Senaste kommentarerna i forumet

Vad härligt att höra!
Ta tillvara på de här dagarna :-)

Kramar
Miss K

Boxa på du! Lite för mig också. :)

Kram!
/H.

för kramen.

Jag skäms också för Sverige. Jag skäms över den politiska rasismen och jag skäms över ett Sverige där pengar är värt mer än människan.

Jag ska nog bara tillåta mig att vara riktigt arg idag. Tur jag har en boxningssäck i vardagsrummet när jag inte hittar något annat sätt att kanalisera ilskan.

Kram

Åh, vännen...

Jag ser liknande situationer genom mitt jobb. Även om jag inte har haft dem boende så nära mig, så känner jag ändå till dem.

För bara några dagar sedan hämtades en familj med fyra barn, alla födda här i Sverige, för att utvisas till ett land där barnen aldrig har varit. Jag blir så ledsen att jag bara vill gråta... Nu sitter de i Skåne i väntan på att planet skall lyfta. De vet inte när, inte hur, de vet faktiskt inte ens var de befinner sig just nu - för om de vet sånt så finns det en risk att de rymmer.

Jag skäms över Sverige. Men jag finner en liten tröst i att mamman sa till mig att hon vet att svenskarna inte är som Migrationsverket. Hon vet att vi vill att de skall få stanna. Hon tror inte att alla svenskar vill att de lämnar.

Fy sjutton... vad kan vi göra? Maktlöshet är ordet.

Kram!
/H.

Åh vad härligt! :)

Kram!
/H.

Det där är så fascinerande tycker jag... att man hittar kraften i att ge upp. Det var verkligen när jag gjorde det som jag orkade påbörja en förändring. Tänk att det skall sitta så långt inne - jag ville ju vara stark och kämpa genom att klamra mig fast och försöka lösa problemen. Men det var först när jag släppte taget som jag kunde förändra.

Jag har tidigare berättat om bilden av apan i någon tråd... Tänk er en apa som kommer till en bur. Inne i buren ligger en kokosnöt. Apan sträcker in handen genom hålet och tar tag i nöten. Men, med nöten i handen får han inte ut varken hand eller nöt genom hålet. Alltså: så länge han håller fast vid nöten kommer han att bli sittande vid buren. Men, om han släpper nöten är han fri.

Kram!
/H.

Ingen alkohol, alldeles för mycket kaffe, lagom med sällskap.

Kan det inte bara få vara bra så? Nej.

För tre år sedan flyttade en asylsökande familj in i mitt hus. Vi kom att bli goda vänner och har hållit kontakten även då jag flyttade. Jag har sett barnen växa, både på längden och mentalt allteftersom de blivit tryggare i språket, nya landet, fått nya vänner o.s.v. Nu kom då beskedet att de ska avvisas till landet de en gång flydde ifrån. De vet inte när, bara att det kommer att ske och de är livrädda.

Åter igen står jag och mer än någonsin vill hjälpa utan att veta hur. Det slutgiltiga beslutet är fattat. Jag känner mig så obeskrivligt arg, ledsen, frustrerad, så oerhört maktlös. Hur fan kan jag acceptera att detta står utom min makt, att det inte finns något jag kan göra när det handlar om barn?

...jag är så kär i denna fantastiska man.
Tack för ni läser.

Ps den där äckliga högen med levande organismer, den har jag inte tänkt på sen 2 veckor. Kom att tänka på högsamlandet :)

Kort och gott - Underbart! / mt

...dygnen har varit som ett litet underverk.
Jag frågar inte varför förändringen är så enorm, jag njuter och vi pratar om allt möjligt både viktigt och oviktigt.
Just nu är vår gemenskap just precis så som jag drömt om.
Det är som en saga, en sann.

Vill bara tillägga att just hur länge man ska stå ut gick i vågor för mig.
Jaghar tappat räkningen över alla gånger jag kände att "nu går det inte längre".
Det att jag "gav upp" själv gav mig ny kraft .
Jag bestämde att ge det en viss tid så inte varje enkel händelse drog ner mig.
Lät honom köra sitt destruktiva liv helt ensam.

Kram

...själv med kritiska ögon ;)

Jag håller också med i det Lelas skriver, att det måste vara extremt jobbigt att behöva ha så mycket yttre att behöva stå pall.
Men min erfarenhet var att jg var tvungen att agera ledare över projektet "rädda mig och mina barn" från ett liv i ständig ovisshet och hjärntvätt.
Ingen annan kunde förstå eller ville förstå eller kanske hade erfarenhet nog i detta. Det var ingen alkohol med men väl missbruk av förtroende som ju sekter handlar om, att bli toppstyrd i tankar och handling.
Jag handlade på intuition, jag var ju fortfarande flera år från 30 år när det började knaka. Kunskapen har jag samlat på mig under resans gång. Den är bara husbehovsutvecklad och jag kör fortfarande mycket på intuition/magkänsla. Sen får hjärnan jobba så gott det går ;)

Jag har följt dig flygcert, och inte uppfattat att det finns någon vilja till förändring hos ditt ex.
Då finns bara en räddning, att ta sig ur så helskinnad man kan av egen maskin. Även om maskinen måste jobba 24h per dygn.

I min kris och i alla samtal med terapeuter och andra som var insatta i krishantering var det ingen, absolut INGEN som såg, förstod eller insåg att exet var så sjuk i sina handlingar och tankar som han var. ALLA hade samma fras, "detta är övergående", eftersom det i deras utbildning och erfarenhet alltid varit så. Men det finns undantag, mitt ex var ett sånt undantag och Gud vet hur ensamt det blir när ingen tror det kan vara som det är.
Jag är övertygad om att det finns fler undantag och om min erfarenhet kan hjälpa dig inte känna dig ensam så har min historiska upplevelse i alla fall en liten gnutta positivitet. Att alla händelser är unika är sant men likheter finns oftast och det utan att det krävs särskilt mycket fantasi.

Flygcert, jag tänker på dig och lyfter oket från dina axlar just precis nu när du läser. Andas lite och tänk på något positivt.
Jag vill dig bara väl!

...precis!
När, vad och hur och ibland varför måste jag stå i detta och varför nu???
Inget går att förutse eller planera när det börjar rulla snett och till sist snurrar det så fort att det blir ogreppbart och allt blir bara här och nu.

Jag körde vidare på min bana, den jag börjat känna var en gemensam. Det blev mer ensamt än någonsin! Maken ville ju, det såg jag, men han förmådde inte. Inte där och då och då fick jag ju naturligtvis skit för att jag gick vidare. Allt tänkbart och otänkbart bubblade ur hans mun. Vi slutade prata, det blev ingenting som handlade om något väsentligt. Arg blev jag ibland, ledsen ofta, uppgiven i princip dagligen. Allt det där tråkiga fanns där men ändå gick ju mitt liv vidare och ibland hängde han på.

Nu dricker han inte mer och nu tror jag det börjar vända, hoppas jag. Det tar tid och kräver att alkoholisten själv vill ändras. Ingen lätt förändring och bara jag kunde betsämma om jag ville vara kvar i eländet. Jag gav det del mål, för min egen skull. Jag visste att om han inte tar hjälp går jag. Jag har fortfarande samma tid som mitt mål för att göra en stor genomgång för mig själv.

Vi är långt ifrån det som kallas stabilt men jag hoppas och ser förändringar.
Förutsättningen har alltid varit och kommer alltid vara att äktenskapet bryts om han väljer alkoholen igen.

För bara ett par veckor sen trodde jag inte han skulle kunna vara som han är just nu.

Precis nu, i skrivande stund fick sig hans stolthet en smäll, helt självförvållat. Får se om han klarar svälja stoltheten utan att det går ut över mig.
Känns som småpotatis jämför med hur det såg ut för ett halvår sen. En tid jag aldrig kommer leva i igen!

Målen ska du sätta upp för dig själv, hur var och när vet du bara själv, bara du vet vad som är viktigast för dig.
Skynda långsamt, då blir det bäst, så länge det inte handlar om våld och hot.

kram

att jag inte alls är kritisk till det Sorgsen skriver. Om det kan uppfattas så har jag uttryckt mig obetänksamt. / mt

dig Sorgsen.
Ingen annan kan förändra min situation än jag själv. Vilket är näst intill det enda som rör sig i mina tankar just nu. JAG MÅSTE! JAG VILL! Men frågorna för mig är hur och när?

Har också haft otaliga problem med ekonomin, då räkningar som min sambo skulle betalt och även hävdade att han betalt, visade sig inte var det. Jag har även varit den som försöjt oss under en längre tid...vad kan det vara nu...1 1/2 år tror jag, då min sambo varit hemma utan inkomst. Innan dess har sambon arbetat lite här och lite där. Han har alltid haft svårt att vara kvar på ett och samma jobb. Inte för att han får sparken, utan mer för att han är rastlös, tröttnar, vill göra något annat. Nu på senaste tid har han skyllt sitt missbruk på att han bara går hemma och att allt skulle bli bättre om han bara fick ett jobb. Nu har han börjat arbeta. Har varit på sin nuvarande arbetsplats i lite drygt en månad. Och jag kan bara säga...det har INTE blivit bättre. Han har dessutom börjat prata tvivelaktigt om sitt jobb redan. Jag känner igen mönstret. Kanske därför han ser sin chans nu, när separation kommer på tal igen. Att säga upp sig och skylla allt på mig.

Jag vet att ett jobb inte stoppar honom från att dricka. Jag vet att han på tidigare arbetsplatser smygdrack även på jobbet! Helt sjukt! Detta visste jag inte om då, men det har kommit upp i djupa diskussioner då min sambo erkänt sitt missbruk.

Ekonomin är det första jag måste gå igenom och reda ut när/(om) vi separerar (även jag börjar tvivla på om jag lyckas komma ur detta). Jag måste dela upp och lägga om gemensamt lån, be om en eventuell avbetalningsplan på sådant som halkat efter och jag inte orkat reda upp innan osv.

Planerna är i rullning. Vet bara inte om eller när. Hur länge ska man gå i ovisshet? Hur länge ska man stå ut? Hur länge ska man vackla fram och tillbaka? VAD HÅLLER JAG PÅ MED?
Vill bli FRI!

Kram!

...jag förstår dina huvudbry och oron.
Jag upplevde inte mycket logik i ord och handling från min make när han dök djupare och djupare ner i helvetet.

Jag hamnade i en situation där min make i missbruket glömde räkningar och brev bara försvann.
Tidigare var vi skrivna på samma adress men jag bytte adress för undvika att mina brev skulle försvinna.
Jag var däremot tvungen att bry mig om räkningarna rörande lägenheten, även om vi bestämt att han ska betala det löpande så bryr ju sig inte juridiken om det. Om det inte betalades så blev det ju bakslag för mig och min ekonomi.

ALkoholen är ett gissel och jag förmodar att din partner inte inser sitt problem, ännu.
Det är så smärtsamt att se men ingen annan än han själv kan ändra sin situation, liksom du din.

Många kramar och styrka

...längesen jag såg dig här. Trevligt läsa dina ord.

Naturligtvis är det som du skriver, att jag inte kan bedöma. Det är heller inget jag lägger energi eller grubblerier omkring. Jag lever det liv jag lever efter min egen förmåga. Hurjag reagerar och på vad är ju en blandning av många saker, de behöver inte hamna under någon rubrikeller diagnos alls. Jag är tacksam över att jag inte fastnat i det som återkommande beskrivs av just medberoende. Däremot är och var jag och kommer alltid vara, då jag aldrig medvetet kommer försöka jobba bort att jag är, en känslomänniska. Det kan säkert diagnostiseras om jag har lust. Faktum är att jag i mitt liv hittills (snart 50) har goda vänner, omtänksamma kollegor, sunda och friska barn, ett bra hem och bra jobb. Min make har nu snart varit spritfri 4 månader och om det håller i sig så har vi varandra för evigt, det är min önskan och mitt mål.
Ett förhållande behöver vårdas, det gör jag så gott jag kan, ibland kostar det mer och ibland flyter det.

Medberoende? Ja, förmodligen!
Mycket eller lite? Oväsentligt och den som bedömer gör ju det grundat på sina egna erfarenheter. Kan jämföras med att ingen är lite gravid eller lite alkoholist. Hur illa det tar beror ju på.

Kram på er

Hej igen, vännen!
Jag ser att du har det jobbigt, men jag anar ändå en styrka och en beslutsamhet hos dig. Bra!

Ja, du kan slänga ut honom. Se det som en fördel att det är du som står på kontraktet! För många andra är situationen den omvända, och det är sannerligen inte enklare.

Tala om för honom att han måste flytta. Ge honom lite tid att packa sina saker (kan du vara borta under tiden?) och sätt en tidpunkt för när det skall vara gjort och han skall vara ute. Kräv att få tillbaka alla nycklar, eller byt lås i dörren.

Vad han gör sedan är inte ditt problem. Vart han tar vägen, vad han hittar på, vem han flyttar hem till... är HANS problem och inte ditt.

Och hur det blir med barnen är en senare fråga. Det kommer att lösa sig tids nog, du behöver inte ha ett så långt perspektiv på det.

Kanske låter jag kall, men jag tror att du behöver raka svar. Jag vet att det inte är enkelt.
Kram!
/H.

Hej vänner!
Apropå att vara medberoende eller inte - och skalan däremellan...

Jag tror att man kan vara medberoende på lika många sätt som man kan vara beroende. En alkoholist är (som vi ju alla vet) makalös på att hitta argument för att h*n inte är alkoholist. "Jag är inte alkoholist, för jag dricker ju alltid ur fina glas."

En insikt för mig själv var att det inte är upp till mig att avgöra till vilken grad jag är medberoende. Det är snarare upp till dem jag möter i olika anhörig-sammanhang. När jag berättar för dem hur jag tänker och känner, så nickar de igenkännande. Jag minns särskilt en kommentar från en kille. Jag berättade hur jag hade reagerat när ett par vänner tog med sig maken hemifrån för att jag skulle få vila. Det ringde i mina öron av ljudet av skåp och dörrar som inte öppnades, av flaskor och burkar som inte smusslades undan, av steg genomytterdörren som inte togs. Killen i samtalet sa: "Haha, ja, du är ju inte så lite medberoende, du!"

Fram till den punkten hade jag tänkt att det inte var så farligt med mitt medberoende. Men efter det... inser jag att jag inte kan bedöma det själv.

Detta om detta. Kram!
/H.

Hej, flygcert! Vad jobbigt det är att läsa att du behöver föra en "yttre" kamp också - utöver din "inre". Du skall inte behöva agera projektledare i det här...

Kram!
/H.

Hur har det gått, Framtidsvännen?

Kram!
/H.

Hej Pip! Vad jobbigt du har det. :-(

Jag undrar... kan det kanske vara så att det som din man är på väg mot nu är den "verkliga" vändpunkten?

Du skriver att alkoholkonsumtionen har minskat - men det betyder att den inte har varit noll, eller? Det betyder i så fall att hans hjärna inte har kunnat återhämta sig utan fortfarande är kvar i det aktiva beroendet. Och alltså är det inte fråga om återfall, utan om att han inte egentligen har varit nykter (alltså, jo, han har säkert varit nykter i bemärkelsen att inte dricka /lika mycket/ alkohol, men kanske inte i bemärkelsen att inte vilja/behöva dricka).

Så, kanske är det så att han inte har nått sin egen botten ännu, utan att det är den han är på väg mot nu. Och det är först när man når den punkten som man kan vända uppåt igen.

Men, hur som helst, egentligen är ju det enda som du behöver fundera över hur du själv mår. Orkar du med att han blir sämre igen? Var går dina gränser? Vad skall han göra eller säga för att du skall stanna kvar? Vad skall han göra eller säga för att du skall lämna?

Kram, vännen, vi är många som känner igen oss och som tänker på dig.
/H.

Jag vet ju vad jag vill, men beslutet är så svårt. Dessutom är det svårt för mig ATT LÄMNA HONOM. Det är ju jag som står på vårt nuvarande boende. Jag skaffade det då jag faktiskt lämnade honom första gången. Men han flyttade in hos oss igen efter ett par månader isär. Jag hyr vårt boende. Jag står på kontraktet. Det är han som måste flytta ut, vilket är svårt. Måste jag kasta ut honom?
Han hotar även om att säga upp sig från jobbet och försvinna ut ur vårt liv om vi separerar. Hur tänker han då? Hur ska han kunna försörja sig? Skaffa bostad? Jag vet att det inte är mitt problem, men barnen kommer ju i kläm i och med hans resonemang. Och hur blir det med umgänge med barnen? Han brukade säga att vi ska ha delat boende...varannan vecka och när jag då säger att, då måste du vara nykter den veckan, så säger han bara att "det ska du skita i" eller "jag gör vad jag vill när vi inte lever ihop" osv. Är orolig. Ska man behöva gå till domstol för att få ensam vårdnad? Å andra sidan så säger han inte så längre, utan istället att om vi separerar, så är det för gott. Att han ska sticka iväg och sen ser vi honom aldrig mer. Det har varit mycket "omoget" prat på sistone.

Vi får se vart detta leder till.

Inatt har jag sovit i soffan, som så många nätter innan. Ibland sover jag där eller hos barnen. Jag kan inte med att ligga bredvid honom när han druckit. Och speciellt inte när han "kastat en massa skit" på mig innan han går och lägger sig.
Vet inte vart jag är på väg...ena dagen upp, andra dagen ner.

Ja är glad att jag kan skriva av mig här. Det är en tillflyktsort när allt är som mörkast.

Ta hand om er goa vänner!

spara och bevara i hjärtat. "
Vi" - viktoria, vana och jag, spelade mycket Lisa Ekdahl (och Barbro Hörberg) här på forumet för länge sen (sommaren 2011...) Jag ger vidare en strof Ekdahl som jag själv fått en gång: "Passion av det slaget är en nåd som drabbar få. Det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå."

Du ska få en dikt också:) av Eeva Kilpi, en favoritförfattare och poet... naturälskare, livsfilosof och kvinna:

När mormödrarna dör
förvandlas de till blomsterängar och gräs
och farmödrarna blir träd
som susar ovanför barnbarnen,
skyddar dem mot regn och blåst
och breder ut grenarna över dem
till snöhyddor om vintern.

Men innan dess är de passionerade.

* * * *

Njut av allt gott! / mt

kan det att du stannar bidra till att han fortsätter (tillåts fortsätta)... Det är nånstans i just detta som "knutpunkten" ligger och det är mycket svårt att riktigt fatta. Den reaktion du återger: "Han säger bland annat att man kan inte kan säga åt någon att man ska ändra på sig..och "vad tänker du ändra på om jag slutar dricka"..."om jag ska skaffa hjälp så kanske du också skulle ta och göra det" och antyder på att jag skulle lida av psykisk ohälsa,..." har många, många av oss medberoende gått igenom. För min del kom den avgörande förändringen exakt i och med att jag lämnade. När han ställdes inför ett konkret och faktiskt val. Men det kan jag inte råda dig till - det måste du besluta själv när den stunden har kommit.

Han har för övrigt absolut alldeles rätt i att ingen annan kan säga åt en att förändras - förändringen, en hållbar, måste komma inifrån en själv. Du har absolut alldeles rätt i att ditt illabefinnande beror på situationen ni lever i.

Det är nästan obegripligt att fatta missbrukets makt över kloka, trevliga, godhjärtade människor... bland annat därför är det bra att läsa och skriva här. Det gör bilden så sorgligt tydlig men visar också å möjligheter.

Håll din linje, styrkekramar! / mt