Senaste kommentarerna i forumet

Jag önskar dig all lycka i livet, jag önskar att mannen klarar behandlingen och att ni står starka och får ett gott liv. Jag förstår att det är jobbigt och svårt många gånger, men jag hör din kärlek som finns kvar till honom!!
Stor, varm kram, du är en sådan fin människa!!

Mt, så rätt - det spelar ju ingen roll hur han är, jag är rädd och det räcker.
Jag vet faktiskt inte varför han har sådan makt - jag är nog rädd:
att bli ensam,
att inte klara ekonomin,
att aldrig träffa någon annan,
att han ska få rätt i det han säger om att jag förstör flickans liv...
att inte försöka få ett barn till som jag såå gärna vill!

Och samtidigt är han ju sååå snäll och omtänksam däremellan (fast oftast förväntar han ju sig något i gengäld - att jag ska visa stooor tacksamhet eller liknande).
(Innan vi träffades var jag mycket osäker, trodde aldrig att någon skulle vilja ha mig, att jag inte var tillräckligt rolig/intressant osv - och trots allt så känner jag mig mera vuxen idag, kan märka om någon flirtar med mig, kan känna att det finns människor som accepterar mig för den jag är, men är samtidigt så rädd för att bli skrattad åt, att andra ska driva med mig bakom ryggen osv)

Vad gäller flickan så har det ju varit flera tillfällen som sambon skällt på henne för att hon pratar eller stör, ignorerar henne osv, och nu finns jag ju där och kan kramas och trösta, men om jag inte gör det så är jag så rädd att hon ska stå där, själv...
Och dessutom - alla som pratar om att det är bäst för barnen att ha båda sina föräldrar...

SKa kolla med soc - har ju inte haft kontakt annat än med familjerätten och de kan ju inget göra på bostadsfronten.

Sorgsen, ja, jag tror att förändring är enda vägen. Jag har hört så många gånger av sambon att han ska ändra mig eller sig, men det har ju inte gjort att vi har ett bra liv. Jag vet att jag kämpat: har försökt förändra mig, hoppats att han ska ändra sig, gått på familjerådgivning i 18 månader (och varit rädd varje gång att jag ska säga fel saker så att han blir arg när vi är där... och ändå fått skäll hela tiden för att han tycker att jag aldrig kan ta på mig orsaken till våra gräl), jag har kämpat, men det är inte värt det längre.
Jag tror att vi kommit så långt att även om vi fortsätter leva ihop så är vi så långt ifrån varandra att förr eller senare så kommer vi ändå separera. Det har hänt för mycket missbruksrelaterat (alkohol, sex, shopping), hårda ord och yttringar och hot mot barnet och mig för att jag ska känna tillit och trygghet och kärlek.

Känns gott att läsa din ord "berätta helt öppet hur du känner och mår just den dagen där och då. Du behöver inte hålla fast i de orden varken timmen efter eller en månad senare. Då berättar du hur du mår då. En sak i taget, en dag i taget."
Jag går på samtal på kvinnomottagningen och har ju några vänner som stöttar mig. Men önskar att någon styrde mig att ta rätt beslut. Fast, jag tänker på Lelas berättelse om mannen som bad till Gud och fick hjälp genom både båt och helikopter, men tackade nej; jag väntar ju på uppenbarelsen, men jag får ju hela tiden bekräftelser på att jag ska lämna honom. Vill bara hitta en bostad.

...det som att du kommit till punkten där en förändring är enda vägen?

I min historia och nu känner jag lite likandant, då syftar jag på sista utvägen. Jag har vänt och vridit, känt efter både utifrån och inifrån. Försökt föreställa mig hur livet kan komma se ut om jag är kvar och om jag lämnar, både i skilsmässan fr länge sen och min nuvarande situation.

Min familj splittrades men med tiden gick det samla ihop delarna igen, då menar jag inte barnen utan främst mina syskon, föräldrar så länge de levde och tex kusinen som vi tidigare umgicks mycket med som familjer. Efter snart 20 år så har jag sista åren träffat barnens farmor några gånger, det går alltid reparera.

Med maken i behandling så känner jag att tiden får visa väg. Utan den förändringen hade jag lämnat!

Tiden är fantastisk och generös, tålamod och det viktigaste först bara.

Ditt förhållande med dottern kan mannen inte förstöra, visst kan ord ställa till med förvirring i barns kroppar, men de känner och märker oftast ganska snart vad som är vad. Oroa dig inte över det. Lägg fokuset på ditt mående.
Du är ingen dålig förälder för att du inte orkar och gråter.

Prata med soc eller vem som helst av dina kontakter. Du behöver inte lägga fram någon lösning, bara berätta helt öppet hur du känner och mår just den dagen där och då. Du behöver inte hålla fast i de orden varken timmen efter eller en månad senare. Då berättar du hur du mår då. En sak i taget, en dag i taget.
Lösningen finns där, du måste bara aktivt fortsätta söka den...
Har du någon återkommande kontakt som känns "rätt" att prata med?

Tänker på dig
Ge inte upp!

hurudan han är... det väsentliga är att du mår så dåligt i ert förhållande, att du är rädd och ibland skräckslagen. Det är allvarligt. Hur kommer det sig att han har så stor makt över dig? Du behöver inte svara men jag undrar vilka erfarenheter du bär på innan du mötte den här mannen.
Du skriver att du måste skydda flickan? Vad är du rädd att ska hända henne?
Om du har kontakt med soc - kan de hjälpa dig att söka bostad? Eller kvinnohuset? / mt

Jag är ju sååå slut nu. Så fort flickan är på dagis så kommer mina tårar, och så gråter jag mig igenom hela dagen (så mycket att jag blivit hemskickad från jobbet nu) och försöker prata, försöker kolla bostad, försöker allt, men orkar inte riktigt.
Sedan hämtar jag flickan och försöker vara en snäll, go', omtänksam, bra mamma som leker, fixar mat och stöttar och finns där.

Och för en stund sedan ringde sambon och försökte säga att han förstår nu att han inte kan fortsätta som han gjort, att han måste ändra sig... och jag har hört det så många gånger, men det går ju inte -han måste hitta sig själv och jag måste hitta mig själv, och sedan får vi se var det hamnar... för jag vill inte leva så här. Men han använder ju alltid flickan, alltid - "ska du förstöra hennes liv?", och det är ju just det jag är så rädd för - att jag inte ska kunna skydda henne, att jag inte ska kunna finnas där för henne.

Men jag känenr ju att jag håller på att knäckas - jag orkar snart inte. Men på en rak fråga har jag inte heller kunnat svara att jag inte vill leva med honom - för jag är ju rädd, för honom och om barnet!

Tack för allt ni skriver, det gör mig så ont att det finns många som mår/mått dåligt, men samtidigt så skönt med någon som förstår. Och ändå tänker jag att han inte är så hemsk som han framstår här, trots att jag mår såå dåligt i det...

Kan jag varmt rekommendera eftersom det är det bästa jag gjort för min egen del. JAg vet ju inte vart du bor i landet men jag var på Korpberget som ligger utanför Kramfors i en vecka. Det var fantastiskt med otroligt kompetenta terapeuter som verkligen vet vad detta handlar om. Ofta kan man få en sådan vecka via socialtjänsten vill man inte det så är det överkomligt pris 4500 för en vecka och då ingår mat och logi och jag lovar att det är värt varenda öre!! Kram och lycka till!

tacka - och förstå att du har del i hennes tillit.
Vilken livsgåva! Kram / mt

förstå hur du resonerar och förhåller dig. Även det du skrev i flygcerts tråd om att projicera sin trötthet på jobbet. Har man ett krävande jobb finns ju den orsaksförklaringen nära - både för mig och andra.

Så bra att du tar hand om dig - hoppas att han också hittar vägen... den "rätta" och den innersta viljan. Kram, kram / mt

tankebanorna... Jag skrev att det är en balansgång att skriva om något som berör en annan... men det handlar om andra saker än du skriver om flygcert. Det handlar t ex om min (och jag tror Sorgsens) man och hans upplevelser och sårbarhet som han delat med mig eller som jag funderar över.

Du beskriver vad du är med om, hur du har det och känner det. Även om hans våldsamhet och din skräck! Det har du all rätt att göra. Jag blir orolig över samma sak som Sorgsen, att du blir allt tröttare... Du har gjort fler försök att ta dig bort från hemmet som slutar med att du är tillbaka - inte för att du vill det utan för att han "tvingat" dig.

Håll kvar dina kontakter till socialtjänsten, Al-Anon och framförallt kvinnojouren och fortsätt skriva här! Vad du än gör, ge inte upp! Det finns ett annat liv än det du har nu. / mt

...nedstämd i helgen men jobbat så det har inte varit genomgående.

Gissar att min kropp behöver gå igenom alla faser nu när det är lugnare. Det är nyttigt att vi inte kan hålla kontakt när och hur vi vill, vi båda måste fokusera på oss själva. Det mår jag bra av trots att det följts av nedstämdhet några dygn. Det hjälper ju oerhört att veta att detta är vändningen, oavsett hur framtiden kommer te sig så är tiden som varit förbi. Nya ställningstagande och mycket som måste jobbas på och med. Men nu är det bearbetning och en spiral som förhoppningsvis metadels kommer peka uppåt och framåt istället för det mosatta vi levt i fram till nu.

Kram från nattsuddaren

..är härliga :)

Vilken kick!

Kram

...vill bara säga att du är modig.
Det krävs mod att säga att du inte orkar mer.
Kanske du kan sjukskriva dig och nysta därifrån?
Kände jag ville tillägga det när jag läste igenom vad jag skrivit...

Förlåt att jag ockuperar din tråd, känner bara igen mig så mycket i dina ord.

I höstas hade jag en kort, men betydelsefull, upplevelse. Mitt jobb är viktigt för mig och jag har slitit och försakat för att nå dit jag är. Jag lovade mig själv för längesen, i historietiden, att inget ska få rubba det! Jag hade en vecka där jag dök rakt ner i avgrunden. Ville inte jobba med detta mer, aldrig mer, och ringde till 2 olika personer och sa detta. Dagen efter samtalen insåg jag hur jag lidit och projicerat mitt medberoende på jobbet, så som maken la missbruket skulden på mig. Det kstade ju mig ofantligt mycket att alltid hålla masken varenda j--la dag, de är ju tuffa nog utan extra pålagor. DÅ fattade jag hur sjuk jag blivit!!!
Vände mina tankar, de hade redan vänt långt tidigare, men efter den helgen ställde jag mig på andra sidan om problemet liksom...

Flummigt? Jo, kanske, men någon kanske förstår???

Vill säga att en sjukskrivning kanske kan få dig att se saker på ett annat sätt.

Kram..igen..

...känner jag igen. Ibland är den så stark att känslan bara blir tom och fjäderlätt, inget magont-ingen kärlek (2 starka krankheter), bara tomt, flykten känns som en befrielse, ren och enkel.
I drivkraften av tankeflykten finns ingen smärta längre. Det dröjer ju tyvärr inte så länge innan förståndet pekar finger och påminner om att flykten har massa saker som måste redas i, då vänder befrielsekänslan och blir blytung och svår. Elakheterna är olidliga men ett uppbrott känns oöverskådligt.

Min man la skulden över sin ilska på mig, att jag var den enda i världen som fick honom så arg. Han var hur trevlig som helst mot andra, nykter och oftast onykter också. Men, han hade polisen runt sig många gånger i sitt liv...jag har nu förstått att parkbänken inte var långt borta, han hade börjat umgås med några av dem utanför systembolagen. Glad han valt andra vägen.

Jo, jag skrev att jag inte ville lämna ut min mans innersta tankar. Kan låta motsägelsefullt efter allt jag skrivit innan. Jag känner/menar nog såhär.

I missbruket är min man i ett sjukdomstillstånd, ett annat beteende än det jag vill tro är hans rätta jag. Det som hände behövde jag ventilera för själv förstå och få bekräftat att det är en sjukdom. Smärtan lättades av det och jag tror att styrkan jag fick genom alla här hjälpte mig och därigenom även min man. Jag gjorde mer "rätt" och kände mig inte elak i min tydlighet.

Nu finns han ju på behandling och öppnar sig och är totalt sårbar, vill förändra och lära. Därför vill jag absolut inte lämna ut hans tankar han ger mig i förtroende. Det har jag ju inte gjort men kände jag tassade i gränslandet.
Bara liten förklaring i hur jag tänkte.

Jag kan inte råda vad du bör göra men kanske kvinnojouren är en idé?
Jag blir orolig när jag läser din smärta men ännu oroligare över likgiltigheten som smyger sig på, menar orden " mitt hjärta verkar dött"
Att du läser och skriver här, att du tagit steget att berätta du inte vill leva med honom tyder på styrka och förändring.
Låt kroppen och hjärnan få stå på standby emellanåt-den samlar nya krafter. Men fortsätt läsa och skriv, det tror jag kan vara viktigt. Ställ dig inte i ett hörn med skuldkänslor, du har ingen skuld! Hans beteende är hans ansvar! Glöm aldrig det!

Många kramar, så många och långa du behöver

Är tillbaka i känslan av att jag inte orkar det här, att jag bara vill lägga mig ner och dö.

För en vecka sedan sa jag till min sambo att jag inte vill leva med honom. Men jag har ju ingenstans att ta vägen och sedan dess har jag fått utstå alla möjliga elakheter, hot, skäll osv. Han pendlar mellan att han ska ha kvar flickan till att han vill aldrig mer se henne (eftersom hon emellanåt säger till honom att han är dum osv) och jag har inte hjärta att bara slita upp henne och inte ha någonstans att bo, kan ju inte bo i bilen gärna....

Fy fan, han är sååå ödmjuk när han pratar med folk, men mot mig finns bara ilska och elakheter, och emellanåt även mot barnet. Jag tror att jag hatar honom för hur han behandlar mig. Läste i någons tråd att den som skrev inte vill utlämna sin man (Sorgsen?), men jag orkar inte försvara och stå upp för någon som beter sig som ett barn och skäller och säger/skriker alla möjliga saker, kastar saker emellanåt, är dum och ilsken vad jag än säger, men ändå menar att det är mitt fel eftersom jag inte älskar honom...

Orkar inte ens jobba, håller på att bryta ihop helt och hållet, har ingen hjärna kvar och vill bara flyyyyyY!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Men är för feg?!

det tror jag också att den dagen kommer! Önskar dig god natt och god sömn! / mt

Åh vad härligt, Mammy! :-)

/H.

Jag har verkligen gjort det nu, det var ju länge sedan jag flyttade men jag har ju funnits kvar, haft någon slags relation kvar. Nu när jag fick veta att han träffade en annan så har jag talat om precis hur äcklad jag känner mig och att jag aldrig mer kommer att kunna ta i honom efter detta. Anledningen till att det blir så motbjudande är att det går upp för mig under samtalet att hon inte betyder ett skvatt, hon har kunnat vara vem som helst. Det handlar bara om hans jävla överlevnad. Men som någon skrev, det hjälper till att gå vidare. Jag har talat om för honom att jag inte vill se honom eller prata med honom och att all nödvändig kontakt får ske via mail. JAg har tidigare varit fast besluten att han ska få bo kvar i huset för att han behöver det bättre, trots att det är mitt föräldrahem. Men jag har ändrat mig, han ska fan inte få supa bort det.
Det värsta är nog att trots att jag vet att jag inte hade något annat val än att lämna honom om jag inte skulle bli en blöt fläck så lyckas han ändå i bland få mig att tvivla när han säger att det skulle gå lättare om du fanns här. Han tror ju fullt och fast på sin sanning att den här gången skulle det lyckats, nu är det annorlunda och jag tror det är det som är det jobbiga, att han inte förstår! Min frustration över att han inte begriper att jag inte orkar mer och sorgen över att han inte inser att det är han som måste agera och inte bara prata och lova. Jag pendlar mellan gråt och ilska men är fast besluten om att gå vidare och jag tror att det kommer en dag när jag kan känna mig tacksam till att han inte finns i mitt liv längre!

Tack mulletant och Miss K för er respons, vad det känns skönt att bara få bekräftat det jag egentligen vet. Jag får ju alla konstiga funderingar i skallen när det är jobbigt.

Ja mulletant vad som fick mej att flytta tillbaka är min egen hemlighet men jag visste ju att det inte skulle bli lätt! Han är ju som Mr Jekyll och Mr Hyde, en tycker jag väldigt mycket om och den andre är hemsk.

Nej det är inte lätt att förstå sig själv ännu svårare att förstå nån annan. Men jag måste jobba med mej själv och det är det enda jag är ansvarig för och kan förändra. Det verkar som vi medberoende är lika på många sätt, tyvärr!

Jag kommer att fortsätta att vara i ett annat rum när han dricker, det känns bäst för mej!
Idag är det lugnare än på länge och jag hoppas att det blir så ett tag nu.
Hoppas är det enda jag kan göra.

Ha det gott och sköt om er.
Kram till er alla.
tekla

det löste sej själv. Vi var inne i stora staden, jag föreslog Clas Olsson. "Varför det?" frågade min underbara dotter. "Behövs ingen mätare mamma, jag älskar dej."

Detta gav en enorm motivation att fortsätta vara nykter.

Kram alla vänner!

Vill också hoppa in och sända en styrkekram till dig! Du frågar om vad man ska göra när partnern sitter med flaskan. Jag har försökt göra precis som du, gå till ett annat rum och syssla med annat. Det enda man kan göra tror jag. Ibland funkar det ibland inte. Sen är det klart att man inte kan leva så en längre period, då måste man ta tag i saker.

Det blev en snabb hälsning, vill inte visa att jag skriver här.

Miss K

Du har inget att skämmas över! Men jag känner igen känslan, när man inser att man blivit grundlurad.
Att sedan också få diverse "sanningar" i ansiktet, gör att man mår jättedåligt ett tag.

Jag kan bara gå efter mina egna erfarenheter, med min förre man.
Jag insåg, att han sa vissa saker, för att bli av med sin egen skam och för att han visste att det skulle såra mig.
Det var hans sätt att "ge igen", för att jag i princip ertappat honom med fingrarna i syltburken.

På sätt och vis var det bra (tyckte jag efteråt), för det brände ALLA broar! Det fanns ingen väg tillbaks och det gick betydligt snabbare att inrikta sig på ett eget liv.

Som mulletant skriver, svär, gråt, kasta grejer, men bryt inte ihop, bryt UPP!

Många tröst och styrkekramar!/ trollis

att leva med en som dricker... När jag läser får jag känslan att din mans drickande ökar nu igen efter att han har hållit sig mer nykter en tid. Nyår utan alkohol men sen verkar han mest umgås med "hans kompis" som du säger.

Du frågar vad som är bra eller dåligt att göra, hur du ska förhålla dig. Mitt förslag är att du frågar dig vad som är bäst för dig? I vilket rum har du det bäst att vara? Eftersom hans sug efter alkohol har vunnit just nu saknar det betydelse för hans drickande var du är och vad du gör. Allt kan vara en orsak till att trösta sig eller fira med alkohol. Tyvärr, men min egen erfarenhet och allt jag läst här (även, eller i synnerhet på missbrukarsidorna) tyder på det.

Du vet säkert själv vad som var orsaken till att du flyttade tillbaka och det verkar inte som du har din egen lilla lägenhet kvar. Hoppas du tar tag i din föresats att skriva mera - det är ett sätt att reda i sina egna tankar och att förstå sig själv. Och det är ju inte det lättaste:)

Styrkekram till dig - jag klistrar hit en av mina bästa stöttepelare. Texten om makt över sitt liv ur Carina Bångs blogg - den rekommenderar jag dig att följa!

Här kommer den om makt: http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html
Och senaste inlägget: http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Hej!

Här sitter jag och kan inte sova, mycket tankar far runt i knoppen och kroppen värker!
Det har varit mycket dricka sen jag skrev sist. Jag tycker det är jobbigt.

När han tar till sin "kompis" så backar jag undan och gör saker i ett annat rum, är det bra eller dåligt att göra så? Jag förstår på honom att han inte tycker om det men vad ska jag annars göra.
Vara som vanligt vill jag inte riktigt heller för då kanske han tror att allt är okej!

Jag fortsätter med det jag har tänkt att göra men undviker att blanda in honom i det.
Jag märker att han blir sur och vill att jag ska säga till honom då men det är ju meningslöst och han blir ju ändå surare i det läget om jag säger nåt som han inte vill höra.
Skriver kanske rörigt men det är så det är nu, hoppas ni förstår vad jag menar.

Lite konstiga funderingar men vill nån ge lite respons angående detta tar jag tacksamt emot det.

Ha det gott alla och kämpa vidare.
Kram från tekla.

...lider med dig...kan känna igen allt!
Jag har förstått att min "alkoholist" har haft många bakldörrar öppna. Det gör ont, långt mer ont än orden och fyllorna.

Jag har mycket jag måste ta ställning till inför framtiden. Tilliten blir svår att bygga upp...kan inte tillägga "igen"...liksom du vet jag inte om allt varit byggt på en enda stor fet lögn. Det får tiden visa...

Jag ger detta en chans fram till sommaren, då tar jag ny ställning.
Mycket kan hända, eller lite, vill inte spekulera nu...

Många kramar

...känner jag är i gränslandet och vill verkligen inte lämna ut något eller någon.
Tänker på det du skrev i någons tråd, kanske din egen, om hur du övar varje dag.
Jag vistas i en miljö där det finns människor som lever på andras misstag. Mycket prat och alla tycker, det är intressant och utvecklande men ibland slinter ämnet av vägen och snacket blir, för mig, baktaleri. Det är något jag är allergisk emot och undviker så långt jag kan. Gränsen är hårfin!

Älskar min man och vill inte på några villkor lämna ut honom!

Kram och tack för din klokhet