Senaste kommentarerna i forumet

en bit för varje dag.
Har sovit så dåligt, vänder och vrider mig och är så orolig för mina lilla flicka. Försöker tänka att det värsta som kan hända är att jag bara komemr ha barnet hos mig varannan vecka, men det är verklgien värsta-scenario som jag hoppas inte blir verklighet.

Ja, Lelas, det är ju roddbåten, motorbåten och helikoptern som jag tänker på... Men hur ska jag kunna klara detta... Känner mig så ja, jag vet knappt vad jag ska skriva- har inte ord och ser knappt tangenterna för alla tårar... Vill inte vara med i det här mer...

Sorgsen, jag vet ju att ängeln är trygg hos mig, men jag vet ju också att hon kan vara trygg i pappas famn ibland. Ibland är hon ju pappig och vill vara där, och det är ju inte alltid som han är galenarg...
Idag ringde sambons brors fru och sa att hon förstår oss båda, hon vet att sambon inte är en lätt människa och hon vill finnas där för oss båda, det har hon och brodern helt kommit överens om. Hon var väldigt bra: sa att de vet att jag fokuserar på barnet medan sambon går in i paniktillstånd och inte kan tänka klart... Men hon/de förstår ju ändå inte hela problemet, men jag fick i alla fall lite medhåll och det är ju tyvärr viktigt för mig...! Hon menade att vi tjänar på om vi inte går in i något förhastat utan försöker ta hand om oss på var sitt håll och vårdar oss själva och väntar med stora beslut för framtiden. Låter ju fint, men jag tror aldrig att vi kan få det att fungera. Däremot kan jag invänta att vi ska kunna göra det bästa för barnet.

"sov, ät och andas" Försöker ju sova, men åh, så svårt, äta går knappt och jag har gått ner flera kilo på bara ett par veckor, men andas klarar jag ju ok i alla fall...!

Sorgsen, nästan varje gång du ger mig av dina erfarenheter så tänker jag "stackars Sorgsen, hon måste ha haft det så jobbigt, men min sambo är ju inte så hemsk, så jag borde ju bita ihop..." Jag tror att om jag bara är ute ur bilden så kan han säkert bita ihop och vara en bra pappa, snällare och lugnare och mer aktiv... Men jag ser på sociala medier att han inte sover på nätterna ännu......

Jag funderar på två evantuella boendealternativ... Ett som ligger några hundra meter från sambon och ett som ligger i andra änden av stan.
Nära:
+ lätt att flytta barnet mellan sig
- jobbigt att vara så nära varandra (både för barnet som kanske kommer vilja "gå hem till pappa/mamma", jobbigt om sambon "bara kommer förbi")
+ ganska billigt

Långt bort:
+ skönt att komma iväg
- dyrt och helt fel håll
Kan inte tänka... Vilket är roddbåten och vilket är motorbåten?

Mt, idag ska jag samla lite kraft: jag ska träffa en kär gammal vän, en vän som jag indoktrinerats till att inte ha kontakt med, men idag ska vi ses en stund. Som jag längtat! Han är en fantastiskt vän!
Kram

- men nu är du där! Du har tagit det kanske viktigaste, mest avgörande steget.

Håll ut! Undvik att träffa f.d sambond och hans släktingar ensam. Gå inte tillbaka!

Du skriver att flickans pappa till stor del lämnar henne hos broderns familj och att du, samtidigt som du då tycker att hon kunde vara hos dig, försöker tänka att hon tycker det är kul med dem och då kanske det är bra... Så kan det vara! Om hon har det bra där är - kan du se det som en resurs? Kanske de också kommer att "se" honom (f.d sambon) i ett annat ljus nu när deras relation blir en annan. För det blir den, alla i ett sammanhang påverkas i en förändring.

För barn är det bra att ha flera trygga hållpunkter - om f.d sambons brors familj kan vara en trygg och bra plats för flickan så tacka och ta emot. Hon kommer inte att älska dig mindre för det.

Jag delar helt Sorgens uppfattning och erfarenheter vad gäller barn och separationer. Jag lånar hennes ord: Gå vidare, din väg är din och nödvändig!

Med önskan om en ljus dag - andas, vila, samla krafter
Kram / mt

...du gör det du måste, annars hade du inte varit där du är!

Ljuset finns där...i din sista fras..ängeln trygg i gästrummet.

Försök ha någon med när ni samtalar om framtiden. När jag skildes brukade det göra de där viktigare samtalen kortare och lättare att hålla sig till ämnet. De praktiska samtalen var för oss ganska få. Senare blev ju all kontakt genom advokat eller tillsammans med soc.

Var bara som du är, det är det enda flickan behöver.
Se dig om efter boende och sov, ät och andas.

Mitt ex gjorde också mängder av utspel, ömsom bedjande, ömsom hot eller martyr. Allt det där var säkert helt ärliga känslor men inget att bygga upp relationen på igen.

Det är jobbigt att vara mitt i all sörja, det går ju inte undvika alla samtal med alla. Som för dig, mannen-hans bror och familj-?
Men, kan du försöka hålla alla ord-påståenden-skuldbeläggningar borta från hjärtat ditt? Om orden kommer för nära (du vet ju förmodligen oftast vad som kommer sägas eftersom du hört det förut) kan du kanske hitta ett sätt att lyssna med "halva öronen"? För att undvika bli lika sårad varje gång? Lyssna och räkna får,....vad som helst....
Jag menar verkligen inte att nonchalera men ibland orkar inte kroppen ta in allt med full uppmärksamhet.

Gå vidare, din väg är din och nödvändig!

Tänk på att en skilsmässa är oftast räddningen för alla inblandade, trots att det är jobbigt. Just skilsmässan öppnar möjligheten att kunna leva och utvecklas. Leva vidare, tillsammans men på olika adresser, utan osunda spänningar mellan föräldrarna. Just det ger barn en stor skopa av den trygghet och ro de så väl behöver.

Det är skräckinjagande och extremt obehagligt att hålla i rodret. Men släpp inte taget när energin bara räcker till andetagen.

Varm kram
Tänker på dig

Du vet hur det är med tecken, flygcert... det är som att stå på taket och vänta på att bli räddad medan roddbåten, motorbåten och helikoptern passerar. ;-)

Kram, vännen.
/H.

Tack.

Bra tips Sorgsen: ska försöka att bryta samtalen med vita lögner. Jag märker ju hur jag fastnar varje gång.

Ja, jag kanske är mitt i det allra tyngsta, men jag ser ingen ljusning. Idag satt jag på samtal och bara önskade att jag skulle dö. Det var verkligen fysiskt så att jag kände att jag är färdig nu, jag orkar inte mer och nu är jag redo att inte var kvar här.
Jag är så fruktansvärt rädd att jag ska skada barnet, att jag gör fel. Sambon och hans brors familj träffar ju barnet ihop varje gång nu (flickan vill gärna följa med när brodern med familj är med) och jag bara dör... Jag försöker tänka positivt, peppa mig själv och se det på ett positivt sätt, men oj vad tungt det är. Vi försöker komma fram till hur vi ska göra med flickan (när vem ska ha henne), men det är kämpigt. Han vill ju ha henne, men lämnar henne till stor del hos broderns familj och då känns det ju som att då vill jag ju ha henne istället. Men jag försöker samtidigt tänka att hon tycker det är kul med dem och då kanske det är bra...

Idag träffade jag advokat och fick veta "hur saker funkar", men jag kan inte, har itne ork, har inte känslan, vågar inte ta steget att bestämma att vi ska skilja oss... Min hjärna vet att jag måste lämna för annars kommer jag inte överleva och i vår relation kommer flickan må dåligt, men jag vågar inte tro att jag gör rätt...

Mt, sambon är ju mer aktiv de stunder han träffar flickan och å ena sidan känns det ju så bra, men samtidigt så gör det så ont att det kommer nu och jag är så rädd att flickan ska plötsligt ändra sig och inte vilja vara hos mig, för jag vill inte tvinga henne om hon inte vill... Och idag förstod jag hur det varit när hon träffat pappa och brodern: de har kört världens övertalningskampanj förstår jag ju eftersom flickan när hon kom hem hade tusen tankar och frågor om hur vi ska bo, att "hon vill bo med mig men hon kan tänka sig att åka till pappa en dag ibland men komma tillbaka till mig igen"...

Ibland har sambon hotat med att han ska ta livet av sig, och jag är hemsk, men ibland önskar jag att det inte bara var ett hot. Hans alla sms, telefonsamtal och välmenande små ömhetsord blandat med all sörja håller på att göra mig galen.

Min högre makt: ge mig ett tecken, ge mig en bostad... Eller var det tecknet som kom idag - en gammal vän har ett nyrenoverat hus att hyra ut; alldeles för dyrt och alldeles i fel ände av stan, men det är ett hus... Jag ska åka och titta i helgen. Och just nu känns överlevandet lättare igen, för min lilla ängel ligger inne i min brors gästrum och sussar så gott, tryggt hos mig.

Jag instämmer med föregående talare: du skall inte lyssna på hans bror. Jag skulle vilja råda dig att faktiskt inte ha någon kontakt med honom alls. Du behöver inte honom nu, tvärtom så är han din största risk, tror jag.

Kram, vännen!
/H.

Vad kul, Adde! :)

/H.

Jag har tänkt på dig. Hoppas det går framåt för dig. Skickar en kram!

...den goaste kärleksförklaring man kan önska sig.

Åh, vad jag behövde detta!

Tänk att några få ord inbäddade i rätt tonläge, rätt tid och från rätt mun kan betyda så mycket?
Jag blev så rörd, tårarna pärlades och de återvänder nu när jag skriver.

Detta ligger nu i det goda högen, den enda hög jag sparar på och återkommer till i tankarna.

Fick utrymme säga att jag inte vill ha onödig irritation över småsaker, vi är värda så mycket mer.

Kram på er alla kloka

men inte oväntat att mannen reagerar så som du beskriver. Hans brors inspel (eller utspel) ska du verkligen låta rinna förbi... Ingen annan än du kan veta hur är det för dig att leva med den mannen och därmed kan ingen annan ha nån synpunkt om hur bra eller dåligt det är - och ha en åsikt om att du ska gå tillbaka. Gör inte det! Gör inte det!

Så bra att du skriver av dig och ur dig. Fortsätt med det!

Kram, kram håll ut nu! / mt

...jag ser det du gjort som ett handlande efter att din gräns-ditt ultimatum blivit överskridet.
Inte alls som du skriver, stoppa huvudet i sanden!

Du har aktivt gjort ett val, en stor förändring!
Var stolt över dig och din handlingskraft!

Ofta ofta hamnar min tankar i vad relationen är värd, om kärleken är äkta, om maken bara har mig för att jag finns kvar....
Lika ofta som jag strandar i den tanken, lika ofta infinner sig svaret att jag inte kan få svar ännu. Då blir nästa drag att antingen lämna det vi har eller vara kvar och få veta när tiden är inne. Jag går tillbaka till våra goda stunder, de är vackrare än jag kan beskriva. Om några månader är sommaren här, då blir det revision!

Idag är en ok dag, endel bra och något mindre lyckat, vanligt med andra ord.

Tjingeling

...jobbigt du har det.

Vita lögner kan du kanske ta till?
Menar, om du inte tror du kan säga just det du tänker till sambons bror kanske du kan göra samtalen korta?
I början av samtalet säga att du är på väg ut? Fixar mat? Har tandläkartid? Vad som helst, så de inte behöver bli så ingående?

Omgivningen kan inte förstå, bör inte eller vill inte förstå, inte ens om du skulle få sagt exakt hur du känner och precis vad som hänt.
Lägg din energi på din framtid istället, det är en klart bättre investering.

Det du upplevt är sant. Hur du mår är på riktigt och gör dig precis så illa som du känner.
Lita på dig!

När det gäller flickan måste han själv vårda kontakten så hon vill umgås med honom.
Han har rätt till umgänge och vårdnad lika mycket som du, så länge ni har gemensam vårdnad.
Men, om hon vägrar, då menar jag vägrar, inte "har inte lust", det är då utredningar börjar dra igång.
Min erfarenhet är att soc alltid i början utgår från att vi vuxna påverkar barnen i en eller annan riktning så var noga med att vara övertydlig i vad som hänt.
Jag minns att det inte räckte med att säga saker en gång. En av dem förstod aldrig, hon ville inte tro det var så illa som det var. Pappan var ju såååå trevlig.

Du står i den tiden som jag minns som den absolut tyngsta men samtidigt successivt säkrare på att det var rätt att lämna. När jag väl tagit steget över till "andra sidan" såg jag tydligare.

En sak i taget!

Kram

och jag tänker på dig!

Du verkar rätt så klar över dina tankar och det känns som att du kommit så långt! Skönt att du vet lite mer om vad som är viktigt för dig, vad du kan acceptera och inte!

Jag gillar väldigt mycket Lelas tanke med ultimatum-lista, vad man inte kan acceptera och vad man gör då. Jag har kommit förbi den dock, känenr att jag stoppade huvudet i sanden och flyttade hem till bror min för att det var det enda alternativet enligt min hjärna...

Kramar till dig

Känner mig så svag, så svag.

Nu har hans bror kontaktat mig igen: "det måste gå att hitta en lösning, jag tror att ni på något sätt kan hitta tillbaka till varandra.... Att flickan inte vill vara med pappa måste du hjälpa till med: du måste visa henne att det är ok... Är det verkligen bara sambons fel att ni hamnat här? Vad är din del?..."
Jag bemötte det med att
- jag tror inte på en lösning nu,
- jag försöker peppa flickan att vilja vara med pappa men när hon inte vill så kommer inte jag att tvinga.
- Det är inte mitt ansvar att visa henne: sambon har gjort saker som gör att hon inte vill, jag tycker inte heller att det är ok så jag kommer itne att vara påstridig i att visa henne att det skulle vara ok för mig.
- nej, vi är två som orskat denna situation, men nu är vi här och jag kan ta på mig vissa saker, men det är inte ok att skrika/hota/kalla mig saker.

Ja, känner mig lite bestämd just nu. Men också rädd och osäker och ledsen, nervös osv. Sambon är galen och kallar mig alla saker och ändå tänker jag ju emellanåt att jag överdriver. När jag pratar med hans bror så blir jag helt vilsen: känns som att jag är galen när jag inte vill ta på mig mer av våra gräl, typ: vem är jag som är så felfri? Måste ha fel...
Men å andra sidan, jag skulle gärna vilja säga till brorsan att jag tror att din bror/min sambo är en narcissistisk alkoholist och jag vill itne leva i det längre, jag har gjort det och den lilla biten du ser av det är ingenting mot vad jag levt i de senaste åren, och nu vill jag inte prata mer med dig om detta. Punkt. Men så kommer ju snälla jag aldrig att säga... Tyvärr?!

Tack Markatta för den fina dikten!

Hoppas det löser sig med jobb.
Kramar
Miss K

va längesedan ja va inne här ska gå igenom allt ja skrivit

vårmötets gäst på GiG :-)))

över sitt ultimatum, eller sin gräns är det viktigaste.
Att veta inom sig.

Vilket jobb du gör!

Önskar dig en riktigt bra, vanlig dag! / mt

...ultimatum börjar krympa ner från yviga ordlösa tankar till nedskrivna ord på en bit papper.
Min plan är att få ner ett ultimatum i en storlek som får plats på en lapp i plånboken.
Jag har ett "akut-ultimatum" redan.
Det långsiktiga är inte läge för ännu. Det har heller ingen precis form ännu.

Behöver inte skynda, inom en ganska snar framtid blir det tydligt för mig i vilken riktning maken tänkt sig gå vidare.

Kanske behöver jag inget ultimatum
Kanske behöver det uttalas med stora bokstäver
Kanske räcker en huvudnickning
Kanske han ger mig ett ultimatum

Imorgon väntar en ny dag, en helt vanlig dag!

...med lite förståelse och bekräftelse.

Det var just det jag kände jag fick på anhörigveckan.
Det känns nu som den veckan blev en slags "mitt-i-livet-sammanfattning" . En sammanfattning över det jag levt med, hur jag formats av livet, vad jag gjort ok, vad jag måste bli bättre på.
Jag hade aldrig gett mig den veckan om jag inte haft min make, missbrukaren. Så, oavsett hur framtiden kommer se ut, kommer den veckan alltid tjäna som en investering i mig själv, för mig själv.

Idag, samtalet som avslutades, känns det inte så bra, men samtidigt går jag över, om och om igen, varför jag reagerar som jag gör.
Kom fram till en slutsats, finns fler, men en av dem är tydlig och enkel att genomföra.

Eftersom maken varit så frånvarande mentalt (jag har förstått att det finns minnesluckor) och jag inte utgår ifrån att han minns, blir det långa förklaringar. Jag vet ju inte när det är saker han har missat, men det som blir upprepningar för honom gör honom, på ren svenska, skitförbannat irriterad. Han tycker jag blir seg och fastnar i långa utläggningar.
Ikväll har jag skrivit ner, vänt på händelser, funderat och kommit fram till att jag i det fallet enkelt kan/ska ändra mig.
Det är ju, självklart, så att jag i em försökte "bädda" för hans missbruks konsekvens. Jag vill inte han ska känna sig "dum" för saker han eventuellt inte minns.
Hn förstår långt ifrån allt i mitt jobb, helt ok, men vad jag tycker väldigt illa om är att han drar/dragit egna slutsatser baserat på okunskap. Det är dock hans problem! Vad som hänt/händer är att han dumförklarar mig?! Jag som har avsikten att samtalen just ska undvika den situationen/känslan för honom. Hans slutsats i em var baserad på just okunskap och där kommer jag inte intill eftersom han redan långt tidigare är irriterad på mig. Ofattbar irritation i min värld men, jag är ju den med tålamod och jobbar alltid omgiven av en stor samling individualister...jag är inte heller missbrukare i en just inledd behandling...
Jag har överseende idag.

Slutsats!

Sluta förklara "före" i våra samtal. Aldrig mer!

Någonstans är det respektlöst av mig att inte utgå från att han minns eller vill minnas.
Det är bara så tråkigt att han projicerar på mig.
Jag väljer, i detta, utgå från att missbrukartänket/beteendet inte lämnat honom.
Men utgår också från att han får söka en annan väg för mätta sitt behov av kasta galla.
Där står jag inte till tjänst längre!

Kram på er därute

Lelas
Ultimatum!
Ett enda ultimatum men bara rubriken uttalad och underrubrikerna tydliga för mig.
Det känns som rätta vägen.

En sak i taget!

Du är mitt i det jobbigaste!

Tänker på dig vännen

Vad jobbigt... Men, vad bra att du har kommit till den här punkten!

Jag tycker mig se lite djävlar anamma i dina ord nu - bra! :-) Heja dig, du fixar detta!

Försök att vila nu. Andas. Och som min samtalskontakt sa: "Känslor är inte farliga. Det gäller bara att komma på vad de betyder."

Kram, hjärtat!
/H.

Vilken jävla helg. Aldrig mer.

Jag har sagt att det är över nu. Mötttes av ilska, kränkningar och förtalades inför flickan.

Jag vill aldrig gå tillbaka till honom. Jag hoppas att jag kommer vara så stark att jag aldrig tvivlar på detta igen: jag vill inte leva med honom någonsin igen.

Jag är så orolig för flickan och att han kommer att få ha henne mer än jag, men jag måste ta mig ur detta.

Tack för alla era ord, allt ert stöd. Jag är på ruinens brant och det är ett långt stup kvar att falla, men jag hoppas att det finns en ljusning långt där nere...

Pling! Dagens boktips:

Jan Johansen: Med nya ögon.

http://www.norstedts.se/bocker/utgiven/2013/Var/johansen_jan-med_nya_og…

/H.

PS. Förresten, har ni hört hans senaste skiva? Lyssna på den här, som är till hans fru:
http://open.spotify.com/track/2DklQTl3tblv47VfwOP3JH

Hej igen!
Du resonerar så klokt och lugnt, så det kommer fungera väl det där med ditt ultimatum. :) Det märks också att anhörigveckan gjorde väldigt gott för dig - visst är det härligt? Skönt också att höra att det inte innebär några större praktiska hinder att bryta upp om det skulle bli nödvändigt.

Du undrar om du skall berätta för honom hur du tänker kring återfall (när du väl har klurat ut hur du faktiskt tänker). Jag tror inte att du skall göra det, inte i det här läget i alla fall. Signalera istället till honom att du tror på hans nykterhet och att du därför är lugn i att ställa ditt ultimatum - du räknar med att han skall klara det och att du därför inte kommer behöva göra verklighet av det du hotar med (att lämna).

För ett tag sedan så funderade du ju över det här med att inte dela allt med varandra... det här är ett sådant exempel, tänker jag. Du ger honom en bättre chans att lyckas genom att hålla honom utanför detaljerna i ditt ultimatum. Han måste naturligtvis få höra att du lämnar honom om han dricker igen, men det räcker så. Du behöver inte utveckla det för honom.

Kram, vännen, var rädd om dig!
/H.