Senaste kommentarerna i forumet

Imorgon ska jag åka och träffa min pappa, min första alkoholist. Vi har inte träffats på länge, ja på 2 år tror jag, sedan han flyttade längre bort men vi har pratat i telefon kanske en gång i veckan.

Han är nykter nu sedan flera år så det är inte det som oroar mig. Det som oroar mig är att han ska se hur jag mår. Det är lättare att mörka över telefon. Jag vet att det låter fånigt att jag inte vågar berätta för någon som varit nykter och gått på AA så pass länge om hur mitt liv har sett ut de senaste åren.

Jag är rädd att han ska lägga skulden på sig själv, att jag hamnat i en relation med en missbrukare p.g.a. att jag växt upp med en missbrukare. Kanske är jag även lite rädd för att det faktiskt är så, att jag lägger en del av skulden på honom. Jag är rädd för att visa mig svag inför honom men samtidigt så orkar jag inte ljuga längre och säga att allt är bara bra. Den här masken jag har på mig tar så oerhört mycket energi att upprätthålla.

Hej igen Framtidsvännen (lånar Lelas fina namn)!
För några dagar sen skrev du att du faller tillbaka i ditt djupa medberoende och fruktansvärda våndor och kval- ser ingen utväg utan ser bara en massa hinder. Vilka är dina hinder, hur konkret är du när du tänker på de hinder du föreställer dig? och dina möjligheter? Jag länkar till Carna Bångs övning vid beslutsånget - inget nytt men nyttigt:)
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/10/ovning-vid-beslutsangest.ht…

Kram till dig, håll taget! / mt

hälsar också jag och ser fram emot att få ta del av dina erfarenheter. / mt

Visst säger man så. Allt har sin tid... det är hämtat ur Bibeln, Predikaren 3 kapitlet. Där står också att finns en tid att tiga och en tid att tala.

"Ett annat liv" kändes som en lång bok, en livsresa med den avgörande vändningen på slutet. Läs på och skriv här och kom ihåg att sköta om dig med vila, värme och vätska...
Krya på dig! Kram, kram / mt

Gnäll på du. Är inte gnället värre än så, så... :-)

Jag kommer inte heller kunna åka. Det är lite delade känslor efter att jag bestämde mig. Dels: tråkigt. Dels: skönt att inte trycka in mer i den redan överfulla kalendern.

Men, vet du, konferensen i februari är inte vår enda möjlighet att ses. Vi fortsätter att vara människor av kött och blod, och vi kan ses även i framtiden.

Kram!
/H.

Hej!
Nej, Framtidsvännen, du är inte ett hopplöst fall. Du är på rätt väg. När du är mogen kommer du att veta vad du behöver göra.

Kram!
/H.

Markatta,
Tar emot en stor kram meddetsamma och kram tillbaka. Ger också en kram till mulletant. Sitter hemma idag, har nog fått influensan. Långtråkigt, men jag försöker att läsa lite då och då. Håller bl.a. på med "Ett annat liv". Var på väg att lägga den ifrån mig, men har nu fastnat.

Känner ibland att jag ska explodera av allt jag vill prata om, men sen när jag har möjlighet, som på al-anon har jag inte så mycket att säga. Kanske jag inte har så mycket positivt att dela med mig av här. Men jag ser det som så att jag behöver skriva av mig lite just nu. Om någon vill läsa och kommentera är det bara en bonus.

Overkligt tyst nu kring exet. Han blev portad hos föräldrarna och fick en flygbiljett i handen, Sen vet vi ingenting. Tårarna trillar här fortfarande. Brukar man inte säga " there is a time to cry and a time to laugh"?

Kram K

Satte mig nyss och fifflade med lite tråkiga måsten, såsom att betala månadens räkningar. Inte kul.
Efter det att jag flyttade isär med exet så har det varit svårt att få det att gå ihop. Det gör mig trött.

Jag inser nu att det kommer att vara stört omöjligt för mig att åka till Stockholm för konferensen i februari. Såg verkligen fram emot det av så många anledningar, att få träffa några av er, lyssna, prata, avslutningsmiddag med Adde och company, träffa gamla vänner som bor där, miljöombytet, göra något för bara mig mig mig...

Förändringar har sitt pris. Det var inte alls så att mitt ex försörjde mig men när man lever på små marginaler så gör två inkomster och delat boende och utgifter skillnad. Självklart var separationen ändå värt det, "jag är lyckligare nu".

Besviken är jag. Tror inte det var själva konferensen jag såg fram emot så mycket som att faktiskt få träffa vissa av er på riktigt. Liksom se att ni är riktiga fysiska människor, se er i ögonen. Varför är det så viktigt för mig? Det viktigaste borde ju vara det konferensen skulle kunna ge, givande föreläsningar, ökad förståelse o.s.v. men jag känner mig inte alls lika sugen på att åka på t.ex. ett anonymt alanon-konvent.

Kramar!

Skickar en tanke till dig och ett stort paket med kramar. Tänker mig något i Harry Potter-stil, när man öppnar paketet så flyger det ut en massa kramar, sådana där varma som liksom stannar upp tiden lite och får en att kunna ta några djupa andetag. Spara några i byrålådan till när du behöver dem som mest.

hann inte få din godnatthälsning i lördags natt men lika glad blir jag ju när jag tittar in nu! Det känns skönt att bli sedd.

Du är inte ett hopplöst fall! Om du läser i den andra anhörigtrådarna så ser du att det ofta ser ut just så, förtvivlan, velande, insikter, än mer velande. Det går upp och ner hela tiden men jag tror ändå att om du läser din tråd från början till slut, att du kanske kommer att se att du faktisk inte står still. Du är på väg någonstans, mot förändring, men det tar tid. Bara det att du ännu skriver på forum visar ju på att du inte har gett upp på dig själv.

Om du inte klarar av/är säker på att du vill lämna din man just nu så kanske du ändå kan prata med honom och säga att du själv mår så dåligt just nu att du inte har energi till att vara ett stöd för honom i hans problem med hans bror?

Även om ni skulle flytta isär så behöver du ju inte fatta ett beslut kring huruvida du vill fortsätta ha en relation med honom eller inte. Kanske hyra något i andrahand och prova att vara särbos under en viss tid? Jag vet av erfarenhet att det är väldigt svårt att fatta kloka beslut när man liksom har "helvetet runt sig".

Och du, känner du så där att du vill skrika, lägga dig ner och dö, så ring någon! En präst, en vän, alkoholhjälpen. Själv har jag vid några tillfällen ringt till akutpsyk, de har öppen linje dygnet runt och nästan alltid kunnat hitta ett lugn efter det. Ibland blir allt för övermäktigt för en ensam att stå ut med. Så våga söka hjälpen när det krisar.

Kramar!

Hela tiden är det nåt nytt. Något nytt, tråkigt och sånt som oroar runt omkring min sambo och hans familj. Allt som händer omkring dem är sviter efter alkoholmissbruk och dess konsekvenser som även drabbar min sambo och hans firma eftersom min sambo är så medberoende gentemot sin bror och mor (han försöker hjälpa, få människorna på fötter och allt man gör som medberoende). Han får inget tillbaka utan bara en massa jobb och blir drabbad ekonomiskt. Han vill och tror att han kan lita på sin bror men återigen har han visat att alkoholen även för honom är viktigast och är den som dominerar. Skiter i konsekvenserna. Jag bryr mig faktiskt inte ett dugg om dessa människor längre så länge de inte tar tag i problemen (jag har provat prata och erbjudit mig att hjälpa de till hjälpen).
Dock är det ju åter så att detta drabbar MIN familj indirekt eftersom min sambo lägger ner så mycket tid på de i tankar och allt som måste åtgärdas pga min svågers oansvarlighet.... Fy för detta ekorrhjul. Min sambo beskriver sin vrede och sitt "hat" mot sin bror i samma form som jag ibland känner för min sambo. Då förstår ni hur svårt det är att vara lyssnande och ett stöd när man själv håller på att gå sönder av samma orsaker.
Jag vill bara skrika och lägga mig ner och dö. Jag vet att jag jag fått massor av verktyg som jag ska använda i min kamp framåt. Framåt mot mitt skönare och lugnare liv...Men kommer jag någonsin bli lycklig och få känna lugn. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Känns hela tiden som att det kommer nåt annat före- saker händer som gör att VI hamnar längst ner på stegen igen- något vi hela tiden skjuter åt sidan pga andra händelser som kräver mera tid.
Jag vet att det bara är jag som kan göra något åt detta- men hur ska jag göra. Jag är så himla feg- feg för att förändra.....
Jag känner att jag har fått alla råd jag kan få, dels hör och dels av mina vänner. Är jag ett hopplöst fall-en bitter kvinna i egentligen mina bästa år.

...vaken mitt i natten. Just läst dina ord, gillar ditt språk och din rapphet :)
Tack för att du läst mina rader. Det är skönt att skriva, hitta formuleringar på känslan känns konstruktivt och läkande, om än små små steg i någon riktning.

Ska också sova nu men återkommer med portioner av mina upplevelser.

Ville kasta iväg ett god natt, hoppas du hinner läsa innan du loggar ut

Ja visst är det häftigt hur hjärnan liksom kan plocka fram vad man behöver just när man behöver det. Åtminstone ibland.

Även jag har vid flera tillfällen irrat omkring planlöst och förtvivlad och plötsligt funnit mig gå in i en kyrka. Och där kunnat hitta ett lugn. Vila lite. Öppet vatten har samma effekt på mig. Paus.

Jag tror inte på en gud. Makt är ett fult ord, tycker jag. Brottas fortfarande med det på alanon-mötena. Kan de inte bara modernisera texterna? Tror tyvärr att många inte ger det en chans p.g.a. gudssnacket, det samma på AA. Kanske med ett neutralare ord som "min inre visshet" eller något sådant så kan var och en välja själva därifrån. Jag byter ut deras "gud" mot "den jag är innerst, innerst inne" och jag vet att det är finns många religiösa som också ser så på det de kallar gud, t.ex kristna gnostiker. Men ord som "gud" och "makt" är oerhört värdeladdade och inte för alla på ett positivt sätt.

Jag är glad att jag har kommit så långt i mig själv att jag ändå kan ta till mig det som jag tycker är bra med al-anon, möten och texter men hade jag gått dit för bara tio år sedan så är jag säker på att jag hade vänt i dörren när de började läsa. Jag önskar att det hade funnits något för mig då, för den jag var förut, för den tjej som växte upp i betongen, med punken, och redan kände sig alienerad. Jag hade ju slagit bakut bara någon hade sagt "tro på en makt större än dig själv". Jag ville ju tro på mig själv, hitta styrkan i mig själv, med hjälp såklart, av medmänniskor, djuren och naturen. Det vill jag fortfarande. Och kan. Ibland.

Nä, nu är det dags för mig att sova. Trött och just hemkommen ifrån jobbet men det dök upp en massa tankar när jag läste era, Lelas och mulletantens, inlägg. Tack för era fina berättelser och tack för psalmtipsen! Jag gillar kyrkan (speciellt när den är tom, dagtid är ett hett tips för er som vill hitta en plats att bara vara på) och tydligen så gillar jag numera även psalmer:)

Kram godnatt!

Dagens boktips är Morgan Allings bok "Kriget är över".

Han beskriver sin uppväxt bland missbrukande och våldsamma vuxna, på ett sätt som berör mig mycket. Han är ett väldigt tydligt exempel på att det som syns på ytan på ett barn till missbrukare inte alls är samma sak som det som rör sig på insidan.

Medan han skrattar och spexar tänker han: om jag spelar spelet så kanske han inte blir så full så att han slår mig.

När någon frågar honom om han trivs hos fosterfamiljen svarar han: ja, de är snälla. Men han tänker: jag hoppas att det syns att jag ljuger!

Jag lyssnar på boken som ljudbok och det är han själv som läser. Den är helt fantastisk, så missa den inte!

Kram, alla ni som kämpar.
/H.

Hej alla!

Magnus - hur går det med planerandet av den 2/2?

Vilka blir det som kommer och föreläser? Hur många anmälda är det hittills?

Jag kommer antagligen inte kunna komma (det är långt att åka och kalendern är överfull), men jag skulle ändå gärna vilja veta lite mer.

Vi hörs!
/H.

mt - den finns på en massa andra språk på youtube, tex på vad jag gissar är polska: http://www.youtube.com/watch?v=bJTPw04ag5Q

Kram!
/H.

Jag lyssnar ofta(st) på P1 och under lång tid avslutades helgsmål med en taizéhymn - Herre hör min bön.
Jag har varit med om en mycket liknande situation som lessenfrun befinnut sig i nu; en närstående ung människa skadades svårt i en olycka. Jag längtade så till helgsmålet och att hymnen skulle komma. Nu spelas den inte mer och finns inte på Youtube vad jag kan se. Men det är en enkel och bra bön att ta till när som helst man känner sig villrådig och vilsen.

Herre, hör min bön,
Herre, hör min bön,
svara mej när jag ropar.
Herre, hör min bön,
Herre, hör min bön,
svara mej när jag ropar.

Hej markatta!
Vad skönt att du kan hitta tröst och hopp i andras berättelser - det finns en oerhörd styrka i att dela berättelser med varandra!

Psalmer, ja... de har en förmåga att göra så där. Bara trilla ner i ens huvud utan att man är förberedd.

Min största psalmupplevelse på det viset hänger också ihop med min och makens "resa". När han mådde som sämst gick jag med honom till läkaren (han var där för alla möjliga problem, men ingen fattade vad det egentligen handlade om). Han ville såklart inte ha mig med, men jag tvingade honom. Så slog jag näven i bordet hos läkaren och sa: "Ni måste fatta att han är alkoholist! Sluta behandla honom för en massa annat, och börja behandla hans beroende!". Han blev (naturligtvis, och med viss rätta) sur som ättika på mig. Jag lämnade honom där hos läkaren, och satte mig på cykeln. Jag trampade som en galning genom byn, utan egentligt mål. Men så kom jag på att kyrkan är öppen på dagarna, och gick in där. Jag satte mig i en bänk, och det var helt och hållet tyst runt mig. Och som från ingenstans föll den här psalmen in i mitt huvud:

Min själ får vila ut i stillhet hos Gud,
i frid fylls jag av liv.
Endast i Herren finner själen vila,
vilar ut hos Gud.

Precis som du beskriver det, så är det verkligen inte en psalm som jag tänker på ofta. Men nu bara den fanns där i mitt huvud. Och jag fylldes av ett sådant ofattbart lugn genom den. För var det något jag längtade efter så var det vila.

Det är psalm 771, om någon skulle undra. flygcert fick den av mig häromdagen, och jag hoppas att även du, markatta, kan hitta lite vila i den. Tyvärr har jag inte hittat någon inspelning på den svenska texten, men däremot med den franska: http://www.youtube.com/watch?v=Yl9wSG8jFYQ

Kram!
/H.

Välkommen hem, Sorgsen!

Vad skönt att du har haft en givande vecka - jag ser också fram emot att läsa om dina erfarenheter.

Kram!
/H.

Tack finingar!

Upp och ner går det i denna bergochdalbana vi kallar liv. Igår var det bra. Idag inte så bra. Men jag tittade in här på forum nu och läste i Sorgsens tråd. Det gav mig hopp! Att få följa med i någon annans tankebanor, från förtvivlan till hoppfullhet, ger mig så oerhört mycket och lär mig att förstå och acceptera att banan inte går helt rakt uppåt.

Igår kväll när jag hade svårt att somna började jag att nynna på en psalm i huvudet. Jag är inte religiös och då jag förmodligen inte hört den sedan min lillasysters dop för en sådär 25 år sedan så blev jag förvånad att den ens dök upp i skallen. Men den gav mig tröst, upprepade tonerna som ett mantra "blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst vad än som kommer på", tills jag somnade. Youtubade den i morse och lyssnade om och om igen. De helande tårarna saltade mina kinder. Vad är det som händer i mitt lilla anarkisthjärta egentligen?:)

Kram

Jag ser verkligen fram emot att få läsa mer om din anhörigvecka. Har länge varit nyfiken på hur en sådan ser ut, ja ja, får stilla min nyfikenhet nu. Jag är väldigt glad över att du efter "sorgsen" nu kan lägga till "hoppfull"! Om jag får vara lite egoistisk så vill jag säga att det även ger mig hopp, lite av "kan hon så kan jag". Tack för att du förmedlat det här på forum!

Kramar

...efter min anhörigvecka.

Återkommer senare men vill bara få ner att jag har haft en fantastisk vecka.

Mannen vände tillbaka till sitt destruktiva liv, tråkigt och svårt, men blommade upp när jag kom hem.
Idag blir en bra dag...mot oasen, tillsammans :)

Kram på er alla kloka

Insiktsfulla ord. Kloka markatta.

Kram
Sorgsen men hoppfull :)

Snabb kram tillbaks ;-D
Underbart kloka funderingar../ trollis