sätt så är det naturligtvis obehagligt men ingen kan ta barnet ifrån dig, lika lite som barnet kan tas ifrån sin far. Du är däremot skyldig skydda ditt barn mot våld och hot! Om flickan blir utsatt för någon form av våld eller hot så är du skyldig skydda henne, liksom skola, dagis, grannar, släktingar...alla har skyldighet anmäa missförållanden för minderåriga i samhället.

Sen var gränsen dras för vad kan ibland kännas godtyckligt. Jag har tagit hand om många barn och tonåringar från trasiga familjer och från barnhem osv Många gånger, flest gånger, har jag önskat myndigheterna skulle agera tidigare. För mig har det känts som att det satsas så länge i hemmen att det är först när barnet själv är trasigt och har problem av olika slag som fokuset hamnar på dem. Det är inte alltid så! Mitt äldsta barn var 8 när hen flyttade till oss och hen har knutit helt an till mig som mamma. Däremot ingen kontakt alls till mitt X trots att de numer bor på samma ort.

Visst kan det bli så att barnet vill vara mer i sin invanda miljö. Men det som varit invant bryts och en ny familje-konstellation byggs, ge det tid bara. Nu utgår jag ifrån att det inte finns någon hotbild i huset! Om det finns hot så har hon inget val, då gäller lagar!

Du vet säkert, men hem- försäkringarna täcker oftast familjerättsmål. Vågar inte skriva alla men jag tror alla traditionella i alla fall.

Var rädd om dig!

Varm kram

Följ den där magkänslan.
Fortsätt skriv!

Du... du överdriver inte.

Kram!
/H.

Lelas,
ja, min rädsla är emellanåt tydlig, men samtidigt så är jag tillbaka i stadiet: "jag måste överdriva, nu är han så lugn och sansad, och jag måste ha fel"... Känner mig nästan sjuk - dels är jag så fruktansvärt trött, känns konstant som jag håller på att svimma för jag är sååå trött, dels känner jag ju att det kanske är jag som är galen - det är så overkligt för mig att någon skulle kunna vara så lugn och sansad emellanåt för att i vissa lägen skrika, hota, förstöra så mycket man kan, jag kanske har helt fel, jag kanske inte uppfattar rätt?!

tack för klarsynta frågor, bra för mig att tänka till:
jag tänker nog att vi är föräldrar, att vi måste kunna prata. Jag är så rädd att han ska kunna använda mot mig att jag "tog vårt barn", eftersom jag är så osäker på om det han gjort räcker för mig för att gå.
Jag har pratat med samma person på familjerätten kanske 6-7 ggr och har berättat ingående flera incidenter, men hon har ju gett mig många olika svar beroende på vad det kommit för domslut nyligen osv.

Sorgsen,
det är såå sjukt, för jag kommer inte ens att flytta till annan ort, men det spelar ingen roll tydligen. Men du och dina barn hade det uppenbarligen så mycket värre än vad jag har det...

Jag har inte anmält något och tänker att jag ska ligga lågt med det dels eftersom ord kommer stå mot ord (utom där jag har spelat in en del de sista tillfällena), dels för att det känns som att det skulel skada mer för framtidens uppbrott och att komma överens än vad jag skulle vinna.

Magkänslan är fortfarande att jag itne vill leva med honom; allt som hänt, som han gjort och sagt har förstört min kärlek.

Tack mt, bra tips med att ha med någon till framtida besök på familjerätten!!!

Är såå himla stressad hela tiden, känner total hjärtklappning och osäkerhet och fattar inte hur vi ska få till en separation - hur ska flickan få det bra (hon är såå rädd för förändring och jag vet att hon kommer ju bara prata om att hon vill hem till sitt hus, till pappa osv hela tiden - och detta är ju förutsatt att jag ändå kommer ha henne mest hos mig, vilket känns allt mer avlägset...).

Åh, blir såå trött av allt - jag försöker finnas där för flickan hela tiden, ta hand om henne, fixa mat, leka, hitta på alla möjliga saker, natta, vara snäll och konsekvent... Och ändå är det han som får räkmackan, han som får allt... Fy fan.

Men: Jag har en plan.
Kram till er alla, tack för allt ni skriver, tack för allt stöd.

Blir alldeles varm i hjärtat när jag läser ditt inlägg! Hoppas att det blev precis så bra som det kunde bli för er idag!!!

Jag står kvar vid ruinens brant: nu är han sååå lugn och vänlig, jag tror att jag överdriver allt annat, men jag ska försöka lyssna på min inspelning från senaste grälet och stärka mig, för oavsett så är det inte okej att göra som han gör, även om det bara händer ibland.

Varm kram till dig, hoppas du är lycklig idag och att det fortsätter så!!
Kram

att du redde ut det där Sorgsen - och det låter som du är väl insatt. Det du skrev flygcert att familjerätten sagt, det lät inte klokt... Har du möjlighet att ha någon med när du talar t.ex med familjerätten? Det är svårt att ta in information när man är stressad eller orolig. Du har farit illa länge och du är så rädd så det är risk att du inte orkar ta reda på viktiga fakta och fråga upp om sånt som är oklart. Det krävs mycket kraft av dig nu och du är trött, trött...

Jag understryker det Lelas skrev - du behöver inte hålla mannen invigd i dina tankar och planer. Förstår att det kan kännas "bakom ryggen" men du är i ett nödläge och då måste det få vara så. Just därför ska du ha en väska någon annanstans! Och ta hjälp av kvinnohuset - det är kanske där de vet bäst vad du går igenom? Kraft & styrka till dig! / mt

...och är så glad över att jag hittade hit!

Imorgon tar jag mig till lägenheten och sen kommer jag träffa maken.
Vi har pratat flera gånger i veckan och detta känns så helrätt.
Nu hoppas jag bara på att de rekommenderar maken förlängning. Hoppas, hoppas!

Jag visste inte om jag skulle kunna åka hem pga jobbet men ikväll ringde jag och sa jag kommer.
Han blev så glad, hjärtat mitt.

De positiva dagarna samlar sig på rad och fortsätter det såhär blir det till veckor...

Var rädda om er därute

Kram

...döms om den ena föräldern har ensam vårdnad. Det blir gemensam vårdnad= samma rättigheter och skyldigheter, så länge man är överens och även i konflikter döms oftast till gemensam vårdnad. Under utredningens gång tilldöms ena föräldern interimistisk-tillfällig vårdnad fram till domslut.

I hot-misshandel-kriminalitet-missbruk döms besöksförbud när det är ett aktivt leverne men även där kan det finnas visst umgänge tillsammans med soc eller någon annan myndighetsperson.

Kände jag kanske var otydlig...

Kram

Var rädd om dig och lita på din magkänsla!

...och förstår din rädsla.

Jag var också den som lämnade och flyttade till en helt annan ort, utan någon släkt eller vänner. Det tog ju ett tag innan alla hamnade hos mig men jag hade alltid tät kontakt och det blev många mil i bil. De hade ju sina vänner och liv så jag tog mig till dem. Det blev såklart provisoriskt och jag kände mig som en dålig mor som bara hade en liten tvårumslägenhet långt bort och i hemorten vistades hos släkten med barnen innan ekonomin rättade till sig. Men det var jag som led av det, inte barnen.

Om flickan kommer ha kvar sin adress i ert nuvarande hem betyder det egentligen inte mer än just det. Gemensam vårdnad innebär att ni har precis samma rättigheteroch skyldigheter som nu. Det behöver du inte oroa dig så mycket över. Tiden i och just efter en separation är ju i princip alltid omringad av obehag och famlande rutiner. Sånt lägger sig ju oftast tillrätta med tiden och då blir det tydligare hur och var problemen ligger. Det ÄR dramatiskt i början men många många barn lever ju med skilda föräldrar och får det att funka.

Var barnet är skrivet är ju inget livslångt beslut och inget jag skulle rekommendera att bråka om, det kan alltid ändras. Om det däremot finns hot och missbruk eller om ni vuxna inte kan komma överens måste det till utredningar och domslut. Där finns tydliga lagar.

Vill bara återkomma till min erfarenhet.
Det var en påfrestande tid innan jag kom fram till ett beslut.
Att genomföra var ännu jobbigare men ändå mentalt enklare eftersom jag hade ett mål. Det där ekorrhjulet som ställde till med virrvarr stannade.

Skönt att tankarna har samlats hos dig och du börjar ha ditt mål i sikte.

Många kramar
En sak i taget, viktigaste först!

Har dig i mina tankar

Hej igen vännen!
Det är så skönt att märka att du tänker klart och fokuserat - även om din rädsla är väldigt tydlig så har dina tankar klarnat betydligt. Heja dig! :)

Jag undrar: är det ett alternativ att ta med dig flickan och bara lämna utan att prata med honom? Varför känner du ett behov av att prata först och lämna sedan? Kan det vara ett alternativ att göra tvärtom?

Och så undrar jag också: när du fick höra det där från familjerätten, var det från någon som vet hur du har det, eller var det från någon som bara ser det "ytliga"?

Kram!
/H.

Loggade just in...
Hur mår du?

Tänker på dig och önskar dig en skön helg.
Kram,
N

Med rädsla, skräck och ångest:
- rädsla och skräck för att berätta för sambon att jag vill separera (idag har vi haft en nästan normal eftermiddag tillsammans, när han är sååå lugn och sansad, och nog tror att jag ska komma till "Mina sinnens fulla bruk" igen, och jag känner mig vidrig som går bakom ryggen på honom)
- rädsla för att jag ska ta fel beslut, att jag ska förstöra för flickan, att jag inte ska greja det, att jag inte ska klara av att göra det bra
- skräck för det som familjerätten sa idag: det spelar ingen roll vad som hänt eller händer; hamnar vi i en tvist så får han troligtvis barnens boende om han bor kvar i huset, och jag får umgängesrätt... "FÖr de går på barnens bästa och det är tryggheten att barnen växt upp där". Fy faaaaaan, vilket jävla rättsvidrigt land, vilket jävla skitsnack. Hur fan kan ett boende vara så viktigt att hot, en pappa som somnar ifrån sitt barn, som suckar när barnet pratar "för mycket", som kan ignorera och kräva gentjänster av sitt barn osv, jämfört med ett nytt boende, men hos den andre föräldern?
- ångest över allt, ångest över situationen, över att jag ibland känner att jag inte orkar leva, över att jag ibland tvekar på om jag verkligen är lämplig förälder...

Men jo, jag tror att jag är på väg... Jag har ett boende på gång, men jag är livrädd, skulle jag få det klart så måste jag ju prata med honom på något sätt. Jag fasar för att han ska bli arg, att vi inte ska kunna prata osv, men kanske vi kommer kunna det, kanske han kan acceptera det...

Kan inte låta bli att tänka att om han kan verka helt galen och inte förstå det, åd kanske jag också är galen men utan att se det.
Kram

flygcert att du är på väg. Du ska lägga upp en säker och bra strategi på vilket sätt du ska berätta för mannen att du tänker flytta och se till att du har tillräckligt stöd omkring dig då. Det kommer antagligen inte att bli lätt - och då ska du ha din egen tillvaro ordnad så att du bara kan gå när det som ska sägas är sagt.
Skönt att du är ekonomiskt trygg. Priset du betalar för "guldkanten" idag jämfört med att ha det (lite) knapert är högt. Skyhögt.
Skönt också att läsa: "Flickan var med pappan och barnvakter när jag var iväg" ... Han vill knappast flickan nåt illa - kanske, kanske att även deras liv tillsammans kan bli till och med bättre... Pröva tanken.
Kram, kram / mt

Sorgsen, tack, som vanligt ett varmt och stort tack. för att du ger mig av din tid, dina erfarenheter och dina råd - det är så oerhört värdefullt för mig.

Jag har kontaktat soc - coh fick rådet att kontakta AA för att få anhörigstöd... Kändes lite konstigt? Men det är nog som du skrev; hon förstod kanske inte helt och fullt. Men hon stöttade upp i att det är inte ok som han gör, varken mot mig eller barnet. Jag ringde ett behandlingshem för att få höra om anhörigstöd och fick bra stöttning och bra råd, känner mig stärkt i att det räcker för mig nu.

Jag har ju inte egentligen dålig ekonomi, utan är bara rädd att det ändå ska bli knapert, jag skulle inte vara berättigad till något stöd. Är bara rädd, som vanligt...

Jag tror inte att det finns någon väg tillbaka för oss, oavsett om han söker mer hjälp eller inte, jag är färdig.
Allt är sorgligt, men jag har kollat upp ett eventuellt boende idag - inte det perfekta som jag drömmer om, och vill ha, men ett sätt att komma bort. Men det svåra är att det inte är i rätt område (enligt familjerätten) men å andra sidan så är det inte förevigt utan ett tillfälligt boende, max tre månader innan det ska säljas.

Jo, det är inte mycket som behövs, det håller jag med om, men samtidigt så är det ändå inte tillräckligt: vill så gärna att barnen ska ha lite trygghet genom lite av sina vanliga kläder, lite av sina egna leksaker, lite sängkläder som luktar som de är vana vid, lite sånt... Men jag har ingen akutväska ännu så det är inget han har kunnat ana eller hitta, däremot ska jag fixa det snart, och lämna hos allra käraste bästa vännen och om den dagen kommer då vet jag att antingen har jag nyckel för att gå in och hämta den eller så kommer de och möter mig med den, oavsett om jag behöver åka till kvinnojouren eller om jag bara har lyckats framföra att jag har ordnat ett eget boende.
Men nu när jag skriver detta så har lugnet lägrat sig igen: sambon är just nu iväg och köper lite mjölk, men det är lugnt igen. Men känslan av att jag aldrig skulle våga säga att jag vill flytta isär är stark: är rädd att han skulle bli sådär förbannad igen.

Tack mt, känner mig helt färdig, men också återigen lite mer målinriktad; försöker starkt fokusera på det positiva med ett eget boende:
- ingen som kan kommentera om jag gör kaffet på rätt sätt, om jag tittar på fel TV-program, om jag kommer hem för sent osv
- ingen som är helt lugn emellanåt, men som helt plötsligt blir vansinnig för småsaker
- jag kan slappna av och försöka göra det bästa för barnet och mig själv

Flickan var med pappan och barnvakter när jag var iväg... Men framför allt hade jag total pepp av platsen jag var på, de jag reste med osv.

Markatta, jag lider med dig i din berättelse. Och försöker ta till mig! Jag känner ju att det är så många som har det värre osv, men samtidigt så känner jag ju många dagar emellanåt att lit´vet är slut, att jag önskar att jag inte vaknade upp mer...
Jag orkar ju inte ha det så här: den ständiga oron för att han ska bli arg, trycker ner mig, hånar, ignorerar, kallar mig saker osv. Jag vill bara säga NU: "Jag vill att vi separerar. Hur gör vi det bästa för barnet?"
Jag ska försöka bära med mig din mening om att jag kommer också kunna må bättre.

Lelas, kära Lelas, vad gott att höra från dig. Ja, jag tror faktiskt att det börjar närma sig en helt avgörande punkt. Jag känner mig inte helt säker, men jag står precis och håller på att tippa över till "andra sidan".
Guds hjälp är på väg: jag tror att jag kan få ett boende ordnat, på något sätt...!

Varm kram

Hej vänner!
Jag har inte varit så flitig på att kommentera den senaste tiden, men jag läser allt ni skriver. Och jag märker, precis som andra har skrivit, att du flygcert närmar dig en avgörande punkt. Det gör mig glad! Och stolt över dig!

Jag ler när jag läser "I mina samtal på kvinnomottagningen berättar jag nu ALLT. Jag är helt öppen, utlämnande..."

Bra! Fortsätt så här, du är på rätt väg!

Och om min mannen-på-taket-berättelse kan hjälpa dig att se klarare på din situation så blir jag ännu lite gladare. :-)

/H.