Senaste kommentarerna i forumet

Mt: du har ju delvis rätt: jättebra om han tar hjälp, men också så sjukt när jag märker när jag hämtat flickan att hon är indoktrinerad om boende... Det sätt hon uttrycker sig på visar mig att "någon" pratat med henne om just boendet och då känns det som att de lägger något på barnet som inte ett barn inte ska behöva ta.
Och dessutom, det gör såå ont att vara ifrån henne när jag vet att det är så här kaosartat. Så många gånger som hon tar upp att "ni kanske kan bo ihop till sommaren igen?"... Åh, vad mitt hjärta brister. Det känns ju som att jag bara vill vara med henne 24 timamr per dygn, det gör så ont att jag bara vill flytta tillbaka direkt...

Så sjukt och egoistiskt, men det känns som att han varit så elak så många gånger att jag bara vill ha flickan själv, och är han snäll så blir jag ju nästan bitter för att jag känner ju att när han står här och är "snäll och lugn" så är han ju den jag vill ha, kunde han inte ha varit det hela tiden så att vi kunde ha levt ihop och jag kunde ha varit med flickan som vanligt? Nu är det ju för sent - jag vill ju inte ha någon som gjort och sagt alla de där sakerna till mig, oavsett hur snäll han är nu.
Ibland tänker jag att jag sak säga till honom att visst, vi kan bo ihop, men jag kommer aldrig att vilja vara med dig igen, kommer aldrig vilja ligga nära dig osv, det är bara för att jag ska få vara med flickan. Men det håller ju inte så... Men hur ska jag kunan vara ifrån henen? Om det gör så här ont en dag, hur ska det då vara om det blir längre...? Precis som jag tror för en vuxen så tror jag att för ett bran är det viktigt att ha båda sina föräldrar, men ett fast boende och ett där man är någon natt emellan...

Tack Lelas.
Men, det gör så fruktansvärt ont... Känns som att jag fastnat här på botten, jag hoppade i och efter mig kom världens största tankfartyg och nu finns det ingen väg för mig att ta mig upp... Det är totalt mörker och stängt åt alla håll... Vill bara inte vara kvar i detta. Jag vill inte, jag kan inte se meningen i detta för mig eller för barnet - kanske är det så att hon har det bättre med pappan om jag bara är ute ur bilden. Jag vill verkligen inte leva i detta, kan inte, vill inte och orkar inte.

förstod jag det också. Så fint. Kram i till dig i vårsolen / A

vått i ögonen igen... Stora ord Dompa... tack för dem! Tack lillablå och Lelas att ni fanns här när jag kom in. För att ni tog emot mig. Tack Dompa för allt du delar och för det du är.
Kramar, kramar / mt

Gulle-er. Alla tre. <3

/H, som strax skall kliva ut i vårsolen med stavarna och promenadskorna

Hej vännen! Det är jobbigt att läsa om hur du har det, vi är många som känner med dig.

Här får du ytterligare en bild av mig: När man hoppar från en trampolin ner i vattnet så faller man neråt, neråt, neråt med en väldigt fart. För att sedan ta sig upp till ytan igen och kunna andas, så behöver man ju få stopp på rörelsen neråt och börja vända uppåt. Hur gör man det bäst? Jo, genom att nå till botten, känna den med sina fötter och skjuta iväg uppåt.

Du är vid din botten nu. Din väg neråt har varit fruktansvärd, och du har ganska långt upp till ytan igen. Men - nu känner du botten med tårna och kommer snart att skjuta ifrån.

Du är på rätt väg, även om det inte känns så. Var rädd om dig.
/H.

Åh, tack, vännen! Så bra. :-)

Jag ser liksom framför mig hur man, om man har varit en människa som har gjort mycket dåligt, bara blir en liten liten liten människa i himlen. Det blir liksom inte så mycket kvar av en då, men det lilla har ändå en plats där.

Kram!
/H.

Man får det man förtjänar! Att människor du inte "känner" tänker på dig blir inte udda då. Själv känner jag att du, Mt och Lelas räddade mitt liv. Ja, även andra hjälpte till bra mkt. Men just ni tre borde ju ha ledsnat fullkomligt på missbrukare. Ändå tog ni till er ännu en alkie. Det är stort! Mer än jag klarar.

När du tänker på mormor...så försök se vad hon fick - dig, bland annat- och inte vad hon miste/valde bort (livet). Tänker på dig. /R

säger jag: Är det inte lite bra att flickans pappa tar "stöd och hjälp" om han är ovan att ta hand om henne ensam? Han behöver öva sig... Han (kanske) också är bekant (mer än du tror) med sitt humör och låga tolerans... Hela balansen, allt och alla relationer förändras när en del i systemet förändras.

Hoppas du kan vila och ta hand om dig på bästa sätt! Kram, kram / mt

och störst av allt är kärleken! Kram fina vän / mt

Är det så här det ska vara?
Nu är flickan hämtad av sambon och sambons broder. Flickan var helt ok med det, men det äter mig att sambon aldrig kan klara att ta hand om barnet själv. Han har ju aldrig varit ensam med henne en hel dag under dessa år, och ändå står han och säger att vi ska ta hand om henne lika mycket. Blir så besviken. Blir självklart ledsen över att inte få vara med henne (även om jag nog behöver öva på att göra saker för mig och inte för barnet!)... Vill ju så klart att hon ska träffa pappa, men det har aldrig varit viktigt tidigare för pappan, i kombination med att jag vet saker han sagt och gjort (och de kommer inte att inträffa när han inte har mig att gå igång på) men det grö också att jag inte tycker att han är trygghet på samma sätt som jag...

Åh... Försöker landa i att min högre makt ska visa mig vägen... Ska jag vara hemma och vara småledsen, eller ska jag åka till bästa vännen med familj och försöka ha det lite gott för en gångs skull?

Är sååå ledsen och har gråtit mig blå sedan hon åkte, men jag accepterar det. Jag är så här ledsen.

Hela förmiddagen satt jag och bara grät och kände total ångest. Det var under den tiden jag skrev mitt inlägg här.
Men sedan lade jag mig och vilade en stund och sov i över två timmar. Därefter kände jag mig lugnare igen. Det lugnet har nästan hållit i sig hela dagen, mer eller mindre varierande. (Med av brott för kontakt med sambon)

Tack Markatta för dina fina och stöttande ord.
- Inga känslor är konstanta
- Jag ska försöka acceptera mina känslor och inte kämpa emot

Min största skräck är att jag inte ska få finnas för flickan och jag försöker samtidigt tänka att det får lösa sig sedan, jag är så snabb med att rusa iväg i tanken och se hemska saker...
Även om jag kan känna att jag älskar hans fina sidor så tycker jag inte att det andra är ok, och det är ju inte ok för barnet att bli utsatta för det heller, det är ju det som skrämmer mig så om vi inte kan enas om att jag ska ha barnet mest... Hans ignoreranden, orkeslöshet när barnen får normala barn-utbrott, hans omogna respons på när barnen inte vill samma sak som honom eller liknande: "pappa blir ledsnen är du inte vill följa med, pappa tror ju att du inte tycker om mig när du gör så" osv...

Kan jag inte bara få se lite in i framtiden? Bara få veta om jag ska våga separera...?

Vilken jobbig tid du går igenom just nu. Försök påminna dig om att inga känslor är konstanta. Det kanske upplevs så just när känslorna är som starkast och tankar som att ; "jag orkar inte" eller "jag klarar inte den smärtan" dyker upp men det är bara tankar och tankar, precis som känslor, kommer och går.

Du har ju beskrivit stunder du upplevt ett lugn sedan du lämnade honom. Våga se att du också har gått igenom positiva förändringar, att du har haft stunder av klarhet då du har vetat vad som varit rätt för dig. Jag är säker på att du jobbar dig fram till en plats i ditt liv där det kommer finnas fler och fler sådana stunder av klarhet. Det gör ont på vägen och ibland går det fram och tillbaka men du har ju kommit en god bit på väg.

Paradoxalt nog så blir våra känslor och tankar svårare att hantera när vi inte accepterar dem. När man tänker; "nej, nej, jag orkar inte, det här händer inte" så kämpar man emot känslan. Man skapar då ett mönster i hjärnan där man betingar att dessa känslor är "farliga" och man blir livrädd nästa gång dessa tankar/känslor ploppar upp. Om man istället gör tvärtom, accepterar att känslorna finns där; "nu är jag ledsen", "nu är jag arg", "nu upplever jag känslor av hopplöshet" så betingar man istället sig själv med att själva känslan i sig inte är farlig att känna, man lär sig att den passerar och minskar i styrka. Nästa gång de kommer tillbaka så upplevs det inte lika skrämmande.

Försök tillåta dig att känna det du känner, fly inte, döm dig inte. Det är helt ok att vara ledsen vännen. Du dömer dig själv så hårt, men det du känner är ju helt normalt att känna i en sådan situation som du är i. Var snäll mot dig själv, det är du värd.

Kramar

... drömde jag den värsta mardrömmen någonsin.
Jag drömde att jag gick till läkare för en rutinkontroll, men plötsligt upptäcktes en tumör mellan skuldrorna och det visade sig att hela min kropp var full med tumörer och jag hann inte ens ta farväl av flickan, för livet var bara över.
Och det är precis där jag är: jag orkar itne leva i detta, men samtidigt är jag så fruktansvärt rädd att aldrig mer få träffa mitt barn.

Vi har varit på ett samtal, sambon och jag. Han var så lugn, sansad och tillmötesgående på så många sätt, och jag bara satt och hulkade, så fruktansvärt ledsen, så ledsen att jag itne har ord, att hela bröstet känns som att det ska sprängas...
Jag är så ledsen för att vi hamnat här, för alla fina stunder, för att jag kanske aldrig mer ska hålla om honom eller få känna att han håller om mig, för att den som varit mig allra närmast inte längre ska finnas där, för att jag inte kommer finnas där för mitt barn 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan, för att sambon kommer bo kvar i huset, för att jag inte är säker, för att jag inte vill leva som vi haft det ibland, men för att jag ändå hoppas och tror att vi skulel kunna få det bra någon gång... Det gör så ont, jag har ju känt i några dagar att livet är lugnare utan honom, men när vi satt där och vi båda bara grät, och jag kände ju att när han är sån - då är det ju den människan jag vill leva med (men inte allt det andra med ilska, shoppingmissbruk, porr, hårda ord till mig och barnet, inför barnet osv...). Och terapeuten som inte vet något om vårt liv rekommenderade att vi ska ha flickan halva tiden var och det gör så ont att tänka att vi skulel dela på det...
Åh, allt är en enda soppa... Jag orkar bara inte. Jag vill abra lägga mig på rälsen, ajg orkar itne... Jag vill itne strida om flickan, jag vill bara att hon sak ha det bra, och samtidigt: jag ser ju nu att hon är mycket arg men att hon har en mer aktiv pappa redan, men samtidigt så vill jag så förtvivlat gärna vara den som finns för henne och jag vill inte vara utan henne...

Orkar inte mer, jag vet inte ens hur jag ska få ordning på helgen... Åh, det grö så ont, jag klarar inte den smärtan, vill bara hugga bort den, karva ut alltihop...

Mina fina vänner!!!
Tack! Att läsa era ord och veta att på tre platser på jorden, vitt skilda åt, finns tre vänner som tänker på mig då och då...
två av dem har jag inte ens mött i verkligheten....
Det är rätt stort!
Och tänk att det sen kan finnas vänner som tänker på mig utan att skriva här... <3
Och ordet är mäktigt, bara genom att skriva lite, så blev det genast lättare...
Det är rätt stort det också!
Men störst av allt är kärleken, ni kan räkna er dit! Ni är alla delar av min kärlek!
Ha er en fin dag idag!!!
Kraaaam!
/k

för tolkningen av getterna och fåren... den helar min mänskobild och världsbild som innefattar himlen. Den fyller mitt hjärta och min själ... med salighet. Så är det förstås! Jag skrev häromdagen - i Stigsdotters tråd tror jag - om mänskohimlen, katt- hund- och hönshimlen... och att där finns också plats för våra fyllepappor. För så har jag velat tänka och tro. Och nu fick jag bekräftelse på versen i min (fylle)pappas dödsannons

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro
var viss det skall sin kärlek nå dess längtan skall få ro.

http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/poesi/zt/vinterga.htm

Tack Lelas för dagen text - den är min nu. / A

rakt ner i morgonkaffet - varma, goda tårar, jag blir så berörd. Dompas "ngt" visar sig om och om igen om vi bara är öppna för att hmmm "Gud bor där han blir insläppt för hen är redan där" (förlåt Martin Lönnebo men jag tror du fixar att jag infogar hen i din text).

Älskade lillablå - jag delar din sorg <3 Också jag har förlorat en mycket älskad mormor och även mamma. De blir våra finaste skyddsänglar som alltid finns nära.
Till dig idag en dikt av Eeva Kilpi - byt bara pojken mot ditt namn och farmor mot mormor (så får den texten stå ograverad)

Den dag du börjar sakna mig
- och tänka sig,
det är jag säker på att du kommer att göra,
pojken min, älsklingen, farmors egen gullevän –
när du blir ledsen,
titta då på en blomma,
vilken som helst, den närmaste:
ett humleblomster, en renfana, ett grässtrå,
ett litet blänk vid vägkanten.
Där står jag och ler,
ser dig i ögonen och tröstar dig.
Vi ska inte sörja för mycket.
Vi ska vara på något så när gott humör.
Vi ska leva den stund vi kan
och ta dan som den kommer.
Det enda man egentligen kan här i livet
är att göra någon annan glad.
Man kan låta bli att bryta en blomma.
Man kan låta bli att fälla ett träd.
Man kan låta bli att döda.
Man kan låta bli att slå.
Man kan inte låta bli att vara ledsen ibland.

(Eeva Kilpi)

Kram, kram / A

Så jävla/himla (?) konstigt att jag tänkte på dig i morse. Jag är ju skeptisk mot Gud...så där kan jag inte uttala mig. Men Lelas ord kanske kan hjälpa? Men jafg tror att det finns "ngt" eftersom jag tänkte lillabå i morse...långt innan dina inlägg? Skönt att mormor fick somna in med sina nära...så var det ju förr. När man dog hemma, nu tror jag att det är en gåva...och den gav ni henne. Vill hålla om dig...vilket inte går. Så jag skickar en stark cyberkram och en önskan om att mormor lever kvar i dig. /R

Minns du vad jag sa sist vi sågs om himlen? Man tar bara med sig sina goda egenskaper dit.

Det finns en bild i Bibeln (nu blir jag lite teologisk, ni får stå ut med det) om hur Gud skall skilja getterna från fåren. Jag har tänkt att den handlar om att antingen så kommer jag till himlen eller inte. Men, så hörde jag en präst-vän prata om den texten och plötsligt såg jag den på ett annat sätt. Han pratade om den som om det finns får och getter i var och en av oss, och att det alltså handlar om att skilja ut det goda från det onda i varje människa. Alltså får jag ta med mig mina goda egenskaper, men slipper mina dåliga sidor. Så jag tänker att det liksom gäller att få med sig så mycket som möjligt av sitt jag.

Alltså: din mormor Märta behöver bara träffa de sidorna hos din morfar som hon älskade. :-)

Kram, min vän.
/H.

PS. Om någon vill titta på bibeltexten så finns den här: http://www.bibeln.se/las/2k/matt#q=Matt+25%3A36

Jag tänker på flera olika av AA's (och Al-anons) berömda deviser. De passar så bra för dig just nu, flygcert. Eller vad sägs om de här två?

"Det viktigaste först."

"En dag i taget."

Kram, gumman!
/H.

Gulle du, lilla bästa blå. <3

/H.

Finaste du!
Det går ju inte att kika in här utan att lämna ett litet spår...
Fast du vet ju att jag tänker på sig ändå!!!
Stora kramar!!! <3
/k

Min allra finaste mormor har lämnat oss, vi är ett kakmonster mindre på jorden, min allra bästa vän har somnat för gott...

Mormor bestämde sig en dag för att det fick räcka. Nä. Idag vill jag inte gå upp. Och inte heller äta. Nä, nu får det vara nog.
Jag antar att man får bestämma sånt när man är 96 år fyllda...

Och jag unnar henne den eviga sömnen, hon ville inte mer. Såg dåligt, hörde sämre, ont i hela kroppen, klarade att äta själv men allt annat behövde hon hjälp med.
Och jag är tacksam för de tre veckor vi fick med henne, med döden som sällskap, vi fick modet att säga det vi inte sagt, ge de kramar vi behövde... Vi kom fram till att vi har nåt speciellt, mormor och jag....

Jag gick tidigare från jobbet i torsdags, mamma och min moster var hos mormor, och en timme efter att jag kommit dit drog hon sina sista andetag...
Så glad att vi fanns vid hennes sida, att jag hann!!
Men samtidigt vill jag bara glömma... Inte var det några sista ljuva suckar inte, det var panik och ångest...
Älskade mormor, nu slipper du lida!!
Men jag saknar dig! Hela tiden, varje sekund, dag och natt!!!
Och om det finns ett liv efter detta hoppas jag att morfar var nykter när han mötte dig...

Fick en bit tejp på tröjan idag, format som ett liiiitet liiiitet perfekt hjärta.... Väljer att se det som en hälsning från mormor...

Och ja, jag mår rätt skit, egentligen, men ändå bättre än för tre år sen, när jag lämnade den alkoholist jag trodde mig älska..
Jag mår skit, men jag har en älskling som finns vid min sida, jag tillåter mig att känna, jag gråter och skrattar, och jag är omgiven av underbara fantastiska vänner!!!
Men just idag mår jag skit.... Och det är ok!

Jag hoppas att ni, mina vänner, mår efter omständigheterna väl, och att ni får den kraft ni behöver för det ni måste göra!
Tack för att du läst!
<3
/k

...tanke i ord...

Livet går upp och ner, som sig bör.
En blick kan spränga hjärtat i bitar eller hela och omsluta. Ett ord omvandlas till fysisk smärta eller ge styrka och värme.

I krislägen arbetar hjärnan i högvarv, kan ta hur stora beslut som helst samtidigt som en sten i skon känns som foten amputerats.
I andra typen av krisläge, när man måste springa för livet. Då får man oanade krafter, av muskler som egentligen inte finns, löpandet är det enda viktiga och hjärnan grubblar inte.

Kroppen väljer ibland rent instinktivt. Det är jag tacksam över.

...trippandet kommer släppa. Just nu cirkulerar allt runt dig och jag kan känna igen skulden och bördan. Jag var också den som tog stegen, tog initiativen, annars hade vi fortsatt mala i samma kvarn. Det orkade inte jag.

Jag tänker precis som du, stackats flygcert, hon måste ha det så mycket svårare än jag. Jag hade ju redan min "frizon" trots att den bara bestod av en studentlya, men där kunde jag tänka friare. Det är ju, som jag sagt tidigare, omöjligt och ointressant att mäta. Varje situation är unik och gör just precis så ont som den gör, om orsaken är en sten i skon eller en blick har ingen betydelse.

Njut med din käre vän. Ta upp boendealternativen med honom. Oavsett om vännen ger råd eller inte så känner du inuti när du pratar om det vad som känns rimligt och bäst för dig och flickan.

Lita på din magkänsla.
Du är på rätt väg, en god väg trots smärta och tårar.

Kram

känns ju inte som ett alternativ, det är ju bara min rädsla att vara borta från flickan länge som får mig att tänka så...
Jag vill leva ett liv där jag inte trippar på tå. Jag vill inte det.