Senaste kommentarerna i forumet

Hej igen vännen!
Det är så skönt att märka att du tänker klart och fokuserat - även om din rädsla är väldigt tydlig så har dina tankar klarnat betydligt. Heja dig! :)

Jag undrar: är det ett alternativ att ta med dig flickan och bara lämna utan att prata med honom? Varför känner du ett behov av att prata först och lämna sedan? Kan det vara ett alternativ att göra tvärtom?

Och så undrar jag också: när du fick höra det där från familjerätten, var det från någon som vet hur du har det, eller var det från någon som bara ser det "ytliga"?

Kram!
/H.

Loggade just in...
Hur mår du?

Tänker på dig och önskar dig en skön helg.
Kram,
N

Med rädsla, skräck och ångest:
- rädsla och skräck för att berätta för sambon att jag vill separera (idag har vi haft en nästan normal eftermiddag tillsammans, när han är sååå lugn och sansad, och nog tror att jag ska komma till "Mina sinnens fulla bruk" igen, och jag känner mig vidrig som går bakom ryggen på honom)
- rädsla för att jag ska ta fel beslut, att jag ska förstöra för flickan, att jag inte ska greja det, att jag inte ska klara av att göra det bra
- skräck för det som familjerätten sa idag: det spelar ingen roll vad som hänt eller händer; hamnar vi i en tvist så får han troligtvis barnens boende om han bor kvar i huset, och jag får umgängesrätt... "FÖr de går på barnens bästa och det är tryggheten att barnen växt upp där". Fy faaaaaan, vilket jävla rättsvidrigt land, vilket jävla skitsnack. Hur fan kan ett boende vara så viktigt att hot, en pappa som somnar ifrån sitt barn, som suckar när barnet pratar "för mycket", som kan ignorera och kräva gentjänster av sitt barn osv, jämfört med ett nytt boende, men hos den andre föräldern?
- ångest över allt, ångest över situationen, över att jag ibland känner att jag inte orkar leva, över att jag ibland tvekar på om jag verkligen är lämplig förälder...

Men jo, jag tror att jag är på väg... Jag har ett boende på gång, men jag är livrädd, skulle jag få det klart så måste jag ju prata med honom på något sätt. Jag fasar för att han ska bli arg, att vi inte ska kunna prata osv, men kanske vi kommer kunna det, kanske han kan acceptera det...

Kan inte låta bli att tänka att om han kan verka helt galen och inte förstå det, åd kanske jag också är galen men utan att se det.
Kram

flygcert att du är på väg. Du ska lägga upp en säker och bra strategi på vilket sätt du ska berätta för mannen att du tänker flytta och se till att du har tillräckligt stöd omkring dig då. Det kommer antagligen inte att bli lätt - och då ska du ha din egen tillvaro ordnad så att du bara kan gå när det som ska sägas är sagt.
Skönt att du är ekonomiskt trygg. Priset du betalar för "guldkanten" idag jämfört med att ha det (lite) knapert är högt. Skyhögt.
Skönt också att läsa: "Flickan var med pappan och barnvakter när jag var iväg" ... Han vill knappast flickan nåt illa - kanske, kanske att även deras liv tillsammans kan bli till och med bättre... Pröva tanken.
Kram, kram / mt

Sorgsen, tack, som vanligt ett varmt och stort tack. för att du ger mig av din tid, dina erfarenheter och dina råd - det är så oerhört värdefullt för mig.

Jag har kontaktat soc - coh fick rådet att kontakta AA för att få anhörigstöd... Kändes lite konstigt? Men det är nog som du skrev; hon förstod kanske inte helt och fullt. Men hon stöttade upp i att det är inte ok som han gör, varken mot mig eller barnet. Jag ringde ett behandlingshem för att få höra om anhörigstöd och fick bra stöttning och bra råd, känner mig stärkt i att det räcker för mig nu.

Jag har ju inte egentligen dålig ekonomi, utan är bara rädd att det ändå ska bli knapert, jag skulle inte vara berättigad till något stöd. Är bara rädd, som vanligt...

Jag tror inte att det finns någon väg tillbaka för oss, oavsett om han söker mer hjälp eller inte, jag är färdig.
Allt är sorgligt, men jag har kollat upp ett eventuellt boende idag - inte det perfekta som jag drömmer om, och vill ha, men ett sätt att komma bort. Men det svåra är att det inte är i rätt område (enligt familjerätten) men å andra sidan så är det inte förevigt utan ett tillfälligt boende, max tre månader innan det ska säljas.

Jo, det är inte mycket som behövs, det håller jag med om, men samtidigt så är det ändå inte tillräckligt: vill så gärna att barnen ska ha lite trygghet genom lite av sina vanliga kläder, lite av sina egna leksaker, lite sängkläder som luktar som de är vana vid, lite sånt... Men jag har ingen akutväska ännu så det är inget han har kunnat ana eller hitta, däremot ska jag fixa det snart, och lämna hos allra käraste bästa vännen och om den dagen kommer då vet jag att antingen har jag nyckel för att gå in och hämta den eller så kommer de och möter mig med den, oavsett om jag behöver åka till kvinnojouren eller om jag bara har lyckats framföra att jag har ordnat ett eget boende.
Men nu när jag skriver detta så har lugnet lägrat sig igen: sambon är just nu iväg och köper lite mjölk, men det är lugnt igen. Men känslan av att jag aldrig skulle våga säga att jag vill flytta isär är stark: är rädd att han skulle bli sådär förbannad igen.

Tack mt, känner mig helt färdig, men också återigen lite mer målinriktad; försöker starkt fokusera på det positiva med ett eget boende:
- ingen som kan kommentera om jag gör kaffet på rätt sätt, om jag tittar på fel TV-program, om jag kommer hem för sent osv
- ingen som är helt lugn emellanåt, men som helt plötsligt blir vansinnig för småsaker
- jag kan slappna av och försöka göra det bästa för barnet och mig själv

Flickan var med pappan och barnvakter när jag var iväg... Men framför allt hade jag total pepp av platsen jag var på, de jag reste med osv.

Markatta, jag lider med dig i din berättelse. Och försöker ta till mig! Jag känner ju att det är så många som har det värre osv, men samtidigt så känner jag ju många dagar emellanåt att lit´vet är slut, att jag önskar att jag inte vaknade upp mer...
Jag orkar ju inte ha det så här: den ständiga oron för att han ska bli arg, trycker ner mig, hånar, ignorerar, kallar mig saker osv. Jag vill bara säga NU: "Jag vill att vi separerar. Hur gör vi det bästa för barnet?"
Jag ska försöka bära med mig din mening om att jag kommer också kunna må bättre.

Lelas, kära Lelas, vad gott att höra från dig. Ja, jag tror faktiskt att det börjar närma sig en helt avgörande punkt. Jag känner mig inte helt säker, men jag står precis och håller på att tippa över till "andra sidan".
Guds hjälp är på väg: jag tror att jag kan få ett boende ordnat, på något sätt...!

Varm kram

Hej vänner!
Jag har inte varit så flitig på att kommentera den senaste tiden, men jag läser allt ni skriver. Och jag märker, precis som andra har skrivit, att du flygcert närmar dig en avgörande punkt. Det gör mig glad! Och stolt över dig!

Jag ler när jag läser "I mina samtal på kvinnomottagningen berättar jag nu ALLT. Jag är helt öppen, utlämnande..."

Bra! Fortsätt så här, du är på rätt väg!

Och om min mannen-på-taket-berättelse kan hjälpa dig att se klarare på din situation så blir jag ännu lite gladare. :-)

/H.

Markatta för att du delar dina erfarenheter så klart och koncist !

Tack jag har det bra! Allt flyter på. Är nästan rädd att det är för bra, snart kommer kraschen?? Han har börjat med AA och soc.kontakt (går sakta). Också börjat träffa ena barnet.

Stor omställning från singel till "sambo", men trivs bra med att ha sällskap. Har inte bestämt mig om jag ska fortsätta föreslå skilda lägenheter....

Miss K

varm kram till dig! Fortsätt framåt i din egen takt. Kram / mt

Jag tycker att det känns ganska tungt men ändå som att jag tar nya steg framåt....sakta men jag tror att de är påväg åt rätt håll. Men stegen är tunga och sorgsna och jjag är livrädd...
Kram

Kom att tänka på det där med skyddat boende/kvinnohus. När jag själv stod i valet och kvalet om att lämna/inte lämna och satt hos min samtalskontakt på kvinnojouren, kände jag mig också helt utmattad. Min samtalskontakt sa då att jag gärna fick komma och sova några nätter på kvinnohuset, bara för att vila upp mig i en trygg miljö och samla tankarna kring hur jag skulle gå vidare. Jag tyckte då inte att jag "förtjänade" en plats där, tänkte att man måste väl vara helt blåslagen för att vara där. Vid den tiden var det inget fysiskt våld hemma, då sambon precis påbörjat terapi hos en mansjour, men det psykiska våldet tog längre tid för honom att se och förändra.

De som jobbar på jourerna vet hur våldet i alla dess former påverkar oss. Tveka inte att söka dig dit, de har journummer som du kan ringa när som helst. Jag gav upp där ett tag, tog en tablettöverdos, vilket resulterade i akuten och så några dagar på psykiatrisk avdelning. Tydligare exempel på hur farligt det psykiska våldet kan vara behövs nog inte. Psykiskt våld kan faktiskt döda.

Idag känns det overkligt att det var jag som gjorde så mot mig själv, overkligt att jag kunde tänka så. Idag mår jag så mycket bättre. Det kommer också du kunna göra.

Kramar!

Framtidsdrömmar? undrar mt och skickar en kram

det du behöver för en tid kan du förvara hos din bästa vän eller hos din syster. Viktigt också om du kunde få nyckel till en av de platserna.
Har bara hunnit läsa hastigt, och skriver kort, men det känns som om du har en riktning nu och att du tänker klart och mer strukturerat på hur du ska ta dig ur ditt liv där du far så illa (H-----e tänkte jag skriva).

Inte ovanligt att den totala utmattningen kommer efter en tid av vila. Var var flickan när du var på konferens? Jag tänker på att du kunde slappna av då...
Kram, kram - skriv på! / mt

Hur har du det?

...tidigare i din tråd om polisens råd när du hyrt en stuga och jag har full förståelse för att du inte vill lämna din dotter.

Ligger nyvaken och är inte så samlad i mina tankar men vill göra ett tillägg.

Dina kontakter du har, som känns rätt och bra ska du såklart använda.

Soc tycker jag är klokt att ta kontakt med:
Som ensam förälder till ett minderårigt barn så finns det lagar och regler som kan hjälpa.
Om din ekonomi inte är stark nog att klara ett eget boende så kan de hjälpa.
Det kan vara trögt så vänta inte med att ta kontakten.
Men, mörka inte, berätta öppet och var övertydlig. Tänk på att din situation är bara din.
Vi här förstår känslan eftersom vi genomlevt liknande situationer och kan dra paralleller.
Jag vill inte säga att tex soc inte förstår, de har skiftande erfarenheter, men det är som att gå till läkare, där måste man också vara övertydlig och inte mörkar man där om armen gått ur led. Förstår du vad jag menar?

Akut hjälp och boende finns för att skydda de som lever under hot.

De som psykiskt misshandlar går i princip alltid vidare i fysiskt misshandel med tiden!
Om din man biffar upp sig och väser i ditt ansikte emellanåt så tyder jag det som att han har mycket aggressioner som vill ut. Det pyser inuti honom och han trivs förmodligen inte heller med sig själv, men det måste han reda ut på egen hand.

Räkna inte med någon förståelse eller förändring från din man. I alla fall inte så länge er levnadssituation inte radikalt förändras. Det är mycket möjligt, troligtvis i min erfarenhet, att din man verkligen menar att han vill förändras. Tyvärr, är det otroligt svårt om ramarna inte byggs om och det tar tid och kräver mycket vilja och kan inte forceras fram i en trasig relation. Ni måste läka och sen laga relationen, precis som du skrev.
Hur många av oss härinne och i världen har inte gått tillbaka i relationer man brutit med hopp om att nu ska det bli bättre? Gamla mönster kommer smygandes och sen är man tillbaka i samma hjulspår. Det går men är svårt och tar tid att bryta mönster. Tålamod!

Jag berättade för en kvinna om att min make börjat kasta saker i sina utbrott.. Hennes svar var, jaha, han är i det stadiet nu. Hon hade varit kvar och lämnade först efter flera år av misshandel. Markatta skrev ju om sitt.

Ta ditt mående på allvar. Tyvärr kommer ingen styra dig och ge dig "rätt" beslut. Ingen vet vad som är rätt, det kan ingen veta, inte du heller och det kräver ingen.
Det du vet nu är att du är ledsen och mår fruktansvärt dåligt i den situation du är i nu.
Hur kan du ändra den just nu?
Vad kan du ändra just idag? Imorgon? Till helgen? Också små förändringar är ett steg.
Vad säger din kontakt på kvinnomottagningen?
Kan hon praktiskt hjälpa dig komma till någon tillfällig bostad?
Om de på din arbetsplats skickat hem dig? Betyder det att du är sjukskriven nu? Har arbetsplatsen förståelse?

Flera gånger har du skrivit om att ha en akutväska packad. För mig låter det som att mannen vet, ser eller har sett väskan, letat upp den eller som att du visat i ord eller handling att det är din plan. Då bryter kriget ut. Jag kan ha fullständigt fel men oavsett. Vill bara säga att det är inte mycket man måste ha med sig. Nödvändiga mediciner, betalkort räcker akut. Till och med detta kan ordnas i efterhand om det är nödvändigt lämna.

Var rädd om dig!

Kramar

Ja, som vanligt: lämnar flickan och gråter, gråter och gråter. Och känner skammen, skulden och ångesten och tänker att jag överdriver, att jag är hemsk som anar tanken "jag älskar honom inte längre".

Sorgsen, jag måste nog svara på dina frågor för att se svart på vitt:
När vi var på familjerådgivning bad han mig ofta innan om att vi (läs: jag) "inte skulle ta upp vissa saker, eller att jag inte skulle bara ta upp det dåliga, eftersom vi har så mycket bra saker också". Och sedan när vi satt på samtalen, med en underbar terapeut, så kände jag ofta att jag och sambon inte kunde prata om våra gräl, eller reda ut dem, så jag ville ju liksom prata där, men om jag sa för mycket (enligt honom) så kunde jag se hur "den andre" kom fram i hans ansikte, men först när vi gick därifrån så var jättearg. De flesta gånger "skötte jag mig" och vi fick en del råd hur vi skulle arbeta under våra gräl, men vi var inte helt uppriktiga och vi klarade aldrig att använda råden.

I mina samtal på kvinnomottagningen berättar jag nu ALLT. Jag är helt öppen, utlämnande och känner ofta att jag skäms för att jag framställer honom som så hemsk, när han ibland är så snäll, omtänksam och stöttande, men samtidigt är det nödvändigt för mig att berätta precis allt, annars gör jag ju samma misstag som på familjerådgivningen.

I en akut, hotfull situation, skulle jag kunna åka till min syster, men risken är att han hämtar mig, jag skulle kunna åka till min bästa vän, men det skulle kännas jobbigt eftersom hon har ett litet barn och jag inte vill störa. Jag skulle inte kunna stanna evighetslänge... Men där skulle han aldrig ana att jag var. Däremot måste jag packa ihop någon slags "akutväska" med det nödvändigaste för mig och barnen. Han hotar mig då och då med att jag ska ut, men jag vet inte vilket som är bäst: att bara dra då, eller att sätta hårt mot hårt och vara kall och härda ut, för då brukar han åka. (och oftast komma hem och ha sansat sig någorlunda).

Du har så rätt, jag anser mig inte riktigt berättigad att vara rädd, jag tänker att det är många som har det värre, att jag kanske inte borde vara rädd eftersom han kan vara snäll, och tittar man på den totala tiden så är han ju lugn mer än vad han är arg...
Självklart skäms jag över att jag inte fått det att fungera, men också för att jag låtit det gå så långt, när jag sett tecknen så länge och stannat (typ; dumma, klantiga jag får härda ut, jag har ju själv försatt mig i situationen)

"Din rädsla är så stor som DU känner den, oavsett om det må vara en huvudnicknng eller ett hånfullt ord som utlöser det inuti dig som känns som att kroppen går sönder." TACK, för det är ofta så det känns, oavsett om han ignorerar mig, tittar hånfullt, går upp ansikte mot ansikte och väser eller skriker. Och inte minst: han är oftast lugn/snäll, men jag vet aldrig när det kommer blomma upp.

När du skriver om din kärlek, som ibland verkar borta, men att du ändå tror på den och att du kan ge det tid, så tänker jag att det är väldigt fint tänkt och ibland önskar jag att jag kunde ge oss mer tid, men samtidigt så har jag gett tid och jag och flickan har inte mer tid nu, för jag går snart under.

Hoppas att du fortfarande sover, Sorgsen!

Mt, det är så det känns: "ena stunden i värme, omsorg och godhet och inte veta när det vänder till förakt, hån och hot är bland det mest förödande en människa kan vara utsatt för!" För jag vet ju inte när, jag går och är lite småspänd hela tiden, ibland mer. De tillfällen jag är som lugnast, det är när jag vet att vi har si eller så många timmar innan han kommer hem, och det är ju svaret egentligen - jag mår bäst när han inte är med mig.

Jag har lagt ut alla trådar jag kan för att se om någon känner till ett boende, men det är ont om bostäder. Försöker inse att jag inte måste ha det perfekt om jag flyttar...

Markatta, jag är hemskickad från jobbet pga min totala apati, orkar inte, vet inte osv. Och jag tror att det kom efter min konferensresa för någon vecka sedan - jag hade det sååå skönt; bara mig själv att tänka på, ingen som ifrågasatte hur länge jag var borta eller om jag kom hem sent, ingen som jag behövde trippa på tå för - jag njöt och pratade med kollegor och nya människor, sov gott, var avslappnad och mycket lyckligare. Först när jag satt på tåget hem så kom "strypsnaran" och tårarna, över att komma hem till honom.
Låter ljuvligt att vara själv i några dagar, om jag inte hade haft flickan så hade jag åkt till bästa vännen, men nu orkar jag inte lämna henne. Det är så värdefullt med alla kramar, att ha henne nära och försöka fokusera på att hon ska få det bra.

Mår så gott av att strukturera mina tankar här, frågorna som tvingar mig att tänka till och se svaren som jag skriver.
Kram och varmt tack!

Man blir aldrig klar. Du hade tur att det klickade med en gång med terapeuten.
Kul och höra av dig igen.

Kram
Miss K

dagen jag både längtade till och bävade för. Första mötet med KBT-terapeuten.

Hon fick mig att gråta. Hon fick mig att skratta. Med andra ord, det känns bra, hoppfullt.

Jag skämdes när jag skulle berätta om tidigare terapier och psyk-kontakter jag haft. Shit, lär jag mig aldrig, tänkte jag och uttryckte för henne att jag kände mig misslyckad som åter igen behövde söka hjälp. Men hon sa: man blir aldrig "klar", hela livet är en process där man ständigt lär sig om sig själv men tyvärr så väljer många att bara köra på i samma destruktiva spår och blunda för att en förändring av sina livsmönster är möjlig.

Word.

använd dig av de kontakter du redan har, säg som det är, hur du mår!

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver och tänker också på Lelas berättelse om gud och båten/helikoptern. Redan första gången jag blev misshandlad av min ex-sambo så ringde jag och bokade tid hos kvinnojouren. Men jag gick aldrig dit. Misshandeln, hårda ord, rädsla, alkoholen, fortsatte och blev en del av min vardag. Jag träffade en underbar terapeut som hjälpte mig med mitt självskadebeteende men jag lät henne inte hjälpa mig på annat sätt. Jag ljög. Hon visste nog men kunde inget göra för att hjälpa mig om jag inte sa hur det var. Samma med vänner, jag ljög och sköt dem ifrån mig.

Varför tog jag inte emot den hjälp som fanns mitt framför ögonen redan för fem år sedan? I efterhand kan jag ju se att det handlade om skam. Dessutom så ville jag inte ta bort alla de fina stunderna, då jag faktiskt kunde glömma bort vad som varit för en stund. Jag ville inte måla upp honom som ett monster. Jag ville inte ta bort hoppet om att det någon gång skulle bli bra.

Jag känner igen din trötthet, till slut orkade jag ingenting. Kände nästan ingenting. Klarade inte ens av att ta hand om min hund, var känslomässigt avskärmad. Det var den svåraste tiden jag upplevt men vet du, jag tror det var bra. Jag tror det var vändningen! Och efter vad jag läser så tror jag att du är där just nu.

Under den perioden (det var sommar) så tog jag mitt tält och drog ut till skogen, helt själv, i några dagar. Trots att jag inte gjorde annat där än att läsa, sova, äta, så är jag övertygad om att det var där jag bestämde mig för om jag ville leva eller inte.

Ge dig själv en sådan paus, det är nästan omöjligt att fatta smarta beslut då man befinner sig i en otrygg miljö. Åk till en vän under några dagar, sov några nätter på kvinnojourens kvinnohus, om du har råd så varför inte ta några hotellnätter? Du kan ju lämna en lapp till honom där du skriver att du behöver vara själv under några dagar och sedan vara konsekvent i att du inte svarar om han ringer.

Ta hand om dig!
Kramar!

ena stunden i värme, omsorg och godhet och inte veta när det vänder till förakt, hån och hot är bland det mest förödande en människa kan vara utsatt för! Även för barn.

Fråga på kvinnohuset vilka vägar de känner till att söka lägenhet, be dina vänner hålla koll. Du behöver inte alls berätta om det för din man. Jag förstår helt din oro för flickan och tar den på allvar, diskutera om den på kvinnohuset - det bör ha stor erfarenhet av sånt. Men flickan är absolut inte hjälpt av att du går under.

Självklart ska du säga precis hur du har det i dina samtalskontakter. Du har inget att skämmas för!

Läs på tuvaforum och förstå att du inte är ensam http://www.tuvaforum.se/

Styrkekramar i massor! / mt

Väl här detta hör mest hemma...

...missbruket är ett rent helvete! För alla i sjukdomen och bredvid!
Alkohol, sex, porr, lögner, humörsvängningar...när sjukdomen fått ordentligt grepp försvinner allt förstånd!

Hur väl jag än ville så fanns inget stopp. Jag steg av det spåret, först med ena benet i våras, nästan bägge i somras och helt i höstas, ont ont ont gjorde och gör det, men nu försöker jag släppa det som huggit punkterande hål i hjärta och lungor. Försöker laga mig själv och greppar tag om kärleken. Men, i den där flykten kroppen och hjärnan vill göra ibland så finns inte kärleken heller och det skrämmer mig. Då får jag många frågor att svara på inuti. Hittills har svaren blivit att jag måste se tiden an. Sova, äta, motionera, jobba, ta en sak i taget. Sen får jag svar på om det är delad kärlek eller bara min alldeles egna livlina i helvetet.

Imorgon har jag en ledig fm, så nu ställer jag telefonen på ljudlös, laddar med öronproppar och går i mini-ide. Det är läkande för mig.

Var rädd om dig

...missbruket är ett rent helvete! För alla i sjukdomen och bredvid!
Alkohol, sex, porr, lögner, humörsvängningar...när sjukdomen fått ordentligt grepp försvinner allt förstånd!

Hur väl jag än ville så fanns inget stopp. Jag steg av det spåret, först med ena benet i våras, nästan bägge i somras och helt i höstas, ont ont ont gjorde och gör det, men nu försöker jag släppa det som huggit punkterande hål i hjärta och lungor. Försöker laga mig själv och greppar tag om kärleken. Men, i den där flykten kroppen och hjärnan vill göra ibland så finns inte kärleken heller och det skrämmer mig. Då får jag många frågor att svara på inuti. Hittills har svaren blivit att jag måste se tiden an. Sova, äta, motionera, jobba, ta en sak i taget. Sen får jag svar på om det är delad kärlek eller bara min alldeles egna livlina i helvetet.

Imorgon har jag en ledig fm, så nu ställer jag telefonen på ljudlös, laddar med öronproppar och går i mini-ide. Det är läkande för mig.

Var rädd om dig

...men åååhh, vad jag känner igen mig i det du beskriver.
Rädslan över ensamhet
Inte duga
Inte säga rätt, föra mig rätt, se rätt ut, va dålig förälder och urkass förebild...listan kan göras oändlig...

Här några frågor:

Menar du att han blir arg i samtalen ni har på familjerådgivningen eller efter?

Känner du att du kan säga allt i dina enskilda samtal på kvinnomottagningen?

I en akut, hotfull situation, har du någonstans att ta vägen då? Dygnet runt?

Jag tycker mig läsa upprepade gånger att du inte anser dig berättigad att vara så rädd eftersom mannen är go också. Som ett slags mantra för att du kanske, som jag läser in, skäms över att du/ni inte får relationen att fungera?

Mina frågor är inga frågor som är menade att du ska svara på till mig, använd frågorna om de hjälper dig reda något inuti dig.

Din rädsla är så stor som DU känner den, oavsett om det må vara en huvudnicknng eller ett hånfullt ord som utlöser det inuti dig som känns som att kroppen går sönder.

Du ska inte leva i ständig rädsla, det tär sönder dig!

Jag skriver och skriver i situationer där jag måste ta ställning och känner mig vilsen, på vilket papper eller i vilken tidning som helst. Skrivit svar och känt in vad som känns mest rätt. Jag kan föra långa diskussioner med min spegelbild, pratar högt ;), sånt hjälper mig trots att det kan låta skumt. Det formulerade ordet har inverkan...oftast står man ju med svaren själv, man ska bara hitta skelettet i känslohavet.

Fortsätt läsa och skriva här.
Soc låter klokt.

Kram, varm och lång

Jag såg ditt inlägg i min tråd, men att det raderats det du skrivit?! Skriv gärna igen!
Kram.