Senaste kommentarerna i forumet

Heder åt dig att du orkar, att han inte ser vilken uppoffring och vilka ansträngningar du gör för att få vardagen att fungera för ER!
Du är en kämpe utan dess like, låt dig inte nedslås.
Sträck på dig du ÄR helt fantastisk i ditt kämpande, beundransvärd är ordet.
Ta det med dig........

Lycka och kramar sänder jag dig!!!!!
//A

Tack själv för att du finns. Kan inte heller sova. Andas djupt, äta, vila och frisk luft är basen. Ibland när jag får en svacka brukar jag låtsas att jag sätter mig på månen och tittar ner och utifrån på det som sker på jorden. Försöker få ett helt annat perspekriv på tillvaron. Se litenheten i att vara människa. Det har hjälpt mig i vissa lägen. Det är så mycket vi inte kan styra, bara ta kurs mot det vi vill och önskar uppnå. Som du skriver, en sak i taget, en dag i taget, ibland en timne i taget. Tycker du är enormt stark även om jag förstår att det inte alltid känns så inombords. Styrkekramr till dig i morgongryning. /A

...ett vackert ord och en skön känsla.

Just nu sitter jag med tårarna utmed kinden. Trots att jag vet, trots att jag inser, trots att jag förberett mig, trots att jag har anhörigveckans klokhet bara 7 dagar bakom mig så gör det så ONT!

Mannen är så elak, hånar och beskyller mig för, ja, allt. Allt som görs eller sägs får en släng av hans missyckade liv!
Jag känner mig bara ivägen, som om han inte vill må bra.

Jag låter mig inte bli överkörd utan bara nonchar hans barnsliga ord inför honom. Låter dem gå förbi mig och lämnar dem utan kommentarer. Jag SKA inte trilla ner i alla hans ruttna fallgropar, de är tätt placerade sen jag kom hem i fredags.

Inuti, nu, ensam i mörkret, gör orden och hans kyla så in i h----tes ont! Egentligen vill jag bara gå, gå iväg och aldrig vända om...men, först behandling, se tiden an, kanske är det möjligt att godheten jag fått smaka ÄR den äkta mannen. Det får jag inget svar på nu, inte imorgon, inte om en månad eller två. Till sommaren ska jag utvärdera, helt för mig själv, om det känns som det kan finnas nog hopp för en gemensam framtid, kanske jag fått svar långt tidigare, kanske jag inte står med vågskålen, kanske...vi till och med kan föra en dialog, tänk om, ja, tänk...det vore underbart, oavsett vad den dialogen skulle innehålla...oavsett om dialogen är på tu man hand eller med någon professionell...vore en dröm...

...tack...utan er alla goa medmänniskor hade jag gråtit sönder...

..det är precis just de dagarna, med lugn och ro, helt friktionsfria, som jag längtar allra allra mest efter...

Kram till dig

...ja du, livet är oförutsägbart.
Anhörigveckan och ni här inne håller min hjärna och kropp från undergång just nu.
Kan inte sova, vilket jag sällan haft problem med i livet!
Maken är inte snäll men nu är behandlingen så nära att han börjat packa.
Jag har inte en susning om vi kommer ur det här som par eller inte, just precis nu känns det mindre troligt. Men dagsljuset är här om några få timmar och med det en ny dag.

Sitter ensam i mörkret och fokuserar på att andas lugnt, in och ut, ett andetag i taget....in och ut...

Genom dig inser jag att min smärta måste bearbetas länge oavsett hur livet ter sig om ett halvår, som är mitt andra delmål efter det första som är behandling.

En sak i taget!

Kram och tack för att du finns

De vanliga dagarna, som andra skulle kalla gråa och trista - de är de bästa! :-)

http://youtu.be/5cWH3JBoNzw

Godnatt, vänner!
/H.

Tack för stöd och pepp. Livet är märkligt, först skriver jag till dig att du inte ska avboka utifrån vad jag hört om anhörigvecka och nu stöttar du mig. Tack. Stor kram till Dig. /A

Tack för stöd och pepp. Livet är märkligt, först skriver jag till dig att du inte ska avboka utifrån vad jag hört om anhörigvecka och nu stöttar du mig. Tack. Stor kram till Dig. /A

...jag kan bara rekommendera anhörigveckan.

I min grupp fanns anhöriga upp till 75 år. Anhöriga som levt många år och försökt komma tillrätta med delar av sina liv och jag som var där före "min" alkoholist varit igenom sin behandling.

Dagbok eller bara skriva ner hur jag mår och vad som hänt, det har jag tagit till när jag inte funnit råd eller ro i mig själv. Att läsa orden har alltid gett mig mer klarhet och fört framåt.

Lycka till medberoende-syster
Kram

Hej Mulletanten :-) , tack, vad märkligt att det stod just idag. Tar till mig, och ska skriva dagbok i större utsträckning som första åtgärd. Kram /A

i Carina Bångs blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/01/hur-gor-man-konkret-for-att…

Kram igen / mt

Stor kram till dig för snabb återkoppling fina Mulletanten. Känns mindre ensamt.. /A

ditt inlägg berör... Låter som en mycket bra tanke att delta i en anhörigvecka! Att möta andra som vet från insidan vad det handlar om. Kram till dej! / mt

Hittar ett gammalt mail från min ex-man där han skriver om hur mycket han saknar mig sedan jag flyttat. Att allt ska bli bra igen. Blir arg på mig själv att jag läser. Det river genast upp ett enormt sår. Magen protesterar, ångest och skuld för att ha lämnat. Saknad. Jag har så svårt att släppa och komma vidare i detta. Mår bättre i perioder sen är det tillbaka. Oerhört lättpåverkad. Fortfarande. Att bara vänta på att han långsamt blir sämre och sämre och sämre. Känns omänskligt. Det gamla mailet är skrivet i nära anslutning till en period när jag är förtvivlad i det jag skriver här. Svårt inse att de kan ligga så nära varandra i tid. Samtidigt stärkande att se de enorma svängningarna. Hans fina ord och min förtvivlan. Så nära. Så psykiskt stört. Jag har lämnat. Men är inte fri. Får hjälp av anhörigstödjare och påminner mig ständigt om att ge mig tid. Undrar om jag skulle vara hjälpt av att genomgå en anhörigvecka om det var möjligt. Jag behöver förändra mig och mitt tänk i kampen att komma vidare. Tack Forumet, livräddare för så många. /A

in i gemenskapen :-)

Att själv få uppleva och utforska sig själv utan att nån talat om på förhand vad som ska ske är den absolut bästa förändringen man kan genomgå. Då har man verkligen tagit steget ut i det okända, släppt taget, och visat sig villig att ta till sig all hjälp som är möjlig att få.

Med ett öppet sinnelag blir vägen så mycket enklare :-)

Hej, barbalala! Kul med en hälsning från dig! :-)

Härligt att du mår bra. Tänk, det hade vi inte trott för ett par år sedan... att vi skulle kunna säga så till varandra, och mena det. :-)

Massor av kramar!
/H.

Även här (som hos Sorgsen, alltså) ser jag sinnesron lysa igenom mellan raderna. Härligt!

Men, vilken upplevelse det där måste ha varit... Jösses.

Kram!
/H.

Du närmar dig, Framtidsdrömmar. Sakta men säkert klarnar dina tankar. Det är gott att läsa det.

Var rädd om dig!
/H.

Tack för de orden, min vän.

Vet du vad tillståndet kallas, det som du börjar känna nu?

Sinnesro.

:-)

/H.

"Jag mår bra och är lycklig"
Låter bra.
Skulle nog kunna säga detsamma.

Kram! / M

Jag såg honom igår. Vilken chock! Tänk som utseendet kan förändras på bara några månader och då hade han ändå rakat sig.

Jag visste genom andrahandskontakt att han var istan. Jag måste nog erkänna att jag tittade mig lite extra omkring när jag gick på stan och visst där var han i en affär. Tvekade om jag skulle gå fram, men ville hellre träffa honom så än smygandes kring min lägenhet. Vi tog en fika, ganska lugnt i början, sen kom tårarna och han började komma in i sitt vanliga tjatande. Kände att jag satt med en A-lagare (konstigt namn)och skämdes tyvärr över honom. Samtidigt en känsla av kärlek.

Han känner sig fortfarande inte motiverad att sluta. Vad svarar man på varför? Barnens skull, min skull? Nej det hjälper inte. Arbetslivet blir allt mer avlägset osv. Jag sätter nu min tilltro till en högre makt (trodde aldrig jag skulle skriva så.) Kanske han en dag hittar en ny mening, kanske inte. Jag känner mig faktiskt lugn idag och kan glädjas åt det fina vädret. Hur är det möjligt? Ska försöka stanna i den här känslan idag, det kommer fler prövningar, det vet jag.

Miss K

Började från slutet av oktober och till ditt sista inlägg för en dryg vecka sedan.
Du har tagit jättekliv framåt under den - ganska korta - tiden! Du är fantastisk!!

Jag har själv nyligen lämnat ett destruktivt förhållande med en narcisistisk, alkoholiserad man som nu är nykter, men lika nacisistisk. Vi har tre gemensamma barn, (Den historien finns delvis här i forumet), och din beskrivning väcker många starka minnen och jag känner verkligen med dig. Jag vill dela med mig av tre saker:

- Även om du inte får med dig dottern på heltid direkt så hjälper du henne mer genom att erbjuda ETT ställe som är fritt från hans oberäkneliga och hotande beteende. Hon kan hantera honom bättre om det finns ett alternativ där hon kan känna trygghet. Det är värre för henne att hela tiden befinna sig i det hem där hon ibland far illa, och aldrig kan veta när det kommer att hända igen. Hon behöver komma därifrån, även om det blir på deltid.

- Alla de som ser att "Han är sååå trevlig mot allt och alla" ... de går förmodligen inte på det. De kanske spelar med, är trevliga och respektfulla tillbaka, men många många upplever nog hans hotfulla och obehagliga vibbar. Du tror att ingen kan tänka sig vilka saker han säger till dig, men det kanske de kan. Det kanske du får höra den dag du lämnar honom.

Det tredje jag vill ge dig är den bild som jag ser framför mig medan jag läste din historia: En människa som befinner sig i en djup grop som inte går att klättra ur, eller i en vak utan bärande kanter, kan inte ensam välja att lämna den. Det valet finns inte. Och det är inte heller någon idé att slå på sig själv föratt man inte tar sig ur sin situation. Du måste först rädda dig skaffa en stege, eller en livlina, sedan kan du välja. Du har fått många bra tips av våra kära forumkompisar om vilka stegar och livlinor som finns att få tag på. Den enda lilla plankan just nu i din vak är hans mer "normala" stunder, och dem kommer du att klamra dig fast vid tills du får tag i stegen, livlinan, räddningsbåten, eller kanske ett litet flygplan? flygcert...

Varma kramar till dig! Du kommer att lyckas! För du är stark! Och du säger som det är! / M

Igår blev det så klart för mig att min sambo totalt skiter i hur jag har det eller mår. Han säger dock att han känner lika från min sida- så det är ju tydligen ömsesidigt. Han tycker sig inte höra till "min" familj utan tycker att jag sätter mina barn och min bror med famil och mina föräldrar före oss. Till saken hör att min sambo alltid varit välkommen att vara med när vi hittar på något och jag har verkligen velat att han ska vara delaktig. Han ser bara det som att jag inte klippt navelsträngen från mina föräldrar osv... Men de är min trygghet- de som alltid har funnits/finns där för mig. Jag tror att han är så himla avundsjuk på min relation till min familj.
Nej igår var han dum i mun, slängde på luren i örat på mig två gånger när jag försökte säga vad jag tycker. Han får mig att känna att jag är så krävande och inte har rätt att ställa krav på att han ska vara delaktig i barnen och i vår vardag.... Nej, jag måste sluta tro på en förändring- jag måste nu på allvar börja se framåt..Men jag vet att efter en kväll som igår är jag nu så bestämd på att jag ska göra något men sen fegar jag ur och hinder och murar byggs upp igen. Jag återkommer hela tiden till att jag inte gjort tillräckligt, att jag inte försökt tillräckligt, att jag inte varit tillräckligt lyssnande/stöttande och trevlig. Han får mig att känna att allt är mitt fel och jag ska sluta älta...han varkar ha glömt att det bara är 4 veckor sedan han var full över jul i flera dagar/dygn...detta ska jag bara sluta älta. Jag kan inte.
Ibland tror jag att han träffat nån annan- jag frågar men han förnekar. Han har börjat tjafsa om pengar och vem som betalar vad- att jag soloch vårar honom och aldrig är nöjd. Jag vill ju bara att han ska förstå att jag och barnen behöver hans närvaro men att vi hela tiden, genom alla år, får stå tillbaka för att det hela tiden är något annat som måste göras eller är viktigast just då. När jag säger det tycker han att jag är dum i huvudet och krävande- tycker att jag pressar honom. Jag ska bara förstå att det andra är mycket viktigare. Det kommer aldrig att bli annorlunda för han har alltid något viktigare för sig.
Jag måste sluta lägga allt i händerna på honom och acceptera att han inte är intresserad av att vara nära barnen och finnas där för de jämt i den mån man kan. Jag måste sluta lägga energi på att försöka vara både mamma och pappa-jag är bara mamma. Måste fokusera på det. Men då känner jag att min son nästan aldrig får göra "grabbgrejjer" med sin pappa. Det ska någon annan göra.
Åh, det är så sorgligt!! Och det känns så tomt och förtvivlat....

Sorgsen! Tillsammans är vi så mycket starkare! Kram / mt