Senaste kommentarerna i forumet

Håll fokus på det som är viktigt för dig, bara dig!

Låt inte känslorna spela dig ett spratt, eller låta dig manipuleras av ditt ex.
Du vet vad som är DIN sanning, och stå fast vid den, vill han drilla dig med gammalt groll,
så är det hans tillkortakommande som visas, inte dina.
Svara inte på en massa skit som slängts i ditt ansikte, utan bara korta och koncisa ordval.
Det här är det som hände, min version, punkt slut.

Sätt målen redan nu vad du vill med ditt fortsatta liv, och bestämt även hur mycket ditt ex. ska få vara med och spela i din regi..
I framtiden kommer det bara att vara vid överlämningen av barnen,
och vilka helgdagar de ska få vara hos vilken av föräldrarna.
Vilka kläder de bär och vad de gör när de är hos den andra föräldern, är deras ensak.
Man kan inte styra förbi ens egna befogenheter, jag har sett det allt för ofta hos en del mammor.

Din gamla familj är ett minne blott, en erfarenhet du har fått, och den fungerade inte så bra.
Nu blidkar du framåt och du väljer naturligtvis alltid vad som är bäst för dig,
om du mår bra, så mår även barnen bra, såväl som i slott eller koja..

Sätt upp en mental fasad med kraftiga murar, och bestäm vad som får komma igenom dina barriärer,
det du släpper in gör dig också känslig och svag inför detta, så välj noga.

Historia är historia, och en del ligger till grund för dina framtida val,
det sämsta man kan göra är att upprepa sina misstag om och om igen...

Ditt mål är att må bra, allting kommer att bli bättre och du kommer att känna dig starkare.
Låt inga hinder stå i vägen för dig, och ibland måste man ryta till för att nå dit man vill.
Att göra sig obekväm ett tag är ingen fara, det finns nya ögonblick att ta tillvara.

Oroa dig inte för saker som ännu inte har skett, var dag har sina bekymmer och du tar dem efter hand.
Lugnt och metodiskt stakar du ut din framtid, vad vill jag med mitt liv?

Du har ett viktigt liv, ta hand om det, och du behöver inte styras av andra.

Lycka till!

/Berra

...men jag tror inte du ska ha för stora förhoppningar på ordväxlingarna ni har haft i en rättstvist. Om inte det finns missbruk eller misshandel inblandat. Men, som sagt, det där vet bara du. Utredning med soc blir det om sånt anses finnas och det är det jag menar du är skyldigt att anmäla som vuxen. Vid tydliga missförhållanden är det ju såklart polisen som ska kontaktas akut.

Det där kan bara du bedöma och veta.

Tvist blir det bara om ni inte kommer överens om var barnet ska bo.

Det är otroligt frustrerande att se sitt barn, i mitt fall barnen, må dåligt. Men hur deras far valde leva med barnen valde ju han. Det var inte olagligt eller i närheten av misshandel enligt lagarna vi har. Det stred mot sättet barnen levt tidigare och den slutliga vändningen var mycket tvär. Efter flytten från det tidigare gemensamma boendet vantrivdes de. Tidigare kunde de successivt märka xets förändrade värderingar och levnadssätt. Barnen stannade kvar hos mig efter en helg eller tog sig till mina föräldrar som fanns geografiskt nära, mot sin fars vilja, och tvisten var igång. Först den interimistiska vårdnaden, sen lång tid innan den slutliga domen föll. Tid....räkna med att det kan ta tid.

Detta var bara lite torrt om hur det hamnade i rättstvist för mig och mina.

Tänker på dig

...men samtidigt är vi alla lika.
Menar, det du går igenom är helt unikt, ingen kan veta hur du har det mer än du, så där riktigt. Jag kan föreställa mig genom mina egna erfarenheter men bara du vet hur du lever och mår. Tro och lita på den känslan, den är din och lika sann inuti som din spegelbild visar ditt yttre med alla konturer och färger.

Det som har hänt har hänt och är berättelser du ska ta med advokaten du blir tilldelad vid eventuell tvist. De kommer råda dig.
Nu ska du följa din magkänsla och göra det du känner du måste.

Det enda jag vet är att någon gång blir det bättre, hur lång tid det tar är omöjligt att förutspå. För mig var det jobbigt ta beslut, ännu jobbigare genomföra men när det rullade så var målet så tydligt. Då var det så mycket enklare bära smärtan. Det där villrådiga förgör allt.

Att lämna eller vara kvar i ett trasigt förhållande kräver mycket tid, tålamod och handlingskraft.

Kram och styrka från mig

Ligger i sängen o skriver på mobilen. Lita på din magkänsla! Jag tänker att barnen är ju ensamma med honom nu också. Kram, hoppas du får en lugn natt på jobbet. Kram / mt

Igår satt jag på samtal och berättade om de senaste veckornas händelser och kände att jag vet ju rent mentalt att jag måste komma härifrån, men jag tvekar ju känslomässigt (pga barnet), men så kom jag plötsligt ihåg det som hände vid jul- och nyårshelgerna och fick nästan skamkänslor: "men hallå, hur tänker jag? Allt detta har hänt och händer, och ändå tänker jag att jag inte har det tillräckligt illa osv". Det gör ont och när sambon är ledsen så vill jag bara kramas, men det är ju kört...

Och häromdagen kom han hem tidigt från jobbet och barnet sov middag. Då var han först ledsen, och när jag inte föll till föga vände det till ilska och beskyllningar om att jag minsann inte tagit tag i mitt liv, att jag är hemsk, att jag hamnat i en kris som jag får ta itu med själv, att jag förstör familjen osv osv och när jag inte backade så vände han till att vädja om jag inte kan tänka på familjen och när jag inte backade då så vände han till ilska och att jag är hemsk som splittrar familjen... Och allt var ju som vanligt mitt fel. Det finns så många sådana här tillfällen, jag måste sluta tveka. Jag kommer få det tufft utan honom, och det kommer vara jobbigt när vi måste dela bohag, strida om barnet osv, men jag tror att jag kommer få det bättre utan honom, lugnare och mer harmoniskt.

Vad gäller brorsan, så var jag nog otydlig Lelas: Brorsan A är ju bror till sambon och brorsan som jag ev kan bo hos ett tag är ju min brorsa.
Du har ju helt rätt: jag lever i detta och känner hur negativt påverkad jag är. Sambons familj lever inte i det, vet inte vad som händer på så nära håll.

Sorgsen, du har ju så rätt: skuldfrågan är helt oväsentlig; jag mår dåligt i detta. Det spelar ingen roll vem som sagt/gjort vad, eller säger/gör - jag orkar inte.
Har en stund i klarhet idag - jag mår bäst utan honom. Känner mig lugnare, mer i harmoni, barnet verkar också lugnare: säkert för att jag är lugnare...

Men det som hotats, sagts till och gjorts inför barnen - jag har inga bevis (lite inspelning) men det kommer ju bara bli ord mot ord... Hur ska någon kunna utreda det? Och jag har knappt ork att tänka så, vill bara att vi ska komma överens (vilket vi nog aldrig kan...?).
Känns väldigt skönt att läsa om rättens reaktion på alla ditt ex utläggningar och att de såg bakom det.
Tack, återigen tack SOrgsen, för dina erfarenheter är värda så mycket, jag kan inte nog berätta det för dig!!!!
Helg... Vad blir det för helg?
Kram

Den dåliga magkänslan har åter infunnit sig. Jag jobbar natt och samtalet hem får mig att bli misstänksam över att kvällen inte är helvit. Inga katastrofala mängder, kanske anklagar jag honom felaktigt? Men små tonlägen och hans sätt att samtala med mig gör att jag blir misstänksam.
Vad gör jag med dessa känslor? Mina barn är hemma, kanske tänker de inte som jag? Kanske tänker de inte på detta när det handlar om små mängder? Kanske har jag fel? Men tänk om de känner och tänker som jag!!
Hur ska jag hantera detta? Hur ska jag, vid ev separation, kunna leva med detta och känna mig trygg? Detta kommer att förbli ett dilemma för mig :(

att ni kan arbeta tillsammans, ni har att bygga på!

Var rädd om dig Sorgsen, du är så bra!
Jag är som du: måste tänka efter först, och sedan återkommer jag...
Kram

att du verkar jobba så bra med dig själv!
Skönt att försöka hjälpa "barn-versionen" av dig, för det är ju som du skriver: det var ju inte ditt fel, det var ju aldrig det!

Så starkt, jag inspireras av dig!!
Kram

också i vårt liv - ingen har som min man bidragit till att jag sett dysfunktionella mönster och lärt om mig själv. Sen kom de svåra åren när många situationer blev fel och samtal urartade. Nu lever vi i det som du ser framför dig - svåra saker kommer till ytan och tas omhand... Sakerna tas omhand och vi tar hand om oss själva och varandra. Kram på dej! / mt

Började skriva till dig men insåg tankarna for iväg och flyttade över de orden till min tråd.

Vill bara skriva att de positiva timmarna,dagarna,veckorna är så värdefulla. Njut och vårda de stunderna, spara dem djupt inuti.

Kram

Miss K's inlägg och började svara...
"Gläds med dig, att du känner det positiva väger tyngst just nu. De stunderna är guld värda!

I mitt liv var de nyktra stunderna underbara, då ville jag på inga sätt göra något, säga något, som skulle vända det positiva."
Här kände jag att mina reflektioner nog skulle in på min tråd istället... Kopierade och flyttar det hit...

Nu tänker jag på de perioderna. Jag tassade ju lika mycket då som när det var fylla och destruktivt. Så sjukt beteende!

Jag fick mig en riktig tankeställare när jag och maken pratades vid om hur jag fungerar-att jag gärna funderar och sen återkommer. Han såg ut som ett frågetecken, det hade han ingen aning om, att jag funkar så. Den reaktionen fick mig att återkomma till att han så ofta, mest i ilska, sagt att jag aldrig berättar om mig.
Det tycker jag att jag har gjort, men han har så rätt. Vi har pratat om vad vi gör, hur vi gör, om familjen, om vår historia. Men väldigt lite om vem jag ÄR! Varför jag tänker som jag gör, varför jag är så öppen om så mycket men väldigt sparsam i annat.
Varför?
Rädsla!

Jag älskar verkligen min man, hatar alkoholens makt, men trots allt som hänt så har han även sagt saker som varit så sanna. Saker som hjälper mig i min utveckling och som i vår gemensamma framtid kan föra oss närmare varandra. I vår framtid kommer, utgår jag ifrån, samma saker upp till ytan utan ilska och rädsla. Två tillstånd som ju ofta går hand i hand. Nu har vi ju inget mer att förlora, känns som vi kan fortsätta men utan skyddsmurar, i alla fall inför varandra. Hoppas och tror på oss!

Kram på er alla kloka

dristar mig i alla fall att kommentera och tacka för att du delar med dig och sprider kunskap runt dig.
Tack !

Har glesat ut på skrivandet lite. Det är som att du vet precis vad jag går igenom, men har kommit vidare.

Jag känner fortfarande då och då att jag "har det för bra". Mannen har (nästan säkert) fått en praktik med något han vill syssla med. Han finns här för mig och lagar mat när jag ska till jobbet. Nu börjar han också träffa vänner och ett av barnen. Inte en droppe på 14 dagar!

Min papegoja på axeln kraxar till idag med aningens oro. Vi ska gå på restaurang och jag har aldrig varit med om att han beställt alkoholfritt... En annan fundering är om det verkligen ska räcka med något som kallas återfallsprevention. Tänjer igen på min gräns angående behandlingshem. Han har klarat avgiftningen själv, just nu känns behandlingshem onödigt och arbetet borde nog gå före. Han vill bara arbeta och få normala rutiner igen.

Borde kanske också göra upp en plan, men det tar emot. Intressant det du skrev om skam!

Kramar
Miss K

Skuld och Skam är nog människans största fiender. Samtidigt så nödvändiga känslor/tankar för en vilja till förändring. Det svåra ligger ju ofta i att kunna se och skilja på när dessa tankar är berättigade eller inte. För ett barn som slår ett annat barn så detta börjar gråta på skolgården, är känslan av skam nödvändig för att det inte ska göra om samma sak, gå vidare, dra lärdom. Men barnet som börjar gråta kanske också känner skam. Skam över att ha blivit utsatt för detta inför alla klasskompisar, skam över att ha visat känslor och ha börjat gråta. I det fallet är det tydligt att känslan av skam inte leder till någon positiv utveckling.

Ordet Skam är ju så fult att det förr till och med var en beteckning på djävulen själv.

Jag jobbar just nu med detta i KBTn, det är därför jag tänker så mycket på det. Det har varit ett bromsande tema i mitt liv. När jag läser i andras trådar här så ser jag att de flesta brottas med detta ibland.

Även om jag försöker att leva här och nu så måste jag också ta en resa tillbaka till barndomen. För att förstå varför jag gjort de val jag gjort, se vad som format mig till den jag är idag. Förut var jag rädd för det, såg det som ältande. Nu måste jag se det som en del i att skala av mig masken och att inte vara så hård mot mig själv, inte döma. Lättast blir då att se mig som det barn jag var en gång. Inte ens jag kan ju döma ett barn.

Första gången jag minns att jag ens hörde ordet alkoholist var på en midsommarfest. Jag var runt 5år gammal och lekte runt med de andra barnen. De vuxna blev fullare och fullare, pappa var värst. Han blev otrevlig och skrek och skulle bråka med någon kompis. Ett av de äldre barnen retade mig och sa att min pappa var en äcklig alkoholist. Skam. Självklart försvarade jag min pappa. Både verbalt och med knytnävarna. Därefter rullade det på, utåt sett försvarade jag honom alltid men när vi var själva så bråkade jag på honom för att han drack. Jag skämdes ögonen ur mig men rörde aldrig en min inför andra.

9 år. Pappa försöker ta livet av sig. Minns blodet i svart/vitt. Jag ringer ambulans. Barnen på gården ser på när ambulansen kör iväg. Jag tänker såklart det var mitt fel. Säger i skolan dagen efter att det var blindtarmen, skyddar pappa. Skam.

11 år. Pappa skiljer sig, börjar dricka ännu mer. Jag tror det är mitt fel han är ledsen, jag var ju så jobbig mot henne. Skäms över att jag bråkar på honom för att han dricker.

Vid 12års ålder tar jag min första fylla. Jag tror man kan dricka lika mycket vodka som vin och hamnar på sjukhuset för magpumpning. Pappa blir inte arg, bara ledsen och gråter. Jag skäms så mycket och hoppas han ska bli arg istället.

17 år. Pappa får en livshotande sjukdom och ligger i veckor på sjukhus. Jag tänker att han lika gärna kan dö, att jag kan ta hand om min lillasyster, vara mamma, pappa, syster. Känner att det är fel att tänka så. Det här har jag nog haft svårast att förlåta mig för men jag kan nu se varför jag tänkte så och känner inte längre någon skam inför det.

Jag säger idag till det barn som en gång var jag; Det var inte ditt fel!

Ung vuxen. Destruktivitet. Självskada. Ätstörningar. Tablettmissbruk. Våld. Rättegångar. Det här var det ju ingen annan som gjorde mot mig. Det var jag. Jag var heller inte längre ett barn. Men jag har ändå kunnat släppa taget om skammen för de där åren. Jag kan se att jag inte hade de verktygen jag behövde för att kunna hantera alla jobbiga känslor. Och framför allt; jag kan känna mig stolt idag över att jag lyckades ta mig ur allt det där! När jag väl hittade verktygen så kunde jag också använda dem.

Idag jobbar jag ännu med alla känslor och minnen som finns kring allt som hänt de senaste 5 åren, åren med min alkoholist och det våld jag utsatts för. Det är jobbigt, tar tid, men det går framåt.

Jag förväntar mig inga kommentarer här, har ju inte ens formulerat någon fråga. Jag ville bara kunna se det här i skrift, själv påminna mig om att jag är på rätt väg, att jag redan gjort en massa förändringar. Det är också viktigt för mig att våga "prata" om delar av sådant som är smärtsamt, sådant som jag tigit om.

Ta hand om er!

Hur har du det nu?
Du skrev i min tråd att du var lite orolig för att du hade det "för bra" nu, var orolig för när kraschen skulle komma. Så har jag också känt många gånger, säkert de flesta som levt med en alkoholist.

Tror verkligen man måste få unna sig att faktiskt må bra också, säga till sig själv att "idag mår jag bra". Många gånger är man ju som två personer, ja som alkisarna brukar skriva att de har som en alkoholjävul eller en papegoja på axeln, så tror jag många av oss medberoende också har det. Om vi tänker att vi mår bra så dyker papegojan upp och säger "tror du verkligen att du kan ha det så här bra", om något sedan händer så dyker den upp igen för att ge oss skuld och skam med ett "vad var det jag sa, din dumma människa, du visste ju att det här skulle hända".

Tänker att det är skillnad på att föra en dialog med sig själv och att klanka ner på sig. För mig är också skillnaden idag att förut så kunde jag förtränga det jobbiga de stunder det faktiskt var bra, liksom leva i en bubbla för att jag så gärna ville hålla fast vid de fina stunderna. Problemet då var ju att "det jobbiga" kom över mig ändå, i form av diffus ångest och oro, men jag kunde inte göra något åt det eftersom jag inte erkände det för mig själv.

Idag har jag en plan för hur jag ska göra om "skit händer", en plan jag gjort upp när jag mådde tillräckligt bra eller åtminstone kunde se på saker med lite distans. Så nu kanske är bästa tiden för dig att göra upp en sådan plan? Det tog bort en massa oro för mig att inte behöva tänka på vad jag ska göra om något händer, gör det mycket lättare att tillåta sig att leva i nuet och acceptera det som händer, om det händer.

Kramar!

...kan kanske verka kyligt att säga detta men...
...skuldfrågan är ju egentligen oväsentlig nu. Vem som sagt vad, gjort vad....

Koncentrationen i rätten ligger på barnets bästa, inte på vuxnas gräl och oegentligheter. Men, jag återkommer till det där med hotbilder, missbruk, misshandel, då är det avgörande få utrett. Det måste utredas, och fortsätta få fokus om utredningarna känns diffusa eller otydliga. Då är vi vuxna skyldiga ligga på!

För mig var det också så, fick skuld för allt. Jag sa..ok...jag tar det, vad ska vi göra nu? Hur löser vi detta? Att försöka reda i det där infekterade skapar bara mer smärta och oförståelse, inte minst hos de utomstående, de kan inte veta så därför är det klokast försöka låta deras ord passera.Ta inte åt dig, de vet inte bättre, även om de kanske vill väl.

I rätten gjorde exet likadant. Efter alla hans förklaringar och anklagelser sa jag bara att jag inte har samma åsikt, i undantagsfall fick jag förklara för domaren men oftast räckte det med ett kort ja eller nej. Domare ser igenom det där, familjerätt tar stor del av rättsväsendet.

Steget du tagit har du gjort för du måste. Annars hade ni ju löst situationen redan, eller hur?

Familjerätten finns till för såna situationer som du står i, de som är omöjliga att greppa och ordna på tu man hand.
Se det såhär, om mannen tycker du är dum och bär skuld, då är det ju bra ni separerar. Om han och/eller du känner längre fram att beslutet var tokigt så kan ni ju alltid försöka komma tillbaka till varandra. Svårare är det ju inte.

En separation är omvälvande, dramatisk, traumatisk för alla, men den är ju övergående.
Livet ni har nu ser inte ut som ett bra alternativ för någon. Det tredje alternativet, med familjerådgivning, det har ni ju varit igenom....
Vad finns kvar att göra för att må bättre?

Läs, skriv, gråt, sov, men...ge inte upp..ditt liv är ditt ansvar.
Tänker på den där syrgasmasken i flyg, hjälp dig själv först så har du kraft nog hjälpa andra.

Var rädd om dig vännen
Kramar

Hej igen!

Måste du ha kontakt med "Bror A" just nu? Han vet inte vad han pratar om, och det är uppenbart att han inte bidrar till att du skall må bättre. Kan du låta bli att prata med honom på ett tag? Jag gissar att han själv inte har en aning om hur illa han gör dig när han säger så där. Han vill inte tro att hans bror är en idiot, och väljer att försvara honom. Men han har faktiskt inte en susning om vad som egentligen pågår. Du har rätt, inte han.

Kram igen!
/H.

Ja, smärtan och sorgen är kvar. Gråter så oändligt mycket, och vill bara sova, men det får vänta...

Har fått ett samtal från brodern (A) till sambon: han tycker att jag gör fel. A säger att vi borde gå på familjerådgivning och prata mer med varandra, finnas där för varandra, så tror han att sambon och jag kommer nära varandra igen....... Vad ska jag säga? Jag har försökt tala om att jag inte håller med, att det har hänt så mycket - jag har tom berättat en del, men kära brodern svarar ungefär "Njae, så där skulle inte X göra, jag känner min bror". Dessutom säger A att jag "är skyldig barnet det", att lösa saker. Helst vill jag bara dö känns det som. Andra alternativet är att säga till A att sluta ringa till mig, för jag tror inte att det går att lösa längre, men samtidigt vill jag vårda relationen eftersom jag hoppas att de ska fortsätta ha kontakt med barnet även om inte barnets mamma och pappa lever ihop...

Det gör sååå ont. Vet inte vart jag sak ta vägen. Oftast är jag såå säker på att jag vill inte leva så här, jag ska ta mig ur det, men så kommer tvivlet: tänk om jag gör fel. Men - kärleken har ätits upp av alla elakheter, det finns ingen återvändo.

Tekla! Tack för dina ord till mig, ja, jag ska försöka tänka på dina ord: "Inget löser sig på en gång, även om man hade velat det. Låt det ta lite tid men ändra inte det du har bestämt dig för att göra."
Det är oerhört viktigt för mig. Jag önskar ju att allt bara var bra imorgon när jag vaknar, men så kommer ju inte att ske. Och mitt fokus är klart.

Mt - ja, det är gott att jag sagt ifrån, men jag tror inte att det sjunkit in i honom, han kommer och är småironisk emellanåt, men fortfarande är allt mitt fel...
Känner att jag har ett klart spår, men samtidigt är det som den slirigaste vägen: jag halkar så lätt av, det gör så ont, tänk om mitt barn far illa av en separation, tänk allt han kommer använda mot mig: att jag valde att bryta upp, trots alla hans försök att få ihop oss...
Åh, gör såå ont.

Satt på Kvinnojouren idag och gjorde upp en plan: jag ska lämna honom och bo hos brorsan ett tag, och ringa familjerätten imorgon. Bra plan!
Men nu tror jag inte att jag klarar av att fullfölja den.
Jag är så säker på min sak, men så osäker... Och det blir så definitivt när jag väl ringer familjerätten.
Åh, orkar inte...

Hej ledsen! :-)

/H.

Vad skönt med sjukskrivning - använd nu tiden till att vila och samla kraft. Gör saker som du själv mår bra av, låt bli allt annat!

Och: vad glad jag blir av att höra att du har sagt ifrån! Heja dig! Jag känner mig stolt över dig! :-)

Kram!
/H.

Skönt att du känner att du i alla fall är nästan framme.

Varje kommun ska erbjuda en budget-rådgivning. Kanske det skulle vara något att gå tillsammans till för att reda upp hur ni ska lösa det ekonomiska? Det är nog oftast folk som behöver hjälp att se om de har möjlighet till skuldsanering eller liknande men de kanske kan hjälpa dig. Kolla på din kommuns hemsida.

Ta hand om dig!

...har kollat på hemsidan. Om vi kan kommer vi, jag och maken.

En Alla Hjärtans kram på dig

förening på Gården har vårmöte den 4e maj, gäst är bestämd och sol och fisk är beställt :-)) Bara ett litet tips :-))

att du är sjukskriven och helt rätt tänker du om att använda tiden för att bli starkare. Återhämta dig. Det kan bli en jobbig period att leva under samma tak tills du får en egen bostad - hoppas det ordnar sig med det snabbt. Fortsätt skriva här och berätta hur det går. Du har gjort en stor resa inom dig - och det är den viktigaste. Nu följer du din egen väg.
Styrkekramar / mt

Läser om det som händer dig och vill sända en hälsning!
Vill bara skriva lite till dig och hoppas att du inte tar illa upp. Säg till i så fall.

Inget löser sig på en gång, även om man hade velat det.
Låt det ta lite tid men ändra inte det du har bestämt dig för att göra.

Du gör så gott du kan och låt det få kännas jobbigt, för det är en stor förändring som du håller på att göra. Fokusera på ditt mående och barnens. bättre med en mamma som mår bra än en som mår dåligt.
Låt tiden visa hur ni löser det med barnen, se till att finnas där när de behöver det.

Har själv gått igenom en skilsmässa med barn inblandade och vet hur jobbigt det är.
Pappan ville så mycket men fanns inte där så det var alltid jag som fick ordna allt och det är till mig de vänder sig när det är något som de behöver hjälp med. De har bra kontakt med honom också men på ett helt annat plan.

Gör det bästa av det som händer och ta en dag i taget.
Man orkar det man behöver.

Stor kram till dej
tekla.