Senaste kommentarerna i forumet

Hej.
Tack så mycket. Jag fick en smärre chock när jag såg honom stå o halsa ut en burk ute vid soptunnan en kväll när jag bara av en slump tittade ut. Kunde sen knappt sova på natten för jag ville ut till soptunnan och kolla vad det var han druckit. Såg då att där låg en 50cl ölburk😔har sen dess börjat smygkolla honom och soptunnan och då upptäckt fler burkar. Har sen tittat i hans mobil på kortköp och sett att han är på Systembolaget var och varenda dag. Droppen blev sen när jag märkte att han ”skulle hämta ett paket på posten” 10 min innan Systemet stängde, en måndag…och att jag såg att han handlat för nästan 300:-!! Då förstod jag att det inte bara var 1-3 öl som han brukar handla…har sen inlett en intensiv jakt på att hitta hans gömma och hittade den till sist och där stod en 70cl whiskey 😔
Jag känner en orolig skam och besvikelse. Framförallt för att jag smyger på honom och att han försöker gömma allt för mig, häller även vatten i en whiskey som vi har framme så det ser ut som den är orörd men jag har haft stenkoll på den så jag vet att där är mindre ibland och sen plötsligt är där lika mycket igen…
Jag bröt dock ihop i förrgår så jag har sagt att jag märkt att han dricker när jag inte ser, dock har jag inte kunnat konfrontera honom med exakt allt vad jag sett och vet så han säger (erkänner) bara att han ska sluta dricka på torsdagarna till hockeyn på tvn och mindre i övrigt…erkände dock inte att han dricker typ varje dag och det är det som är det jobbiga, jag klarar inte av att säga att jag vet det heller😔 Han lova mig dyrt och heligt att han tar en HELT vit månad direkt, han har gjort det förr, fast nu vet jag ju inte om den var HELT vit då heller…och ändå upptäckte jag ändå nyss att han druckit av sin gömma i garaget😔jag klarar inte av att konfrontera han med det och det är det som tynger mig, jag gör ju inget annat än funderar o funderar o funderar. Till saken hör att vi är i 50 års åldern, har varit tillsammans sen vi gick på högstadiet, har fyra barn och fyra barnbarn.

Hej @Troja77 och välkommen till Alkoholhjälpens forum! Det kan väcka många känslor när man upptäcker att ens parter dricker i smyg, besvikelse och oro inför vad som kommer att hända nu. Vad bra att du skriver och söker stöd! Du har hamnat rätt, här finns många som kan bidra med sina tankar om hur du kan prata om situationen med din man. Vill du berätta lite mer om hur den här situationen är för dig och vad du känner dig orolig för? Vad skulle du vilja säga till din man?

@orolig_fru
Hej, så bra att du hittat hit. Jag är ingen expert men jag tycker det verkar som om din reaktion är helt normal.
Absintens får man inte av att ta ett glas så där någongång ibland utan då har det nog druckits ganska jämt en längre tid.
Lita och lyssna på din känsla, det är så vanligt att man slutar lyssna på den och dras med i missbrukets manipulativa beteenden.
Jag tänkte på en sak du skrev om att du ångrar att du sa att han inte behövde vara nykter under graviditeten och det är ju också så vanligt att man på något sätt tror att man kan vara med och påverka, han hade förmodligen släppt spärrarna för eller senare ändå.
Det är tufft att erkänna för sig själv att man faktiskt är maktlös över den andra personens missbruk, men du är inte maktlös över dig själv.
Välkommen iallafall och hoppas du fortsätter skriva här..
💐

Nu skrev jag konstigt, det händer ibland.
En dikt av Tranströmer, älskar hans dikter. De ger sån förtröstan, sinnesro och en strimma hopp.

@Självomhändertagande
Vilka bra tips, att bara känna efter, springa lite eller mycket är ointressant.
Jag har börjat styrketräna och det känns verkligen som medicin.
Till våren ska jag testa att ge mig ut och under tiden ska jag hänga på simhallen och simma och styrketräna. Längtar efter den känslan där jag längtar efter träningen, det kommer nog när jag landat i mitt nya hem.
Ibland tar livet verkligen kringelikrokvägar.
Tycker det är så fin del av min favvopoet " det finns där mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse" .
Kram

@Frajda
I varje kommun ska det finnas anhörigsröd, gratis samtal.
Att träffa en psykolog och få prata om allt som hänt har varit en otroligt bra hjälp för mig.
Jag tycker du låter så klok och det låter så hoppfullt när du säger att du vill ha råd om att bearbeta ditt egna och inte hur du ska bemöta de.
Det är precis där förändringen ligger.
Jag tror det kan fungera olika för olika personer. Det finns anhöriggrupper, sorgbearbetning, tex att prova. Känn efter vad som känns bäst för dig.
Kram

@Bilyboy ja både skrämmande och till viss del tröstande att de följer samma mönster. På så sätt har detta forum hjälpt mig förstå vilken situation jag är i och att jag behövde lämna. När man lever i relationen med en beroende och inte får input utifrån tar man på sig ansvaret för den andres beteende och normaliserar ett liv där alkoholen styr och är viktigast.
Det låter som att du är redo att ta ett beslut och jo jag tycker man får älta. ,man behöver älta bearbeta och prata.

Jag har precis insett att min sambo dricker i smyg. Jag är väl naiv och har uppenbarligen missat alla flaggor. Är lämna enda raka? Direkt eller hoppas på bättring?
Blir slutresultatet alltid detsamma?

Förvirringen är total. Jag är 60 +, vuxit upp i idyll , fantastisk familj, gott ställt, många vänner och helnykter familj och omgivning. För några år sedan träffade jag en man som är mycket trevlig, omtänksam på alla vis och inga bekymmer på något vis. Samma intressen, barn- och djurkär som jag och vi lever ett behagligt liv på alla vis på landet där vi trivs.Jag är pensionär
Men min sambo jobbar och det som resande serviceingenjör. Helt utan förvarning försvann han
I juli på ett helt obegripligt vis (för mig!) ch hittades efter sök av polis m hund, drönare och skallgång levande efter självmordsförsök (klassat av psyk dit han togs i full fart). Alkohol 2,8 promille och ett helt välsorterat apotek i kroppen.
Jag begriper inget alls. Har jag i min naiva nyktra tillvaro missat ett ton av röda flaggor?
Kan han ha haft en nykter period i ett par år? Tabletterna?
Jag förstår att det inte är jag som gjort fel, men något måste ju triggat honom.
Efter en månad inlagd på psyk var allt lugnt. Huset och bilar etc tömt på kopiösa mängder alkohol, han tog sin antabus noggrannt så länge han var sjukskriven. Nu har han jobbat i en månad och jag hittade antabusburken nästan helt full, och alkohol gömd igen.
Min dotter som är sjuksköterska menar att jag gjorts till medberoende eftersom jag kör bil när han har s k ont i benen, och att jag föreslagit turer i husvagnen för att lättare ha koll på honom.
Att jag slutat göra saker på helgerna för att ha koll så han inte dricker.
Hjälp ..

Jag har levt ihop med min man i 21 år, vi har två barn, nu tonåringar.
Han har druckit mycket till och från i alla år. Men anser sig inte ha problem med det.
Han säger bara att han har svårt att sluta när han väl har börjat. Han kan hålla upp flera månader, men sen faller han in i ett dagligt supade. Oftast själv hemma.
Och han skyller det på allt o alla. T.o.m barnen.
Jag har insett nu efter 20 år att jag är gravt medberoende, efter att jag har nu gått i terapi i ett år.
Jag har funderat på skilsmässa i 5 år nu, men klarar inte av det. Går ideligen på hans prat om att nu har han slutat!
Det är inga som helst problem för honom, det är ju JAG som har problem enligt honom.
Detta har jag ju hört 511 ggr förut, ändå tror min hjärna på att det kanske är så denna gång.
Nu har jag iaf sagt att jag vill skiljas, men tvivlet börjar sakteliga infinna sig igen.
Nu kanske det är sant? Jag kanske förstorar alkohol konsumtionen, är det verkligen ett problem?
Nu gick jag in på det här forumet, och såg att jag har varit medlem i 5 år! Men aldrig skrivit något...det blev en påminnelse om att det är ett verkligt problem.
När jag läser alla andras berättelser, så är det skrämmande hur missbrukare följer samma beteende.
Förnekelse, skylla ifrån sig etc.
Även den medberoende har samma beteende. Känner igen allt!
Jag känner att jag är påväg mot ett tillfrisknande från medberoendet, men har mycket att jobba på fortfarande.
Något som har hjälpt mig lite grann, är att återkalla minnena av allt som har hänt pga hans drickande. Att det inte är jag som inbillar mig eller förstorar en skitsak.
Och det har hänt mycket tex. polisen har baxat upp honom till lägenheten efter att somnat utanför porten, han har somnat i trappuppgången, han har suttit sönder toaletten(två ggr), full på restaurangen med barnen, legat utslagen på golvet när han var ensam med barnen, då 10 o 12 år, m.m. Men oftast sitter han själv o super och är allmänt jobbig.
Som om inte detta vore skäl nog att skilja sig...ändå har jag svårt att ta det slutgiltiga steget.
Han har sökt hjälp för sitt höga alkoholintag , inte för att han tycker sig behöva det. Utan för att jag har krävt det.
Så några halv hjärtade besök på AA, hypnos , antabus och Riddargatan..har det blivit.
Riddargatan gjorde dessutom hans drickande värre. För där skulle han lära sig att dricka måttligt.
Då blev det nästan legitimt att dricka för honom. Han måste ju öva!
Sen var det ju mitt fel att jag inte drack med honom och kunde lära honom. Suck!
Tror inte att en alkholist kan lära sig att dricka måttligt.
När jag skriver nu, så inser jag hur knäppt allt låter. Skulle någon annan vara i samma situation som mig hade jag gett rådet att lämna direkt.
Det hjälper inte att älta, nu måste jag få mod att handla.

Tack snälla för dina ord och råd. Har bokat tid på anhörigstöd i min kommun.

Någon som kan ge mig tips hur jag ska konfrontera min man som jag upptäckt dricker i smyg :(

@Snödroppen
Hej!
Läser att du vill börja jogga?
Jag startade en löpargrupp under pandemin efter att en kvinna blev våldtagen i ett skogsparti i närheten där jag sprang.
Provade att få polisen i kommunen att vara med och springa för ökad säkerhet.
Gick till polisstationen och önskade trygghet när jag sprang.
Jag har sprungit sedan tonåren. På motionsspåret i skogen, som är belyst. Kände att jag ville springa in på stigarna i skogen där jag inte varit tidigare.
Så jag letade efter kvinnor som önskade tryggheten att springa tillsammans.
Och jag fann ett gäng
Vi springer regelbundet ännu. Hörs i en chatt och det finns alltid någon som vill springa när jag önskar det.
Jag har tidigare sökt pengar i föreningar för att kunna erbjuda detta till fler, men gav upp efter flera år.
Jag övade på att tänka på mig själv. Och på mina behov.
När jag springer så övar jag på att vara i det som är. Att känna underlaget mot fötterna. Hur kroppen känns när den rör sig. Gör en kroppsskanning. Känner vader, benhinnor som jag haft problem med tidigare (i åratal), låter, baken, ryggen, bröstet, armar, händer, huvud. Känner luften mot huden. Temperaturen. Doftar på skogen. Känner på granar och tallar m.m. Hälsar på myrstacken som jag alltid passerar. Tänker på Myrorna, hur de lever, hur jag lever, hur borde är, mediciner, hur jag använder ett piller träning varje dag, efter behov. Allt från morgon meditation till ett styrkeoass i gymmet, däremellan promenader i olika takter beroende på tid och behov.
"Jag är ingen jävla myra."
För snart 17 år sedan råkade jag ut för ett par onda män. Drogad. Och...
Jag behövde bli medicinfri för att alltid vara skarp.
Och träningen gav mig livet tillbaka.
Det gör myrsamhället. Jag anmälde. Var på förhör hos polisen utan något målsägarbiträde. Visste inte ens om att jag kunde få det stödet. Fick brev hem att förundersökningen lades ner.
Blev förbannad och flyttade till ett grannland. Behövde komma bort.
Upplevde dissosiativa symtom. Jag kunde inte jobba kvar i den butik jag jobbade i. Grannlandet blev min räddning och återhämtning.
Det är märkligt hur det här samhället är. Hur kvinnor inte behandlas som människor.
Men jag vägrar vara en jävla myra.
Sorry, tog helt av. Skriver ett par timmar om dagen och jag flätar in lite frustration här.
Du ska bli polis. Jag ville bli polis. Jag hade blivit en riktigt bra polis. Men bipolariteten satte stopp för det.
Ut och spring vet ja! I dagsljus och bara en stund. Känn hur det känns.
Är det skönt, fortsätt.
Kanske du finner någon att springa med. Där det inte handlar om prestation. Utan bara för att det är ett piller mot stress, ohälsa, ångest och skönt att få ut sig ilska. Efteråt är det underbart. Jag njuter under tiden, sedan några år. För att jag slutade ta tid. Jag bara lyssnade på mitt behov.
Hoppas att du har det bra!

@Frajda Jag förstår. För mig har det hjälpt med bl.a. de förslagen jag gav dig. Man kan söka upp al-anon, det är stödgrupp för oss med beroende i vår närhet. När jag läste mycket om medberoende fick jag mycket hjälp med bearbetningen av sorgen. När jag lyssnade på medberoendepodden fick jag mycket igenkänning som hjälpte mig att inte känna mig ensam. Kram

@Frajda
Hej.
Fint att du hittat hit. Jag har "bara" erfarenhet av ett ex som dricker mängder.

Det hela var en process. Först var så insnärjd i hans liv, val och elände men sedan började jag snurra upp mig med hjälp av stöd från beroendeklinik, nyktra alkoholister samt av andra i liknande situation. Hjälper verkligen att prata. En process till någonslags inre frid eller hur jag nu kan formulera det ...

Med hjälp av inre dialog som tanken att, det jag gör nu kommer det att lösa något? Jag kan inte förändra någon annan, ingen idé att försöka. Vilka situationer vill jag undvika och så hade jag inre dialog kring dessa. Även att tänka att detta han gör inte är av illvilja, men i vissa situationer vill jag inte vara. Sakta fick jag en inre frid, men det var ju en process.
Och - undrar hur många gånger jag rabblat sinnesrobönen tyst för mig själv ... 🙄 Att acceptera det jag inte kan förändra ...

Sköt om dig,
glöm inte dig själv och
skriv igen. 💜 💜

@Snödroppen läste det du skrev imorse innan jobbet. Dina ord gjorde det lättare att orka med dagen efter en jobbig kväll/natt med mycket tankar som snurrat. Skönt att höra att jag inte är ensam i det här och att fler förstår. Du är också stark som jobbat för ett bättre liv och mående och tagit dig genom det här! Kramar till dig

@Samsung50 hej tack för ditt svar! Jag är rent konkret ute efter tips om att bearbeta känslor osv sorg och ilska. Det mesta jag hittar på det området handlar om när människor har dött. Men detta är ju mer som en levande död.

@Himmelellerhelvette tack för att du tog dig tid att svara. Jag är ute efter ngn slags sorgbearbetning tänker jag. Vill bearbeta mina egna känslor och sorg och ilska just nu, försöker hitta tips om just det.

@Frajda Ett steg kan vara att inte utsätta dig för situationer då de kommer dricka. Om du vet att din mamma är hos din bror så undvik att åka dit just då. Hälsa på en annan gång eller träffa dem på ett café eller en aktivitet som inte innefattar alkohol. När det gäller känslor så är det svårt men på nått vis får man acceptera läget. Det är som det är, försök se vad du saknar för behov eller stöd och se om du kan få det från annat håll genom vänner eller annan familj. Kanske kan var bra att prata om det för det känns tyngre när man går och bör på känslor själv.

@Frajda Det finns böcker och poddar om medberoende där kan du finns många tips och råd. Du har bara ansvar för ditt eget liv, inte för deras. Sätt dina egna gränser, sånt som du mår bra i. Säg att du inte vill umgås med dom när de dricker och håll det. Det är en tydlig gräns som de behöver acceptera. Gör dom inte det kan du pausa kontakten ett tag. Man måste inte umgås med någon som man inte mår bra av oavsett om det är familj eller inte. Kram❤️

Jag har en mamma som är alkoholberoende sedan många år. Hon dricker ibland på den nivån att hon ramlar utomhus, kissar på sig osv, även på dagtid. Även min bror dricker mycket, har kört bil full och förlorat vänner. När jag träffar min mamma är det oftast hemma hos mig och då utan alkohol, och då går det bra. Men så ibland händer det att vi ses hos min bror och när de två, bland barn och flera, då dricker blir det inte trevligt. Tycker jag. Min mamma svamlar om olika saker och sveper glas på glas, lyssnar inte på andra. Sedan börjar hon bli tjatig och pratar om sånt hon inte giller eller hur ingen bryr sig om henne. Min bror blir gråtmild och överdramatiserar. Och jag blir rasande. Jag klarar inte alls dessa situationer. Jag blir så arg och fräser och säger ifrån, det slutar med att de så klart blir arga på mig. Jag som är den tråkiga. Jag åker hem och är först arg. Sedan ledsen. Och sedan påverkar det mig i veckor. Jag tänker på hur avundsjuk jag är på de som har mammor som stöttar dom (jag är 50 plus så…) och gråter och sörjer.
Har ni andra något tips för att bearbeta och jobba med era egna känslor? Obs att jag alltså inte är ute efter tips för att få dem att sluta dricka eller hur jag ska bete mig med dem. Utan att jag önskar bearbeta min sorg och ilska och bli friare känslomässigt. Det är tungt att bära.

@Kameleont Fina du ❤️ Jag är nervös inför att sätta igång med joggingen. Tänkte att våren kanske är bra för det.

@Nor.Li Så fint ❤️ tack för du vill läsa. Hoppas verkligen att det kan hjälpa någon annan att ta steget för sig själv mot ett bättre liv, hur man än väljer att göra det.

@Bajkel
Kära du, jag kan inte svara på din fråga om promille men jag vill säga att när du känner att något inte står rätt till så lita på den känslan.
Det är så mkt annat du beskriver här som reser röda varningsflagg; hon ska ut men inte sova hemma, hon ska inte dricka men gör det ändå. Du hittar tomma flaskor, vännina som ringer och uttrycker en oro. Det är alldeles uppenbart att hon lever ett eget liv med alkoholen vid sidan.
Det låter som om det gått för långt när du behöver åka ut med en alkotest, du kan inte kontrollera henne utan du kan bara ta kontrollen över dig själv.
Känner med dig, jag minns själv hur det kändes när jag öppnade ögonen för vad som faktiskt pågick.
Det finns anhörigstöd i varje kommun, mitt råd om jag får ge ett är att söka proffessionellt stöd.
Styrkekram

@Nor.Li
Jag är så glad för din skull och tycker det är modiga steg du tagit framåt.
Det är smärtsamt att möta och tidvis skrämmande, alla möjliga känslor dyker upp. Jag har gått igenom detta själv och tycker du beskriver det så träffande.
Det är inte ditt fel och det är inte ditt ansvar.
Kram, du är verkligen stark!

Hej
Tacksam för era svar. Ikväll skulle hon iväg och träffa 2 arbetskompisar och hon skulle sova i hennes föräldrars lgh som är bortresta. Det sista hon sa var att hon inte skulle ta någon alkohol. När jag ringde nu på kvällen för att säga god natt så hörde jag direkt att hon var onykter. Hon sa att hon hade druckit 1 1/2 glas vin. Jag satte mig i bilen och åkte in till henne med en alkohol testare och hon blåste så det stod hi på testaren och det betyder att det är över 1,0 i promille. Min fråga här ikväll är kan man få det på 1 1/2 glas vin?
Ha det gott