Senaste kommentarerna i forumet

Jag tror också att KBT kan vara helt rätt för dig. Det är också så att spelar roll att terapeuten är kunnig, professionell och att det stämmer mellan er. Det jag vill säga är att du inte ska ge upp ifall det inte träffar rätt direkt. Kram / mt

...jo, jag mår bättre än på väldigt länge. Jag har haft bra stunder men nu har jag mått bra många dagar i sträck och de dagar som haft tråkigheter biter sig inte fast. Maken stålsätter sig också, det märker jag. Han märker väl att det inte är lönt ge sig på mig verbalt på samma sätt. Han har ju inte heller druckit i mitt sällskap sen före jul, det hjälper ju såklart.
Jag är så glad att vi har haft alla dessa härliga veckor, att han har det med sig in i behandlingen. Jag inbillar mig det har betydelse för vår eventuella framtid.

Du har hjälpt mig och hjälper mig att rensa och sortera i mina tankar och handlingar. Jag suger i mig av det du skriver i allas trådar. Tack för att du delar med dig av ditt liv.

Äntligen känner jag mig fri i mina andetag, det där krampaktiga smyger ju sig på och märks först när det börjar släppa igen. Så känner jag nu, får friskt syre till hjärnan. Mycket av det är din förtjänst! Tack!

Kram på dig

...tack själv.

Genom dina ord känner jag mig inte ensam i min berg och dalbana.
Jag önskar dig allt det bästa hoppas du är rädd om dig.
Ta en dag i taget, det är det enda du kan. Sakta växer klarhet efter klarhet fram genom dig, din process är igång. Lita på din magkänsla.
Jag läser och följer dig, ibland önskar jag att jag kunde knacka på din dörr, bara för att ge en kram, nicka igenkännande, vara tyst och låta dig gråta i min famn....så känner jag...ensamheten är så smärtsam i en destruktiv relation.

Min process hade startat innan jag började skriva här men klarnade genom att läsa, läsa och läsa...och sen skriva, läsa det jag skrivit, läsa andras, skriva igen. Så tänker jag fortsätta göra ett tag till, så känns det i alla fall nu.

Varm kram på dig, jag är med dig, dagligen tar jag mig en tur till din sida. Det har jag gjort sen jag hittade hit.

...tack...jag är glad om mina ord kan hjälpa någon så som dina hjälper mig. Jag är så tacksam att jag hittade hit, att du finns här med din klokhet tillsammans med alla andra. Det kommer jag bära med mig resten av livet. Detta tillsammans med behandlingshemmet är en av de där hållplatserna för eftertanke på min livsresa.

Inte minst har jag lärt så ofantligt mycket genom de som kämpar med sitt missbruk. Tack alla ni som läser här och alla ni andra, jag följer er!

Under anhörigveckan hade vi första dagen med "bara" anhöriga och under den tiden hann vi lära känna varandra och, kanske allra viktigast, oss själva genom varandra. En grupp med likasinnade ger sån styrka, liksom här inne. Skillnade där var att ingen kunde "komma undan". Redan ett dygn senare utökades gruppen med missbrukare. Det fanns de, från båda sidor, som kände sig provocerade pga sina erfarenheter. Det var ju meningen men jag uppfattade inte att någon lämnade utan att känna sig helare när fredagen var slut. Som du märker så sjunker fortfarande mina intryck in och jag hoppas det kommer vara en lång process innan hjärnan känner den bearbetat klart, kanske aldrig? Hoppas det! Just därför tänker jag försöka hitta al-anon, om än på okända platser, och hänga kvar här.

När det gäller min historia så är jag bara glad att den tiden är förbi. Jag har svårt att lita på folk fullt ut men med åren har jag fått några få riktigt nära vänner. Såna som inte behöver underhållas utan vi finns för varandra oavsett om det är månader mellan kontakterna. Mina syskon är också guld värda, det är ju dem man har absolut längst kontakt med i livet. Var på en begravning nyss där lillasyster tog farväl av storasyster. 88 och 95 år gamla, då brast jag i gråt, de hade haft daglig kontakt under hela sitt liv, tänk vilken rikedom!

Tack för att du finns.

Kram

...flyger jag hem över helgen.

Ojojoj, vad maken håller på! Utan att få drickandet bekräftat, jag frågar inte, så vet han att jag fattar att han dricker nu.
När jag kom hem från anhörigveckan var han så svullen i ansiktet och stank gammal fylla. Lägenheten var inte städad mer än att han precis hunnit skura av golvet innan jag steg in. Jag var noga med att ge en tid när jag skulle komma. Sjukt det är så i ett hem som ska vara gemensamt. Han har till och med gapat på mig för att jag öppnar köksskåpen vid flera tillfällen under det dryga året vi haft bostaden.

Han jublar inte över att jag kommer hem imorgon, visste först igår att jobbet tillåter mig åka. Gissar han såg sina dagar med flaskan minska drastikt innan han ska skrivas in på måndag?
Han är inte alls otrevlig, det är jag tacksam över, och det räcker för mig för tillfället. Jag känner att han vill behandlas men samtidigt vilar något sorgligt över honom, som om han sörjer en vän. Den ende han har haft kontakt med under lång, lång tid. Tidigare hade han möjligheten att välja umgås ensam med flaskan eller gå ut med kollegor. Han valde alltid flaskan senaste året, alltid! Sista två månaderna har han varit utan jobb så det valet har inte funnits där. Han valde ju bort mig också tills dagarna före jul!

Jag har gått tillbaka till mina telefontider mellan 16-18, blev ett kort samtal från jobbet i eftermiddag. Han är alltid go och mysig då, om än tröttare och segare när han dricker, men han har inte varit full när vi pratats vid i veckan. Han får ringa när han vill och han sa han skulle ringa ikväll, men, liksom igår kväll, är telefonen tyst. Ikväll blir ju hans sista ordentliga fylla i livet! Sorgligt missbruket har sånt grepp över hjärnan.

Han vill ju bli frisk...det hoppas och tror jag...måste jag tro för att inte gå under...hm

Jag vill inte utsätta mig för hans gapande när reprilhjärnan tar över. Därför bestämde jag att gå tillbaka till teltiderna vi hade en period i höstas. Svarar han blir jag glad, om inte pratar jag in på svararen och väntar sen till dagen efter innan jag ringer igen, om vi inte bestänt något annat. Detta funkade ganska ok under hösten och ypperligt denna sista veckan innan hans behandling. Jag förmodade han skulle dricka rejält dessa två veckorna.

Jag är fortfarande lika osäker på om han kommer klara detta, om motivationen är stark nog för honom att kämpa mot sitt missbruk.
Skillnaden nu är att jag ser allt mycket tydligare än tidigare, därför kan jag välja bort eller veja för konflikterna.
Alla Ni här har hjälpt mig, kontakten på nämndemansgården och sen gav anhörigveckan mig ett lugn jag inte känt...paus...faktiskt inte sen skilsmässan. Ojdå...

Nog har jag känt mig lugn och tillfreds men det var så skönt att få bekräftat att jag faktiskt inte varit ute och cyklat i min egen hemmasnickrade logik. Visst, jag har jobbat, och vuxit upp, med och omkring barn och tonåringar i kris, så helt novis är/var jag inte. Jag var utfryst av alla tjejer i klassen under ett par år i mellanstadiet och utvecklade mycket tidigt, inte minst då, förmågan att läsa av personer och situationer. Det har jag och har haft mycket nytta av i livet.

Nog med historia!!!

Jag mår så jäkla bra just nu!
Jobbet känns lättare, jag var så trött i höstas men nu känner jag att jagvtar revansch. På vad? Ja, på mig själv känns det som. Underbart! Det känns som ångloket har sökt sig tillbaka till rälsen. Den där stabila med nya mål, stora-små-långsiktiga-tillfälliga, de som kräver eftertanke och längre uppehåll, de som jag kan susa förbi och se på i backspegeln, de som återkommer och ger stabilitet när jag passerar dem för 10-1000 gången...ja, ni förstår, så ser ju livet ut. Nya erfarenheter blandas med gamla i nya former.

Jag har en tidig arbetsdag imorgon och åker sen direkt till flygplatsen som tar mig hem! Längtar så! Oavsett hur maken mår ska jag må bra, besöka ett av barnen. Ska se om jag hittar filmen mulletant rekommenderat. Se den och bara....leva!

Var rädda om er där ute!
Kramar

Underbar läsning, Sorgsen! Helt fantastiskt!

Jag känner så väl igen din känsla av att det vänder, att det bär. Vad glad jag blir för din skull! Äntligen! :-)

Kram!
/H.

Jag tror att KBT är bra. Som medberoende behöver vi lära oss att tänka på nya sätt, precis som den som missbrukar behöver göra. Vi behöver bryta våra mönster, och då tror jag att KBT kan hjälpa oss.

Se om du kan hitta en KBT-terapeut som har missbruks-/medberoendeproblematik som specialitet. Jag tror att det är viktigt att prata med någon som förstår de här fenomenen och inte bara är en "allmänt bra" terapeut.

Kram, vännen!
/H.

Tack för det, vännen! <3 :-) Du, och många andra, betyder mycket för mig också. Vi hör ihop, så enkelt är det.

Själv känner jag att jag inte har så mycket att berätta om min egen situation just nu. Det är väl därför som jag är lite "tyst" här i min egen tråd. Jag skulle kunna skriva samma sak varje dag:

"Jag mår bra och är lycklig. Maken är nykter. Livet rullar på med en vardag fylld av jobb för oss båda - jobb som vi trivs med på varsitt håll."

För några år sedan kändes det väldigt avlägset att varje dag skulle kunna vara så - men nu är vi där. Naturligtvis läker vi fortfarande, både var för sig och tillsammans. Men nu lever vi ett väldigt fint liv, varje dag.

Så, igen: det går att överleva. För oss innebar det lyckliga slutet att vi fortfarande lever tillsammans, men för någon annan innebär det lyckliga slutet att bryta upp och börja om. Men oavsett så går det att hitta ett lyckligt slut. Jo, faktiskt.

Kram, alla!
/H.

Du har betytt mycket för mig redan från min debut här på forumet och du ger mig kloka råd och visar vägen även nu.
Tack!

Tack för kloka ord i min tråd.
Kram på dig!

Tänker på dig och din kamp....
Hoppas att vi kan vara starka tillsammans..
Kämpa på och var rädd om dig!

Tack för att du finns för mig och tar dig tid att skriva i min tråd.
Lycka till på din väg..framåt!

Jag är så oerhört tacksam för att ni alla finns här för mig. Tack för alla kloka ord och att ni delar med er av era egna erfarenheter. Det är guld värt för mig.
Jag har börjat fundera på en ny terapeut eller liknande.. Vad tror ni om KBT?
Kram alla!!

Godmorgon Framtidsdrömmar!
Hoppas du är inne och läser och känner att du inte är ensam. Jag skrev nyss i en annan tråd om att bryta upp och kom på att jag vill dela samma erfarenhet med dig. Jag tror att jag tidigare skrivit om att jag stod på trampolinen... men inte detta (ursäkta ifall jag upprepar mig):

"Då, i mitten av 70-talet, stod jag länge på trampolinen och vägde. Eftersom hans lön var avsevärt högre än min gjorde jag ett antal test för mig själv för att se om jag skulle klara det nödvändigaste - mat och boende typ. T.ex åt jag gröt varje dag under en lång period när han var bortrest. Just nu tänker jag att det var bra att ha tänkt igenom så grundligt för vi hade några verkligt svåra konfrontationer innan allt var klart, och då stod jag stadigt. Även min mamma ifrågasatte mitt val och beslut - den mest kritiska uppgörelse vi nånsin hade. Också då stod jag... ibland är det det enda man göra - stå. Sedermera tyckte min mamma så oändligt mycket om Mullegubben och sa ofta att han var hennes trygghet."

Den turbulens som finns omkring dig i och med kaoset i din mans familjs gör det förstås svårt att hålla fokus på dig och dina val. Var det din terapeut som var sjukskriven? Sök nån ny kontakt - markatta gav tips. Antagligen känner du själv till dem också men ibland kan man behöva få stöd i det man redan vet:)

Angående att ibland är "stå" det enda man kan göra så tänker jag att det handlar om "stundvis" i kritiska lägen. Det är inte detsamma som att du står för dig själv och väger på trampolinen - där behöver du din tid. Jag tror att du kommer att hoppa när du verkligen är redo! Men då.... tar du steget ...

Kram, kram till dig! / mt

...tänker på dig och sänder en varm kram

Snart åker jag. Känner mig lugnare idag. Det ska ju också bli väldigt roligt att träffa honom.

Du har rätt Sorgsen, jag får ta det som det kommer. Onödigt att hålla på och stressa upp mig över hur jag kanske kommer att reagera. Och jag måste ju inte berätta allt på en gång, släppa en bomb, utan ta det som det känns bra. Och tack för påminnelsen Miss K, det behövde jag. Jag vill ju faktiskt det, släppa på masken. I de situationer där jag redan gjort det så har det ju faktiskt känts bra, även om det har kommit tårar.

Ni hjälper mig att trycka på pausknappen ibland. Andas in. Paus. Andas ut.

Kramar!

och så hoppingivande för alla medberoende!

Jag läste din berättelse i flygcerts tråd... den är av det slaget att det är svårt att förstå hur du orkat. Samtidigt VET jag och kan bekräfta att det är möjligt - har mött ett antal människor som genomlevt liknande och/eller andra mycket tunga perioder i livet och kommit ut hela och starkare.

Ha det bra där du är, allt gott! / mt

Sorgsen - en så dramatisk och tragisk berättelse du delar med dig av - med lyckligt slut! När jag tänker "omkring" finns det livsöden, inkluderat skilsmässor, just så ofattbart svåra att man undrar hur människor orkat ta sig igenom. Det visar att det alltid finns möjligheter och ger hopp!

Jag känner en kvinna som för 10 år sen levde i rätt lika omständigheter som Sorgsen beskriver. Idag har hon ny familj, är lycklig. Alla barn mår bra och har hittat sin rätta plats.

Det är ändå värt att komma ihåg att för de allra flesta så flyter en separation på hyggligt eller riktigt bra efter den första tiden - både för barn och vuxna. / mt

...ofta på dig flygcert.
Hur mår du?

Du undrade hur det blev för mig och barnen i skilsmässan.
Här en sammanfattning så fråga på så svarar jag så gott jag kan. Fråga om allt, stort som smått!

Jag flyttade till ny ort pga studier och senare arbete. Det gjorde att det var omöjligt för mig att rycka upp barnen från deras rötter trots att de levde i en ohållbar situation. Jag kunde inte ha någon form av dialog med barnens far. Han var både hjärntvättad och maxat avig mot mig i alla lägen. Trots att han hade inlett ettnytt förhållande innan vår skilsmässa var klar. Han försökte sätta mig i dålig dager i alla lägen. Han försökte knäcka mig ekonomiskt, jag levde på csn. Hade jag inte lyckats skrapa fram stipendium hade jag inte kunnat fortsätta studera.
Många gånger tänkte jag avbryta mina studier för att jag inte hade kraft men jag kämpade på en dag i taget.

Inga samtal med soc eller kuratorer kunde förstå hur det stod till så barnen kände ingen annan utväg än att rymma, en efter en. De båda äldste gick det lättast för. De yngre fick flytta med deras far in i hans nya familj. Där blev den totala katastrofen bara djupare. De blev i princip förbjudna hålla kontakt med mig och mina föräldrar. Jag gav dem telefonkort eftersom alla samtal till dem jag gjorde blev avlyssnade. Den yngste, då 7-8år, fick ett som pappan tog ifrån henom. De fick pengar av mig till mat, under sista 6 månaderna tappade den yngste 4kg trots att hen redan var mager. Det var ett rent helvete att se mina barn lida men det var enda vägen för mig att gå. Låta bli att förlänga lidandet genom att hjälpa. Slående likt medberoende till missbrukare!

Den yngste rymde efter ca 6-7månader i nya familjen, hen var då 8år. Sen började anmälningar och rättegångar, utredningar och mängder av advokatsamtal. Först när min yngste var 14 år kunde soc lägga ner en anmälan pga hens ålder och luta sig mot tidigare utredningar. Efter det blev jag anmäld för att ha diverse sjukdomar, anmälningar så grova att jag kunde anmäla exet för förtal enligt min advokat. Det lät jag bli trots att hämningslusten drog.

Först fick jag interimistisk vårdnad, egen vårdnad under tiden rättegången rörande barnens framtida boende löpte. Det tog lång tid, minns inte hur länge, men vi hade en slutförhandling och bara i helt sista halvtimmen gick exet med på förlikning. I den innehöll delad vårdnad, som jag tillät. Den ställde till det vid ett par tillfällen för den yngste då exet lyckades manipulera hens lärare och dök upp i hens skola utan att meddela innan. Det var mycket obehagligt för henom och inget jag kunde förbjuda. Vi kom då överens om att hen skulle be om få gå på toaletten och då bara lämna skolan och gå hem utan att säga till någon om det skulle upprepas.
Om pappan skulle försöka få in hen i bilen bestämde vi hen skulle skrika högt om hen kunde. Oavsett så lovade jag att jag skulle hämta hen så snart jag fått vetskap. Just det hände aldrig, tack och lov.

Trots allt detta så har hen utvecklats till en stabil vuxen. Hen har haft en tragisk upplevelse för något år sen men tagit sig igenom även den. Då kom vi ännu närmre varandra. Hen ligger mig riktigt nära, är mitt hjärtebarn, tillsammans med de andra såklart, men hen har störst behov av extra närhet med jämna mellanrum. Hen fyller i år 25.

Hoppas något av detta kan hjälpa dig.

Fråga på..

Kram

...också jag kunde vara med på konferensen men hoppas på fler tillfällen.

Kram kram

..imorgon. Min reflektion, utan att råda, är att jag som förälder gärna vill veta hur mina barn mår. Ibland kan jag märka att något ligger och skaver hos dem. Utan att pressa så dyker det oftast upp något att spinna på för att känna om det är stort eller smått som upptar dem. Jag behöver inga detaljer om de inte spontant berättar, bara lämna öppet att jag finns där om de vill. Ofta hjälper det ju att man vet att det finns hjälp inom räckhåll. Hm...detta blev kanske lite svamligt?

Om din pappa är nykter alkoholist så vore jag inte förvånad om han anar trots att du känner du mörkar.

Se fram emot att få träffa din pappa efter så lång tid. Lita på din magkänsla och ta sakerna som de kommer.

Jag kan inte se att du har ljugit för att du inte berättat, ha inte dåligt samvete för det. Du har gjort det du behövt i de lägen du varit och nu har du behov att bli fri masken.

Njut morgondagen och våga vara egoistisk. Klä av delar av masken om det blir läge och känns rätt. Tänker på sinnesrobönen...

Kram på dig och önskar dig en bra morgondag

Ja, möte med föräldrar, det är inte lätt. Vill bara påminna dig om att du faktiskt vill bli av med din mask. Det är inte omöjligt att han redan vet... En f.d. alkoholist känner väl igen vissa tecken, inbillar jag mig. Om han vill känna skuld är hans val, eller hur?

Det är svårt att visa sig svag, jag håller med dig. Jag har motsatt problem, min pappa är helnykterist. Jag känner att han inte kan förstå min eller många andra människors situation eftersom han är så renlärig med allt.

Jag håller tummarna för dig att det ska gå bra! Synd förresten att du inte kunde åka på konferensen som du ville.

Kramar
Miss K

...för välkomsthälsningarna...kändes varmt inuti...tack

Varma kramar tillbaka

...kunnat föreställa mig att min sista månad skulle bli så bra och inge så mycket hopp.

Livet är i ständig rörelse och just nu känner jag mig lugnare än på länge.
Oron finns men jag lägger den åt sidan och ser tiden an.

Jag har inte fått dagliga påhopp från maken. Han gick tillbaka till alkoholen när jag var på anhörigveckan men var inte full när jag kom hem.
Igår lämnade jag för en ny arbetsresa och mannen var nykter både igår och idag, det hade jag inte förväntat. På måndag är det dags för hans behandling.

Jag har haft en månad fylld med så mycket positivt att jag inte vet var jag ska börja.

Min vecka tillsammans med anhöriga var en boost för själen. Jag gick in med total öppenhet och visste inte hur mycket av min historia som skulle poppa upp och behöva vändas ut och in på. Till min egen glädje märkte jag att jag har läkt, genom egen kraft och erfarenhet och såklart mängder av sunda människor runt mig. Det förstod jag ungefär halvvägs under veckan och kunde därför känna att jag,utöver mitt eget, även tillförde andra medverkande styrka i att gå vidare.

Hela veckan var fullspäckad och jag kan bara rekommendera alla som har möjlighet att medverka att inte tveka.
Vår grupp hade en spännvidd på personer mellan 20-75 år och ingen av oss lämnade utan aha-upplevelser, stora eller små, få eller många. Alla lärde sig något nytt om sjukdomen/missbruket och om sig själva. Veckan innehöll så många rörande moment, vi skrattade och grät och alla hjälpte alla.

Jag är fascinerad över vilken kompetens alla medmänniskor har, hur en grupp totalt okända får del och delar sitt absolut innersta och visar förtroende och tillit.

Om någon undrar något så svarar jag gärna på frågor, om hur veckan sett ut.

Jag var den ende som var där före sin anhörige. Det kändes lite sorgligt, att inte veta, att inte kunna dela euforin med mannen när jag kom hem.
Jag delade en uppevelse/uppgift vi hade med honom. Det kändes viktigt för mig att han skulle se hur jag ser på hans position i "min" familj. Jag kände idag att just det jag visade honom hade sjunkit in i honom på ett positivt sätt.

Att vi haft tre alkoholfria veckor tillsammans före anhörigveckan gör att jag känner stor tillit till att vi har en framtid tillsammans. Att vår senaste helg var konstruktiv och kär helar mig/viet också.

Jag tror han var riktigt orolig när jag fick information från andra med erfarenhet. Han har dissat allt jag lärt mig på egen hand. Detta kunde han inte trycka i halsen på mig, han ska ju själv dit och har varit där tidigare. Så, jag ser tiden an med stor tillit och mår förträffligt just nu.

Livet är underbart och jag har världens underbaraste man. Han är sjuk, jag är medberoende men friskare än jag trodde.
Ikväll har jag googlat fram al-anon där jag finns nu. Ser fram emot att ta mig dit imorgon kväll...på engelska blir det :)

Kram på er därute!

Tack för all hjälp jag får genom att Ni delar med Er!
Läser ochbtar igen det jag missat...

Hej på er alla!

Tack mt för din hälsning, den värmer!

Tyvärr är det väl sådär just nu, mycket tankar i min hjärna men de flesta är om mig själv, hur jag vill fortsätta mitt liv och det är så tråkigt att inte kunna bolla mina funderingar med gubben.

Han har ju egna funderingar om vad som ska hända honom, bl.a. a-kassedagar som tar slut.
Har varit hos läkare pga. diabetesprover, och den som han träffa där sa att det är okej att dricka sprit och då har han gjort det dagligen sista veckan. Proverna verkar ju bättre men är de i verkligheten det?? Vad ett litet ord kan ställa till, han hör ju verkligen det han vill höra.

Har hälsat på mitt lilla barnbarn och bara njutit av bebisen, mysigt värre!!

Imorgon är en ny dag med nya funderingar och förhoppningsvis några bra lösningar på en del av dem.

Ha det gott allesammans och ta en dag i taget,
gör det bästa av den!

Stor kram
tekla