Senaste kommentarerna i forumet

...i flycerts tråd om mitt nuvarande mående...spinner lite vidare på det.

Klumpen i magen krymper och mycket känns lättare. Tar inte ut något i förskott, men vändningen är så tydlig och den nuvarande riktningen kommer jag behålla och styra så rakt jag orkar och förmår.
Jag är gladare, rakare i ryggen, öppnare i sinnet, blandar mig mer i diskussioner på jobbet...smälter in i grupper på ett naturligare sätt.
Livet börjar få tillbaka sina färger och dofter.

Längtar nu efter djup sömn, sen de kommande dagarnas jobb men
störst längtan har jag till helgen, då får jag se, känna närhet, lyssna och prata igen.

Kram på er alla som läser!

...smärta, låt det värka, det blir bättre. Du har tagit ett stort kliv ut på otrampad mark, det är modigt.
Oavsett vad som väntar så är du på väg mot något nytt, bort från det som gör dig orkeslös, skrämd och ledsen.
Det är ledsamt att inte få sin relation att fungera, oavsett vad som skett eller om det stått stiltje.
Jag tänker på dig och barnen och hoppas av hela mitt hjärta att inget oväntat/obehagligt händer er.

Tack som frågar, jag mår bra. Skilsmässan är ju över sen länge och barnen är vuxna med egna boenden. Smärtan och skulden jag känner över att barnen behövde gå igenom allt lämnar mig aldrig men jag gjorde så gott jag kunde. Mina barn är vidsynta och har mycket tålamod, positiva egenskaper. Även ont för gott med sig.

I min nuvarande situation känner jag mig befriad. Så länge maken är under daglig behandling finns ju inga frestelser. Jag vet att han tar till sig och är klok och jag hoppas han har styrka stå emot frestelserna när han står inför dem i framtiden.

Var rädd om dig!

Ja, så blev det. Alla tårar, olycklghet, sorg och allt, samt allt jobb tog ut sin rätt... Gick till läkare idag och frågade vad jag ska göra... och fick beskriva läget lite och så och det blev sjukskrivning. Skäms, eftersom jag är kvar i tankemönstret "jag kanske överdriver, jag borde ju kunna jobba"... Men samtidigt infann sig ett litet lugn: jag ska försöka använda tiden till att fortsätta stå på mig, vila och ta hand om mig (= promenera, basta och ha det så gott jag kan). Det känns i vilket fall välbehövligt eftersom jag är så helt färdig, hjärnan går på högvarv hela tiden!

Ja, idag har jag sagt att jag vill att vi separerar. Det blev en del hot och skäll, men förvånansvärt lugnt... Men sedan åkte han iväg direkt efter det och vi pratade ju inte om hur vi ska göra eller barn eller så, så jag är kvar, utan bostad och allt. Men jag närmar mig!!! Känner mig ändå lite nöjd, även om jag önskar att vi hade kunnat reda ut mer om framtiden. Men det är en bit på väg... Jag backade inte, mitt i alla elakheter om att det är mitt fel allt som hänt. Men emellanåt tvekar jag, vill bara hålla om honom och visa att jag bryr mig, men jag försöker påminna mig om alla elakheter, alla hårda ord, allt som hänt osv osv så att jag inte ska falla tillbaka, för det går ju inte så här!!!

Det gör ont, såå ont. KÄnner mig så osäker på om jag gör rätt, osäker på hur jag ska få det att fungera.
Och samtidigt så säker på att jag inte kommer kunna leva så här. Om jag backar nu så tror jag att jag kommer stanna kvar i osäkerhetskänslan, olycklighet och missnöje och må dåligt och återkomma till samma punkt om ett tag igen, att jag måste lämna. För jag kan inte acceptera det som hänt.

Men sorg, stor stor sorg... Osäkerhet. Blir så rörd av din berättelse Sorgsen. Hur går det för dig nu?
Lelas, är så glad att du och din man löst det, att ni är lyckliga!
Mt, tack för allt.

Åh, flygcert!

Jag tänker på dig och hoppas av hela mitt hjärta att det har gått bra idag!

Och med det menar jag: jag hoppas att du har tagit plånbok och barn och lämnat, men jag hoppas att det inte behövde innebära en flykt i panik.

Kram, hjärtat!
/H.

Skriver nu lite om vad som hänt sen sist.

Det är lugnare nu med hans drickande, förutom fredagkvällen som slutade väldigt tidigt, för hans del.
Han förstod på lördagen att jag inte varit glad och det sa jag till honom också.
Efter det så har det varit lugnt. Hoppas det fortsätter så ett tag.

Jag börjar fundera på något jag kan göra utanför hemmet, känner att jag behöver lite nya bekantskaper i livet. Någon kurs eller liknande? Måste ta tag i det!

Det känns jobbigt i mitt liv nu men då måste det bli bättre snart, jag funderar mycket men tycker inte jag kommer fram till något konkret.
Jag tänker inte flytta härifrån, det vet jag.

Hoppas han får något att göra på dagarna, det skulle han behöva, hoppas bara det kommer att fungera för honom. Mycket tid spenderas framför tv:n, tyvärr!

Det enda jag kan ta ansvar är mig själv och mitt liv, behöver bara se det nerskrivet framför ögonen.
Mitt liv och mina val. Där bestämmer jag själv!

Ha de gott alla som läser.
Ta en dag i taget.

Kram från tekla.

i mina tankar... Styrkekram / mt

...jag är med dig i tankarna.

Huset gick till försäljning eftersom han ville flytta ihop med nya kvinnan och hennes 3 barn, detta skedde på mycket kort varsel. Tidigare hade jag låtit allt vara kvar i det som varit vårt gemensamma boende, just för att barnen bodde kvar. Detta var en risk jag tog.
När allt skulle delas hade vi, var och en, en extra person med för att undvika gnabb i efterhand.
Vi delade allt! Naturligtvis försökte vi dela så att jag fick det som varit presenter eller arv från min släkt och omvänt. Han lovade kopiera alla foto, på min bekostnad, han ville ha dem. Dem har jag/vi aldrig fått.
När det senare blev domslut, att barnen skulle bo hos mig, lämnade han/de ingenting ifrån sig. Varken kläder eller annat som var barnens. Långt, långt senare fick jag säckar med bråte, en salig blandning med gamla brödrostar, nya kvinnans nylonstrumpor, trasiga barbiedockor från hans dåvarande kvinnas döttrar, trasiga skor som barnen för längesen vuxit ur, allt möjligt och osannolikt...insåg att jag fick sortera hans och nya kvinnans källare...så kan bitterhet se ut i praktiken ;) jag grät och sorterade, brände eller sparade-har bla ett jättefint foto på exets mormor och på exets konfirmation. De är till barnen, resterande foto på barnen som små hoppas jag exet ger dem om han har dem kvar. Ligger på hans samvete! Min historia, de där 13 åren, har jag ju kvar i minnet eftersom jag var vuxen.

Jag jobbade hela tiden, jobbet var min fri-zon.
Mitt yngsta barn hade en barnflicka som hämtade på skolan eller fritids och stannade tills jag kom hem. För oss skedde ju inte vändningen över en natt utan kom successivt. Jag förstod när skulle hända och kunde förbereda skola och få tag på barnflicka veckan före det skedde.

Många styrkekramar

Imorgon är min plan att jag ska säga att vi måste hitta en lösning som blir bra för barnen. Har packat akutväskan och lämnat hos väninnan så om jag måste sticka så räcker det att komma ihåg plånbok och barn!

Sorgsen, hur delade ni allting i bostad, allt från köksprylar till möbler?
Jobbade du hela tiden?

Är så ledsen, stressad, nervös och har bara sååå ont i hela kroppen. Måste snart ta tag i jobbet, men jag orkar ju inte tänka...

...uttalade ordet, tankar och utveckling, är mer än tillräckligt för mig. Om det kan bli en win- wineffekt på både det vi läser och det vi själva skriver så har ju hela forumidéen nått sitt syfte. Tack för att jag får dela med mig och det gör mig gott om du kan använda något.

Om man slår sönder saker medvetet gäller ju inte försäkringar.
Hemförsäkringen går in när det finns ett mål i familjerätten, inte för advokat för rådgivning. Så funkade det för mig i alla år i alla fall.
Maken knåpade ihop en bluff-faktura också, den gick inte in i tvisten såklart. Det låg vid sidan om och då tickade arvodet iväg i en rasande fart. Du kräktes ju lite över rättssystemet, det kan du tro att jag också har gjort. Fakturan tex, den ställde han på två kronor under gränsen för när man får plocka med advokatarvode i slutsumman. när dom faller. En räkning tagen ur luften som han sammanställde själv, betalade avgift hos kronofogden, så vips en dag låg det ett brunt kuvert i min brevlåda. En räkning utan överenskommelse! Trodde ju att sånt inte var möjligt!

Jag trodde inte heller jag skulle orka och det var omöjligt att greppa situationen. Gjorde då som nu, en dag i taget, försökte hitta det viktigaste först.
Gick krokigt, men det gick! Det går!

Kram

och så oerhört ledsen.
Det är fortfarande lugnt, men emellanåt kommer små utbrott där han visar att han inte riktigt förstår hur småbarnslivet är. Det är lugnt, men jag hör, känner och ser att han inte är helt nöjd med mig och flickan, hur vi är, gör och säger.

Jag förstår verkligen inte hur jag ska fixa detta. Och mitt uppe i allt detta har jag ett arbete där jag ska vara behjälplig i alla situationer från leveranser, personalfrågor ekonomiärenden och vara social och trevlig, men jag klarar ju knappt av att tänka på vad jag ska svara när telefonen ringer. Chefen vet ju om att jag har det jobbigt hemma och skickade ju hem mig, men samtidigt så är det så många fler på arbetsplatsen och jag känner mig såå utlämnad när jag tänker på jobbet - orkar inte.

Varmt tack Sorgsen för dina råd och din erfarenhet, jag har inte ord att tacka dig! Du lugnar mig och ger mig styrka att försöka stå på mig i min plan. Jag önskar att jag kunde skicka alla världens vackraste blommor, all choklad eller vad du än ville ha i världen!!
NEJ, jag vill inte leva som nu (...men klarar jag det som kommer istället?)
Har pratat med försäkringsbolaget och jag får ingen hjälp med advokat eller saker sambon gör sönder...

Mt, dina ord stärker mig. Ja, jag känner att jag är ganska klartänkt, säker på att jag inte vill leva så här, men samtidigt så finns den där osäkerheten och rädslan. Jag är inte riktigt aktivt troende, men jag tänker ibland att Gud vill lära mig något genom att utsätta mig för detta, att han vill att jag ska lära mig något, öva på något eller liknande...?

Är såå himla matt, har sååå ont i kroppen, ont precis överallt nu för tiden, och en hjärna som bara inte fungerar som den brukar, så frustrerande.

Kram.
Sorgsen, jag sänder alla varma tankar jag kan till dig idag.

Jo, jag är inne i ett postivt flow just nu. Måste bli noggrannare med min sömn bara. Visst är det fantastiskt att det är det som kan stå överst på listan av måsten? :)

Kram på er alla

Hej!
Det är fint att följa din resa, Sorgsen. Du (ni) är på rätt väg!

Hoppas att det blir fint att "se och hålla om" idag!
/H.

med kramar till dej. Kolla in "folket" som susar utför i backen idag och tänk att var och en representerar en kram till dej:) Glada, färggranna, hisnande kramar - så ser det ut för min inre syn. Och du och ungarna mitt i allt detta!

Alldeles snart har du skrivit här ett år - det året har du behövt. Du kan inte tvinga/locka fram/hitta hans engagemang för barnen... det finns säkert nånstans bakom något som han låter stå framför ... alkoholen? hans primärfamilj? kompisar? företaget? ... vad det är kan du inte veta och inte förändra. Det kan bara han.

Dina barn har ditt engagemang och din familj verkar var ett hållbart nätverk. Det är bra och det kommer att räcka till. Förhoppningsvis söker han sig till sina barn en dag... sånt händer.

Ha en härlig dag i backen! Kram, kram / mt

Börjar känna inom hela mig att livet nu måste ta en annan vändning. Han har åter varit borta sedan i torsdags, hört av sig en gång och inte svarat när jag ringt honom. Det gör fortfarande ont att hans intresse för barnen är så svagt...
Idag ska jag och barnen åka slalom och ta med oss matsäck, det ska bli kul.
Jag såg reprisen på "när livet vänder" som har börjat på svt på onsdagar. Där berättar en man hur han miste sin son 6 år i cancer och hur han tog hand om sorgen. Han berättade att han tänkte när han gick på kyrkogården och tittade på alla gravar..... Då han kom fram till någon som blivit 90 år.."jag hoppas verkligen att du levde ett bra och lyckligt liv".....
Jag vill inte bli gammal och inte känna att jag levt mitt liv. Jag lyssnar ofta på "Gabriellas sång" med Heléne Sjöholm, den har ett fint budskap.
Tack Mulletant för dina kramar, jag behöver dem.

till dig Framtidsdrömmar! Önskar dig en fin dag. / mt

och trött är du flygcert! Du är logisk och klartänkt också. Det märks på det sätt du sorterar och svarar oss som finns omkring dig här på forumet. Det är ett väldigt gott tecken!

Klartänkt, skärpt med förmåga att planera och göra val! Omtänksam och kärleksfull! Det är du. Också.

De erfarenheter jag har av vårdnadsproblematik, -tvister och barn som far illa stämmer med de Sorgsen beskriver. Också att myndigheter ibland hyllar barnets rätt till båda biologiska föräldrar för länge och att det spelar det roll vilka personer som tolkar lagar & styrdokument. (Och jag belastar ingen, det är mycket svåra frågor.) Det är alltid svårt att separera när det finns barn men oftast löser det sig bra när separationen är ett faktum. Att leva i ovisshet är värst - och det gör ni alla nu.

En del av din utmattning beror helt säkert på att du levt under långvarig stress och känt/känner dig hotad. Du lider antagligen av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, vilket är "normalt" om man varit med om nån svår olycka eller som du, blivit hotad eller kränkt i sin integritet. Den som lider av PTSD är hyperkänslig för sinnesintryck (exempelvis ljud, miner, dofter-lukter, beröring) som påminner om de hotfulla/kränkande situationer man varit utsatt för. Det kan vara intryck som drar så snabbt förbi att man knappt är medveten om dem - men de finns! och man tar dem till sig. (Samma fenomen som magkänslan som så många medberoende skrivit om och lärt sig lita på).

Det här lever du i hela tiden och kastas hit och dit när han svänger i humöret. Att du tvivlar på dina egna upplevelser och dina erfarenheter är också helt normalt i den situation du befinner dig. Livsviktigt att du håller kvar dina friska kontakter och fortsätter skriva här!

Och kom ihåg - samtidigt som du är sönderstressad och utmattad är du omtänksam, kärleksfull, klartänkt, skärpt med förmåga att planera och göra val! Snart kommer du att göra verklighet av dina planer och skapa ditt liv! / mt

...för dina ord flygcert, värmer.

Jo, jag börjar så smått vänja mig vid att inte behöva vara orolig varje dag men jag vet ju att oron bara står på stand-bye så länge mannen är på behandlingshemmet.
Samtidigt vet jag också att jag aldrig kommer leva som vi gjort så det är en annan typ av oro som kommer krypa in under huden. Men om maken väljer fortsätta leva destruktivt, med eller utan alkohol, så får det bli utan mig. Exakt hur gränserna kommer se ut vet jag inte just nu. Fortfarande vet jag ju inte heller om det är jag som kommer stå med vågskålen. Jag tar en dag i taget och njuter lugnet. Mitt övriga liv med hus, barn, arbete kör vidare som alltid! Några kilon har runnit av mig också :)

En sak vet jag däremot, i det kortare perspektivet ska jag reagera mer direkt. Han har sagt några saker i veckan som hänger kvar i mina tankar och dem ska jag formulera ur mig när det blir tillfälle. Jag är dålig på att ta sånt direkt, menar de där orden som blir personliga påhopp(om än små), det har jag alltid varit dålig på men ska försöka ändra.
Jag har också bestämt att mina gränser för vad som är ok för mig efter han kommer hem ska jag inte ta med honom själv utan tillsammans med någon från anhörigdelen på behandlingshemmet. Han är inte helt okomplicerad som person och hittills har ingen lyckats komma igenom till hans innersta, jag hör det. Ingen har nog någonsin gjort det, visst är det sorgligt?

Kram på er alla kloka

Om några timmar får jag se och hålla om

...du överdriver inte och din situation är inte acceptabel. Du mår dåligt och det finns ingen anledning att mäta mot andra eller annat. Visst, vi lever i fred o demokrati, äter oss mätta och allt det där, men en relation fylld av oro är vad det är och du far illa. Du överdriver inte!!!!!

Det är naturligt att du känner dig velig, du står ju inför ett uppbrott. Ett uppbrott du tar initiativ till och måste genomföra om det ska bli en förändring. Du måste våga vara egoistisk, det är ju egentligen bara EN fråga du behöver ha ett klart ja eller nej på.

Vill du fortsätta leva som nu?

Det där med utredningar är något som kommer automatiskt om föräldrarna inte är överens om boendet för barn. Om man inte är nöjd med beslutet kan det överklagas. Anmälan menar jag ska/måste användas om barnet far illa. I mitt fall fick jag anmälningar mot mig, soc var/är tvungna göra utredningar vid varje anmälan trots att de var väl insatta i att anmälningarna bottnade i bitterhet mot mig och inte hade med mig som förälder att göra.

Du behöver inte vara rädd för att förlora något som förälder. Barnet har rätt till båda föräldrarna och om barnet "används" på ett hotfullt sätt så är det naturligtvis obehagligt men ingen kan ta barnet ifrån dig, lika lite som barnet kan tas ifrån sin far. Du är däremot skyldig skydda ditt barn mot våld och hot! Om flickan blir utsatt för någon form av våld eller hot så är du skyldig skydda henne, liksom skola, dagis, grannar, släktingar...alla har skyldighet anmäa missförållanden för minderåriga i samhället.

Sen var gränsen dras för vad kan ibland kännas godtyckligt. Jag har tagit hand om många barn och tonåringar från trasiga familjer och från barnhem osv Många gånger, flest gånger, har jag önskat myndigheterna skulle agera tidigare. För mig har det känts som att det satsas så länge i hemmen att det är först när barnet själv är trasigt och har problem av olika slag som fokuset hamnar på dem. Det är inte alltid så! Mitt äldsta barn var 8 när hen flyttade till oss och hen har knutit helt an till mig som mamma. Däremot ingen kontakt alls till mitt X trots att de numer bor på samma ort.

Visst kan det bli så att barnet vill vara mer i sin invanda miljö. Men det som varit invant bryts och en ny familje-konstellation byggs, ge det tid bara. Nu utgår jag ifrån att det inte finns någon hotbild i huset! Om det finns hot så har hon inget val, då gäller lagar!

Du vet säkert, men hem- försäkringarna täcker oftast familjerättsmål. Vågar inte skriva alla men jag tror alla traditionella i alla fall.

Var rädd om dig!

Varm kram

Följ den där magkänslan.
Fortsätt skriv!

Du... du överdriver inte.

Kram!
/H.

Lelas,
ja, min rädsla är emellanåt tydlig, men samtidigt så är jag tillbaka i stadiet: "jag måste överdriva, nu är han så lugn och sansad, och jag måste ha fel"... Känner mig nästan sjuk - dels är jag så fruktansvärt trött, känns konstant som jag håller på att svimma för jag är sååå trött, dels känner jag ju att det kanske är jag som är galen - det är så overkligt för mig att någon skulle kunna vara så lugn och sansad emellanåt för att i vissa lägen skrika, hota, förstöra så mycket man kan, jag kanske har helt fel, jag kanske inte uppfattar rätt?!

tack för klarsynta frågor, bra för mig att tänka till:
jag tänker nog att vi är föräldrar, att vi måste kunna prata. Jag är så rädd att han ska kunna använda mot mig att jag "tog vårt barn", eftersom jag är så osäker på om det han gjort räcker för mig för att gå.
Jag har pratat med samma person på familjerätten kanske 6-7 ggr och har berättat ingående flera incidenter, men hon har ju gett mig många olika svar beroende på vad det kommit för domslut nyligen osv.

Sorgsen,
det är såå sjukt, för jag kommer inte ens att flytta till annan ort, men det spelar ingen roll tydligen. Men du och dina barn hade det uppenbarligen så mycket värre än vad jag har det...

Jag har inte anmält något och tänker att jag ska ligga lågt med det dels eftersom ord kommer stå mot ord (utom där jag har spelat in en del de sista tillfällena), dels för att det känns som att det skulel skada mer för framtidens uppbrott och att komma överens än vad jag skulle vinna.

Magkänslan är fortfarande att jag itne vill leva med honom; allt som hänt, som han gjort och sagt har förstört min kärlek.

Tack mt, bra tips med att ha med någon till framtida besök på familjerätten!!!

Är såå himla stressad hela tiden, känner total hjärtklappning och osäkerhet och fattar inte hur vi ska få till en separation - hur ska flickan få det bra (hon är såå rädd för förändring och jag vet att hon kommer ju bara prata om att hon vill hem till sitt hus, till pappa osv hela tiden - och detta är ju förutsatt att jag ändå kommer ha henne mest hos mig, vilket känns allt mer avlägset...).

Åh, blir såå trött av allt - jag försöker finnas där för flickan hela tiden, ta hand om henne, fixa mat, leka, hitta på alla möjliga saker, natta, vara snäll och konsekvent... Och ändå är det han som får räkmackan, han som får allt... Fy fan.

Men: Jag har en plan.
Kram till er alla, tack för allt ni skriver, tack för allt stöd.

Blir alldeles varm i hjärtat när jag läser ditt inlägg! Hoppas att det blev precis så bra som det kunde bli för er idag!!!

Jag står kvar vid ruinens brant: nu är han sååå lugn och vänlig, jag tror att jag överdriver allt annat, men jag ska försöka lyssna på min inspelning från senaste grälet och stärka mig, för oavsett så är det inte okej att göra som han gör, även om det bara händer ibland.

Varm kram till dig, hoppas du är lycklig idag och att det fortsätter så!!
Kram

att du redde ut det där Sorgsen - och det låter som du är väl insatt. Det du skrev flygcert att familjerätten sagt, det lät inte klokt... Har du möjlighet att ha någon med när du talar t.ex med familjerätten? Det är svårt att ta in information när man är stressad eller orolig. Du har farit illa länge och du är så rädd så det är risk att du inte orkar ta reda på viktiga fakta och fråga upp om sånt som är oklart. Det krävs mycket kraft av dig nu och du är trött, trött...

Jag understryker det Lelas skrev - du behöver inte hålla mannen invigd i dina tankar och planer. Förstår att det kan kännas "bakom ryggen" men du är i ett nödläge och då måste det få vara så. Just därför ska du ha en väska någon annanstans! Och ta hjälp av kvinnohuset - det är kanske där de vet bäst vad du går igenom? Kraft & styrka till dig! / mt

...och är så glad över att jag hittade hit!

Imorgon tar jag mig till lägenheten och sen kommer jag träffa maken.
Vi har pratat flera gånger i veckan och detta känns så helrätt.
Nu hoppas jag bara på att de rekommenderar maken förlängning. Hoppas, hoppas!

Jag visste inte om jag skulle kunna åka hem pga jobbet men ikväll ringde jag och sa jag kommer.
Han blev så glad, hjärtat mitt.

De positiva dagarna samlar sig på rad och fortsätter det såhär blir det till veckor...

Var rädda om er därute

Kram

...döms om den ena föräldern har ensam vårdnad. Det blir gemensam vårdnad= samma rättigheter och skyldigheter, så länge man är överens och även i konflikter döms oftast till gemensam vårdnad. Under utredningens gång tilldöms ena föräldern interimistisk-tillfällig vårdnad fram till domslut.

I hot-misshandel-kriminalitet-missbruk döms besöksförbud när det är ett aktivt leverne men även där kan det finnas visst umgänge tillsammans med soc eller någon annan myndighetsperson.

Kände jag kanske var otydlig...

Kram

Var rädd om dig och lita på din magkänsla!

...och förstår din rädsla.

Jag var också den som lämnade och flyttade till en helt annan ort, utan någon släkt eller vänner. Det tog ju ett tag innan alla hamnade hos mig men jag hade alltid tät kontakt och det blev många mil i bil. De hade ju sina vänner och liv så jag tog mig till dem. Det blev såklart provisoriskt och jag kände mig som en dålig mor som bara hade en liten tvårumslägenhet långt bort och i hemorten vistades hos släkten med barnen innan ekonomin rättade till sig. Men det var jag som led av det, inte barnen.

Om flickan kommer ha kvar sin adress i ert nuvarande hem betyder det egentligen inte mer än just det. Gemensam vårdnad innebär att ni har precis samma rättigheteroch skyldigheter som nu. Det behöver du inte oroa dig så mycket över. Tiden i och just efter en separation är ju i princip alltid omringad av obehag och famlande rutiner. Sånt lägger sig ju oftast tillrätta med tiden och då blir det tydligare hur och var problemen ligger. Det ÄR dramatiskt i början men många många barn lever ju med skilda föräldrar och får det att funka.

Var barnet är skrivet är ju inget livslångt beslut och inget jag skulle rekommendera att bråka om, det kan alltid ändras. Om det däremot finns hot och missbruk eller om ni vuxna inte kan komma överens måste det till utredningar och domslut. Där finns tydliga lagar.

Vill bara återkomma till min erfarenhet.
Det var en påfrestande tid innan jag kom fram till ett beslut.
Att genomföra var ännu jobbigare men ändå mentalt enklare eftersom jag hade ett mål. Det där ekorrhjulet som ställde till med virrvarr stannade.

Skönt att tankarna har samlats hos dig och du börjar ha ditt mål i sikte.

Många kramar
En sak i taget, viktigaste först!

Har dig i mina tankar