Senaste kommentarerna i forumet

Tack Lillablå. Jo, det är ju säkert som du skriver: stora flickan är arg för att hon vågar... Men samtidigt så kan hon vara arg på pappan också...?! Det är ju sådana saker som gör att jag tror att jag har fel... Hon kanske inte har farit så illa av det han gjort och sagt inför oss? Däremot så försöker jag ju "rida ut stormen" när hon blir arg, finnas där och prata efteråt osv (men ibland blir jag också tyvärr arg) men pappan orkar ju aldrig ta sådana strider, har aldrig gjort utan då bara vänt sig till mig...

Sorgsen, min klippa.
Ja, jag försöker sova när jag kan! Emellanåt har jag börjat få svårt att sova på nätterna nu och då blir jag ju ännu oroligare av det, men jag försöker sansa mig.
Ja, kaoset är kanske rädsla: är ju så rädd att förstöra för barnen, att inte få vara med dem så mycket som jag varit hittills, att jag ska bli ensam, att ekonomin ska köra ihop sig... osv osv. Är så fruktasnvärt rädd att förstöra för flickorna, att de ska bli osäkra osv, för som många av er skrivit: de är små (drygt 1 och snart 4) och de kommer nog inte minnas så mycket, men också desto större risk att de klandrar mig...

Står och väger mellan huset jag tittade på eller stanna kvar ett tag till i brorsans hus och hoppas på att det kommer något mer nära snart...

Mt, du har ju så rätt med mina inklippta gamla inlägg. Mår lite bättre idag faktiskt, trots att han ska ha flickorna inatt...

Ja, här kommer den skamliga förklaringen till att jag försökt att bara skriva om "flickan": jag har varit så rädd att sambon ska läsa här, känna igen sig och bli arg på mig så jag har inte riktigt vågat att skriva om båda små prinsessorna, men jag antar att han inte läser igenom hela tråden och hoppas att han inte förstår när han ser detta. Så, jag har alltså två små flickor, en som förstår desto mer och en som nog förstår, men inte visar det så mycket. Och nu är båda barnen glada när pappa kommer... Den stora blir lite småarg och vill att jag ska följa med till pappa osv, och undrar varför vi inte flyttar ihop snart igen (trots att vi nu varit öppna med att "mamma och pappa kommer inte riktigt överens och därför behöver vi bo isär", varpå hon tycker att det kanske löser sig längre fram...) men hon följer ändå med nu. Och det gör ont, för jag vill så gärna göra det bra för dem... Läser på nätet och ser alla möjliga rapporter, kommentarer och inlägg om att "barn behöver båda föräldrarna", "om man verkligen måste separera så har barn det bäst om de bor halva tiden med mamma och halva med pappa" osv, och jag tror inte på det i denna ålder, så kanske det är när de är större, men med en halvstabil pappa och så små barn så tycker jag inte att det är en bra lösning, men det kommer ju aldrig han att lyssna på...

- hur går det för dig? / mt

att du har haft ett lugnt och vilsamt dygn. Och att det blir en bra dag.
Ibland undrar jag av vilken orsak du skriver nästan enbart om ett av barnen - "flickan"... Det vet du själv förstås.

Kram / mt

i det Lelas skriver. Min erfarenhet är annorlunda i detaljerna men kärnan är densamma - och den känner man igen gång på gång här på forumet.

Gör dig klar över var du står, gör en konkret och detaljerad plan och följ den.

Lycka till! Och viktigast: Grattis till att du valt livet - för dig och barnen! Det är stort! / mt

Carina Bångs blogg - full av pärlor för medberoende: http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Det är fyra månader sen du började skriva här - på den tiden har du gjort det som du var så rädd för - du har flyttat från din man. Så här skrev du i ditt första inlägg 30 oktober, läs det:

"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

****

För ett par veckor sedan (15.2) skrev du: Och häromdagen kom han hem tidigt från jobbet och barnet sov middag. Då var han först ledsen, och när jag inte föll till föga vände det till ilska och beskyllningar om att jag minsann inte tagit tag i mitt liv, att jag är hemsk, att jag hamnat i en kris som jag får ta itu med själv, att jag förstör familjen osv osv och när jag inte backade så vände han till att vädja om jag inte kan tänka på familjen och när jag inte backade då så vände han till ilska och att jag är hemsk som splittrar familjen... Och allt var ju som vanligt mitt fel. Det finns så många sådana här tillfällen, jag måste sluta tveka. Jag kommer få det tufft utan honom, och det kommer vara jobbigt när vi måste dela bohag, strida om barnet osv, men jag tror att jag kommer få det bättre utan honom, lugnare och mer harmoniskt.

*****

Du är mitt i det (första) jobbiga kaoset nu och bär dessutom en enorm trötthet. Du behöver människor som hjälper dig att tänka klart och inte fatta förhastade beslut. Och - kom ihåg att det är helt normalt att det är så!!! Kram, kram / mt

Trötthet är naturligt när kroppen går på högvarv.
Sov, ät och var rädd om dig.

Vännen, så här ser jag det.
Du finns hos din bror för att du inte kunde vara kvar längre.
Att du tvivlar är inte konstigt men du hade varit kvar om det funnits mer att göra åt situationen.
Kaoset du känner läser jag som rädsla.
Vad är du rädd för?
Familjen finns ju kvar, flickorna har dig, sin far, hans bror, din bror. Alla finns kvar nu och sen även om ni inte lever under samma tak.
Hur exsambon är mot barnen kan du inte styra och bör du heller inte. Men våld eller missbruk är du skyldig hålla minderåriga ifrån.

Barn, oavsett ålder, har alltid en innersta önskan att föräldrarna ska vara tillsammans. Det önskade jag också jag kunde! Men, precis som du fanns ingen annan utväg än att lämna.

Har du tittat på lägenheten också?

Som lillablå skriver så ska du bara ta vreden från flickan positivt. Att hon kan/får/vågar är ett stort trygghetsbevis.

Kramas

Hej!
Jag har inte varit aktiv här på länge, lämnade min pojkvän/alkoholist för ganska exakt tre år sen...
Har därför inte hela situationen klar för mig, bara att du har tagit ett stort steg och lämnat, för att skapa ett lugnare liv för dig och barnet...

Kom bara att tänka på nåt, som jag kände att jag ville dela med mig av till dig...
En nära vän till mig har från och till lite psykiska problem, och låg inlagd i två omgångar när hennes och hennes sambos son bara var två år gammal.... Hans far är fantastisk och löste allt det praktiska under tiden hon var inlagd, ca tre veckor tror jag... Hon kommer hem, och deras som reagerar med ilska, och att slå sin mor...
Naturligtvis blev hon ledsen, och kände sig som den sämsta mamman i världen, men blev lugnad av sin psykolog...
Pojkens reaktion visade enbart att han var så trygg med mamma och pappa att han vågade och kunde visa sin frustration med situationen, att mamma försvunnit och nu var tillbaka... Hade han på något sätt trott eller funderat över om han hade någon som helst del i att mamma var borta, eller sjuk, att det kunde vara hans fel, så hade han kanske istället försökt vara det perfekta barnet och därigenom behålla mamma hemma...
Så, jag är övertygad om att du ska tolka din flickas vrede för vad den är: frustration över situationen, och fullständig trygghet med dig!
Det är med andra ord en bekräftelse för dig som bra mamma!!!

Det blev ett något rörigt inlägg, och längre än jag tänkt, jag hoppas att du förstår det jag i min rörighet försöker förmedla: hellre vrede och känslor och öppenhet, än osäkerhet och en allt för stor vilja att vara till lags...

Och din flicka kommer nog komma ihåg den här turbulenta tiden, men inser så småningom att du gjort det enda rätta, och visat henne att du är värd bättre, att inte acceptera något annat än kärlek och respekt...

Du kommer klara även det här, du har tagit det största och svåraste steget, och du är stark!!
Stora kramar!!
/k

Hej igen! Nu har middagsgästerna gått hem igen. ;-)

Bra. Det är viktigt att vara klar över sina egna gränser.

Du skriver att du själv har tagit dig ur ett missbruk, och tyvärr är det väl så att det därför blir ännu viktigare. Du måste prioritera ditt eget välmående, annars riskerar du att halka tillbaka själv också. Jag menar inte att skrämmas eller så, jag vill bara betona att det är jätteviktigt att du sätter dig själv främst. Förstår du hur jag menar?

Har du en plan för vad du gör om/när din man bryter mot ditt ultimatum? Vart tar du vägen? Vad tar du med dig? Hur blir din vardag? Finns det praktiska saker som du behöver lösa?

Det svåraste jag har gjort i hela mitt liv var att planera på det viset. Jag hade ställt ett ultimatum till maken, precis som du har gjort nu. Min terapeut frågade mig samma sak som jag nu frågar dig: "har du en konkret plan?". Jag fick i hemläxa att göra upp en plan, och det var som sagt fruktansvärt svårt. Jag ville ju tro att maken skulle fixa att hålla sig nykter när han behövde välja mellan mig och flaskan. Och att då sitta och tänka ut hur jag skulle göra för att lämna honom... fy tusan.

Men. Dagen kom. Maken drack och jag var så innerligt tacksam att jag hade min plan klart. När man ställs inför onykterhetens faktum så är det så många känslor inblandade, och chocken gör att man inte klarar att fatta kloka beslut. Man behöver kunna gå på autopilot för att det skall fungera.

Jag flyttade, men tack och lov blev det kortvarigt. Maken förstod att jag menade allvar, så han sökte hjälp. Och jag lovade honom en ny chans när han blev utskriven från behandlingshemmet. Det är två och halvt år sedan snart, och vi har det bra tillsammans idag.

Min poäng är: om jag inte hade haft min planering klar för mig, så hade jag inte lämnat den där kvällen. Och att inte verkställa ett ultimatum är det samma som att ge alkoholisten tillåtelse att dricka.

Jag hoppas att du aldrig behöver genomföra den, men jag skulle vilja råda dig att göra en detaljerad och konkret plan.

Var rädd om dig!
/H.

Ja, känner mig såå himla ledsen...
Känner mig så knäckt emellanåt. Så skönt det vore att krypa upp i din famn Sorgsen. Jag försöker se det bra, det psositiva, men ibland sitter det så långt borta...
Försöker att ta en dag it aget, försöker sååå mycket med det, och det känns lite lite lättare då.

"Du är i detta jobbiga nu för att du inte orkade bli förödmjukad längre. Respekten fanns inte och du gjorde det du var tvungen."
Jag känner mig så kluven: jag tror ju att jag har haft fel: det har nog inte varit så illa som jag många gånger känt... Jag är rädd att jag gav upp för enkelt... När flickan säger till mig "snart bor kanske du och pappa ihop igen" så går jag ju sönder fullständigt: ska jag beröva henne hennes familj, ska jag vara den som drar undan mattan, ska jag göra så att jag inte komemr vara med henne en stor del av livet...

Kanske borde jag flytta hem igen för att barnen ska få ha sin familj...

Å ena sidan är jag ju nöjd att sambon ahr en bror som stöttar upp, emn samtidigt så har jag ju sett många gånger då de gör saker som jag inte tycker är bra för barnen, visst barnen överlever, men för mig är det så mycket mer... De kan ha liknande beteende som sambon med ignoreranden och liknande, de ändrar rutiner som de tycker passar, och för små barn i denna situation vi nu är så tror jag att det är ännu viktigare att abrnen får ha det som de behöver/vill på många fler sätt än annars...

Idag var jag och tittade på ett hus, det där dyra huset som ligger i helt fel ände av stan. Barnet var med och verkade gilla sig, men det är kluvet eftersom det är helt fel på vissa sätt... men jag försökte vara öppen i sinnet (det kan ju trots allt vara roddbåten eller motorbåten eller...). Det är en gammal vän som sa hyra ut så det kändes väldigt bra så sett: vi har inte haft någon direkt kontakt de senaste 18 åren (!!), men vi umgicks nära under tidig tonår och vet liksom var vi har varandra så jag märkte att han vill gärna hyra ut till mig för att veta vem som bor i hans hus.

Men allt är kaos. Är dessutom så himla trött igen... Vill bara sova... resten av livet helst...

Lelas, beslutsamheten att lämna honom ifall det här fortsätter växer sig starkare för varje minut. Jag har lyckats bygga upp början till ett anseende och självrespekt och så länge jag lever med honom står jag ju för vad han gör. Jag hade träffat barnens kompisars föräldrar och så fick jag stå och släta över hans beteende. Om jag skiljer mig står jag bara för mig själv.

Hej Liselott och välkommen till forumet!

Så bra att du vill förändra er situation, det är ju första steget för att kunna göra det.

Ett råd, så här lite hastigt utan att veta så mycket om dig och din man, är: du måste göra verklighet av att lämna om han bryter mot ditt ultimatum. Annars kommer han tänka "hon menade ju inte allvar, jag kan tänja på gränserna lite till".

Jag hinner inte skriva mer nu, det klev just in middagsgäster genom dörren. Men vi hörs senare!
/H.

...min erfarenhet.
Mina barn var i olika åldrar vid skilsmässan och sen under år drogs med de konflikterna den förde med sig.
Hur de minns och vad de minns utefter det de berättat, eller spontant kommit fram, är långt från det och hur jag hade förväntat.
Barn är kluriga och endel saker krånglar de till just för att de är barn. Mitt yngsta barn trodde tex att det var"förbjudet" flytta mitt i en termin.

Känslomässigt har de förmodligen omformat sina ideal pga skilsmässan men/och de är alla sunda starka individer med framgång i sina respektive yrken.
De klandrar inte mig eller letar syndabockar i några sammanhang nu eller tidigare.
De har inte haft någon utomstående mer än familj, vänner och deras familjer.
Jag vill inte råda, men min uppfattning är och har alltid varit att inte stöka till saker. Finns där och ta tag i ratten om det bärkar helt galet i barnen värld, det räcker oftast och håller längst.
Ta till vård för dig, flygcert, de kontakter du har. Löp linan ut så du kommer ur tunneln.
Nu är det oro för alla, alla inblandade är i en helt ny oorganiserad sörja.
Om det visar sig bli en mer bestående slitning i barnen så är det dags för utomstående hjälp. Sånt är uppenbart på dagis för personalen och såklart för dig som förälder.

Lägg energin på dig och var tacksam över att exsambon har en bror som får flickorna att må bra.

Du står i detta för du måste!
Ny dag, nya tag!

Hej igen!
Jag måste bara förtydliga en sak: att jag tror att flickan kommer minnas detta, betyder INTE att du skall satsa på något annat än ditt eget mående just nu. Det är lösningen, för både dig och henne. Du måste må bra för att orka driva situationen till något bra för henne, så du måste börja där.

Var rädd om dig.
/H.

vad du talar om. Jag tror att det där ungefär så som vi stundvis hade det för två år sen. Vi pratade om det igår. Så skönt att du har tiden och tålamodet. Ha en skön dag! / mt

flygcert - en varm famn. Gärna skulle jag skicka dig till Sorgsens oas och bara vila.
Jag instämmer med alla ovanstående - fatta inga beslut nu. Ingen ska fatta stora beslut när man är mitt i en kris. Visst hade du en familj för några veckor sen - men du var samtidigt otrygg och funderade över hur du skulle orka göra dig fri. Nu har du tagit ett viktigt steg!

Det måste få gå en tid, både du och mannen måste få samla er för att fatta beslut som är för barnens bästa.

Håll kvar dina professionella kontakter, skriv här, ta vara på alla goda stunder, samla krafter.
Kram / mt

...mår helt ok.
Mycket till dialog har vi inte men jag ändrar mig successivt.
Jag känner oro men inte samma typ av oro.
Mitt tålamod är min trygghet. Jag har tid och låter saker falla som de kommer.
Han väser och fräser emellanåt men skulle jag reagera på detta i nuläget blir det "krig".
Till vilken nytta?
Absolut ingen!
Nu bara kärlek, stabilitet, överseende men utan att låta mig trampas på.
Jag är så stolt över honom och faktiskt över min utveckling också.
5 veckor i vårt nya liv nu.

...du låter så trött och uppgiven. Kryp in i min varma famn och bara kura ihop dig där en stund, andas, djupa, långsamma andetag...

När jag mådde som allra sämst och jag märkte att jag inte kunde ta till mig det som var positivt bestämde jag mig för att tvinga mig "se" det som var bra.
Jag visste ju vad som var positivt men kunde inte känna. Jag bestämde mig för att skriva ner minst en bra sak varje dag, om det nu bara handlade om att jag bytt strumpor (som jag ju gör varje dag). Varje dag händer ju alltid något som ÄR bra, man ska bara se det, ta in det och gärna njuta, om så bara för ett par sekunder.

Glöm inte...
En dag i taget!
Det viktigaste först!

Vad är viktigast just nu?

Kanske ditt mående?

Jag säger som Eken, var egoistisk! Just nu kanske det är det du behöver koncentrera dig på?
Det är inte alls så att egoism är samma som att du inte tillgodogör barnens behov. Tänk på ditt bästa så ger du automatiskt sunda signaler till barnen, trots tårar och svacka.
Du är i detta jobbiga nu för att du inte orkade bli förödmjukad längre. Respekten fanns inte och du gjorde det du var tvungen.
Att mannen nu är snäll o go kan kännas orättvist och nästan ännu mer förödmjukande. Det finns ingen "rättvisa" och att ex-sambon nu "vaknar" och anstränger sig känns otacksamt. Jag kan förstå allt det där. "Söndagsföräldern", den med energi och happenings, blev jag utpekad till under ett par år. Senare, när barnen bodde hos mig, fanns ingen uppbackning från exet alls.
Vad vill jag säga med det?
Jo, livet ändrar sig, hela tiden!
Var försiktig med att dra slutsatser.
Det enda du bör är att ta hand om dig och din framtid, i den finns dina flickor automatiskt med. Vad andra gör eller säger är deras ansvar. Visst, det påverkar dig/er, men ditt liv är viktigt och behöver vårdas, av dig.
Du har din bror, dina änglar, jobb, en stark vilja till förändring. Det var fyra positiva saker och jag gissar du bytt strumpor också, då blir det fem bra grejer i två meningar ;)

Tro på dig! Jag tror på dig!

Är så himla slut. Ska gå och lägga mig nu. Alldeles ensam, sånär som flickan...

Känns så himal ensamt och sorgligt: jag som för bara några veckor sedan hade en hel liten familj, och nu har jag ingenting, bara sorg och nästan önskan om att inte vakna upp igen...

Men ta inga förhastade beslut just nu kanske iaf?

Fundera och tänka fram och tillbaka är dock en del av processen och helt sunt.

Men ta inga beslut fattade pga att du ska straffa dig själv?/ illusioner om att barn får det bättre med annan än dig osv. D.v.s. irrationella beslut som görs i stundens ingivelse..

Du som förälder är minst lika viktig. Och att flickan frågat efter mamma hos pappan är väl också troligt trots att du inte vet det..?

Trots att det känns oändligt just nu är detta bara en kort tids övergång. Tro på dig själv och vad du i hjärtat tror är rätt!

Kram

men just ikväll sitter jag mest och känner att jag tror att jag ska föreslå sambon att han ska få ha barnet boende hos sig och jag har henne hos mig kanske en natt eller två i veckan - jag tror itne att hon mår bra av flackandet: känner hur det är myror i kroppen och hon är såå arg när hon är med mig, medan sambon verkar få de "lättare" bitarna: mycket "jag älskar dig", "jag saknar dig"...
och jag tror att de skulle ha det bättre i sitt vanliga boende än med mig som inte har något eget boende ens, och förhoppningsvis så kommer inte sambon att vara så arg, trött och ofta med kort stubin som när jag varit med, jag är ju inte där nu och det finns ingen anann som han blir så arg på.
Det gör ont i hela kroppen, men jag tror inte längre att jag är det bästa för barnet. Sambon verkar ha skärpt till sig och hans bror med familj hjälper ju till mycket, så barnet får det nog bättre utan att jag ska blanda mig i så mycket.
Ikväll när det var sovdags så låg hon bara och ropade på pappa... Ont ont!
Jag håller mest på att bli galen av allt och det är inte bra för henne.

Jag tror faktiskt annorlunda.. Att hon inte kommer att minnas detta senare. Trots att hon har funderingar i nuläget så klarar sig nog små barn sig bara de har någon fast punkt i trygga vuxna att prata med. Fokus nu på att du flygcert mår bra. Flickan klarar sig.

Försök i stället släppa oron och inte måla upp alltför mörka bilder på hur det kommer att bli. Det behöver inte alls bli så! Det är känslor och funderingar man har då man är nere och deprimerad som är naturliga då, men som inte alltid sanna och mest bara hindrar en själv.

Du låter så klok och förnuftig och jag tror att du fixar detta och att du har de rätta lösningarna inom dig.

Du skrev att du kände dig egoistisk i något sammanhang. Det tycker jag du ska tillåta dig att vara ännu mera! DU är den viktigaste personen i ditt liv. Mår du bra ordar sig resten också. Och barnen kommer så småningom att må bra i slutändan.

Kram till dig!

Tack för att du svarar, vännen.

Hur ser det ut med hjälp för dem? Särskilt den lite större tror jag kan behöva stöd. Hon kommer minnas detta.

Var rädd om dig, mina tankar är hos dig.
/H.

... vet att han skulle kunna spåra mig hit också, men undviker i alla fall att svara i min egen tråd: det är två, 1,5 och 3,5...

Kram

Hur gammal är flickan, flygcert? Får hon någon professionell hjälp mitt i allt detta?

Kram!
/H.