Senaste kommentarerna i forumet

Du skrev: "Han uppskattar min stryka, värme, ärlighet, tar emot min kärlek, men samtidigt upplever jag att jag är ett hot eller en påminnelse om det han vill vara, kunde varit om missbruket inte tagit över."

Precis så sorgligt tror jag att det vara, att du är (ett hot eller) en påminnelse om det han (innerst) vill vara, kunde vara om inte missbruket tagit över ... Och det är i så fall HANS utmanining, hans stora kamp att övervinna sig själv och söka sin "goda kärna"... kapitulera inför det han är maktlös inför... Steg 1. Om det är så möter han också sitt eget misslyckande varje gång han dricker och varje gång han gör dig illa och det fyller på hans skuld och börda.

Så KAN det vara - och oberoende är det han som äger problemet (alkoholismen, elakheten) och därmed rätten och ansvaret att lösa det... eller gå under. Det är hans val. Du har ansvar för ditt liv.

Jag har skrivit det tidigare i din tråd men det kom för mig så starkt igen att en av mina viktiga vändpukter (det finns flera) var den stund jag sa "Jag kan inte hjälpa dig. Jag har gjort allt jag kan och det har inte fungerat. Du måste hitta din hjälp på annat sätt." Efter det gick en lång, i det närmaste helnykter tid men med vita knogar och svåra stunder. Det var återfallet 30.4.2012 och därmed AA som blev hans verkliga vändpunkt.

Min pappa vände aldrig... man kan säga att han söp ihjäl sig. En rikt begåvad man inom flera områden, med ett tungt livsbagage men också många möjligheter som han kastade bort genom sin oförmåga att ... möta sig själv? att ändra riktning. Tragiskt.

Kram i morgontimmen, mt

Grattis till att du står på dig och gör egna val och stort Lycka till! / mt

Det som teorin (t ex normaliseringsprocessen) säger är "bara" fakta, ett opersonligt sätt att beskriva vad som finns i verkligheten. För att teorin ska bli "levande" måste den speglas i berättelser ur livet. Här på anhörigsidan har jag mött alldeles för många kvinnors berättelser som är närmast identiska med din - en del av kvinnorna har lämnat forumet... bara försvunnit... och varje gång jag hör på radio eller TV om kvinnor som utsatts för grovt/dödligt våld och det påminns om att hemmet faktiskt är den farligaste platsen (förrädiskt tryggt) att vistas på undrar jag om det handlar om nån av dem jag mött här...

Som en motbild till din kluvenehet igår: "tänker ju att sambon aldrig satt i system att kommentera mitt utseende (det har bara hänt några gånger), trycka ner mig, och den största delen av tiden har han ju varit snäll osv, och så faller jag igen - tänker att jag inte haft det så illa..." - som en motbild till det kopierar jag det du skrev för några dagar sen: "jag har ju alltid förnekat att han varit fysiskt våldsam, men han har ju sparkat mig ur sängen, knuffat mig in i ett skåp så jag varit blåslagen på hela rumpan/ryggen, hållit fast mig så jag fått blåmärken - och allt har jag förnekat och accepterat hans "förlåt" efteråt som mest varit att kramas... När allt kommer över mig så förstår jag inte, jag minns ju bara en bråkdel av allt som hänt, och ändå känns det som alldeles för mycket, vad är jag för störd människa som accepterat, jag har ju så många gånger bestämt mig för att det skulle vara sista gången han behandlade mig så... Och sedan har han kommit och kramat mig (sällan sagt förlåt, utan mest menat att han blev så ledsen på mig så att han blev arg och då säger man saker man inte menar) och så har drömmen om livslånga förhållandet, drömmen om lyckliga familjen fått mig att tro att "det kommer lösa sig, han kommer förstå att jag älskar honom så mycket att han inte behöver vara svartsjuk, inte behöver bli så arg, inte behöver.... osv osv osv"

Jag antar att det gör ont att läsa dina egna ord ... jag skriver och återger inte det här för att göra dig illa utan för att påminna dig om att så har du verkligen haft det. Vi som läst här har känt och delat den skräck du upplevt. Det är sanningen.

Lisa Ekdahl sjunger om den frestelsen du lever i - fall inte för den http://www.youtube.com/watch?v=pAViJ4oXXFk

det finns ett skäl till att Sara Vargas låt blev så populär... http://www.youtube.com/watch?v=ysTmAiVGdWo

Det finns verkligheter bakom orden.

Kram! / mt

...jag tycker mycket om er här...så tillfreds få vara en del, få ta del och få plats vara och må just så som jag är just i den skrivande stunden.
Håller om er alla...

Just tillbaka efter Al-anon. Idag var det befriande, jag gick dit med magont och nu är den borta. Jag sa inte mycket, vi var många och tiden knapp, men efter de fåtal gånger jag nu varit där har jag fyllt adressboken med nya kontakter.
Det är öppna människor från olika delar av världen så det är lätt känna sig välkommen.

Parterapeuten är mitt nästa mål. Jag vill inte bryta upp eller ta stora beslut utan att någon utanför med erfarenhet finns med och hjälper mig/oss få framfört det som inte kommer fram.
Jag har försökt på mitt sätt och det lyckas ju uppenbart inte så jag väljer en annan väg. Detta var ju med i min ursprungsplan men hade väl något hopp vi skulle kunna prata med varandra. Alltså, kommunikation existerar inte! Blir bara yta om väder och vind...tragiskt...och nu finns ingen kontakt alls sen helgen.

Vi får väl se hur kommande veckan kommer utvecklas.

Har varit på en träff eller ett litet möte precis nu, om min odlingslott som jag precis fått! Snart ska jag få skita ner händerna, få gräva och pussla, se det gro och växa... Fick första laddningen fröer idag också, jordgubbar, tomater och ärtor!
Och på vägen hem, när jag tittade upp mot vår lägenhet där min älskling tänt samtliga lampor i alla rum, slog det mig ännu en gång: vilken tur jag har!
Ofantlig tur!
Och hade jag inte träffat T, och gått igenom det jag gjorde, och lärt mig det jag lärt mig av honom, vänner och min kbt-agent, så hade jag inte suttit här i soffan, efter att ha släckt 7 lampor, med älskling vid sin dator, surfandes efter byggtekniker till vårt framtida hus... <3
Oväntad kärlek, oväntad men ack så välkommen!!

Har haft en skitdag idag, för övrigt...
Utsättningssymptomen blir inte bättre, jag mår sämre idag, dag 9...
Men jag ger mig inte! En dag närmare friheten! (Nu gick älskling och tömde diskmaskinen också, gullplutten...)
Har knappt fixat jobbet idag...
Förklarade en konstighet jag gjort för en kollega, som då ansåg mig vara "dum i huvudet" för att jag vill sluta med medicinen...
Men tack! Önskar jag funnit mig, och bett henne fara och flyga... Eller håller käften från första början, och inte sagt nåt om tabletterna alls!!
Fast... Knappast möjligt, börjat grina fyra-fem gånger idag... Och med tanke på att jag jobbar på ett APOTEK kunde man väl kanske vänta sig lite förståelse...

Och mitt i detta flinar chefen åt mig, det ska inte vara möjligt att reagera så starkt som jag hör enligt honom, dosen har ingen kliniskt bevisad effekt...
Och sen ringer mamma och behöver veta hurdana blommor jag vill ha till mormors begravning och vad det ska stå på banden...
Skitdag!!!

Fast allt känns så avlägset och oviktigt, när älsklingen kommer hem och håller om mig och frågar hur det är...
Jag har det så bra!
Och till er som tvivlar, som lämnat den ni hoppades och trodde var er stora och enda kärlek: det finns hopp!!!
Om JAG hittade en prins, så gör du det också!
En dag i taget, och en dag närmare friheten, en dag närmare våren!
Kramar till alla som önskar!!!

Åh, heja dig!!!! Du är stark och bra!!!
Vad roligt att det löste sig så bra, så en dag i taget och just nu verkar det toppen!

Varm kram!!

Du har ju sagt att du ska ge det tid, så låt det gå en tid, men inte på bekostnad av ditt eget mående!

Att någon säger dumma och elaka saker har gjort att min kärlek dog till slut, var rädd om dig!!!

Kram

Åh Lelas... Det är nästan så att jag kan ana ytan, men det känns fortfarande avlägset... Om han bara kunde sluta ringa några gånger varje dag... Jag vågar inte låta bli att svara, ifall något skulel ha hänt barnen.

Tack för fina ord, Lelas. Jag känner mig ibland starkare, men varje dag kantas av många, många tårar... Precis som du skriver: han har gjort så mycket och jag har så svårt att se framåt.

Sorgsen, så ont det gör att läsa dina rader om att du också såg avvikelser tidigt, men att du medvetet valde för att du blivit uttråkad när det "rullar på" - jag gjorde inte ett så medvetet val, men jag tänkte också att jag blivit uttråkad av förhållanden där det "rullat på" och tänkte att "här har jag något att jobba på, men vi kommer få det bra om jag bara... och om jag bara gör så, och om jag inte gör si, och inte säger så osv osv". Ångrar mig bittert. Och jag tror aldrig mer att jag kommer att leva med någon. Jag tror itne att det finns någon som skulle stå ut med mig och jag tror inte att jag kommer acceptera någon - min sambo har ju trots allt rätt när han säger att jag är kontrollerande, ebstämmande och att jag vill göra på mitt sätt... Så himla ont det gör att tänka på.

Åh, Mt, tack för att du påminner mig om normaliseringsprocessen. Jag läser och läser och blir ju så ledsen men också stärkt. Men också kluven: tänker ju att sambon aldrig satt i system att kommentera mitt utseende (det har bara hänt några gånger), trycka ner mig, och den största delen av tiden har han ju varit snäll osv, och så faller jag igen - tänker att jag inte haft det så illa... Och ändå vet jag, i mitt huvud, att jag inte kan stanna - det är inte rätt det han gör. Men jag måste påminna mig själv varje gång...

Lillablå, tack för fina, fina bilden och fina, fina orden!!
Känns oerhört fint att tänka så: "Du ruskar av dig det blöta, kalla, omslutande och kvävande, för att åter se ljuset och solen och låta dig värmas! Och se där! Du är nr 1!!! Glöm aldrig det!!!"
Tack, Lillablå!
Och jag fick också se ett fint citat: "Everything will be okay in the end. If it's not okay, it's not the end".
Så, det är inte slutet ännu med andra ord.

Varma, varma kramar!

Ge det lite tid, Sorgsen.

Om vi leker med tanken att ni (vilket vi naturligtvis inte hoppas) går isär om ett tag, för att du/han/ni märker att det inte funkar. Då tror jag att det är viktigt för dig att känna att du gjorde vad du kunde för att få det att funka, och att du inte gjorde något förhastat.

Så låt det ta lite tid.

Kram!
/H.

Jag var på ett möte idag, angående en sådan där praktikplats som arbetsförmedlingen skickar(tvingar) ut en på när inga jobb finns att få. Jag är alltså deltidsarbetslös och än färre timmar kommer det bli i och med nedskärning på personal där jag jobbar.

I alla fall, efter att ha lyssnat till min "jobb-coachs" ideer om vart hon tyckte att jag skulle passa alldeles utmärkt och hennes fina ord om hur mycket mer motiverad jag skulle bli av att typ sortera skruvar fängelse stylee(jag är redan motiverad att hitta ett jobb, problemet ligger snarare i att det inte finns så många att söka där jag bor) så utgick jag ifrån vad jag kände mig kompetent till och (för att motivera mig) ville hitta en praktikplats som kanske till och med skulle leda till ett arbete.
Så jag dissade hennes skruvsorterarförslag och kontaktade själv ett ställe där jag ville ha praktik.

Jag börjar nästa vecka och om allt funkar så kan jag också få anställning där när praktiktiden löpt ut. Vågar inte ropa hej än men det känns ändå som en delseger och som att något rör sig framåt.

Wish me luck!

Lider med dig...
Och det där med att se tecknen men skita i dem, medvetet eller omedvetet känner jag igen...
Tror fanimig att T var full första gången han bjöd hem mig till sig... Trots att vi inte ens drack en halv flaska vin...
Kommer ihåg att han ville visa mig sitt växthus, sin stolthet... Vi gick dit, han berättade och jag beundrade, och sen skulle han bara hämta nåt i garaget... Och blev borta en bra stund... Kom tillbaka och förkunnade stolt att nu har jag druckit en öl i garaget!
DÄR skulle jag gått!
Magkänslan sa det till mig... Lyssnade jag?!
Nej...
Manipulation på hög nivå! Dels av honom som avdramatiserade och normaliserade genom att berätta, och jag som så gärna ville bli två att jag intalade mig själv att det var helt normalt...

Du gör rätt i att skriva ner, gå igenom och fundera... Till slut kommer du veta vad du innerst inne vill, och vad du kan tolererafrån honom...
Du är värdefull och stark, men kom ihåg att ta hand om dig själv i första hand, såsom han får ta ansvar för dig!
Stor kram!!

Tack för att jag får skriva till dig!!
Fotade på väg hem från jobbet idag, och tänkte på dig...
http://www.facebook.com/media/set/?set=a.518895991487161.1073741826.100…
Det som göms i snö...
Och det är det du håller på med nu! Du ruskar av dig det blöta, kalla, omslutande och kvävande, för att åter se ljuset och solen och låta dig värmas!
Och se där! Du är nr 1!!!
Glöm aldrig det!!!
Stor kram!!
/k

...nu lite mat och sen al-anon.

Suttit och skrivit ner efter din lista. Tack...
Vill känna mig säker på att jag fått framfört och senare får framfört precis det jag vill ha sagt.
Nu är det många ord och de ska komprimeras ner till få rader.

Ont i magen har jag men det kom jag fram till att jag haft hela tiden, i olika grad bara, sen vi träffades.
Insikten har ju funnits men det har inte funnits utrymme för några uppsamlingar och utvrderingar innan.
Alkoholismen har ställt allt annat åt sidan.

Ju mer tid jag tar mig att bara skriva ner händelser och ord, desto mer ser jag hans mönster i att vilja mig illa. Det är smärtsamt..

på nästa nr :) Du jobbar hårt nu - och inte är det lätt heller. Kram / mt

...sidan du, mulletant, hänvisade till om normaliseringsprocessen.
Mycket matnyttigt om psykisk misshandel på den sidan.

Precis som du ställer frågan om oförmögen att förändra sig ställer jag mig frågande till beteendena.

Det är kärnan i det mesta. Att jag inte vet vad som hör hemma var.
När han släppte taget om lägenheten före jul, följde med till sin mamma som första steg ut, så tog det inte lång tid innan vänligheten, den varma och omtänksamma mannen kom fram. Han vill mig inte illa, det visar han tydligt och ärligt vid tillfällen. Vid andra tillfällen passar han perfekt in i mönstren som beskrivs som misshandlare.

Han uppskattar min stryka, värme, ärlighet, tar emot min kärlek, men samtidigt upplever jag att jag är ett hot eller en påminnelse om det han vill vara, kunde varit om missbruket inte tagit över. Jag fick bekräftat på anhörigveckan, av två missbrukare, att min person är perfekt för en tillfrisknande alkis. Om den passar just min make vet jag inte ännu men han har inte bett mig dra så kanske vi är på väg mot en utveckling framåt. Ingen aning och inte mår jag bra i nuläget. Jag går inte under heller, mår (tyvärr eller motsatt) bra av att inte vi hörs av...vad nu det står för...?????

Jag söker inte efter svaren på allt, åker med i berg och dalbanan som Lelas uppmanade. Misstänker att mannen inte vill leva med mig i mitt nuvarande liv men älskar mig. Då blir det konflikt, såklart, och det är just det behovet jag är rädd jag inte kan uppfylla, behovet med närhet och dagliga rutiner. Jag tror han är för stolt för våga släppa, han är rädd för att börja med ett helt nytt tänk i vad som kan bli "rutin" i vårt liv. Det skulle föra oss närmare varandra, vara lång upptakt till det "egna" , och i det egna skulle han vara huvudperson och jag "sekundär".

Fortsättning följer...

om han är oförmögen att ändar sig - hur kan han då visa trevliga sidor för andra?

Det får mig att tänka på personer som slår... de kan också välja både person och tillfälle.

Jag ville förmedla de här funderingarna - dock är jag förvissad om att du vet vad du gör och att du har din strategi. Jag känner igen mycket av ditt förhållningssätt i mig. Kram, njut av dagen! / mt

...tack för att du tog dig tid att skriva här. Jag följer dig och de andra i era trådar men har inte lämnat några spår efter mig. Många gånger har jag börjat men raderar, mest för jag inte vill klampa in liksom.
Jag uppskattar att kunna följa dig och det ger mig mer förståelse över vad som händer inuti dig och därigenom min make och kan sortera i mina reaktioner utifrån det. Tack!

B-vitaminer, vitaminer, har maken fått injicerat mängder av gånger. Skönt att kroppen har en så stor chans kureras trots långt alkoholmissbruk.

Hans minne är sämre än jag trott däremot. Tror det är en av orsakerna till hans irritation mot mig. Jag är ju den ende i hans omgivning som vet hans svagheter utifrån en annan film än den han spelar upp för terapeuterna, aa-medlemmarna, hans anhörigvecka, hans ex, hans mor, hans barn. Därför är jag mest ivägen, jag stör hans "film".
Hans inledande kontakt på hemmet, den personen undvek han hela sin vistelse där. Just det bekräftar min teori.

Min koncentration ligger inte där däremot.
Jag jobbar, med framgång, och har utformat ett mer långsiktigt koncept som ska tas i bruk från nästa vecka. Då börjar jag och en kollega ge oss ut i detta nya, med spänning och blodad tand. Tråkigt inte maken tagit del men en da kanske han är mottaglig och vill. Om inte så är det hans val.

Kram, särskilt till dig fia, och lycka till i var och ens kamp och/eller glädje. Det finns alltid något positivt trots elände.

Idag njuter jag av blå himmel, 2 av mina härliga ungar som kommer hem från semester, kuvertet med små hårband jag skickar till mitt fadderbarn och hennes lillasyster, en reserverad flygbiljett som tar mig hem över helgen...

...accepterar det inte men är kvar för att jag hittills inte fått klart för mig vad som är hans "riktiga" jag.

Lite enkelt ser vår gemensamma tid ut såhär:
Inledande tiden var inte så seriös
Första året lärde vi känna varandra
Andra året fick jag mer och mer klart för mig om alkoholens fokus i hans liv
Tredje året tungt missbruk och drygt sista halva året med rädsla för död och behandling enda målet.

Jag har naturligtvis tappat tålamodet och skällt så fönsterrutorna skallrat men sen i somras aldrig. Det var inte lönt!

Jag hör i hans få berättelser från hans upplevelse av tidigare förhållanden att de kvinnorna har lämnat utan han varit i dialog med dem=han känner sig övergiven.
Jag har pratat mycket med hans mamma och förstår endel genom hennes berättelser.
Han själv har sagt till mig han har svårt för känslor. Jag ser en man med mängder av känslor men som blockerar sig pga rädsla.

Jag anklagar honom inte och giraffspråket är inbyggt i mig pga mitt arbete sen snart 20 år och före då ag tog hand om trasiga barn och ungdomar.

Någonstans känner jag, eller inbillar jag mig, att han lyssnar och har hört, att han inte vill hamna där vi nu är men är oförmögen ändra sig.

Hans behandling funkar men jag märkte en mottaglighet där första veckan sen har det mest varit "spelets" gång. Jag skrev ner min oro, jag kontaktade terapeuterna.
Han fick antidep medicin efter få dygn där så nu vet jag inte, igen och likt alkoholens inverkan, vad som är vad.
Jag har lovat mig själv att vara kvar och vänta ut den "ärliga" människan. Han är underbar, om de goda stunderna varit de ärliga, men kan vara min egen drömbild bara.
Vad som är vad har jag ingen aning om, hade ingen aning om och lär dröja innan jag får en aning om.

Därför har jag ett namn på en parterapeut som måste hjälpa mig vidare.
Jag får framfört mina observationer, vad jag känner, behöver och önskar i konkret handling. De är desamma nu som tidigare.
Som tidigare mottar han dem, gissar jag, men "straffar" mig som om jag är den mest okunniga idiot världen skådat, inte ens värd att bemöta. Tidigare har jag inte stått ut med tystnaden och brutit den, inte med att öppna diskussion, utan med annat, vad som helst av praktisk betydelse, typ hämta paket på posten. Kärnfrågorna blir aldrig ventilerade!

Redan före jul, före anhörigveckan, tog jag upp detta med behandlingshemmet, att en terapeut från dem vore enda sättet för mig få framfört mina önskemål. Det som sista möjlighet för vara säker på det går fram och han tar orden seriöst. Om det inte går fram finns ingen anledning för mig vara kvar.
Min plan att utvärdera till sommaren ligger kvar och hur läget ser ut då vet jag inte men jag har ett namn. Den personen får denna veckan info om läget från behandlingshemmet och jag tar kontakt när jag behöver from nästa vecka.

Hejåhå...detta kan jag nästan underteckna med namn och telefonnummer ;)

Kram på er och tack för omtanke och goda råd mulletant

hej Sorgsen! Fylleben kommer av B-vitaminbrist, kan se lite olika ut. Som klampande eller den där typiska uteliggargången. Vi som dricker behöver massor av B-vitamintillskott. Även minst en månad efter att vi nyktrat till. Finns receptfritt på apotket. På vissa burkar står det tom att det är att användas vid alkoholism. Vet inte om du fick ett svar på varför men som min doktor förklarade det så blir nerverna mer störda än skadade av att vi ej tar upp några vitaminer varav B är den största boven. Och det går över bara man slutar dricka.

Fia

av vilka skäl du godtar att han är elak mot dig? Jag tycker mig ha sett det längs hela vägen du skrivit här att nu är det si-och-så och han gör dig illa - och du får ta emot skiten medan har är trevlig mot andra. När jag läser verkar det som om du förstår (ska förstå) hur svårt han har det och det "ger honom rätten" att ösa ur sig... mot dig?

Vill säga att jag känner igen mig i att ha varit förstående, att ha kunskap som gör att jag har sett och förstått orsakssammanhang, att ha förklaringar till hans (icke önskvärda) beteende.

Jag fick en riktig tankeställare när jag såg en "tavla" en gång där det stod "Psykisk ohälsa är ingen ursäkt för dåligt uppförande" och detsamma gäller utvecklingsstörning. Då trillade en polett ner - detsamma gäller förstås fylla, bakfylla, torrfylla, vita knogar... även sorg, erfarenheter av övergivenhet, taskiga kolleger, arbetslöshet etc

Jag övade in precis vad jag ville ha sagt enligt giraffmodellen (eg NVC)
- Vad jag observerar: När du höjer rösten / slänger luren i örat etc...
- Vad jag känner: ... blir jag (jag fick verkligen gräva för att bli klar över vilken känsla jag kände)
- Vad jag behöver: Jag behöver....
- Vad jag önskar i konkret handling: Jag vill ...

Det fungerade bra och var till stor hjälp - åtminstone för mig:) Det är bra att tänka igenom och identifiera sina känslor, behov och önskningar väldigt konkret och fundera noga efter.

Kram till dej, önskar dej en bra dag! / mt

Sätter in en länk till en annan sida med varningstecken, beskrivningar och råd. Försök lägga alla dumhetskänslör i soptunnan - det är så här det fungerar. Man kan tänka sig att man står i en cirkel med olika varv av nära vänner, familj, kolleger, bekanta nära och längre ut i cirkeln. I normaliseringen av våldet krymper cirkeln mer och mer och man ger upp sina kontakter... livsfarligt. Då har man inga referenspunkter kvar.

http://www.varningstecken.n.nu/normaliseringsprocessen

Läs och se er i spegeln och förstå att det är inte ni som är dumma eller konstiga - det är den osunda relationen som gjort er sådana. Det är inte så lätt att förstå och inse kraften i detta - ni är levande exempel (Sorgsen uttrycker en farhåga...) och tyvärr finns det många, många fler. Och mönstret är detsamma.

Kram på er / mt

.

...varma du...provocera du, jag är tålig och svarar gärna.

Din fråga, Varför?, har jag ställt mig själv i många situationer.
Vad är omtanke och vad är medberoende?
Vad kan vara "nytt" beteende hos mig jämfört med innan jag träffade maken?
Där försöker jag hitta delar av min egen undran. Eftersom livet är i ständig rörelse och jag är öppen för det mesta så hittar jag sällan ett enkelt svar.

Ett typiskt drag hos mig har alltid varit hjälpsamhet. Jag har låtit andras behov gå före mina men utan att jag har tillintetgjort mig. Jag är inte rädd för gå mot strömmen även i mina åsikter men jag väljer mina tillfällen för konflikter. Inget unikt, jag är ju i den gyllene medelåldern ;) Personangrepp är jag allergisk mot!

När jag läser om missbruk och under anhörigveckan, på al-anon, bland medmänniskor märker jag tydligt mina två sidor. Den trasiga och överlevaren.
Det trasiga inuti är inget jag försöker glömma, gömma eller förneka. Jag lever med det inuti och förmodligen har mitt nuvarande äktenskap plockat fram delar av detta, eller allt.

Hur det ligger till vet jag inte, inte nu och kanske aldrig, men min "friska" del, den jag är dagligen i jobb, med familj och vänner har stort övertag. Jag är lugn, eftertänksam, driftig och konstruktiv.
När jag sen är med maken och han är oberäknerlig lägger jag mig platt och han förnedrar mig trots att jag redan ligger...
Det som hände nu sist var att jag sa, när vi var tillsammans, att han får gärna be om hjälp om han behöver. Han är ju arbetslös och ensam hela dagarna. Vill inte följa med mig, det vore heller inte bra i hans läge så det är inget jag förväntar eller önskar. Inte mer än att han gärna får hälsa på när som och att AA- möten finns i mängd där jag befinner mig.

Vi har tidigare pratat om starta något eget längre fram eftersom mitt resande kommer ha en ände och att han skulle kunna hänga på mig nu.
Eftersom han står utan jobb sa jag, mycket försiktigt, att jag inte vet när eller om jag bör ta upp just det, men gjorde så och han blev urirriterad och sa inget. Bara vände sig bort utan kommentar.
Sen inget dagen efter, jag kunde inte sova, han irriterad, vi reser var väg. Inte ett ljud...jag ringer och frågar om han medvetet vill såra. Luren åker på och där ligger läget nu...

Fylleben har kommit till mig, igen, genom all kunskap jag fått och sökt. Minns så tydligt när barnens farfar stapplade fram till min fars grav för många år sen och blev påmind om detta förra veckan, inte av maken. Jag vet han, farfarn, var nykter då men rörelserna desamma. Läst mycket om nervskadorna alkoholism ger men har inte fått svar på om de läks. Om de ofrivilliga rörelserna, som Adde skrev, lägger sig när man är påverkad, om de blir tydligast i nyktert tillstånd?
Nervtrådar är ju under ständig tillväxt, hela livet. Har själv genomgått några operationer och får fortfarande, år efter, successivt tillbaka känsel där de skurit av nervtrådarna.

Jag försöker inte kontrollera om mannen dricker eller ej. Jag har däremot funderat över om det kan ha varit suget som var olidligt för honom förra veckan. Tidigare har elakheterna haglat av många anledningar. En av dem var torrfylla och en var strax innan han drack efter något vitt dygn. Måste inte veta men tankarna kom till mig.

Om han väljer gå tillbaka till alkohol går jag. Ingen chans jag stannar.
Det skulle bli hans död och det klarar jag inte se.
Hans elakheter har jag inte gjort mig förtjänt av, det var tidigare mitt andra alternativ till att inte vara kvar.

De elakheterna får jag smaka nu också, utan alkohol. Jag vet det hör hemma i hans läkande men gör ju inte mindre ont för det. Här kan jag ju berätta och visa min sårbarhet.
Det är bara så tröstlöst att det bara är jag som får skiten. Han kan också vända snabbt, när vi är bland folk visar han samhörighet med mig, tydligt. Pratar vi-term, är varm och vänlig i rösten. Förstående och visar hjälpsamhet större än någon annan mot andra. När vi sen blir ensamma tappar han mungiporna och ser mig inte. Tröstlöst och obehagligt...

Parterapi...
...kollade runt om detta på nätet. Alla test visar att jag fortfarande är nykär och faktiskt inte har något kontrollbehov.
Det är inte sant! Nykär, ja, kontrollbehovet relaterat till alkoholisten representerades inte ;)

Men, jag utgår från att maken vill och kan fixa detta. Om det visar sig han dricker går jag. Det är enkelt!
Det svåra är hitta balansen nu.
Min fråga över telefon och därpå sms var ju en form av visa min gräns, vilken han flinade åt och sa han har sitt liv och min fråga hade för låg nivå och slängde på luren.
Han lät bli höra av sig medvetet och vanligtvis har jag inte klarat tystnaden och gett vika.
Det sker inte nu men aj så ont det gör!

Oj, så långt detta blev...

Kram på er

Imorgon al-anon och boken nästan utläst. Håller mig till min plan ;)

Hej Sorgsen-gumman! Det är så tydligt att du befinner dig i någon sorts berg-och-dalbana... och det är sannerligen inte enkelt. Men, håll i dig och åk med! Det lugnar sig, på ett eller annat sätt, så småningom.

Jag undrar en sak. Varför är det viktigt för dig att veta mer om de eventuella nervskadorna? Du behöver inte svara, och självklart får du lov att tycka att det är viktigt. Men, ställ dig frågan om varför.

Om jag får lov att provocera dig lite (jag vågar det eftersom du har med dig din anhörigvecka och har börjat bearbeta ditt medberoende - säg ifrån om jag är för gåpåig!)... Varför är det viktigt för dig att ha kontrollen över hans kropp, har han inte själv ansvar för den? Varför är det viktigt för dig att veta om nervproblem kan gå över om man slutar dricka, söker du bevis för hans nykterhet?

För min egen del hänger den typen av funderingar ihop med mitt medberoende. Jag övar mig i att släppa taget ("Leva och låta leva" som AA säger) genom att släppa de små tankarna som liksom drar mig tillbaka in i mitt kontrollbehov...

Så, även om du har en bra anledning att fundera över nervskadorna, så kanske det är bra att fundera över dina motiv? Förstår du hur jag menar?

Kram, vännen, jag tänker på dig!
/H.

lett