Senaste kommentarerna i forumet

...kan jag prata mig varm om länge.
Just nu är jag tacksam över att jag var där från en annan, kanske mindre betydelsefull vinkel. Jag vet någorlunda hur dagarna ser ut där. Jag vet hur lokalerna ser ut, var matsalen är..såna där vanliga saker som lägger små frågetecken åt sidan och jag inbillar mig att det blir lättare att förstå vad maken eventuellt vill berätta om längre fram. Bara en liten, kanske oväsentlig tanke.

Kram alla

Jag är ju nu nykter alkis, men min dotter tror inte på mej när jag säger att jag är nykter så vi har kommit överens om att jag ska köpa en alkometer som jag kan blåsa i om hon misstror mej. Risk finns bara att de är lika usla som jag läste i tidningen - att man kan vara spik nykter och få utslag eller tvärt om full och inget utslag, men vi får väl testa den ordenligt.

Kram på er!

behagligt humör:) Boken köpte jag på Pocket shop. Filmen hittade jag på CDON efter att ha sökt ett bra tag. Säkert en "smal" film...
Kram och värme till dig och en fin dag! / mt

...jo, du har nämnt det. Jag försökte få tag på den boken förra helgen utan resultat. Får beställa på nätet, samma med filmen, och ser fram emot båda. :)

Maken var behaglig i sitt humör sent igår kväll och i morse. Det känns som det blir en vändning...jag hoppas och tror på det...

Kram och värme till dig

...nu är den första dagen i vår nystart slut.
Nystart, så ser jag det, och det är en ny språngbräda jag stegat ut på. Detta känns så skönt!

Kram på er alla kloka

...en varm kram.

Kan känna smärtan i dina ord också. Alla ord, all iskall tystnad, sarkasm, utbrotten..allt gör ont långt in i benmärgen.
Vi människor är ju flockdjur och behöver närhet för att överleva så varför ska det behöva vara så svårt att bryta ett destruktivt mönster?

Hade svaret funnits hade vi inte mötts här för att lära av varandra.

Vill bara säga att du är inte ensam.

Separation.
En separation är ett misslyckande men kom ihåg att du kan bara ta ansvar för dina handlingar. Hur din man beter sig är hans val, oavsett om beteendet orsakas av sjukdom, socialt arv, missbruk eller annat.
Om någon är sjuk krävs läkarvård
Socialt arv som påverkar livet negativt kräver också vård av professionella
Missbruk-samma där

Åtgärder/vård kan man söka tillsammans om det är möjligt. Om inte så måste man känna efter vad man själv måste göra för att ändra en ohållbar situation.
Oavsett vad man kommer fram till så behöver det ju inte hållas krampaktigt fast vid. Man kan ändra sina beslut utmed vägen.

Min historia
Jag vill tillägga att när jag stolpat upp i kort text så ser det naturligtvis förskräckligt ut. Det var det också men i äktenskapet mådde vi alla mycket bra, inga nämnvärda bråk eller annan misär.
Vi levde i ett stabilt äktenskap med mycket värme och kärlek. Barnen minns inte vår tid tillsammans som något annat under våra många som gifta. Det som jag beskrev var skilsmässan, allt som hände i den och efter. Jag tog kontakt med en advokat innan vi inledde skilsmässan, ett gemensamt beslut. Sakta förändrades exet, före uppbrottet och sen trappades allt upp, under 8-10år. Det var därför jag vid ett tillfälle här inne skrev att om jag vetat vad som kmma skulle hade jag nog övervägt att försöka stå ut några år till, tills mitt yngsta barn blivit ett par år äldre, men det är ju bara spekulationer. Mellan alla händelser levde vi i en glad ensam-mamma-familj. Vi behövde inte konfronteras med det negativa dagligen eftersom vi bodde 30 mil från det som kom att bli, särskilt det yngsta barnets, helvete. De gånger vi fanns på den orten, och körde förbi huset hen rymde från, kröp hen ner på golvet, hen ville inte se. Såna händelser gjorde så ont i mig och det måste ju bara varit en bråkdel av smärtan hen kände. Jag kunde ju inte själv föreställa mig att det varit så illa som det var, jag fick nya pusselbitar länge efter barnen hamnat hos mig.

Jag återkommer till min historia, lite för att stilla din oro, att oavsett vad som händer så kan det bli bra att skiljas. Jag mår bra och mådde bra i mina beslut, det var skitjobbigt, men konstruktivt och jag kände att jag kunde ge barnen och mig det jag ansåg var sunt.

Skilsmässan ska registreras hos tingsrätten. En blankett du kan beställa eler printa på nätet.
Det blir automatiskt 6 mån betänketid när det finbs minderåriga barn.
Kommer man inte överens om barns boende så blir det utredning med soc.
Bostad och bohag delas 50/50 om ni inte skrivit och fått registrerat annat juridiskt.
Om man inte kan komma överens tar, oftast var och en, kontakt med någon för en värdering av bostaden.
Likadant för bohaget om man inte kan dela upp sakerna.

Den som tar över bostaden köper ut den andre. Om det inte finns pengar till det så får man sälja.
Värderingarna brukar i regel ligga lågt i förhållande till försäljningspriserna.

När det gäller vårdnad så döms det oftast till delad vårdnad.
Om man anser eller tror att barnet far illa så pratar man med soc, de är skyldiga att utreda alla anmälningar.

Min nuvarande situation
Min make drack sista två veckorna men inte när jag kom hem över helgen. Men han var inte någon muntergök precis, bara sista timmarna igår kväll mjuknade han lite, men även då pendlade han. Däremot kröp han intill när vi skulle sova, det är jag inte bortskämd med sista året. Jag har envisats med att hela tiden fortsätta tala om att jag är stolt över honom, att jag älskar honom och att han har det vackraste hjärta. Det har han och han är mannen i mitt liv, det känner jag, men jag hatar alkoholisten och honom vill jag aldrig mer leva med, aldrig! Funkar inte behandlingen så drar jag. Utan tvekan! Men jag hade grubblat resten av mitt liv över om jag gjort tillräckligt om jag lämnat tidigare. Det var därför jag aldrig ställde det ultimatumet innan.
Jag vet inte om jag hade orkat se förbi hans destruktiva leverne om jag inte haft i sikte att få in honom på behandling.
Som du förstått så reser jag mycket och det gör ju att jag inte lever i den negativa atmosfären varje dag. Oron har jag burit på och hade jag gett upp hade han aldrig fångat upp oss. Vi har inga gemensamma barn att ta hänsyn till heller och mina är ju vuxna så därför finns det inga konflikter där heller.
Jag har ett sunt liv vid sidan om makens missbruk. Men oj, så mycket tid och energi detchar gått åt, slösade bort massor innan jag bröt mitt stegrande medberoende i somras.

Detta blev väldigt långt, förlåt att jag tar så mycket plats i din tråd.

Ville bara förtydliga lite av varje.

Fråga så mycket du vill, jag tänker på dig.
Följ din magkänsla!

Allt jag hade skrivit försvann!! Det var väl någon mening med det...

Jag ska svara på dina frågor imorgon.

Kram och god natt flygcert! / M

att läsa ditt senaste inlägg - att du hade en plan och att du kunnat bocka av allting! Och samtidigt lite avundsjuka, att jag inte är där... Att itne jag kan ha det så...

Men jag önskar dig all lycka, hoppas att ni har det riktigt gott, det är ni värda!!! Umgås barnen med pappan, sover de över där, har ni delat boende?

Kram!!

För inte är den här i alla fall.
Har varit inne flera gånger det sista och läst i era trådar, läst era inlägg och bara inte orkat skriva något tillbaka. Är så otroligt förvirrad. Vet att jag måste göra något, men vet knappt vad eller hur, när eller om eller...?

Tårarna känns som min bästa vän, men de kan ju inte komma så ofta, för jag vill inte vara så ledsen inför flickan.

Trollis, tack för ditt stöd, tack! Känner mig såå rädd, och försöker vara modig att stå upp för mig själv, men oj, svårt, svårt!

Sorgsen, vad jag lider med dig. Läste precis i din tråd och aj, aj, känner ända ner i tårna, ända ut i fingerspetsarna och i hela magen, i hela huvudet och hela kroppen hur jobbigt det är, hur ont det nog gör även om du försöker att inte låta honom komma så långt i sina sårande ord.
TACK, för att du delar med dig av din historia. Det betyder mycket för mig och jag känner mig stärkt av dig, men också känner jag med dig.
Men samtidigt: så illa som du verkar ha haft det, så illa har vi inte det...
Ingen utanför vår familj vet ju hur vi har det - sambon är ju som sagt trevlig, social och på alla sätt ett föredöme. När vi är själva kan han också vara allt detta, men så emellanåt sätter han sin egen agenda: håller på med det han vill och i princip glömmer av att vi andra existerar, kan få ilskeutbrott, kan skälla och hota mig, kan skälla på flickan för att hon tar för mycket utrymme osv. Men jag vet itne om det är tillräckligt illa för att jag ska kunna få igenom något...
Jag vet att jag inte orkar leva så här (med alla saker runt omkring), men jag vet inte om barnen skulle må bättre med delat boende... Sambon kan ju då och då säga att jag är en fantastisk mamma osv, men däremellan kan han ju också tala om att jag är sämst...
Jag läste i din tråd och du verkar kunna se att bortom alkoholen finns en bra sida av din man, då ni har det gott! Min sambo dricker ju inte nu, men den där nästan sadistiska sidan finns ju ändå kvar - och allt annat som hänt, som han sagt och gjort, både under alkoholens påverkan och utan, allt det sitter så djupt i mig, jag tror inte jag kan komma över det...

Mt - det är ju så sant: oftast blir det nog bättre av en separation, självklart önskar jag att jag och min sambo skulle leva hela livet ihop, för att vara lyckliga, för att barnen skulle få ha en hel familj osv, men det gör ju så ont; att en alltid anser sig ha rätten att må dåligt, att få stöd, att få stöttning, att få skälla och säga vad som faller honom in, att få leva som han vill, allt under skydd av att han egentligen mår dåligt...

Barbalala, tack.
Känns som vi har likheter! Jag kan ju se att min sambo får färre utbrott numera, men de finns ju hela tiden - ibland är allt guld och gröna skogar, och plötsligt så är det fullt kaos och fyllt av ilska... Han anser sig ha rätt att titta på porr, ha kontakt med vem han vill, och samtidigt menar han att det är för att jag inte vill ha sex tillräckligt mycket/ofta. Han får kalla mig vad han vill, för jag är så kall och älskar inte honom tillräckligt osv. Men jag är aldrig säker på om jag överdriver eller om det är jag som har fel, gör fel osv. För emellanåt är han ju snällast i världen, omtänksam och allt, men det är ju bara att jag inte vet när det vänder- när jag får skit för det jag sagt i förtroende... När jag skriver detta så blir jag ju så ledsen, för det låter så hemskt om jag tänker att det skulle vara någon annan som levde så, men samtidigt så känns det som jag överdriver/inte ger hela sanningen, för jag vet ju att han älskar sitt barn, att han vill ha familj, att han försöker också. Ibland är han ju så engagerad, snäll, roliga och glada, påhittiga pappa...

Du skriver om att andra förmodligen inte går på hans trevliga sidor, men jag tror de flesta gör det. Nu har jag ju börjat berätta lite för några vänner och några har ju sagt att de funderat över enstaka saker som hänt, men några är också väldigt överraskade... Vi har varit på familjerådgivning och han har själv sagt att han blir aldrig så arg på någon som på mig.

Tack för din berättelse om vaken, känns målande. Är bara så j-a ledsen, emellanåt går det ok - jag biter ju ihop för flickans skull, men oj vad tungt det är.

Hur fungerar det när man separerar? Tänker på alla saker vi köpt tillsammans, saker vi har, allt från foton, ramar, möbler, köksprylar osv. De är inte viktiga på något sätt, ingen sak är så viktig att den är värd att jag ska stanna, missförstå mig rätt, men ändå så viktiga eftersom jag vet att jag kommer prövas starkt ekonomiskt om vi separerar, och jag vill kunna ha saker så att flickan känner igen sig, så att jag inte ruineras av att behöva köpa nytt.
Han kan ju hota mig med att jag ska lämna huset, att jag inte kommer få något osv, och det känns verkligen inte det minsta viktigt, om det inte vore för flickan. Hur har ni löst det?

Barbalala, lämnade du din relation före eller efter att han blev nykter? Har du märkt killnad på något sätt när han är nykter eller inte?

Tack.

Så bra att du skriver - förstår att du känner igen dig i andras berättelser. Den röda tråden är så lika för de flesta av oss - smygandet, lögnerna, misstron, tvivlet. Allt det bekräftas också på de sidor där missbrukarna skriver - och av min man som numera varit nykter sen i våras och mestadels nykter ett par år.

En av de första saker jag "lärde" mig här var att ta magkänslan på allvar. Lita på den!
Så bra att du sökt hjälp och så bra att du är klar över att lämna om han inte gör allvar av att bli nykter. Det är den enda vägen (ja, det vågar jag säga!) - håll fast och var mycket tydlig. Oron för delad vårdnad och barn delar du med de andra här. Du har säkert läst Framtidsdrömmars och flygcerts trådar.

Instämmer helt med Lelas - ta hand om dig själv! Visst ska du tala med mannen om din oro, och tala då om dig - du äger alltid rätten till dina känslor och tankar. Dock är erfarenheten att alkoholen lägger bråddjup emellan människor - läs Addes svar till Sorgsen, det ger bilden "från andra sidan" - och Helvetesgapet...

Håll taget nu! Fortsätt läsa och skriva - det hjälper till att reda ut tankarna.
Styrkekramar / mt

underbart - också! Så roligt:) Grattis!

Min man har också förlorat väldigt många, genom dödsfall, i sitt liv. Hans mamma dog när han var pojke och flera förluster har följt. Den vetskapen har påverkat och måste få påverka från olika håll och på olika sätt.

Hoppas allt är lugnt och bra nu och att det här blir den gången då det vänder, och faller rätt för din man. Det var den förändringen som var mest fantastisk i P-O Enqvists självbiografi. Visst skrev jag om den?

Njut av friden och det nya livet! Kram! / mt

...med mig av lycka mitt i eländet.

Mitt barn berättade att jag ska få ett barnbarn,alldeles färsk nyhet för dem och jag lyckades komma dit när stickan visade positivt!
Ger mig ilningar.livet är underbart!

Kram

..förstår att du läst runt innan du börjat skriva själv, så gjorde jag också.

Fortsätt vägen du slagit in på.
Lelas vet vad hon pratar om, hon är en klippa!

Lita på din magkänsla!

Kram från mig, Sorgsen men hoppfull

Hej Ylva! Så bra att du tar steget och skriver ett inlägg - det är en bra metod för att reda ut sina tankar... Så, välkommen ombord! :-)

Jag bestämde mig vid ett tillfälle för att aldrig mer tvivla på min "magkänsla". Vi medberoende anhöriga VET, och vi skall lita på den känslan. Men samtidigt så är det ju inte samma sak som att vi hela tiden skall vara misstänksamma och må dåligt själva. Faktum är att jag har hittat ett lugn i att så länge jag inte känner just den där övertygade känslan, ja då finns det heller ingen anledning till oro. Alltså kan jag släppa taget. Låter det konstigt? Jag vet inte om jag uttrycker mig "flumigt"...

I det du skriver ser jag flera positiva "frön". Det är bra att du har tagit upp drickandet med din sambo. Det är bra att han har kontakt med Beroendecentrum. Det är bra att du ställde ett ultimatum, och det är bra att han tog det på tillräckligt stort allvar.

Så, även om du känner dig förtvivlad just nu, så verkar ni ha kommit en bra bit på väg.

Jag undrar några saker. Hur ser din sambos Antabus-behandling ut? Tar han tabletter själv eller tar han dem hos någon läkare (eller motsvarande)? Och när det gäller dig själv: får du någon hjälp i samband med sambons behandling? Har du letat upp någon Al-Anon-grupp där du bor?

Du undrar hur ni skall gå vidare nu. Jag tror att det absolut bästa du kan göra är att se till att du själv mår bra, genom att söka hjälp för din egen skull. Er relation kommer att behöva att du mår bra, även om jag vet att det känns konstigt att fokusera på sig själv när alkoholisten fortfarande mår dåligt.

Skriv igen, så fortsätter vi resan tillsammans!
/H, tillfrisknande medberoende

En del av ditt liv.
Säkert vet han om vad han försummat.
Han vill kliva in till dig.
Han är din pappa.........

Skönt att du är du, fortsätt så!
Kram/A

...honom har lämnat honom i hela hans liv.

De enda som finns kvar är hans gamla mamma och jag.
Jag har bestämt att inte berätta för min familj, det får han göra själv om han vill.
De tar emot honom med öppna armar, alltid, och då är han alltid klok och trevlig. Berättelserna vi har tillsammans blir så som jag ser dem även i hans mun med hans ord då. Han ler och skrattar, mår och myser och jag bara spinner. Både han och jag är envisa och det gör väl att vi inte ger upp mer än tillfälligt. Det är jag glad för.

Det är de goda stunderna på andra platser där alkoholen inte står i fokus som jag lever vidare på. Annars hade jag inte sett någon mening med förhållandet.

Nu har jag lyckats bryta spänningarna och tar mig till barnet, utan maken, men det är ok. Nu är det bara timmar till kontakten mestadels kommer bestå av traditionell, gammeldags brevväxling. Det ser jag fram emot.

Kram på er

så är det som du skriver : "Men han litar inte på det..."

Jag litade inte på någon överhuvudtaget när jag var aktiv, det fanns inte tillstymmelse till tillit åt nåt håll. Mina skyddsmurar var oändligt höga och rejält starka och byggda i övertygelsen att ingen ville mig väl. Att släppa nån över den lilla rangliga bron in i mitt skyddsverk var inte aktuellt, det kunde ju vara farligt.

Förmågan att lita på andra kom först när jag själv hade fått tillbaka en liten gnutta självkänsla och insåg att jag dög som jag är och att jag är värd att älskas bara för att jag är den jag är och att det är helt ok att visa sig svag och samtidigt så stark att jag klarade att ta emot vänskap och kärlek. För en trasig alkis är det en enorm omställning som måste få växa fram tillsammans med den växande självkänslan.

Rädslor kan sitta i länge av olika anledningar som kan vara svåra att förklara, åtminstone för mig. Jag har bestämt att jag ska närvara i ett sammanhang i kväll som ingår i en rad olika manifestationer i samband med Förintelsens Minnesdag. Det är ett samtal i en miljö som jag inte alls är van vid eller varit i tidigare och av någon outgrundlig anledning känner jag en viss spänning inför detta. Jag går dit av 2 anledningar : Jag tror att det kan tillföra mig klokskap och insikt samt just för att jag är rädd för att gå dit.

Idag vill jag ha ett öppet sinnelag och lära mig om andra och jag måste fortfarande påminna mig om att jag måste gå emot mina rädslor om jag ska komma nånstans i mitt liv.

En ständigt pågående förändring :-)

Kram igen !

...på dig sen du for iväg.

Härlig läsning från dig.

Varm kram

...gick tillbaka hit för att skriva att jag just fick honom att le lite. Jag bara höll om och efter en stund kramades han tillbaka.

Jag fattar ju att han är rädd och ensam, men jag orkar inte alltid vara den kloka, förståndiga med överskott och drivkraft.

När jag andats klart i min vrå tog jag tag i honom. Frågade om jag fick låna honom en stund. Tog honomtill mig och höll om och talade om att jag älskar honom...

Han är så skadad och har målat in sig själv i en liten ask där ingen kommer åt honom. Där sitter han i sin ensamhet och vågar inte ens ta min hand. Jag vill honom bara väl, han vet det, jag säger det ofta och visar så gott jag kan. Men han litar inte på det...jag hoppas han innerst inne känner att jag verkligen älskar honom, trots alltsom hänt och sagts.

Man kan alltid göra om och jag är kvar för att jag inget hellre vill än att få älska honom, alla sidor, de vackra och de mindre trevliga. Såna har vi ju alla...

Adde, du är en ledstjärna, du sprider ett starkt ljus här ute ute i cyberrymden. Tacksam över varenda ord från dig...

Kraaaaam

...tårar i ögonvrån nu....älskar er här inne...

efter en helhelg med min pappa. Jag har haft det bra. Många minnen ploppar upp, bra som dåliga men det är ok.

Släppte lite på masken men bara lite. Fick bra respons. Skönt. Skönt att jag fick känna att allt inte behöver bli så jävla dramatiskt bara för att man gör något annorlunda. Andra kan faktiskt också göra annorlunda, förändras.

Jag märker att viljan finns där, från båda håll, att fortsätta med att utveckla vår relation. Det går långsamt men det går framåt.

När jag bodde hemma så drack han. När jag flyttade hemifrån så sa jag upp kontakten med honom. Efter några år kontaktade han mig, var nykter. Nu har han varit nykter i flera år men det geografiska avståndet har varit en bromskloss. Och min ovilja.

Men jag känner nu, efter den här helgen, att jag vill. Jag vill lära känna min nyktra pappa, på riktigt, och jag vill att han ska veta vem jag är idag. Jag kommer aldrig att få tillbaka "de förlorade åren". Jag kan sörja det liv jag levde som barn men jag känner ingen bitterhet idag.

Denna dagen, ett liv.

sista tiden innan jag skulle in på behandlingen var jag bara en liten rädd pojke utan stöd och tröst från något håll. Helt vilsen i livet.
Jag försökte ju som vanligt att kröka bort alla skrämselkänslor men tomheten och rädslan för det okända var gigantiskt mörk och farlig. Mitt betende var inte på nån punkt ett rationellt betende utan ett betende styrd av rädsla.

Inuti varje alkis finns en mycket rädd och vilsen liten, pytteliten, människa som inte vet att handskas med det som händer. Att följa deviserna är inte lätt då, innan jag ens fått ta del av dem.

Men med kunskap och erfarenhet så lär jag mig att fokusera på mitt eget mående och låta partner ta ansvar för sitt, inte lätt men, som sagt, med tiden går det enklare.

Lev och låt leva.

Kram !!

Det är just orken jag inte har, det är den som fattas nu. Han har lyckats förgifta denna helgen som är den sista innan han tar in på behandling.
Det känns inte alls bra...han lyckades dra ner mitt goda humör och min välvilja till fotknölarna. Han är bra på det och verkar njuta fullt ut av den dåliga stämningen. Han har i alla fallabsolut ingen skuld eller del i den enligt honom själv, han sa just att han helst sett att jag inte kom hem...och jag orkar inte stå emot, inuti, utanpå är jag oberörd och krusar inte, alltså ett tyst krig...så tråkigt...
Just nu pratade han med sin mor, med vänlig röst, den rösten får jag ingen del av när vi är i lägenheten. Detta tröstlösa får jag bära med mig, kanske för evigt om det slutar med separation. Jag känner skuld såklart, men vet ju han är sjuk och vilar mot det. Tänker på allt gott vi haft och hoppas han en dagkan fokusera på det.

Om en stund åker jag till ett av barnen och har trevligt. Jag hade gärna haft maken med, mest för att bryta spänningen, men det kommer inte bli så, jag känner honom.

Vill.sluta
Tack för att du läser och sänder omtanke.
Söndagskram på dig

Önskas tillbaka min Cyber-vän :-) Välkommen till månen, sitter också här en stund efter ett yogapass. KRAM! /A

Önskas tillbaka min Cyber-vän :-) Välkommen till månen, sitter också här en stund efter ett yogapass. KRAM! /A

...en liten stund på månen just nu.
Det är tyst omkring mig och jag vill inte störa lugnet och den rena luften runt omkring.
Andas och är stilla...

Önskar dig ro och värme

Kram