Senaste kommentarerna i forumet

i det Lelas skriver och därmed även dig Sorgsen - även om Mg inte har varit på behandlingshem och ingen av oss har en professionell kontakt. Men på AA delar han, det är hans process - och han är tydlig i olika situationer med att "det här är min sak, det här tar jag hand om"... ofta som ett svar på en fråga - med nyans av oro skulle jag tro - från mig. Jag blir medveten om hur jag släppt och släpper taget speciellt i ögonblick när jag får flashbacks - senast när jag var i garaget och hämtade något och plötsligt stannade upp... *suck* kom ihåg mina sökrundor och de gånger jag oväntat snavade över någon gömma. Det drar ihop sig i bröstet när jag skriver nu - men mycket sällan tänker jag på det i vardagen. En annan sak jag kan komma ihåg att jag glömt, är den dagliga (minst 1g/dag) spaningen på nätet över vilka bostäder som fanns till salu. Det pågick ett par, tre år. Ibland när jag ser nån trea i nån tidningsannons påminns jag om det - men det ger mig inga reaktioner. Bara en suck av lättnad.

Flera gånger i min tråd har jag gjort tillbakaresor - det har varit viktigt (omöjligt att låta bli) vid olika märkes- och årsdagar. Jag vet nu när nästa kommer att komma. Jag ser det som ett (omvänt) sorgerbete.

Min resa - skulle gärna ha ett Al-anon men det finns inte. Har både kloka och kunniga vänner och så forumet... det har varit min bästa hjälp. Här har jag lärt mig långt mer än jag skulle kunnat föreställa mig. Inte minst det jag övat på och lärt på metanivå. Tack för att ni finns!

Kram på er medsystrar i morgontimmen

att du tog dig iväg och att det gick "bra"!

Förstår samtidigt att det inte är enkelt att vara "inneboende"... Kan någon, soc?, hjälpa dig att söka en egen bostad? Eller skulle du kunna bo ett tag på kvinnohuset? Och brorsan förstås hjälper säkert till. Det skulle vara viktigt nu att du inte går tillbaka för att det blir obekvämt med boendet.

Det här med gränserna händer alla - jag tror faktiskt alla - som lever (för) länge i en svår situation eller "sjuk" miljö. Det ska de veta och kunna på Soc och i synnerhet på kvinnohusen. Jag sätter en länk om Normaliseringsprocessen så kan du läsa om och när du orkar - finns också beskrivet på Tuvaforum. http://www.varningstecken.n.nu/normaliseringsprocessen

Kram,kram - sov och vila men släpp inte taget om ditt eget liv! / mt

PS Jag klistrar också in en text ur en Handbok utarbetad av Familjefrid Sunnerbo. Den ligger på nätet.
Läs det sista stycket - det handlar om dig:

Normaliseringsprocessen för kvinnan. Fritt sammanfattat efter Eva Lundgrens modell.

I våldsprocessen utvecklar kvinnan strategier, dels för att förhindra att våld uppstår,
dels för att överleva i relationen. Detta sker genom att:

1. Kvinnan förskjuter orsaken till våldet: I början kan våldet förklaras som en
olyckshändelse eller genom yttre orsaker som att mannen är trött, har haft det
tungt på jobbet, blivit arbetslös eller liknande. Med tiden förekommer våldet i
relationen utan några förklarliga orsaker. Kvinnan börjar bygga upp
skuldkänslor inför våldet och känner sig själv ansvarig för det som sker, något
som mannen också ofta framhåller, ”hade du inte sagt si eller så hade jag ju
inte behövt slå.”

2. Kvinnan tappar referensramar: När kvinnan utplånas psykiskt tappar hon
referensramar för vad som är ”en vanlig och en våldsam mansroll.” Hon
anpassar sig till och underkastar sig mannen. Han är den som bestämmer
vad som är tillåtet eller inte, och det som var tillåtet igår kanske inte är det
idag. Gränserna för vad som är acceptabelt eller inte suddas ut gradvis.

3. Kvinnan isoleras: Genom isolering från sociala kontakter kommer mannen att
dominera kvinnan känslomässigt och hon blir beroende av honom. När alla
andra kontakter skurits av har hon ingen att ”stämma av” med när det gäller
vad som är ”normalt” eftersom mannen utgör hela hennes referenssystem och
är normgivare.

4. Kvinnan utsätts för växling mellan våld och värme: Genom att mannen
alternerar mellan våld och värme sjunker successivt kvinnans självförtroende
tills hon helt anpassat sig till mannens våld och hans motiv till våldet. Hon
börjar se sig själv med mannens ögon. Det känslomässiga beroendet till
honom förstärks. Han som gör allt det hemska är också den som efteråt
pysslar om och tröstar. Detta skapar en stor förvirring hos kvinnan och hon
kan inte längre tänka klart.

Beskrivningen ovan är en process som gradvis påverkar kvinnans personlighet.
Kraften till förändring försvinner och den negativa självbilden förstärks. I detta
läge är det svårt för kvinnan att själv förändra sin situation, hon behöver hjälp
utifrån. Det är viktigt att minnas att personligheten hos den våldsutsatta kvinnan,
som i den utomstående betraktarens ögon kan verka underlig, är en effekt av
misshandeln, inte orsaken till den.

Så skönt att du kan känna att du är mer avslappnad där. Du beskriver ofta hur trött du är så nu behöver du ju få vila upp dig lite. Du har kommit långt. När man börjar en sådan här resa ,så var det i alla fall för mig, svårt att föreställa sig att den skulle vara så jävla lång. Men det är den men jag får känslan av att du nu har bestigit ett av de brantaste partierna. Klart du är trött då. Var stolt över att du lyckats ta ytterligare ett steg i rätt riktning! Jag är stolt över dig!

Och du, det du skrev att du är paralyserad i situationen, det är du ju inte. Du själv fattade ett beslut om att det bästa för dig och din dotter vore att bo hos din bror ett tag, och fullföljde det. Där var du aktiv i ditt eget liv.

Kramar till dig!

Åh flygcert! Jag sitter här med gråten bakom ögonlocken och gåshud på armarna!

Du gjorde det! Du lämnade!

Jag är oändligt stolt över dig och önskar dig inte styrka och kraft nu, utan vila och sinnesro. Stanna nu kvar hos din bror, låt dig falla i hans armar.

Ikväll är min aftonbön om dig en bön av tacksamhet. Du gjorde det.

/H.

PS. Skriv upp det där som flickan sa om pappa på en lapp och lägg den i din plånbok. Ta fram den när du tvivlar på om du har gjort rätt. Den är ditt bevis på att hon har uppfattat vad som har pågått och att du har gjort rätt val, för henne.

Sorgsen! Vännen! Andas! Gråt! Känn. Det är inte farligt att känna.

Jag fastnade för det du skriver om tanken om att ni inte skall dela detta med varandra. Jag minns den punkten i vår process också. Jag blev, precis som du, skräckslagen. Jag uppfattade det som att maken tog avstånd från mig. Här kämpar jag som en dåre med att hålla ihop vår relation, och så får han höra på hemmet att han inte skall dela detta med mig! Och dessutom tycker han att det låter som en bra idé! Men JAG då???

Men vet du... det är faktiskt rätt väg. Det är precis detta som jag menade med mitt "jag-du-vi". Ni är inte på långa vägar framme vid att börja jobba på det gemensamma "vi-et". Ni måste, var och en, fokusera på era "jag". Länge. För oss tror jag att "jag-et" tog lite mer än ett år. Sedan började "du-et" komma av sig själv, vi liksom fick syn på varandra igen. Nu har maken varit nykter i lite mer än två år, och jag tror att vi börjar närma oss "vi-et".

Det ni kan göra nu, tänker jag, är att bestämma er för att hålla ihop. Tala om för varandra att ni kommer att stanna hos varandra genom den här fasen. Och sedan kan ni fokusera på era respektive "jag" utan att den andre tolkar det som ett avståndstagande. Att han behöver ha en egen process i det här betyder inte att han inte vill leva med dig - och vice versa naturligtvis.

Jag tror dessutom att det faktiskt kan vara rent "farligt" för relationen att man är för inblandad i varandras processer, åtminstone så här alldeles i början. Jag hade aldrig kunnat få ut så mycket ur mina samtal om min man hade varit där. Jag måste få vara förbannad på honom utan att han hör det, eller vara rädd att förlora honom och måla upp skräckscenarier... så att någon annan (Al-anon, terapeut...) kan ta emot det och hjälpa mig bena ut det. Jag måste kunna säga att jag känner mig illa behandlad eller sviken utan att han hör det, för det skulle lägga onödig tyngd på hans skuldbörda.

Nu känner jag inga sådana känslor alls längre. Jag är inte arg på honom, jag klandrar honom inte. Och vet du - jag tror att det är just för att vi har haft varsin process som vi fortfarande rör oss tillbaka mot varandra och inte ifrån.

Så: tillåt dig att lita på att ni klarar av det här även om ni inte delar allt just nu. Det tar tid. Det kommer.

Kram, gumman.
/H.

... och känner mig rätt utanför i deras familjeidyll, men samtidigt mer avslappnad än hemma!!!

Ja, sambon och jag är inte eniga på något sätt, men jag och flickan är inte på samma plats som honom just nu. Det kommer bli ett kämpande nu, men det känns också lite skönt: jag har en tids fristad, men får se hur jag gör nu... Han har klargjort att han vill ha flickan mycket och vi får se hur det ska bli.

Kanske har du rätt Mt: skulle kanske itne ha pratat på kvällen, men samtidigt så har han varit lugn det senaste och när flickan sover är bästa tiden att prata.
Jag vet att jag gjort allt för attd et ska funka, men det har itne hjälpt, nu är jag rädd att jag ska förstöra mer än göra något bra, men det är också så konstigt eftersom han säger att han tar på sig saker, men sedan är ändå allt mitt fel.
Tack Mt, för ditt stöd!

Sorgsen, idag ringde en ny-gammal vän. Vi pratade länge och hon fick mig att minnas många många saker. Det här med gränserna äter ju upp mig. Det har hänt så mycket och ändå har jag glömt så mycket. Ibland när jag berätar om en händelse så kommer det upp fem andra i minnet... och det gör så ont att jag förträngt, att jag låtit mitt liv bli så här. Men jag hoppas att jag är på väg nu. jag ska göra allt för att mitt lilla hjärta ska få det så bra som det går. Jag förstår inte hur jag ska orka leva ibland, när jag är så trött, det gör så ont och jag är så paralyserad i situationen att allt tycks bli pannkaka och jag bara önskar att det hände något drastiskt... Men jag ska göra allt för att mitt barn ska få det så bra som det är möjligt. Jag ska göra mitt yttersta för att lösa allt.

Jag har tyvärr itne orken att läsa igenom min tråd nu, inte heller mina dagboksanteckningar från det senaste halvåret, men minnet finns ju kvar, eller i alla fall en stor del av et. Men en dag ska jag ta mig igenom mina anteckningar och jag hoppas att jag den dagen känner mig helt säker på att jag gjort rätt.

En dag i taget.

mig att du hade kontakt med nåt som kallas så ? :-) Eller är jag bara gammal och alkodement så jag blandar ihop saker och ting ?? :-))

Oasen?
Menar du på gården?

Fråga på bara, nyfikenhet är sunt :)

kontakt på Oasen...finns inte hon kvar ? Ursäkta om min fråga kom för nära men jag blev bara nyfiken.

Och kram förstås :-))

...tack...

Att försvinna härifrån ingick inte i planen. Här "trivs"jag...
Alanon, här och funderar även över en helt egen utomstående samtalskontakt. Klurar på det, bara för få vädra de där tankecirklarna.

Kram på dig

...allt fungerar för dig.

Det där med gränser, eller den ofrivilliga utvecklingen till det gränslösa, känner jag igen. Jag är själv förvånad över att mina har raderats ut i relationen. Som du, har jag klart för mig vad jag anser vara ok och inte. Det kroniska överskridandet raderar dem och till slut far allt ut i ett gränslöst intet eller kaos. Inget är heligt längre eller av värde eller ens finns.
För hålla min tanke så klar som möjligt går jag tillbaka till den där grundplanen. En form av "utvärdering" blir det automatiskt med hjälp av tiden, inte minst genom att läsa tillbaka i min tråd här.
En dag i taget, en sak åt gången- det viktigaste först!

Tänker på dig

Kram

Funderade på om jag skulle ta bort mitt tidigare inlägg om skam, tänkte att det kanske var "lite för mycket". Men nu när jag loggade in och läste era kommentarer blev jag stärkt, att låta det vara kvar. Tänker att det är skit samma om någon skulle känna igen mig som läser, den som heter något annat än markatta alltså. Det värsta som kan hända är att hårt virat nystan av integritet rullas upp.

Tack för vackra och starka dikter/citat. Påminner mig om det skrivna ordets kraft och att jag har en halvskriven roman som legat gömd och glömd på hårddisken alltför länge. Verkar som att jag kan komma att bli arbetslös inom kort så den ska jag ge mig själv tid att arbeta med framöver. Stänga av mobilen, kaffeknarka och bara låta mig gå in i en fantasivärld ett tag. Jag har inte haft ron att göra så på ett tag men känner nu att jag saknar det.

Dompa; visst har du lika stor "rätt" att kommentera här som någon annan! Jag tror att det bara är bra om vi inte har ett "vi och dem-perspektiv" och istället för att fokusera på våra olikheter kan mötas i det vi faktiskt har gemensamt. Du må vara en alkis(eller hur du själv nu väljer att definiera det), jag en medberoende, men det finns också många likheter där vi kan dra lärdom från varandra. Båda har ju levt delar av livet runt ett missbruk, eller hur? Adde har kommenterat här ibland och det har bara varit positivt. Det har också hjälpt mig att förstå hur en alkoholist kan tänka. Jag läser också i de andra delforumen ibland, just därför. Och tack för det du delade om din pappa.

Har varit sjuk ett tag i någon slags dunderförskylning men känner mig piggare idag. Skönt. Det ska jag fira med att köra ett lagom hårt pass på gymmet. Försöka rensa ut skallen lite för att kunna komma fram till hur jag ska göra med den här jobbsituationen.

Kramar på er!

inte undan härifrån :-) Du behövs här !

...egentligen är det ganska enkelt.

Jag ska bara vara tyst och inte bry mig!
Så får det bli. Hur länge det håller vet jag inte...

Gemenskap har jag massor med mina syskon och härliga öppna ungar, vi lever tillsammans utan nedvärderande kommentarer.
Kollegorna ger mig massor av gensvar. Idag har två oberoende av varandra tackat mig för jag är den jag är, omtänksam, rak, tydlig och aldrig oförskämd.
Detta är ju mer än många medmänniskor får uppleva i vardagen.
Nu sen lunch och sen vidare med jobbet och dess utmaningar.

På anhörigveckan ansågs jag varm och omtänksam, tom klok ;)
Ger mig lite egen peptalk som ni märker...
Håller mig undan och ser tiden an.

Kram på er

att ditt samtal med mannen gick "bra" - att han inte reagerade så att du tillbringat natten i rädsla. När jag läste så var min tanke: Nej, varför säger du, så här inför natten? Vänta tills imorgon...

När du skrev "ska jag vara den som förstör för vår familj?" - har du då gått in i hans bild och tankemönster? Jag ville att du tänker efter om du verkligen tycker så. Är det så, att i TANKEN vet du att alla bidrar, till bra eller dåligt, men ändå så tar du ANSVARET på dig? Så blir det för mig när jag läser. Han verkar inte vara beredd att vilja se på sin del...

Jag anade och befarade att det är så som du beskriver med barnet och barnets behov... hans oförmåga att möta dem. Och jag förstår din oro att lämna barnen till honom utan att du är med som stötdämpare... Att du känner dig som fångad i en rävsax. Du är inte ensam om det. Och så skäms du för att inte kunna välja...

Nu hoppas jag att du haft en lugn natt och åker till kära bror eller annan trygg plats när dagen kommer. Och att du gör ditt bästa för att lägga skammen i första bästa sopkorg närhelst den dyker upp. Kram / mt

"Jag gillade inte pappa när ni blev ovänner förra gången"

Idag sa flickan plötsligt i bilen "Jag gillade inte pappa när ni blev ovänner förra gången" och efter lite öppna frågor om vad hon menade, hur hon tänkte osv så var det att hon blivit rädd, att pappa varit dum osv... Svider.

Återkommer till rubrikvalet längre ner...

Ja, Lelas: skammen i mig är djupt rotad: under våra år tillsammans så skämdes jag i början över att jag levde i ett förhållande som gjorde mig så lycklig, men som också kunde trycka ner mig så, och skammen låg ju i att jag alltid försvarade/sa att allt var bra. Till och med på en rak fråga om sambon slog mig svarade jag övertygande nej (trots att han då hade slagit mig, något som inte händer längre). Och skammen har varit kvar, men är idag vänd till att skämmas över att nu har jag berättat för en del om hur det är, men ändå stannar jag...

Lelas, du stärkte mig idag: när jag läste dina ord om mitt hot om att separera och hur han kommer bara se det som tomma ord så kände jag att jag måste stå på mig. SItte roch laddar precis nu för att säga till honom att jag imorgon kommer bo hos brorsan ett tag (orkar inte nu säga att jag inte kommer tillbaka, eller i alla fall inte planerar att komma tillbaka).
Om du visste vad dina ord var viktiga, Lelas!! Just idag tog de skruv så otroligt!

Sorgsen, så rätt du har:
Nästa gräns? Min samtalsterapeut ställde mig frågan vad som skulel krävas för att jag ska lämna och det är tragiskt för jag har ju så många gånger bestämt mig för att lämna och sedan inte följt det. Jag har ingen gräns längre, för alla mina gränser har bara flyttats bort, jag har passerat allt, så det är för sent: jag måste lämna nu.

Mt: Jo, alla är delaktiga, alla bidrar, men sambon är såå snabb med att tala om att han bidrar med allt det positiva och jag med inget, jag försöker ta upp att han inte helelr verkar nöjd, men han tar bara upp att han vill leva med mig... eh...

Innan vi träffades så hade jag bestämt mgi för att leva ensam resten av livet, eftersom jag blivit bränd i en tidigare relation.
Jag brukar var väldigt säker på vad jag vill och hur jag tänker, men i relationen är allt tvärtom... Vet verkligen inte varför?

Jag vet som du skriver att "barn klarar av att kissa vid vägkanten, begära mat när de är hungriga och att ha "fel" jacka enligt årstid och väder", men det är just vad som händer när de säger att de behöver kissa, äta eller fryser: ibland går det bra, ibland blir pappa väldigt arg och gapar om att "du kissade ju förut, eller vi har ju ätit... Det gör ont.

Nu kommer han hem och nu ska jag säga något... puh. Smårädd. Lycka till, till mig själv, kära N!!

och en sak i sänder räcker. Det viktiga är att vara i rörelse... och gärna i en riktning som känns rätt. Kram / mt

Jag inser när jag läser runt..Att jag är så himla dålig på att prata i jag-form. Att tala om vad jag behöver. Egentligen har jag verkligen gjort mina försök; jag har deklarerat redan för några månader sedan att jag ville prata med honom då, den helgen....ingen tid avsattes då från hans sida och sedan har det inte blivit något av detta samtal. Jag skrev ett brev i jag-form..detta brev är inte öppnat och läst ännu... Jag har så svårt att prata med honom- skjuter hela tiden upp det och lägger det åt sidan och försöker leva som om problemet inte finns. Gör det jag själv vill göra och involverar inte honom så mycket i mitt liv- han har ju sagt för inte så länge sedan att han inte är intresserad av vad jag gör eller hur jag har det.
Jag vet ju att det inte går att trycka undan allt detta hur länge som helst. Så som vil lever är inte ett samboförhållande.
Jag hade faktiskt bokat en tid på min bank igår för att gå igenom min ekonomi. Att få lite klarhet i hur jag skulle klara mig vid en separation, vilka möjliga boenden jag skulle ha råd med osv...
Tyvärr blev min kontakt på banken sjuk men jag har en ny tid i början av mars.
Ett steg i taget och en dag i sänder.

Läser om din kamp... Du gör det bra.
Att prata JAG-språket är nog väldigt viktigt.... Det måste jag bli bättre på.
Jag följer dig och det du skriver.

Ville bara titta in och säga att jag följer dig i dina tankar!
Kram

Skrev igår och suddade, skrev i morse och tappade bort det. Kanske meningen så - jag blir upprörd när jag läser... Jag måste fråga: är det en (1) person som skapar en bra relation? Är det en (1) person som förstör en familj? Är det inte så att alla bidrar, alla är delaktiga i det som är? Alla (utom små barn) har ansvar i ett sammanhang. Inte kan väl din sambo heller ha det bra i relationen?

Jag måste fråga igen - och du behöver inte svara:
Hur har ditt liv gestaltat sig före du träffade och gick in i relationen med sambon?
Vad bär du med dig?
Var finns ursprunget till ditt (över)stora ansvar?
Var har du lärt dig att just du ska bära så tunga bördor?
Är du så här villrådig i andra frågor också?

Jag menar att fråga av omsorg, inte alls som kritik!

Vet du, barn klarar av att kissa vid vägkanten, begära mat när de är hungriga och att ha "fel" jacka enligt årstid och väder - mer bekymrad är jag över ignorerande, skuldbeläggande och skäll. Jag förstår och tar din oro på allvar - men du hjälper ingen genom att gå under själv. Ta till dig ALL hjälp du kan få i din näromgivning. Ni behöver det. / mt

att skriva en favorit-meditations-ramsorna-medan-jag går... med fötterna stadigt mot marken

Du ser din storhet genom ditt elände
Tro är fritt fall
Kärlek är att stå stadigt på ingenting
Friden finns i virvelns mitt
Gud bor där han blir insläppt för han är redan där

Martin Lönnebo

Har nu läst igenom hela din tråd. Jag kommenterar sällan på anhörigsidan...känner att jag inte har ngn "rätt". Men du berörde mig så mycket så jag måste skriva det. Vilken resa... Att du orkar. Skammen känner jag igen. Skammen över ngn annan...även i mitt fall pappa. Ett minne av hur jag är ca tio år. Vi är på väg hem från ngn vuxenfest (läs fylla, på den tiden drog sig inte vuxna för att ha med sig barn på fyllefester). På gångbanan har ngn parkerat en bil. Pappa blir fyllerasande och klättrar över bilen som givetvis inte ska stå där. Han hoppar på biltaket och skriker...och givetvis kommer några klasskamrater förbi. Jag vill bara försvinna. Skam! Den svartmuskige fyllegubben på biltaket hör ihop med mig!

Sen det där med Gud och kyrkan. När jag var typ 19 och jobbade på krogen i Stockholm så var jag oftast pank. Trots den höga dricksen för den hade jag ju druckit upp efter jobbet. En pank dag går jag in i kyrkan och "ber" Gud om åtminstone matpengar till mig och katten. Fem meter utanför hittar jag ett halvt rikskupongshäfte. Till mat! Inte öl, inte cigg...bara mat. Nästan läskigt. Men Gud kanske hör uppriktig bön? /R

är nog inte helt på det klara med vad som händer inom dig nu ? Och det är absolut inte menat som kritik utan precis vad jag skriver : JAG fattar inte ! Med risk för att uppfattas "egoistisk, självisk och empatifattig" :-))

När jag lärde mig att prata i "Jag"-form stärktes min självkänsla för jag får ju själv ta ansvar för mina ord och åsikter och det var en väldigt nyttig lärdom. Jag hade ju i mitt aktiva liv alltid haft nån annan att skylla på, att lägga ansvar på, en "man". Det inger också respekt hos andra när jag pratar i jag-form eftersom det inte råder något tvivel om vad jag vill. Tänk om våra politiker kunde lära sig detta ansvar !!

För mig var också ett öppet sinnelag en förutsättning för en bra nykterhet. Hade jag fortsatt med mina gamla vanföreställningar om hur andra skulle vara för att passa mig så hade jag nog inte klarat mig. Jag kan lugnt säga att jag förändrat många, de flesta, saker och åsikter från grunden och att jag också lärt mig att hålla mig från saker/personer som inte är bra för mig. Att kunna sätta gränser har också varit en förutsättning jag fått lära mig.

Det första året i nykterhet händer så ofantligt mycket inombords hos både alkisen och den medberoende och det händer så snabbt. Att kunna ta ett steg tillbaka och bara var åskådare till skeendet är inte lätt men går att öva upp och är nog en förutsättning för att själv kunna hänga med i svängarna. Att lära sig att använda deviserna är en mycket bra hjälp (åtminston de 5 första säger jag dårå som inte är religiös :-)) ), min favorit var "Lev och låt leva" i början.

Jag behövde inte ha alla förklaringar på en och samma gång utan fick lära mig att låta saker ha sin gång och få ta tid. Många var de ord som jag inte alls förstod innebörden av bara för att jag inte var mogen för att förstå just de. Inom AA och Al-anon är ordstävet "Jag får det jag behöver när jag behöver det" en rätt vanlig förklaring till vad som sker. Ibland har det tagit år för mig att fatta vad någon sagt på ett möte tills min egen peng trillat ner i myntfacket. Och då har det ofta slagit mig att lösningen varit så enkel men att jag inte var klar nog att se den, jag hade helt enkelt inte kunskapen att se den just då.

*Tag det lugnt* och *En sak i sänder* Det hjälper en hel del !!

Kram !!